Kommentar: Bo Jenå missade chansen att bygga för framtiden

Patrik Kittel, Juliette Ramel och Therese Nilshagen. Vi har sett dem tillsammans förut i flera mästerskap och till och med på prispallen i EM. Det är en mycket rutinerad trio på alla sätt, men inför årets OS i Paris hade jag gärna sett att förbundskapten Bo Jenå gett ett par andra ekipage möjlighet att skaffa sig den så viktiga mästerskapsrutinen.

Hans argument är att de tre ekipagen är de som har gjort bäst resultat under året, det må vara hänt och Patrik Kittel är given. Men låt oss vara ärliga här – varken Juliette Ramels 18-årige Buriel H.K. eller Therese Nilshagens 17-årige Dante Weltino OLD är några framtidshästar.

De är inte heller några medaljkandidater vare sig individuellt eller i lag.

Det finns inte heller något viktigt OS-kval att säkra.

Därför hade jag velat se OS-reserven Maria von Essen med 12-årige Invoice och Sofie Lexner med 11-åriga Inoraline W som ordinarie i det svenska OS-laget tillsammans med världscupfinalvinnarna Patrik Kittel och Touchdown.

Inte så mycket för att jag tror att den trion skulle ge Sverige högsta möjliga placering vid årets OS, utan för att jag tror att det kan stärka svensk dressyr på sikt. När varken medaljer eller kval står på spel hade det varit ett ypperligt tillfälle att släppa fram några nya ekipage vid OS i Paris.

Jag tror också att signalvärdet av att nya ekipage kan få möjlighet att rida mästerskap hade varit stort för alla satsande ryttare runt om i landet.

Förbundskaptenen missade ett gyllene tillfälle att bredda den svenska dressyrtoppen. Och den stora förloraren här är svensk dressyr.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.