Jag ska sluta urskulda mig!

Man behöver verkligen inte tillhöra någon elit för att få en massa frågor. ”Hur orkar du, får du någonsin vila? Är det inte dyrt att tävla? Vad kostar hästarna att ha egentligen?”

På A svarar vi nej, det blir inte så mycket vila, på B svarar vi ja, det kostar mycket, och på C svarar vi det har du inte med att göra!

Nä, jag svarar inte så på C, men jag kanske borde.

Jag blir så trött. Jag frågar inte dem vad deras golfande och thailandsresor och nya kök kostar. Vad deras jaktlicenser och båtar och weekendresor går loss på. Jag bryr mig inte.

En märklig sak är att frågorna har blivit ännu fler sedan vi flyttade till gård, trots att hästarna kostade mer i drift när vi hade dem inackorderade. Gård köper man ju i regel för att få ner kostnaderna.

Speciellt släkten har reagerat så. Jag tror att det är för att de numera ser hästarna när de hälsar på oss. Trots att jag förklarar att alla hästarna inte är våra och att vi till och med tjänar lite pengar på att ta hand om andras hästar är det som att det inte riktigt går in. Så jag säger det igen, och igen, och igen:

– Hästarna kostar MINDRE nu när vi har dem hemma! Okej?

För att inte tala om allt man kan få höra om ponnyförälderiet. Tja, det kommer en tid efter ponnyåren, då kanske jag också latar mig på helgerna, men just nu känns det här som väldigt rätt och roligt!

Hästlivet provocerar, även inom våra egna cirklar. Det finns mycket att gå igång på. Hästlastbilar till exempel. De stack i ögonen på mig också i början: där kommer en sån där jävel som har en BUSS!  Men när vi blev tvungna att åka längre fattade jag vitsen med lastbilarna. Man kan ju både sova och laga mat i dem. Det spar pengar. Vi önskar att vi hade en, av det skälet.

Som ponnyförälder har man i regel inte sålt miljonhästar. De flesta ponnyföräldrar är medelklass, vanliga svenssons som jobbar hårt. Man prioriterar, sätter sig själv sist, vänder på varenda sten. Saga fick ett idrottsstipendium nyligen, det satt fint, och hon har en sponsor i HästCraft som tillverkar elektrolyter. Vi söker hela tiden sponsorer.

Det finns alltid nåt att dra in på. Själv köper jag nästan aldrig kläder och skippar frisören, och Saga också. Vi klipper oss själva, rakt av med saxen bara, det spar ett par, tre tusen per år. Hästloppisarna håller prylkontot nere och vi är ganska bra på att sälja av det vi inte använder. Nämen hoppsan, håller jag på och förklarar mig nu igen?!?

Jag vet inte varför jag gör det. Nu lovar jag mig själv att jag ska sluta urskulda mig och be om ursäkt för mitt liv och det vi gör. Jag blir trött på mig själv när jag hör att jag börjar.

/Ulrika

Saga och Bonnie Bee på Stil-SM i fälttävlan 2013. Varför ska jag be om ursäkt för detta?