”Amanda du är allt”

Min kärlek till hästar började redan som liten flicka. Redan från mycket tidig ålder drogs jag till hästar vart vi än var.

Familjens första ponny kom till gården redan när jag bara var fem år gammal och efter det så har det kommit och gått en hel del hästar genom åren.

Jag har praktiserat och arbetat i avelsstall, kört och ridit trav- och galopphästar.

Men det är egentligen inte den historian jag vill berätta. Jag vill berätta om mitt lilla röda fullblodssto som både räddat mitt liv men också brutit både revben och hand på mig.

Amanda som hon heter köpte jag som present till mig själv i september 2005, ett då rätt ohanterat, brötigt och rörigt sto som inte hade någon respekt för personligt utrymme.

Jag var gravid i sjunde månaden och tog det lugnt med henne (det visade sig att hon var dräktig med).

Hon var ingen stjärna i något avseende inom ridsporten, men en fantastisk allroundhäst med extra krydda. En orädd tuff dam med lika mycket åsikter som hon är röd i färgen.

Underbar mor till flera fina avkommor genom åren, både rena fullblod och korsat med quarter eller PRE.

Amanda har varit den svåraste men samtidigt tydligaste häst jag någonsin haft.

Hon och jag har gått igenom de senaste 20,5 åren tillsammans genom både med- och motgångar.

Barn, föl, bortgång av föl och bortgång av min pappa.

Hopp, kärlek, glädje till uppgivenhet, förtvivlan och sorg.

Många tårar har runnit genom hennes man på hennes lena päls och hennes närvaro ger mig ett inre lugn.

Hon är min hjärtehäst och hon har hjälpt mig att se mitt värde, få upp min självkänsla och gett mig en tro på mig själv.

Jag älskar alla mina hästar men det är tack vare henne som jag står här idag – och att jag inte gett upp!

Amanda du är allt. 

Skrivet av Elin Enarsson.

Vad i helsike är det här!?! (Se foto nedan.) Jo det är en liiiten AnnaPanna sex år gammal med sin första egna väldigt… öh inte så barnvänliga häst Tuttan. Mina föräldrar kunde INGET om hästar å hade begränsad ekonomi. Men de gav in för mitt tjat om en häst! Så, de köpte en oinriden riktigt elak shettis till mig som bet å sparkades. Gav mig henne i present (bästa presenten ever ändå), ett träns å två borstar! Ingen sadel, inga ridlektioner. Ridlektioner??? Vad skulle jag med det till jag hade ju egen ponny!!! Å med ansvaret att sköta henne helt själv!

Puh, alltså jag kunde behövt en instruktör å en sadel.

Men, men. Tiden gick å jag fick bättre å bättre balans. Tuttan blev bättre å bättre på hitta olika sätt att få av mig! Det trick hon kunde finns inte i boken!

Som ni ser på bilden så tyckte dessutom mina föräldrar att EN hjälm fick räcka! Jag HADE ju en slalomhjälm! Vad skulle jag med ridhjälm att göra?!?!

Tuttan gillde att skrämma mig lite lagom, dessutom. Typ trycka upp mig i boxväggen, kliva på min fot samtidigt som hon högg efter mig. Då kunde jag inte fly… Hon äääälskade att låtsas vara snäll å gå från gården snällt med mig för att sen tvärvända vid soptunnorna ca 300 m från gården för att sen skena genom äppelträdgården å raka av mig mot trädgrenarna som var låga.

Himla trevlig häst hörrni! Fattar ju nu att hon ju var oinriden å av en dominant, explosiv och orädd typ. Inte hennes fel alls! Men knappast ett bra förstaponnymaterial…

Men som jag ääälskade denna otroligt elaka ponny! Ju mer hon misshandlade mig desto mer försökte jag!

Det där med sadel hade ju varit fiffigt! Men å andra sidan blev jag en liten indian! Satt kvar på vad f-n som helst långt upp i 30-årsåldern. Den skruvade bockning som den här shettisen inte gett mig minst 50 gånger finns liksom inte!

Ja HUR jag kunde behålla min kärlek för hästar TROTS henne är faktiskt obegripligt! Men hon lärde mig massor! Inte minst om att samarbeta med hästar med attityd.

Att jag sen blev kallad ”TuttAnna” pga henne var ju mindre lyckat. Men jag har henne att tacka för mycket. Inte minst min envishet att försöka nå varje häst!

Skrivet av Anna Olovsdotter Reenberg.

Vi hade för ett par år sedan ett fantastiskt sto, Panama, som var min dotters tävlingshäst. Hon hade en stor personlighet och ett stort hjärta. Efter ett par år på tävlingsbanan så bestämde vi oss för att betäcka henne. Vi ville föra hennes fina gener vidare. 

En månad innan fölning lämnade vi bort henne till en bekant, som är en van uppfödare. Vi ville att hon skulle få gå med andra fölston på bete under sommaren och att vår fölunge skulle få ”leka” med de övriga fölungarna. 

Vi har stor hästvana men ingen erfarenhet av fölning. Så det kändes väldigt tryggt att lämna henne där.

När det var två veckor kvar till fölning ringde vår bekant och undrade om vi kunde åka och ”kolla till” henne då hon själv skulle vara borta större delen av morgondagen. Så vid lunchtid nästa dag begav jag mig i väg till vårt sto. Det var en varm solig och vacker dag.

När jag kom fram gick jag in i hagen där hon gick. Hon kom gnäggandes fram direkt och började gå i cirklar runt mig och gnäggade hela tiden och buffade lite försiktigt på mig.

Jag förundrades över hennes beteende och undrade vad hon ville. Plötsligt lade hon sig ner och började föla. Jag som aldrig varit med om en fölning blev alldeles paff. Vad skulle jag göra? Hur kunde jag hjälpa henne? Jag ringde snabbt min vän uppfödaren och fick råd och stöd hur jag skulle hantera situationen. Jag ringde också min dotter som kastade sig i bilen och skulle ansluta så fort hon kunde. 

Fölningen gick tämligen snabbt och fram kom ett fantastiskt fint stoföl som gnäggade så fort hon kom ut. Ett stort lyckorus infann sig och en lättnad över att allt gått så bra.

Jag kände en enorm glädje att få förtroendet att få vara barnmorska. Fölet var välskapt och är i dag min dotter Fredrikas tävlingshäst som heter Sweetfire S, och de har flyttat till Tyskland tillsammans. Sweetfire har en stor personlighet och – som sin mor – ett stort hjärta.

Panama finns inte längre med oss men hennes gener lever vidare genom hennes avkomma som vi har planer på att betäcka. Ja, den hästen kommer alltid ha en stor betydelse för mig och min dotter och för alltid finnas i våra hjärtan.

Skrivet av Ann-Marie von Plomgren.

Vissa hästar blir mer än bara en del av vardagen.
De blir ett ankare.
Ett hjärta utanför det egna.
Sababa Balagab,”Sebbe”, var en sådan häst.

Redan från första stund visste jag att han var speciell. Det fanns ett lugn hos honom, en närvaro som gjorde att världen runt omkring tystnade. När jag var med Sebbe kände jag mig hel – som om allt föll på plats, om så bara för en stund.

Åren med Sebbe var fyllda av glädje, stolthet och en kärlek som växte sig djupare för varje dag. Men framför allt var han där när livet var som allra svårast.
När min pappa fick beskedet om obotlig cancer.
När min egen värld rasade och jag själv fick min obotliga sjukdom.
När sorgen, rädslan och maktlösheten tog över.
Då fanns Sebbe där.

Han krävde inga ord. Inga förklaringar. Han bar mig – bokstavligt och bildligt – genom dagar jag inte visste hur jag skulle ta mig igenom. I stallet fanns en trygghet när allt annat kändes osäkert. Med honom fick jag andas, leva, känna mening igen.

Sebbe räddade mitt liv.
Inte genom att göra något storslaget – utan genom att finnas där. Varje dag. Oavsett hur jag mådde.
När vi red tillsammans kändes det som om han gav lite mer än han behövde. Som om han visste. Som om han bar både mig och allt jag bar på.

Att tvingas säga hejdå till Sebbe var det svåraste beslutet jag någonsin tagit.
Hur tar man farväl av den som varit ens trygghet, ens styrka, ens anledning att fortsätta när livet gjort som mest ont?

Den dagen jag förlorade Sebbe förlorade jag inte bara en häst.
Jag förlorade en vän.
En själ.
En del av mitt hjärta.

Nu har jag hans namn tatuerat på min rygg, nu bär jag honom på min rygg med stolthet precis så som han bar mig på hans rygg…

Sebbe drabbades tyvärr av akut fång med hovbensrotation i mars 2025, allt gick så fort och den 25 april 2025 var jag tvungen att låta honom galoppera vidare på dom evigt gröna ängarna. Det är en sorg jag kommer bära i resten av mitt liv.

Men han finns kvar.
I varje steg jag tar.
I varje häst jag möter.
I varje andetag av kärlek och respekt.

Sebbe var inte bara en del av mitt liv.
Han räddade det.
Och den sortens kärlek tar aldrig slut.

Skrivet av Ellie Christiansson Kostoglou.

Här kommer ett par korta kärleksbrev från Ridsportfamiljen.

”Hästarna tvingade mig att släppa allt”

Jag jobbade som undersköterska på en infektionsklinik när Corona-pandemin dök upp. Stallet blev, och är, min mentala räddning.

Att kunna vara i stallet, om än bara för 45 minuters ridlektion, gjorde att det blev mindre jobbigt på jobbet och jag kunde få bättre återhämtning mellan arbetspassen.

Hästarna ”tvingade” mig att släppa allt som jag hade med mig från jobbet, all stress och ångest, annars blev de spända och stressade.

En av ridskolans känsligaste, Libras, kunde till och med vägra släppa in mig i boxen förrän jag rensat sinnet. Älskar den hästen. Älskar att hästar ”tvingar” oss att vara i nuet, att vara mer mindful.

Skrivet av Susanne Backman.

”Jag vågade galoppera igen”

Jag håller på med paravoltige på Caprifolens voltigeklubb. 

Det är en förening där alla är välkomna oavsett; barn, ungdomar eller vuxna. Jag håller på med paravoltige och har världens bästa tränare, kompisar och hästar.

Det var tack vare en favorithäst som jag vågade börja galoppera igen men även tack vare mitt mod. Dom vill att alla ska kunna hålla på med paravoltige oavsett vad man har för funktionshinder. 

Skrivet av Emma Svanberg.

”Tack mamma för att du skickade Valle till mig”

Här är min mamma och bästa vän, Ingmarie. Vintern 2021 insjuknade hon hastigt vilket visade sig vara en elak och spridd cancer. Efter fem veckor blev hon inlagd på hospice och efter en vecka gick hon bort.

Vakandes vid hennes sida skrollade jag och drömde om en egen islandshäst.

Den 15 november 2021 på förmiddagen somnade min fina mamma in, samma dag dök en annons upp – Valiant fra Engholm.

Mitt i all sorg och kaos köpte jag min första egna häst.

”Du läker när du är med Valiant” säger min familj. Jag kan inte annat än hålla med!
Tack mamma för att du skickade Valle till mig

Skrivet av Helena Lindberg.

Mitt kärleksbrev är till hästen Florian FA som jag själv fött upp. Vi har fått uppleva så otroligt mycket tillsammans: dressyrtävlingar, dressyrträningar, full galopp i skogen, söndags-skoj med bommar och småhinder. Även skador, sjukdomar, avramlingar, lera upp till knäna. Men det bästa av allt är att vi har fått ha varandra.

Alldeles för tidigt, vid 12 års ålder, blev Florian halt. Trots oändliga veterinärutredningar, behandlingar, långsam igångsättning så blev han inte bra.

Jag bestämde mig då för att ge honom något helt annat, han fick tid. Nytt stall med stora, kuperade hagar, låååång utevistelse, bara få vara, och inte minst en egen fux-fru.

Efter några månader longerade jag honom i trav, och han var bättre. Efter ytterligare några månader, ännu bättre. Gången därpå, ohalt.

Vi håller nu på med lite avsutten rehab, ibland när vi känner för det. Annars så är det mest bananer och öron-kli som gäller. För allt som denna fantastiska häst gett mig, nu är det min tur att ge tillbaka.

En tidigare pojkvän gjorde slut för att han inte ”orkade vänta på att jag skulle leka klart med min häst”. Det var nog tur det, för Floris stannar hos mig livet ut

Skrivet av Sofia Westberg.

För att jag älskar dig valde jag att säga farväl – men vi ses igen!

Ett sista ärevarv är inget för Bianca så vi tog en sista tur ute. Bianca har sedan jag var åtta år utvecklat mig som ryttare och ponnyägare. Hon var min första alldeles egna ponny och med henne har jag lärt mig mer än på någon annan. Hon har tagit mig på mina första ärevarv, något jag vill fortsätta med, men det vill inte hon och därför har det här beslutet växt fram hos oss.

Bianca trivs inte på tävlingsbanan i hoppning, hon blir osäker och tycker inte alls om situationen. Hon är min hjärteponny och därför har vi tagit det här beslutet, hon vill något annat och jag vill att hon ska trivas med det hon gör, hon förtjänar att känna sig glad och trygg!

Bianca kommer i sitt nya hem hon flyttat till idag få gå ute massor, hon har fått en shettis som vän och en egen människa som inte kommer tävla henne. Hon kommer få mysa i skogen och åka på äventyr med träning som variation. Det kommer hon att älska!

Bianca jag älskar dig mer än ord kan beskriva, tack för allt. Du är den vänligaste ponnyn jag någonsin mött!

Skrivet av Tone Ahlers, 11 år

När jag var 16 år behövde jag en häst för min utbildning.  Eftersom inte jag kunde köpa en så började vi leta efter en foderhäst och kom då i kontakt med Corennies ägare. 

Första gången jag fick möta henne så var det som en barndomsdröm som gick i uppfyllelse, det finaste fuxstoet jag någonsin sett med fyra vita strumpor och en stor bläs skulle få vara som min egna.

Det skulle visa sig att hon inte bara var vacker på utsidan utan även på insidan. Något som var så fantastiskt med den hästen var att hon kunde läsa ens tankar, eller ja det var i alla fall så jag kände med henne och hon kom till att vara min allra bästa vän under den tiden jag fick ha henne.

Jag var ju ingen direkt talang som ryttare men alltid haft en stor kärlek till hästar. Genom Corennie lärde mig massor och utvecklades som ryttare på ett sätt jag inte trodde var möjligt. 

Man kunde släppa henne lös i ridhuset där hon sedan körde följa hon John med en. Du kunde springa full fart med henne hack i häl men så fort du tvärstannade så gjorde hon detsamma. Jag kunde rida ut vart som helst och hon var alltid lika trygg att sitta på.

Som person har jag väl alltid ställt mycket krav på mig själv och Corennie var alltid där när jag var ledsen över att inte kunna vara duktigare eller om det bara var tufft att vara tonåring. Hon brukade sätta sin mule mot mitt bröst och sedan andas ut varm luft medan jag kliade henne bakom öronen och kanske fällde en tår.

Corennie var verkligen den finaste hästen jag någonsin mött och det har ännu inte funnits någon som kunnat mäta sig med henne.

En av mina största sorger här i livet var dagen då vi fick ta farväl. Hon fick tyvärr ett hemskt kolikanfall och gick inte att rädda.

Jag gråter fortfarande trots att det gått tolv år sedan när jag minns tillbaka när jag sa hejdå till henne. Det var som att hon sa att allt skulle ordna sig när hon satte sin mule mot mitt bröst för sista gången.

Corennie var inte bara en häst utan hon var min bästa vän.

Tack Corennies ägare som gjorde mig den stora äran att få haft henne och tack Corennie för allt som du gav mig.

Luften är så kall
Även i mitt stall.

Snön lyser vit på taken
Endast hästägaren är vaken.

Kommer till stallet i månens sken
Hoppas hästen mår bra i alla ben.

Luckor dörrar och fönster
Allt måste följa den erfarnes mönster.

Vad var det län styrelsen sa,
Hur mycket fukt får det va?
Fläkten på – men nej den låter så.

Ska det vara kallt vatten eller varmt,
Vintervatten är inte kul,
Ofta ett jäkla strul

Nattlampan av eller på
Eller blir brunsten värre då?

Mocka boxen varje da
Du har väl bajat som du ska.

Snön lyser vacker och vit
Men hagen är full av skit

Mockar hagen när det går.
Annars blir det så mycket i vår.

Torven frusen, varmt måste den stå,
Var tusan ställer jag den då.

Nya hösilagebalen var inte bra
Den ska ingen häst ha.

Nu blir det mycket att bära
Fan jag måste svära.

Är det skottat till logen?
När sjutton kommer plogen.

I stallet kämpar alla lika
Så mysigt att tillsammans fika.

Nu snö
Sen tö
Å nej då blir det isgata när jag hästarna ska lunchmata.

Dom äter på staketen
Varför funkar inte dyra antibit-kleten?

Släpa hem grenar och sly att gnaga på.
Tänk om det växte gräs året om ändå.

Eltråden är helt borta
Måste runt hela hagen skotta.

Ska det vara täcke i dag, hur tjockt ska det vara?
Å, om du ändå kunde svara.

Sitter täcket bra över bogen och manken?
Ja det vete fanken.

Ett täcke har fått ett stort hål.
Sådana bett är det inget som tål.

Sand, isfritt eller tösalt, vilket ska jag ha?
Kanske plånboken får avgöra hur jag ska göra.

Hur hästen i höstas blev så fet, ja det är det ingen som vet.
Jag kan inte förstå, hur fort det kunde gå.

Hitta foderhalm med kvalitet,
Inte lätt det.

Följa tabeller för protein och energi gick inte bra,
Du såg ut som du föl skulle ha.

Ättiden ska vara lång
Men hästen smal på samma gång

Vinterbete kan du inte få och kompisarna är inte så många
Men hagtimmarna är långa.

Tänk om ni kunde vandra omkring lite mer,
Önskar att ni var lite fler,
Fast då kanske skaderisken ökar på liten yta,
Önskar ibland att jag stall skulle byta

Skor, snösula och brodd,
Det måste funka på is, snö och modd.

Oj oj nu åker skon lätt av
Men av skyddande boots kan det bli skav.

För barfotahästen får man tänka till,
Så att den inte bara står still.

Det finns barfotaboots för alla tillfällen och typer
Och fördelen är att dom inte cirkulationen stryper.

Hur mycket i djup snö kan man rida?
Lilla hästen du ska inte lida.

Blir bara skritt i dag
Men skritt i tempo är också bra.

Rider i alla väder,
Finns bara dåliga kläder.

Vad var det nu appen sa,
Om hur vinden skulle va?

Västen gör mig trygg
Men hur kommer jag upp på din rygg?

Åh en skidåkare glider där,
Vet han att hästen ett flyktdjur är?

Ser en havsörn på en pinne,
Denna tur blev ännu ett minne.

Vill gärna träna varierat
Men mycket tid i ridhuset har vi spenderat

Ha nu roligt med din häst,
Inte lätt att veta bäst.

Råkall vind möter min kind,
Händer och fötter fryser,
Längtar efter varma vindar och sol som lyser.

Lilla hästen det är en ära
Att ansvaret för dig få bära!

Skrivet av Beatrice Wendt

Vissa hästar är talangfulla.
Vissa är vackra.
Och så finns det de där sällsynta – de som förändrar riktningen på ett helt liv.
Cosmo var en sådan häst. One of a kind.

Det här är berättelsen om hur en ung tjej, mitt i ett vägskäl, mötte sin läromästare. Om hur ett hjärta med bus bakom öronen bar henne längre än hon någonsin vågat drömma.

Allt började med ett fall.

Efter en omkullridning på hoppbanan – där Emma fram till dess hade haft sin identitet som ryttare – tog något slut. Och något nytt började. Sadeln lades om, från hinder till dressyr, till mammans stora glädje. Själv visste Emma bara en sak: hon ville lära sig allt. Förstå dressyren på djupet. Bli så bra hon bara kunde.

Kanske… kanske skulle hon till och med kunna starta MSV C en dag?

Tillsammans med sin tränare och mentor Liz började hon försiktigt titta på hästar. Inte drömmar i luften, utan verklighet. Vilka kvaliteter behövdes? Vad skulle passa henne, hennes sits, hennes mål? De tittade, analyserade – och så hände det.

En video dök upp.
En välproducerad film, med en välridande ryttare.
Och som en spark rakt i bröstet utbrast Emma: ”Men där är han ju!?”

Hon ringde sin mamma direkt. Tjatade. Förklarade. Drömde högt.
Problemet var bara att hästen inte var inom budget. Inte i närheten.

Men Emma gav sig inte. Hon tjatade och tjatade. Lyckades till slut övertyga mamma – men pappa var svårare. Ändå bestämdes det: de skulle åka och titta.
Natten innan provridningen sov Emma knappt alls.

När bilen rullade in på den vackra gården utanför Stockholm minns hon varje detalj. De skulle mötas i ridhuset. Dörren öppnades – och där stod han.
Bakom en stor, kolsvart, Totilas-liknande dressyrhäst med milslånga ben och tjock svans, stod en mindre brun häst. Med yvig ponnylugg. Lite för lång päls. Omsorgsfullt lindade vita lindor.
Mamma stod och suktade efter den svarta hästen.
Men i Emmas värld fanns bara en.

Cosmo.
Han var den vackraste häst hon någonsin sett.
När hon satte foten i stigbygeln och för första gången fick sitta på hans rygg, kändes det som att flyga. Han var mjuk. Kvick. Fullständigt självklar. Allt var lätt – byten, piruetter, ökningar. Emma kunde egentligen inget av det, men Cosmos dåvarande ryttare och ägare instruerade henne lugnt.

Och Cosmo själv kändes som om han sa:
”Håll i dig, du lilla vän – så ska jag visa dig.”

Vid överlämnandet av ägarskapet grät alla.
Cosmo var djupt älskad av sin familj.
Och i det ögonblicket började något nytt.
Det var starten på deras resa.

En resa som skulle ta Emma från LC till Intermediaire på tre år.
Från osäkerhet till tillit.
Från dröm till verklighet.

Cosmo var modig. En gentleman – men alltid med en räv bakom örat. Man visste aldrig vilken häst som väntade i boxen på morgonen. Vissa dagar lugn och klok. Andra dagar – en snabbt smäll, och så var han i luften.

Han hade det största av hjärtan.
Så vänlig. Så närvarande. Så levande.
Han hade lätt för det svåra.
Och hittade gärna på bus däremellan.

I bytesserier kunde han bralla så att det smattrade i ridhuset. Ofta höll Emma sig kvar. Ibland var han helt enkelt för kvick. Med sin fluffiga lugg och sina två framtänder mindre (utsparkade som unghingst) var han lika mycket personlighet som atlet.

Han lärde Emma allt värt att veta om dressyr.
Men ännu mer om livet.
Att en glad häst tävlar med hela sitt hjärta.
Att träningspass inte måste vara perfekta – långa stunder i skritt, några få moment, och sedan bus i skog och mark.
Att en äkta bästa vän inte behöver säga så mycket.
Från tävlingsbanor till barbackagalopp i grimma, rakt ut i hagen.

Ett minne sammanfattar dem. En av deras första MSV A. Cosmo var ett popcorn på framridningen. Emma nervös. Liz försökte lugna henne: lita på honom.

Det gjorde hon.
I Cosmos tempo – något över det önskvärda.

De kom ut. Emma var glad att hon suttit kvar. Liz önskade kanske ett något lugnare tempo. Men Cosmo var nöjd. Och en blå rosett följde med hem.
Det var deras band.
Som två pusselbitar.

Varje sista halt, oavsett resultat, var Emma alltid lycklig.
Cosmo var hennes egen Valegro.
Hennes superstjärna.

På Strömsholm, under deras första ärevarv, vibrerade hela han till tonerna av Pirates of the Caribbean. Han älskade applåder. Älskade stunden. Oavsett färg på rosetten – så vann han alltid.

I dag är Cosmo borta.
Men han är också överallt.

Utan honom hade Emma inte varit där hon är. Inte vågat drömma om Grand Prix. Inte mött människorna, hästarna och möjligheterna som följde. Cosmo öppnade alla dörrar.
Eller snarare – sparkade upp dem.
Med glada ögon.
Och spetsade öron. One of a kind.

Skrivet av Emmalouise Wendin Löwgren.