”Att vara ryttare är inget jobb, det är en passion”

Han kom från ingenstans och red hem segern i prestigefyllda Gothenburg Trophy under Gothenburg Horse Show, före Marc Dilasser som vann världscupen dagen därpå och Rolf-Göran Bengtsson. Fram till dess var Victor Bettendorf mest glad över att överhuvudtaget få vara med i tävlingen.

– Jag har alltid drömt att få tävla här, i arenan som haft flest världscupfinaler. Men mitt hemland arrangerar inga världscuper så då får jag inte startplats av det skälet. Sedan kan man också komma med via sin rankning, men det gäller bara ryttare från länder med minst 3,5  miljoner invånare, och i Luxemburg är vi 500 000. Så om jag inte bjuds in av arrangörerna kan jag inte delta.

Så hur gjorde du för att komma med?
– Jag hörde av mig till Peder Fredricson, som jag känner och ser upp till, och frågade om han kunde hjälpa mig att få en inbjudan.
− Jag är väldigt tacksam gentemot shower som fortfarande bjuder in ryttare. Jag är välkommen till andra ställen också, men då måste jag betala.

Vad säger du om Gothenburg Horse Show?
– Det är utomordentligt bra, med en härlig publik som kan hästar och kan sporten, det motiverar dig som ryttare att göra ditt bästa.

Förstod du hur stort det var att vinna Gothenburg Trophy?
– Kanske inte, även om många har berättat det för mig efteråt. Det var stort för mig eftersom det var min första femstjärniga seger, men det var nog bra att jag inte kände till segerns betydelse för då behövde jag inte känna så mycket press.
− Min häst är otroligt bra. Vi är ett bra team och jag försöker alltid njuta av de 80  sekunder vi har i arenan utan att sätta för mycket press på hästen.

Vad tyckte du om världscupbanan?
– Den var bra och hade flow, men den var lång, så min strategi var nog inte den bästa. Jag red en stor klass med omhoppning i torsdags, och samma sak på lördagskvällen, så när vi rev på slutet i världscupklassen var min häst nog lite trött, samtidigt som den ritten faktiskt kändes bättre än den på lördagen.

Hur ser din hästbakgrund ut?
– Jag är uppvuxen i en hästfamilj med en far som är passionerad uppfödare. Min bror tävlar många av familjens unghästar, medan jag och min syster rider större klasser. Vi två är de enda som tävlar på den nivån för Luxemburg, och en dröm är att vi tre syskon en dag ska bilda ett lag i Nations Cup, när min bror har fått upp en häst på högre nivå.

Var har du din verksamhet?
– Min flickvän Adeline Hecart och jag har en gård i Normandie. Hon är därifrån och jag rider en del hästar från hennes familjs anläggning, Haras de la Roque.

Hur tänker du kring er hästhållning?
– Vi har ett liknande system som Peder Fredricson. Vi låter hästarna vara ute mycket, och har haft hästarna barfota de senaste tre åren. Min far Michel och jag började prova detta för fem-sex år sedan. När vi flyttade till Frankrike för drygt två år sedan var alla tävlingar inställda som en följd av pandemin, så jag utnyttjade avbrottet till att dra skorna.

Vad är det bästa med att vara ryttare?
– Jag är så tacksam över att få göra det jag älskar varje dag. För mig är det inte ett jobb, utan en passion.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2023.