Ny blogg! Karin Engström bloggar från LA

Så kom jag äntligen fram, landade med en Dreamliner 787 på Los Angelses flygplats, (LAX) sen eftermiddag den 6 januari, samma dag som jag klivit på planet i Köpenhamn. Resan tog cirka 10 timmar och tidsskillnaden är 9 timmar. Det kändes lite nervöst inför passkontrollen som skall vara tuff efter jag hört, de  granskar alla varför man vill  komma in i det stora landet USA. Jag köade en lång stund bland mestadels kineser som kommit för att turista. Min tur äntligen, trots fjärilar i magen och tröttheten från resan gaskade jag upp mig och försökte mig på ett Kaliforniskt smile. -”How are you?”- ”Why are you here”? Lyckades tydligen svara rätt på alla frågor, för rätt som det var stod jag utanför flygplatsen och letade taxi.

Väl framme vid huset jag skulle bo möttes jag av Mette och en stor kram, och en mysig gäststuga på en plats i världen där det är som mest exklusivt att bo. Kändisar duggar tätt… (Rihanna har precis flyttat till NY från ”min” lilla gata) i Pacific Palisade, ett område som är helt otroligt läckert, med närhet till det stora havet med de otroliga vågorna som surfare drömmer om, soluppgångar och nedgångar som tar andan ur en… bergen som torna upp sig i bakgrunden och närheten till allt! WOOAAWW!!!

Jag har alltså gett mig iväg på min livs resa, från ett ruggigt januari i  Blentarp/Skåne från familj, hästar, jobb och gård för att utveckla min ridning och min tränarroll. Mette Rosencrantz dressage och hennes team är min ”skola” de närmaste tre månaderna.

Jag har ofta närt en längtan att se mer av världen och hästkulturer i olika länder, och då specifikt faktiskt Kalifornien (kanske ett men från min ungdom när TV såpan Falcon Crest gick) samtidigt har jag haft ett gott öga till Mette och hennes team där bland annat Anna Dahlberg ingår som jag lärde känna under hennes utbildning på Flyinge i början av 2000-talet.

Uttrycket Team Mette som återfinns på Mettes hemsida och facebooksida har alltid haft en lockande ton på mig. Kan det verkligen vara möjligt att få komma in i ett fungerande team och ta del av kunskapen som finns där, även om man inte har själv synts på de stora arenorna? Finns det verkligen den generositeten hos en elitsatsande ryttare, även om man inte har stora pengar att erbjuda? Ja, det verkar så!

Nåväl, mina barn är vuxna, min make är storsint och smart nog att peppa mig att åka istället för att hålla fast mig, så jag tog tag i mig själv och började planera för en tid utomlands. Mette var positiv och välkommande mig från första stund, till mina hästar fann jag perfekta människor att lämna dem till, och mina kunder är förstående, inget att tveka om, åk!

Ja, allt man verkligen vill går att ordna, håller man  målet i sikte under vägen så kommer man fram till slut. Jag har jobbat stenhårt hela mitt liv, uppväxt på gård, van att jobba alltid, haft familj, jobb, gård, hästar och elever var dag, 24-7. Reste inte iväg utomlands som 20-åring, utan skaffade häst, hund och pojkvän istället. Inget jag ångrar direkt men saknar, bara att ta igen nu istället, nu är jag dessutom mer mogen och redo att ta in ny kunskap och värdera den och lägga till den till min egen erfarenhet.

Det är inte alltid helt lätt att kliva ur sin komfortzon när du närmare dig 50, man har sitt liv och vanor – sin trygghet! Men min nyfikenhet och mitt behov av utveckling på flera plan skickade iväg mig på detta äventyr. Gudskelov finns mer i livet efter man slutat vara ”ung”, bara man vill!

Jag har alltså sökt mig till Mette som återfinns på en ridanläggning i bergen ovanför LA, Old Topanga heter området och anläggningen heter Mill Creek. Det är en ridskola och träningsanläggning där Mette har sitt stall med cirka 20 dressyrhästar. Några är hennes tävlingshästar ägda av henne eller kunder till henne, andra är satta hos henne i träning och utbildning. Hon har många elever och en lång kö på de som vill ställa sina hästar hos henne.

Anläggningen har drygt 50 hästar, och det är ständigt en strid ström elever som kommer för att få lektioner. Att ha egen häst i LA är mycket dyrt och de flesta börjar ta lektioner på ridskola. Vissa som har råd att köpa häst kan ställa den i träning hos en bra ryttare som man också tränar för flera pass i veckan. Alla har olika upplägg, koncept skräddarsys, vill du sköta hästen själv, rida en eller fem gånger per vecka, tävla själv eller få hästen tävlad, allt är upp till din plånbok. Här i USA kan du få precis vad du vill, när du vill… men det kostar som Mette säger!

Jag började direkt på morgonen dagen efter jag kommit, skönt att få komma upp till stallet och se med egna ögon var jag hamnat, Google Earth är liksom inte riktigt samma sak! Vilket härligt ställe, miljön är så fantastisk och inspirerande. Öppna stallar, flera olika ridbanor vissa med träd och palmer i som små öar, fåglar som kvittrar i Rosepeppar träden (Peppertree) och bergen ligger som i 3 D i bakgrunden och luften sval och klar, som en perfekt morgon i maj, juni i Sverige.

Människor som jag träffar under dagen tar emot mig med öppna armar, de känns otroligt positiva, och naturliga. Trots att jag förstår att vissa är mer än välbärgade, kan du inte se det eller känna någon snobbighet, tvärtom…helt coola och enkla, inget bling, bling eller någon super outfit på häst eller ryttare. Denna anläggning verkar befriad från snobberi, precis som Mette själv, SKÖNT! (Men en och annan superbil rullar in och ut från parkeringen kan jag lova!)

De amerikanska superlativen haglar runt mig från första stund, excited and amazing är vanliga kommentarer efter lektionerna och det tackas för allting…. thank you, thank you…. till exempel när man plockar skit på ridbanan, inget man är van med från svenska anläggningar direkt! Nä, här gäller det att hänga på och känna hur positivitet föder mer positivitet och i sin tur en lättare och roligare vardag.

Det är så annorlunda att se en hel anläggning som inte är byggd för att stå emot drivis och polariska vindar. Vattenspiltor som ligger i skugga under träden, stall och boxar är utformade olika, vissa som engelska stallar, andra lösdrifter eller blandning av lösdrift och box. Mette har sitt eget område med stora fina boxar, flera groomplatser, sadelkamrar, foderföråd med mera. Hennes stall ligger i anslutning till kontoret som är anläggningens kommandocentral. Med walkietalkie kommunicerar ridskolans personal med varandra, telenät är inte att tala om här uppe i hippiebergen.

Allt verkar fungera bra, anläggningen är utnyttjad från morgon till kväll. Folk rider under hela dagen, vuxna och äldre kommer i grupper eller enskilt under morgon och förmiddag, ungdomar och barn kommer efter skolan och stannar till sena kvällen.

Min dag börjar vid sjutiden då vi kör upp till stallet, det tar cirka 30 minuter beroende på trafiklen, den är väldigt dominerande här, allt handlar om att hamna i rätt flow. Vi kör iallafall åt rätt håll, det vill säga från LA på morgonen och mot LA på eftermiddagen, vi möter en strid kö varje dag som kämpar sig in mot staden, eller hem på kvällen.

Väl framme vid stallet börjar jag ofta rida några hästar, sedan har jag en eller två elever, fortsätter sedan rida eller tömköra, tar lunch, sedan fortsätter jag med någon lektion eller rider någon häst igen. Det är två groomar som servar med hästar, de skrittar ofta fram någon för att det skall flyta på. Mette och jag rider tillsammans och det är en stor skillnad mot att sitta hemma ensam och rida unghästar. Har saknat att rida med någon i många år nu, även om hästarna är unga och kanske har mest det grundläggande arbetet att göra behöver man ha ögon på sig var dag. Som sagt det där med team det är det som ger resultat.

Jag har snart tömkört igenom alla 20 hästarna och det har gått väldigt bra trots de inte är vana med markarbete så ofta här. Jag är noga med att alltid ha medhjälpare första gången jag tömkör hästar som jag inte känner, de kan verkligen bli skrämda av tömmarna som viftar i ögonvrån om de är bakskygga. Dessa är dock vuxna välutbildade hästar som varit med i många år, de har tagit mitt jobb bra och tycker det är kul med omväxlingen. De är alla välskolade och jag kan verkligen utveckla min teknik när det gäller samling, nästan alla kan piaffera och passagera. Precis vad jag behöver!

Glädjande hann jag också träffa två av mina tidigare studenter från Hippologprogrammet på Flyinge/Strömsholm (Dina och Erika har praktiserat här sju veckor) innan de for hem.  De hade trivts här och lärt sig massor av Mette och hennes team, dessutom tagit fram ett utvecklingsarbete för ridskolan på Mill Creek som handlade om att införa teorilektioner i utbildningen. Tydligen är det ovanligt med teoretisk undervisning, de kan komma till sadlad häst, rida, kliva av och åka hem.

Men är det inte så det är på väg mot även hemma i Sverige, elever vill bara rida inte lära sig om hästen? Vet att vissa ridskolor kämpar med att utbilda brett och är bra på det medan andra faller till föga för kundernas krav att rid tiden är till för att ridas på. Teori timmarna står tomma då det inte är lika kul….!! I dag kan du inte ta körkort på bil utan att läsa en hel del om människans beteende, såväl grupptryck som Eco driving och annan kunskap som ligger långt ifrån själva  körtekniken. Fram för körkort på häst… Krav på grundutbildning innan eller i samband med rid undervisning på våra ridskolor!

To be continued…

/Karin