Lotta Björe: ”Är detta att sätta hästens bästa i centrum?”

Som tränare är en av mina viktigaste uppgifter gentemot mina elever att lära ut hållbar ridning. Det innefattar att lära ut hur lång tid det tar för en häst att bli ordentligt uppvärmd och i gång innan man kan börja en framhoppning. Men verkligheten talar emot allt det vi som tränare lär ut.

Det svenska klimatet gör det svårt för de flesta att hålla i gång tävlandet året om. Ofta erbjuder arrangörerna mycket begränsade möjligheter att kunna värma upp en häst tillräckligt bra. Ibland finns det en utebana till förfogande, om det är höst och inte vinter vill säga. Och många gånger är underlaget otjänligt: blött, lerigt, djupt eller stumt. Ja, det finns alla varianter.

Har du tur kan du komma in som nionde ekipage på framhoppningen innan din startsignal går. (Är det överdomaren som bestämmer hur många som får vara på framhoppningen? Är man på nationell nivå och högre borde man klara av att vara fler på framhoppningen, det fungerar i alla fall i andra länder.)

Oftast är det ett varv som gäller på framhoppningen. Jag förstår att man vill ha det så av säkerhetsskäl, men ur hållbarhetssynpunkt, hur ser detta ut? Att hästen får landa på samma framben varje språng sliter och ökar skaderisken. Dessutom flyttas framhoppningshindren alldeles för sällan, ojämnt och gropigt framför som bakom. Här har vi som står på framhoppningen ett ansvar att se till att detta sköts bättre.

Har man dessutom otur kan man få hoppa i samma varv tre dagar i sträck (vanligt är att man byter varv mellan varje klass).

Det är inte möjligt att förbereda sig på ett bra sätt med sådana här förutsättningar. Är detta att sätta hästens bästa i centrum? Nej, det här är så motsägelsefullt och frustrerande för mig som tränare. 

Att till exempel arrangera ett mästerskap kräver bästa faciliteter och förutsättningar – igen för att sätta hästen i centrum. Uppstallning där det är torrt, underlag på både bana och framhoppning som håller för det svenska klimatet, varmvatten – även för dem som kommer till duschen sist på kvällen, där strömmen inte går och lastbilarna inte behöver dras från parkeringen med traktor.

Låt de arrangörer som har det bästa att erbjuda också få de viktigaste tävlingarna, i stället för att alla ska få vara med och arrangera. Jag tror att ryttarna föredrar att åka långt framför att komma till en tävling som inte håller måttet. Jag är så trött på rättvise-Sverige.

Lotta Björe är tränare, expertkommentator på SVT och före detta landslagsryttare.

Det är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport 22/2018.