Omtag för ridsporten: Fälttävlan

Vi behöver lära ut mer terrängridning

Linda Algotsson: Före detta landslagsryttare. EM-medaljör och världscupfinalvinnare, A-tränare som har bott i Tyskland och följt det systemet i flera år.  

– Jag saknar en strategi, något som talar om att ”det här vill vi”.  

– När det gäller sportens framtid är jag oroad över att det har blivit inne att rida fort i terrängen. Det har hoppats över steg i grundutbildningen. När jag dömde inverkans-SM fick 90 procent feedbacken att de behöver förbereda sig bättre mot hindren. Att balansera upp hästen mot hinder sitter inte i ryggmärgen som det måste göra. Varje snäpp uppåt kräver ju ännu mer balans och precision. Det handlar om hållbarhet för hästarna och säkerheten för ryttaren. Jag skulle önska att det var som i Tyskland, med inverkansbedömning på alla nivåer. Vi behöver lära ut mer terrängridning och en utbildningskurva.  

– En annan sak är att jag ser att många ryttare faller ifrån. Vi behöver hålla kvar dem, särskilt ungdomarna, och ha fler ryttare på fyrstjärnig nivå som konkurrerar om landslagsplatserna. Om man av någon anledning är utan häst ett tag kan det lätt bli så att man börjar göra något annat. Jag är själv lite i ett mellanläge där jag kanske kan rida fyrstjärnigt nästa år. Under den här mellantiden har jag saknat inspiration, både som ryttare och tränare. Det behövs pepp och att man känner man är delaktig. 

– Och så behöver vi fler tävlingar på hemmaplan. Nu går det att utbilda upp till tvåstjärnigt men sedan måste man utomlands och det är jättedyrt. Svenska Ridsportförbundet borde kunna förhandla fram reducerade kostnader för saker som färjebiljetter och hälsointyg för de som tävlar 3- till 5-stjärniga klasser. Tillsammans kan vi påverka och vi måste börja arbeta i team, nu fajtas enskilda för sig och ibland mot varandra.  

Är vi nöjda eller inte? 

Johan Lundin: Tidigare landslagsryttare, före detta förbundskapten i Norge.  A-tränare och ansvarig för utvecklingen av hästhållningen på K1. 

– Knäckfrågan för mig är om svensk fälttävlan ska bestämma sig för att vi är nöjda med att vara på den nivån vi är. I så fall kan vi fortsätta som vi alltid har gjort. Men jag tror att alla kommer att svara att vi vill bättre och då måste vi vara beredda att sticka ut hakan.  

– Vi i svensk fälttävlan har tassat som katten kring het gröt länge och det känns inte som om vi är på väg någonstans. Jag saknar en strategi som visar var vi är och vart vi är på väg – något som svensk hoppning har gjort. Och titta vad det har gjort med inställningen och prestationerna.  

– Det behövs ett omtag på så mycket. Jag tycker generellt att grundridningen är för dålig i alla grenar, vi måste ha fler träningsbanor och utveckla de träningsbanor vi har, fler tävlingar i Sverige och ett tydligare ledarskap. 

– Och hur bedömer vi prestationer? På OS var det ett tjat om de där 15 straffen för flaggan, men vi hade ju tagit ett brons också om vi hade haft bättre dressyr och hoppning. Vi måste prata om sådant utan att det blir ett ”blame-game”. Och vi måste sluta tänka i fyraårscykler som det är nu, och börja tänka i alla fall åtta år framåt – var vill vi vara då? 

Jag vill ha mer långsiktighet 

Marie Carlerbäck: Ordförande i Svenska Ridsportförbundets fälttävlanskommitté. 

– För att uppfylla fälttävlanskommitténs uppdrag är det många faktorer som spelar in och måste fungera. Vår stora utmaning är att hitta ideella funktionärer som har tid, kunskap och vilja att utveckla svensk fälttävlan. I dag har vi stor brist på tekniska delegater, överdomare och banbyggare. Vi behöver nya profiler som kan ta efter de profiler vi har. 

– I Sverige måste det finnas möjlighet att utbilda hästar och rytttare till mästerskapsnivå. Det kräver att vi har bra tävlingsarrangörer för både nationella och internationella tävlingar. Obligatoriska funktionärer måste ha rätt kunskap. Tränarna är oerhört viktiga för att utbilda ekipagen i rätt riktning.  

– Jag skulle personligen vilja göra en mer långsiktig strategi mot 2030. Men ska vi göra en strategi och ha en vision måste någon driva detta. Vi har ingen utarbetad strategi för svensk fälttävlan, utan vi i kommittén har ett arbetsdokument att förhålla oss till.  

– Vi hoppas att fälttävlanslandslagets framgång på OS ska ge ringar på vattnet på många sätt, allt från fler som vill börja rida till de som vill satsa på mästerskap.  

Behövs ledarskap som tar ut riktningen

Victoria Carlerbäck: Före detta landslagsryttare. Landslagsledare för juniorer och unga ryttare.  

– Jag upplever att vi både har svårt med rekryteringen in i sporten och med att hålla kvar ungdomarna efter juniortiden. Fram dit är föräldrarna ofta med, men när det kanske blir flytt för studier blir det svårt. En annan drop-out är efter ponnytiden.  

– Vi provar olika saker och har nyligen gjort en talangrekrytering där vi tog in 20 ryttare. Några som nu ska rida EM och NM kom in så. Vi har inte haft många träffar men vi tror att vi kan få en dialog med den gruppen och att det skapar en känsla av tillhörighet.  

– En annan sak är att det väldigt svårt att hitta hästar att lära sig på. Det är svårt att hinna/kunna utbilda en häst upp till juniornivå och YR-nivå. Vi måste också komma ihåg att det är en dyr sport och finns inte pengarna så finns de inte.  

– Vi behöver bli bättre på att sälja oss. Går du in som sponsor eller hästägare i fälttävlan tror jag att du blir mer synlig och inte försvinner i mängden på samma sätt som i kanske hoppning.  

– Jag har själv börjat våga peka lite mer mot vart vi vill. Det finns många bra enskilda initiativ som hästägarklubben och några bra tävlingar som Gärds, Strömsholm, Segersjö och Össjö. Men vi behöver ett ledarskap som tar ut riktningen.  

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 14/2024.