Tävlingskaos, drömmen som försvann och en fantastisk liten fux

Lördagmorgon. Det är dags för terrängmomentet, och som alltid suger det lite extra i min mage när jag vaknar och går till stallet. Jag sneddar över Slottsbacken och går igenom parken för att komma till stallarna, det är en vacker promenad och väl framme hummar hästarna välkomnande, hungriga förstås. De får mat och jag tar av nattbandagen, och börjar fixa iordning utrustningen inför terrängen. Sandra och Nisse är första ekipage ut.

Gårdagens oväder har dragit förbi, men det luktar fortfarande av sommarregn när vi går bort till start. Jag önskar Sandra lycka till och går med bultande hjärta mot en bra plats att filma på. Starten går och kameran skakar till i mina händer, första hindret är de över och går mot andra. Jag står precis bredvid hinder nummer två, och ser redan i anridningen att något är tokigt. Sandra får driva mer än vanligt. Hon ser en distans på det inbjudande bordet, rätar upp sig i sadeln, tar en liten avstämmande förhållning och… Nisse tvärstannar. Jag står som en fågelholk och kan inte förstå. Nisse som brukar attackera, som brukar suga tag i hindret och säga ”håll i dig matte för nu hoppar vi!”. Sandra rider an igen och de kommer över och fortsätter, men efter tre språng händer samma sak igen. Nisse vill inte, och någonting är fel. Sandra utgår och avbryter tävlingen.

Jag försöker kryssa mig fram genom folkhavet för att komma bort till stallarna. Det är som en tjock flod av folk och hundar precis överallt och mitt tålamodsfattiga humör gör sig påmint. Jag arbetar mig fram en smula aggressivt och möter Sandra i stallet.
–Han bara stängde av, någonting är fel på min häst! Säger Sandra bekymrat.

Jag tar med mig Nisse till spolspiltan och tänker så som alla djurägare, och kanske framförallt hästägare, någon gång tänkt: ”varför kan du inte bara berätta vad som är fel?!”

Grubblerierna med Nisse gör att vi nästan glömmer att vi ska ha ut en häst till, och Dino får bli påklädd i farten. Jag småspringer bort till framhoppningen för att inspektera kaoset. Precis som inför gårdagens hoppning är det djungelns lag som råder. Störst går först och startordningen tar ingen någon hänsyn till. Det är inte mycket att be för, så jag spatserar fram och försöker se så bestämd ut som jag bara kan och tar över ett hinder. Det muttras några tyska svordomar om mig, men det bekommer mig inte.

Superfuxen ger sig ut i terrängen, och som han gör det! Han löser allting med stort mod och går i mål på en bra tid. Dino avancerade från 19:de plats till en sjundeplacering, och visar återigen för oss var han hör hemma. På de stora arenorna, på mästerskapen.

Och där är den igen. Den där klumpen i halsen som liksom tjockar sig och gör det svårt att andas. Den där klumpen som gör så att ögonen tåras och att man inte riktigt kan sluta småflina. Den där klumpen av glädje och stolthet. Inne på den stora arenan sitter Sandra på lilla Dino, bredvid namn som bland annat Ingrid Klimke och Andreas Ostholt.

Jag biter mig i läppen och förbannar mig själv för att jag alltid blir så rörd. Det spelar inte heller någon roll om det är Sandra som vinner SM, eller någon av mina stallkamrater som placerar sig i en lokal 1m-klass, den där klumpen är alltid där. Jag väljer att tro att det är så för oss som står utanför. Vi som håller hästar, vi som peppar och stöttar. Vi som ibland torkar tårar. Vi som älskar dessa djur lika mycket som ryttarna själva.

Som ni säkert förstår är (troligtvis) OS drömmen som försvann. Nisse är inte fräsch och prio ett är nu att undersöka honom från nos till svans för att se om vi kan hitta felet.

Jag trodde att det skulle kännas…mer. Men det är faktiskt helt okej. Naturligtvis ville vi så innerligt få en biljett till Rio, men som jag tidigare nämnt går hästens välbefinnande före, och nu läggs allt fokus på att få tillbaka Nisse, vår terrängtiger.

I och med detta ställer vi in tävlingarna i Bramham, England, i början på juni. Och det i sin tur innebär att mina intensiva veckor som kombinerad tävlingsgroom/heltidsstudent/kontorsråtta är över för den här gången. Nu lägger jag groomandet åt sidan ett tag, för att försöka få tillbaka strukturen på min vardag hemma i Stockholm. Helst växa upp och skaffa mig ett jobb också.

Tack tidningen Ridsport för att jag fick förtroendet att gästblogga hos er, det har varit roligt att få sätta pränt på mina upplevelser, och sedan dela det med andra hästfrälsta. Jag hoppas att ni som läst har uppskattat mina små rapporter, ofta skrivna med grus i ögonen sent på kvällarna i antecknings-funktionen på min iPhone.

Har vi tur kanske vi hörs igen, för ett nytt hopp har tänts i oss. Något att fantisera om, en ny resa och en ny dröm.

En dröm om OS år 2020 i Tokyo, med en fantastisk liten fux.

Linnéa