Vilken helg. Första utomhustävlingen för säsongen i Peelbergen, Holland och jag hade med mig fyra hästar som verkligen gav mig allt.
Om vi börjar med stjärnan i stallet just nu, Zizzi.
Hon var helt otrolig. Vinst både torsdag och fredag, vilket betyder att hon nu har vunnit fyra klasser i rad. Det är svårt att sätta ord på känslan när allt bara klaffar, rytmen, självförtroendet, kommunikationen. Hon är verkligen i en fantastisk form just nu.
I lördagens final, enstjärniga Grand Prixen, var hon lika fin hela vägen… men tyvärr föll sista hindret i grundomgången. Det är alltid surt när det händer där, men samtidigt, vilken häst. Ibland kan även solen ha sina fläckar, haha!
Zebran Arne. Första dagen kändes han lite matt, troligtvis efter en ganska lång resa. Men han kom tillbaka snabbt för dag två hoppade han felfritt och riktigt fint, och på sista dagen debuterade vi 1,35 i sjuårsfinalen – felfritt igen.
Han hoppar helt otroligt, och det är extra kul att han just nu får mycket uppmärksamhet i sociala medier. Han är som man så fint säger, lite ”viral” just nu haha. Filmen jag la upp på honom har börjat spridas, och hans unika färg gör ju att folk verkligen lägger märke till honom. Det är så roligt att se!
Jagger började också starkt med en åttondeplats i första klassen. Andra dagen blev det ett litet nedslag efter att han tittade till lite, och sista dagen hade vi ett litet missförstånd i början av 1,45-klassen. Men sättet han avslutade rundan på var riktigt, riktigt bra. Det är precis sånt här man tar med sig, lärdomar som bygger framåt.
Och Nina – wow.
Hon gick en uppvärmningsklass på 140 cm, felfritt och med en fantastisk känsla. Vi valde sedan att spara henne till lördagens tvåstjärniga Grand Prix. Hon hoppade helt otroligt. Vi fick ett nedslag i slutet, men banan var stor och tekniskt svår – den största och svåraste vi gjort tillsammans.
Det säger en del att bara 11 av cirka 80 starter var felfria, och startfältet innehöll flera av världens bästa ryttare. Så att vara där och leverera på det sättet – det betyder mycket.
Jag är verkligen så nöjd med hela helgen. Hästarna hoppade fantastiskt och det känns som en väldigt fin start på utomhussäsongen.
Gränser som suddas ut
Men som så ofta när man är ute på stora internationella tävlingar så kommer också ett par tankar och jämförelser mot hur vi har det här hemma.
När man tittar på riktigt bra ryttare ser allt så enkelt ut. Nästan som flytande vatten. Hästarna kommer i perfekt rytm, avsprångspunkterna är precis där de ska, och kommunikationen är så fin att det knappt syns vilka hjälper som tas till.
Samtidigt vet vi att verkligheten inte alltid ser ut så. Inte ens på hög nivå – och definitivt inte när man kommer ner på mer hobbybetonad nivå.
Misstag sker. Avstånd blir inte alltid perfekta. Hästar kan komma lite nära, lite stort och det är ju en del av sporten.
Men det finns en gräns.
Och frågan är: var går den?
Jag har börjat reflektera mer över det jag sett på framhoppningar. Det finns ryttare som medvetet sätter sina hästar i situationer där de knappt har möjlighet att klara hindret – där ett nedslag i princip blir oundvikligt. Tanken är att hästen sedan ska bli mer försiktig inne på banan.
Och här blir det svårt.
För vad är skillnaden mellan ett misstag – och ett medvetet val?
När går det från att vara en del av sporten till att bli något vi inte kan acceptera ur ett hästvälfärdsperspektiv?
Det är en gråzon.
Och just nu upplever jag att den inte riktigt hanteras.
Samtidigt finns det andra regler som övervakas väldigt strikt, där man får tillsägelser direkt, som att man inte får använda mobilen till häst längre. Där kan tillsägelser och böter komma direkt.
Och då blir kontrasten ganska tydlig. Vi är snabba på att reglera vissa saker. Men långsamma när det gäller det som i detta fallet faktiskt påverkar hästen direkt.
Och för att förtydliga, jag tycker förbudet mot användning av mobilen är en bra regel, att man ska ha full fokus på hästen och det som händer runtomkring. Ja, okej jag tycker väl ändå att om man står still med en snäll och säker häst så ska man väl kunna kolla vad klockan är eller hur många man har till start kanske – men allt som allt tycker jag att regeln är bra! Det är en helt annan femma egentligen denna delen men jag ville bara förklara mig lite.
En fråga vi måste våga diskutera
Jag har inget enkelt svar. Men jag tror att vi behöver börja prata mer om det här.
Hur definierar vi ett acceptabelt misstag?
Hur ser vi skillnad på okunskap och medveten handling?
Och hur kan vi skapa riktlinjer som faktiskt skyddar hästarna – utan att stoppa utveckling eller skapa rädsla hos ryttare som försöker göra rätt?
Det här är inte kritik riktad mot enskilda personer. Det är en större fråga än så.
Men jag tror att vi som sport behöver våga lyfta den. För hästvälfärd handlar inte bara om det som är uppenbart fel – utan också om det som sker i gråzonerna.
Och kanske är det just där vi behöver bli lite modigare.
En fantastisk helg, med fantastiska hästar, och viktiga tankar att ta med vidare.
//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare






















Följ Ridsport på