Fem små rätter

Som ung älskade jag kinarestauranger – för att de alltid hade menyalternativ där jag slapp välja. Det fanns alltid tre små rätter, en klassisk utväg för den velige. Så blev denna text till, för många ämnen att välja på. Idag beskrivs det som en bredspektral lägesbeskrivning, fast det handlar om att inte kunna välja…. 🙂

Rätt 1.
Dressyrens tävlingsformat diskuteras av spelarna med något att säga till om; FEI, ryttare, tränare, domare och arrangörer. Senast på ett toppmöte i Bryssel 15:e februari.  Att kommunicera mer kring vår sports utformning är bra. Samtidigt visar varje webb-sändning av världscupen på knökfulla läktare. Det känns som ett spirande intresse över allt, från gräsrotsnivån till toppen. Krisläget känns långt borta. Ridsport har ett OS-problem, IOC måste anse att vi är TV-mässiga. För våra ”egna” mästerskap som VM, EM och världscup är dagens format helt ok. Frågan allt fler ställer sig är – behöver ridsporten OS? Eller är FEI bara giriga på att få in ännu mer pengar på TV-rättigheter som finns i horisonten vid attraktivare paketering?

Knökfullt på läktarna, här i Friends Arena.

Rätt 2.
Patrik Kittel har fått årets tränarpris, så välförtjänt. Det är en bedrift att träna andra så framgångsrikt och själv rida på toppnivå. Patrik lyfter inte bara svenska ekipage utan även Australiensiska ryttare. Senast i raden ner till Nottuln är Rose Mathiesen som tävlat i Ankum med Bocelli och Zuidenwind efter att ha tränat för Patrik. Patriks tränargärning är lika frikostig som hans breda leende – härlig insats från vår man i Tyskland.

Patrik Kittel samlad inför egen tävlingsstart.

Rätt 3.
I år är det EM och de stora nationerna pratar om ett mellanår, att det går att prova nya talanger för det spelar inte så stor roll med de medaljerna. Det gäller inte Sverige, vi behöver gå helhjärtat in för årets EM. I modern tid är det där vi har tagit medalj, genom Patrik Kittel och Jan Brink, individuellt men även i lag. Jag grät av lycka och stolthet när Patrik och Scandic tog bronset i Rotterdam 2011. Det var lite genant men jag gör det gärna igen om någon i laget ordnar metall-tugg.

Ska de här två damerna ta plats i laget till EM? Paulinda Friberg och Di Lapponia T är på G.

Rätt 4.
Om man som jag går genom livet utan att vara utrustad med en tvärsäkerhets-gen så kommer belöningen ibland några år senare. At få se ett sågat ekipage leverera några år senare är en, om än långsam, bekräftelse på att även i hästvärlden är det bättre att tro på sitt öga än att följa strömmen. Det satt många kända domare vid bordet i Verden 2010 med Angelika Frömming i spetsen. De sågade Hønnerups Driver ungefär i kotlederna. ”Konstruerad trav, alldeles för passageartad, forcerad utbildning” lät det. Samma kollektiv hade två dagar tidigare hyllat hästen men nu var det final och slaktkniven gick varm det året. Idag levererar samma häst exakt samma mekanik i GrandPrix, han var helt enkelt ett gångartsfenomen för sin tid. Han är inte det enda exemplet, många har fallit på tvärsäkerhetens altare. Jag blir aldrig en i den tillbedjande skaran.

Hønnerups Driver, med sin dåvarande ryttare Andreas Helgstrand 2010, nu i GP med Anna Kasprzak.

Rätt 5.
Det känns lite som om det saknas en sammanhållande dressyrhand i Sverige. Vi har otroligt bra styr på landslagsträning och talanginventering via Kyra Kyrklund och Bo Jenå, kompletterat med de privata intiativen i bland annat Knytkalaset och Plantskolan. Vi har makalöst många CDI-W-tävlingar för att ligga långt upp i den avlägsna nord. Vi har en otrolig sponsor i LFC-satsningen som tar fram lusten att producera unga GP-hästar och dito ryttare, dessutom miljöcertifierat. Kanske börjar tävlingsplaneringen falla på plats för de satsande ekipagen? Men hur är det med planeringen för en av våra vikitgaste resurser: domarna på allra högsta nivå. Vem bevakar deras möjligheter, fördelar gracerna att inom landet döma på de stora tävlingarna? Vem stöter på de olika arrangörena så att klasserna blir så väl matchade mot årets behov som möjligt? Från min lilla hörna ser det ut som om helhetsgreppet saknas och jag undrar vad gör Dressyrkommittén med Lotta Finstorp idag? Det är så tyst, är det hälsan som tiger still?

Antonia Ax:on Johnsons serie LFC göder svensk dressyr underifrån på bästa sätt.

PS. De senaste veckorna har vi sett tyskt hyckleri på hög nivå. Stuteri Bonhomme ville inte visa hingstar tillsammans med Helgstrand Dressage. Däremot tog Bonhommes representant gärna emot blommor och beröm av mannen som blev dömd för och gjorde barrering känt för hela tyska folket. De äger dessutom hästar tillsammans. Ohh ljuva amnesia. DS