Bildspecial: Hemma hos Jan Brink – om nedläggningen och satsningen framåt

Efter 34 år har Jan Brink bestämt sig för att lägga ner sin hingststation. Trots ett brinnande intresse för avel och avelshingstar är det dags för nya satsningar. Tillsammans med Hanell Dressage Stable, Särö Dressage och Zibrandtsen i Köpenhamn kommer verksamheten på Tullstorp Dressage Stable nu att koncentreras på utbildning av dressyrhästar och dressyrryttare med målet att nå Grand Prix.

Verksamheten med avelshingstar på Tullstorp började förstås med naturlig betäckning, vilket inte var helt enkelt att kombinera med tävlingsverksamhet.
– Allt blev så mycket lättare när vi kunde gå över och jobba med semin, säger Jan Brink.

2006 kom de första hopphingstarna in i bilden. Först ut var Careful (f -95 e Contender-Veritas x) som fick över 200 ston per år.
– Jag älskar det sättet som hoppuppfödarna tänker. De går efter förärvning och prestation. Kannan har till exempel haft över 100 ston på djupfryst. För dressyruppfödarna är det så mycket annat som spelar in.

Att det är svårt att veta vad dressyruppfödarna vill ha var en av anledningarna till att Jan Brink bestämde sig för att sluta med seminverksamheten.
– Många vill till och med föda upp en allroundhäst och det anser jag vara att gå 20 år tillbaka i tiden. Man kan ibland använda vissa hopphingstar för att förbättra galopp, smidighet och förmåga att samla sig hos dressyrhästarna. Men att använda dressyrhingstar för hoppavel är helt uteslutet.

Ekonomin tyngsta faktorn

En annan anledning till att Jan Brink slutar med seminverksamheten är att samarbetspartnern Christian Hansson lagt ner sin seminstation. Utan en station i närheten som kan ta emot ston för seminering blir det väldigt svårt att fortsätta.

Den avgörande faktorn är dock ekonomin.
– Vi tjänar pengar på seminverksamheten och jag tycker att det är väldigt roligt att arbeta med uppfödarna. Men när vi ibland tjänar lika mycket på att sälja en egen häst som vi tjänar på en hel avelssäsong blir det svårt att motivera. Seminverksamheten kräver väldigt mycket arbete, marknadsföring och personal.

Avelshingstar...

… som stått på Tullstorp och som Jan Brink särskilt värderar:

• Magini
• Martini
• Eloge
• Sack
• First Wish
• Saigon
• Briar
• Ampère
• Skovens Rafael
• Dragon Welt
• Eclectisch
• Careful
• Clinton II
• Orlando
• Singular La Silla

 

Expandera

Jan Brink återkommer till att han vill renodla det han vill satsa på. Nedläggningen av hingststationen betyder på intet sätt en neddragning.
– Den enda gången vi backar är när vi tar sats, säger han.

Tullstorp Dressage Stable kommer nu att koncentrera sig på utbildning och försäljning av hästar och utbildning av ryttare.
– Vi kommer förstås att fortsätta utbilda och ta fram unga hingstar, men under avelssäsongen kommer de att placeras ut på någon lämplig station.

Knytkalasets början

Utöver arbetet med egna hästar, ryttare och elever ingår Knytkalaset och Plantskolan i verksamheten. Det hela började 1998 när Jan Brinks tränare, Kyra Kyrklund, var på väg att flytta till England och Jan Brink, tillsammans med sin sponsor och mentor Åke Björsell, drog i gång Knytkalaset.

Det blev en helt ny träningsmodell för dressyrryttare på högsta nivå. Grundidén var att höja kompetensen bland landets talangfulla ryttare och tränare för att utbilda hästar.
– Tanken var att verksamheten skulle bedrivas på Tullstorp under tre år, åtta-tio veckoslut per år. Alla elever var noga utvalda och en viss omsättning av elever förutsattes.

Knytkalaset närmar sig sitt 20-årsjubileum. Och är här för att stanna.
– Knytkalasets träningsläger betyder väldigt mycket även socialt. De som är med knyter kontakter och kan hjälpa och stötta varandra såväl på träning som på tävling.

Knytkalasets Plantskolor är en satsning som startade 2009 för att fånga upp talangfulla ungdomar, young riders och unga seniorer. Det finns två plantskolor. En i södra Sverige på Tullstorp med Jan Brink som tränare och en i norra regionen utanför Stockholm med Liane Wachtmeister som tränare.

Några av deltagarna är Mathilde Hannell, Lina Dolk, Anna Zibrandtsen, Ida-Linn Lundholm, Sofie Andersson, Emma Jönsson, Carl Hedin, Emelie Brolin, Nina Rademaekers och Lina Jönsson.

Designat själv

Jan Brink har själv ritat och designat ridhus, hingststall och kontorsbyggnad på Tullstorp. Han är väldigt noga med att det ska var toppmodern design samtidigt som det ska vara funktionellt och med miljötänk i botten.

Byggnaderna är konstruerade i betong för att vara brandsäkra och till uppvärmningen används jord- och bergvärme. Han har även byggt en hotelldel med tillhörande tennisbana och spaavdelning. Allt för att kunder och elever ska känna sig väl omhändertagna.
– Jag har egentligen aldrig haft råd att bygga direkt när jag fått idéerna. Det har nog varit bra eftersom jag då automatiskt fått tid att tänka efter ordentligt hur jag ska bygga för att det ska bli optimalt.

Vardag och detaljer på Tullstorp Dressage Stable:

Nya samarbetet

Den nya verksamheten ska läggas upp tillsammans med tre andra aktörer: Hannell Dressage Stable, Särö Dressage och Zibrandtsen utanför Köpenhamn. Alla anläggningarna är helt fristående och ägs av var och en och har en egen ekonomi.
– Vi är samarbetspartners, inriktningen är densamma, det vill säga förädling och utveckling av unga talanger hästar och ryttare.

Samarbetet går ut på att Jan Brink tränar de ryttare som jobbar på anläggningarna och  hjälper till att hitta hästmaterialet som ska in i verksamheten.
– Och när det är dags för försäljning hjälper jag även till med att hitta lämpliga kunder med det stora kontaktnät jag har byggt upp under alla år som jag har varit verksam.

Verksamheten kommer att inriktas på att ta fram och utbilda Grand Prix-hästar.
– Du kan dela in de svenska hästarna i två kategorier: Championatshästar och GP-hästar. En häst som är lite kort i skritten och för kvick i traven är det inte lönt att visa som hingst eller på årgångstävlingarna, men den kan ändå bli en mycket bättre GP-häst än den som har stora och entaktiga gångarter och inte har huvudet som krävs för att tåla den samling som krävs på den högsta nivån.

Du kan dela in de svenska hästarna i två kategorier: Championatshästar och GP-hästar.

– Det är just denna form av anläggningar som mina samarbetspartners och jag har, som vi behöver i Sverige för att hänga med internationellt. Kunder måste kunna se fler hästar på samma ställe så att de tar steget och reser hit. Enligt min uppfattning behövs det ännu fler koncept som detta och samarbete är A och O. Ett sådant samarbete främjar både avel och sport och på detta sätt producerar vi fler kompetenta unga utbildare som också kan leva på sitt yrke.

Vill inte bli en fabrik

Jan Brink vill inte gå samma väg som Andreas Helgstrand gjort med anläggningar i Danmark, Tyskland och USA med cirka 60 anställda och flera hundra hästar. Han vill känna att han har kontroll över verksamheten – ”Tullstorp Dressage Stable är ett smycke jag vill vårda ömt”. Samtidigt måste han se till att ekonomin går runt.

– Tullstorp står helt på egna ben och måste visa vinst för att kunna utveckla verksamheten som i dag omsätter cirka 25–30 miljoner kronor om året. Men jag vill inte att det ska bli en fabrik.

I dag finns det sju–åtta anställda på Tullstorp, varav tre plus Jan Brink rider. 36 hästar finns i träning varav 18 är egna. Dessutom finns drygt tio unghästar inhyrda på andra anläggningar. Arbetsreglerna följs noggrant men som Jan säger med glimten i ögat:
– Hos oss arbetar inga normala människor, de är lite bättre än alla andra.

Han kommer ofta tillbaka till det där speciella drivet som krävs för att lyckas inom ridsporten.

– Man kommer inte långt med bara talang. Man måste ha den där speciella gnistan också, som gör att man aldrig ger upp. Ungdomarna måste gå utbildningar för att lära sig den teoretiska grunden men sedan är det praktik som gäller. Hästkänsla och ridkänsla kan man inte läsa sig till.

Enligt Jan Brink startar allt för många ungdomar eget alldeles för tidigt, utan att ha de rätta kunskaperna som krävs för att kunna driva ett utbildningsstall framgångsrikt. Risken är att de inte kan vara ärliga mot kunderna på grund av att de hela tiden behöver fylla boxarna för att få in pengar.

– Man måste ha råd att säga till en potentiell kund att det inte är lönt att lägga utbildning på hästen, om så är fallet. Annars slutar det bara med att alla blir missnöjda.

Stor efterfrågan

Jan Brink föredrar tomma boxar framför att ta in hästar som han inte tror på.

– Å andra sidan gör jag allt för att hitta en lösning till ett samarbete med en uppfödare om det är en häst som jag verkligen tror på. Problemet är ofta att uppfödarna är alldeles för veliga med priset och inte tål att även andra tjänar pengar på hästen. De måste bli mer kommersiella om de vill få ekonomi i sin verksamhet. Sälj om du är nöjd med priset, annars låt bli. Om du får ett vettigt bud på hästen, se till att affären genomförs direkt innan kunden ändrat sig eller hittat en annan häst.

Jan Brink anser att Sverige har många väldigt duktiga ryttare på elitnivå men snäppet därunder är det sämre ställt.
– Där finns det väldigt mycket att göra.

Det finns en väldigt stor efterfrågan på utbildade hästar nu och Jan tycker att de svenska dressyrhästarna står sig väl i konkurrensen internationellt – men det brister ofta i utbildningen.
– Det är också väldigt få ställen i Sverige där du som kund blir mottagen på ett professionellt sätt och kan prova flera hästar på olika utbildningsnivåer. Det är viktigt att kunden känner sig trygg med att den kan få hjälp om det visar sig att det inte fungerar som man tänkt sig med den nya hästen. Det erbjuder vi.l

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 20/2018.