Till minne: Lotta Gyllensten ”En viktig medarbetare i Ridsport”

Fotografen och konstnären Lotta Brundin Gyllensten har efter en längre tids sjukdom lämnat oss.
I Ridsport var Lotta en viktig medarbetare som fotograf under många, många år. Kärleken till hästarna följde henne genom åren, senare i livet också i form av de fantastiska hästar i keramik som fick liv i hennes händer.

”Blev alltid lika imponerad och glad”

Ridsportreportern Christel Behrmann, som gjorde otaliga reportage tillsammans med Lotta, säger:
”Jag vet egentligen inte i hur många år. Men om jag säger 25, så överdriver jag inte. Så många år arbetade jag och Lotta ihop. Inte vid varje jobb, inte regelbundet. Men ofta.
Nästan alltid handlade det om större reportage, sådana som går över minst tre sidor i Ridsport.
Vi behövde aldrig på förhand säga hur vi skulle lägga upp jobbet. Vi visste. Lotta satt med när jag gjorde intervjun, vid fikabordet, som ett gäng kompisar som bara sitter och pratar. Med enda skillnaden att jag gjorde anteckningar och hon då och då tog upp kameran och tog en närbild. Det var ofta lugnt, avslappnat och trevligt.
Plötsligt kunde Lotta resa sig upp och försvinna ut. Hon sökte miljöer, insöp situationen och där och då visste hon hur hon ville ha bilderna. När jag sedan fick ta en förhandstitt på bilderna blev jag alltid lika imponerad och glad. Det hon åstadkom var precis det som kompletterade mina texter – och gjorde att vi kunde vara nöjda över resultatet.
Jag kan inte säga att Lotta och jag hade någon särskilt tät kontakt mellan jobben. Men när vi, några kollegor, bildade Kulturtanterna var hon en given medlem. Det blev många besök på Malmö Opera, på allt från opera till musikal och på många andra trevliga ställen med bra musik och teater. Inte minst där hon själv bidrog till kulturen, med sina roliga keramikhästar.
Jag saknar henne redan.”

Lotta utvecklades hela tiden som fotograf. Hon sög i sig all ny kunskap och lärde sig blixtsnabbt.

Fick pris i tävlingen Årets bild

2019 fick Lotta Brundin Gyllensten ta emot pris i prestigefyllda Årets bild. Det var ett fartfyllt fotografi som hon tagit för SvRF:s tidning Häst & Ryttare på Klagshamns ridskola – ett litet ekipage med shettis och barn som hoppade över ett pyttelitet hinder med assistans av barnets mamma.
”Hon fick också mästarbrev som fotograf, något hon var mycket stolt över”, berättar maken Lars Brundin, musiker och även han fotograf, som hon gifte sig med 2017.

”Lotta utvecklades hela tiden som fotograf. Hon sög i sig all ny kunskap och lärde sig blixtsnabbt.
 När hon inte längre orkade bära fotoutrustningen blev keramiken allt viktigare. Hennes jack russelhund Tintin betydde också mycket.”

Hade ett fantastiskt ”hästöga”

Vännen Karin Lindow Nilsson var med på Lottas sista resa till en större tävling, fälttävlans-EM i Blenheim i höstas – 36 år efter deras första tävling tillsammans:
”Jag har känt Lotta sen Ryttar VM 1990. När jag sedan flyttade ner till Skåne sprang vi på varandra och det blev med åren en djup vänskap.
Lotta var inte bara min bästa vän men också tränare och medryttare. Hon hade ett fantastiskt ’hästöga’ – hennes mamma, författaren Nan Inger, såg till att hon och systrarna tidigt fick kontakt med hästar och upp på hästryggen.
Men det man inte fick göra för henne var att smacka när man red. ’Är det ekorrar här?’, hörde man från innerplan. Bestämd som få, men hon var framförallt full av energi och positivitet som hon spred till omgivningen. Jag kan höra hennes smittande skratt och se henne komma med bestämda steg. Min häst Fnatte älskade också Lotta. Sista månaderna fick hon inte rida längre och orkade inte komma ut lika ofta. När hon kom sista gången hörde Fnatte hennes röst från stallplan och jag hörde ett varmt mullergnägg. När hon sedan kom in med försiktiga steg med sin käpp sänkte han sin stora mule och la den intill hennes hals och snusade lugnt.”

Udda projekt med skånska pigor

Ridsports chefredaktör Catharina Hansson kom i kontakt med Lotta, som då hette Östman, på 1990-talet i samband med ett lite udda projekt.
”För mig kommer Lotta alltid att vara den lite galna fotografen som gjorde en härlig pastisch på Rik van Lents numera klassiska nakenbild med dåtidens mest kända svenska ryttare till häst. Den bilden var i sin tur en hommage till Oscar Matthiesens monumentalmålning ”Skånska dragoner rida till bad”. Lotta kallade sin bild för ”Skånska pigor rida till bad” och samlade ett gäng orädda kvinnliga ryttare för bilden. Ja … det här var ju en annan tid, när en sådan bild bara var kul och konstnärlig och inte ansågs kränkande eller sexuellt laddad.
Våra vägar kom sedan att korsas många gånger genom åren, nu senast här på Ridsport – ett kärt återseende.”

”Blir påmind om Lotta varje dag”

Ridsports forskningsreporter Ingrid Andersson och Lotta arbetade nära varandra under flera år.
”Mitt första intryck av Lotta var hennes smittande inställning ”javisst, det fixar vi” och hennes positivitet”, berättar Ingrid Andersson.
”Under ett antal åt betade vi av en massa olika ämnen. Vi följde grossistmässor, gjorde personporträtt och uppfödarintervjuer och var med om många veterinära ingrepp inklusive blodiga operationer. Ofta var det lite ovanliga uppslag som följdes upp, till exempel ”en natt på akuten” då vi var med om allt som hände på djursjukhuset i Helsingborg.
Vi brukade mötas hos Lotta, sedan tog hon över ratten till vårt nästa intervjuoffer. Jag ordnade med matsäck och såg till att hon hade nötter, morotsbitar och vatten inom räckhåll – sådant som håller chaufförer alerta. Under bilfärderna förbereddes intervjun och så pratade vi om Livet. Det hinner hända mycket i allas våra liv under några decennier.
De allra sista gångerna vi arbetade tillsammans var för tre, fyra år sedan, och då hade hon fått återfall av cancer. Jag minns att jag tänkte att ”om det är någon som kommer att klara av detta, så är det Lotta, med sin positiva livssyn och kämpaglöd”. Det gjorde hon också länge och jag har förstått att hon tog tillvara varje dag hon fick.
Det sägs att så länge vi minns en person och pratar om dem är de inte borta på riktigt. För egen del blir jag påmind om Lotta varje dag, eftersom en av hennes fina keramikhästar står i fönstret på mitt kontor. Den har samma blå färg som den där fina mockajackan hon köpte på en av våra reportageresor, jag tror det var i Budapest.
Vi skulle ha setts och tagit en fika efter påsk, men i sitt sista sms skrev hon ”jag mår lite bättre, men det är fasen ingen quick fix det här” så hon orkade inte.
Sov i ro, Lotta. Nu behöver du inte kämpa längre.”

Lotta Brundin Gyllensten gick bort den 29 april. Hon blev 63 år.
Vi på Ridsport kommer att minnas en värdefull medarbetare, men kanske än mer en fin och inspirerande person, som kom att bli viktig för så många av oss.