Har lämnat min älskade vän

Men det känns ändå rätt för jag vet att hon har det bra där hon är nu, hemma hos Madde Söderberg Andersson, sin gamla ägare. Förhoppningsvis kommer hon nu att få bli mamma, hon är ju ändå 17 år. Jag och mamma körde ner henne i fredags till hennes gamla hem i Bollnäs, hon fick träffa sina gamla hästkompisar och komma till människor som älskar henne lika mycket som jag.

Tårarna rullar ner för mina kinder nu när jag skriver detta, det som är mest jobbigt är att jag saknar henne så oerhört, världens finaste Grace som alltid har varit så snäll mot mig. Vi har verkligen kämpat och det har varit upp och ner. Som bäst har vi tävlat medelsvår B och kommit tvåa. Vi har haft placeringar i flera starter och hon har kastat av mig på tävlingsbanan emellanåt :). Vi tog bland annat silver i Norrlandsmästerskapet förra sommaren.

Förra sommaren kom jag och Grace tvåa på Norrlandsmästerskapen.

Den bästa resan är nog den jag och Grace har gjort tillsammans till Jumpclub med mitt Ridsportstipendium. Sylve och Lotta har hjälpt oss att utvecklats och jag har verkligen lärt mig att rida centimeter för centimeter. Grace har lärt mig att rida på riktigt, och två somrar på raken har vi varit nere hos Emma Emanuelsson och tränat och haft jättekul tillsammans. Men i slutänden är vi ändå olika. Jag är den som vill rida lugnt och kontrollerat och Grace behöver någon som vill rida med mera fart.

Grace gillar när det är fart och fläkt. 

Det känns så jobbigt att fatta ett sådant här beslut.  Jag är inte den som ger upp i första taget. Min tränare Frida har lärt mig att man får ingenting gratis.  Men så måste man ändå i slutänden bestämma sig fast det gör så ont i hjärtat. Man vill inte lämna sin vän, men vill man tävla och utvecklas måste man ibland välja och tänka på vad som blir bäst för båda. Nu är Grace där och jag är här och det mesta går bra. Men ibland kommer det över mig och jag blir jätteledsen. Madde har lovat att vi ska hålla kontakten och berätta hur Grace mår. Det känns så himla skönt att hon får vara hos henne. Nu kan jag koncentrera mig på mina två andra ponnyer här hemma; Appe och Memme. Fast jag vet att de saknar Grace lika mycket som jag gör. 

Tänk att saker inte alltid blir som man tänkt sig. Man har mål med sin ridning, man tränar och tror och hoppas att det ska fungera och så gör det inte alltid det. Man ska inte ge upp för tidigt men man måste ta nya tag och titta framåt. Nu tittar jag framåt mot nya mål. Det jag har lärt mig av det här – förutom att det gör jätteont att skiljas från sin vän och jätteont att trilla av – är att gå vidare.

Kram från Linn

Det har varit både framgångar och motgångar tillsammans med Grace.