I helgen har det varit fullt upp med sista ungdomslägret. Vi har övat hästhantering, vägar, hoppning, WE, haft femkamp med både bra och dåliga förlorare. Det har varit mycket skratt och lite tårar emellanåt. 

En av höjdpunkterna var fredagens speedfinal för ungdoms-VM i Working Equitation. Vi fick se både bra och dålig ridning. Jag blev lite extra glad när barnen reagerade på att ryttarna är för hårda mot hästarna. Det visar att vi kommit längre än många andra länder i hur vi ser på våra hästar och vad man får och inte får göra när tävlingsdjävulen kommer fram. Vår enda svenska startande Sara Nissling gjorde en jättefin runda som var välavvägd och såg trevlig ut rakt igenom. Även om Elvin reagerade och blev lite spänd på något ställe behöll Sara sitt lugn och visade vägen. Det känns väldigt lovande inför framtiden! 

En ödmjuk Sara beskriver sin upplevelse på VM som lärorik, både tävlingsmässigt men även allt runt omkring som resor med häst. Det har varit en trevlig och glad stämning i stallarna även då många aldrig träffats tidigare. Upplevelsen har varit väldigt kul och ett minne för livet. Sara säger att hennes mål från början var att komma topp hälften, att komma 9:a hade hon aldrig trott, då det är tuff konkurrens.

Ungdomarna på lägret blev mycket inspirerade av tävlingarna i Ponte de Lima, att se bra ridning både är utvecklande och triggade en att träna mer för att rida ännu bättre. Jag tror att det var viktigt att det var just ungdomar som red också eftersom läger deltagarna kunde känna igen sig i ryttarna som tävlade. 

Ska man rida WE internationellt gäller det att vara beredd på allt, även får i fållan 

Att hästarna blir lydiga och fina i WE vet vi redan men ska man rida WE internationellt gäller det att vara beredd på allt, även får i fållan. Här har vi ju ytterligare ett fenomen som skiljer sig lite med etiska regler i Sverige. Vi får inte ha levande djur med på tävlingen. Jag tycker mest att de stackars fåren åtminstone kunde ha fått lite mat och vatten inne i fållan. Då hade ju upplevelsen blivit lite trevligare i alla fall.

Vi har ju både höns, ankor och kor på gården så Tore passade på att få lite miljöträning i måndags. Han hälsar att det här med kor är ganska trevligt.

Nu ska vi ha en lugn vecka och ladda upp inför vuxenläger nästa helg. Ett lite annorlunda upplägg med en avslutning som liknar en träningstävling i WE och överlag större fokus på träning. Ska bli spännande att se vad vi kan åstadkomma på en helg. 

Vill ni se mer hur det är att var på ridläger på Skrubbeboda Gård är det bara att kolla in instagram @Skrubbeboda_gard och vill ni ser mer av mina hästar och vad jag gör om dagarna är det @WE_med_LisaGustavsson som gäller. Sara hittar ni på instagram @saranissling.

Denna vecka är det junior/young rider-VM i Ponte de Lima, Portugal. Sara Nissling och fina Elvin tävlar för Sverige så vi får gemensamt hålla tummarna för dem. Sara får ett tufft motstånd med deltagande ryttare från Brasilien, Tjeckien, Colombia, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Spanien och USA.

Mer info finns på WAWE:s (World Association for Working Equitation) Facebooksida. De har även en hemsida men den uppdateras inte lika frekvent. Start och resultatlistor hittar ni här.  

Hemma på Skrubbeboda Gård drar andra omgången ridläger igång på torsdag. Jag hoppas ändå att vi ska hinna kika lite på VM. Måste ju finnas massor med inspiration för ungdomarna att se andra som är i samma ålder rida en sån stor tävling. Jag har inte lyckats hitta någon live stream ännu  men om det finns kommer jag att publicera länken på min Instagram @WE_med_LisaGustavsson så fort jag hittar den så håll utkik där. 

Att titta på bra ridning är viktigt, det liksom kryper in under ryggraden och både inspirerar och utvecklar en som ryttare. Att hitta inspiration i vardagen är åtminstone för mig väldigt viktigt. Att se andra duktiga ryttare och tänka “det där ska jag med göra”. “Ska bara träna lite till först.” 

Ibland kan det också vara skönt att se att även väldigt framgångsrika ryttare gör fel. Eftersom vägen till framgång är långt ifrån spikrak och speciellt när man har ett djur på 600 kg som ska vara med på noterna, så dyker det upp lite missförstånd och bakslag här och där. Då kan det också vara skönt att minnas att det händer alla.

De där filmerna när en fjortonårig tjej köper en häst på auktion som ska slaktas och sedan rider VM med den ett halvår senare har lika hög grad av sanningsenlighet som skönheten och odjuret. Jag är inte cynisk på något vis, drömmar slår in hela tiden, men för att uppnå dem, får man kämpa länge och mycket, mest i regn. Flyt och tur kan man sällan förlita sig på i längden. Ingemar Stenmark summerade upp det hela ganska bra “Ju mer jag tränar desto mer tur har jag”.

Så det är vad jag gör när det känns motigt – fortsätta träna. Med åldern blir man lite mer tålmodig och kapabel att se saker i ett längre perspektiv. Vi föder ju upp våra hästar själva och den senast är just nu under inridning, tre år gammal. Men jag betäckte hennes mamma Zavanta 2019 för att kunna ta fram en tävlingshäst som kommer att börja ha sina glansdagar på tävling runt 2027 om allt går som det ska.

Att hålla på med hästar är inget för den kortsiktige. Sen vet ju vi alla som har hållit på ett tag att det hästar ger tillbaka när man haft tålamod är värt varenda minuts arbete. 

Den där känslan när någonting äntligen fungerar, det går inte riktigt att sätta ord på vad som händer men helt plötsligt bara förstår hästen och ryttaren vad som ska göras och det svåra blir enkelt. Det är mer och mer mitt mål, att kunna göra det svåra enkelt. Jag har mycket mer diffusa mål nu än för några år sedan. Målen är mindre tävlingsbaserade och mer känsloinriktade.

Ett enkelt, tydligt mål är ju fortfarande att rida svår klass. Ett mer diffust är att jag vill ha känslan av att bara ge kommandon. Det här med att rida i varje steg och hålla och sparka om vartannat är inget för mig. När jag gör något vill jag bara kunna ge hjälpen på samma sätt som du ger ett kommando till en hund och sen ska hästen förstå uppgiften. Det tar lite mer tid men i längden tror jag att det är betydligt trevligare för hästen och mig.  

För att vara mer specifik är det detta jag menar:

Mitja Heinzpeter och hans fina häst Macciato visar att det inte behövs mycket tvång för att genomföra en svår klass-bana. Detta har varit en visuell målbild för mig under ganska lång tid. Titta och njut!

Nu hejar vi på Sara Nissling och Elvin i helgen och nästa vecka har hon lovat att skicka med lite bilder och tankar kring hur det är att rida ett VM!

/Lisa

I skrivande stund öser regnet ner och jag ser fram emot att hö-oron kan lugna sig lite. Det har växt så det knakar sista dagarna så jag tror vi kan se fram emot en bra andraskörd. Fler goda nyheter är att det nu är officiellt att det Svenska Mästerskapet i Working Equitation 2024 kommer att ingå i SM-veckan i Västerås. En upprepning av arrangemanget 2022 i Linköping.

En av de finaste anläggningarna och bästa arrangemanget jag har varit med om. Att det är många sporter som samplanerar gör att det blir mycket mer publik. Är det ett SM vill man ju självklart ha publik, pompa och ståt. Extra kul är det att distans också hänger på.  Tänk om vi kunde fått ett samordnat SM för alla ridsportgrenar i framtiden. Hade varit hur häftigt som helst! Över 80 olika idrotter är än så länge klara för SM-veckan den 24-30 juni, ni hittar hela listan och mer information här. När man som jag kasar med hela familjen på sådana här arrangemang, är det ju trevligt att kunna titta på något annat än hästar och kanske se något nytt som verkar intressant. Verkligen ett toppen samarbete där alla grenar blir vinnare.

Här hemma prioriterar jag just nu inridning av min treåring Zafferanta, e. Zafferano -Quattro. Undan samma sto som Tore. Målet är treårstest i slutet av sommaren, vi har hunnit trava uppsuttet och det flyter än så länge på väldigt fint. Zaffran, som hon kallas till vardags, är en väldigt ambitiös, lättlärd och känslig häst. Det ska bli spännande att se vad det blir av henne i framtiden. Är tacksam för Saga Johansson som hjälper mig och är lugn och trygg när Zaffran hoppar lite på alla håll när vi testar nya saker. Nästa gång ska vi försöka rida lite ute på lina. 

En liten filmsnutt från andra gången i longerlina. 

Själv är jag positivt inställd till treåstestet som del i utbildning. Jag är dock lite tveksam till att resultaten ska förfölja dem hela livet. Hästarna är väldigt unga och de har en chans att visa sina kvaliteter. Alla vet vi hur lätt något går snett på en tävling och även det är ett led i utveckling men för treåringarna måste de visa framfötterna direkt, annars står det 5-5-5 på blup och det går inte att förändra. Jag själv lägger inte så mycket vikt vid resultatet, men det känns som det skadar framtida avel lite även om hästarna senare lyckas på tävlingsbanan. Det kan vara bra att minnas att man åker hem med samma häst som åkte till testet med,  oavsett resultat. Självklart så hoppas man ju ändå på bra resultat och Tore var ett poäng ifrån dubbeldiplom. Om man får drömma så kanske Zaffran kan ta hem det första dubbeldiplomet bland våra egna uppfödningar. 

Alla mina hästar är ju egna uppfödningar och Zaphira är tredje generation och härstammar från en av min mammas första tävlingshästar. Jag tycker det är mycket enklare att hålla på med hästar där jag varit med hela vägen och har koll på allt, det kan ju såklart hända saker hemma hos mig också, men då vet jag det och kan vara extra försiktig och förebygga så det inte händer igen. Jag har tidigare ridit in hästar åt andra och det är spännande men alltför många gånger får man inte hela bakgrundshistorien och då är det nästan omöjligt att göra ett bra jobb. Alla som jobbar med inridning ska ha en stor eloge för det är långt ifrån enkelt. 

Just nu står det lite stilla bland tävlingarna och det drar igång igen i augusti. Då drar det igång ordentligt och jag ser mycket fram emot höstens tävlingstermin. Jag har redan fått anmäla mig till Fjälkestads tävling i augusti. Nytt rekord och den första reserven anmälde sig två timmar efter att de släppt anmälan. Tur jag hade ställt klockan och fick plats till båda hästarna. Nu gäller det bara att hålla igång träningen så hästarna är på topp när det är dags!  

Kämpa på i värmen med träningen i veckan och vill ni se mer av vad vi gör på gården hemma kan ni följa oss på instagram @Skrubbeboda_gard. Är ni bara intresserad av hästarna och WE kan ni istället kolla in @WE_med_LisaGustavsson

/Lisa

I helgen genomfördes ytterligare ett pilotprojekt på Skrubbeboda Gård. För första gången på nästan 50 år har det återigen bedrivits ridläger på gården. 

Skrubbeboda gård har ju en lång tradition av ridläger och många hör av sig och berättar vilka fantastiska minnen och upplevelser de har med sig härifrån. Detta är precis vårt mål, att de människor som kommer hit ska bära med sig upplevelsen resten av livet. Under helgen har barnen ridit ut tillsammans med mig och vi har slipat på lydnaden hos deras hästar. Flera av  barnen har fått upp ögonen för WE och vilken nytta det kan ha oavsett vilken gren man vill satsa på. I grunden handlar ju ridning om att kunna bromsa, gasa, svänga höger och svänga vänster. När det sitter, kan man i princip göra vad som helst med sin häst. 

Jag blir alltid så imponerad av dessa unga tjejer och killar när det inte går som de vill. De bara försöker och försöker och försöker tills det går. Bästa lärdomen i livet enligt mig är att bara ge sig på ett problem tills det går, och vem kan lära ut det bättre än en tjurig ponny?

Grinden är verkligen en sån övning som prövar ryttarens mentala förmåga att hålla sig lugn.  En häst som inte riktigt förstår, kan hitta alla möjliga sorters sidestep i grinden. Det brukar lösa sig relativt lätt om man som ryttare bara kan ta några djupa andetag och inte hetsa upp sig lika mycket som sin häst. Enkelt i teorin, men ganska svårt i praktiken.

Jag tycker det hjälper att låta ryttarna prata om något helt annat under tiden så att inte deras mentala fokus ligger på problemet. Jag har många gånger skrivit här hur viktigt det är att lära sin häst att växla mellan full anspänning och full avslappning. Detta måste man först mästra som ryttare för att sedan kunna smitta av sig rätt känslostämning på sin häst. Så länge ryttaren sitter på helspänn, är det inte möjligt att få sin häst avspänd.  

Zaphira fortsätter att visa vilken stjärna hon är. Att hon kan vara så fin på tävling för att sedan få upp ett barn på ryggen och agera läromästare hela helgen utan att ta ett felsteg, visar på vilken fantastisk mentalitet hon har. Jag är så glad över att få ha en så trygg och underbar häst i stallet, dessutom ett sto. Zaphira är ju tredje generationen på gården och alla avkommor vi har haft efter mormodern har varit enkla att rida in, snälla i hanteringen och allmänt trygga i nya situationer.

Skönt med tanke på att man inte blir yngre och behöver kunna rida in framtida avkommor. I min värld är det också skönt om hästarna blir snälla eftersom inte alla hästar blir tävlingshästar och snälla trevliga hästar finns det alltid människor som vill ha. 

Här hemma är vi trötta men nöjda, efter flera intensiva dagar får man lov att ta det lite lugnt och bara ladda batterierna inför nästa läger om tre veckor. Vi tar med oss en hel del lärdomar. Extra skönt var det att formatet verkar fungera bra. Vi har haft flera föräldrar som hört av sig om att barnen varit nöjda och redan vill anmäla sig till nästa års läger.

Vi har haft ett väldigt högt anmälningstryck på lägrena och kommer att utöka antalet platser till nästa år. När man är mitt i verksamheten kommer också massor med idéer om vad som går att utveckla och hur allt kan bli effektivare, bättre och roligare. Vi är långt ifrån klara! 

Lycka till med träningen i veckan och vill ni se mer av vad jag gör hemma och iväg på äventyr, kan ni följa mig på Instagram @WE_med_LisaGustavsson 

/Lisa

Idag vill jag inleda med att dela med mig av ett gäng bilder från en grupp med aktiva, kreativa och duktiga ryttare på Richards Ridhus, Byslätt Istorp. De har haft sin första Pay & WE och vilket arrangemang de lyckades åstadkomma. Tänk vad bra något kan bli när det finns människor med driv och kreativitet!

WE är ju en fantastisk gren och som träningsform kan det ge vilket ekipage som helst nycklar för att utveckla relationen och lära sig nya saker. 

En av de aktiva, Susann Algesdotter Gunnarsson, beskriver verksamheten på Richards Ridhus som ett helt ideellt arbete och att gruppen brinner för att skapa och att ge både sig själva och andra möjlighet till att ha roligt med sin häst och utvecklas tillsammans. De håller på med flera grenar och inriktningar med sina olika hästar.

Som jag tidigare sagt är ju WE ett utmärkt komplement till de flesta grenarna och det har gänget på Richards Ridhus snappat upp. Jag ser fram emot vad de kommer att hitta på i framtiden!   

Hopp inför framtiden

Även bron hade ju såklart fått fantastisk utsmyckning!  

Att se den här typen av engagemang ger mig så mycket hopp inför framtiden. Tänk vad man kan göra tillsammans när man brinner för sin sport och vill göra det bra för alla inblandade. Mer WE åt alla! 

Hemma på Skrubbeboda Gård börjar första ridlägret imorgon. Jag försöker göra alldeles för många saker samtidigt och drar i alla trådar samtidigt. Vet dock att jag brukar lyckas färdigställa allt i tid, även om vägen dit är långt ifrån spikrak. 

En dröm jag förhoppningsvis kommer att färdigställa här hemma under nästa år är en stor gräsbana med flera fasta hinder som bank, vatten och en större bro med vatten under och en säker grind. Då är också tanken att, likt ryttarna från Richards Ridhus, anordna träningstävlingar och kanske också lite gästträningar med tränare från Europa.

Framtidsplaner smids

En dröm hade ju varit att få träna för Mafalda Galiza Mendez. Nu vet jag inte ens om hon reser för att hålla träningar men det är en målbild jag har i alla fall. Vi har ju möjlighet till både övernattning och uppstallning på Skrubbeboda Gård så det hade även kunnat vara aktuellt för långväga-gäster.

Man måste ju ha mål för fortsätta arbeta framåt, annars stannar allt direkt och det finns inget utrymme för när man bor på gård med hästar och en massa andra djur. Bara hästar brukar lyckas bli ett heltidsjobb på något sätt men i slutet är det väl det som är tjusningen, man måste leva för sin hobby. Det är också det fina i att möta andra som har samma livsåskådning.

Sverige har ju ändå en hästsekt. Frågan är om man kan få ledigt från jobbet på heliga dagar såsom Falsterbo horse show, Göteborg horse show eller varför inte  SM i Vetlanda. Jag tycker det känns rimligt att rödmarkera de datumen. 

Ni hittar mig på WE_med_LisaGustavsson och nästa vecka kommer det mer info om hur man kan ha det på ridläger hos oss på Skrubbeboda Gård! 

Nu är det dags att passa på och lägga in förslag till tävlingsreglementet. Använd den demokratiska rättigheten vi har och påverka vår sport från grunden. Det är viktigt att våga engagera sig i saker som behöver förändras eller utvecklas. Här hittar ni länken till synpunkter på TR. Om vi som ryttare, arrangörer och funktionärer väljer att inte lägga in synpunkter kan man inte heller klaga när något blir galet och det finns en ännu större risk att de som bestämmer gör det godtyckligt och att det framför allt inte baseras i verkligheten utan förändras till det som passar byråkratiskt istället. Sämre för sporten helt enkelt.  

Mitt förslag

Själv har jag lämnat in förslag på att det ska finnas möjlighet att starta unghästar i avd B där speeden inte är med. Det är såklart min högst subjektiva åsikt att hästarna inte gynnas av att gå mot klockan i tidig ålder. I hoppning är det inte ens tillåtet förrän hästen fyller sex år och då måste den ha gått två felfria rundor i klassen innan för att visa att den är redo. Fyra-  och femåriga hästar får inte gå på tid överhuvudtaget.

Undantaget är Falsterbo och liknande tävlingar där det helt plötsligt är tillåtet men det är en helt annan diskussion för ett annat forum. I WE är det extra viktigt att engagera sig i frågor om förändring eftersom grenen är så ung och fortfarande i stor utveckling, allt förändras fortare än i till exempel dressyren där de har fullt upp med att fundera på om de kan tillåta lättridning på fler ställen än vid ökning av steglängden i lätta klasser.  

Splittrad känsla

Just speed överlag i låga klasser känner jag mig lite splittrad kring. Jag förstår att många, inklusive jag själv, tycker att speeden är det bästa med WE. Samtidigt ser jag att den gör att många ekipage har svårt att komma vidare från travklasser eftersom deras hästar hetsar upp sig väldigt mycket i galopp. Detta främst på grund av att de enbart har galopperat inne på banan när det varit dags för speed.

Utöver det finns det många ryttare som är nöjda med att tävla i travklasser och då ska de självklart få rida alla tre moment. Jag har exempelvis elever med fantastiska varmblodstravare som gör travprogrammen riktigt fint och är supersnabba i speeden men har kommit upp i en ålder där det inte känns aktuellt att lära dem galopp, de ska inte hindras från att vinna alla travklasser där ute. Dessutom gillar jag inte att reglera saker som man som ryttare ska kunna påverka själv. Därför är en möjlighet att rida avd B i mitt tycke en bra lösning.

De som vill tävla på riktigt och rida speed får det och för de ekipage som vill fokusera på utveckling i lugn och ro har möjlighet till detta. Här är det också viktigt att tränare kommunicerar till nya ryttare hur man förhåller sig till speed för att nå de mål de själva satt upp för sig själva och sin häst.  

Film ovan: Tores långsamma speed från förra helgen, Jag försöker ta kortare vägar men undvika att skynda på i något moment, det kostade mig en placering men det är viktigare att befästa ett lugn på tävling än att vinna idag.  

Återhämtningsdags

Här hemma har hästarna haft en lugn vecka, det ger jag dem alltid efter tävlingar. Det är dock allt annat än lugnt på gården med 8 dagar kvar till första ridlägret och det känns som att varje gång något stryks från att göra listan så tillkommer två nya måsten. Lite träningar både hemma och iväg har jag hunnit med ändå. Det är lite paus i tävlingsterminen här nere så vi fokuserar mycket på att bygga upp inför hösten.

Övar övergångar och flera tränar på att komma vidare till nästa nivå. Har man en inplanerad tävling så vill man ju gärna öva så som hindrena ska ridas enligt den klassen. När det är paus gäller det att passa på att öva på det som är nytt och känns lite svårt. Jag upplever att det blir mindre frustration hos ryttarna när tävlingarna är lite längre bort. Mer fokus på prestation och mindre på resultat. Och som vi alla vet får man släppa på perfektionen när det är dags att lära sig nya saker. För mig är den utvecklingen mycket viktigare än priser på tävling.

För några veckor sedan lyckades jag guida ett ekipage till deras första lyckade galoppombyte, det kändes som en riktig vinst! Det gjorde också mig helt plötsligt tacksam för att det varit så svårt att få till rena byten på Zaphira som gjort “hoppbyten” hela sitt liv. 

Önskar er en bra vecka

Nu vet jag hur man gör och kan hjälpa andra, vilket är något som jag brinner för. Jag tycker det är så roligt att hålla träningar och se andra utvecklas. WE har bra övningar oavsett om man bara vill jobba på relationen med sin häst eller rida VM! Lycka till med träningar och tävlingar i veckan och vill ni se mer av mig och mina hästar kan ni följa oss på WE_med_LisaGustavsson  

/Lisa

I helgen var det hemma-tävling på Mörrums Ryttarförening där jag agerade både tävlingsledare och tävlingsryttare. Med facit i hand kan det nog vara lite mycket att hålla reda på men det gick ju bra ändå.

Vill man tävla så får man arrangera tävlingar. Jag vill inleda veckans inlägg med att tacka alla våra duktiga funktionärer – utan er blir det ingen tävling och det börjar kännas lite enklare att hålla WE-tävling hemma. Det var vår tredje tävling på klubben och min upplevelse var att allt flöt lite enklare än de andra två gångerna. Det är okej att inte ha koll på allt och göra lite misstag även som tävlingsarrangör. Man lär sig och utvecklas tillsammans. Helt plötsligt faller allt på plats och alla hittar sina roller och jobbet som tävlingsledare behövs knappt. 

Tore var först ut bland mina hästar, han gjorde en jättefin teknik, där allt gav höga betyg utom sidvärts mellan bommar, detta är något jag tar på mig som ryttare eftersom vi helt enkelt inte har övat tillräckligt på det. Trots den missen fick vi ändå ihop över 66% och sen genomförde vi speeden utan fel. Dock med långsam tid eftersom jag har valt på grund av att Tore bara är 5 år, att inte rida mot klockan i speeden ännu. Jag har funderat mycket kring om det skulle kunna vara aktuellt med Avd B för unghästar. Då hade man kanske istället kunnat starta två teknikrundor. Jag vet att man får rida två klasser i två-momentstävling men jag tycker det blir för mycket om han ska starta två teknik och två speed. Oavsett så känns Tore väldigt trygg på banan och tar sig an hindren med självförtroende och planen är att han ska få gå upp till LB nästa tävling, vilket i det stora hela var målet denna helg.  

Zaphira startade MSV B och var tillbaka på banan som vanligt, hon gjorde en fin teknik utan större missar och fick ihop över 67%. Som jag skrivit tidigare var jag lite trött i huvudet när det var dags för Zaphiras start och även speeden gjorde hon jättefint men på sista hindret i speeden valde jag trägrind istället för repgrind vilket tyvärr resulterade i en uteslutning ur speed momentet. Vi var dock enda ekipaget som tog sig runt tekniken och det gav en, om än lite oförtjänt, vinst i klassen. 

Just trägrinden ställde till med mycket problem i alla klasser och jag tänker att det är nog så enkelt som att det inte finns på många klubbar ännu där det finns en trägrind att öva på och därför har många har nog inte haft möjlighet att träna tillräckligt på den. Zaphira har bara sett den en gång men hon är till sin natur en mycket obekymrad häst som tar saker med ro. Det blir klart mycket svårare när man har en häst som är lite mer spänd och accelererar fortare när den blir rädd.  

Nivån på hästarna som går WE har ju höjts avsevärt sista åren, en tydlig trend är mer energiska hästar med mer flash. Det är såklart snyggare och de får bättre procent i framförallt dressyren. Det syns dock att det blir betydligt svårare i de tekniska momenten som kräver avslappning. En sådan häst ,upplever jag, kan också få mycket svårt att växla mellan anspänd och avspänd. Men alla hästar har sina för.- och nackdelar och det är ju upp till varje ryttare att hitta det som passar en själv bäst. Jag älskar mina lugna, trygga hästar som tar allt från resa till tävlingsmoment med ro. 

I skrivande stund är jag även mitt uppe i att resultatrapportera tävlingen, här har vi helt klart lite utvecklingspotential inom grenen. Jisses vad omständigt det är. Att det ska vara nödvändigt att lägga till varenda ryttare och varenda häst, samt varje resultat manuellt, kan ju inte vara möjligt. Det är över 50 år sedan vi landade på månen. Jag är övertygad om att tekniken finns där ute, vi måste bara våga ta den till oss. Det känns ändå okej när det bara är 20 starter men tänk om det hade varit 100 istället. Jag hade aldrig blivit färdig. 

Jag har rent tävlingsmässigt det ganska lugnt framöver och ska fokusera på dressyrträning där målet är att ta fram en kür och även kanske musiksätta den. Vad ska ni lägga fokus på i sommar? 

Lycka till till er som ska tävla i helgen och vill ni veta mer om vad jag gör här hemma kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

Denna vecka i WE-bloggen har jag glädjen att berätta att vi får chansen att följa Charlotta Ström som varit i München och dömt den internationella WE-tävlingen där. Charlotta  är Sveriges internationella domare i WE och med sig denna gång hade hon den tyska domaren Nicola Danner och den spanska domaren Jose Andres Benito. Denna helg var det alla fyra WE-grenar med och  söndagen avslutades med kofösning.

Charlotta beskriver att det var generellt hög standard på alla ekipage i alla grenarna och inga större missöden inträffade. Flera ekipage är aktivt ute och tävlar dressyr på Grand Prix-nivå vilket såklart syns även i teknikmomentet. 

Alla domare låg mycket lika i procenten vilket känns bra då Charlotta inte tidigare dömt ihop med Jose Andres tidigare. Tävlingen i München är den näst största tävlingen i landet och det brukar vara uppåt 40.000 personer som kommer för att titta. Det finns något för alla. Barnfamiljer kan se på olika uppvisningar, det hålls dressyr- och hopptävlingar på Grand Prix-nivå, såklart massor av saker till salu med precis allt du har eller inte visste att du behövde runt häst från smått till stort. 

I lördags berättar Charlotta att det var speed och det avslutades med en speciell speed för de 10 bästa där den som vann fick 1 000 €! På hoppbanan mellan hindren var utvalda WE-hinder uppsatta och med mycket fartsträckor mellan. Med TV-sändning som visar storbild, peppande musik och en stor publik som tjoar fram hästarna ger en ståpäls, det är så häftigt att se!’

Charlotta beskriver vidare att hon personligen inte alltid har tyckt om kofösningsmomentet men när det sker av dem som är vana att hantera kor och vet hur man gör är det ingen stress för någon inblandad och på några sekunder har en kossa sållats ut och vallats till en fålla, för att sedan få gå tillbaka till sin flock. 

Charlotta beskriver också att en av höjdpunkterna i helgen var helt klart Therese Nilshagens otroliga vinst på över 75 procent! Charlotta berömmer Thereses ridning och insats i München. 

¨¨Charlotta avslutar med att “...helgen snart är slut för mig som domare på den tyska internationella tävlingen och championatet i WE för den här gången. Det säger poff, så är helgen över och man sitter på flyget hem och det känns overkligt och omtumlande när man är åter i lunken hemma på måndagen. De dammiga skorna och högen med smutstvätt påminner om att det var verkligt och det är ännu ett härligt minne att lägga till när man blir gammal”.

Vill ni följa med Charlotta på fler tävlingar runt om i Sverige  och världen hittar ni henne här på facebook. Hon rekommenderar också alla att gå med i gruppen We Love WE samt följa   svenska ridsportförbundet – working equitation

I en lite mindre internationell värld sitter jag med förberedelser till Mörrums två-moments-tävling på lördag, skriver startlista och ryttarmeddelande. Jag ska starta båda mina hästar och ser fram emot att få tävla på hemmaplan igen. Zaphira har känts jättefin, hon ska starta MSV B och Tore ska gå sin andra tävling i livet och starta LC. 

Vill ni veta mer om vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @we_med_LisaGustavsson

Det har varit full fart hela veckan, just nu händer det så mycket. Jag snittar 20 000 steg om dagen för tillfället. Ett ständigt mantra är, “det blir mindre att göra nästa vecka” och när nästa vecka kommer är det bara att upprepa, “det blir mindre nästa vecka”. När jag tänker på att februari och mars aldrig ville ta slut så känns det som man knappt hunnit blinka så var april slut och vi är i mitten av maj helt plötsligt.

Alla djur ska ut på bete så vi stängslar och stängslar och stängslar här hemma. Det har tillkommit en inhyrd och min sons ponny har flyttat hit på lite miljöombyte så just nu har jag sex hästar hemma vilket är kul, jag tillhör kategorin som inte kan få nog av djur överlag. Så hemma på Skrubbeboda Gård har vi senaste tiden utökat artbeståndet med både nya kycklingar, kattungar, kaniner och kor.  Snart kommer några av min systers tävlingshästar på välförtjänt semester också. Då har vi fullt i hagarna, vilket är underbart! 

Senaste veckan har jag haft träningar på ett par olika ställen runt om i Blekinge. Jag har så många duktiga elever! Det är så inspirerande att se utvecklingen många gör tillsammans med sina hästar. Jag funderar mycket kring målsättning och hur det kan fungera utan tävlingar och tester. Alla har inte tävlingsambitioner och det är ju inte en nödvändighet för att vilja utvecklas med sin häst. WE är ju utmärkt att träna bara för att bygga upp en smidig stark häst som håller länge, samt ett bra sätt att miljöträna och bygga en fin relation mellan häst och ryttare – vilket i min värld är värt mer än alla rosetter man kan bära hem från en tävling.

Jag har tidigare skrivit om vikten av galopparbetet och det jobbar jag vidare med i mina träningar så ofta det går. Sen är ju WE tacksamt eftersom det fungerar så bra på vilken nivå man än är i sin utveckling tillsammans med sin häst. Det går utmärkt att skritta alla hinder i lugn och ro. Utvecklingen kommer, bara man fortsätter försöka. 

I måndags var jag på dressyrträning för Birgitta Bergstrand i Mörrum. Vi fick mycket hjälp med samling och lugn. Zaphira låg på mycket och jag får verkligen anstränga mig för att inte bara “hänga på” utan stötta henne i att behålla balansen och inte låta takten rinna iväg så vi bara  skyndar oss igenom övningarna. Överhuvudtaget är det så lätt att börja skynda sig när något känns svårt. Till slut fick vi till några fina öppnor och slutor i balans. Det är ju kul när man kan finslipa övningar och inte bara försöka överleva dem. Även här kommer man tillbaka till att det bara är att göra det tills man lär sig. När polletten faller ner och det som kändes helt omöjligt är plötsligt plätt lätt. Det handlar bara om tålamod så kan man lära sig det mesta. 

Det är också full rulle på planering inför hemmatävlingen den 28:e. Jag har fått flera meddelanden om önskan angående att vi ska utöka antalet platser och jag förstår att det är superfrustrerande att inte få plats när man vill tävla. Vi har också begränsat till en start per ekipage för att så många som möjligt ska få vara med och rida. Jag vill också bara snabbt förklara att anledningen till att det är max 20 starter på många tävlingar är att då behöver man inte ha någon överdomare. Det innebär lite mindre utgifter.

Jag har vid ett par tillfällen varit med och hållit i tävlingar som inte gått ihop, det är inte alls kul som arrangör. Därför är det ganska bra med några reserver. Det betyder oftast att alla anmäler sig i tid i fortsättningen och betalar som de ska. Ingen vill ju bli av med sin plats. Tyvärr är det en förutsättning för att det ska bli några tävlingar att de åtminstone bär sig ekonomiskt. Ingen klubb vill hålla i tävlingar som går back.

Jag vill också nämna att just våra WE-tävlingar har haft god ekonomi såhär långt och med anmälningstrycket som är nu verkar det ju inte ändra på sig. Vi kommer också att ha en tre-moments-tävling med distriktsmästerskap i slutet av september där det kommer att finnas fler platser så håll utkik efter propositionen. Är det några av er som läser som ska tävla i Mörrum? 

Lycka till i med träningen denna veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

Jag har i ett par veckor funderat mycket kring vägval, tempo och riktningar på tävlingsbanan i WE. Själva tävlingsmomentet är ju väldigt fritt fram för ryttaren att fundera och lägga upp det på ett sätt som passar ens häst.

Exempelvis i fållan vid varvbyte gör man en volt tillbaka, bakdelsvändning eller piruett beroende på vilken klass man rider. Vill man vara lite smart så gör man vändningen åt det håll som hästen har lättast för. På träning är det självklart att man tränar liksidighet hos både häst och ryttare men på tävling ska man visa upp det man är bra på.

Ett annat exempel är att man får lov att lägga volter inne på banan. Min uppfattning  kring detta är dock att man ska göra det sparsamt. Behövs det verkligen, är det bättre att lägga en volt för att få hästen lugn och avspänd igen så att man kan utföra nästa hinder på ett korrekt sätt. Hoppar och bockar hästen efter hindret och när du ska in i klockan kan man behöva lite tid, dock ser ju såklart domaren detta och minns det när hen sätter poäng för allmänt intryck. 

Det är värt att lägga lite extra tid på banskissen och verkligen ha alla vägar klara i huvudet innan start. Man gör inte bra val i ett tävlingsmoment när man har 0,2 sekunder på sig att fatta ett beslut. Jag gjorde helt klart ett sådant felval förra helgen. Zaphira är en stor häst och jag brukar skritta fållan, vilket medför ett maxbetyg på 6. Hon var så spänd i parallellslalom att jag ville visa domaren att hon byter och svänger jättefint. Tyvärr var hon lika spänd i fållan. Jag skulle ha hållit mig till min väl genomtänkta plan och inte gjort några sista-minuten-förändringar. Det är bara att lägga sådana misstag på erfarenhetskontot och försöka att inte göra om dem.  

När vi talar om fel och att lära sig av sina misstag vill jag också nämna att det i TR finns 15 sätt att bli utesluten på i teknik- och speedmomentet. Det kan vara bra att läsa på i TR en extra gång innan tävling så man har koll. Till exempel så blir man utesluten om man rider eller rör hinder innan start, ganska självklart kan jag tycka man kan ju inte öva på bron innan start. En annan självklarhet är att rider man hindrena på fel håll eller i fel ordning blir man utesluten. Jag vill också nämna att man inte får byta arbetshand, det ger inte uteslutning i lätta klasser men det är tråkigt att få en nolla i protokollet eller en massa extra sekunder i speeden, jag har provat och det var inte värt det. 

Något som jag tycker är lite annorlunda och svårt att förstå är att det finns en allmän maxtid på 8 minuter. Att ha en allmän maxtid när banorna kan variera mellan 20 x 40 meter och 50 x 100 tycker jag är lite märkligt, speciellt när det inte mäts någon bansträckning. Vi vet alltså inte hur lång banan är. Vi har heller inget direkt tempo att förhålla oss till förutom given arbetsgångart. Maxtiden är också allmän för alla klasser oavsett om man rider LE eller Svår. Vet inte om man tänkt att det går långsammare i de låga klasserna men där finns färre hinder och att det tar ut vartannat. Det ska tilläggas att jag aldrig varit med om att någon blivit utesluten på grund av denna regel. Om det är så att man alltid är klar innan, kan man ju undra varför den behövs. Finns det någon som har lite kloka tankar kring detta? 

Vidare kring detta med tempo, maxtider och meter, så saknar jag lite hoppningens rekommendationer. Om man vet att en bana rids i 350 meter per minut och att den optimala längden på galoppsprången är 3,5 meter, går detta att öva hemma så att man kan få upp korrektheten efter klassen. Jag har frågat flera svårklassryttare om det där med språnglängden i galopp och fått samma svar – så kort det bara går. Inte riktigt det svar man önskat när man har en häst på 174 cm som startade sin karriär som femåring med galoppsprång på 5 meter och knappt kunde vända på en hel kortsida, men det kommer lite i taget. 

Jag gillar att mäta, det är nog därför jag saknar något att förhålla mig till, vill jag minska Zaphiras steg till 3,5 meter, då lägger jag helt enkelt ut två bommar med 35 meter emellan och där ska det vara 9 språng. När det sitter, kan man också öva på att öka och minska tempot genom att lägga till eller dra bort galoppsprång. Jag kan självklart göra samma sak nu och bara jobba med att korta sprången men det hade varit skönt att veta vad som är optimalt. 

Lycka till med träningen i veckan och vill ni ser mer av vad jag gör hemma på Skrubbeboda och iväg på träning och tävling kan ni följa mig på instagram @WE_med _LisaGustavsson 

Ibland vinner man och i bland förlorar man.

Förra veckan hade jag en perfekt tävlingsdag med Tore och denna vecka var jag och Zaphira inte alls överens. Tyvärr vet man ju inte innan hur tävlingen kommer att gå så man måste åka de gångerna det inte fungerar också. Vi siktar framåt och funderar lite kring upplägget. Zaphira blev väldigt spänd i bytena och gjorde byten både här och där, tyvärr inte där de skulle vara. Nästa tävling är i Mörrum den 28 maj och hon är anmäld till MSV.

Jag är osäker på om spändheten bara var för att det var första gången för i år eller om det är ett större problem och vi kanske behöver backa och rida någon klass utan byten för att få tillbaka den fina avspända känslan vi har haft tidigare. Ridningen överlag är lätt när allt fungerar men blir så himla svårt när det inte går som man vill.

Vilken strategi brukar ni använda för att hantera problem på tävling? 

Denna vecka ska jag fokusera på grunderna och att få en lugn, glad häst, det är ju trots allt det viktigaste. Känna in var Zaphira befinner sig och hur mycket jag kan kräva just nu. I mitt tävlande är det viktigt att jag har hästarna med mig och att de trivs i situationen. Gör de inte det måste man förändra något och anpassa sig. Det är lite jobbigt att diskutera misslyckande i ett så här öppet och tillgängligt forum men jag tänker att vi alla går igenom det och att det kan vara skönt att läsa om saker som inte heller går riktigt som planerat.

Att hålla på med hästar är allt annat än enkelt och bakslag är en del i all utveckling. 

När det inte går riktigt som man vill i sin egen ridning är det tacksamt att ha duktiga elever att skifta fokus till. Just nu är det flera ekipage som går framåt i rekordfart. Flera jobbar med växling från LB till LA vilket är ett ganska stort steg. Jag har sett ett tydligt bekymmer med att många fastnar i trav-klasser och det vill vi ju inte. Därför har jag börjat lägga in mycket mer galopp mellan hinder tidigt i hästarnas utbildning. För att få till det har jag längre vägar mellan hinder i de slingorna vi rider så även de hästar som tar lite tid på sig att komma upp i galopp hinner med några språng innan nästa avbrott kommer.

Jag har skrivit det tidigare men övergångar är lösningen på i princip allt. En sak till som jag tror ställer till det för många när man ska gå från LB till LA är om man ridit många speedtest i LB där man galopperat. Är man som ryttare inte försiktig, är det lätt att bygga upp mycket stress i sin häst i samband med galopp och speed. Detta leder i sin tur till att det tar lång tid innan hästen kan göra ett avspänt tekniktest i galopp. Jag tror att man kan spara mycket tid på att inte ha så bråttom i början.

Galopp-klasserna kräver mycket styrka som tar tid att bygga upp. Ett bra sätt att stärka sin häst i galopp är en studsserie, i kombination till ett hinder där man gör halt, förslagsvis flytta mugg eller bordet. Sen rullar man på tills det känns bra. Det är viktigt att använda en stor volt som är minst 20 meter i diameter, gärna mer. Börjar hästen bromsa innan ryttaren tänkt, rider man bara halten ibland. Framåtbjudning är alltid prioritet ett när man jobbar med hästar. 

Nytt här hemma är att jag försöker sätta ihop lite knattegrupper för barn med egen häst. Min son på snart två och ett halvt år älskar att rida och jag vill gärna få in lite lek och lagkänsla där barnen får umgås med sina hästar tillsammans. Jag tänker lite djungelgympa fast till häst. WE-hinder är perfekta eftersom det går att göra så mycket i skritt med ledare – gå över bro, rida slalom eller lyfta kannan. Då blir det mer hjärngympa än att bara dutta runt i ringen både för häst och ryttare. När det kommer till barn oavsett ålder är självklart största fokus att allt ska vara roligt och att man får lära sig i leken. Ibland önskade jag att det var så för oss vuxna med. Det är så lätt att förlora sig själv i prestation och glömma bort att vi håller på med detta för att vi älskar våra hästar och tycker det är roligt att umgås med dem. 

Hoppas ni lyckades bättre på era tävlingar i helgen, lycka till med träningen i veckan och vill ni veta mer får ni gärna följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

/Lisa

I helgen har jag äntligen varit på årets första tävling. Min lilla Casanova Hästak-avkomma som hunnit bli fem år har gjort sin första start i livet och vilken start det blev. Det var nästan så jag grät lite när jag kom ut från banan. Tore är helt fantastisk och vill bara göra sitt bästa hela tiden. Med nästan 73% i den ena och 73% i tekniken i den andra klassen så verkade domaren hålla med mig!

Trots en ganska långsam och försiktig speed vann vi LC. Jag vill inte stressa hästarna i speeden och väljer att rida långsamt men korta ner vägarna lite. Tore är som sagt bara fem år och han är så duktig på att vänta och lyssna på mig. Jag vill inte skapa en situation där han börjar stressa för att jag har jagat honom i speeden.

Hästar måste få ta tid på sig. Överlag är jag ganska försiktig med att rida speed innan hindrena känns helt befästa. Zaphira känner jag mer att hon inte hetsar upp sig så lätt och det går att rida fortare. Jag är dock alltid noga med att ta ett kort andetag och våga vänta i de hinder som innehåller halter. Detta för att jag inte vill att hästarna ska börja jogga i halten och få dåligt tålamod nästa gång det är dags för teknik. 

Vill tacka alla funktionärer i Eriksmåla för ett fint bemötande och väl genomfört arrangemang som vanligt! Extra roligt denna helg var att en av mina elever, Lisa Levin, vann sin klass med över 74% i tekniken. Då blir man väldigt stolt som tränare! 

I vardagen arbetar jag just nu mycket både själv och på mina träningar med växlingar i energi, att hela tiden jobba med hinder relaterat till annat, både andra hinder eller till exempel travbommar. Det är också extra härligt att det äntligen går att rida på mina fält igen. Då har jag som exempel på övning att hästarna får gå ett par språng över några små stockar för att sedan kunna göra en lugn halt och genomföra grinden korrekt.

Växling mellan anspänning och avspänning är ständigt närvarande i WE. När man som ryttare kan rida med full energi genom parallellslalom för att sedan släppa tyglarna och hästen kan skritta helt avspänt i en tävlingssituation då har man hittat kopplingen till engagemang utan stress och det är verkligen inte enkelt. 

Nästa helg ska Zaphira gå en tremoments Medelsvår B i Åsbo. Jag hoppas hon kan hålla jämna steg med Tore även om det såklart är lite svårare i en medelsvår än i LC att nå så höga poäng. Att det blir hela 30 starter känns ju roligt, det märks att WE växer. Det känns som tävlingarna fylls i en rasande hastighet och det hjälper att ha koll så man anmäler sig i tid.

Propositionen till vår två-momentstävling på hemmaplan den 28 maj kom ut igår och efter sex timmar hade vi fyllt tävlingen och hade ett par reserver. Det är något som jag aldrig har varit med om tidigare, då gäller det att hänga på låset så man får en plats. Det behövs verkligen fler tävlingar, men det är ju kul att arrangera när det är så populärt! Jag har också sett ett par nya klubbar i närområdet som lagt in tävlingar, så det blir successivt mer och mer. 

Något annat som ständigt utvecklas är nivån på de tävlande ekipagen, när jag började för några år sen var det sällan man såg procent över  65% och nu känns det som det är mer regel än undantag att rida på över 70% för att kunna ligga i toppen, det är bra för det kräver av oss alla att vi ska jobba lite hårdare, mer fokuserat och ha en tydlig plan. Med en bred bra bas kommer det att komma många duktiga ryttare i svår klass i framtiden, det är jag säker på.

Vidare tycker jag att det kommer fler och fler ponnyryttare eller juniorer på häst, vilket såklart är kul och en förutsättning för att hålla en hög nivå också i framtiden. Hoppas många av dessa unga ryttare kvalar och rider Riksmästerskapet i Vetlanda så vi kan få ett Svenska Mästerskap för juniorer också.  

Ska ni tävla i helgen, kanske se vi i Åsbo? 

Lycka till med träningen i veckan och vill ni ha mer uppdateringar kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

Denna vecka handlar om Mia Säwe och Åsa Linnér som ni kan följa på facebooksidan Working Equitation med Mia och Åsa och på instagram Mia.Sawe samt Olandsbergs_hastar. De har varit generösa nog att dela med sig av helgens äventyr när de var på tävling i Tyskland, 100 mil enkel resa.

Tredagars-tävling med 100 starter från flera olika nationer med allt från shettis och ledare upp till svår klass. De berättar att det är lite mer show och känsla av arrangemang med alla starter och ryttare från olika länder. På en tredagars-tävling rider man dressyren på fredagen, tekniken på lördagen och avslutar med speed på söndagen. 

Att åka utomlands och tävla innebär så mycket mer än bara tävlingen i sig, det behövs godkända tracesintyg innan man ger sig av, det är långa resor, färja, nytt reglemente, planerade pauser för hästarna. Allt detta innan man ens är framme på tävlingsplatsen. Hästarna Akropolis och Gaborone har tagit trippen med ro och verkar ha varit nöjda rakt igenom tävling och resa.  

Mia och Åsa har under tävlingens gång berömt svenska arrangörer för välfungerande tävlingar. Rent organisatoriskt har tävlingen i Münsterland inte flutit på lika smidigt. När musiken strular, det inte finns någon speaker och dressyrprotokollen är på vift, får man inte ha klena nerver. Att ha tålamod med arrangörer och hjälpa till där det behövs är också något som vi alla är överens om är ganska grenspecifikt för WE. 

Både Åsa och Mia berättar om WE-andan som även verkar finnas utanför Sveriges gränser. Alla är hjälpsamma och är det någon som håller på att göra ett misstag gör alla sitt bästa för att hjälpa ekipaget på rätt väg. Som vi alla vet finns det många sätt att lyckas bli utesluten i WE. Jag har till exempel provat att rida över sidvärtsbommen på fel håll och plingat med vänster hand i klockan.

Ännu svårare är det när alla länders tävlingsreglemente är olika. För att uttrycka mig med Mias ord: “Att bara ta sig igenom alla tre moment utan att bli diskvalificerad är en vinst i sig”. En rädsla som fanns var att behöva hoppa av i speeden om något rivs ner för att sedan sitta upp, tänk om man inte kommer upp igen? Både Åsa och Mia beskriver dock hur mycket ett sånt här arrangemang ger i kunskap och erfarenhet. De uppmuntrar fler att försöka ta sig utomlands och påminner om att det finns klasser på alla nivåer så det finns ingen anledning att vänta med att åka utanför Sveriges gränser tills man rider svår klass. 

De hade lite tips att dela med sig till den som har planerat att åka iväg på långvägatävling till främmande land. Är det första gången så åk gärna med någon som har lite mer rutin så man kan få lite stöttning med framförallt regelverket men också att resa och om något hänger upp sig. Att inte hetsa upp sig för mycket när något inte går helt enligt planerna, utan försöka att bara följa med i takten som arrangören arbetar efter. Släpp fokus på resultat och våga fråga! Här kommer vi tillbaka till WE- andan, de flesta svarar gärna på frågor och hjälper till där de kan. 

Vilken upplevelse att få vara med på en sån tävling och det verkar ju vara kul, jättespännande och utvecklande att åka på. Själv blir jag nervös bara av att tänka på att ge mig av men det får ju inte stoppa en. Jag är väldigt tacksam för att det finns flera med mycket erfarenhet som kan stötta och visa vägen. Allt nytt är ju svårt tills man lärt sig. Målet med denna blogg är att peppa flera att komma igång och utvecklas inom WE så jag är mycket glad över att Mia och Åsa har tagit sig tid att dela med sig av sina upplevelser och tankar. In och följ dem på sociala medier, de har bra och frekventa uppdateringar samt koll på vad som händer inom WE både i Sverige och utomlands. 

Som en liten notis vill jag bara nämna att det rullar på här hemma. Jag har haft mycket träningar senaste veckan och även hunnit träna dressyr själv med en halvvild häst som mest pep och hoppade i bytena. Just nu ser jag fram emot Eriksmåla och årets tävlingsdebut på lördag. Vill ni veta hur det går kan ni följa mig på instagram@ WE_med_LisaGustavsson. 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte bort att anmäla er i tid eftersom alla tävlingar blir fulla på en vecka ungefär!  

/Lisa 

Idéen till det här inlägget skapades från artikeln i Ridsport kring vilka hästar som polisrytteriet söker och framförallt vilka kvaliteter de söker hos en bra polishäst. Förutom färgpreferenserna, där polisrytteriet inte vill ha hästar som sticker ut för mycket då det blir enkelt att skilja ut och attackera, är det i princip samma som i alla fall jag efterfrågar i WE. Modiga, lugna, samarbetsvilliga hästar med hög ridbarhet. 

I min familj har vi avlat fram svenska halvblod i 30 år och Zaphira är tredje generation som är uppfödd på gården. I och med att mitt intresse svängt från hoppning till WE har också mitt avelsmål förändrats. Jag älskar mina hästar och vill inte byta ut dem men på sikt vill jag kunna ta fram hästar som är ännu bättre lämpade för WE och som det ser ut nu är det svårt att hitta hingstar som ger en bättre allround-häst med bra temperament inom SWB.  

Jag har funderat mycket kring hingstvisningarna och SWB:s nya mål att man ska stötta även avel på trevliga allroundhästar, polishästar och ridskolehästar – kärt barn har många namn. Går man in och läser resultaten till hingstproven, är där dock inget som tyder på en förändring, inte någonstans frikopplar man mentalitet från prestation. Jag har försått att det inte är en enkel sak att hålla isär temperament från prestation.

Det som gör det otydligt och som har blivit ett bekymmer för SWB är att temperament som är bra för topp-sport inte nödvändigtvis är bra för gemene man och det är egentligen väldigt få hästar som används i toppsporten. Min tanke med det här är att det borde vara möjligt, speciellt nu när det finns accepterade hingstar, att på något sätt mäta temperament där vi inte relaterar det till att bli en Grand Prix häst. Sen ska man inte missta ett bra temperament för en häst som inte vill något och bara står stilla. Ett bra temperament är en häst som är lugn och trygg men ändå ambitiös. Såklart inte ett helt enkelt avelsmål eftersom det blir lite motsägelsefullt. 

Annica Gleisner, som är utbildningssamordnare på polisrytteriet, säger att de har metoder för att bedöma hästarnas temperament och lämplighet. Kanske skulle även SWB kunna använda sig av deras metoder för att testa hästar som inte är hopp- eller dressyrinriktade utan korrekta bra hästar med gott temperament som skulle vara aktuella för alla som inte tävlar på absoluta toppnivå.

Precis som det finns hopp- och dressyrinriktade hästar, kanske det behöver komma till någon form av allroundinriktning, eller varför inte med WE-inriktning, där man testar hästarna i flera olika grenar. Även unghästtester går ju på andra hållet där man nu väljer att visa hästen antingen som hopp- eller dressyrhäst. Det kan ju vara så att om man har en unghäst som ska gå Falsterbo, Elmia och unghäst-VM så behöver den specialiseras tidigt.

Men om man har en unghäst som inte ska gå på den nivån kanske man kunde haft tävlingar och tester på en lite lägre nivå men där de måste klara flera olika grenar, till exempel en caprillibana, enklare fälttävlanshinder och någon form av temperamentstest, liknande det de gör för polishästar eller beridna högvakten. Provridning av hingstar för denna kategori skulle kunna göras av duktig amatör.

För mig hade provridningen haft ett större värde om de inte bara var superduktiga ryttare som red. Då ser man vilka hästar som kan reda sig själva lite. Bra hästar får sämre ryttare att se duktiga ut, självklart ska de inte behöva hoppa några jättehinder eller på något sätt riskeras att hästen skadas utan bara allmänt se hur de reagerar utan ett proffs i sadeln. 

När det kommer till trevliga, enkla hästar som både hoppar bra och rör sig trevligt är nog det närmsta vi kommit Casanova Hästak. Jag har en som fick diplom på treårstest och ett poäng ifrån diplom som dressyrtalang och han är så snäll att man nästan inte kan tro det. Min syster har också en Casanova-avkomma, som även den har ett väldigt gott temperament och är välvilligt inställd till arbete. Nu finns han ju tyvärr inte kvar i Sverige men han har ju någon godkänd avkomma och vem vet, i framtiden kanske han kommer hem igen.  

Hur tänker ni som avlar fram hästar för WE för eget bruk eller för att sälja till tävlingsryttare? Blandar ni över rasgränserna, fokuserar bara på lusitano eller finns det någon SWB-hingst som ni satsar på därute som ger den perfekta WE-hästen?

Slutligen vill jag också bara nämna att landslagets enda juniorryttare Sara Nissling i helgen var i Holland och tog med sig en internationell vinst hem. Grattis än en gång! Ni kan se delar av ritterna på instagram @saranissling som också tog hem en andra plats på senior SM i Linköping i somras så det är helt klart värt att följa henne framåt. Glöm inte att ni också kan följa mig på instagram @we_med_LisaGustavsson och lycka till med träningen i veckan! 

I lördags var det dags för årets första träningstävling, mina hästar debuterande båda fast på olika sätt. Tore, som bara är fem år gammal, gjorde sin första start i livet i WE, detta gjorde han med bravur totalt fick vi ihop strax över 70% och med en 9a på bron. Känns som det bådar väldigt väl inför framtiden. Vilken liten pärla jag har! Tore är en sån underbar häst som tar saker med ro, det har han gjort sen han föddes. Båda våra Casanova-avkommor har fantastiskt temperament, trots att deras mammors mentalitet kanske inte var deras starkaste egenskap. Det är underbart när aveln slår rätt!  

Zaphira och jag försökte oss på Msv A för första gången och när jag tagit en titt på banskissen så funderade jag på varför jag hittat på sådana dumheter när jag anmälde mig…

Jag var väldigt nervös och tyckte inte alls att framridningen gick som den skulle. Som tur är har jag en häst som inte hetsar upp sig så lätt. När vi kom in på banan så tog hon tag i uppgiften. Vi knåpade ihop 62% och inga underkända hinder men vi fick lite bakläxa i att rida med lans på andra hinder, framförallt när vi också ska byta galopp samtidigt behöver ryttaren kunna hålla reda på lite fler saker på samma gång men jag lär mig, lite i taget. Det fina med en träningstävling är att det ger en chans till övning och kolla av vad som behöver förbättras så man är på topp när det är dags för riktigt tävling. 

Det var ganska många svåra moment med i MSV A:n vilket känns skönt för det känns som vi ska klara det mesta nu, vi har ju både ryggat mönster, ryggat åttvolt och ridit två tunnor, bro och hoppat hinder med lans. Känns inte som de kan hitta på så mycket mer i Ölmstad men man vet såklart aldrig. 

Jag hade också många elever som var med och tävlade, några för första gången, andra med lite mer rutin. Det är så roligt att följa och guida duktiga, engagerade ryttare med fina hästar. Det är också bra att få se dem i ett annat format än träningen så nu har vi massor med nya saker vi saker öva på i fortsättningen. När det kommer till tävling i jämförelse med träning så ställs allt lite mer på sin spets.

Det är också en konst att fortsätta rida bra även om något hinder inte gick så som man hade tänkt. Det är lätt att stanna i den dåliga känslan av misslyckande. Ingen ryttare rider perfekt någon gång, att lära sig hantera saker som inte går som de ska är en stor del i att vara tävlingsryttare. 

Något av det mest intressanta med vår P&WE har egentligen inget med mig att göra, förutom att det var jag som stal idén från fälttävlan. Bangågen till häst blev en succé och min upplevelse var att de hästar som var nya fick en väldigt fin, lugn och trygg start, Tore inkluderat. Detta är något jag verkligen kan rekommendera till andra där ute som arrangerar träningstävlingar. Lägg till 15 minuter på bangågnen där hästarna får vara med. Det var tillåtet att både sitta på eller leda beroende på vad som passade ekipaget bäst. Målet är ju att alla hästar och ryttare åker hem från tävlingen med en bra upplevelse i bagaget och jag tror att chansen ökar avsevärt när man kan närma sig sin första start i lugn och ro.

Hur tänker ni kring er egen tävlingsdebut, eller en unghästs? Hade det blivit enklare om ni fått komma in på banan först en stund i lugn och ro först?

Jag har också funderat en del kring varför man inte kan få vara två på banan som man är i hoppningen. Hästarna hinner se sig omkring och det gör faktiskt att tävlingen går lite fortare eftersom nästa ryttare är redo att starta direkt när ekipaget innan är klart. Finns det någon bra förklaring på detta där ute?   

Eftersom WE är en relativt ny gren, går klart utvecklingen snabbare än i till exempel dressyr och hoppning. Det medför såklart att vissa saker behöver förbättras men jag upplever också att det är enklare att förändra eftersom allt inte är hugget i sten ännu. Det är svårare att lära en gammal hund sitta, det är ju heller ingen hemlighet att ridsportförbundet behöver lite tid på sig för förändring. 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig med mer frekventa uppdateringar på instagram @We_med_LisaGustavsson 

Jag sitter just nu med förberedelserna för Pay & WE på Mörrums RF. Vi har 35 starter denna gång. Det största antalet starter vi har haft innan är 19. Det känns både spännande och ibland lite nervöst. Såklart är det kul att WE växer så det knakar.

Jag läste på Facebook att WE nu är större än fälttävlan! Stämmer det så är det ju helt underbart och det innebär i så fall att WE är den nyaste och tredje största grenen inom förbundet! 

Det är ju inte särskilt konstigt att WE blir större och större, det passar i princip alla hästar och alla ryttare förutom de som är aktuella för Global Champions Tour. WE har inte tillräckligt med prispengar för de ryttarna men för oss som inte tävlar för att vinna astronomiska summor och vill bygga en bra relation till sin häst har WE allt. 

Ju mer WE växer, desto fler tävlingar behövs och då måste det till flera arrangörer.  Här kommer en lista på saker som är bra att känna till när man ska arrangera sin första tävling.

1. Hitta en domare i tid, vi har akut brist på domare, speciellt i högre klasser och man vill inte leta domare när det är dags att lägga ut propositionen. Detsamma gäller banbyggare.
2. Om man begränsar antalet starter till 20 behövs ingen överdomare.
3. Se till så att det finns tillräckligt med funktionärer i tid, gör gärna en lista på vad var och en ska göra. Hör med domare och banbyggare om ni är osäkra.  
4. Är ni osäkra på något så be om hjälp, det brukar finnas klubbar i närheten med erfarenhet som säkert vill dela med sig, kanske kan ni samarrangera så det inte blir ett lika stort lass att bära. 
5. Skapa en proposition i TDB. Första gången tar mycket längre tid än man kan tro.
6. Hinderparken behöver inte vara perfekt och mycket kan skapas med lite kreativitet. 
7. Den som står som kontaktperson på TDB kommer att få många frågor, se till att det är någon som känner till WE. 
8. Det finns bidrag från Svenska ridsportförbundet man kan söka om man arrangerar tre-momentstävling. Det vill säga alla delar: dressyr, teknik och speed.
9. Se till att prisutdelningen ligger med god marginal efter klassen så sekretariatet hinner få ihop och räkna samman alla resultat. 
10. WE-ryttare är enligt min fullständigt subjektiva uppfattning betydligt lättare att ha och göra med än dressyr/hopp-ryttare. De brukar vara väldigt snälla, hjälpsamma och tålmodiga om allt inte går helt enligt planen. Så var inte rädda för att ge er på att arrangera tävling ! 

Vad har ni för tips till någon som ska arrangera tävling för första gången? 

Jag ska även debutera Tore på hans första “tävling” i WE, ska bli jätteroligt men jag försöker att ha väldigt låga krav när det är första gången. Brukar vara nöjd bara allt går att genomföra. 

Zaphira ska prova på MSV A för första gången, känns skönt att få göra det på en träningstävling innan det ska göras på en offentlig tävling. Det blir mindre resultatfokusering och mer fokus på prestationen. På träningstävling är ju målet att förbereda, oavsett om det är LD eller svår. 

Jag är glad över att måndagens dressyrträning gick som en dans – vi fortsatte öva byten, halvpiruett och har även övat lite extra på de ryggningsövningar som är i WE med hjälp av koner. Man får ju mindre hjälp av låga koner än av stora tunnor, vilket visade sig i att jag behöver vara stabilare i min innerskänkel. Både i fållan och i vändningar runt tunnor får man ju lite gratis innerskänkel som hjälp utifrån hindrets utformning. Zaphira är superfin och känns som hon har alla förutsättningar för att prestera på topp i helgen. Sen är ju hästar djur i slutet av dagen och det kan hända lite vad som. Skulle det inte gå som man vill på en tävling så kommer det fler chanser.  

På träningen i lördags fick vi låna Hoka Horses fina ridhus och eftersom många ska vara med och rida sin första WE på lördag övade vi framridning och “tävlingsbana”. Vi red fram på ett par hinder för att sedan rida en längre bana som det är på tävling. För hästarna var det inga större problem. Däremot kräver en lång bana ganska mycket tankeverksamhet jämfört med att rida tre hinder åt gången. Allt går med lite övning! 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @We_med_LisaGustavsson  

I dag ska jag börja med lite gnäll så vi får det överstökat. Vi fick nästan 20 centimeter snö förra veckan och med det får man kämpa lite med motivationen. Båda mina hästar fick en välförtjänt micropaus under de värsta dagarna. Jag har ändå hunnit vara på dressyrträning där fokus låg på att växla tempo och gångarter, övergångar, övergångar, övergångar. Zaphira känns som hon mår utmärkt och gör sitt bästa när vi kommer iväg så det känns ju lovande inför framtiden, våren. Nu hoppas vi att det var sista snön och det äntligen kan bli grönt och varmt. 

Jag längtar efter att kunna komma ut på tävling, tyvärr har Ölmstad flyttat sin från vecka 14 till 17 så jag får vänta tre veckor extra, men det är åtminstone P&WE den 25:e mars hemma. Där har jag kommit fram till att jag rider teknikrundan på två händer (MSV A) och sen ska jag försöka göra om det på en hand under speeden. Jag brukar inte träna speed på träningstävling, mina hästar hetsar upp sig ganska mycket och det är inte det jag behöver träna på först och främst. Så att öva på en hand kändes som det som ger mest just nu i längden. 

Hur tänker ni när ni rider träningstävlingar, rider ni det exakt som på tävling för att öva in det eller har ni någon annan plan?

Jag hade ett nytt möte igår med Maria Sundin som är mentaltränare på förbundet – väldigt givande som vanligt. Vi pratade mycket om upplägg och träning inför prestation. Vi kom gemensamt fram till att jag behöver ett tydligare system och bättre struktur för min framridning och jag har fått lite förslag på hur jag kan öva på det fram tills nästa tävling. 

Zaphira har varit lite svår för mig att komma fram till exakt hur jag ska lägga upp framridningen. Vet man att man har en häst som springer lite för mycket och trycker in bogen jämt så får man göra halvhalter och öppna varje gång. Zaphira varierar lite från dag till dag och tävling till tävling så jag har fortfarande inte hittat ett enhetligt system som funkar varje gång. 

Vi har också fått så bra respons på våra ridläger på Skrubbeboda gård. Från början hade vi tänkt ha ett läger men det var så många som var intresserade att det blev tre läger istället. Även de är fulla och vi har elever på väntelistan. Jag hade aldrig kunnat vänta mig att det skulle finnas så stort intresse! Vår gård har ju en lång historia av ridläger och har haft 100-tals elever här på 70- och 80 talet. Vi känner oss hedrade att få fortsätta det arvet.   

Vidare vill jag dela med mig av en observation från min träningar i helgen, vilket är att vi alla måste våga lite mer, framförallt i träningssammanhang. Det är bra att den nya klassen Lb2 har kommit in, för min upplevelse är att det är lätt att fastna i LB, eftersom det är ett stort steg upp till LA och då ska hästen gå från att i princip bara trava teknikbanan till att kunna göra 10 meters volter i galopp och enkla byten.

Det tar tid att bygga upp hästen så pass att övergångarna skritt – galopp – skritt sitter och det går inte att börja med det när man tycker att det börjar bli dags för LA. Detta måste övas länge innan. Så in med mer galopp i träningen och var inte rädda för att det kan kännas lite flängigt. Det är inte perfekt när man börjar. Hela poängen är att man ska utvecklas och då kan man inte alltid hålla sig på en bekväm nivå. Just galoppen tycker jag är viktig att ha med sig hela vägen, även som konditionsträning. I msv och svår klass ska hästen galoppera i 9-12 minuter med fullt fokus hela tiden. Det kräver en bra kondition för att de ska orka genomföra det på ett bra sätt. Inte heller det bygger man upp på en eftermiddag.  

Jag är också helt medveten om att det är mycket enklare att säga att man som ryttare ska våga utmana sig själv och ta chanser än att faktiskt genomföra det. Ofta får jag tänka tillbaka på saker jag säger till mina elever och faktiskt applicera det på min egen träning också.

Att träna är lite som att uppfostra barn, de gör som jag gör, inte som jag säger. 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa min vardag på instagram @we_med_LisaGustavsson 

Jag har noterat både på mina träningar, men också ute på tävling och på alla nivåer, att många som rider WE har problem med lydnadshindret. Som gammal hoppryttare är det lätt att tänka att andra bara ska bita ihop och göra det men eftersom jag alltid varit ganska försiktig och framförallt rädd för att mina hästar ska slå sig kan jag förstå varför även ett litet språng kan kännas otäckt.

Problemet med hopphindret sitter i ryttarens hjärna och ingen annanstans. Att något sitter i vår hjärna gör dock inte att det är ett icke problem eller att man bara ska komma över det. Ett mentalt problem kräver arbete på precis samma sätt som om man är svagare i vänster sida. Fokuserat lösningsorienterat arbete, om en på ett lite annorlunda sätt. 

I TR står det att lydnadshindret består av ett minst 2,5 meter brett rättuppstående hinder som är 30-50 cm högt, placerat mellan två hinderstöd med eller utan infångare. Hindret ska bestå av enbart bommar eller av plank, rishäck, halmbalar eller liknande med bom överst. Marklinje ska finnas och hindret får ridas i valfri gångart. Lydnandshindret bedöms på så sätt att hästen ska närma sig och hoppa över hindret naturligt, självsäkert och med bjudning. Aktiviteten och rytmen hos hästen, förtroendet inför hindret, följsamheten hos ryttaren och användandet av hjälper inför hindret. Sitsen är valfri men ryttaren ska vara följsam och understödja hästen med korrekta hjälper framför, över och efter hindret. 

Vilken häst som helst kan fritt hoppa 50 cm, även barnets shetlandsponny. För att komma runt detta problem måste man som ryttare rannsaka sig själv och fundera på vad man själv kan utföra med trygghet. Hästar skiljer inte på olika sorters rädslor, är ryttaren rädd kommer hästen också att bli rädd och därför ovillig. Det spelar ingen roll om ryttarens rädsla är orimlig. 

Just hinderrädsla är som tur väl ganska enkelt att arbeta med, man måste bara göra arbetet. När man som ryttare kommit fram till var man känner sig bekväm så har man hittat sin startpunkt. Det är helt ointressant var startpunkten är, bara den finns. Som vanligt gäller regeln att känns det för svårt i galopp gör man det i trav och är det för svårt i trav gör man det i skritt.  Är min startpunkt skritt över bom, då är det där man får börja, sen är det bara att ha en bom ute varje gång man rider på banan helst i skogen med om man har möjlighet. 

Lösningen sitter i upprepningen, jag lovar att efter ett par gånger kommer det att kännas tråkigt att skritta över bommen. Då är det dags för trav. Så håller man på tills man studsar enkelt och tryggt över vilka hinder som helst. Att ta sig an ett problem går att göra på olika sätt – exempelvis: Om man ska riva en stenmur kan man prova att försöka springa omkull den med full kraft, det mest troliga resultatet av det är att du får väldigt ont i axeln och stenmuren står kvar oberörd. Ett annat sätt att ta sig an muren är att plocka ner en sten i taget. Det går inte fort, men det går framåt och det blir inga brutna lemmar i processen. 

Vidare vill jag bara nämna att hoppning är en färskvara och man behöver göra det med jämna mellanrum för att det ska underhållas och fortsätta kännas tryggt och roligt när man väl kommit dit. 

I helgen var jag och Zaphira på inomhusterrängträning, inte så högt men ganska annorlunda vägar och smala hinder. Vi får ändå vara nöjda även om jag kände mig ganska ringrostig. 

För att få ett avspänt, villigt och naturligt språng måste ekipaget kommit så långt i sin vana av hoppning att ryttaren slutar arbeta i språnget. Då är det ändå för sent och ingen ryttare jag känner kan lyfta ett halvt ton och kasta hästen över hindret. Se till att hästen har rätt engagemang, aktivitet och bjudningen i svänget så kommer språnget av sig självt. Detta är självklart mycket lättare att skriva om en att genomföra men det gör det inte mindre sant. 

Lydnadshindret får hoppas i valfri gångart och valfri sits. Det förvånar mig att så många sitter nästan baklänges över hindret även i världseliten i WE. Varför gör man det så onödigt svårt för sig själv och hästen. Ställer man sig upp i lätt sits så är hästen mer fri att lita på sin egna förmåga vilket borde gynna alla. Men är man osäker så blir det extra viktigt. Det är bara att kasta hjärtat före lätta i sadeln och hålla sig manen. Hästen kan bedöma avståndet till hindret fyra galoppsprång innan, vilket är gott om tid för den att komprimera eller länga sina gallop beroende på förutsättningar. 

Vilket hinder tycker ni ställer till mest i WE, för er själva och generellt? 

Hur jobbar ni med hoppningen, regelbundna träningar eller mest underhållshoppning hemma?

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @WE_med: LisaGustavsson

/Lisa

Det har varit fullt upp hela veckan, här hemma sitter vi mitt i planeringen av sommarens ridläger. Det första fylldes direkt så vi har tagit fram ytterligare ett datum. Så roligt när man får bra respons. Skrubbeboda gård, där jag bor med min familj, har en lång historia av ridläger och det känns fint att ta upp den traditionen igen, om än i mindre skala än tidigare. 

På lördag drar min kurs igång “Våga tävla WE” ,så även där är planeringen i full gång och intresset varit stort. Allra roligast är dock att vi än så länge fått in 26 starter på vår P&WE i Mörrum, trots att det är en månad kvar tills tävlingen. WE är verkligen på gång i Blekinge. 

Att rida på en hand är lite av en egenkontroll om rörelserna sitter, jag har tyckt att omställningen har varit jättesvår. Men det börjar fungera, jag har insett att jag förlitar mig alldeles för mycket på mina händer i ridningen vilket såklart är fel. Detta leder till insikten att det varit väldigt bra för mig att tvingas ändra lite i mitt system. Våga låta Zaphira balansera sig själv och tillåta att det inte blir perfekt för att hon ska hitta en bättre egenbalans.    

Att hitta rätt i hur jag skulle hålla tyglarna tog också lite tid, i WE rider man i allmänhet på vänster hand, så jag har valt att ha vänstertygel som vanligt och högertygel mellan långfingret och pekfingret, det tar lite tid innan man hittar ett sätt som funkar för en själv och hästen. Att rida på en hand är lite som att cykla utan händer, mer utmanade men roligare och det ger en stor tillfredsställelse när det fungerar. 

Inga stora hinder men vi övar på att hitta lugn och bara droppa över, vi har ju trots allt tävlat 130 så just höjden på hindret ska ju inte vara några problem. Däremot när det är hinder, fem galoppsprång sidvärts över bom behöver vi förbli lugna och harmoniska. På en hand har jag ju inga möjligheter att “dölja” misstagen heller. Sen är det ju det här med bett, det förändras igen när man ska rida på en hand. Min erfarenhet är att det aldrig är lätt att prova ut bett. WE är ju väldigt tolerant och många bett eller bettlöst alternativ är godkända. På en hand är egentligen enda skillnaden att jag nu rider på ett bett som är i metall och utan deltatygel. 

I MSV klass måste man ha två tyglar eller delta. Personligen tycker jag det är meckigt i tekniken med två tyglar när man ska släppa och ta tygeln om vartannat. I dressyren har jag både ridit på två tyglar och delta vid olika tillfällen. Nu när jag tränar inför svår klass på en hand upplever jag att det behövs lite mer effekt av bettet och därför har jag bytt till metall men behållit korta skänklar (5 cm) på stången.  

En positiv aspekt av att jag börjat rida på en hand på allvar nu och att det känns inte helt så omöjligt som det har gjort är att svårklass-starten kanske inte är så långt borta trots allt. Det är lite läskigt att skriva att man planerar att rida svår klass. Lite som att man tar sig själv på för stort allvar och tror mer om sig själv än vad man är. Vet inte om någon känner igen sig i detta? Att våga uttala ambitioner borde inte kännas förbjudet utan snarare vara något bra.

Att få rida svår klass är något jag drömt om hela mitt liv, till en början var det ju såklart i hoppning men drömmen har inte ändrats bara för att jag bytt gren. Likaså är en start på SM ett livsmål. Målbilder är viktiga. För att nå fram till något behöver man veta vart man är på väg.

Vad har ni för mål med året och vad är er femårsplan? 

Ett tips till alla i åtminstone södra Sverige är att boka in Vetlanda vecka 36, även om man inte ska rida SM/RM. Atmosfären på ett mästerskap är annorlunda, inspirerande och det ger mycket att ha upplevt det på plats innan man ska tävla där för första gången. Att se bra ridning är viktigt, det kryper in under ryggraden på en. Det kommer finnas klasser från LD så har man bara tävlat någon gång innan ska det inte vara några som helst problem med att starta! 

Lycka till med träningen i veckan och vill ni se mer av mitt liv så finns jag på instagram @WE_med _LisaGustavsson 

/Lisa

Jag skrev i mitt inledande inlägg att den hetaste frågan för 2023 kommer att vara hästvälfärden. Det är bara februari men känner att jag nog trots allt tippat rätt. Dagligen matas vi med information från två olika sidor om huruvida vi ska ha rätt att tävla på våra hästar eller inte. 

Jag tillhör såklart sidan som tycker att det är okej att tävla, men inte till varje pris. Jag har också personliga etiska bekymmer med den enorma industrin som finns kring tävlingshästar på hög nivå.

För mig har man först en häst sen kan man se om man kan tävla med den. Det innebär att den har rätt att leva som häst först och främst. Mina hästar går i flock och största delen av dagen ute på ungefär tre hektar. Träningen sker först och främst ute eftersom jag upplever att hästarna blir glada av det. Att träna med hänsyn till hästen är för mig en självklarhet och jag vill gärna tro att de flesta åtminstone tror att de gör det bästa de kan för sin häst. Dag Nätterqvist uttryckte sig såhär för 25 år sedan när diskussion kring rollkur började ta fart 

”Att knäcka hästen” är  ett uttryck  jag använder för att uttrycka de våldsmetoder, som i dag blivit så populära inom både dressyr, hoppning och fälttävlan…  Att få människor, som tro, att ändra sig, är lika lätt som att ta ner månen. Vid en dressyrtävling där hästen går bakom hand…Varje ryttare, som anar eller vet med sig, att hans hästs svaghet är att överbetsla sig  (gå bakom hand), bör rannsaka sitt samvete och fråga sig ; ”Vilken kategori tillhör jag? Den våldsbenägne eller den oskicklige?” ( Länken till hela artikeln hittar ni här)

Redan för 25 år sedan diskuterades metoder som var för hårda och tyvärr används de mer idag och inte mindre. Det är inte så konstigt att utomstående börjar reagera. Här Kan ni se ett klipp på den typen av metoder som Dag Nätterqvist beskriver. OBS, ganska hårda bilder. 

Att formen, det vill säga kröken på nacken inte är lika viktig i WE som i dressyr tror jag är en av anledningarna till att hästarna på högsta nivå i WE generellt är framför lodplan vilket är trevligt att se. Kanske är det också för att det rids på en hand och förmågan att knäcka ner en häst i form blir i princip omöjlig. Detta gör att man måste träna sin häst så att den följer enkla hjälper och inte via tvång få den att göra det ryttaren vill. Hästarna tycker också det är roligt vilket också leder till att ryttaren slipper tvinga hästen till arbete. 

Vi som ryttare måste såklart ta åt oss om utomstående anser att saker inte går rätt till. Det  är svårt att som organisation granska sig själv eftersom alla människor lätt blir hemmablinda. Används metoder som utomstående reagerar på behöver vi lyssna och förändra. Framför allt behöver vi lyssna på vad vetenskapen säger. Det kommer att ställas höga krav på domarna framåt eftersom de till stor del är de som leder sporten.

Vill man inte se hårt ihopdragna hästar som någon sparkar i sidorna i varje steg så är den effektivaste metoden att ge det dåliga betyg. Premierar man harmoni framför flashighet är det vad som kommer övas mest på hemma. På så vis uppmuntras en kultur där glada, harmoniska, trygga, välutbildade hästar kommer att synas på tävlingsbanan. En utveckling som skulle uppskattas av både ryttare, åskådare, allmänheten och framförallt hästen .   

Självklart kan vem som helst råka få ett foto av sin häst tagen i fel vinkel, för min del så är exempelvis Tore en häst som gärna kryper bakom bettet så jag som ryttare måste vara försiktig med hur han rids och att han har ett mjukt bett som inte knäcker honom. Det är heller inte fenomenet med millisekundsbilder jag vill adressera här utan mer insikten i hur vi tränar våra hästar. Att inte använda hårda och rent av skadliga metoder för att det är så man måste göra för att vinna. Då är jag hellre sist i resultatlistan varje gång.

I mitt fall tillhör jag hellre de oskickliga än de våldsbenägna och jag hoppas att där är fler med mig i detta. 

Vi har alla möjligheter att ändra våra metoder. Att lära oss av vetenskapen och ta hänsyn till våra fina tävlingskamrater. Vi måste även tillsammans våga förändra hur man ser på korrekt ridning och träning. För att få fortsätta tävla kan vi inte göra det till varje pris och det tror jag egentligen inte att någon vill heller.

Vad tänker ni kring kritiken som förts fram, är den rimlig eller överdriven? 

Glöm inte att ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson och lycka till med träningen denna veckan! 

/Lisa