Lena Nyström: ”Jag vill inte se min häst exploaterad”

Hästvälfärd, finns det något annat så aktuellt och samtidigt så missbrukat ord just nu? Vad är då hästvälfärd? Jag tror du får hundra olika svar beroende på vilken gren den du frågar företräder, samt om den är hobbyryttare eller proffs.

God hästvälfärd för mig, efter 50 år i branschen, är när hästen tillåts utöva sitt naturliga beteende i så hög grad som möjligt, alltså att äta, sova, röra sig fritt och socialisera med andra hästar. Den bör umgås med människor dagligen och lära sig att människor är lika höga i rang och lika pålitliga som ledarstoet. Hästar som inte respekterar människan är farliga.

Som uppfödare blir jag lycklig när jag kan sälja min häst till en duktig ryttare som ger hästen varierad träning, utevistelse i sällskap om så är möjligt, samt lagom mycket mat av god kvalitet. Det är betydligt viktigare med dessa basalbehov än en massa framgångar på tävlingsbanorna.

Hästar som inte respekterar människan är farliga.

Vad som däremot gör mig ledsen är när hästen får alldeles för mycket/lite mat, dåligt anpassad utrustning, dålig ridning, ingen möjlighet att gå i hage för att den är ”för värdefull” och ensidigt arbete för att ägaren är rädd/okunnig.

Jag vill inte heller se min häst exploaterad och behöva springa tusentals kilometer i ökad trav som 3-åring för att den nya ägaren ska sälja så mycket sperma från min uppfödning som det är möjligt innan den går sönder på grund av att den är för hårt tagen.

Vad är då dålig hästhållning, bortsett från exemplen ovan? Alla dessa stackars överutfodrade hästar som springer runt med diverse ämnesomsättningssjukdomar för att deras ägare älskar ihjäl dem.

Hästar som dagligen utsätts för plågan av att ridas av en ägare som absolut lider av en övertro på sin egen kompetens som ryttare och ska ”skola” sina djur. Daglig tortyr i mina ögon.

Hästar vars ägare är dåliga ledare och rädda för dem, djur som blir nervklena och farliga att handskas med. De har inget förtroende för människan och upplever att de måste hålla koll på allt själv.

Alla dessa stackars överutfodrade hästar som springer runt med diverse ämnesomsättningssjukdomar för att deras ägare älskar ihjäl dem.

Hästar som har en massa onödig utrustning i form av bett och hjälptyglar med mera, som används på grund av ryttarens oförmåga att ta vara på sin häst på ett bra sätt.

Kan vi inte bara sluta tjafsa om huruvida nosgrimmor är för hårt spända, när det på tävling kontrolleras av utbildad personal – och kanske även sluta bilda oss synpunkter och starta drev om vi bara sett en stillbild?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 15/2023.