Familjen Kaos på Flyinge

Som någon kanske minns är Saga praktikant och elev hos Niklas Lindbäck i norra Skåne nu i sommar. Det var en ren chansning. Vi kände honom inte innan, men det visade sig vara en lyckträff.

Saga jobbar i stallet, men inte mer än att hon hinner och orkar rida, och Niklas har visat ett sant engagemang med att hjälpa Saga inför SM och EM. Hon har fått träning hemma och har fått åka med på både terrängträningar och pay and jump med häst och ponny. Bra med stora lastbilar som man kan pula in hur många hästar som helst i!

Under tiden hos Niklas har Saga bott i mina föräldrars gamla husbil. Saga har inget vidare ordningssinne, något vem som helst kan se som sticker in huvudet i husbilen.

Det har inte heller undgått Niklas. ”Ligger det någonting löst nånstans så vet vi vems det är” sa han. ”Oj, oj ni får skälla på henne”, sa jag. Tyvärr är det medfött, vi är inte så ordningsamma med just saker någon av oss i familjen så hon kan nog inte hjälpa det. Men vi är ganska bra hästmänniskor ändå!

Jag fick sova i den här varma, stökiga, smutsiga husbilen första natten när jag kom ner, trött efter en natt med orolig sömn, en massa lämna-gården-fix hemma, tusen sms och telefonsamtal på vägen ner under  sex timmars körning från Stockholm. Det är inte härligt att trampa i yoghurt utspillt på ett husbilsgolv med grus och sand det första man gör när man går upp! Klockan var fem på morgonen och det var dags att bege oss från Ängelholm till Flyinge. In med hästar och det sista och ut på de vackra skånevägarna.

Nu är det så här, att jag får inte lägga mig i Sagas packning, gör jag det blir det världskrig. Så jag gör inte det längre. Efter någon mil kommer Saga på att hon glömt sin kavaj. Hon ringer en annan elev hos Niklas, Jenny, som ska efter till Flyinge och kan ta med kavajen. ”Du är ju helt extrem” säger Jenny. 

Sedan när vi redan kommit fram kommer Saga på att hon har glömt dressyrsadeln…. Då var det för sent att be någon ta med den.

Det är allt något väldigt speciellt med Flyinge! De gamla stenbyggnaderna, storkarna på taken, parken och de stora träden, känslan av historia och gedigen hästkultur.

Dagen handlade om en massa komma-underfund-med grejer, allt från att hitta boxar till vattenkranar till vandrarhemmet till det här stället Revinge där delar av Sagas tävlingar skulle gå. Vi körde naturligtvis fel först.

Den bästa vägen till Revinge är en liten hemlig bakväg som går genom några smala husgator som ser ut som England. När man kommer där med släpet och tror att man är i England möter man gigantiska hästlastbilar med ryttarstjärnor bakom ratten, och på något sätt lyckas man tråckla sig förbi varann utan att varken repa lacken på varandras fordon eller meja ner husens häckar och staket.

Det var dressyren och hoppningen som skulle gå där på Revinge med Aurora, vår lånehäst. Att rida dressyren i hoppsadel gjorde inte precis underverk för dressyrsitsen och det var väl inte Sagas bästa dressyrritt någonsin, men 62 procent och en nolla i hoppningen räckte ändå till plats 10 av 31 inför terrängen.

Nu kom jag på att jag inte hade druckit kaffe sedan kockan fem i morse. En dag utan kaffe är en hemsk dag, så nu började en desperat jakt på detta mitt livselixir.

Visserligen kan man köpa kaffe i mugg här och där, men ska man bo någonstans i en vecka vill man kunna göra kaffe själv. Mina föräldrar hade nu kommit efter med den berömda gamla husbilen, och i den fanns en burk med pulverkaffe. Men, skulle det visa sig, min gamla pappa hade fått ett utbrott på Sagas stök och hade städat, och då hade pulverkaffet åkt ut.

Och jag som väntat på den där pulverkaffeburken! Där satt jag nu, strandad utan kaffe. Herre! Gud! Att ta kaffet från mig är som att ta sprutan från en heroinist!

Det finns säkert en mataffär i Flyinge, men jag vet inte var de gömt den. Så jag åkte bort till bensinmacken i den stora rondellen en knapp mil bort. Där var pulverkaffet slut! På macken sa de att jag skulle åka till Eslöv ytterligare en mil bort. Hittade en mataffär och där var pulverkaffet OCKSÅ slut!  Men vafan!! Det är väl alla husvagnssemstrare som köpt allt pulverkaffe.

Motvilligt köpte jag vanligt kaffe och hoppades att det skulle finnas en kaffebryggare på vandrarhemmet. Nu var jag så trött och arg och kaffesugen att jag köpte en rulle ballerinakex och tryckte i mig varenda smula i ren frustration.

På kvällen var vi bjudna på grillning, men Saga behövde rida Bonnie Bee och sen skulle vi gå terrängbanan och allt detta tog till tio på kvällen. Efter ett glas vin och en pratstund med Auroras ägare Annika som var där stöp jag i säng och sov som en klubbad säl hela natten.

Hur gick det då för Saga och Aurora? Jo, utmärkt faktiskt. En felfri terräng (och nollan i hoppningen) vägde upp den inte så jättebra dressyren. Terrängritten var en fröjd att se, faktiskt. Hon slutade 8 av 31 och fick rosett.

När Aurora var färdigtävlad körde jag upp henne till Niklas stall nära Ängelholm. Jag skulle lämna Aurora där och samtidigt ta med några kassar med ensilage åt Bonnie Bee. Det tar en och en halv timme enkel väg.

Precis när jag skulle åka tillbaka mot Flyinge ringde det och kom sms och jag hade hela tiden den där luriga känslan av att ha gömt något. På en pizzeria i Ljungbyhed kom jag på vad det var: ensilaget! Jag hade glömt Bonnies mat!

Det var bara att vända. Kanske hade det gått att köpa av någon därnere, men då hade det blivit ett annat ensilage, och foderbyte inför SM vore väl dumt.

Det blev totalt fyra och en halv timme i bil den kvällen. Utanför rutorna böljade skånefälten i kvällssolen, bedövande vackra. Jag missade invigningen för ponny-SM. När jag kom tillbaka fanns det lite bjud-bubbel kvar, men snittarna var uppätna.

Swedish Eventing har ordnat en massa intressanta föredrag, men hittills har jag inte haft tid att gå på dem. Jag ska vara funktionär och så skulle jag gärna hinna umgås lite med bekanta också. Ja, ja, det är ju några dar kvar så det kanske hinns med.

Idag fredag börjar SM. Nu på förmiddagen tog Niklas sig tid att hjälpa Saga med dressyren i självaste Craffoordhallen.

Fokus låg på lugn, takt och avspändhet. Efteråt frågade han Saga:

– Hur länge brukar du rida fram?

– 25 minuter, drog Saga till med.

– Omfattar det skritten hit också eller bara ridningen?

– Eehh, det är nog med skritten.

Niklas fortsatte:

– Du kan ju vara lite oorgansierad, så se till att du har en plan för de där 25 minuterna.

Och så kom han gående med min stora kamera som jag visst hade lagt ifrån mig. Äpplet faller inte långt från trädet.

Nu börjar alltså SM, jag återkommer!

/Ulrika

PS Jag kan verkligen rekommendera vandrarhemmet på Flyinge! Rent och fräscht och med wifi, och mitt i smeten, nära till allt. Hund fick vi ha med också.