Analys: Damsey tog sikte på Ringmark i finalen där duell gav extra nerv

Förutom en handfull toppryttare har det varit lite si och så med standarden på världscupen i dressyr i Göteborg under några år. Men årets final går det inte att klaga på. Där slog det gnistor in i sista halten. Bokstavligen talat.

Det var en tävling som hade allt, utom en svensk på pallplats. Men även det överskuggades av dramaturgi på toppnivå.

Isabell Werth

Så klart. Slutar aldrig att leverera, gör varje tävling hon deltar i till en fest och bjuder friskt på sig själv. Vann WC-finalen för tredje året i rad, på Wiehegold, (e Blue Hors Don Schufro-Sandro Hit) och blev därmed den andra ryttaren i historien att göra det. Den första var Anky van Grunsven.

Duell

Två stjärnor som gång på gång utmanar varandra ger extra nerv i alla sporter. Här hade vi den eviga tvåan Laura Graves, USA, som gjorde vad hon kunde för att klå Tysklands Isabell Werth men än en gång fick se sig slagen.

Laura Graves och Verdades

Var för första gången i Sverige och togs emot med stora famnen av publiken. Ruggigt samspelta. Ett par att få gåshud av.

Verdades

Charm och utstrålning som få. Liknar ingen annan i dressyrtoppen. De holländska körhästarna bakom mödernet har slagit igenom rätt markant. Är efter Florett As-Goya.

Dramatik 1

När Isabell Werth ridit som näst sista ryttare och tagit ledningen var det lätt att tro att tävlingen var över. Icke. Tyska Helen Langehanenberg gav järnet med Damsey (e Dressage Royal-Ritual) och såg ett tag ut att kunna ruska om i toppen. En kanonritt och formidabel avslutning på finalen. Langehanenberg blev till slut trea.

Dramatik 2

Helen Langehanenberg igen. Såg till att domare C, Magnus Ringmark, fick ett minne för livet när han nästan fick Damsey i knäet i sista halten. ”Mycket spännande”, var hand kommentar.

Personbästa på löpande band

Helen Langehanenberg och Damsey var verkligen i elden. Deras personbästa på 84,875 procent rök all världens väg. Nytt rekord är nu 86,571. Välförtjänt. Även kometdansken Daniel Bachmann Andersen med hingsten Blue Horse Zack slog nytt personligt rekord för tredje gången denna världscupsäsong. Det förra hann bara bli en månad. Nu red han 85,468 procent en förbättring en bra bit över en procent.

Åldern

Jag har ingen statistik för andra stortävlingar. Men att fem av 18 hästar var 17 år kändes anmärkningsvärt. Verdades och Damsey är dessutom i sitt livs form. ”Damsey är bara gammal på papperet”, som Helen Langehanenberg sa. Ett bevis för att dressyr håller hästar friska, menade Isabell Werth. Av topp fem var hennes Weihegold yngst med sina 14 år.

Yngst i startfältet var ryska Sun of may life (e San Amour-Rubioso) med sina tio år. En otroligt vacker häst med en rörlighet han inte riktigt klarar av, än. Reds förtjänstfullt av Regina Isachkina och kom på femtonde plats.

Harmoni

En trend som håller i sig, trots att en del torra, oroliga munnar stör mitt helhetsintryck. När ska FEI släppa på kandartvånget? Mitt personliga harmonipris går till USA:s Kasey Perry-Glass och Goerklintgaards Dublet (e Diamond Hit-Ferro) som kom femma i finalen. Dublet är inte spektakulär på något sätt, men har en imponerande jämnhet, är bra på allt och ser bara så nöjd och lösgjord ut. Finast i munnen av alla. Görbra.

Hög lägstanivå

I mästerskap med olika kvalande ligor får man räkna med att alla ekipage inte är jättespännande att se. Nu har ribban höjts på alla fronter. Tio av de 18 ryttarna red på över 80 procent. Det är mycket. Kul med en del nya spännande ekipage också, som det ryska.

Publiken

Inte nog med att den är större, sportsligare och mer entusiastisk än kanske någon annanstans. Den är kunnig också. Låg hela tiden nära domarna i sin poängsättning. Kan vara värt att reflektera över. Ett publikens pris eller nåt. I år satt 11 000 på läktarna på finaldagen.

Pausinslag

I pausen värmde Brett Kidding (a k a Tristan Tucker, han som lyssnar till hästar) upp publiken ytterligare några grader med sin berömda parodi på dressyr. Betyder mycket för helheten.

Svenskarna

Fick så klart stort stöd hos publiken, för övrigt i skuggan. Sexan Patrik Kittel med Delaunay (e Dr Dolittle-Feinbrand) gjorde vad de skulle. Tinne Vilhelmson Silfvén och Don Auriello (e Don Davidoff-White Star) såg ganska matta ut och blev nia.

Finalens utropstecken:
Full pott för Ridsports tips inför finalen. Kan bara inte låta bli att skriva det. Läs förhandstipsen här.

Finalens frågetecken:
Tinne Vilhelmson Silfvén förnekar att detta var Don Auriellos sista tävling (läs mer om det här). Själv tycker jag det skulle vara kul om hon snart kunde visa upp en ny topphäst.

Detta är en analys där skribenten själv står för åsikterna. Texten publicerades första gången i Ridsport nr 7/2019.