Webbchefen om att släppa taget: ”Flyg älskling, flyg”

Hon blippar boardingkortet och vänder sig om och vinkar med ett leende. Iklädd mina cognacsfärgade svindyra snörridstövlar, de där som hela hennes uppväxt bara funkat vintertid med trippla ullsockor i. Nu sitter de perfekt och jag kan bara konstatera två saker. 

• De är härmed snodda.

• Mitt barn har blivit vuxen.

Hon är på väg till en provvecka som beridare i ett stall i Europa. Och flyger lätt, i alla fall när det handlar om det incheckade. Jag fnissar lite för mig själv över att lager på lagerprincipen gått i arv, ett flygtekniskt knep jag själv många gånger använt mig av som nördig fotograf som inte törs checka in dyra prylar. Med många fickor kan man i stället bära med sig saker på sig själv. 

En vecka går. I bergochdalbanans tecken ska sägas. Borde jag inte ha vant mig vid det här laget? Hennes bror flyttade långt hemifrån för snart två år sedan och jag överlevde det ju trots att det initialt kändes som att bli halverad.

Videosamtal om kvällarna får mig lugn i modersjälen. Att rida fem, sex hästar per dag gör gott för en som valt att följa sitt hjärta, som lyssnat efter villet. 

Vad vill jag? Vad mår jag bra av?

Tio dagar senare är flytt av både dotter och häst är ett faktum. Nu har jag hamnat i känsloloopen, sluttampen på bergochdalbanan. Ni vet där det planar ut, precis innan man går vidare till nästa attraktion.

Som ensamstående mamma till tre är det lätt att vara lite kontrollfreakig. Men det behövs inte. Inte för det här barnet heller. Målinriktning ger en sällan skådad driftighet. 

Vi dukar av middagen. Pratar om alla våra hästår, alla biltimmar, trimtimmar i ridhus.  

– Jag kommer särskilt sakna en grej med oss som hästteam, mamma. När du plockar skydden precis innan jag går in på banan. Den stunden tycker jag så väldigt mycket om.

Tårar väller upp, så där som de gör när man är 46, av en rad olika anledningar. Kanske allra mest av insikten om att jag ju har kvar den viktigaste rollen av alla, nämligen nu att vara bara hennes mamma.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 2/2024.