Peppar dagen före hoppekåring

Bästa kommentaren kom ifrån Andreas: ”Rid inte så förbannat svenskt!”, då jag red lite väl försiktigt.

Hästägare har bjudit ut oss på middag och nu har jag memorerat viktiga tider i mitt huvud: 8.18, 13.14 och 15.52 är vad som gäller för mig. Treåringarna är först ut. Mätning, mönstring, ridning, testryttare. Det är gott om tid mellan mina så jag ska nog hinna andas och ladda om. Thomas följer med för att mönstra och coacha.

Imorgon kravlar jag ur sängen tidigt så jag kan äta frukost, sätta upp håret och samla ihop mina grejer för kl. 5.45 då jag ska fläta mina treåringar. Jag måste också komma ihåg att packa bandageunderlägg… Jag är dock inte den första som stiger upp ur sängen. Andreas, Mads, Lãsma och Zane har nog redan kört när jag kommer upp. De ska iväg och starta hingstar för att försöka kvalificera sig till championatet. Helgstrand Dressage överallt med andra ord.

Men vad är så mitt mål? Utöver att visa hästarna så rättvist jag kan… Det är först och främst att stanna upp i pulsen för några sekunder på varje häst och känna av resultatet av allt det arbete som jag lagt ned och vara stolt av det. Såklart allt kan hända, speciellt med unghästar. Plötsligt kan allt gå åt skogen för det sker en olycka eller något, men det räknar jag med.

Jag räknar med att det inte alltid går som man önskar. Det gäller att vara ödmjuk, för av alla de ryttare som jag ser upp till ute i hästvärlden – de har en sak gemensamt: När de misslyckas så reser de sig upp igen. När de lyckas så går de vidare. En ödmjukhet som håller i både framgång och motgång. Modet att misslyckas och lyckas.

Resultatet på pappret är på så sätt lite skitsamma, det är passionen av att sitta där i sadeln som verkligen betyder något.