Ridsport åsikt
4 augusti 2016 11:20

Unghäst-VM under lupp

Det första unghäst-VM:et i holländska Ermelo hölls sista helgen i juli. Ett lyft för arrangemanget sett till hästarnas förhållanden – bättre plats på värmning, stallar och en lite mindre spooky arena, undantaget paraplyanfallen under en del skurar.

Unghäst-VM under lupp
Skickliga domare, Kurt Christiansen och Christoph Hess har den goda ridningen i centrum. Bra så. Avelsfolk måste dock se förbi och bortom det ryttarna bidrar med. Kim C Lundin, Kim@witnet.se

Jag är ombedd att skriva en kommentar. Till skillnad från de artiklar som publicerats i nummer 15 av Ridsport, utgivningsdag 4 augusti anno 2016, är det en mer personlig tillbakablick. I en kommentar går det att själv reflektera över det som visats upp på tävlingsbanorna, som rapporterats och återge det som en åsikt. 

För mig handlar det årliga evenemanget unghäst-VM om att hitta den bästa avelsprodukten i varje årgång. Det vill säga den häst som kommer närmast de avelsmål som de olika avelsorganisationerna har definierade, målen är relativt lika. Så gott som samtliga är inriktade på att föda upp hästar som fungerar och kan leverera i sporten. 

För varje år som går så tittar domarna mindre på trav, skritt och galopp och mer på hur väl hästarna låter sig ridas. Det är väl bra? JA, det är det, attityd och inställning till arbete är i mångt och mycket ärftliga egenskaper. Gångarterna är det i ännu högre utsträckning. Problemet ligger i att med bättre pilot kan sämre ridbarhet kamoufleras. När det är mer ridningen som bedöms än råmaterialet vars genbas är intressant att analysera så grumlas syftet. Korar vi den bästa piloten eller den bästa hästen? 

I år är det ingen tvivel om vinnarna, det är tre fantastiska hästar som om de får hålla sig hela och friska kommer att leverera resultat i sporten. 

Men sett ur ett avelsperspektiv är de knappast idealiska, ingen av dem skulle förmodligen prestera i närheten av vad de gjorde i Ermelo utan sina otroligt skickliga ryttare.


Med Beatrice Buchwald är Victoria’s Secret en dröm, det var hon redan som 4-åring i Bundeschampionatet. Hon är i ett av världens bästa stall sett till att ta fram framgångsrika tävlingshästar – Isabell Werths. Den 5-åriga damen är med andra ord redan rutinerad, trots sin höjd och stora kropp. Att vara 1,80 är knappast idealiskt ur hållbarhetssynpunkt. Som avelsideal och förebild är Victoria’s Secret inte modellen även om hon går till toppen av sporten i framtiden.


Fiontini är ett spänstfenomen med gålust i överflöd, en trav som även av Charlotte Dujardin bedömdes som ”out of this world” 2015 i mars när hon testred i Herning. Det innebär inte att en så villig häst är det bästa för amatörer – den enklaste fällan i världen är att plocka ut för mycket för tidigt av en begåvad häst. Bara för att en 3-åring kan göra 10-meters volter betyder inte det att du ska göra det. Bara för att en 5-åring bjuder dig på överjordisk trav så kan du inte ta ut de stegen varje dag i träning. Att som ryttare låta bli – trots att det går – är en konst som proffsen behärskar bättre, ibland.

Emellanåt är det tvärtom, skickliga ryttare bränner ljuset i båda ändar på unga hästar – det är dem vi aldrig får se i högre klass. Lusten och kroppen tog slut, Grand Prix är ett stayer-lopp inte en sprint-distans. Men vad kan man dra för avelsslutsatser av Fiontini? Inte många, fadern Fassbinder var milt uttryckt inte så kul, kraftigt linjeavlad, idag kastrerad och såld utanför Danmark. Konceptet för att få fram en ny toppindivid är inte så lätt att kopiera. Lärdomen att ta med sig kan vara att den äldre trakehnerhingsten Caprimond är guld att ha på mödernet.


Sezuan är en historia för sig och jag är glad att jag sett honom sedan unga år. På det viset är det väldigt enkelt att avfärda alla påståenden om framridna gångartskvalitéer. Nu är han nästan förskonad från det eftersom hans ryttare har en lika stor OK-stämpel på sig som någonsin dockan i Disneys julfilm. Sezuan hade ”Det” från början som stor valpig, gänglig och lite instabil 3-åring i Herning.

Det är lite mer än fyra år mellan bilderna – ser gröngölingen ovan ut som en trefaldig världsmästare?

Han har haft proffspilot i alla år, från Emma Ahlberg till Dorothée Schneider. De senaste åren har han betäckt många hundra ston varje säsong. Den första årgången fyller tre år i år, i höstas fick han en premiehingst Sam i Oldenburg. Ganska snart finns det facit på om hingsten som inte släpps in i SWB på grund av OCD-anmärkning ger vidare sina goda gångarter och sin fina arbetsmoral.

Vad är lösningen då?
Det är klart att ridningen måste bedömas, det är trots allt till ridning vi använder hästarna?

Ja, helt sant och god ridning ska premieras. Men om WBCYH-evenemanget ska vara vägledande inom aveln då kanske bedömningspunkterna ska separeras och viktas annorlunda? Den nya 7-årsbedömningen föder många idéer. 

Mitt önsketänkande är att det ska vara möjligt att premiera en hästs goda grundgångarter – oavsett om domarna i kuren tycker om ryttaren eller inte. Och handen på hjärtat, i år statuerades det många exempel över ryttare som inte är ok enligt domarkollegiet, vilket innebar att fina hästar hölls nere trots goda grundkvalitéer.
Samtidigt bör det vara möjligt att premiera god ridning. Kanske delade betyg, kvalitet och teknik, vore en framkomlig väg? Inte för att det ändrar om i resultatlistorna men för att det ger mer information till uppfödare, allmänt avelsintresserade och till ryttare.

Sen har jag skrivit det förut flera gånger – släpp in kommentarerna redan i första kvalet. Det är bara då domarnas siffror blir begripliga. Deras röster kan inte höras för mycket. I grunden skulle det kunna kombineras med: ”Vi vill se hästen mer si eller så i nästa ritt.”

Noterat i kanten

På banan ser de flesta ryttare prydliga ut – på framridningen är det inte lika väl presenterat, höga händer, kraftiga tygeltag, rejäla sporrdon, spö på många. FEI-stewarderna i Ermelo hade mer ”tålamod”, eller vad man ska kalla det, än någon steward på en svensk tävling någonsin haft.

Efter ritterna i  Ermelo kontrollerades att hästarna gick med ledat bett, enligt reglementet, men nosgrimmorna kontrollerades inte av FEI-stewards. Skänkelläget kändes av med vita handskar. Det här ska vi rapportera mera om framöver.

I år behövde ingen häst maratonridas för att bli samarbetsvillig så vitt jag vet, fullt möjligt med någon jag missat. Jo, det har hänt tidigare år att hästar ridits, och ridits, och ridits för att bli mer samarbetsvilliga. Tidigare fanns inte detta reglerat i reglementet men det är det numera på alla FEI-nivåer. Då kan stewarder ingripa om det behövs. Det hade varit välkommet 2008-2013, då var det mest flagrant.


Det här med tungan
Vad är det som säger att en häst måste ha slutna läppar och skummande mun för att vara rätt enligt gängse dressyrdomarkodex? Det finns gott om exempel på tilfreds korekt arbetande hästar med tyst mun, dvs torrt och utan skum. Samma sak med rörlig nos eller lek med tungan, de andra 99 procenten av hästen passar i mallen för hur det ska se ut. 
Vad är det för vetenskapliga bevis som säger att hästen som frenetiskt maler är mer tillfreds än den som är stilla i sin mun? Tvärtom, det i sig kan tyda på stress.
Vad är det för gammal stelbent inställning som gör att hästar som rynkar på sin nos som ett slags koncentrationssövning à la Janne Schaffer med sin tunga blir nerdömda?
Jag tror att det är dags att städa garderoben FEI, ut med alla gamla vanföreställningar.

För hårt spänd nosgrimma skapar obehag och problem för hästen.

Det är sådant som indirekt föder nosgrimmehysterin med stora breda, hävstångsvarianter i läder och annat som spärrar in ett känselorgan som tungan mellan av naturen vassa tänder. Det är djupt ovärdigt med så gammaldags syn på det djur vi känner som mycket individuella, personliga och anatomiskt olika.
Precis som det talats om när det gäller bedömningen i stort – domarna kan sätta standarden. Nu döms det ner godtyckligt för att lite rosa tunga syns eller en nos rynkas. Det är att sila mygg och svälja elefanter.

Handen på hjärtat, igen – varför uppfann människan en gång i tiden för flera tusen år sedan konceptet med att placera en ögla av rep, läder och senare metall i en hästmun? För att det gjorde det enklare att tygla 300 – 800 kg häst i en tid när det var livsnödvändigt för överlevnaden med en snabb partner vid jakt och senare som dragdjur. Klassisk dressyr var ingenting för veklingar, vad än de klassiskt skolade mästarna än vill hävda i dag. 

Vi har kommit längre än så numera, vi kan göra bättre för hästarna idag. 

Den hand som håller i tygeln kan vara mjuk och stödjande eller tusen varianter på det omvända, garanterat smärtsamt.
Det är du som ryttare som avgör hur din häst har det. Så ock på unghäst-VM som hemma på skogsritten.

PS. Och solen har sin gång, så här såg kommentaren ut för precis ett år sedan. 

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 101 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden