Medaljer, motgångar och framtidsplaner – följ med hem till Isabell Werth

Reportaget gjordes sommaren 2018, innan VM i USA där Isabell Werth vann guld med Bella Rose.

Tyska mästerskapen är avklarade, om några månader stundar ett annat mästerskap – VM på andra sidan Atlanten. Hemma i Tyskland laddar Isabell Werth med sedvanlig effektivitet. Men resan till toppen har knappast varit en autobahn.

De tyska mästerskapen satte Isabell Werth på prov. I sista stund tvingades hon byta häst, då Emilio upptäcktes med en tjock kota morgonen före avfärd.
– Inget allvarligt, men inget jag ville göra tre tävlingsstarter på i stark värme. Nu är han okej och vi startar i Fritzens, Österrike. Jag vill gärna göra en start före Aachen, berättar hon.

I stället fick Weihegold gå in.
– Först hade jag bara tänkt rida Grand Prix, men arrangören bönade om en start till så jag red Specialen också. De hade det tufft i och med att båda stjärnorna Desperados OLD och Showtime FRH försvann med skador i sista minuten. Nu slog Sönke Rothenberger och Cosmo oss med 2,5 poäng i GP:n och lite mer i Specia-len, men jag är verkligt nöjd med hur fint hon arbetade. Hon har inte varit i träning mer än två veckor efter uppehållet sedan världscupfinalen, då hennes ägare gjorde en embryotransfer, säger Isabell och påminner om att som ryttare kan du planera mycket, men i slutändan är det alltid hästarna som sätter agendan.

Mot USA

Årets stora utmaning är VM, som går i Tryon, USA, i mitten på september. Isabell har inte bestämt vilken häst hon ska välja.
– Både Weihe och Emilio går i Aachen (vilket var förra helgen, reds anm.) och kommer att göra någon tävling till före VM. Dels behöver de tävla regelbundet, dels ska beslutet om vilken häst inte tas för tidigt. Det är lång tid kvar.

I detalj:

Isabell om hästarnas personlighet

Weihegold OLD (old sto f -05 e Blue Hors Don Schufro-Sandro Hit, uppf Inge Bastian, äg Chri-stine Arns-Krogmann). I maj 2018 etta på rankningen.

”Fina Weihe är en underbart okomplicerad och bussig häst. Hon är så begåvad och väldigt sportig. Till och med efter embryotransfern är hon snabbt i gång igen och behöver bara någon dag för att åter vara en superatlet. Före tyska mästerskapen hade jag bara ridit henne två veckor, men hon ställde upp.”

Emilio (westf val f -06 e Ehrenpreis-Cacir X, uppf Heinrich och Wilhelm Strunk, äg Madeleine Winter Schulze och Isabell Werth). I maj trea på rankningen.

”Han är en riktig atlet, väldigt sportig I kroppen och genomärlig, men alltid lite skeptisk till omvärlden och förändringar. Han litar inte på alla; vi har fortfarande problem med att sko honom och med veterinären. Samtidigt är han modig och litar på mig på tävling. En typisk Emilio-incident är när vi står med honom i ett hörn i ridhuset – ingen av oss har hört eller sett hovslagaren på väg genom stallet, ingen mer än Emilio, som på en sekund kastar sig runt och står i andra änden av ridhuset. Han har varit hos oss sedan han var fem och har alltid varit speciell.”

Don Johnson FRH (hann val f -01 e Don Fredrico-Warkant, uppf Ulrike Meyer, äg Madeleine Winter Schulze). I maj 2018 sexa på rankningen.

“Johnny är en underbar busunge, ungefär som Kevin i ’Ensam hemma’-filmerna. Han har sin egen idé om hur saker ska vara och det måste han få ha. Jag skulle aldrig få för mig att försöka ändra på honom och det vore otroligt tomt i stallet utan honom. Jag har aldrig haft en häst som Johnny. Han har en sådan stark karaktär. Han är kanske inte en medaljvinnare men en fin GP-häst. Han har lärt mig så mycket om hur man förbättrar en häst, hur man formar om deras fysik.

Bella Rose (westf sto f -04 e Belissimo M-Cacir X, uppf Heinrich och Wilhelm Strunk, äg Madeleine Winter Schulze).

”Hon är en sådan diva, inte arrogant men hon vet att hon är en stjärna. Hon för sig alltid med värdighet, är en drottning i stallet. Så modig, så snäll – min son Fredrik kan gå med henne till hagen. Hon är världens mildaste, så vänlig och kelig. Men när du sitter i sadeln är hon som en supermodell, det slår gnistor om henne. Hon är i full träning nu och jag hoppas att hon är nära en tävlingscomeback. Det känns så.  (Bella Rose gjorde comeback nyligen efter 3,5 års tävlingsuppehåll på grund av skada. Ekipaget fick över 80 procent i GPS, reds anm.)

 

Parallellt med tävlandet är det full fart även hemma på gården. I början på mars blev ett helt nytt stall inflyttningsklart, med plats för sex hästar. Där finns ett gåband med vatten.
– Det är ett riktigt bra jobb för hästarna rent fysiskt för muskler, leder och ligament och hjälper dem med konditionen, berättar Isabell.

Den vanliga rutinen är att hästarna går fem dagar i veckan på vattenbandet, ofta efter en tävlingshelg. Hur länge de jobbar skiftar. Någon går tio minuter, andra 20-25 minuter.

– Hittills är jag riktigt nöjd med resultatet, speciellt eftersom jag inte är särskilt förtjust i vanliga gåband för hästar. Dels blir hästarna otroligt fort uttråkade där, dels blir det snabbt alldeles för stumt för benen.

Vattenbandet är inte det enda hon använder i förebyggande syfte för hästarna.

– Jag har en person anställd på heltid för att sköta allt preventivt arbete med hästarna – vattenbandet, laser, magnettäcken och andra equiterapeuttekniker. Det är inte en enda sak som gör det bra. Det är helheten som gör stor skillnad.

I det nya stallet står de etablerade hästarna. Men Isabell har också ett par fina förmågor på gång. En av dem är 9-åriga DSP Belantis.

– I normala fall är DSP Belantis här men just nu är han på stuteriet Neustadt (Dosse) för att tappas för fryssperma. Han har startat Intermediaire II och är redo för större uppgifter. Han gör rörelserna med stor energi och med viss spänning. Vi behöver året ut på oss för att jobba seriöst med Grand Prix-förberedelserna.

Quintus är ett år äldre, en otroligt begåvad Grand Prix-häst, enligt Isabell.
– En stor talang för piaff och passage, lätt att arbeta med och väldigt kvick i sin kropp, sammanfattar hon och berättar att efter VM blir det mer fokus på att etablera honom i Grand Prix.
– Sedan är det min begåvade 6-åring ”Super B” som är fantastisk och väl framme för sin ålder.

Unghäst-VM inte prioriterat

Trots att hon pratar så varmt om 6-åringen är unghäst-VM inget hon prompt prioriterar.

– Vi har en häst med i det, DSP Be My Hero, där min beridare Lisa Wernitznig ska få prova på att träna och visa upp en ung häst. Normalt sett är vi inte alls med i unghästsvängen. Det är för svårt att passa in mellan alla Grand Prix-tävlingar och de unga hästarna behöver tid på sig. Det är helt enkelt en annan affärsidé än vad vi har. För mig och mitt team handlar allt om att hitta talanger för Grand Prix, utbilda dem hela vägen och ta dem som är bäst till toppsporten.

– Däremot har det varit en bra väg för mina beridare att lära sig förbereda och presentera en unghäst på de här tävlingarna. Både Beatrice Buchwald och Matthias Bouten red Bundeschampionat och unghäst-VM som del i sin läroprocess. Nu gör Lisa samma resa.

Isabell Werth tar fram de flesta av sina hästar själv. Men hon har också öga för ryttare. Hon har utbildat ett antal toppryttare. Den första som gick hela vägen från hennes stall var Haley Beresford som red OS 2008 med lusitanohingsten Relampago.

–  Haley började här 2007 och jag hade redan Relampago i träning för en brasi-liansk kund. Då hade ingen av dem erfarenhet av Grand Prix, men de tränade på och blev bästa australiska ekipage på OS. Det var ett fantastiskt resultat efter bara två år här.

En annan är  Matthias Bouten, som arbetade för Isabell i flera år innan han startade i annan regi. Veckan efter han hade slutat vann han sin första GP för unga hästar. Han var precis redo för att rida Grand Prix på högre nivå.

– Detsamma gällde Beatrice Buchwald, som slutade i mitten på 2016. Hon kom från Johann Hinnemann, där hon hade varit lärling, och blev beridare här. Beatrice red Belantis på unghäst-VM och tog Quintus till lilla rundan. Hon hade med sig Lord Carnaby som gick unghäst-VM och hon blev stadigt mer populär just för unghästarna.

Jag försöker para ihop varje häst med rätt ryttare och sedan får de bygga upp dem från grunden.

– Med hästar härifrån tog hon hem både Nürnbergerburgpokal och Louis d’or. Sedan kom Weihegold OLD till stallet, som Beatrice red en hel del. Hon fick en bra start här, i dag vet hon hur svårt det är att klara sig själv i den här branschen. Det känns alltid bra för mig när de efteråt kan uppskatta tiden här och känna att det var bra villkor.

Bra team

Nu har Niklaas Feilzer jobbat på gården i sex år och är på väg upp i svår klass med framgång. Han har ridit en del Interme-diaire II, kort-GP för unga hästar och det går bra med flera hästar.

– Vi har ett jättebra team för närvarande; varje ryttare har sina hästar, åtta till elva, som de ansvarar för. Jag försöker para ihop varje häst med rätt ryttare och sedan får de bygga upp dem från grunden.

Isabell hjälper till när hon är hemma, men en viktig del är beridarna lär sig vilka steg som måste tas för att utveckla en häst. De får chansen att tävla på varje nivå och utvecklas i takt med hästarna.

Verksamheten omfattar många delar – hästar i träning, uppfödning av unghästar och här finns pensionerade mästerskapshästar. Men själv tycker inte Isabell att den är så stor, med tyska mått mätt.

–  Jag tog över mina föräldrars gård 2003 och här sysslar vi primärt med hästutbildning. Vi har en del avel eftersom mina föräldrar tycker om att föda upp hästar. Jag har gjort ett urval, tidigare fick vi sju till åtta föl, nu är vi på cirka fyra föl per år. Ganska snabbt försöker vi få en uppfattning om hur bra de egna uppfödningarna är. Ofta är de trevliga men kanske inte bra nog för toppsport – då säljs de ganska omgående. En eller två behåller vi och utbildar högre upp i klasserna.

Runt tio kunder placerar regelbundet sina hästar hos Werth för utbildning. Hur länge de stannar varierar. Däremot tar hon inte emot några elever på hemmaplan.

– Det enda undantaget är ägaren till Daily Pleasure som Beatrice Buchwald red, baronessan Amely vom Buchholtz. Det är ett specialarrangemang. Vi har ingen tid för elever, de skulle bara vara i vägen och hindra struktur i arbetet med hästarna.

På något sätt tror inte spekulanter på att hästarna är tillräckligt bra när jag säljer.

Vad gäller säljdelen skulle Isabell önska att det var bättre snurr.
– Vi säljer lite för lite hästar, kanske fyra-fem om året. På något sätt tror inte spekulanter på att hästarna är tillräckligt bra när jag säljer. Jag vet inte vad Patrik Kittel och Andreas Helgstrand gör annorlunda, men jag blir alltid ifrågasatt, som om jag inte säljer det bästa. En bra häst för mig är inte samma sak som en bra häst för den vanliga ryttaren.

Majoriteten av de hästar som Isabell Werth tävlar ägs av Madeleine Winter-Schulze – det gör de alla ”förr eller senare” som hon själv uttrycker saken.

– Emilio köpte jag in i unga år och när han sedan visade talang för högre klass köpte Madeleine honom och på så sätt är han kvar i stallet. När jag är säker på att en häst jag har i träning är en topptalang pratar jag med Madeleine. Den här delen är ingen affärsverksamhet utan ett partnerskap; hon äger mina tävlingshästar. Det finns bara ett undantag och det är Weihegold OLD. Hennes ägare Christine Arns-Krogmann ville inte sälja, i stället blev det en leasing som båda parter kunde acceptera. Vi hyr Weihe helt enkelt.

Flytten inte planerad

Vi backar bandet lite; Isabell flyttade alltså tillbaka till sitt föräldrahem. Det var en härlig känsla, säger hon.

– Jag hade inte alls planerat det men i slutändan var det det enda rätta att göra. Jag hade inte ens planerat att bli en professionell ryttare, jag utbildade mig till advokat och sysslade med avtal kring marknadsföringsfrågor. Margit Otto Crepin skrattar alltid när hon ser mig och upprepar vad jag brukade säga om att inte vara ryttare på heltid. Jag skulle sluta rida när jag var 30-35 och försörja mig på annat. Men sedan ställdes vi i familjen inför att kanske förlora familjegården och det var en tanke jag inte stod ut med. Min syster Claudia bor här i närheten men hade inga intressen yrkesmässigt åt det hållet. Ingen kunde ta över verksamheten.

Det gjorde att hon lämnade Dr Schulten-Baumer, som hon hade ridit för fram till dess, och flyttade temporärt till Madeleine Winter-Schulzes stall.

– Sedan byggde vi ridhus och stall här och flyttade in 2003. Då hade jag avslutat min civila karriär. Gården är liten som lantbruk betraktat och räckte inte alls till för dagens krav. Först ställde mina föräldrar om från vanligt lantbruk med odling till hästuppfödning, sedan gjorde jag om det till utbildningsverksamhet.

Stadig grund

Att utbilda sig till advokat var inte helt fel. Isabell har nytta av sin utbildning i hästverksamheten.

– Det ger en bra grund. Det är något ingen kan ta ifrån dig att du har kunskap och kompetens inom ett annat område. Det är viktigt att se att det finns mer än hästar i livet, speciellt eftersom det ibland är en farlig syssla att vara ryttare. Din ridkarriär kan vara över på ett kick.

– Det har alltid varit en styrka att hela min familj är engagerad och med i verksamheten. Vi bor inte så nära att vi går på varandra, men tillräckligt nära för att alla ska kunna hjälpa till om det krävs.

Det är viktigt att se att det finns mer än hästar i livet, speciellt eftersom det ibland är en farlig syssla att vara ryttare.

Isabell Werth har också ett omfattande samarbete med Landgestut Neustadt (Dosse). Det började att Belantis kom för utbildning, sedan har det utvecklats till runt åtta unga hästar, utöver Benetton Dream-hingsten.

– De har väldigt bra avel och får fram fina hästar. Det är alltid intressant med sådana samarbeten. Det är enklare med en stor partner i stället för många olika hästägare med mer eller mindre bra hästkompetens. De har några riktigt intressanta hästar hos oss i åldern fyra till åtta år, där Descolari är den äldsta. Vi bygger upp dem, säljer en del och sparar några såsom Descolari och DSP Be My Hero.

Bra går det också för Isabell Werth själv.  Hon har länge haft tre hästar på FEI:s topp-10-rankning. Men vänjer sig vid framgångarna, det gör hon inte.

– Jag känner mig fortsatt ödmjuk, för jag vet hur otroligt fort det kan ändras. I slutändan är det resultatet av massor av hårt arbete, och jag är så tacksam för samarbetet med José Garcia Mena. Jag försöker alltid få mina ryttare att förstå hur tacksamma de ska vara för att de slipper göra alla de misstag som jag gjorde. De slipper ta omvägen om de felaktiga sätt jag fick lära mig i början, till exempel hur man lär en häst piaff och passage.

I dag jobbar Isabell Werth på ett annat vis med piaff och passage.

– Jag går in i arbetet på ett annat sätt. Jag fick lära mig att skapa piaffen från spänning av Dr Schulten-Baumer, att använda spänning i traven till att få hästen att trampa och bli kvickare. I dag jobbar vi på att utifrån skritten lära hästen att lyfta ett ben i taget utan anspänning. Det är mycket enklare för hästen att förstå, vid hand eller från ryggen.

Dagens hästar är ridbara på ett helt annat sätt. De har bättre gångarter och ett bättre temperament.

Samtidigt menar hon att aveln har en del i det hela. De senaste två-tre decennierna har hästarna rent fysiskt och psykiskt fått det enklare att lära sig piaff.
– Dagens hästar är ridbara på ett helt annat sätt. De har bättre gångarter och ett bättre temperament.

Söker brett

Även dressyrsporten har utvecklats. I dag är det betydligt fler som tävlar än tidigare. Vad beror det på? Bättre hästar, bättre ryttare, bättre träning?

Isabell Werth har sin teori.
– Vi har så många fler ryttare i världen i dag, men alla kan inte ha så mycket erfarenhet om hur man väljer häst, bygger upp den, sköter om den på bästa sätt och så vidare. Det är därför vi  i Europa har så mycket mer framgång, det är många fler i alla led som vet hur man gör resan upp till Grand Prix på bästa sätt. Både häst- och ryttar-”avel” kräver generationer för att utvecklas, så det är inte helt enkelt för andra länder att komma i kapp de mer erfarna dressyrnationerna.

– Fler dressyrryttare världen över har gjort dressyrhästar med utbildning otroligt dyra. Det har lockat till sig investerare, men topphästar är lika svåra att hitta i dag som tidigare.

Jag avskyr hingstvisningar där de fullständigt ska explodera i steget.

Isabell hittar sina hästar på flera olika sätt. Hon söker brett. Och får hjälp.
– Många skickar videor på sina hästar, jag spanar på auktionerna, jag har vänner som scoutar. Det finns många vägar, men topphästarna är lika svåra som att hitta snö vid Medelhavet.

Däremot är hon inte så förtjust i att unga begåvade hästar, speciellt hingstar, tidigt måste visa mycket talang med stora gångarter, halvsteg och mycket uttryck.

– Jag avskyr hingstvisningar där de fullständigt ska explodera i steget. Men det är uppfödarna som driver fram det. Alla pratar om att de vill att hästarna ska gå helt normalt, helt lugnt, men om man visar det på hingstvisning blir det inte många betäckningar. I stället gäller ju mer desto bättre.

– Stora gångarter kan fungera i Grand Prix, men det går inte att schablonmässigt sortera in hästar i olika fack. Det är så många fler faktorer som spelar in om de ska nå toppsport eller inte. Det ska bli spännande att se de talanger som finns hos till exempel Helgstrand Dressage, som Fiontini med flera, när ska upp i Grand Prix.

Pussel med tävling och vardag

Men hur klarar man av att tävla så mycket som Isabell Werth gör? Hon är en av få ryttare med tre GP-hästar, samtidigt som hon har en stor verksamhet och familj. Knepet är att försöka sålla mellan viktiga och normala tävlingar. På viktiga tävlingar blir det lite fler dagar borta, annars håller hon det kort.

– Vissa hästar behöver ha flera dagar borta på tävling, då försöker jag få till det. Jag försöker ta med Frederik (sonen, reds anm) så ofta det går men det beror på hur han kan få ledigt från skolan.

Hur länge hon kommer att tävla vet hon inte, mer än att en dag lägger hon tävlingsstassen på hyllen. Om vi blickar mot 2030, hur ser livet ut då?

– Jag rider garanterat hemma i varje fall, kanske har jag en annan affärsverksamhet. Jag tror inte att jag är tävlingsryttare, det är dags att sluta innan kroppen tar slut. Jag försöker bygga upp mitt team här med ryttare så att jag så småningom kan sluta rida. Mitt mål är att kanske rida två till tre hästar varje dag i stället för åtta, och se de andra ta över tävlandet. Jag kommer att rida Tokyo 2020 men sedan är det dags att börja trappa ner. Någon gång mellan 2020 och 2030 lägger jag nog fracken på hyllan

Texten publicerades första gången i Ridsport nr 13/2018.