Annelie Frank: ”Arrangörerna måste ta sitt dopningsansvar”

Den svenska fälttävlanstruppen åker till VM som vice Europamästare. Det är häftigt. Mindre häftiga är de turer som ledde till att Sveriges brons från EM 2017 blev silver:

• 8 november – det tyska ridsportförbundet offentliggör att Julia Krajew–skis häst Samourai du Thot i det tyska silverlaget har lämnat ett dopningsprov med den anti-inflammatoriska substansen Firocoxib. Rubriceringen är otillåten medicinering. Även B-provet är positivt.
• 10 november – Tyskland diskvalificeras från EM då Krajewski inte kan förklara hur hästen fick i sig substansen.
• 2 december – Krajewski accepterar FEI:s straff och överklagar inte.
• 5 december – Sverige blir silvermedaljör.

Krajewski bedyrar sin oskuld. Det brukar ryttare i liknande situationer göra. De har oftast ingen ”aaaaaning” om hur hästen har fått i sig prestationshöjande eller smärtstillande preparat. Men det är mycket som skiljer det här fallet från andra.

Mängden av substansen i hästen var betydligt större än en vanlig dosering. Firocoxib används sällan till tävlande hästar då det är spårbart länge.

Det var på ett mästerskap där tester alltid förekommer. Krajewski är en erfaren mästerskapsryttare och landslagsledare. Varför hon skulle ge sin häst en dunderdos av en enkelt spårbar substans när tyskarna är i medaljläge och med största säkerhet skulle få sina hästar testade är obegripligt. Hon hade ingenting att vinna på att göra något sådant. Eventuella medaljer skulle förloras och hon skulle få sitt anseende skadat.

Det är lätt att dra slutsatsen att någon obehörig har dopat Samourai du Thot. Jag menar inte att det är så, jag menar bara att det är en trolig möjlighet. Jag gick själv obehindrat till stjärnan Valegros box på OS och hade enkelt kunnat lägga något i hans krubba.

Naturligtvis har Krajewski som ryttare ansvar för vad hennes häst får i sig. Det finns inget annat sätt. Därför är jag övertygad om att toppryttarna alltid är oroliga för att deras hästar ska få i sig något olämpligt genom slarv eller att någon vill skada ekipaget.

Det ställs – med all rätt – höga krav på ryttarna när det gäller hästarnas välfärd. Men arrangörerna måste också ha krav på sig. De måste ta sitt dopningsansvar och hålla obehöriga utanför stallen. Vetskapen om att det är möjligt för obehöriga att traska omkring i ett mästerskapstall ger mig olustkänslor. Det kan inte få vara så. Jag hoppas verkligen att jag blir stoppad nästa gång jag försöker.

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan. Texten publicerades första gången i Ridsports pappersutgåva, nummer 3 2018.