Kolla klippet: Livsvilja och envisa uppfödare räddade fölet

Det var våren 2021 som ett speciellt föl föddes hos Birgitta och Per Valette i Sörmland. Hon var speciell långt innan hon föddes, eftersom det inte ens var meningen att hon skulle bli till.

− Vi hade fått ett vackert haflingersto vid namn Regina som inackordering. Hon anpassade sig snabbt till våra ungston. Vid den här tiden hade vi flera dräktiga ston inne samt några unghästar av olika ålder som gick i olika lösdrifter, uppdelade efter kön.
− Ordning och reda tyckte vi, med stort avstånd och flera bra staket mellan den lösdrift där våra två 2-årshingstar gick och där vi höll ungstona.

Det kan ju inte vara våra hästar.

Tidigt en morgon i maj ringde en granne två kilometer bort och meddelade att det gick fem hästar utanför hans trädgård.
− Per och jag tittade lättade på varandra och sjönk tillbaka i dunbolstren samtidigt som jag sade: ”Ja, det kan ju inte vara våra, vi har ju bara tre och två i flockarna”.
− Plötsligt klarvaken satte jag mig upp  − alla som sysslar med uppfödning vet hur sliten och trött man är vid fölningssäsongen – och kunde lägga ihop 3 +2 = 5. Upp ur sängen, upp på fyrhjulingen och iväg till grannen.

Lade stor kraft på att nå hingstarna

Det visade sig att den blonda skönheten Regina hade sprängt tre staket för att ta sig till och förföra någon av unghingstarna.
− Vi hade fullt sjå att få hem dem och med tanke på deras taffliga förförelseförsök var det inte så troligt att det skulle ha blivit någon betäckning.

 Hingstarna kastrerades strax efter och hösten passerade. Regina skickades på inridning och väl hemma igen höll Birgitta ett extra vakande öga på henne.

−Det blev inga fler utbrytningsförsök eller häftiga brunster, men det fanns heller inga snygga potenta killar att sukta efter längre.

Utbrytningsförsöket hade givit, å Reginas vägnar, önskat resultat.

I mitten av december tyckte Birgitta att Regina hade fått ett större bukomfång.
− När hennes ägare var här och hästen stod i skötspiltan kunde jag skönja rörelser i flanken och när jag höll handen där blev jag ganska säker på att utbrytningsförsöket hade givit, å Reginas vägnar, önskat resultat.

Stoet fick en foderstat anpassad till dräktigheten och släpptes ihop med gårdens andra dräktiga sto.

Den 1 april av alla dagar tittade Birgitta och Per i fölkameran och såg att Regina var lite orolig.
− Jag gick ner, fölningen gick snabbt och komplikationsfritt trots att frambenen var gravt böjda med kraftig hyperflexion i carpus, det vi vardagligt kallar framknä.

Troligen hade fölet legat utan att kunna sträcka ut frambenen.
− Jag hade aldrig sett en så allvarlig hyperflexion förut, och då har vi haft uppfödning sedan 1972 och hjälpt i alla fall 100 föl till världen.
− Fölungen var pigg och livlig och ville snabbt komma på fötterna och dia. Det var dessvärre omöjligt för henne på grund av de deformerade frambenen. Vi fick då börja med att ge henne mjölk i nappflaska.

Fick lyfta upp fölet var 30:e minut

Mamman hade gott om fin råmjölk, och de första dygnen lyfte de upp fölet minst två gånger  i timmen så att hon själv fick försöka dia.

− Förhoppningen var ju att det skulle fungera så småningom så jag ville inte skämma bort henne för mycket med nappflaska, men kompletterade givetvis med det när det behövdes.

Veterinären som konsulterades gav inte mycket hopp om att det skulle gå att räta ut benen.
− Men han gick med på att röntga carpus efter någon vecka, om vi hade lyckats hålla henne vid liv, vilket inte var något problem eftersom hon hade sådan livsvilja. Veterinären behandlade henne även med  tetracyklin, ett bredspektrigt antibiotika som har visat sig ha god, avslappande verkan på sammandragna senor hos föl.

Omvårdnad dygnet runt

Därefter började det stora engagemanget. Lyfta, låta dia, massera med milt liniment och stretcha benen minst sju-åtta gånger per dygn.
− Vår veterinär Andreas Sandin kom och röntgade, och röntgen av höger carpus visade på något outvecklat skelett. Han tyckte att vårt arbete med benen hade givit visst resultat, men om hon skulle ha någon chans så måste framför allt höger framben spjälas.

Än en gång hade makarna Valette turen på sin sida. En av Birgittas tidigare elever från  Flyingetiden, Matilda Johansson, jobbade som djursjukskötare på Evidensia Strömsholm.
− Vid min direkta fråga så tog hon på sig ansvaret och körde den långa vägen hit, och spjälade första gången ena frambenet, och en vecka senare även det andra.

− Vid dessa tillfällen var stoet Regina ett under av trygghet, hon stod med huvudet över mig som höll fast fölet och hummade mjukt. Det tog 20-40 minuter varje gång, och dessvärre fann fölet trygghet under den här långa processen genom att suga på min näsa. Fick hon bara göra det så låg hon fullständigt stilla och vi behövde aldrig sedera henne.

− Det var många i bekantskapskretsen som hade roligt åt min skinande röda Rudolfnos! Men vad gör man inte för att kunna hjälpa och trösta…

Skenorna byttes och lades om ungefär var sjunde dag.

− Redan efter första spjälningen var fölet ute och sprang och slog bakut i inhägnaden. Hennes livsglädje var en starkt bidragande orsak till att vi kunde fullfölja behandlingen. När Princess var ungefär en månad gammal togs skenorna bort och hon kunde gå korta stunder i beteshagen, för att komma in och vila emellan.

Nästa fackman som måste konsulteras var gårdens hovslagare Johan Sandberg.

− Eftersom fölets benställning var långt ifrån korrekt behövde hon hjälpskos på vänster framhov. Johan var väl inte heller så övertygad om att det skulle gå att rätta till, men när han såg vilket jobb vi lagt ner ville han ändå försöka så vid ungefär sju veckors ålder fick hon sin första sko som plastades på hoven. Tre gånger byttes skon ut och redan vid 2,5 månads ålder kunde hon få komma ut på bete med sin jämngamla kompis som gick och väntade.

− Vid sex månader mån ålder röntgades hon igen och carpus såg helt normal ut. Princess är nu helt återställd och går i flock med fem andra unghästar, och varje gång veterinär eller hovslagare är här säger vi att det är ett mirakel att hon är helt korrekt i benen.

Ett helt gäng med hjältar

Birgitta Valette konstaterar att det behövdes ett helt gäng hjältar för att nå det lyckade resultatet, med veterinär, hovslagare och djursjukskötare Matilda.

− En riktig hjälte är även hennes ägare som också heter Regina precis som stoet. Hon tvekade aldrig att kosta på Princess allt som behövdes.

− Vad det har kostat i tid och pengar går nog inte att räkna ut, men det är så glädjande att alla ställde upp. Per och jag hade nog inte gett oss in i detta om vi inte hade 50 års erfarenhet att luta oss mot.
− Sedan är det också så att om någon säger: ”Det kommer aldrig att gå” vill jag gärna bevisa motsatsen.

Om någon säger: ”Det kommer aldrig att gå” vill jag gärna bevisa motsatsen.

Princess går kvar på gården hos Birgitta och Per, i väntan på att ridas in. Ett tagelprov och DNA-test fastställde vilken av de två unga SWB-hingstarna som var pappan. Det var Conchito, en inackordering med hoppstam, som sedan kastrerades. Med haflingermamma och SWB-pappa kommer hon inte att klara ponnymåttet.
− Hon är redan 148 cm, så hon blir en liten häst, men en väldigt söt liten häst, säger Birgitta Valette.