”Om inte sporten tål granskning – då har allmänheten rätt: Det är en sekt”

Återigen … 

För att få omvärldens acceptans och respekt måste vi sluta att glorifiera den relation människan tagit sig med hästen. Vi tar oss friheten att sitta på den och be den om olika beteenden. Antingen utför hästen beteendet vi bett om för den motiveras av rädsla av att bli positivt bestraffad, eller så utför den beteendet vi bett om för att den blir negativt förstärkt i form av en mjuk eftergift, följt av en positiv förstärkare i form av en taktil eller verbal gest eller belöning från ryttaren som den genom tidigare erfarenheter upplever trevligt och belönande. 

Vi äger, föder upp och förvaltar hästen. Vi väljer vad, när och hur den ska tillbringa sin tid med vad för uppgift helt beroende på vårt egna tyckande, omdöme och förhoppningsvis erfarenhet, självlärd eller förskaffad genom andras misstag.

Tyvärr uppfinns hjulet rätt ofta i ridsporten.

Ibland kommer en häst in i en ryttares liv med EN otrolig talang för något specifikt ändamål. Den kanske rör sig som en ballerina eller hoppar som en puma. Människan blir tänd i sitt begär att kunna tämja just den förmågan och kunna använda den förmågan när det som bäst passar människan, lämpligast vid tävling. En önskan om att kunna förädla ett medfött eller nedärvt rörelseschema så det kan ske på ett tillbett stimuli från människan längre fram i en dressyrarena, kanske på en stor tävling.

Om människans fascination för extrem-talangen förblindar synen på hästens svaga punkter så kommer det inte att vara hållbart och träningen kommer ske på bekostnad av hästen istället för att vara rent stärkande och uppbyggande för hästen.

Det är en ren beteendeträning vi sysslar med, inget annat. I den beteendeträningen ingår det givetvis att träna in en god relation tillsammans med ditt djur. Om träningen vi gör sker på hästens villkor (det vill säga hästen är exteriört, fysiskt och mentalt lämpad för den ställda uppgiften) är det oftast helt okej att se på för de flesta människor, även de som inte är insatta i ridsporten.

För att det sker på ett för ögat harmoniskt vis där relationen ser ut att ha betydande roll, fast egentligen sitter en ryttare som är oerhört skicklig på hur belöning sker. En ryttare som vet hur hästen funkar i sin kontext på grund av att den troligen har förutsättningarna som krävs för dens uppgift.

Motsatsen blir därmed motbjudande, där ryttaren behöver forcera fram det den vill mot hästens vilja på grund av bristande grundförutsättningar någonstans. Relationen får man på sikt genom att hästen upplever din samvaro som trevlig eller inte trevlig, det är bara att välja.

Tyvärr är hästars preferensramar också mestadels grundat på tidigare erfarenheter så de vänjer sig ganska snabbt av att få ett av människan normaliserat ej sunt tillstånd, apati, stress, att gå med på att leva trots bristande förutsättningar och ofullkomligheten att kunna byta miljö själv, att förskjuta en våldsacceptanströskel på samma vis som att hästar i augusti accepterar flugor mer än kanske en endaste fluga på våren.

Vi kan träna en ”svår, aggressiv”, det vill säga en häst som visar tecken på obehag, att acceptera sitt handikapp som alltför ofta leder till avlastad smärta och få hästen att skjuta upp sin smärttröskel, skjuta den framför sig, träna den att använda frustration till någon form av prestation. Hästar har överlevt tack vare just denna egenskap i förmåga att fly, bita ihop och INTE visa sig svaga.

Den där hästen som har rörelser i sin mekanik att ”kunna gå hur långt som helst ” i sporten kanske har andra medfödda (linjeavlade/=läs inavlade) defekter som verkar handikappade för den, som tyvärr ibland kommer med på köpet.  

Jag får regelbundet in hästar där hästens förutsättningar inte är hållbara för ägarens intentioner med hästen. vilket kortsiktigt skapar fysiska problem men även konkreta beteenden som kan bli farliga i en mänsklig kontext.  

Ska en sådan individ vara tävlingshäst i specifik gren? Är det värt att tvinga den till något den varken kan eller därför inte verkligen vill därav? Måste en häst vara per definition halt för vi ska sluta träna den till sport? 

Vi behöver börja kolla på andra etologiska parametrar. Därför kan etologerna tillföra något om vi lyssnar till dem. Det har inte tidigare funnits en vetenskaplig etologisk insyn i hästsporten som nu vilket har gjort att vi hamnat EXAKT där vi är nu. 

Om inte sporten tål granskning utifrån eller inifrån och blir så oerhört stött av en enskild etolog för att hon myntar en fullständig sanning på tv i prime-time så har resterande allmänhet helt rätt.

Det är en sekt. Som måste skyddas till varje pris. Till och med till priset av att vi förlorar på sikt. 

Vi tränar hästar i deras beteenden. I en del av de beteendena så ingår det ganska mycket fysisk rörelse, vilket medför att hästen ska vara fysiskt fit to train. Där spelar också veterinärens roll och dennes kompetens in i det område hästen ska tränas i. 

Att slå oss för bröstet i krönikor i vår egen branschmedia och slå ifrån sig vetenskapliga input är inte bara korkat utan rent destruktivt sett ur sportens överlevnad. 

William Nilson Fryer, hästränare