Ridsport Play: Showen går vidare

Uppe på vip-terassen vid hoppbanan minglar bröllopsgästerna för söndagens brunch. Dagen innan har Fredrik Wannius gift sig. Allt har gått som planerat. Solen lyser och det är lagom varmt. Pappa Jana Wannius kan slappna av.

Han promenerar runt på Falsterbo Horse Shows anläggning med några gäster. Sonens barndomskompisar har inte varit här på tjugo år. De är imponerade. Jana stannar upp, ser sig om som med nya ögon. I nära 40 år har han pilat runt med siktet inställt på brister, något som behöver oljas in, förbättras, ändras, utvecklas. Nu går en närmast utomkroppslig känsla genom honom. Allt som hänt genom åren – det är som en uppenbarelse. Fy fasen, tänker han, och känner sig för ovanlighetens skull tillfreds. För tillfället i alla fall. Hans skötebarn är redo för 100-årsjubileum, två år försenat av pandemin.

Veckan efter bröllopet väntar jag på Mr President  på dressyr-vipen. Utanför fixas det febrilt in i det sista inför tävlingsstarten. Truckar som kör fram och tillbaka på gångvägarna, utställare som packar upp sina varor. Det plingar till i mobilen. Ett sms. ”Sex minuter sen”. Själv är jag ett helt dygn för sen efter att ha blandat ihop datum. Men jag har fått en ny chans och när Jana Wannius slår sig ner mittemot är allt som vanligt.

Engagemanget har inte avtagit

Det är svårt att tro att han är 80 år. Engagemanget verkar inte ha avtagit, inte energin heller.  Var får han all energi ifrån, vad är det som driver? Han skulle ju kunna ta det lugnt nu. Han ser ut att gilla frågan.
– Jamen, jag har väl alltid haft ADHD. Jag var ett livligt barn. När vi firade jul hos min morfar så brukade han säga ”ta ut pojken härifrån”.

När vi firade jul hos min morfar så brukade han säga ”ta ut pojken härifrån”.

Jag förklarar att vi inte ska prata så mycket om Falsterbotävlingarnas historia. Bra, tycker Jana. Sedan börjar han berätta. Om hur Falsterbo Horse Show, FHS, började. Här en starkt förkortad version.

Det var i mitten av 80-talet och Jana var sedan drygt tio år chef för Malmö Civila Ryttares ridhus och ridskola. Klubben hade drivit tävlingar på Falsterbonäset sedan 1920 och Jana hade själv tävlat där åtskilliga gånger. Bland annat i premiären av Falsterbo Derby. Året var 1969, hästen hette Mr Goldfinger och det blev seger.
– Det är därför vi alltid har med listan på alla derbyvinnare genom tiderna i magasinet, så att ingen ska glömma, säger Jana roat, som för att bekräfta uppfattningen att falsk blygsamhet inte är hans grej.

Den enda läktaren då var en gammal livsfarlig sak för ett par hundra personer. Dressyren reds på gräs. På somrarna hade Jana kurser på banan, bland annat en ”gubbgrupp”. En av gubbarna var trä-varuhandlaren Lars Hedin, som erbjöd sig att skänka virke till en ny läktare. Det var starten på en ny era. Med hoppbanans gröna läktare på plats trädde känslan av en riktig arena fram. Jana fick en vision.

Ett svenskt Hickstead

Framför sig såg han ett svenskt Hickstead, hans egen favorittävling som aktiv. I Hickstead fanns ett sätt att möta publiken som han gillade starkt. Det var folkligt och festligt med något för alla.

Ortens starke man, kommunalrådet Göran Holm (M), hakade på visionen. Men den som verkligen fick bollen i rullning var Malmö-entreprenören Bo Håkansson.
– Jag hade aldrig träffat någon som han, med sånt drag i, som bara såg möjligheter i allt. Det fanns inga hinder. ”Vad vill ni göra på fem år?” frågade han. ”Okej, det ska vara klart på ett år.” Det var en ögonöppnare för mig.

1986 reds det första Falsterbo Horse Show och vad eventet är i dag vet alla.
– Om jag kunde förutse det här? Jag visste att det fanns en stor potential. Men hur stort det skulle kunna bli… Jag vill säga att Falsterbo och svensk ridsport har gått hand i hand i utvecklingen.

Jana Wannius är född 1942 i Stockholm. Pappa Johan var fanjunkare på K1 och som alla yrkesmilitärer pensionerades han vid 50 år. Men sluta jobba ville han inte och Johan blev ridhuschef  i Djursholm strax norr om stan.

Föll sig naturligt att rida

Jana var då tio år. Att rida föll sig helt naturligt.
– Pappa var en jättejättebra ryttare. Han hade fått en fantastisk utbildning av de bästa lärarna. Alla de gamla guldmedaljörerna. Nittio procent av allt jag kan om ridning och hästar har jag fått av pappa. Alla grunderna, hur man sitter, hur man gör och beter sig. Horsemanship och sånt. Det är jag oändligt tacksam för.

På femtiotalet var det fortfarande mycket män, ofta militärer, som red och framför allt tävlade. Ulla Håkanson, fem år äldre än Jana och Djursholmsryttare, tillhörde undantagen. När det var tävlingar inne på K1 reds hästarna i samlad tropp in till stan med pappa Johan i täten. Vägen gick över den höga Stocksundsbron. Upplevelsen har satt djupa spår hos Jana.
– Man hade broräcket nedanför foten. Fy fan alltså. Jag fick nog min svindel därifrån. Jag tål inte höga höjder.

Shalimar var helt fantastisk att rida, så lätt och mjuk. Jag drömmer fortfarande om henne då och då.

Jana var bra på att rida och när lumpen på K4 i Umeå var avklarad fick han en egen häst av pappa, det 3-åriga galoppstoet Shalimar xx. Hon var 162 centimeter i manken, vacker och fullblodsklok.

Ridhuset i Djursholm var 28 x 12 meter. Det räckte för att börja hoppträna i. Efter sex år var Jana och Shalimar sexa i EM i Rotterdam. Än i dag är Shalimar Janas drömhäst. Bokstavligen. I en intervju i denna tidning förra året sade han:
– Det är inte så vanligt att man får en första häst som Shalimar. Hon var helt fantastisk att rida, så lätt och mjuk. Jag drömmer fortfarande om henne då och då.

Juridiken passar Janas personlighet

Parallellt med tävlandet med Shalimar pluggade Jana till jurist vid universitet. Han hade fått upp ögonen för juridiken efter en händelse under lumpen där han känt sig orättvist behandlad, tagit strid och fått rätt. Där fanns något som passade hans personlighet.

Sedan dess har Jana alltid stått med ena foten i hästvärlden och den andra i juridiken och han drev tills för tolv år sedan en juristbyrå med anställda. Att bara rida och tävla var aldrig Janas förstahandsval och än i dag tackar han både sina föräldrar och sig själv för att han skaffade sig en utbildning.
– Många som börjar tävla vill ha det som yrke. Jag kan förstå det, det är bland det roligaste man kan göra. Men alla blir fyrtio någon gång och vill ha ett normalt liv med normala inkomster. Hästlivet är ett dygnet-runt-liv. Inget fel i det. Men det kan bli ett till ett ok att bära också. Så jag råder alla unga – se till att att börja med en utbildning att falla tillbaka på eller ha på sidan om. Läkare, svetsare, bagare, jurist. Vad som helst. Det är bra att få influenser från livet utanför hästvärlden också. Absolut.

Den akademiska utbildningen menar Jana var en skola i kritiskt tänkande, att  ifrågasätta, analysera och bena ut saker. Det i kombination med juridiken har varit till stor nytta i FHS. Jana kan själv granska och skriva alla avtal. Ibland blir det en tvist i egen sak också. Ett exempel är för några år sedan då tvisten rörde en polisfaktura för bevakning, huvudsakligen för festandet utanför tävlingsområdet.

Polisen ville ha betalt för 2 000 timmar. Jana högg tag som en terrier och fick efter en rättslig process ner fakturan till tjugo timmar. Han njuter fortfarande.
– Det var så jädra roligt. Polisen var tvärsäkra och dåligt pålästa. Vi sopade mattan med dem och blev förstanyhet i TV 4. Efter det ändrades lagen så att föreningar inte ska behöva betala för polisbevakning.

I idé var jag före min tid och jag vågade ifrågasätta auktoriteter.

I dag har Jana Wannius en ”alldeles utomordentligt bra relation” till den lokala polisen.
– Och fotpoliserna höll hela tiden med mig. I idé var jag före min tid och jag vågade ifrågasätta auktoriteter. I USA, mitt favoritland, finns ett helt annat ifrågasättande av makthavare. Ingen kommer undan. Ganska uppfriskande.

Som definiering av ”favoritland” nämner han en framåtanda och ett entreprenörskap som han inte funnit i något annat land.

Ifrågasätter normer

Jana gjorde sig tidigt känd för att ifrågasätta gällande normer. Som när han i ett brev till Jordbruksverket sågade det svenska bruksprovet längs fotknölarna. ”Vi godkänner hingstar som jag inte önskar min värste fiende att äga”, skrev han bland annat. Jana, som tävlat mycket utomlands, jämförde med hästarna som ryttarna nere på kontinenten red på.

Över 40 år senare går han fortfarande i  gång på minnet.
– Okunskapen här hemma var total. Gubbarna i avelsledningen hade överhuvudtaget ingen aning om sport. Men alla var väldigt säkra på att den svenska hästen var i absolut världsklass och att det var de svenska ryttarna som inte kunde rida. Varför köpte då ingen våra billiga hästar? Det var en passivitet och självgodhet som försenade utveckligen och förstörde mycket för aveln.

I ett försök att få tyst på Jana hade han tagits med i den inre cirkeln och fått vara med och döma bruksprovet. Effekten blev helt den motsatta.
– Jag var helt chockad över hur hingstar godkändes. Det var då jag skrev till Jordbruksverket.

Brevet fick gehör och Jana samt tre personer ur det gamla avelsgardet tog fram ett förslag på nytt hingstprov som i mycket gäller än i dag. Att till exempel galoppera fort på en galoppbana och hoppa terräng togs bort.

Första året med den nya modellen godkändes 25 procent av hingstarna, i stället för 95 procent som tidigare, enligt Jana.
– Det blev ett fullständigt ramaskri. Jag blev måltavla för alla, haha. Det gjorde mig inget. Jag visste ju att jag hade väldigt bra argument. Du vet, de var ju aldrig ute på en internationell tävling, de visste inte vad de snackade om, de killarna. Det var en väldigt rolig tid, att kunna ändra något i grunden.

Jana blev ordförande för bruksprovets hoppdomare och tog in såväl svenskar från sporten som utländska gästdomare.

En revolution för svensk ridsport

Det var en revolution och än i dag tycker Jana att det är det viktigaste han gjort för svensk ridsport, att det på sikt skulle gå att leva på hästar på samma sätt som nere i Europa. Köpa en häst i byn bredvid, utbilda den och sedan sälja med förtjänst.

Jag var helt chockad över hur hingstar godkändes.

Själv valde Jana ett annat liv och efter SM 1986 satte han helt punkt för tävlandet.
– Höll jag verkligen på så länge? säger han lite förvånat.

Men han minns tävlingen. Han red Tredje Mannen och förlorade mot Lotta Björe på Kings Slater med en tiondels sekund.
– Jag tyckte bara det var roligt att hon vann. Det sa jag också till Lotte, min fru, när vi åkte hem. Jag hade dragit ner på tävlandet enormt redan.

Jana beskriver sig som en tävlingsmänniska i allt, som vill vinna. Just därför lade han tävlingsstövlarna på hyllan.
— Det är väldigt kul att tävla internationellt när man har bra hästar. Men jag insåg ju vilket oerhört underläge jag var i när jag jämförde med kompisarna från Tyskland och England. Jag hade inga ekonomiska förutsättningar att få tag på bra hästar, jag red nästan alltid andras hästar. Tyskarna hade sin avel och red på de hästarna. Det var svårt att konkurrera med. Dessutom jobbade jag ju hela tiden med annat samtidigt som jag tävlade.

Det var helt enkelt dags att sätta punkt och det fanns ju så mycket annat kul att ägna sig åt. 1990 gick han in i rollen som förbundskapten. Tio år senare tog han ut det historiska OS-laget till Sydney: Maria Gretzer, Malin Baryard, Helena Lundbäck och Lisen Bratt på fyra SWB-hästar som de utbildat själva. Janas vision för svensk ridsport i ett nötskal.

I samma veva gick han och klurade på att dra i gång något på Elmia i Jönköping, klassisk mark för hästar. Men intresset hos bland annat förbundet var svalt och han släppte (faktiskt) saken. Då.

Ibland tycker de att jag kommer med helt vansinniga idéer.

Femton år senare satt han och tittade på Breeders 6-årsfinal på Flyinge. Bra, tyckte han, men kände också att det fanns mer att göra. Elmia-idén ploppade upp igen. Och varför inte? Han hade ju massor av tid över sedan han pensionerat sig som jurist.

Detta var en söndag. ”Nu ska jag dra i gång Elmia igen”, sa han till sin fru Lotte på kvällen. ”Ja, ja, det går över till i morgon”, svarade hon. Hon hade fel.

Rivstartade Jönköping Horse Show

På måndagen ringde Jana till Lisen Bratt Fredricson och Sylve Söderstrand. Båda sa ja. På tisdagen ringde han Elmia. En månad senare fanns ett avtal. Året var 2015. Hösten därpå rivstartade Jönköping Horse Show.

Jana är allmänt känd som en person med åsikter om mycket, som kontroversiell och provocerande.
– Jag har aldrig varit rädd för att prata med vem som helst och har aldrig haft någon speciell auktoritetstro, som han säger.

Var kommer det ifrån? Var det någon slags revolt? Din pappa var ju underofficer.
– Nej, nej, nej. Inte alls. Pappa var inte alls auktoritär. Han var min bästa vän. Fantastisk. En riktig vän, alltid.

Men du själv? Uppfattas inte du som en auktoritet? Särskilt här.
– Det tror jag säkert. Det vet jag ju, att det absolut är på det sättet. Ibland har folk sagt ”jag var jätterädd för dig”.

Har du en auktoritär stil?
– Jag kanske inte alltid är helt…. Vad ska jag säga..? Jag är väldigt van att fatta beslut. I stort och smått. På frågor blir det ofta ja eller nej. Inga långa utläggningar och motiveringar. Det kan nog skrämma några.

Törs folk vara ärliga mot dig?
– Det kan jag faktiskt inte svara på, säger Jana och begrundar saken en stund.
– När man möter någon i maktposition, så är det med mig också, är det väl en fråga om vad man är beredd att ta. Så visst, jag kan tänka mig att det säkert finns folk som inte är ärliga mot mig.

Du är en person som det kan vara en fördel av att finnas omkring. Är det en risk att du omger dig med ja-sägare?
– Nej. De som jag jobbar dagligen med vad gäller showen håller inte med mig om en massa saker. Ibland tycker de att jag kommer med totalt vansinniga idéer, vilket jag gör. Jag får mina ryck ibland, när de får ta och kyla av mig. De är oerhört säkra i sina roller. De går inte på några nitar från mig.
– Som förra året. Hur fan kunde jag komma på det? Tio dagar innan tävlingarna, som skulle vara trestjärniga, fick jag för mig att vi skulle ändra det till femstjärniga och köra Nations Cup. Så jag kontaktade FEI och så vidare. Och du vet, femstjärnigt är en mycket, mycket större apparat. Elisabeth bara skakade på huvudet.

Elisabeth, det är Elisabeth von Schrowe, event director och Janas högra hand. En klippa.

Hur är du att jobba med?
– Jag vill påstå att jag har två egenskaper som varit avgörande för den här tävlingens framgång; förmåga att få tag på bra folk och att delegera. Jag har inget kontrollbehov,  att detaljstyra grejer.
– Huvudfunktionärerna utser sina egna medarbetare och fattar sina egna beslut. På kontoret sköter Elisabeth och Josephine (Sjölin) allt. Precis före tävlingarna är jag mest intresserad av hur det ser ut här på anläggningen, att det är klippt, snyggt och fräscht. Det tar jag på mig.
– Men får du höra runt. Folk kanske har en helt annan uppfattning. De får gärna svara anonymt.

Vad förväntar du dig av personer som du ska jobba med?
– Jag vill att de ska vara grundglada. Och jag vill inte att folk ska göra av med några pengar. Alla överskott går tillbaka in i anläggningen, den har vuxit organiskt av egna pengar. Annars lägger jag mig inte i. Men de kan ringa när som helst om det är något.

Svenska tävlingar blir allt bättre och nya fina anläggningar är på gång. Snart behöver man inte åka utomlands för att tävla tvåstjärnigt.

Efter Elmia i oktober åker Jana och Lotte som vanligt till huset i Florida och stannar i fem månader. Där går han upp klockan sju, dricker te och läser Palm Beach Post. Efter det öppnar han datorn, läser av mejl och ringer tävlingskontoret varje vardag för att gå igenom stort och smått. Elva lokal tid är klockan fem i Europa. Då stänger han datorn och kan ta det lugnt.

Lever vardagsliv i Florida

På frågan om vad han gör när han kopplar av tänker han efter en stund. Säger sedan att det är i Florida som han och Lotte får ett vardagsliv. Träffar folk och handlar.
– Jag som avskyr att handla hemma i Sverige tycker det är jätteroligt i USA. Vi går tillsammans och handlar mat eller går i någon mall (galleria, red anm) där det finns bio. Ibland åker vi på en road trip. Vi har varit på Kuba också och hälsat på Sylve (Söderstrand) och Ivan (Zulueta Flores).

På vintertävlingarna i Wellington blir det inte längre mycket häng. Bara om någon svensk tävlar där. Kanske. Som Daniel Zetterman som bor där året om.
– Han skickar sms när han ska tävla och då brukar vi åka. Annars… nej, man har ju sett rätt många hästar vid det här laget.

Men det har blivit lite annan hästsport, kapplöpningar i Miami och trav på Pompana Park där de träffade Stig H Johansson som Jana alltid beundrat.
– Jag blev alldeles starstruck. Sedan var vi bjudna på samma kalas. Det ledde till att jag, Stig H och Antonia Ax:son Johnson red ut på westernhästar tillsammans. Stig H hade inte ridit sen lumpen på K4.

Den egna ridningen har det inte blivit något av hittills i år. Han har inte hunnit. Men att släppa ridningen helt finns inte på kartan. Planen är att nästa år låna det sto som han köpt till sitt äldsta barnbarn och som fölat i år.
– Det är ju så roligt att rida. Och här nere är det fantastiskt när man får rida på stränderna efter sommaren. Det är mycket möjligt att jag kommer att rida en del i USA också.

Konkurrensen har fått fart på oss andra. Men pengarna får generellt större betydelse.

Från militärer till dagens bredd- och elitsport och rekordpengar. Jana Wannius har varit med hela vägen. Har ridsporten nått sin peak?
– En oerhört intressant fråga, säger han och sitter tyst en bra stund, tänker.

På nära håll har han följt utvecklingen i USA där det i dag fordras stora pengar för att tävla på hög nivå. Nu ser han hur Europa steg för steg går åt samma håll.

Menar du Global Champions Tour?
– Jag vill inte peka ut just GCT. Det finns andra också. Och konkurrensen har fått fart på oss andra. Men pengarna får generellt allt större betydelse. Det är en grej som accelererat de senaste tio åren. Det är samma i andra sporter.

Vad innebär det för ridsporten?
– Ridsport är en materialsport. Det gör det inte enklare för ryttare med ambitioner men utan pengar. Förutsättningarna är så oerhört olika. Förbundet gör mycket bra saker för unga talanger och just nu är det inget jätteproblem, men jag ser ju utvecklingen.

Jana tycker att det Sverige har är något unikt och oerhört värdefullt, en sann folklig ridsport som det går att jobba sig upp i. Men det är inget som går att ta för givet.
– Ska vi behålla det stora publikstödet och det allmänna intresset vill det till att folk kan ta sig fram även i fortsättningen. Det sägs ju att alla bra tar sig fram. Hittills har det varit så, men vi får nog se över det här ordentligt.

Fakta

Mästare på pingis

• Namn: Jan-Olof ”Jana” Wannius.
• Ålder: 80 år.
• Bor: I villa i Falsterbo och i Florida.
• Familj: Gift med Lotte som han träffade på en hubertusjakt. Dottern Charlotte och sonen Fredrik. Tre barnbarn.
• Tävlingsmeriter: OS 1976, VM 1970, EM 1967, 1969,1979. Fjorton SM-medaljer varav fyra guld.
• Tävlingshästar: Shalimar xx, Mr Goldfinger, Kil Kellen, Tredje Mannen, Titti, Shirocco, Mr Pripp.
• Dold talang: Mästare på pingis. Slutade rida vid 15 års ålder för att under en period bara spela pingis. Skolmästare två år i rad.
• Bortglömd merit: Kläckte idén till ridsportens allsvenska. ”Med djupa rötter i ridskolan ville jag skapa en morot för klubbarna att ta hand om sina ryttare. Dåvarande SRC nappade. 1976 drogs serien igång, efter att först körts på prov i Skåne. Intresset blev långt över min förväntan. Med elitseriens final i Falsterbo känns nu cirkeln sluten.”

På nattduksbordet just nu

• ”Det fallna imperiet” om Putins Ryssland av Martin Kragh
• ”I back-spegeln” av tidigare Scaniachefen Leif Östling
• ”De ofelbara” om svensk politik av Carl Hamilton
• ”Columbus” av Herman Lindqvist

Jan-Olof Wannius meriter

• Fyra SM-guld i hoppning.
• Sexa i EM 1969.
• Deltog i OS 1976.
• Elva gånger svensk hoppchampion.

Jana om framgångarna för svensk hoppning

Grundbulten för de stora framgångarna under 2000-talet var ett genomarbetat dokument som dåvarande hoppkommittén arbetade fram 1998-1999, med titeln Hoppsporten vill. Målet som sattes var att Sverige inom fem år skulle vara en av världens fem främsta nationer i hoppning. Och undret skedde!

Fakta

Falsterbo Horse Show nu och då

• Tävlingsområdets areal: 109 600 kvadratmeter.
• Sittplatser till respektive bana: Hoppbanan 4  204, dressyr 1  851, Falsterbo-banan 1  300.
• Publikrekord:  63 793 personer.
• Prispengar 2022: Cirka 850 000 euro/ drygt 9 miljoner svenska kronor.
• Antal deltagare 2022:  786.
• Antal hästar 2022:  680.
• Antal funktionärer: 674.
• Så såg det ut då: En läktare för 200 personer på hoppbanan. Noll läktare på dressyrbanan – en gräsbana dit publiken fick ta med  egna stolar.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 16/2022.