Tillbaka på dressyrbanan efter benbrott

I mars förra året skulle Rebecca Kemppainen åka och lunchfodra hästarna i byn Lilla Hestra i Småland. Hennes sto Meizi (f -05, e Cottonclub-Czynel, uppf Stadnina Koni Racot), som Rebecca haft i elva år, delade hage med ett par andra hästar och redan när Rebecca närmade sig hagen såg hon att något inte stod rätt till.

– Meizi, som är väldigt ranghög, stod en bit ifrån de andra hästarna. Hon stod bakom en halmbal, och jag kände direkt att nu är det något som inte stämmer. När jag kommer fram så ser jag att ena frambenet bara hänger och det är blod överallt. Jag tänkte direkt att nu är det kört.

Rebecca fick tag i en kompis som kom till stallet och hjälpte till att få in Meizi i stallet.
– Vi ringde flera veterinärer och försökte hitta någon som hade en portabel röntgen, men ingen kunde komma. Jag stod där helt maktlös. När vår vanliga veterinär kom ut till stallet konstaterade hon att det måste röra sig om en fraktur, berättat Rebecca.

Veterinärerna på Vaggeryds hästklinik, cirka fem mil från stallet, kunde ta emot dem morgonen därpå.
– De sa att du åker på egen risk – står hon inte still i transporten så kan hela benet gå av. Men jag kände att det var det enda jag kunde göra, jag måste ta reda på vad det är för skada.

Tack vare att stallet har högt i tak kunde Rebecca backa in hela transporten, vilket gjorde att Meizi endast behövde gå några få meter med sitt hårt bandagerade ben.

Hårda psyket blev en hjälp

Resan till Vaggeryd var en utmaning, men det visade sig att stoets hårda psyke nu blev till något positivt.
– Hon är klok och väldigt speciell mentalt, hon är en sådan häst som kan stänga av totalt. Det har många gånger varit till vår nackdel, men i detta fall blev det till hennes fördel. Hon lastade sig själv som hon alltid gör, jag la grimskaftet över halsen och så hoppade hon på tre ben in i transporten. Sedan stod hon blickstilla hela vägen till kliniken, berättar Rebecca.

Efter röntgen kunde veterinären konstatera att det fanns en fraktur på carpus och flera fissurer – sprickor – runt hela framknäet.
– Då tänker man ju att det är kört, säger Rebecca.

Ett förslag från veterinären var att remittera stoet till djursjukhuset i Helsingborg, där hon skulle behöva stå i hängmatta i åtta veckor.
– Meizi fick inte lägga sig ner, för då skulle hon inte komma upp igen. Men jag kände direkt att det kommer inte funka med hängmatta – hon är så knepig mentalt, hon kommer bli helt hysterisk. Det bästa för henne var att få komma hem till sin egen box och ha en kompis inne i stallet som sällskap, då kanske det skulle kunna gå vägen, resonerade Rebecca.

Gipsad från hov till armbåge

Med ett gips som sträckte sig från hoven hela vägen upp till armbågen, och ett plaströr upp mot manken, hoppades veterinärerna på att benet skulle bli stabilt och att stoet inte skulle lägga sig ner. Planen var fyra månaders boxvila, där stoet skulle vara gipsad under de första två månaderna.

Meizi stod inte uppbunden och serverades mat i huvudhöjd för att hon inte skulle behöva böja sig ner. Enligt veterinären var inte den största utmaningen att få benet att läka, utan att stoet mentalt skulle klara att stå på box så länge – dessutom utan att få lägga sig ner.

– De två första veckorna var inte roliga – det var ju inte bara det här med att hon inte fick lägga sig ner, risken för kolik och andra skador var ju också stor. Det var som att vi nådde botten då efter två veckor, då var hon inte pigg och hade inte ätit på hela dagen. Jag hade till och med förberett veterinären på att nu kanske det inte går längre.

Men med hjälp av stallägaren Evelina Tullander fick Rebecca till slut i stoet näring.
– Evelina matade henne med äppeljuice, och under kvällen jag tog över för att fortsätta få i henne vätska.

Möttes av en gnäggning

Rebecca beskriver det som att det vände där och då.
– När vi kom till stallet morgonen efter visste jag inte om hon skulle stå upp längre, men det var som att hon bestämde sig. Hon mötte mig med en gnäggning och efter det har det inte varit några problem. Hon stod i box i åtta veckor innan det var dags för återbesök, och veterinärerna trodde nog inte att jag skulle komma tillbaka med henne. Men allt hade läkt ihop fint, de kallade det en riktig solskenshistoria.

Nu väntade en långsam rehabilitering, kanske kunde Meizi bli promenadhäst.
– Jag började leda henne i stallgången i en minut i taget, och ökade på med en minut var tredje dag. Så höll vi på till vi var uppe i 45 minuter, först då fick vi komma utomhus.

17-åriga Meizi är en rejäl häst, 172 centimeter i mankhöjd och ”lång som tusan”. Att sätta igång det stora stoet, och få henne att hålla för ridning, var en utmaning.
– När jag fick börja rida henne igen så visste hon knappt hur man skrittade, och i traven höll vi på att gå omkull.

Tillbaka på dressyrbanan

Mot alla odds har ekipaget tagit sig tillbaka till tävling, gjort ett par starter i Lätt A dressyr och har siktet inställt ännu högre.
– Att Meizi har förmågan att stänga av har nog räddat henne, det har varit hennes fördel i allt det här. Jag frågade veterinären om skadan var något hon skulle ha ont av i framtiden, men de sa att läker det som det ska så är benet starkt. Min tränare säger att hon ser starkare ut än någonsin. Det har varit som en total nollställning i hennes kropp, hon har fått bygga upp kroppen från början, konstaterar Rebecca.

Stallägaren Evelina berättar att Rebecca varit oerhört noga med rehabiliteringen.
– Jag har varit slavisk. Jag har klockat minutrarna när jag har promenerat med henne. Vi har även tagit hjälp av en equiterapeut i Vaggeryd, men jag kan med gott samvete säga att jag har inte fuskat en enda gång, och det tror jag är en bidragande orsak till att det har gått bra, säger Rebecca.

– Och varierad träning – jag är en dressyrmänniska men jag rider väldigt varierat. Jag rider mycket ute i skog och mark, klättrar och kliver runt i blåbärsriset. Allt för att hon ska bygga upp sin kropp sakta men säkert.