Fördjupning: ”Vi ser ekipage varje år som har tävlat lite för mycket”

Det går bra för svensk dressyr. Inte bara i den yttersta eliten, utan även när det gäller de yngre förmågorna. Att det i truppen som just nu finns i Ermelo mycket väl kan gömma sig en och annan medaljkandidat är fullt möjligt, tror den tyske dressyrnestorn, domaren och tränaren Christoph Hess. Han besökte Sverige under försommaren och såg ekipage som ville kvalificera sig för start i unghäst-VM.

SWB:s Jan-Ove Olsson, internationell domare, tränare och tillsammans med förbundskaptenen Bo Jenå ansvarig för dressyrhästtruppen som tagits ut till unghäst-VM, skådar en ny trend inom svensk ridsport.
– Det har länge pratats och diskuterats om hållbar utbildning över lag och nu ser vi också sportsligt väldigt mycket mjukare ridning. Efter Falsterbotävlingarna kan jag konstatera att en mjuk och hållbar unghästridning verkligen har satt sig på agendan. Det är en välkommen trend som inte bara gynnar hästarna, utan hela ridsporten, säger han.

Positiv utveckling

Införandet av FEI-programmen för unga hästar i både kvaltävlingar och finaler 
i alla stora svenska unghästtävlingar för 5-, 6- och 7-åringar tror Jan-Ove Olsson starkt har bidragit till den positiva utvecklingen. Liksom effekterna av att ekipagen tränar oftare på FEI-programmens delar med stretchning och överstrykning, som även införts i många av de svenska programmen.

– Det är en vändning jämfört med tidigare år, där det funnits en del berättigad kritik mot framför allt hård ridning på framridningen. En del ryttare kvalade tidigare i vanliga dressyrprogram och red FEI-programmen först i finalen, vilket skapade osäkerhet, säger Jan-Ove Olsson och fortsätter:
– En annan del är att överdomare och stewards har fått en mer närvarande roll på framridningar, vilket gör att de kan ingripa direkt om det behövs.

Christoph Hess menar att Jan-Ove Olssons trendspaning även märks internationellt.
– För tio till femton år sedan hade vi en hemsk situation med många spända dressyrhästar på de internationella arenorna. De visades av ryttare som lärt sig kontrollera spänningen och de fick de högsta poängen för att de var så spektakulära. Den typen av ridning är tack och lov allt mer sällsynt. Den håller nämligen inte 
i längden, säger Hess och poängterar särskilt hur viktig stretchningen av hästens hals är.

Många unghästtävlingar

Unghästen går att kvala i allt från unghästtester till championat och riktiga tävlingar från tre år till sju års ålder. Utbudet är stort och att navigera rätt kan vara en utmaning för hästägaren.
– Det första man behöver fråga sig är 
i vilket syfte man vill att hästens ska visas. Är det för försäljning, rådgivning eller en del i dess långsiktiga utbildning? Skälen kan vara många, säger Jan-Ove Olsson, som anser att unghästtävlingarna hänger väl ihop med utbildningsskalan för den unga hästen.

Malin Wahlkamp-Nilsson, landslagsryttare och beridare hos Patrik Kittel, har vunnit såväl 5-, 6- och 7-årsfinalerna 
i Falsterbo. Men att tävla unghästklasser är inte prioriterat för henne.
– För oss handlar utbildningen av hästen om att få den till att bli en Grand Prix-häst. Vi har inte alls någon inriktning att ta fram hingstar eller specifikt till årgångsklasser. Personligen låter jag alla mina unghästar under fem år mest gå 
i hagen och jag ser absolut ingen vits med att visa mina 4-åringar, säger hon.

Christoph Hess hör till skaran som inte applåderar tävling för de allra yngsta.
– Detta säger jag som tränare, många uppfödare är däremot av en annan åsikt, de vill visa 3-åringarna främst av ekonomiska skäl, för att de ska säljas. Jag anser personligen att en 3-åring ska börja jobba i slutet av vintersäsongen mellan två och tre års ålder, sedan ska den vila och gå i hage flera månader, för att starta arbetet igen på hösten samma år. I det systemet ryms inte matchning för tävling eller test på våren som 3-åring, men man minimerar riskerna att göra för mycket för tidigt i hästens liv.

Anpassad plan för var häst

Men Christoph Hess är noga med att poäntera att det inte finns någon färdig plan att applicera på unghästar.
– Det finns ingen masterplan. Ytterst är det hästägaren och ryttaren som måste avgöra vad som passar bäst för just den specifika hästen. En del är redo för det som krävs av den vid en viss ålder, andra inte. Vi ser fantastiska 5-åringar i unghäst-VM, men som behöver mer tid som 6- eller 7-åringar och därför står över året efter. Det betyder inte att de är sämre.

Ryttaren och unghästutbildaren Yvonne Österholm vet vad som krävs för att lyckas i unghästsammanhang. Till årets unghäst-VM har hon med tre egenutbildade hästar, en i varje årskull. Yvonne tar bara in hästar som hon får in i god tid före att de ska visas.
– Då kan jag träna dem, men även lägga in pauser vid rätt tillfällen utan att det blir stressigt. Så tycker jag samarbetet måste se ut för att vi ska kunna ta fram hållbara hästar som inte pressats fram till resultat.

Hon försöker alltid vara nollställd när hon tittar på en ny häst.
– Dels för att ge alla hästar en chans, dels – och framför allt – för att inte inleda hästägaren i falska förhoppningar. Träningen kan utveckla väldigt mycket, men jag kan också ganska snabbt känna att hästen inte alls är redo för det ägaren tänkt sig. Eftersom det ofta är kundens önskemål diskuterar vi självklart det. Men målet träningsmässigt handlar om att göra hästen trygg och i balans. Fun-gerar det bra tar vi sedan beslutet om den ska visas eller inte. Det är väldigt viktigt att vara rak, känns hästen inte redo ska den inte visas. Man ska inte åka runt och jaga kval för att nå sin eller hästägarens dröm.

Malin Wahlkamp-Nilsson håller med:
– De få hästar som vi tävlat i unghästklasser har varit hästar som vi känner ligger i fas och har lätt för det som krävs. Kort sagt hästar där det inte innebär ett särskilt hårt jobb för dem att springa en final i Fals
terbo, med allt vad det innebär. Den ska vara klar för uppgiften, både fysiskt och mentalt, för att vi alls ska överväga att vara med.

Tyvärr tror jag att ryttare inte alltid är helt ärliga. Och lika mycket att hästägare inte alltid vill höra vad en ärlig ryttare säger.Malin Wahlkamp-Nilsson

Malin Wahlkamp-Nilsson påpekar att Sverige har många duktiga unghästutbildare.
– Som hästägare tror jag att det viktigaste du kan göra är att vara delaktig om du lämnar hästen på utbildning. Att hela tiden utvärdera tillsammans med ryttaren för att hela teamet kring hästen ska ha en gemensam bild om var den befinner sig utbildningsmässigt.

– Tyvärr tror jag att ryttare inte alltid är helt ärliga. Och lika mycket att hästägare inte alltid vill höra vad en ärlig ryttare säger. Ryttaren vill så klart att det ska gå bra och att hästägaren ska få sitta på läktaren 
i Falsterbo och vara nöjd. Men långt ifrån alla hästar har kapacitet att komma så långt. Sporten är dyr och därför måste man alltid sätta en rak kommunikation högt på agendan.

Frisk och sund ett måste

Både Christoph Hess och Jan-Ove Olsson poängterar vikten av att hästen är frisk och sund innan den sätts i träning.
– Hur är benställningen? Hovarnas vinklar? Finns det andra saker att ta hänsyn till innan vi börjar belasta den? Den som är noga med att ha så många fakta på bordet som möjligt slipper oftare skador som kunnat undvikas om hästen tidigt har fått rätt förutsättningar, säger Jan-Ove Olsson.

Han tipsar också om att läsa på teoretiskt.
– Över lag behöver hästägare och ryttare sätta sig in mer i kriterierna som ställs på hästarna. Det kan tyckas rätt självklart att man läser på innan man ger sig ut, men verkligheten är tyvärr inte så. På SWB:s hemsida finns en tydlig utbildningsstege, som går hand i hand med kraven som ställs på unghästen från 2,5 år fram till den är 6 år, och TR är en utmärkt handbok för att lära sig mer om gångarter, tipsar Jan-Ove Olsson.

En tydlig planering är nödvändig för att kunna förbereda hästen på bästa sätt.
– De första kvalen börjar redan i mars. Är hästen väl i fas med utbildningen gör många ryttare valet att kvala tidigt för att kunna låta hästen återhämta sig före eventuella finaler. Det innebär dock att du behöver ha en tydlig plan för perioden oktober till mars, där du lugnt och systematiskt kan träna på och även pausa när hästen behöver det. Detta gäller oavsett ålder på hästen, säger Jan-Ove Olsson.

– I det första kvartalet på året bör du ligga så pass bra till utbildningsmässigt att du känner att det går att staka ut ett mål för året. Är Falsterbo målet? Eller är det kanske bättre att satsa på Breeders som ligger senare för att kunna låta hästen vila lite mer? Återhämtningsperioderna är otroligt viktiga, hästarna behöver smälta det vi lär dem, säger Jan-Ove Olsson.

Utmaning för 6-åringarna

Störst utmaning har de 6-åriga hästarna, en årskull som också är minst representerad på tävlingsbanorna för unghästar, såväl i Sverige som internationellt. Svårighetsgraden i det 6-åriga finalprogrammet ökar rejält och hästarna ska kunna visa ökningar i både trav och galopp, liksom bakdelsvändning, galoppombyte, och skolor. Allt detta i en högre samlingsgrad än vad som efterfrågas i 5-årsprogrammet.

Det går inte att tro att du kan rida alla unghästklasser bara för att hästen har åldern inne. Christoph Hess

– Det går inte att tro att du kan rida alla unghästklasser bara för att hästen har åldern inne. En del hästar är av olika anledningar inte klara för uppgiften som de ställs inför. Saknar hästen styrka och balans är det bättre att avvakta och träna vidare än att ställa upp i unghästtävlingar, säger Christoph Hess, som poängterar tränarens roll i upplägget med den unga hästen.

– Många ryttare rider alldeles för tävlingsinriktat. Det viktigaste en tränare kan lära ut är att den ryttare som lyckas med träningen hemma också får bra resultat på tävlingsbanan. Det handlar om att lägga tid på grunderna, inte på att nöta hela program, säger Christoph Hess.
– När våra är fyra år jobbar de två till tre gånger i veckan med många pauser i korta eller långa perioder. Vid fem år är de ofta lite mer färdiga och kan börja ridas mer, men konceptet att starta dem i unghästtävlingar finns inte med i vårt system, konstaterar Malin Wahlkamp-Nilsson.

– Grand Prix är ingen trickridning, det handlar om grunder, grunder och åter grunder. Du behöver med andra ord som unghästryttare ha passion för grunderna. Det innebär att rida hundratusentals övergångar och lika många korrekta hörnpasseringar. Att vara konsekvent är den största utmaningen för alla ryttare – oavsett nivån, säger Christoph Hess.

Maxgräns på kvalförsök

Jan-Ove Olsson anser att det kan behöva införas en maxgräns för antal kvalförsök.
– Vi ser varje år att det finns vissa ekipage som har tävlat lite för mycket. De sköra årskullarna är 4- och 5-åringarna, här behöver vi lyfta diskussionen om att införa max antal starter på en månad eller en tävling. Det blir fel när ryttare jagar runt i jakt på kvalprocent. En 6- eller 7-årig häst klarar betydligt mer både fysiskt och psykiskt, en yngre häst kan knäckas av för mycket press. Uppnår man inte procenten är ekipaget helt enkelt inte redo för uppgiften, säger Jan-Ove Olsson.

Det blir fel när ryttare jagar runt i jakt på kvalprocent. Jan-Ove Olsson

Yvonne Österholm letar hela tiden efter en känsla att unghästen har vad som krävs för att gå Grand Prix.
– Det räcker om det så bara är en mikroskopisk sekund. Personligen tror jag att det tänket ger dem en bättre grundutbildning och förutsättning att hålla än om slutmålet är en final i en unghästtävling.

I bedömningen av en unghäst finns framför allt två saker som är avgörande.
– Först och främst tittar vi på om hästen är rätt tränad för uppgiften. Det andra är om hästen har talang för uppgiften, säger Christoph Hess och fortsätter:
– Med det menas om den har talang för samling, att den rör sig harmoniskt, taktmässigt och i uppförsbacke, med kadens, balans och bärighet genom ryggen. Blir det någon miss i en rörelse är det ”peanuts” med en unghäst. Jag vill se en lycklig häst i harmoni med sin ryttare. En frustande häst är som ren musik i mina öron.

”Fel” hästar premieras?

Kritiska röster hörs ibland om att unghästbedömningar premierar ”fel” hästar. Att ryttare generellt tycker att hästar som får 8 på gångarterna har den mest utvecklingsbara gången. Men varken Jan-Ove Olsson eller Christoph Hess anser det nödvändigt att ändra kriterierna för toppbetygen.

– Som domare dömer vi vad vi ser där och då. En häst som får 10 på sin skritt, trav eller galopp kanske visst kommer att kunna samla sig, även om många ryttare anser det vara lättare med en som fått betyget 8.
– Jag går allra mest på magkänslan. Hur reagerar hästen när jag ger den signaler? Det är vad som avgör för mig. I slut-ändan är det hästarna med mycket huvud, som vill göra det här tillsammans med oss, som blir en vinnare och topphäst. Oavsett om den har 10, 8 eller 7 på gångarterna, säger Malin Wahlkamp-Nilsson.

Tävlingarna i Ermelo drar storpublik och är hårdbevakade av medier från hela världen. Ett faktum som gör unghäst-VM till en av de viktigaste tävlingarna inom dressyrsporten enligt Hess och Olsson.
– Det är här vi alla tillsammans, uppfödare, ryttare och domare kan visa upp vilken typ av hästar vi vill se på dressyrbanorna. Det är vår uppgift som domare att visa publiken vad bra ridning är. Utan den går det inte att få fram den harmoni och balans som krävs för att få en hållbar topphäst. Vilket ju är det egentliga målet för alla, säger Christoph Hess.

Artikeln publicerades första gången i Ridsport nr 14/2019.
Unghäst-VM pågår 1–4 augusti.