Mot medaljer med Myntas ättlingar

Norrköping, januari. Termometern visar på åtta minusgrader och solen håller precis på att gå ner bakom trädtopparna när Roberto Cristofoletti kommer ut ur ridhuset. I släptåg har han en långbent häst och schäfertiken Pixie. Han lämnar över tyglarna till en hästskötare samtidigt som Helena Lundbäck kikar fram bakom ridhusdörren.

– Hinner jag ta några cavaletti innan vi börjar fota?, frågar hon hoppfullt, men Roberto skakar på huvudet. Dagsljuset är obarmhärtigt på väg bort och i stället hoppar vi alla tre in i bilen. Vi åker på en smal skogsväg med Pixie glatt galopperande bredvid. Lite längre bort i skogen går nämligen flocken med parets elva unghästar. 

”Varit nästa olagligt”

Visionen om att föda upp egna mästerskapshästar tog fart när Helenas VM-häst Mynta gick i pension. Att inte avla på en så bra häst hade varit nästan olagligt, som hon själv uttrycker det. 

Sedan dess har paret närt en dröm om att få rida de allra högsta klasserna på hästar de själva fött upp, och nu är de kanske snart i mål. 

Aveln är Helenas stora passion, hennes baby, och hon och Roberto är rörande överens om att hästarna som står på anläggningen i dag håller högre kvalitet än vad de någonsin kunnat köpa.

– Åtminstone känns det så just nu. Om de faktiskt går hela vägen vet vi ju först när vi är där, säger Helena. 

– Hästarna måste få tillåtelse att göra misstag och lära sig. De som är riktigt bra som unga är inte alltid de som blir bäst i slutändan och därför försöker vi behålla hästarna tills de mognat och kan visa vad de verkligen går för. 

Vill inte rida 3-åringar

Avel och utbildning kräver både tid och plats. På Ekenberg växer unghästarna upp på stora ytor och sätts inte i någon intensiv träning förrän de fyllt fem.

– Jag tycker inte om att rida dem redan som 3-åringar, oftast är de för svaga i kropparna då, förklarar Helena. 

Någon sa att det inte blir några idrottare av barn som bara sitter framför tv:n och äter chips med dip, och precis så tänker jag med våra unghästar.

Hon har bestämda åsikter om vad som fungerar och inte. Unghästarna fodras med hö, salt och mineraler och Helena är noga med att inte överutfodra växande hästar. Rätt foder, friska föräldrar och gott om utrymme så att hästarna kan röra på sig och leka är det bästa skyddet mot lösa benbitar, menar hon.

– Någon sa att det inte blir några idrottare av barn som bara sitter på soffan framför tv:n och äter chips med dip, och precis så tänker jag med våra unghästar.

Fem avelsston

En ny hösilagebal levereras till hagen och vi rullar tillbaka mot gården. Bakom stallarna går de fem avelsstona med föl. Här hittar vi bland annat två av Myntas döttrar, Darling (f -08 e Corlensky) och Caipirinha (f -10 e Chairman La Silla). Det bruna stofölet Margareta (e Captain Marryat, son till Mynta) är nyfiket framme och försöker gång på gång busa med Pixie.

– Margareta är döpt efter Margareta Olsson, som tillsammans med maken Bengt haft ett mångårigt samarbete med Helena. När Margareta gick bort förra året döpte vi ett föl efter henne, berättar Roberto, som även har ett äldre hingstföl döpt efter Bengt. I stallet står i dag inte mindre än tre hingstar och till våren öppnar paret seminstation på anläggningen.

Helena är den som ansvarar för aveln och utbildningen av unghästarna. Affärerna, som hon kallar det, lämnar hon med varm hand över till Roberto. 

För höga priser på hästar

Verksamheten har många ben att stå på; Mathilda Thunholm hyr in sig på en del av anläggningen, här finns inackorderingar och elever, och både Helena och Roberto håller träningar. Roberto hjälper dessutom kunder att köpa häst, en uppgift som inte är den lättaste i Sverige, där få tycks vilja sälja.

Sverige är ett land med stor hästkunskap och passion för sporten, men det saknas mod. 

– Ryttare kommer hit för att köpa, men många sätter alldeles för höga priser på sina hästar och blir nästan förolämpade när de får ett bud, säger Roberto och låter lite uppgiven. Han tycker att häst-Sverige måste bli bättre.

– Sverige är ett land med stor hästkunskap och passion för sporten, men det saknas mod. Om vi vill att ridsporten ska växa så behövs det en förändring. Vi har haft ett guldläge nu med flera svenska ryttare i den absoluta toppen och det borde stimulera sporten mer än det gjort. Vi behöver ett bättre system att stå på och det är nu vi ska agera.

Svårt att göra karriär i Sverige

Vinstsummorna behöver bli högre och vi behöver fler internationella tävlingar, tycker Roberto.

– I dag är det inte ekonomiskt försvarbart att vara hästägare i Sverige. Jämför du med andra länder nere i Europa ser du att både inkomstmöjligheterna och prispengarna är högre och mer inom räckhåll där.

Han säger att även om vi har ett bra program för U25-ryttare så är det inte hållbart för ryttarna att stanna i Sverige och göra karriär. Själv lämnade han Italien för kärlekens skull och har aldrig ångrat sitt beslut, men han var väl medveten om att flytten till Sverige inte skulle gynna ryttarkarriären.

– Hade jag bara tänkt på karriären hade jag aldrig flyttat hit. Jag älskar vårt liv men önskar att det vore lättare att vara tävlingsryttare i Sverige, så att vi inte behövde ha 17 ben att stå på.

Privata aktörer kan behövas

Under covid startade Roberto ett initiativ för att föra sporten i området framåt. Tillsammans med Norrköpings kommun utvecklade han en plan för en tävlingsplats, en knutpunkt för både nationella och internationella tävlingar. En chans för svenska ryttare att slippa resa ner i Europa för att få sina rankingpoäng.

– Målet är att göra vår sport mer attraktiv för allmänheten att titta på och att ge ryttare goda inkomstmöjligheter samtidigt som vi för in nytt, fräscht intresse och fler investerare i vår värld. 

– Om inte Ridsportförbundet tar tag i saken så finns det kanske utrymme för privata aktörer att kliva in och skapa en plats som bär sig själv. Peelbergen i Holland byggdes upp av en grupp investerare och jag tror vi kan göra något liknande här, förklarar Roberto.

Helena nickar och flikar snabbt in att Sverige också kunde göra det lättare för både ryttare och hästägare genom att inte ha så många regler och kostnader.

– Den här tilläggsregistreringen till exempel, det är en EU-regel, men Sverige skulle aktivt kunna arbeta för att motverka den. Vad är meningen? Alla hästar i hela Europa har redan pass. Varför ska vi behöva dubbelregistrera våra hästar?

Roberto håller med och påpekar att tilläggsregistreringen tar runt sex veckor i dag. Det är sex veckor som tävlingshästen står utan pass. 

Högre status för hästyrken

Helena föreslår också att vi skulle kunna se över hur vi utbildar ryttare. Här sticker hon ut hakan och hävdar att ryttarna som kommer in på utbildningarna i dag helt enkelt inte är bra nog.

– I Sverige är det de elever med bäst betyg som kommer in på utbildningarna. Men de med bäst betyg är sällan de som rider bäst och det är ganska få som går ut skolan och faktiskt börjar jobba med häst.

Unga studenter ska inte behöva leva på passion.

Hon tror att hästyrken överlag behöver få högre status. Även om hon ser värdet i det ideella arbete som läggs ner på klubbar runt om i landet, menar hon att vi också behöver en mer hållbar hästnäring med realistiska inkomstmöjligheter.

– Unga studenter ska inte behöva leva på passion, de ska kunna ha som mål att bygga upp en blomstrande verksamhet som kan betala skatt och anställa väl-avlönad personal.

Putsa på sportens image

De senaste årens larm om hästar som far illa i sporten har inte heller gjort vår sport någon tjänst. Helena och Roberto är rörande överens om att ridsportens image behöver putsas upp.

– Vi måste bli bättre på att kommunicera till allmänheten hur mycket vi faktiskt bryr oss om våra hästar. Ridsportförbundet måste bli bättre på att försvara sporten. Självklart inte de som betett sig illa, men sporten i helhet. Och vi måste kunna lita på experter. Folk som inte har erfarenhet kring vad de beslutar om kan inte vara de som sätter reglerna, slår Roberto fast och Helena nickar instämmande.

– Vi har valt ut djur som trivs med oss och som tycker om det vi gör. Dem har vi förädlat och avlat vidare på. Hade jag inte trott att våra hästar mådde bra även som ridhästar så hade jag inte ridit på dem, så är det bara. De flesta ryttare känner sina djur och vi måste lita på att vi kan skapa en relation med djuren där de har det ganska bra. Jag tycker faktiskt att vi är ganska stygga mot varann i media i dag, avslutar hon, innan hon skyndar iväg för att ta den där cavalettin.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 2/2026.