Vardagen med hästar ”down under”

Välkommen till mitt första inlägg. Jag tänkte berätta lite om hur det är i vardagen och till tävling här där jag bor. Vi bor sedan tre år tillbaka på en liten gård ca 45 minuter utanför Melbourne, i ett område som heter Mornington Peninsula (se bild ovan).

Mina vänner brukar lite skämtsamt kalla vår gård för ”jones road animal petting zoo” då vi har lyckats samla på oss en hel del olika djur. På bilden nedan saknas vår unghäst och även våra två katter som vid foto tillfället ännu ej hade flyttat in hos oss. Min mamma som var på besök fick dock vara med på bilden. 😉

Jag har alltid varit något av en djursamlare. Tills jag var 13 år gammal bodde jag mitt i Skåne, i lilla Böstofta, och jag kom allt som oftast hem dragandes på något skadat eller övergivet stackars djur. Som tur var hade mormor och morfar gård, så det fanns mycket plats till alla djuren.

Hos oss bor för tillfället djuren på bilden från vänster. Bounce, en blandras mellan beagle och brittisk staffordshire terrier, Pippi som är en Vorsteh, Happy (som skulle vara en mimiatyrget…) mitt varmblod Legolas och barnens shettis Bella. Som sagt saknas det tre åriga varmblodet Vaali och katterna Puss och Patch.

Det är mycket som är annorlunda här i Australien i hästvärlden, och jag hör mig ofta säga – In Sweden… Och vi skall vara stolta över hur vi har det i häst-Sverige. Vi behöver inte åka alltför långt för tävling, det finns tävlingar så gott som varje helg (hopp och dressyr iallafall) och det är jämförelsevis billigt både att hålla sig med häst och att tävla. Men man vänjer sig vid allt, skillnaderna blir mindre märkbara, och ibland så hittar man saker som fungerar bättre här.  Men det tog lång tid att säga det.

Det slog mig först i somras när jag var hemma som jag märkte att jag blivit van vid hur det är i Australien och kommit bort lite från det svenska. Det var när jag var med en vän på fälttävlan och hästarna skulle iväg till besiktning (något som inte görs här) och jag skulle sätta på nummerlapp. Sprang runt som en vilsen höna och letade efter två nummerlappar. Mitt vilsna beteende uppmärksammades, och jag fick frågan vad jag letade efter. – Den andra nummer lappen, sa jag. Varpå jag fick svaret att man behöver bara en… Ja just det… Här i Australien måste man ha två. En på varje sida. Bara en liten sak, men det var något som jag gjorde fel här i början. Men nu känns det helt normalt.

Det känns även (nästan) helt normalt att binda sin häst utanför transporten och sen lämna den där för att göra vad man nu måste göra, ibland i flera timmar. Helt galet, tänkte jag i början. Och visst ser man mycket lösa hästar på tävling, men det funkar. Många tävlingsplatser har dessutom pyttesmå rasthagar som man kan ställa sin häst i.

Nu kom jag av spåret lite grann, skulle ju berätta om hur vi bor… Men så blir det lätt. Hoppas att ni kommer att titta in med jämna mellanrum för att se hur vi har det.

På återsyn/Katty