Ridsport Play med Kerstin Darenius: ”Kloning är att spela Gud”

Kerstin Darenius gjorde den första undersökningen med ultraljud för gynekologiskt bruk på ston i Sverige. Året var 1982. Men Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, där Kerstin jobbade, hade inte råd med de 150 000 kronor som apparaten kostade då.
– Jag kontaktade travstuteriet Broline och de kunde tänka sig att investera i en ultraljudsapparat, under förutsättning att jag lärde upp deras veterinär, berättar Kerstin Darenius.

Hon åkte till Newmarket i Storbritannien och gick en kurs. Hon fick bo hos Twink Allen, karismatisk ledare vid fullblodsavelns centrum för forskning.
– När han tröttnade på mig lämpade han över mig till Sidney Ricketts, Beaufort Cottage Stables. Jag fick åka med på hans fullblodsstuterier och se hur han 
jobbade. Han blev även min handledare när det gällde de prover jag tog från mina försöksston, bakt- och cytologiprover samt biopsier.

Hade ett guldläge

Ultraljudet var oerhört värdefullt eftersom det inte går att känna med fingrarna om stoet resorberar.
– Jag hade ett guldläge, jag undersökte mina försöksston ofta och de lärde mig så mycket. Dessutom kunde jag använda ultraljudet på de ston vi hade på stationen, vilket gav extra erfarenhet, säger Kerstin.

Intresset för ultraljud var stort.
– Stoägare åkte 20 mil för att dräktighetsundersöka sina ston. Sedan gick det ganska snabbt och fler köpte ultraljudsapparater. I dag sker i stort sett alla gynekologiska undersökningar av ston med hjälp av ultraljud.

En annan milstolpe i Kerstins karriär var embryotransfer, ET. Efter det första försöket tillsammans med Ann Albihn i SLU:s regi 1989, med försöksston från SLU, började hon jobba kommersiellt med embryotransfer 2005.
– Ett av de första stona var Butterfly Flip. Det var ett sådant intresse, tv ringde och ville vara med, men jag hade just börjat med ET och tackade nej. Expressen hade två helsidor om att Flippan skulle användas med embryotransfer redan ett år innan, så vi talade aldrig om när stoet sedan var hos oss. Det var fantastiskt att hitta Flip’s Little Sparrow på ultraljudet!

Att se att sperman är riktigt, riktigt bra, det är som att öppna julklapparna när man var liten.

Men förväntningarna var höga på den nya metoden och stoägarna lyssnade inte alltid.
– En hästägare hade två ston som egentligen inte passade för embryotransfer. Jag sade ”ingen importsperma”, men sedan blev det ändå så och det var en bidragande orsak till att jag slutade med ET efter sju år. Jag hjälpte Görel Nyman att komma i gång på Lövsta Stuteri och hon tog över min utrustning.

Importsperma förekom också på andra ställen där Kerstin arbetat.
– För mig är bra sperma det viktigaste för att lyckas att få stona dräktiga. Importsperma kommer ofta i små doser och det växer mer bakterier i den, det har jag sett när jag själv odlat. Dessutom är det ett annat betalningssätt än vad vi i allmänhet har för hingstar som är stationerade i Sverige, vid importsperma betalas ofta allt när man seminerar stoet.

Oseriöst att sälja fryst sperma per strå

Att sälja fryst sperma per strå, i stället för per dos som består av flera strån,  tycker Kerstin är oseriöst.
– Labben i Europa fryser i allmänhet in med tre till sex strån i dosen, medan Select Breeder Service-labben  i hela världen har åtta strån i en dos.

Numera är det just spermier och fruktsamhet som intresserar Kerstin.
– Att titta i mikroskopet efter frysning och upptining och se att sperman är riktigt, riktigt bra, det är som att öppna julklapparna när man var liten.

Det är alltså inte aveln som är det största intresset.
– Nej, det är inte riktigt min bit, däremot har jag ofta lagt mig i hingstvalet när det gäller riktiga problemston, som gått gall i många år. Det är bortkastad tid att då 
försöka med medioker sperma.

Uppväxt på ardennersto

Men var kommer Kerstins intresse för djur ifrån? Vi börjar i den ”Bullerby” i Södermanland som var hennes barndomshem, stenåldersbyn Flenmo. På gården fanns bland annat arbetshästar, som användes i lantbruket, och mjölkkor.
– Framför allt minns jag ett väldigt snällt ardennersto som vi barn i byn satt uppradade på när vi red ut i skogen och plockade kantareller. Vi måste ha varit tre-fyra barn på ryggen och lika många på marken. Säkert ett fullständigt livsfarligt äventyr, om du frågar mig i dag.

Jag saknar att ha hästar, inte minst att höra mumsandet i stallet.

Kerstins familj hade en trävarufirma där hon tillbringade mycket tid på kontoret och lärde sig skriva maskin i femårsåldern. Hon började slicka frimärken och föra bok över avsända brev när hon var sju år och kunde kvittera ut 25 kronor i månadslön.

Med de pengarna kunde hon 1960 köpa sig en långhårig tax. Samma år tjatade hon sig till att det bildades en Blå Stjärnan-förening på gården, där hon blev ordförande. Blå Stjärnorna cyklade runt hos bönderna i trakten och hjälpte till och lärde sig att mjölka kor. Taxen fick åtta valpar 1962 och de fick följa med på Blå Stjärnan-lägret som mamma Maj ordnade i sin hemby i Bergslagen.

En förebild var just Maj, även om hon var rätt svår att övertyga om alla idéer som kom från Kerstin – det blev ofta långa förhandlingar.
– Det är nog från henne jag fått min drivkraft.

Ponnykarriären började på russ

Pappa Kaj var jaktintresserad och jagade då och då kanin på Gotland. 1956 kom han hem med två russ, ett sto och en oinriden dotter till stoet. Några ridhästar köptes även under 1960-talet. En dag 1965 innehöll tidningen ATL en annons om en 4-årig korsningsponny efter Jovial.
– Jag tog tåget till Höör och blev hämtad vid stationen. Sedan satte de tunnor på högkant och ponnyn sög på hindret som en sockerbit. Men hon var svår, hästar 
efter Jovial var ofta det, och det behövdes röd rosett i svansen vid tävling.

Det var Skåneprofilen Andreas Jönssons morföräldrar som fött upp Gentina, som stoet hette, och med henne tävlade Kerstin SM i både hoppning och fälttävlan.
– Det sägs att man bara får en häst i livet, det här var min, säger Kerstin.

Senare skulle hon rida för framför allt Thorsten Dyrssen, ryttmästare som var utbildad i Italien på 1920-talet i Caprillis anda, det vill säga ”Sistema Naturale” med mycket cavalettiarbete och ofta hoppning över fasta hinder.
– Det var väldigt mjuk ridning, med lätt sits och en häst i naturlig balans. Thorsten var en fantastisk person, han var konstnär också och många av tavlorna hänger på Strömsholm.

Men karriären på stor häst gick inte lika bra som på ponny.
– Det är stor skillnad. Däremot har jag ridit hela livet fram tills för tolv år sedan. Vi hade Gauguin de Lully på Rodga 1991-1993. Första året fick vi inte rida honom eftersom det var den första häst som Christine Stückelberger utbildat helt själv. Men han trivdes inte med att bara gå i en hage och spermakvaliteten försämrades något. Som gammal sportatlet var det mycket bättre för honom att få arbeta. Spermakvaliteten blev bättre och han trivdes.

Red Gauguin de Lully dagligen

Under två år fick Kerstin rida honom och han reds dagligen, ofta två gånger per dag.
– Jag hade god hjälp av Lena Nyström, som auskulterade hos oss, och av en kollega från Tyskland som dessutom var beridarutbildad. Det var ”bara att göra” som Kyra sa vid någon clinic, och det var fantastiskt att få rida en dressyrhäst som vunnit världscupen två gånger och deltagit i EM, VM och OS med individuella medaljer. Jag saknar att ha hästar, inte minst att höra mumsandet i stallet. Kanske blir det en mindre rid- och körhäst framöver, till mig och barnbarnen.

Men åter till nutiden. Vad anser du om embryotransfer?
– Metoden kan förkorta generationsintervallen och kan vara bra om stoet ska sättas i sporten tidigt. För min del kände jag att jag gjorde den bästa nyttan med ET om det rörde sig om ett värdefullt avelssto som av någon anledning inte kunde bära fram fostret själv, säger Kerstin.

I utbyte mot en sockerbit kunde jag ta blodprov i hagen.

Kloning, däremot, tycker hon inte om.
– Kloning är att spela Gud, att gå över gränsen.

Inte så vanligt att använda döda hingstar

Att avla på döda individer ser hon däremot inte som något konstigt.
– Jag har inga synpunkter. En hingst som Irco Mena används fortfarande och ger bra avkommor. Men aveln går numera så fort framåt att det inte är så vanligt att använda döda hingstar.

Kerstins intresse för avel och fruktsamhet kan ha väckts när familjens ponnyer och ridhästar skulle betäckas under 60-talet.
– Ett år skickade vi i väg fem ston och inget av dem blev dräktigt. Då förstod jag att det nog inte fanns så många veterinärer som kunde något om fruktsamhet hos häst.

Drömmen var att bli just veterinär.
– Jag hade en släkting som var distriktsveterinär och jag var väldigt djurintresserad som barn. En massa djur passerade revy, som fiskar, fåglar, sköldpaddor, ank-ungar och den tama grisen Pelle. Därtill fågelungar och igelkottsungar som skulle räddas.

Kerstins mamma Maj var den första kvinnan i familjen som tog studentexamen. På hennes sida fanns det däremot gott om manliga professorer och andra lärda.

För Kerstin var valet självklart.
– Jag hade ju bestämt mig för att bli veterinär. Alla mina syskon jobbade i trävarufirman men det var inget för mig.

Det var dock svårt att komma in på veterinärutbildningen, och för att skrapa ihop poäng jobbade Kerstin med grisar och kor på lantbruksskolor och i ladugården på Harpsund. Dessutom läste hon zoologi, botanik och kemi, något som gav poäng vid ansökan till Veterinärhögskolan. På fjärde försöket kom hon in, i den sista årskullen vars studieort var Stockholm, sedan flyttade utbildningen till Ultuna i Uppsala.

Under slutet av utbildningen till veterinär, i femte årskursen vid Institutionen för obstetrik och gynekologi, frågade professor Bane om det möjligen fanns någon i årskursen som kunde skriva maskin, eftersom hans sekreterare var sjukskriven under lång tid. Det var bara Kerstin som kunde. Hon blev anställd och satt att skriva ut intyg över spermaundersökningar från hingst, galt och tjur. Så fick hon in en fot på institutionen, som numera heter Avdelningen för reproduktion.

Maken skötte hushållet

Första ”kvacksommaren”, alltså då Kerstin fick arbeta på fältet som distriktsveterinär, tillbringades i Mullsjö 1976 och det blev totalt fem somrar där. De sista två somrarna var familjen med, dåvarande maken Anders skötte hushållet och tog hand om sonen Erik.
– Ett arrangemang som passade väldigt bra eftersom det till jobbet även ingick en station i granndistriktet med två hingstar på naturlig betäckning och cirka 120 ston per säsong.

För att få komma tillbaka till institutionen på SLU sökte Kerstin till ett forskningsprojekt som handlade om galtars fruktsamhet. Hon undersökte den kylda sperman på olika sätt och det sattes i relation till dräktighetsresultatet hos galtarna.
– Men det var inte mitt djurslag och jag lyckades inte bli riktigt intresserad. Däremot fick jag bra kunskaper om sperma.

År 1980 fick Kerstin äntligen medel för det första forskningsprojektet på häst vid institutionen. Pengarna kom från ATG och namnet på projektet blev ”Tidig fosterdöd och abort hos sto”.
– I Sverige var det få som visste något om det här, kunskapen var väldigt rudimentär.

Vid den första internationella konferensen i Sverige om upptäckten av prostagladinet deltog Twink Allen.
– Vi blev väldigt goda vänner.

Institutionen fick bidrag från ATG för att köpa fler försöksston och en hingst för studentundervisningen. Då gick projektet från två ston för praktisk träning av 50 studenter till sex ston för 60 studenter.
– Vi köpte ston som resorberat eller aborterat två till åtta gånger och tog blodprov på dem två gånger om dagen.

1982 fick stona och en hingst följa med hem till Kerstins föräldragård Flenmo.
– Jag blev riktigt god vän med stona. I utbyte mot en sockerbit kunde jag  ta blodprov i hagen, ofta med Erik, 3 år, 
sittandes på en sten.

Startade hingststation på Flenmo

Samma år startade Kerstin en hingststation på Flenmo tillsammans med maken 
Anders och systern Brita-Stina.

På somrarna var det fullt upp, och skötseln av hushållet och de tre barnen fungerade tack vare barnflickor från Schweiz.
– Vi kunde vara många personer runt matbordet med familj, gäster och personal. Vi hade barnen hemma året runt, de var inte på dagis. Anders var bra på att ta hand om barnen.

1987 flyttade Kerstin med familj till nyinköpta Rodga utanför Norrköping och började planera för bygge av stall, samlingshall och labb. Systern Brita-Stina drev seminstationen på Flenmo vidare i egen regi.

Den första hingsten på Rodga var Tolstoy, som Ulla Håkanson själv levererade dit.
– Första året, 1988, hade vi över 200 ston och sedan mellan 150 och 200 ston per år fram till början av 2000-talet.

Samtidigt med det frös maken Anders sperma och arbetade som veterinär, och Kerstin arbetade med att via postorder sälja utrustning som behövs för att driva en seminstation. Hon föreläste även på semin- och seminassistentkurser och för hästägare.

Paret räknade en gång ut att de gjort varsin årsarbetstid mellan april och augusti.
– Men det var lugnare resten av året.

Genom jobbet på Flenmo och Rodga hade Kerstin med sig data från 1  200 ston in i sin doktorsavhandling.
– Jag åkte inte till SLU varje dag utan jobbade ungefär halvtid och tillbringade dagar och nätter på SLU, där jag körde en del av hormonanalyserna och föreläste.

Lämnade SLU

1990 lämnade Kerstin SLU men 
hon försvarade sin avhandling där 1992.
– Min gamla bekantskap Twink Allen var opponent och han var känd för att vara skarp, men som tur var blev han matförgiftad i Frankrike dagen innan, så han var lite lagom mild.

Under åren som följde hände mycket i Kerstins liv. År 2000 var hon med med och startade Svensk Stuteriveterinärförening, där hon var ordförande i 18 år. Några år senare skildes Kerstin och Anders, och hon arbetade som ansvarig veterinär på flera stationer, som Stuteri Broline, Skinnarbo och Basnäs. 2009 var hon tillbaka på Rodga, där hon drev seminstation i egen regi.

2018 avslutade Kerstin arbetet som ansvarig veterinär på seminstationer. Numera fryser hon sperma under vinterhalvåret på olika ställen i sitt mobila labb, byggt i en husbil.
– Men problemston har varit mitt stora intresse och jag har haft en idé om att starta seminstation bara för problemston. Det kan gnaga när det ringer stoägare med problem framåt vårvintern. Alla dräktigheter hos sådana ston är roliga, speciellt om de har gått i gall många år.
– Jag är inte riktigt redo att bli pensionär ännu.

Fakta

Sjunger gärna i kör

• Namn: Kerstin Darenius.
• Ålder: 72 år.
• Gör: Fryser hingstsperma och ägnar sig i mindre omfattning åt rådgivning och utredning av hingstar med fruktsamhetsproblem.
• Bor: Mitt i Sörmland, i byn Flenmo.
• Familj: Tre barn, Erik, född 1979, Agnes, född 1982 och Thorsten, född 1987. Sex barnbarn, en jack russell-korsning.
• Fritidsintressen: Djur förstås, trädgård, byggnadsvård, kultur, framför allt musik och har alltid minst en bok på gång.
• Oanad talang: Sjunger gärna i kör.

Kerstin om…

• …ett bra minne
  – Vid en genbanksfrysning fick vi byta ut några nordsvenska hingstar vars sperma inte tålde frysning och i stället kom två reserver. Det blir alltid oro i stallet när nya hingstar kommer in, men den här gången blev det fullständigt uppror, två av hingstarna gnäggade, ja skrek efter varandra. Det blev lugnt först när vi placerade dem i boxarna mitt emot varandra. Så småningom fick vi förklaringen – hingstarna hade tillbringat tid tillsammans på Wången när de var unga, nu var de över 20 år gamla. Tala om hästminne!
• …det riskabla med yrket. 
  – Det är inte helt ofarligt, men du lär dig känna hur hästarna reagerar. Det hänger på hur de är hanterade, med en bra ledare följer oftast en väl uppfostrad häst som accepterar en gynekologisk undersökning. De moderna hästarna kan ibland vara svåra, dagens avel leder inte fram till några promenadhästar direkt. En positiv sak nu är att hästarna är mer världsvana, på 80-talet hade de kanske aldrig varit hemifrån.
• …riktiga problemston
  – Det viktigaste i det läget är att använda riktigt bra sperma, helst ingen importsperma och absolut inte fryst sperma, den passar inte för den här kategorin ston.
• …första gången
  – Första gången jag hittade ett sjudagars embryo i stereo-mikroskopet. Den finaste lilla golfbollen, knappt millimeterstor, det var helt fantastiskt!
• …ett bra fölsto
  – Ett bra fölsto är lätt att få dräktigt, har lätta fölningar och tar väl hand om sina föl. Hon mjölkar bra och håller dessutom hullet.

Fakta

Därför tappar ston dräktigheten

Genom sitt forskningsprojekt ”Tidig fosterdöd och abort hos sto” och gedigen erfarenhet har Kerstin Darenius skaffat sig god insyn i vad som kan orsaka tidig fosterdöd.

En akut subklinisk inflammation i livmodern varken syns eller märks om man inte tar prov. Vid många betäckningar eller inseminationer blir stona lätt infekterade och därmed inflammerade i livmodern.

Denna akuta livmoderinflammation läker i allmänhet av under vintern, varför det sällan går att hitta något vid provtagning i början av betäckningssäsongen.

Efter betäckning eller insemination blossar inflammationen upp på nytt, vilket gör att det är viktigt med förnyad provtagning hos ston som löper om eller har resorberat.

Hingstar som har riktigt bra sperma ger fler tvillingar och chansen att bli dräktig är större vid dubbelägglossning – men det ökar också risken för att det ena eller båda fostren dör (det var inte förrän i slutet på 80-talet som veterinärer började klämma tvillingar).

Många betäckningar eller inseminationer kan leda till en kronisk livmoderinflammation med bildning av fibros, alltså ärr i slemhinnan, vilket gör att fostret får svårt att få tillräckligt med näring.

En lärdom från forskningsprojektet var hur normala ston beter sig under och mellan brunsterna. Kerstin följde stona under cirka sex veckor före betäckning då de själva fick komma i brunst och hon tog blodprover två gånger per dag under den tiden och fram till fem månaders dräktighet. Även bakteriologiska, cytologiska och histologiska prover togs från livmodern före betäckning.
– I dag är det väldigt vanligt att spruta fram brunst och ägglossning men jag gjorde inte det och kunde därmed lära mig hur de fungerade, jag bara följde stona, säger Kerstin Darenius.

Från forskningsprojektet lärde hon sig att det är en fördel att inte börja betäcka för tidigt på säsongen utan låta problemston gå igenom en eller flera brunster före betäckning.

– Vissa säger att det är bra att börja betäcka tidigt för att ha många brunster på sig men jag har inte börjat förrän tidigast i maj med problemston, jag väntade hellre ut dem.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 5/2022.