”När Sparven är som bäst ska jag bara åka med”

Stephanie Holmén hade bara ridit ett världscupkval före tävlingarna i Zürich. Men med en häst som Flip’s Little Sparrow var det aldrig någon tvekan om att satsa fullt ut.

Berätta hur du tänkte när du gick banan?
– Normalt tittar jag alltid på omhoppningsbanan och stegar den när jag går banan till grundomgången. Men den här gången gjorde omständigheterna att det inte var möjligt. Jag var lite småstressad eftersom jag hade tidigt startnummer och det tog mycket längre tid att gå än det brukar. Det var nämligen öppet för alla, så det var väldigt mycket folk på hela banan.
– Jag gick banan med Peder (Fredricson) och Carl (Steffis sambo Carl-Walter Fox) och de fick stega omhoppningen åt mig.

Du red felfritt i grunden. Vad hände sedan?
– Jag travade av Sparven (Flip’s Little Sparrow) och sedan gick jag upp till Peder på läktaren. Han hade inte börjat rida fram än eftersom han startade sist. Vi gick igenom omhoppningen lite snabbt och han sa att han trodde att man kunde rida innanför mot det där räcket. Hindret som stod ”i vägen” skulle ändras från trippelbarr till räcke. Min undran var om man skulle flytta hindret i bak- eller framkant, men Peder trodde på bakkant eftersom det hade ett relaterat avstånd till oxern efter. Då skulle det finnas en möjlighet att rida innanför, och så blev det.

Hur tänkte du sedan, när det var dags att rida?
– Han som startade före mig i omhoppningen och jag satt i ryttargången och där såg vi på en tv-skärm den rörliga grafiken som visade sträckningen av omhoppningsbanan. Uppenbarligen var det banbyggarens plan att man skulle rida innanför. Sedan tittade jag på han som red före mig, och han landade långt efter räcket före och kunde omöjligt rida innanför. Då tänkte jag att det kanske inte skulle gå. Funderade om jag skulle våga, det såg ju svårt ut.

Men du vågade!
– Sparven var så fantastiskt fin. Redan i grundomgången kände jag att hon var på sitt allra bästa sätt, inte minst när hon fortsatte att hoppa fantastiskt när jag tappat stigbygeln och inte kunde rida optimalt. Det var tur att jag inte hade sporrar på då. När Sparven är som bäst ska jag bara ”åka med”. Hon vet vad hon ska göra och hon tar den tid hon behöver över hindren.

– Till omhoppningen tog jag små, små sporrar på, för att hon kändes så fin och bara för att skärpa till det lite, lite. Och när hon briljerade i den första snäva svängen, den som jag egentligen var mest rädd för, vänstersväng som är hennes sämsta, kände jag lättnad. När vi sedan kom till det där räcket och landade på ett bra sätt, var det bara att försöka. Högersväng är hennes bästa. Vinkeln var så snäv, så snäv, men Sparven var otroligt vändbar så det var bara att ”åka med”.

Hur reagerade dina medtävlare när det visade sig att du vunnit?
– Alla ryttare som var där kom fram och gratulerade och använde ord som ”amazing”, ”incredible”, ”fantastic riding”, ”impressing”. Jag kände stor respekt från dem.

Vad gör Sparven nu?
– Hon ska hoppa Scandinavium. Trots att hon gått mycket sedan jag fick ta över henne är hon enormt fräsch och positiv. Hemma försöker jag rida ute så mycket som möjligt, Sparven kan det hela, hon behöver inte traggla i ridhus. Jag försöker variera underlag och miljö så mycket som möjligt.

Denna artikel var första gången publicerad i pappersupplagan av Ridsport, nr 3/2018.