Marianne Averhed Leffler: ”Jag sa ingenting”

En ridlektion i veckan. Det var vad Marianne Averhed Leffler hade råd med som ung.
– I övrigt satt jag på läktaren och följde lektioner. Jag såg hopplektioner och sedan hoppade jag alla hästarna i mitt huvud, berättar Marianne, som aldrig trodde att hon skulle kunna få en egen häst.

Men när hon fyllde 18 år bestämde sig pappan för att köpa en häst åt sin dotter, och letandet slutade på en gård utanför Eslöv.
– Det gick några hästar i hagen och jag hoppades att det inte var fuxen i flocken, vilket det förstås var. Sedan mötte jag hennes blick, och förstod att hon ville kommunicera.

”Man ska göra så lite som möjligt”

Hästen var Lamona (f-62, död -81, e Lansiär-Piemonte) och resten är svensk ridsporthistoria. Marianne och Lamona blev år 1970 uttagna att tävla för Sverige i VM för kvinnor i Köpenhamn. Ekipaget slutade på sjätte plats.
– Vi tog 90 språng på tre tävlingsdagar. Första dagen var det en tidshoppning på 1,45, nästa dag var det två klasser på 1,60 och sista dagen red vi en extremt lång bana. Den dagen ville Lamona först inte gå in på banan, men jag smackade på henne och så var vi i gång.
– Jag kan fortfarande minnas hur jag red mot en oxer under VM, och tänkte: ”Det är så här man ska rida. Man ska göra så lite som möjligt.”

Att vara ensam ung kvinna i en mansdominerad värld, som i hoppningen på hög nivå vid den här tiden, var inte lätt.
– Så länge vi tävlade på lägre nivå var det jätteroligt. Men jag minns när jag satt på läktaren under en omhoppning och hoppades att en manlig ryttare skulle rida fortare än jag, för att det skulle bli så jobbigt om jag vann över honom.

Blev sexuellt trakasserad

Marianne berättar om manliga ryttare som avstått från att delta i prisutdelningar när hon segrade, och om hur en man i ledande ställning inom sporten trakasserade henne sexuellt.
– Han körde upp mig mot en vägg och kysste mig. Jag blev alldeles stel och gick därifrån innan något mer hände.
– Jag sa ingenting till någon, men jag var inte bekväm med det, och det var en viktig orsak till att jag slutade tävla. Sedan kände jag också att jag hade hoppat VM, och det var svårt att komma vidare från det.

I stället blev det lärarutbildning och så småningom en karriär som hoppdomare i SWB.
– Dagens sport är så mycket mer hästvänlig än den var förut. Nu slår du inte hästarna utan samarbetar med dem. De ses som en partner, inte ett redskap.
– Men kvinnorna i sporten väntas fortfarande anpassa sig till männens värld, och det som krävs är att även män tar tydligt avstånd från män som trakasserar och bär sig illa åt.

Om du fick leva om ditt liv, är det något du skulle vilja göra annorlunda?
– Jag skulle absolut göra samma saker jag gjort, men jag önskar att jag skulle kunna säga ifrån lite mer.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2022.