Hemma igen

Jag lämnade verkligen hemma för att åka hem, och jag saknar Florida och hästarna varje dag. Det känns konstigt att inte vara där och se hur Patchinka blir bättre och bättre, och hur Diesel blir mer avslappnad av att bli hanterad. Och så saknar jag förstås att rida Coyote och Harley! Det enda jag inte saknar är rädslan för att det ska ligga en giftorm i höbalen man hanterar…

Innan jag åkte hem fick jag ett riktigt överraskningsparty, dit alla dagsvolontärer och andra människor jag träffat och arbetat med kom för att ta avsked. Det var med nöd och näppe jag lyckades hålla tårarna tillbaka… även om Malice stavat mitt namn ”Lovissa” på min Barn Voyage-banner.

Under min sista vecka kom också nästa volunteer coordinator och tog över, även hon från Sverige! Min sista vecka med Sophie var riktigt rolig, och jag var inte det minsta orolig att hon skulle fixa det stressiga och ansvarsfulla jobbet galant. För jag kan garantera; det är inte alltid lätt att ansvara för så många hästar och volontärer på en gång. Hon ringde mig nyss för att prata av sig lite, och det går verkligen framåt på centret nu. Dianes gamla ställe ska lånas ut i december vilket påskyndade processen att flytta ut till nya stället rejält. En ny stor hage har bildats och snart kan alla mindre paddockar för de vilda hästarna byggas.

Jag väntade med att skriva mitt sista inlägg eftersom jag så gärna ville dela med mig av filmen som min svenska vän gjorde åt Wild Horse Rescue Center. Det finns så mycket att berätta, och det var svårt att hålla filmen kort men jag tycker ändå att den ger en bra helhetskänsla av centret.

Än en gång så avslutas mitt bloggande för Ridsport. Jag hoppas att den varit läsvärd och om du någon gång har vägarna förbi Florida hälsar på WHRC. Kanske blir du lika tagen som jag. Framförallt hoppas jag att jag har lyckats informera om allvaret i mustangens situation, dess osäkra framtid som fortsatt vild och fri samt vilka fruktansvärda livssituationer de kan gå tillmötes i fel människors händer.
/LOVISA