Hästarnas egen Florence Nightingale

På lilla paradisön Gili Trawangan råder full aktivitet på byns marknadstorg, omgivet av hästdroskor, restauranger och dykaffärer. Men i stället för marknadsstånd, försäljare och köpglada turister fylls torget av hästar, sumbaponnyer, oroligt trampande i den torra, varma sanden. Några är magra med höftben och revben som sticker ut, andra har stora sår. De flesta har trasiga hovar. Den fria hästkliniken har öppnat.

Mitt bland alla ponnyer, likt en hästarnas Florence Nightingale, går fransyskan Delphine Robbe runt för att undersöka hästarna och på flytande indonesiska tala allvarligt med ägarna. Hon tog initiativet till en fri hästklinik på ön, som nu är öppen en hel vecka, något som upprepas ett par gånger om året. Till sin hjälp har Delphine en lokal veterinär, veterinärstuderande från Australien, hovslagare och hästälskande frivilliga. Genom hennes försorg har byns huvudman uppmanat öns hästägare att ta med sina hästar till marknadsplatsen.
– Vi sköter sår, vaccinerar, ger vitamininjektioner och ser till att hovarna verkas och förses med skor, säger hon.

Den ena fyrbenta patienten efter den andra tas omhand. En del är vid gott skick, lyckliga att ha ägare som ger dem riktigt foder och vatten. Men alltför många är magra med skavsår efter seldon; en uttorkad häst har svår diarré och en vacker skäck ett otäckt sår på manken. En takbjälke i stallet föll ned på honom. Såret måste sys.
– Många hästar dricker »well water«, bräckt vatten, som hästen med diarré. Några får vatten uppblandat med risblommor och har aldrig lärt sig att dricka. Vi utbildar ägarna om vikten av rent vatten i stallet, riktig föda och möjlighet att vila.

Delphine är utbildad biolog och dykinstruktör och har bott på Gili Trawangan i elva år. Här blev hon koordinator för miljöorganisationen Gili Eco Trust, som bildades 2000 för att skydda korallrev från alltför omfattande fiske runt de tre Gili-öarna, Gili Air, Gili Meno och Gili Trawangan. Verksamheten utökades med andra projekt; organisationen samarbetar med bland annat hotell och dykorganisationer, som ger bidrag.
– För fem år sedan började vi jobba för hästarna. Jag är själv hästmänniska och insåg att här fanns mycket att göra. Eftersom motorfordon är förbjudna används hästar till allt, som att frakta turister, byggmaterial och sopor.

Delphines försök med vattenstationer, placerade vid färjelägen och hotell, misslyckades. Hästägare har uppfattningen att hästar får kolik om de dricker vatten under arbetsdagen.
– Det tar tid att få vissa ägare att inse att hästen behöver dricka rent vatten varje dag. Vi lär dem vikten av att vårda hovarna, verka och sko. Tidigare var här enbart vägar med mjuk sand, men alltfler vägar asfalteras och hästar behöver skor. Vissa hästägare sätter på skor utan att verka hovarna, vilket kan resultera i att hovarna växer utanför skon och ger svåra skador.
Hon betonar dock att en del hästägare sköter sig.

Svårast är det för arbetshästarna som jobbar hela dagarna. Ägare till turisthästar har endast licens att låta hästarna arbeta antingen morgon, eftermiddag eller kväll. Tyvärr finns hästrädda ägare som binder upp hästarna så stramt i stallet att de knappt kan röra huvudet. Andra selar inte ens av sina hästar.
– Många turister väljer vagnshästar som ser ut att må bra. Men många hästägare med magra och uttröttade hästar säljer dem i stället för att sköta om dem. För en billig peng kan de köpa en ny, fräsch häst från grannön Lombok, berättar Delphine.
– Den misskötta hästen hamnar bland arbetshästarna, tvingas dra överfulla laster av byggmaterial, sopsäckar och backar med vatten tills den inte orkar längre. Då transporteras den till Lombok, slaktas och serveras som mat. Många hästar blir inte äldre än tre år.

Man kan inte undgå att se dem, de små hästarna som tappert och tålmodigt står stilla med böjd nacke, medan säck efter säck lastas på vagnen, tills lasten tycks tippa över. Klatsch med piskan och trav marsch. På huvudgatan längs stranden, bland flanerande solbrända turister, travar svettiga hästar med fradga runt mulen, dragande på kärror med turister och väskor. Vackert dekorerade med tofsar i bjärta färger och glittrande selar. Alltid i trav, aldrig i skritt, med kusken tutande för att gående och cyklister ska hålla undan.

Sedan hästkliniken startade finns det hopp för hästarna. Men förändringsarbetet sker långsamt och alla hästar som behöver hjälp får det inte. Delphine möter ägare som vägrar att ändra sin hantering. Ibland söker hon upp deras stall och behandlar hästarna mot ägarens vilja.
– För att hjälpa arbetshästarna på sikt jobbar vi med hotellägare och de som investerar i att bygga. De har ansvar för hästarna, som fraktar byggmaterial till sina projekt.

Mer information om Gili Eco Trust på www.giliecotrust.com

Text och foto: Kaj Branzell