Från drömresa till mardröm – framtidshopp fick avlivas

24-åriga Wilma Fransson är mer eller mindre född på hästryggen, och lever idag på att träna och tävla hopphästar – något hon gör framgångsrikt. Basen är föräldrahemmet i Jönköping, där hon har tolv hästar i träning i varierande åldrar.

I år var planen att för första gången bege sig till Sunshine Tour i Spanien, för att starta upp utomhussäsongen och ge hästarna värdefull erfarenhet. Fem hästar lastades i en hyrd lastbil i februari – Vanity’s Heart RW (SWB val f -16, e Heartbeat-Marlon, uppf Stall Robert Willén, äg Anne-Lie Fransson), som går under smeknamnet Hasse, var en av dem.

– Mamma köpte honom när han var tre år, jag har ridit honom sedan dess. Han var nio nu och det här var första gången han skulle åka ut och tävla internationellt. Han har tävlats väldigt sparsamt då han alltid varit väldigt känslig, berättar Wilma Fransson, som hade stora förhoppningar om valacken.

Stannade för att fodra

Efter två övernattningar var teamet på väg mot den tredje, när de skulle stanna till för ett snabbt stopp nära Bordeaux i Frankrike för att ge hästarna vatten och foder i lastbilen.

– Min hästskötare gick bak för att fodra. Allt var lugnt, när Hasse plötsligt får panik och vi fattar inte varför. Min hästskötare Esther blir inklämd och när hon väl kommer loss, då ser jag att Hasses mule sitter fast i gallret framför honom, vid fönstret. Det ska ju vara omöjligt, men på något sätt har han fått in mulen där och fastnat.

Hela mulen och en bit av underkäken sitter fast, och när Hasse har försökt ta sig loss har allt vridits i en onaturlig vinkel. Valacken står näst längst bak i lastbilen, utanför sig har han lastbilens enda hingst.

”Fick ingen luft”

Wilma och hennes hästskötare är i chocktillstånd, men när Wilma hör att Hasse inte kan andas inser hon att hon måste agera, och det snabbt.

– Han fick ingen luft. Jag klättrade över de tre första hästarna – de hade alla panik av situationen, så det var ju livsfarligt egentligen – men jag var ju tvungen. Vi kunde inte lasta ur där vi stod, det var inte ett tillräckligt säkert ställe. Jag ställde mig med benen över hans huvud på något sätt, och la armarna runt halsen på honom, för att få kraft att dra loss honom. Men han satt helt fast, det rörde sig ingenting när jag slet i honom.

Jag tänker att nu dör han.

Wilma märker att Hasse börjar tuppa av på grund av syrebristen.
– Rumpan liksom lägger sig ned, det är som om benen viker sig på honom. Det är ju så trångt där han står. Jag tänker att nu dör han, och får någon extra kraft som gjorde att jag till slut kunde dra loss honom.

Hasse välter bakåt när han väl kommit loss från gallret, och sätter sig nästan på rumpan. På grund av det smala utrymmet i lastbilen så faller han inte åt sidan. När Wilma tittar på hans huvud ser hon att mulen är helt av.

– Då fick jag panik. Jag ringer Edouard Schmitz, som har en av mina hästar hos sig – han är på en tävling i Bordeaux och jag vet att han har tävlat mycket i Frankrike. Han var den enda jag kunde komma på där och då, som kanske visste vad man kunde göra. Han hittade en klinik i Paris, tre timmar bort. Men det var tydligen den absolut närmsta, så det var bara att börja köra tillbaka upp dit.

Skador på strupe och lungor

Wilmas pappa kör lastbilen, medan Wilma håller koll på hästarna. Det är lördagskväll, men kliniken – som fått information via Edouard Schmitz om vad som hänt – öppnar upp för Hasse.

De tar direkt in honom till röntgen och utför även endoskopi för att kontrollera luft- och matstrupe.
– Då kunde man se att det blödde och att det hade kommit blod ner i lungorna. De sa att tio minuter till på lastbilen hade han inte överlevt. Så det var verkligen i sista sekunden vi kom fram.

Veterinärerna ger Hasse en 50-procentig chans att klara sig, och valacken får stanna på kliniken medan Wilma och resten av hästarna fortsätter resan ner mot Spanien.
– De första dagarna var jättetuffa, jag ville bara vända och åka hem igen. Vi var helt inställda på att han inte skulle klara det. Men efter närmare två veckor fick vi den första positiva uppdateringen från kliniken, då var han mer stabil.

Hasse hade stora problem med att äta, och behandlades bland annat med dropp och matades med en slags soppa. Några kirurgiska ingrepp gjordes aldrig, utan skadorna kontrollerades löpande med hjälp av endoskopi och gastroskopi. Frakturerna han ådragit sig i huvudet skulle läka av sig själv.
– Han blev så fruktansvärt smal, han åt ju inte, berättar Wilma.

Orolig hemresa

Efter fyra veckor i Spanien var det dags för hemresa, där Hasse skulle hämtas upp. Veterinärerna bedömde att valacken skulle klara av resan, och var samtidigt positiva till att de svåra skadorna skulle läka på sikt.

Hur kändes det att lasta in honom i lastbilen där olyckan inträffade?
– Det var fruktansvärt. Jag har aldrig varit så rädd att transportera hästar som jag var den hemresan. Vi hade satt upp boxgardiner framför gallret – även om det inte ska vara möjligt att fastna så riskerade vi ingenting.

Hasse gick rakt på lastbilen som att ingenting hade hänt.

I mitten av mars var Wilma och hennes hästar tillbaka hemma i stallet i Jönköping.
– Vi åkte direkt till min veterinär Enar Tollig. Hasse kunde äta lite, men han var inte tillräckligt matglad så han gick inte upp i vikt.

Vid undersökningarna i Sverige såg skadorna i strupen ut att läka fint. Veterinären kunde egentligen inte hitta någon fysisk anledning till att han inte ville äta.

”Man lever på hoppet”

Hasse ägdes av Wilmas mamma, som också bor på gården.
– Mamma har hela tiden sagt att hon vill inte att hästen ska lida. Han har egentligen inte lidit här hemma, för att han har varit pigg och glad och liksom haft livsglädje sedan vi kom hem. Men han har ju varit så fruktansvärt smal och inte ätit.

I början av maj gick det inte längre.
– Jag tror att jag var den som ville hålla honom vid liv längst. Man lever ju på hoppet, konstaterar Wilma.

I måndags fick 9-årige Hasse somna in.
– Det känns i alla fall bra att han fick komma hem och ha sin sista tid här, med sina kompisar där han har bott så länge.

Wilma lägger ingen skuld på lastbilsuthyraren, men har funderat på att kontakta tillverkaren.
– Det ska ju inte vara möjligt för hästarna att fastna där. På något sätt måste Hasse ha fått in mulen där med kraft, för det går inte att bara trycka in mulen.

Det var inte heller oroligt mellan hästarna under fodringen.
– De var väldigt sams, så vi förstår inte hur det har gått till. Kameran vi har i lastbilen spelar ju inte heller in film, så vi har inte kunnat gå tillbaka för att se vad som hände.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av WILMA FRANSSON (@wilmaafransson)