GrunderHelena Persson har tagit minst 50 hästar till svårklass. Här beskriver hon det viktiga grundarbetet och betydelsen av tålamod och att lära sig rida.
Helena Persson: ”Färgen spricker om inte underarbetet är ordentligt gjort”

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.
Redan prenumerant?
Aldrig skapat ett digitalt konto?
Jag kan vara helt ute och cykla, men det känns som allt måste gå så fort idag… att man tror att man måste vara fullärd redan som junior (eller att man tror att man är det) annars är det ingen idé… att vi tappar många talanger tidigt, för att man inte längre förstår att för de allra flesta tar det många år på en innehållsrik bana att nå det vi kallar framgång.
Det beror på olika vägar och olika förutsättningar. Men för de flesta tar det tid.
Vi tävlade som tokar förr också och alldeles säkert i bland i fel och för höga klasser men lärde av våra misstag, sökte nya, bättre vägar för att inte gå i samma fälla igen. Men vi sökte hos oss själva, för det var det enda som hjälpte (och så är det troligtvis fortfarande). De som lär sig förstå hästarna bäst är nog de som hästarna själva helst vill samarbeta med.
Ungdomar är otåliga, nu som förr, och kanske är det svårare idag att konkret förstå vikten av att ”lära sig rida”?
Men idag kallar vi ”erfarenhetsinsamling” för misstag = dåligt, med hög exponering i sociala medier som gör att det kanske känns jobbigare att jobba långsiktigt än det gjorde förut? Ungdomar är otåliga, nu som förr, och kanske är det svårare idag att konkret förstå vikten av att ”lära sig rida”?
Förr krävde de lite skiktade underlagen att hästarna reds i balans, annars gick man omkull i svängarna (att ha hästen genomsläpplig även på yttertygeln ) = därmed lätt att förstå och ta till sig. Nu med fibersanden funkar enbart innertygel helt okej ganska långt.
Förr fanns det inte lika många hästar som var lika duktiga hoppare så det krävdes att de utbildades/tränades/gymnastiserades på bästa sätt för att de skulle kunna hoppa alls. Idag är det hoppa de kan från födseln, på grund av att aveln gått i den riktningen, oavsett om de är utbildade och tränade och har fått rätt erfarenheter för uppgiften. Det går att nyttja talangen till en viss gräns, det är lika för både ryttare o hästar, men sen tar det stopp utan kunskap och utbildning. Eller faktiskt samförstånd och samarbete sinsemellan. Kanske gör bland annat detta att det är svårare att förstå och att trivas i att vara långsiktig nu?
Genvägar kan gå hem en bit men blir ofta tuffa att tackla när man måste vända om. Som att måla en vägg;
Jag som amatör köper gladeligen en fin färg och en superb pensel och målar. Det blir superfint! Ett tag. Sedan spricker färgen och flagnar för att inte underarbetet är ordentligt gjort. Då är det jobbigt att börja om och göra rätt, jag ger upp!
Ett proffs hade slipat och spacklat innan målning (= gjort ett ordentligt grundarbete), för att denne vet vad det ger i slutänden, ett långsiktigt och hållbart resultat!
Man kan välja fel färg, ingen fara, målar över med en annan tills man är nöjd. Det kallas att söka perfektion, det man letar efter. Och det är möjligt för att underarbetet är gediget och grundligt gjort. Det är därför de bästa är så fängslade och motiverade av grundarbetet, vad det än gäller.
För känslan av harmoni och samförstånd med hästen är det vi alla vill känna, ryttare som tränare. Men vi kan inte ta det för givet, vi måste söka det, ständigt och alltid!
Det är passionen.
Helena Persson, hoppryttare
Texten är en redigerad version av ett inlägg som Helena Persson postat på Facebook och publiceras i överenskommelse med henne.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på