Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
11 oktober 11:49

Lisen har (nästan) helt rätt

Lisen har (nästan) helt rätt
Ponnypappan diskuterar kring standarden på svenska ridanläggningar i sitt nya inlägg. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Arkivbild: Roland Thunholm

Jag är en stor supporter av personer som vågar säga sitt hjärtas mening, stå för sin åsikt och röra om i grytan. Jag gillar när det händer saker, gillar att följa debatter och att studera de olika vågorna av opinion som ständigt piskar in mot strandkanten.

För ett par veckor sedan tog Lisen Bratt Fredricson chansen, i en intervju med Kvällsposten, att sätta fingret på en lika känslig som viktig fråga, nämligen denna: kommunernas ansvar för att utveckla ridsporten.

Förutom att Bratt Fredricson spelar ut ”gubbkortet” och skyller på ”gubbstyrda kommuner” tycker jag att hon är helt rätt på det. Glöm könet på politiker, det här är mycket större än så. Och är jag den ende som reagerar över det slentrianmässiga prefixet ”gubb” som förekommer lite varstans som en svepande förklaring till både ett och annat, trots att det nästan aldrig backas upp med fakta?

Lisenbratt20190123_lg-92
Lisen Bratt Fredricson.

Skulle det anses rumsrent om jag exempelvis beskyllde Växjö kommun, där samtliga tre i kommunstyrelsens presidium är kvinnor, för att vara ”kärringstyrd”, tror ni?

Det Lisen Bratt Fredricson i själva verket ger uttryck för i en djupare mening är det utbredda faktum att ridsporten är satt på undantag. Ridsporten kan i dag inte erbjuda sina utövare ens den minimala nivå av faciliteter och standard som är värdigt 2019. Fallfärdiga lokaler, iskalla oisolerade ridhus och en ständig brist på samlingslokaler är vardagen för en stor majoritet av det här landets ridklubbar. Situationen i en av våra största sporter är alarmerande.

Förutom en oftast trång och föga inbjudande kafeteria är det i princip omöjligt att hitta naturliga gemensamma utrymmen på en genomsnittlig svensk ridklubb. Ett toalettbesök förvandlas lätt till obehag både vad gäller långa köer till det fåtal wc som finns och därefter synen när man kommer in; urgamla toastolar, värmeelement som ser ut att ha hämtats på återvinningen och slitna handfat som för tankarna till gamla öststater.

I Växjö börjar situationen bli kritisk. Här finns fem ridklubbar, varav åtminstone fyra av dem har stora eller mycket stora behov av att renovera, bygga nytt och lappa-och-laga för att på sikt över huvud taget upprätthålla nuvarande verksamhet. Kommunen lät för ett par år sedan tillsätta en utredning som, när den var klar, levererade brutala besked. I utredningen konstaterades att ”det finns en gräns där det inte går att bedriva verksamheten i Växjös ridklubbar och att den gränsen sakta men säkert närmar sig”. Jag gissar att utredningen kommit till liknande slutsatser även om den gjorts i en annan jämförbar svensk stad.

Med utredningen som underlag konstaterade en bred politisk majoritet i Växjö att läget inte är bra och lovade att ridsporten är nästa sport i Växjö man verkligen ska satsa på. Löftet gjordes emellertid misstänkt nära valet 2018 och jag kände det jag brukar känna när löften av den typen ges: ”Jag tror det när jag ser det”.

Nu går vi mot 2020 och ännu har kommunen inte bekostat en enda extra staketstolpe hos någon av ridklubbarna. Ännu är loppet inte kört, det kommunala löftet om en ridsportsatsning står kvar, om än i en reviderad form och med mer blygsamma slagord. Men det skulle göra mig positivt överraskad om det läggs några större summor på att förbättra vardagen nämnvärt för personal, elever och tävlingsryttare. Växjöortens Fältrittklubb, som redan projekterat närmare en halv miljon kronor ur klubbkassan, ser ut att få sina drömmar om ett nytt ridsportcentra krossade innan spaden ens hunnit komma ner i jorden. På Växjö Ridklubb står hästarna fortfarande i spiltor, på dispens, och i Lammhult står föreningen till stor del och faller med ideella krafter, många av dem ”gubbar” för övrigt.

Problemet? Tja, det är detsamma som i alla verksamheter: pengar. Det är ebb i kommunkassorna i dag, värre ser det ut att bli och det gör ekvationen än mer svårlöst. Tajmingen för ridsporten är sämsta tänkbara, med en förmodad lågkonjunktur runt hörnet och minskande skatteintäkter. Därmed kommer ord som besparingar och nedskärningar att märkas betydligt oftare än satsningar och projekt. Annat var det för tiotalet år sedan, då investeringslustan bara ökade och vi här i Växjö fick se kommunen låna ut närmare 500 miljoner kronor till byggen av arenor för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Och vet ni vad Växjö Lakers i SHL och Öster, som just nu kämpar i botten av Superettan, får i å-r-l-i-g-a drift- och nyttjanderättsbidrag? Svar: 22 miljoner kronor; 13 till Lakers och nio till Öster.

När det gäller svensk idrotts två största publika giganter – hockeyn och fotbollen – kan dessa se tillbaka på ett helt sekel då de lyckats trycka på precis rätt knappar för att få politikerna att öppna kommunernas plånböcker. Starka ordföranden, samtliga givetvis ”gubbar” om könstillhörigheten ska fram, har vetat exakt hur de ska spela ut sina kort och gjort det – gång efter gång efter gång.

Dessa förmågor har ridsporten tyvärr saknat och därför mer eller mindre förgäves stått med mössan i hand för att ta del av småsmulorna som blir över. Alla dessa eftersatta ridanläggningar vi ser runt om i vårt land står som synliga vittnesmål för det.

Ridsporten har ännu en gång blivit förfördelad. Fler än Lisen Bratt Fredricson borde ta chansen att påtala det. Dessutom har hon nog en ”gubbig” poäng, trots allt.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!

Ponnypappan
4 oktober 14:19

Ett år som ponnypappa

Ett år som ponnypappa
Att käpphästhoppning är på väg att bli en etablerad sportgren insåg jag redan tidigt. Mina barn gör sannerligen vad de kan för att få sporten att växa. Foto: Daniel Enestubbe

Att tiden bara svischar förbi är ett fenomen som blir allt tydligare ju äldre vi blir. När de unga årens ständigt nya impulser, sinnesintryck och stimuli övergår i en vardag som till stora delar består av rutiner är detta en ofrånkomlig utveckling. Tiden g-å-r fortare, vare sig vi vill det eller ej och för mig känns det som att tiden satt ett nytt rekord. Det slog mig i veckan att det är ett helt år sedan jag postade min första blogg på den här plattformen.

Ett helt år som ponnypappa har passerat och jag kan å ena sidan inte förklara hur det kunnat ske. Å andra sidan, när jag tänker tillbaka, har det varit ett år av korvstoppning för min del. Ett hundår som förälder till två entusiastiskt ridande barn, ett år där jag bokstavligt talat lärt mig någonting nytt varje dag. Och ett stort tack vill jag rikta till alla er läsare, som lajkar, uppmuntrar, tipsar och korrigerar. Utan er – ingen blogg.

191004_ponnypappan_sonja
En förrymd gris som till stort ogillande insisterar på att ta plats i hästhagen. Ett naturligt problem att styra upp för en ponnypappa. Foto: Daniel Enestubbe

Att komma in i ridsportens värld är som att plöja igenom ett grekiskt lexikon. Först är allt  obegripligt, sedan läggs glosorna en efter en i minnesbanken, därefter är allt obegripligt igen. Först efter att glosorna marinerats väl börjar själva innebörden av dem sätta sig och bli till en grund för det nya språk du är tvungen att lära dig för att fatta ridsport. Jag var tveksam tidigare, men nu är jag helt säker: ridsport är den i särklass svåraste sporten att förstå.

Först när orden och begreppen får en mening kan du börja din långa resa mot att begripa. Jag har i denna blogg hårt kritiserat de alldeles för konservativa och militäriskt krångliga tävlingstermer ridsporten använder. Avdelning A eller B, kategori A, B, C eller D, Lätt A, B, C eller D, ofta med ett plus efter, bedömning A, två faser, clear round. Det där hajar jag nu men tro inte att någon glad amatör h-e-l-t utan insyn någonsin kommer att begripa. Denna krånglighet exkluderar tyvärr många från den enorma spänning en ridtävling faktiskt erbjuder.

191004_ponnypappan_53race
Hästar, hästar, överallt hästar. I vilket väderstreck jag än hittar, nog finns det en fyrfoting där. Levande eller tillverkad. Foto: Daniel Enestubbe

Att begreppet rida lätt i själva verket betyder att rida svårt är kanske inte heller den bästa begreppsformuleringen ridsporten svarat för, liksom exempelvis stjärn, oxer och flema (som jag känt till men länge trott stavas flämma) – ord som omöjligen går att logiskt förstå eller ännu mindre kan associeras med vad de betyder. Jag har stött på gymkhana, som låter som en ny motionsform och jag har stött på skimmel och Shire, som för tankarna till Sagan om ringen. Men jag har också stött på nästan overkligt vackra poetiska ord som jag bara känner för att njuta av trots att jag knappt vet vad de betyder.

Kadrilj. Manege. Cavaletti.

191004_ponnypappan_53freejumps
Freejumps är ett bland tusentals ord jag lärt mig under mitt första år som ponnypappa. Foto: Daniel Enestubbe

Så här har mitt liv sett ut i ett år nu. Bloggens födelse råkade dessutom sammanfalla med tiden då barnens önskan om att tävla blivit så pass stor att vi beslöt oss för att ta steget fullt ut. Bland alla nya ord och begrepp som ska pluggas in har det också handlat om en omställning från ridskoleverksamhet till stegrad träning och en hel tävlingsapparat. Tidiga uppstigningar, transporter att koppla, hästar att lasta, propositioner att läsa, vaccinationsintyg att visa, ponnyer att hålla, tårar att torka, händer att applådera med, besvikelser att mildra, plaketter att skruva fast.

Jo, jag lär mig. Det går ganska fort att lära sig eftersom det enda övriga alternativet är att allt går snett.

Sedan sker det alltid något här hemma på gården som måste tas tag i. Kaniner smiter, granngrisar är på oväntat besök, boxar ska mockas, hö hämtas, foder doseras och vatten påfyllas. Önskelistor ska bearbetas (just det, freejumps är ett annat obegripligt ord), avramlingstårtor bakas, käpphästar repareras och agilitybanor för gnagare byggas.

191004_ponnypappan_53scandinavium
Att bara få åka iväg och vara, utan krav, slit och rutiner, är det njutbara bonusmaterialet som ponnypappa. Gothenburg Horse Show ingår i den kategorin. Foto: Daniel Enestubbe

Och så, utöver allt som innebär hårt slit och planering: bonusmaterialet då man inte behöver tänka eller göra, bara njuta: Elmia, Scandinavium, Falsterbo – åh, vad jag redan älskar dessa platser.

Att vara ponnypappa är inte ett begrepp utan en hel livsstil.

Och det bästa av allt.

Jag har lärt mig hur man i-n-t-e hänger upp ett träns.

191004_ponnypappan53_trans
Jag väljer att inte kommentera den här bilden. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – nu tar jag sikte på ett nytt händelserikt år med fler tävlingar och dråpliga episoder. Ni får som vanligt gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Ponnypappan
27 september 12:01

Den första är den största

Den första är den största
Så här ser LillyBelle ut under några sekunder där det står klart för henne att hon vunnit sin allra första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

Som alla kan räkna ut finns det flera avgörande skillnader mellan individuella sporter och lagsporter. I ett lag är du en bland många, en vars enskilda prestationer läggs ihop med hundratals andra prestationer och skapar ett slutresultat. Ett misstag här och där spelar mindre roll och ska heller inte spela någon roll så länge du är barn och idrottar enbart för nöjes skull.

Det spelar heller ingen egentlig roll om du gör misstag som individuell idrottare. Ingen hänger dig om det inte går som du vill, tvärtom finns i stort sett alltid vuxna till hands för att trösta när någonting gått snett.

Det som däremot markant skiljer de olika idrottsformerna åt är själva tävlingsmomentet. Det är nämligen mycket enklare att vinna som lag än som enskild utövare. Två lag möts, en vinner, en förlorar eller så blir det oavgjort. Så lyder idrottens grundlag.

Men så fungerar det inte i ridsporten. Där är du ensam på scenen med din häst. Just du är föremålet för allas blickar och sorry – oavsett om du heter Peder Fredricson eller Angelo Enestubbe gäller ridsportens egen grundlag: det finns inget utrymme för misstag för den som vill känna känslan av att vinna.

Vinna är väl inte så viktigt? Nej, det kan j-a-g säga som 47-åring och med en halv mansålders erfarenheter av idrott. Men säg det till ett barn som älskar tävla, älskar att befinna sig på tävlingar och som i stum beundran bevittnat prisutdelningar och ärevarv. Skulle det inte vara viktigt att vinna? Nonsens. Den som tränar för att tävla tävlar för att vinna, så enkelt – och så svårt – är det.

Mina barn har tävlat sedan i början av året. Allt är fortfarande nytt för dem, de har liknande förutsättningar, är ungefär lika bra på att rida men de har haft olika förhållande till de berömda marginalerna. Angelo har haft en förmåga att ha stolpe-in i flera viktiga lägen. Redan i våras fick han rida ärevarv vid två tillfällen när hans division 3-lag i Växjöortens Fältrittklubb först vann en deltävling, sedan hela serien. På Lilla Gubben Cup i Vimmerby i början av september plockade han fram sin bästa ridning hittills och fick känna på känslan att vara cupvinnare.

LillyBelle har haft stolpe-ut i liknande lägen. Hon är visserligen bara sju år, men minst lika sugen på att vinna och få rida ärevarv som Angelo. I samma laghoppning där Angelo fick vara med och vinna hamnade LillyBelle utanför prispallen trots att hon bidrog med fyra nollor till sitt lag. Hon hade en snöplig rivning i Lilla Gubben Cup och har i andra tävlingar ställts mot äldre och alltför tufft motstånd.

Jag unnar henne en seger. En enda seger räcker för att få smaka på den obeskrivliga känslan av att ha gjort någonting riktigt bra. Jag favoriserar givetvis inget av mina barn, hoppas alltid att det ska gå så bra som möjligt för båda men den här söndagen håller jag en liten extra tumme för LillyBelle. Får jag bestämma vill jag att båda ska rida bra men att LillyBelle ska få till en riktig fullträff.

Vi är i Sölvesborg, fyra A-ponnyekipage är anmälda och ett pris står därmed på spel. LillyBelle rider som vanligt på Peggy och tillsammans med Tove går hon banan. Om Tove, som äger Peggy, ger LillyBelle några tips vet jag inte men Tove ser lurig ut när de båda återvänder.

– Peggy vinner det här, säger Tove med ett snett leende.

52målgång
Lyckan är total redan vid målgången för LillyBelle och Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

Så inleds tävlingen. Första start är igång. Tjejen som rider gör det riktigt bra. Felfritt, snabb omhoppning. Sedan är det LillyBelle. Jag vågar knappt titta men gör det givetvis ändå. Det ser bra ut i grundomgången. Samtidigt vet jag att Peggy inte är någon raket. Omhoppningen börjar, LillyBelle hittar några snabba ridvägar, det flyter på och de spurtar över sista hindret. Jag tittar på klockan. En sekund snabbare än föregående. De leder!

Men nu kommer Angelo och Tindra. Jag vet att rallyräkan Tindra galopperar snabbare än Peggy och att en felfri omhoppning kommer att föra upp Angelo i ledningen. Men redan på andra hindret händer någonting som jag har svårt att hantera. Angelo slarvar, Tindra går åt fel håll. Ett stopp. Ska jag tycka synd om Angelo eller glädjas med LillyBelle? Jag bestämmer mig för att göra både och. När Angelo sedan inte verkar ett dugg besviken utan klappar om sin älskade Tindra känner jag de nervösa bubblorna ta över min kropp.

52angelo
Angelo och Tindra hade ett stopp men var lika glada för det. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle i ledning. En start kvar. Jag väntar. Tittar. Ser ett nytt stopp. Inser att det är klart. Förflyttar mig så snabbt jag kan ut från ridhuset.

Där sitter LillyBelle på Peggy. Ansiktsuttrycket är obetalbart. Hon har precis insett att hon vunnit sin första seger någonsin. Och den första segern är på sätt och vis alltid den största. Hon har gjort det, hon har fått känna hur det är att vinna och jag är så outsägligt glad för hennes skull.

52segerminen
Så här ser LillyBelle ut under några sekunder där det står klart för henne att hon vunnit sin allra första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelles första ärevarv kommer också att bli ett framtidshistoria att berätta för barnbarnen. För vad händer när varvet är avklarat och en salig LillyBelle vill rida ett varv till men Peggy bestämt sig för att ta kurs mot utgången? LillyBelle tappar balansen, faller av och landar med ryggen före på marken. Sjukvårdare och funktionärer skyndar fram. LillyBelle ligger kvar.

52obalans
Oooops! LillyBelle vill höger, Peggy vill vänster. Foto: Daniel Enestubbe

Funktionärerna och sjukvårdaren ser oroliga ut. Jag är däremot inte det minsta orolig. Jag ser nämligen det oefterhärmliga flinet i LillyBelles ansikte. Vad är ett fall med ryggen före mot en seger, liksom? Sedan reser hon sig, hoppar upp på Peggy och slår armarna om ponnyn. Då ler även sjukvårdare och funktionärer.

52uppigen
Funktionärer och sjukvårdare är snabbt på plats efter ett fall som ser dramatiskt ut. Men LillyBelle är snabbt uppe och kramar om sin hjälteponny. Foto: Daniel Enestubbe
52peggy
Även Peggy verkar ta LillyBelles plötsliga fall med fattning. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

52tovelilly
Två framgångsrika tjejer. Tove, som vann i sin andra start med Thor, och LillyBelle som tog sin första seger någonsin. Foto: Daniel Enestubbe
52tw
Tove och TW gjorde ett nytt försök. Två hinder klarades av denna gång, innan TW kom på andra tankar. Foto: Daniel Enestubbe
Ponnypappan
20 september 11:52

Projekt TW rullar vidare

Projekt TW rullar vidare
Foto: Daniel Enestubbe

Det är söndag. Regnet faller ner över ridanläggningen i Lammhult. De lokala tävlingarna har fått flytta in i det nya fina ridhuset. Vi plockar snabbt fram våra regnrockar, sätter på oss dem, drar upp blixtlåsen och styr i rask takt stegen mot framridningen. Här, mitt i Smålands regniga skogar, ska det skrivas historia. Så här ser nämligen startlistan ut i Lätt D, kategori B.

51startlista

Ni noterar vilket som är andra ekipage ut.

Tove Modig på Enelyckans Teeny Weeny, alias TW. Hon jag trodde var obildbar, TW som fick mig att utlova vad som helst i händelse av att hon skulle gå felfritt på Angelo eller LillyBelle. Ett löfte Malin drog till sin spets genom att önska en resa till Maldiverna. Nu är det visserligen Tove som sitter i sadeln och jag riskerar ännu inte att öppna ett resekonto, men ändå. Tove har verkligen ett passande efternamn. Hon är modig. Modig nog att ta sig an Projekt TW.

TW, den lilla skimmeln med det vänliga sinnelaget men åsnelika temperamentet. Hon som gör lite som hon vill, när hon vill och hur hon vill. Hon har nu varit på utbildning hos Tove under snart två månaders tid och en liten rapport från träningslägret är på sin plats.

Jag skulle överdriva om jag påstod att det började speciellt bra för Tove och TW. Tvärtom var detta den första bild vi nåddes av efter utlåningen.

51twspark

En sorts ponnyernas motsvarighet till en perfekt utförd karatespark. Jo, jag tackar, jag.

Eller vad säger ni om den här, när TW mitt under ett hoppförsök kommer på att det finns andra saker i livet som känns roligare just då? Den här bravaden lär hon, enligt obekräftade uppgifter, vara ensam om i hästvärlden.

51twstannar

För det finns ju andra saker som är roligare än att hoppa över hinder, om man heter TW. Exempelvis att gå all-in på att gå från glänsande vit till en radikalt mörkare nyans i pälsen.

51twrullar

Ja, som ni förstår var det ganska betryggande för min egen del att ta del av dessa första visuella tecken från TW:s tuffa träningsläger hos Tove. Ingen svindyr resa i sikte. Hushållsekonomin i balans. TW verkade vara precis den TW jag alltid haft att göra med. Snäll, men lat. Duktig på att hoppa men mer intresserad av att äta och rulla sig i jord, grus och gyttja.

Sedan passerade några veckor. Någonting hände. Den här filmen fick mig att förstå att Tove jobbat väldigt bra med TW.

Några dagar senare kom en bild som fick mig att titta ett par extra gånger. Hade jag verkligen sett rätt?190919 Ponnypappan 51hopp

Jag hade sett rätt. Det är TW på bilden. Den ser inte photoshoppad ut. Verkar helt äkta. Jag inser att Tove håller på att gå från mission impossible till mission possible.

Sedan kommer den här.51högthopp

TW har börjat löshoppa. Och som hon gör det. Att hon k-a-n hoppa har jag som sagt aldrig tvivlat på. Men att hon skulle göra det hyfsat frivilligt? Knappast. Men inte heller den här bilden ljuger. Det är TW som flyger, högt högt över bommarna.

Nya filmer börjar dyka upp på Toves Instagram. Filmer som ser mer och mer oroväckande ut för min del. För Malin och barnen är det däremot en ren njutning att se vad outsidern TW kan prestera under rätt förutsättningar.

Den här filmen är rent skrämmande.

Sedan kommer denna. Ännu värre.

Det är med vetskap om ovanstående vi nu flyr regnet i Lammhult och skyndar in till framhoppningen. Därinne skrittar Tove lugnt på TW, som ser koncentrerad ut och verkar vara välvilligt inställd till att lyda. Sedan trav, sedan galopp, sedan några hopp. Hur ser det ut? Är TW inte lite…trött i dag? Tove får kämpa. Det slår mig också att regnandet och flytten från utomhus till inomhus måste innebära en svår omställning för TW. Vad jag vet har hon bara befunnit sig i ett ridhus en enda gång tidigare i sitt liv, på pay & jumpen i Ingelstad i våras. Då gick det bra, men hindren var bara 20 centimeter höga.

Nu är det riktig tävling. Hur ska det gå? Vi förflyttar oss till ridhuset, slår oss ner på läktaren och inväntar första startande. Därefter är det dags för Tove och TW. Det första ekipaget har ridit klart. Nu ger speakern klartecken och Tove försöker få igång TW. Den lilla hästen som varvat karatesparkar och stopp mitt i oxrar med att lydigt rida på bana och löshoppa fruktansvärt högt – vilket humör är hon på i dag?

Jo, detta.

51twtävling

TW beslutar sig för att gå hem, Tove inser det och sträcker upp armen. Det här var inte TW:s dag, men det känns samtidigt som att regnet räddade mig. Och snart ska modiga Tove som inte är typen som ger upp frivilligt tävla med TW igen.

Fortsättning följer…

Tack för att ni tog er tid – och vill ni följa utvecklingen i Projekt TW är Toves Instagramkonto tove.modig2 det klart bästa sättet. Mig hittar ni som vanligt på ponnypappandaniel

Ponnypappan
13 september 11:43

Ponnypappa på distans

Ponnypappa på distans
Täcket är några nummer för stort men Angelo och Tindra sätter likväl högsta fart under ärevarvet.

Den gråa soffan är modern men obekväm. Jag sitter som fastcementerad i den, känner hur pulsen stiger och koncentrationen tilltar. Vid bordet snett framför mig har just spelkorten delats ut. Mina syskon Jonas och Caroline och Carros man Johan gör upp med pappa i en omgång Chicago. Mamma, som nyss fyllt 70, studerar en karta över Åland. Det är min mors bemärkelsedag som är anledningen till att vi nu befinner oss i en vackert renoverad lägenhet i Mariehamn, med utsikt över färjeterminalen där vi anlänt kvällen före. Här, på den helt svensktalande ön, är vi samlade för att fira henne.

Men firande är det sista jag tänker på nu. Det är lördag, klockan visar 9.55 och en nervositet och en oro jag inte känt på länge drar in i min själ som ett olycksbådande lågtryck. Jag vill vara på plats, vill se saker hända med mina egna ögon. Att följa ett evenemang på teve funkar, medan radio gör mig frustrerad. Nu har jag varken eller. Det enda jag har är mobilen i min hand där jag stirrar med galen blick på Equipeappen. Jag är på Åland medan Malin, Angelo och LillyBelle befinner sig i Vimmerby.

Lilla Gubben Cup står på programmet och för första gången är jag inte på plats när mina barn tävlar. Det går knappt att beskriva i vilket hjälplöst tillstånd jag befinner mig, men jag är ändå djupt tacksam för att Equipe finns. Alternativet, att inte ha någon koll alls, är långt värre.

Klockan 10 ska det dra igång. Första klassen av två i cupen. Angelo, som haft svårt att skapa flyt med Tango, gör tävlingscomeback med sin älskade lilla Tindra. För LillyBelle är det den nya ögonstenen och låneponnyn Peggy som gäller.

Så blir klockan tio. Plötsligt går tidsräkneverket igång och jag börjar skaka.

– Angelo är igång! skriker jag och övriga i lägenheten hoppar till.

Tiden fortsätter att rulla. Sekunder läggs till sekunder och jag väntar på att fas 1 förhoppningsvis ska övergå i fas 2 efter felfri grundomgång. Men sekunderna bara fortsätter att ticka. Oroväckande nu. Sedan kommer det upp. Fel: 1.

Har Tindra gått över maxtiden? Så måste det vara. Sedan: Fel: 2. Fel: 3. Fel: 4. Fel: 5. Och 6, 7, 8, 9, 10. Hela 16 fel hinner registreras.

Vad är det som händer? Det känns inte alls som Tindra. Vi känner henne vid det här laget. Antingen är Tindra på bra humör och flyger över hindren, eller säger hon ”nej tack, jag ska hem” och vägrar. Men det här? Tidsfel? Det kan inte stämma. Eller?

Precis när jag är på väg att ge upp och tappa hoppet försvinner alla siffror och fel. Allting nollställs, tiden startar från noll igen och jag inser att det är någon form av arrangörsmiss eller tidstest jag först sett.

Nu verkar det fungera. Nu verkar Angelo och Tindra vara på gång och snart ser jag, till obeskrivlig lycka, hur fas 1 övergår i fas 2. Sedan kommer de underbara slutsiffrorna: 0–0/28.08. De har klarat det. Yes!

– Angelo är felfri! skriker jag och de andra, som nu insett vad som skett, jublar ikapp med mig.

Sedan kommer LillyBelle med sin fruktade vinnarskalle på Peggy. Ser ut att gå bra, de fixar fas 1 och jag räknar sekunderna. Ska LillyBelle besegra Angelo eller hur går det? Tindra är supersnabb för att vara A-ponny och jag tänker att det blir tufft för LillyBelle. Fyra fel kommer upp. Tiden blir 33.85. Stackars LillyBelle, tänker jag. Så arg och besviken hon måste vara nu.

50angeloglad
Klart smajlet är brett när man vunnit sin allra första cup i karriären.
50ärevarv
Täcket är några nummer för stort men Angelo och Tindra sätter likväl högsta fart under ärevarvet.
50lillypeggy
Det blev stolpe-ut för LillyBelle och Peggy under Lilla Gubben Cup. Men LillyBelle hanterade det bra och hennes kärlek till Peggy är gränslös.

Efter en stund ringer jag Malin som bekräftar att tidtagningen strulade inledningsvis. Hon bekräftar också att Angelo och Tindra flugit över hindren och att LillyBelle setts gladare än nu. Men min dotter repar sig, tar nederlaget avsevärt bättre än efter käpphästomhoppningen jag skrev om förra veckan.

När jag timmen senare får LillyBelle på tråden låter hon lika glad och tokig som vanligt. Det visar sig att hon sneddat alltför snävt under omhoppningen.

– Jag chansade, pappa, säger hon och skrattar när jag frågar vad som hände i fas 2.

50priser
Prisbordet var enormt i Lilla Gubben Cup. Här ses några av de många priser Angelo fick med sig hem efter en fantastisk helg.

Angelo är stolt och nöjd. Har fått plakett, segerschabrak och andra priser. Berättar att han skänkt schabraket till LillyBelle som glatt tagit emot det.

Jag slappnar av, återgår till den åländska verkligheten och vi firar mamma med slottsbesök, äventyrsgolf, dart och en god middag på en av Mariehamns trevligare restauranger.

På söndagen går allting på repeat. Dag två i Lilla Gubben Cup, jag stirrar med laserfokus i Equipeappen och följer dramat i Vimmerby. Kan Angelo följa upp lördagens fina insats med en ny, trots att hindren höjts en aning? Kan LillyBelle och Peggy studsa tillbaka? Jag skakar ännu en gång av nervositet.

Efteråt, när Malin skickar filmen, får jag med egna ögon se att Angelo och Tindra går ut och svarar för följande uppvisning:

Av filmen att döma har jag aldrig sett dem bättre. Inte Malin heller. Två dubbelnollor ger en superetta i resultatlistan.

LillyBelle har dessvärre otur. Hon kämpar och smackar, får igång Peggy och är på väg mot en omhoppning. Men på grundomgångens sista hinder kommer nedslaget och ekipaget får lämna med fyra fel. Även här verkar dock LillyBelle hantera besvikelsen hyfsat bra, enligt Malin.

Angelo är däremot i sjunde himlen. Han tar hem sin första cupseger, dekoreras med segertäcke, ännu en plakett och flera andra priser. Blir till och med intervjuad av lokalpressen. Och jag är inte där och får uppleva det! Det skaver inuti mig men det finns samtidigt ingenting jag kan göra åt det.

Till helgen ska jag i alla fall titta på hästtävlingar.

På söndag tävlar nämligen Tove i en lokal klass i Lammhult.

Med TW…

Tack för att ni tog er tid! På Instagram heter jag som vanligt ponnypappandaniel för er som vill följa mig där.

Ponnypappan
6 september 11:11

Den dåliga förlorarens DNA

Den dåliga förlorarens DNA
Det här ansiktsuttrycket säger det mesta. Foto: Daniel Enestubbe

En stor del av charmen och uppsidan med att leva tillsammans i en relation är att upptäcka likheterna och skillnaderna mellan varandra. Jag och Malin har varit gifta i över elva år nu och vi har en samsyn i de allra flesta viktiga frågor. Men det finns saker där vi står långt från varandra. Malin är konstnärligt lagd medan jag knappt kan rita en streckgubbe. Jag minns siffror och namn och kan se dem framför mig medan Malin sällan eller aldrig glömmer ett ansikte eller något hon sett flimra förbi.

En av de saker som förbryllar mig mest och som jag aldrig till fullo kan förstå och känna igen är Malins närmast totala ointresse av att tävla. Hon är så långt ifrån en tävlingsmänniska det går att komma. Om hon någon gång spelar ett sällskapsspel är hennes primära mål att se till att någon annan, helst ett barn, vinner.

Jag är hennes motsats. Jag vill vinna. Jag vill tävla. Så har det alltid varit. Det bär till och med emot att inte ge allt jag har när jag spelar innebandymatch mot Angelo. ”Hur dålig tror han att hans pappa är om jag l-å-t-s-a-s att han bättre än jag?” tänker jag.

När jag denna soliga söndag står och betraktar min dotters tårar och skrik som ekar över en hel ridanläggning inser jag att mitt sug efter att vinna gått i arv. Av Malins arvsmassa har noll och intet övergått till LillyBelle när det gäller tävling. Hon har fått allt av mig. Den skrämmande dåliga förlorarens DNA.

49lillykäpphäst
Fullt fokus för en vinnarskalle som snart ska bli besviken. Foto: Daniel Enestubbe

Vad som hänt?

LillyBelle har precis, och med knappast möjliga marginal, förlorat en omhoppning om en andraplats i en käpphästtävling. Hon tar otröstligheten till oanade nivåer och inte ens ett extrainsatt tredjepris av en vänlig och påhittig tävlingsledning kan få henne på bättre humör. Jag känner mig med rätta skyldig, vet att jag har en hel del att lära henne genom mina egna misstag och överreaktioner.

49angeloseger
Angelo med segerrosett från käpphästhoppningen. Foto: Daniel Enestubbe

I dag vet jag, med all livserfarenhet, att förlustkänslan blir uthärdligare med åren, att insikten att jag aldrig kan vinna varje gång sätter sig. Men att som barn ha en ursinnig tävlingsinstinkt är både en börda och en tillgång. Att lära LillyBelle detta får bli mitt nästa projekt.

Det är i övrigt en glädjens dag vi alla upplever. Alls inte någon förlorardag utan en enda lång härlig odyssé i triumfens tecken. Angelo, som också ärvt stora delar av min dåliga förlorar-gen, står nämligen som segrare i nyss nämnda käpphästtävling och slutade dessutom trea i det distriktsmästerskap i samma gulliga disciplin som avgjordes i samband med Karl Oskar Cup för en månad sedan. Jag behöver väl knappast tillägga hur glad och stolt han är när han får kuta ärevarv med rosett och goodiebag i handen?

49willekäpphäst
Wille kämpar under käpphästtävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Det är också en underbar glädje att se hur det går för Wille. Före käpphästtävlingen står nämligen en vanlig pay & jump på schemat. Ni minns säkert lille Wille, sex år gammal, från förrförra bloggen. Han som ser upp till Angelo, som besökte oss och red och trivdes tillsammans med Angelo och LillyBelle. Den här dagen ska Wille pay & jump-tävla med sin egen lilla shettis Henry i Mullesprånget.

Det är en stor dag för Wille. Vi finns på plats för att heja fram honom och när Wille får frågan om han vill att någon ska stötta honom under framridning och i paddocken svarar Wille att han vill ha Angelo där. Angelos huvudsakliga uppdrag är att filma Willes ritt, att ge goda råd och rycka in om något går på tok.

49godaråd
Wille får lite goda råd av Angelo under framridningen. Foto: Daniel Enestubbe

Men ingenting går på tok. Angelo kan lugnt koncentrera sig på inspelningen medan Wille sätter fart på Henry. Det börjar på 10 centimeter. Wille hittar snabbt rytmen, Henry lyder och hindren passeras i tur och ordning, följt av rungande applåder och en röd rosett. Sedan höjs bommarna till 20 centimeter. Wille koncentrerar sig på nytt, får iväg Henry som nu inte längre kan gå över hindren utan måste hoppa. Även detta klarar Wille elegant och han reder även ut stoppet på hinder fyra, gör en volt och får över Henry.

49willehinder
Wille och Henry gör succé under pay & jumpen. Foto: Daniel Enestubbe

Nya applåder, en ny rosett och sedan fotografering. Willes mamma, hans farmor, Malin, Angelo och jag själv trängs med våra kameror. Wille har gjort det! Tagit sig över en barriär. Två gånger dessutom.

49foto
Efter två röda rosetter blir man automatiskt fotomodell, som Wille och Henry här. Foto: Daniel Enestubbe

Som tur är går LillyBelle inte lottlös, hon heller. När det är dags för 30-centimetershoppningen har hon tagit plats i Henrys sadel. Hon har fått sitt första uppdrag som beridare, att lite mer bestämt ta sig runt banan och få upp Henry i galopp. Hon gör det otroligt bra. Galoppen sitter perfekt och tempot är imponerande när hon elegant flyger över samtliga hinder. När Henry trilskas och vill gå ner i trav korrigerar LillyBelle omedelbart och galoppen återupptas. Sedan klappar LillyBelle om lille Henry och kvitterar ut en röd rosett även hon.

49lillyhenry
LillyBelle gör en lysande insats som inridare på Henry. Foto: Daniel Enestubbe

 

Trots att mina överförda dåliga förlorar-gener sedan får LillyBelle att gråta och skrika över en omhoppning med käpphäst ser jag tre vinnare vandra hem från anläggningen.

– Det var onödigt gjort av mig, säger LillyBelle efter ett par timmar när hon samlat sig och fått lite distans.

Det ger hopp.

Den insikten hade nämligen inte jag som sjuåring.

Tack för att ni tog er tid – och vill ni följa vår vardag på Instagram heter jag ponnypappandaniel, Angelo och LillyBelle finns på kontot teamenestubbe och vad Wille har för sig berättar hans mamma på kontot amandanybeck

Ponnypappan
30 augusti 10:59

”Med en känsla av SM-guld”

”Med en känsla av SM-guld”
Jag vet inte vad ni tror, men själv har jag en känsla av att LillyBelle ser upp till Tove. Foto: Daniel Enestubbe

Något ni som läser den här bloggen säkert har märkt är att den ganska ofta innehåller referenser till ishockeyn. Det beror inte nödvändigtvis på att ridning och hockey är särskilt närbesläktade utan mer på att hockeyn är den sport jag skriver mest om, som mer insatt journalist. Ridsporten är min nyvunna passion i livet, där jag känner att jag lär mig nya saker för varje vecka som går.

Att dessa mina intressevärldar då och då går in i varandra eller rentav kolliderar är oundvikligt och här kommer ännu en referens till det frusna vattnets folksport.

Den är från en intervju jag gjorde med Växjö Lakers tränare Sam Hallam för ett par veckor sedan. Hallam, som för övrigt också är ponnypappa, har bland annat fört Växjö till två SM-guld; det första 2015 och det andra 2018. När jag frågade honom om skillnaden i upplevelse mellan de båda gulden svarade han:
– När du vinner ditt första guld är du som barnet på julafton. När du vinner det andra är du mer som föräldern som blir glad av att se sina barns glädje och lycka.

När citatet dyker upp i mitt huvud sitter jag vid ratten. Bredvid mig på en barnstol sitter LillyBelle. Transporten är påkopplad och vi tar kurs mot Braås några mil utanför Växjö. LillyBelle är förväntansfull, hon pratar exalterat om vad som väntar. Jag är också fylld av glädje men mer en glädje över att se hur saligt uppspelt LillyBelle är.

Ända sedan hennes förebild och tävlingsmotståndare Tove Modig intervjuades efter sin seger i Karl Oskar Cup för snart tre veckor sedan har LillyBelle längtat efter den här stunden. Eftersom det var Toves avskedsföreställning med Peggy fick hon frågan vad som händer med den lilla A-ponnyn nu.
– Hon ska lånas ut, svarade Tove.

Redan när LillyBelle hörde orden sken hon upp. Hoppades. Önskade. Och det var mycket riktigt LillyBelle som Tove bestämt att låna ut sin fina Peggy till.

Så: nu sitter vi här i bilen. LillyBelle är barnet på julafton och jag föräldern som smälter av lycka över att se en liten människas lycka. Om det är så här det känns att vinna sitt andra SM-guld förstår jag precis hur Sam Hallam kände det när Skellefteå manglats med 4–0 i matcher förra våren.

190830_ponnypappan_48lillypeggy
LillyBelle med sin inlånade kärlek Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

När vi kommer fram rullar fortfarande Volvons hjul på uppfarten när LillyBelle öppnar dörren, kastar sig ut och springer bort mot det lilla stallet. Där står hon: Peggy, det lilla vita mumintrollet, och väntar tillsammans med Tove. Peggy får kramar, pussar, klappar och en palett av gosiga ord. Jag pratar en stund med Tove och hennes mamma Veronica. Frågar Tove om hon verkligen är säker, om hon verkligen kan tänka sig att låna ut Peggy, ponnyn hon haft i sex år och som hon skapat ett prisregn av rosetter, plaketter och täcken tillsammans med.

Tove försäkrar att det är okej även när jag frågar en andra gång. Schabrak, täcken, benskydd och annat som tillhör Peggy packas ner och snart står den godmodiga lånehästen och gnager på hönätet inne i transporten. Vi tackar, säger hej då och åker hemåt.

Peggy har inga problem med att acklimatisera sig till sin nya omgivning. Hennes ankomst skapar ingen stress hos övriga hästar förutom Tango som gnäggar lite. Han känner säkert igen Peggy från deras tid tillsammans med Tove.

190830_ponnypappan_48forstapasset
Dags för första träningspasset. Foto: Daniel Enestubbe

När man längtat efter sin drömhäst och sedan plötsligt får den, om än till låns, finns det bara en sak att göra om man heter LillyBelle: upp i sadeln och premiärrida. Peggy görs i ordning, sadlas och tränsas. Sedan skrittar det lilla ekipaget ut i paddocken. Går senare upp i trav, galopperar över några hinder. Sedan blir allt tyst. Peggy står så still att inte ens hovarnas möte med grusunderlaget hörs. Jag ser på LillyBelle. Hon bara njuter av stunden, av nuet, känner julaftonsvibbarna, har öppnat paketet med det finaste av innehåll. Synen när hon lägger armarna om Peggy och sedan vägrar släppa greppet får mig att tänka på SM-guldglädjen ännu en gång.

190830_ponnypappan_48lycka
Lyckan är total. Kanske är det så här det känns att vinna SM-guld. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto heter ponnypappandaniel om ni vill följa mig där!

Ponnypappan
23 augusti 10:01

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”
Wille och Angelo, två killar som delar ett hästintresse och har roligt tillsammans.

Det pågår en konflikt inom svensk ishockey. Förra onsdagen meddelade 43 elitspelande damer att de bojkottar det landslagsläger de kallats till och heller inte tänker spela för Damkronorna i den kommande turneringen i Finland. Anledningen är damernas taskiga ekonomiska villkor. För en damspelare på elitnivå är det ofta en förlustaffär att utöva sin sport och jag förstår till fullo att och varför de nu sätter ner foten.

Att vara tjej och spela hockey kräver tuffhet och mod. Mod att stå emot inpyrd machojargong, tuffhet att trotsa den medeltida föreställningen att ”hockey, det är väl ingenting för tjejer” kombinerat med en inre motor som hela tiden driver dig framåt.

Jag tänker på de tjej- och damhockeyspelare jag intervjuat genom åren. För dem har det funnits någonting som står över allt ovanstående, någonting som kan kokas ner till det viktigaste av allt: att ty sig till varandra, hämta kraft hos någon som befinner sig i samma situation.

För ett extremt fåtal tjejer slutar karriären så högt upp som i ett landslag men den börjar nästan alltid i en tomhet, som ensam tjej i ett pojklag, i en unken städskrubb eller liknande medan grabbarna tjoar och stojar i omklädningsrummet intill. Att då, i det utsatta läget, bara kunna ty sig till EN enda av samma kön och med samma intresse är guld värt för många unga hockeytjejer. Ensam kan vara stark men två är starkare än en.

Inom ridsporten är det likadant, fast tvärtom och ändå inte. Alla, oavsett kön, behandlas lika på landslagsnivå tack vare ridsportens magnifika unisexupplägg där var och en – man som kvinna – tävlar på exakt samma villkor.

Men inte heller här börjar man i landslaget utan oftast i den lilla lokala klubben. Som kille är man oftast helt ensam, som Angelo alltid varit i Theleborgs Ryttarsällskap där han och LillyBelle gått på ridskola under flera år nu.

Han är helt ensam kille men långt ifrån unik. Ni som följt den här bloggen vet att även Angelo fått kämpa mot sådant ingen ska behöva kämpa mot; mot föreställningen att ”ridning är en tjejsport”, att ”det är töntigt att vara kille och rida” och andra korkade kommentarer, uttalade av andra killar som helt saknar kunskap om hur stenhård och tuff ridsporten är.

Som tur är har Angelo ingenting emot att vara ensam kille, men han tar illa vid sig av korkade kommentarer. Jag vet att han ser upp till Albin, en 15-årig kille som rider för Växjöortens Fältrittklubb, den klubb barnen också tävlar för. Jag vet också hur otroligt mycket han uppskattar sina vänner Casper och Theo, killar i hans ålder som också tävlar för Växjöorten. Så fort de träffas i samband med någon tävling knyter de osynliga band mellan sig. De tyr sig till varandra, tankar kraft av varandra, känner samhörigheten killar emellan på exakt samma sätt som tjejhockeyspelaren som äntligen kan dela yta och rum med en annan tjej.

Killar behöver killar att se upp till och ty sig till i snett könsfördelade sporter precis som tjejerna i hockeyn. Så är det bara. Och mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en vecka med en underbar liten solskenshistoria som pricken över i:et.

För en tid sedan upptäckte nämligen Malin att hon fått ett direktmeddelande i sin Instagram-app. Meddelandet var från Amanda, som skrev följande:

”Min son Wille ser mycket upp till din son Angelo inom hoppning/ridning och följer er här på Instagram och har hört ridtränare Emma prata gott om dina barn. Wille vill gärna se när Angelo ska rida på Karl Oskar Cup och eftersom jag inte är helt insatt undrar jag vilken tid han ska tävla. Ha det så gott!”

Wow! Bara vetskapen om att vara någons förebild fick Angelo att skina upp och känna sig stolt.

Meddelandet upptäcktes tyvärr för sent för att Wille skulle kunna komma och titta på när Angelo tävlade, men Malin och Amanda styrde snabbt upp en dag då Wille skulle komma ut till oss och hälsa på.

Så kommer söndagen. En bil svänger in på uppfarten, dörrarna öppnas och Amanda och Wille kommer ut. Till en början är Wille så blyg som varje normal sexåring är när han träffar en normal nioåring för första gången. Men sedan pratar de lite, borstar Tindra tillsammans, gör henne fin och redo för ett ridpass. Med sig har Wille ett antal frågor som jag misstänker att Amanda skrivit ner och som Wille nu vill ställa till Angelo.

Hur många gånger har du ramlat av?

Hur gjorde du för att lära dig galoppera?

Har du slagit dig någon gång?

Angelo svarar. Sakta men säkert slappnar Wille av, blygheten börjar avta och snart sitter han i Tindras sadel och beger sig ut på tur tillsammans med Angelo på Tango och LillyBelle på Erika, i närvaro av Malin och Amanda.

De är borta länge. Kommer sedan tillbaka och avverkar ett pass på ridbanan i lugnt tempo. Wille älskar hästar, har en egen shettis hemma och är riktigt duktig på Tindra. Det syns tydligt att han är nöjd. Angelo har förstått sin roll, pratar och uppmuntrar Wille och jag ser att de två trivs ihop.

47wille2
Klart att man gör V-tecknet när man får rida på varsin ponny.
47wille3
Grabbarna Grus på grus.

När vi sedan går in i huset har Wille helt kastat bort blygheten. Nu släpper han loss för fullt, busar med Angelo och LillyBelle och det blir en lång och härligt intensiv eftermiddag med saft, kakor och tårta.

Amanda och Wille tackar för sig och senare skriver Amanda till Malin vad Wille sagt, på kvällen strax före det att ögonlocken sluts, om sitt besök hos Angelo och LillyBelle.

”Det var den bästa dagen i hela världen”.

190823 Ponnypappan 47wille4
Amanda, Wille, Malin, Angelo och LillyBelle rider ut på tur med Tindra, Tango och Erika.

Tack för att ni tog er tid – var snälla mot varandra och tänk på hur lite som krävs för att göra en annan människa lite gladare. Jag träffas gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel och vill ni veta vad Angelo och LillyBelle har för sig hittar du dem på teamenestubbe.

190823 Ponnypappan 47wille5
Wille är nyfiken, bland annat på hur många gånger Angelo ramlat av sin häst och hur han lärt sig galoppera.

 

Ponnypappan
16 augusti 09:30

Ett fruset ögonblick av sommar

Ett fruset ögonblick av sommar
Barnen gjorde det - de vågade och de klarade det. Framgångarna vid Karl Oskar Cup i Växjö överglänser nu allt annat i hästväg för Angelo och LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Den finns kvar. Känslan i bröstet. Den varma, sköna. Känslan av kärlek, känslan av lättnad, känslan av att ha upplevt någonting du länge gått omkring och både fasat över och hoppats på. Någonting som sedan visar sig överträffa allt som funnits på önskelistan. Men framför allt, den kanske skönaste känslan av alla för en förälder: att se sina barn till brädden fyllda av ett lyckorus.

Angelo och LillyBelle hade redan innan föregående helg fått uppleva mycket roligt under sina nio- och sjuåriga hästliv.

De har besökt Gothenburg Horse Show, nyfiket utforskat Elmia och storögt varit på sin första Falsterbovecka.

Men nu finns en ny och överlägsna etta på deras gemensamma topplista: Karl Oskar Cup i Växjö, ponnytävlingen som inramas av den oglamorösa Värendsvallens gamla regngrå betong.

190816_ponnypappan_vallen
En oglamorös före detta guldarena för Östers IF i fotboll. Den är numera barnens favoritplats på jorden. Foto: Daniel Enestubbe

Här, på Östers IF:s forna fyrfaldiga SM-guldarena i fotboll, fick Angelo och LillyBelle uppleva sina tre dittills bästa dagar i livet och som sagt: jag känner ännu värmen av de färska minnena i mitt eget bröst.

Förra veckan skrev jag om tävlingsinstinktens kamp mot nervositeten.

Och oj vad nervösa vi var.

Alldeles fruktansvärt hemskt nervösa.

All träning som lagts ner – skulle den ge resultat? Eller skulle Tindra tvärstanna vid första hindret och gå hem? Skulle LillyBelle och Tango kunna hantera en tävling efter bara två ridveckor tillsammans?

Dagen före cupstarten röjde barnen runt som två sprattelgubbar. Malin hade nära till tårarna och jag erfor en olustkänsla i kroppen som bara äkta nervositet kan orsaka. Mitt i detta kollektiva inre kaos nåddes jag av ett ögonblicks klarsyn och kastade fram en av mina bästa idéer på länge.
– Åk ner till Värendsvallen. Ta en titt på arenan så ser ni att det inte är så farligt. Ni kan till och med kika på hindren. Det är fullt tillåtet, sa jag.

Malin och barnen behövde inte ens någon betänketid. Genast kastade de sig in i bilen, åkte ner, bekantade sig med området och kom tillbaka med ett nyvunnet lugn.
– Det såg inte alls farligt ut, konstaterade Malin.

190816_ponnypappan_priser
Tre rosetter och fyra plaketter. Karl Oskar Cup slår ut allt Angelo och LillyBelle hittills varit med om i sina unga hästliv. Foto: Daniel Enestubbe

De vann så klart inga cuper, Angelo och LillyBelle. De vann mycket mer än så. Symbolvärdet i de tre vackra rosetter och de fyra guldförgyllda plakett-hästskor Angelo och LillyBelle erövrade går nämligen inte att uppskatta.

De v-å-g-a-d-e.

Och när jag säger att de vågade menar jag det verkligen.

För vad händer under framridningen med LillyBelle och Tango? Jo, hästen blir stressad, rycker till, LillyBelle kastas av. Tango skenar iväg, hittar en glugg i staketet, drar iväg ut på asfalten, ut på den tungt trafikerade Hejaregatan.

Se den scenen framför er.

Katastrofen lurar, bara hundratalet meter bort.

Förtvivlad, förkrossad och kanske rentav chockad ser LillyBelle sedan hur någon hjälte till hästmänniska lyckas fånga in Tango.

Ge upp?

Åka hem?

Knappast.

190816_ponnypappan_lillyhopp
LillyBelle och Tango under sin allra första riktiga tävling tillsammans. Foto: Daniel Enestubbe

Inte min LillyBelle. Hon må vara tävlingarnas kanske yngsta ryttare men hon råkar också vara en av dess tuffaste.

Här ger vi inte upp. Upp i sadeln, in på banan och sedan levererar flugviktaren LillyBelle en komisk repris av det ljudliga genrepet i Braås som kunde ses och inte minst höras här förra veckan.

Och så här såg det ut nu:

Efter målgång kommer en glädjetår, sedan spricker hennes ansikte upp i ett enda leende. Lyckan jag känner tangerar den när LillyBelle kom till världen en stormnatt för snart åtta år sedan. Vi var nära att förlora henne, men hon kämpade, tog sig tillbaka, envis redan då. Nu är hon nära att förlora en häst, men han kommer tillbaka oskadd och belönar henne med först en nolla, sedan olydnad på sista hindret och slutligen en tapper insats i halkan under lördagens morgonskyfall där de utesluts (tredje olydnaden snöpligt nog på sista hindret).

190816_ponnypappan_lillyglad
Felfri i debuten! LillyBelle har övervunnit chocken från framridningen och svarar för en perfekt ritt. Foto: Daniel Enestubbe

För Angelo var det minst lika känslosamt. För honom och Tindra innebar Karl Oskar Cup 2019 slutet för deras gemensamma tävlande. Det har varit en tuff tid, där Angelo förbannat det faktum att han växer så det knakar medan Tindra står still på sina 99 centimeter. Han är absolut inte för tung, men han han håller oåterkalleligt på att växa ifrån sin älskade ponny. Därför bestämde vi oss för att Karl Oskar skulle bli avskedsföreställningen.

Även Angelo vågade.

Vågade vara bestämd.

Vågade trotsa nervositeten.

Vågade hålla Tindra lugn.

190816_ponnypappan_angelo
Koncentrerad och lugn. Angelo har rätt fokus strax före sin debut i Karl Oskar Cup, och Tindra tackar och tar emot. Foto: Daniel Enestubbe

Och som de red. Så vackert, så stilfullt, så lagom snabbt, så…felfritt. Två nollor blev det nämligen i fredagens två klasser och att träning ger resultat var detta ett vattentätt bevis för. Hade tävlingarna varit för två veckor sedan hade Tindra vägrat, Angelo gråtit och hans djupa innerliga glädje varit utbytt mot någonting annat.

Nu såg det istället ut så här:

Nu fick de inte ett utan två resultat. Två nollor. De klarade första hindret, som var vårt eget uppsatta mål, och mycket mer än så. Samma sak för LillyBelle. Därför tog båda lördagens regniga nederlag med fattning, ja, LillyBelle till och med kramade om och berömde Tango för att han varit så duktig.

Därefter gick de runt på området likt två inhyrda maskotar i stort sett nonstop fram till sen söndagseftermiddag – gladare och nöjdare än någonsin.

Livet utgörs av fångade ögonblick.

Det frusna ögonblick när Angelo och LillyBelle går hand i hand på den asfalterade backen upp mot framridningsbanan och ivrigt, stolt och glatt pratar om sina fina hästars insatser – det ögonblicket fångar jag och ramar in i min själ.

Det är sommaren 2019 för mig.

Tack för att ni tog er tid! Jag ses gärna på Instagram där ni hittar mig som ponnypappandaniel

Ponnypappan
9 augusti 12:46

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Nervositet.
Alla har vi känt den.
Alla kan vi relatera till ordet.
Alla har vi tvingats öppna det paket av press, stress och obehag i varierande former som ordet nervositet förpackas i. Att vara nervös är ett naturligt mänskligt tillstånd som oftast inte försvinner av sig själv utan måste hanteras.

Det som är påfrestande med att vandra längs nervositetens väg är att där vägen tar slut finns det två dörrar; en glädjens och lättnadens dörr och en besvikelsens och orons dörr. Problemet är att du bara kan passera en av dörrarna. Att inte på förhand veta vilken av dörrarna som står öppen vid vägens slut – det är det som är själva nervositeten.

När den här texten publiceras vet vi hur det gått. Vet hur Angelo och LillyBelle hanterat den enorma press och stress det innebär att rida sin första riktigt stora tävling. När den här texten publiceras pågår nämligen Karl Oskar Cup för fullt här i Växjö. Karl Oskar Cup – barnens enda och största mål under denna sin första säsong som tävlingsryttare.

Nervositeten har varit påtaglig, helt omöjlig att undvika. Allt är fortfarande så nytt, stort och okänt och det som är nytt, stort och okänt gör att nervositetens strängar slås an och spelar sina jobbiga ackord.

Som tur är tror jag att vi vuxna är de i vår familj som känt störst nervositet. Malins nattsömn har varit störd senaste veckan och trots att jag själv gjort mitt bästa för att skapa lugn och försäkra att allt nog kommer att gå bra har jag känt nervositeten stegras inom mig.

Barnen har däremot räknat ner dagarna med glädje. Visst kommer de att ha fjärilar i magen när de rider in på Värendsvallens enorma gräsmatta men de har haft roligt längs vägen. Tillsammans har vi gjort allt vi kunnat för att göra Karl Oskar-debuten så mild och behaglig som möjligt. Vi har fortsatt att följa vårt träningsschema till punkt och pricka. Vi har stött på problem längs vägen och kämpat med näbbar och klor för att försöka lösa dem. Ändå finns den där, nervositeten.

Men nervositeten har en stark motståndare i tävlingsinstinkten.
Tävlingsinstinkten.

Vissa gnäller på den. Kan inte förstå att det finns människor som älskar att tävla och vill vinna till varje pris. Men den som gnäller på tävlingsinstinkten har inte förstått att den är en medfödd mänsklig kraft. Utan människans inneboende tävlingsinstinkt hade vi förmodligen inte ens existerat nu. Det moderna samhälle vi ser i dag är ingenting annat än ett resultat av årtusenden av utveckling, sprungna ur människans förmåga att vilja tävla mot sig själv och gå från någonting bra till att skapa någonting bättre. Uppfinna hjulet, elektriciteten, datortekniken, vacciner och antibiotika – allt har handlat om en lust till att tävla.

Och att tävlingsinstinkten är själva anledningen till att mina barn över huvud taget ställer sig på startlinjen – det gör att delar av nervositeten kan motas bort. Sedan gäller det att lägga ribban på rätt höjd, både i tävlingen och inne i huvudet. En nioåring som Angelo har en tendens att sväva iväg när han får frågan vad han hoppas på. Direkt börjar han snacka om cupfinaler, segertäcken, plaketter och ärevarv när jag frågar vad han vill uppnå i Karl Oskar Cup.
– Men du, om du siktar så högt, hur går det gå om det inte blir som du vill? frågar jag.

Det har Angelo inte tänkt på.
– Vore det inte bättre om du siktade på någonting annat, som att till exempel klara första hindret? Ta ett hinder i taget?
Angelo håller med och vi enas om ett enda mål: klara första hindret. Resten är bonus för Angelo och Tindra. En rimlig målsättning.

LillyBelle ska rida Tango. Hon har haft det tuffare i sin uppladdning än Angelo. Eftersom vi haft Tango under en så pass kort tid har vi i ärlighetens namn varit på väg att stryka ekipaget från tävlingen. När vi för en vecka sedan genrepade med en pay & jump i Braås ställdes allt på sin spets. Vi lindade heller inte in budskapet utan förklarade för LillyBelle att fungerar det inte i dag måste vi lämna återbud till Karl Oskar.

Att viljan och tävlingsinstinkten hos den här lilla sjuåringen nästan saknar gränser har jag vetat ett bra tag nu. Ändå blir jag förvånad över LillyBelles totala fokus när hon och Tango kommer in på banan. Utan att hon är medveten om det får hon folk runt hela anläggningen att skratta när hon låter sina små tävlingstankar bli till ord och högröstat coachar sig själv och sin häst över alla hinder.

Titta här, men framför allt: lyssna!

1angelo
Angelo. Nervös och tävlingssugen.
2lilly
LillyBelle. Nervös och tankfull.
3hopp
LillyBelle och Tango genrepar.
4lättad
Angelo kramar om Tindra efter sista passet.
5glad
Att vara lite tokigt glad kan behövas för att hantera tävlingsnerverna.

Med en sådan tävlingsinstinkt kan vi inte hålla LillyBelle borta från tävlingsarenorna. Vi får leva med vår egen nervositet och hoppas på det bästa. Sanningens ögonblick är här.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med oss på Instagram om du vill veta hur det gått för Angelo och LillyBelle i sin första stora tävling. Jag heter ponnypappandaniel och barnens konto heter teamenestubbe.

 

Ponnypappan
2 augusti 11:54

Vem vet vad Tove kan hitta på?

Vem vet vad Tove kan hitta på?
Tove och Peggy med segertäcke under Börjes Cup tidigare i sommar. Nu är Tove anlitad för att avsevärt svårare uppdrag än så.

Efter fyra veckors semester med lugn och ro, med Falsterbo, Danmark, torskfiske och Öland, har jag kastats tillbaka rakt in i Smålandspostens hetluft. Det är fotbollskris i Växjö med två lag, Öster och Växjö DFF, som båda kämpar för sin överlevnad i respektive tabell, det är tränare som får sparken, panikvärvningar görs i sista stund samtidigt som hockeylagen återsamlats och till och med gått på is.

Jag gillar nyhetspulsen, har alltid gjort. Men det faktum att jag åter är i tjänst ger mig små, nästan obefintliga, möjligheter att påverka vad som sker här hemma på gården. Det sker nämligen en hel del saker bakom min rygg som känns aningen obehagliga, mot bakgrund av ett tidigare inlägg här på bloggen som fortsätter att förfölja mig.

Att viska är fult. Den som viskar i någon annans öra än ditt eget medan du själv ser det hända viskar någonting ofördelaktigt om dig. Så är det bara. Och det har viskats, tisslats och tasslats en hel del den senaste tiden. Det handlar om Teeny Weeny. TW. Matvraket till B-ponny jag dömt ut som potentiell tävlingshäst och i ett aningslöst ögonblick utlovade Malin och barnen ”vad som helst” den dag TW mot all förmodan skulle gå felfritt i en lokal tävling. Efter att Malin utnyttjat mitt utsträckta lillfinger och växlat in det mot en Maldivernaresa har munterheten och nyfikenheten varit stor bland er läsare.

Hur går det för TW? har varit en återkommande fråga på sociala medier, följt av en skrattande emoji.

44lillybelle
LillyBelle Enestubbe, en av hjärnorna bakom Projekt TW.

Barnen har till sin oförställda skadeglädje snabbt räknat ut vad som ligger i potten och går flinande runt och mumlar ”Projekt TW” tillräckligt högt för att jag ska höra det.
Jag menade inte allvar med mitt löfte, sa det bara som en kul grej. Att Malin och barnen definitivt menar allvar med Projekt TW är däremot tydligt, sett till de massiva åtgärder de redan satt in.

Flera gånger i veckan ser jag LillyBelle strängt kämpa med det tjuriga och lata djuret på ridbanan och ibland ser det faktiskt skrämmande normalt ut.

44veterinär
Syftet med det här veterinärbesöket var smått ondskefullt.

I måndags stod plötsligt en röd bil från Distriktsveterinärerna parkerad utanför stallet. Ingenting konstigt med det, tänkte jag. Veterinärbesök är ganska vanliga. Men när Malin sedan glatt går förbi mig och viftar med ett dokument förstår jag vart vi är på väg.
– Vaccinationsintyg för TW, skrattar hon.
Vaccinationsintyg. Ett steg närmare tävlingsarenan för TW. Ett steg närmare förintelsen av min plånbok.

Men samtidigt: vad är ett vaccinationsintyg? Bara ett papper, ingenting annat. Det är knappast papperet som ska tävla, utan en häst som senast i tisdags såg ut så här två minuter efter att vi tvättat hennes päls bländande vit.

44twsmutsig
En sådan häst, en häst som delar samtliga Min Häst-Mulles egenskaper, kan väl knappast tvinga mig att dega upp till en Maldivernaresa?

Men så passerar ytterligare en dag. Innan jag kastar mig in i duschen för att hinna göra mig i ordning för eftermiddagens arbetspass ser jag att transporten är framkörd. När jag kommer ut ur duschen är transporten borta.
Tre hästar går i hagen.
En saknas.
Gissa vilken.

Snart står det klart att kommandosoldaterna Malin, Angelo och LillyBelle inlett ett nytt hotfullt och strategiskt viktigt uppdrag i Projekt TW. Hon ska träna någonstans, så mycket förstår jag, men var? Kanske tränas av någon, men av vem? Snart får jag svaret.

Den som anlitats för detta mission impossible är ingen småhandlare i branschen utan en av de ledande experterna på små hästar. Tove Modig. Barnens kompis. Tove, som kan rida felfritt med förbundna ögon i lägre klasser. TW ska specialtränas av Tove.

Det är ett diaboliskt skickligt drag av mina tre familjeantagonister.

Visst, TW må vara ett hopplöst fall men vem vet vad Tove kan hitta på?
Sakta känner jag den första spiken slås in i min egen kista.

Tack för att ni tog er tid – jag lovar att uppdatera er om det spända läge som råder. Tills dess får ni gärna följa och interagera med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
26 juli 11:07

Den enda omvägen till Karl Oskar

Den enda omvägen till Karl Oskar
Malin instruerar under ett av de ”tråkiga” passen. Foto: Daniel Enestubbe

Oavsett om du är ung eller gammal, stor eller liten, oavsett hur mycket eller lite talang du utrustats med eller hur länge du hållit på med det just du gillar inom idrotten finns det naturlagar som du aldrig kan sätta dig upp mot.

Lagar du måste lyda och följa.

Idrottens naturlagar gäller lika för alla och den första, största och viktigaste naturlagen i idrottens osynliga regelverk är denna:

Det finns inga genvägar.
Inga.
Genvägar.

Varför skulle annars hockeyspelarna frivilligt gå på is nu när vi skriver juli och värmebölja?

Varför skulle annars fotbollsspelarna köra stenhårda träningspass i minus tolv grader i januari?

Jo, därför att det inte finns några genvägar till mål som innefattar prestation, tävling och resultat.

Det finns bara Den Enda Omvägen.
Varför vann Björn Borg fem raka Wimbledontitlar?
Varför vann Ingemar Stenmark 86 världscupsegrar?
De tog Den Enda Omvägen.

Denna enda väg mot målen, stora som små, består av träning, träning och ännu mer träning.

Den som tränar mest vinner kanske inte alltid mest, men den som tränar mest är den som är mest förberedd när det väl kommer till tävling.

Och att komma rätt förberedd till en tävling är viktigare än tävlandet som sådant.

Detta har vi funderat en del kring under den senaste veckan i vår familj. Vi har låtit barnen helt själva välja vad de vill med sitt hästintresse, inte försökt påverka dem i någon riktning, bara önskat att de ska ha roligt och sett dem ha det.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. All träning är inte superkul men all träning är bra.

Vill de bara ta hand om sina älskade ponnyer, rida ut på en tur i skogen då och då och kanske testa några hinder på hoppbanan får de göra det. För detta behövs ingen omväg. Då är det en hobbyverksamhet, något man gör när man känner för det och något som inte har speciellt mycket med vare sig prestation eller tävling att göra.

Men nu har både Angelo och LillyBelle tidigt visat ett brinnande intresse för att tävla, hänga upp rosetter i sina rum och att se mig skruva fast plaketter på boxdörrarna. För att lyckas med det finns det bara en sak att göra. Att ge sig ut på Den Enda Omvägen.

190726_ponnypappan_43sur
Humöret går upp och ner för Angelo när vi går in i fas 2. Ena stunden är han sur… Foto: Daniel Enestubbe
190726_ponnypappan_43glad
…för att sedan bli glad igen. Foto: Daniel Enestubbe

Allt är nytt för oss. När jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen i oktober hade inget av våra barn ställt upp i en enda riktig tävling. Men eftersom de oupphörligt tjatade om att tävla satte vi upp ett mål inför sommaren. Målet var att Angelo och LillyBelle ska komma till start i Karl Oskar Cup i Växjö i augusti. Ingenting annat. Att de sedan tjuvstartat längs vägen dit och kommit igång med sitt tävlande på flera cylindrar är en annan sak. Men deras enda mål för denna vår första säsong är och förblir Karl Oskar Cup.

190726_ponnypappan_43lagt
Vi varvar de nästan löjligt låga hindren… Foto: Daniel Enestubbe
190726_ponnypappan_43hopp
…med att prova på lite högre inför den stora tävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Efter att både Angelo och LillyBelle fått smaka njutningen av att rida nollrundor på låga höjder med sina A- och B-ponnyer har de nu kommit in i fas två. Den lite svårare fasen. Fasen där hästarna, särskilt Tindra, inte lyder, där det slarvas med framridningar och där tårarna är betydligt fler än rosetterna.

Så, förra veckan fattade jag och Malin ett beslut: det är dags att ta Den Enda Omvägen. Dags att träna, dags att nöta, dags att försöka ge barnen en så bra förberedelse som möjligt inför det som snart väntar. Hittills har Tindra behandlats ungefär som en sällskapshund. Fått göra som hon vill, gullats med nästan in absurdum och givits chansen att bestämma själv vad hon vill göra. Nu handlar det om att ta tillbaka kontrollen, i stort som smått, och kommandot över hästarna.

Att rida terrängbana tillhör den roligare delen av träningen för både hästar och ryttare.

Ena dagen varvas därför trav och galopp i långa ridpass i skogen. Nästa dag ställer vi upp bommar på mark hemma på banan i syfte att stärka muskulaturen för att hoppa högre när det väl är dags.

Här ser jag redan hur barnen suger åt sig information. Sakta men säkert spjälkas slarvet bort och ersätts av fokus. Tredje dagen åker vi iväg till en större anläggning och lägger upp hindren på de höjder som väntar i Karl Oskar. Tårarna när Tindra viker av från oxern ersätts av ett leende när Angelo äntligen får till det. Nästa dag: en stärkande tur i naturen med ett extremt uppskattat badstopp för Tindra och Erika.

190726_ponnypappan_43angen
En lugn tur ute i naturen som omväxling. Foto: Daniel Enestubbe

Därefter: lugnt, nästan löjligt lågt tempo. Träna på att ha tråkigt och göra saker rätt. Jag sitter ner på en vit bänk och ömsom studerar, ömsom fotograferar när Malin går tillbaka till grunderna, till det långsamma, till bommar på mark och till hinder nästan utan höjd.
– Känns det som att hindren är fånigt låga? frågar hon.
– Jaaaa, säger barnen i korus och liksom väntar på att banan ska göras svårare.
– Ska man hoppa höga hinder varje dag? undrar Malin sedan.

Paus. Två små tänkande hjärnor. Sedan två polletter som ramlar ner:
– Naeee.

Så fortsätter det. Jag hör kommandona.
– Det går får fort, Lilly!
– Inte luta dig framåt, Angelo!
– Du ska inte rusa utan ha kontroll ut i hörnen.
– Rid mitt på bara!
– Sakta av till skritt och klappa om honom. Bra!

190726_ponnypappan_43bad
Paus i Bergundasjön vid godkänd hästbadplats. Tindra och Erika kan knappt tro att det är sant. Foto: Daniel Enestubbe

Det är ett petigt träningspass jag ser, men ett väldigt bra pass. Den Enda Omvägen är fylld av petigheter och är en mix av grundernas nötning och tävlingens tempofokus. Den är inte alltid rolig att vandra på, men nu har vi begett oss in på den och känner att ridning handlar om teamwork. Och just nu tillåter vi oss att göra ett avsteg från Den Enda Omvägen och tar genvägen till kvalitativ semester. Medan hästarna vilar hemma i hagen njuter vi av två härliga dagar på Öland.

Tack för att ni tog er tid, fortsätt att njuta av den nya härliga värmeböljan och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

190726_ponnypappan_43oland
Efter en tuff träningsvecka unnar vi oss ett avsteg från Den Enda Omvägen och drar till Öland. Foto: Daniel Enestubbe
Ponnypappan
19 juli 12:24

Ponnypappan: Gult kort till oss vuxna

Ponnypappan: Gult kort till oss vuxna
Braås – mindre än Falsterbo men mysigt, trevligt och spännande.

Just nu är sommaren inne i sitt mest magiska skede. Skedet där man glömt bort att man har ett jobb man snart ska gå till, där tråkiga rutiner inte längre existerar och där i princip allt som står på agendan har en positiv laddning.

Min lättfrusna fru håller inte med men jag tycker att sommaren 2019 slår ut sommaren 2018. Den går att hantera, lagren av Resorb är inte slutsålda i matbutikerna och bordsfläktar och portabel luftkonditionering inte längre lika sällsynta som lodjur hos elektronikkedjorna. Vädret är klassiskt juli; varmt men sällan för varmt, lagom svalt ibland, med välgörande små skvättar av regn som ändå inte riskerar att överbelasta resesajternas servrar.

Allt är normalt och när allt är normalt fungerar vi människor som bäst eftersom normalt är vår mentala defaultinställning.

När jag kastar en blick in i hagen ser jag också bara tecken på att allt är perfekt.

Vår nya häst, Angelos B-ponny Tango, har stortrivts från dag ett. På fem minuter blev han blixtförälskad i LillyBelles Erika och har sedan dess inte frivilligt vikit en tum från hennes sida.

 

Flockledaren Tindra håller sig lugn och fin och det bästa av allt: Teeny Weeny, ”TW”, har lagt på sig ett antal kilon efter idogt betande. Hästen som barnen, med min plånboks hjälp, hoppas ska ta dem på en lyxig utlandssemester (se tidigare blogginlägg) vid felfri ritt i lokal tävling bedömer jag i dagsläget ha ungefär samma utsikter som en mjukglass chans i en masugn.

Perfekt är ordet.

Något som däremot skaver lite är ett riktigt dåligt vuxensamvete och det gäller för både mig och Malin. Vi har under de senaste månaderna anmärkt en del på Angelos ridning på tävlingsbanan. Under sina senaste lokala tävlingar såväl som pay and jumps har han nämligen haft en benägenhet att välja fågelvägen när han i högtalarna hört orden ”Angelo, varsågod och rid!”. Alltså närmaste ridväg fram till första hindret, med följden att tempot blivit alldeles för lågt och att han därför antingen tappat rytmen eller fått Tindra att vägra ut sig direkt.

– Du har jättelång tid på dig att börja rida, har vi förklarat och i vår enfald trott att Angelo förstått vad vi menar.

När proceduren upprepades ännu en gång för ett par veckor påtalade vi det för honom. Då visade det sig att Angelo alls inte förstått reglerna. Han har hela tiden trott att tidtagningen STARTAR i det ögonblick hans namn ropas upp och när detta går upp för mig känner jag en rodnad av skam i kroppen. Varför har vi inte förklarat det på ett enklare sätt? Det är alltför lätt för en vuxen att ta någonting som är svårt för en nioåring för givet. Gult kort till oss vuxna, men samtidigt skönt att få svar på ett problem som vore ett ickeproblem om vi bara varit lite tydligare.

Det är tvära kast i ridsportens värld.

Förra veckans flashiga och internationella Falsterbo Horse Show med nio miljoner kronor i prispotten bytte vi igår mot lilla Braås Ponny- och Ridklubb mitt ute i ingenstans i de småländska skogarna.

Vi bytte mäktigt mot mysigt, storslaget mot enkelt, prispengar mot ära och Grand Prix mot P&J.

Men ändå: samma sport, samma sköna känsla, samma regler och samma nervositet.

Nu skulle Angelo och Tango i sitt första egentliga framträdande tillsammans som ”äkta” ekipage få visa vad de kunde. LillyBelle fick till sin stora glädje åter låna Peggy av Tove och båda barnen anmäldes till 40- och 50-hoppning.

42angelo
Angelo och Tango i sin debut som äkta ekipage.
42lilly
Envisa LillyBelle och envisa Peggy – en bra kombo.

Hade Angelo kommit över tidsskräcken eller skulle vi vuxna även drabbas av varsitt rött kort och bli mentalt uteslutna från allt vad hästsport heter för evig tid?

Det var frågan.

Svaret: vi får, tills vidare, stå kvar på gult.

Angelo har visserligen en ganska kort startsträcka i första hoppningen men förklarar efteråt att det var medvetet, att han kände sig så säker på att snabbt få upp lagom tempo att han valde en kortare sträcka. De rider felfritt, med ett extra pluspoäng till Angelo. När Tango plötsligt, mellan sexan och sjuan, vill dra åt ett annat hinder, parerar Angelo snyggt, gör en snabb volt och kommer perfekt på sjuan.

Peggy är tuff, svår att få igång och kräver kilovis med envishet i sadeln för att lyda. LillyBelle är lika tuff som Peggy, uppfyller med råge kraven på envishet och ger sig inte förrän de båda tagit sig över alla hinder.

Två väldigt bra ritter följs efter hinderhöjningen av två ännu bättre. Angelo och Tango känns harmoniska tillsammans och LillyBelle och Peggy gör varken sig själva eller någon annan besviken.

Kolla!


Angelo och Tango.
LillyBelle och Peggy.

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fortsatt perfekt juli och hoppas att vi ses på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
12 juli 08:56

Härligt härligt men farligt farligt

Härligt härligt men farligt farligt
Ponnypannan har varit på sin första Falsterbo Horse Show.

Det finns situationer och fenomen där du både kan vara i en liten grupp lika väl som mitt i en stor folkmassa och ändå uppleva äkta glädje.

Ta badstranden som ett exempel.

Den kan vara charmigt när allt bara sjuder av härligt semesterliv, där vi människor är som myrorna i och kring en myrstack. Vi trängs, men vi gör det för att vi vill trängas, för att det finns något livfullt och givande i det.

Men det kan vara precis lika skönt, ja rentav betydligt skönare, att stå ensam på den där stranden, förutsatt att vädret är någorlunda okej. Det gör vi denna måndag på Lommas norra sandstrand i ett Skåne vi älskar och som älskar oss tillbaka. Förutom några ivriga kitesurfare är vi – min familj, mormor Agneta, vår vän Lena och hennes döttrar Elvira och Kajsa – i stort sett ensamma på den blåsiga stranden. Barnen badar, vi föräldrar pratar, ingenting stör. Livet är kort sagt härligt. Så härligt att jag kostar på mig att leka expert.

Men andra fenomen kräver mer än så för att fungera. Folkfester vore varken folkliga eller festliga om det inte var för den stora massan. Där är det vi alla, tillsammans, som skapar stämningen och känslan av liv och glädje. För trots att vi får kämpa om varje kvadratcentimeter mot andra festdeltagare denna onsdag tankar vi näring av varandra, av den höga puls vårt lilla sällskap utgör när vi är en liten den av kanske 7 000 människor på samma område. Här kräver fenomenet trängsel och fullsatta läktare för att känslan av storhet ska infinna sig.

Det är mitt första Falsterbo Horse Show och jag är helt såld.

190711 41falsterbo2
Det tog mindre än fem minuter för mig att bli helt såld på Falsterbo Horse Show.

Men innan jag fortsätter mina hyllningar av denna juvel i svensk ridsports krona tänker jag uppehålla mig vid det som ändå skaver i mig. Smolken i den enormt stora glädjebägaren. Det som gör att jag lämnar Falsterbo med en inre storm att rida ut. När vi bänkar oss på den knökfulla Falsterbobanan, lyckliga att över huvud taget fått plats, står hunting på schemat. Jag har aldrig sett hunting, vet inte ens vad det är förrän jag ser Pontus Hugosson och All of me rida ut som första ekipage. Det är en sorts mix av hoppning och fälttävlan och vad kan egentligen gå fel? Ganska mycket, visar det sig snabbt.

Först råkar en dansk ryttare ut för en oturlig kollision med sin egen häst. Han kastas av, ligger otäckt orörlig på gräsmattan och sättet han faller på säger mig att han var avsvimmad redan innan han nådde marken.

Sedan faller ett annat ekipage ute i terrängen, vilket ser ännu mer otäckt ut. Speakern lugnar oss efter en stund med att både häst och ryttare mår bra – och tävlingen går vidare. Sista startande har nummer 13 och numrets rykte om oturlighet ska dessvärre visa sig ha full täckning. En ny incident inträffar i terrängdelen och innan arrangörerna hinner stänga av storbildsskärmen hinner vi alla förstå att det inte slutat speciellt bra. Ambulansfärd i ilfart till Malmö följer och jag undrar vad det är jag just sett. Tre potentiellt mycket allvarliga incidenter på 13 starter varav en hamnar i sjukvårdens händer.

Vad är det här? Är det värt det? Hade tävlingarna fortsatt efter ekipage 13 om startfältet varit större? Inte omöjligt.

I den här tidningen läser jag timmen efter tävlingen att Pontus Hugosson är sylvasst kritisk till säkerhetstänket kring huntingtävlingen. Han känner inte alls igen sig från vanlig fälttävlan. Jag gör en stor tumme upp över hans utspel.

Jag har bevakat alla möjliga sporter i över 25 år och ingen som känner mig skulle beskriva mig som någon förbudsivrare. Tvärtom, om jag själv får svara. Men hunting – i den här formen? Lägg ner. Gör det direkt, innan något ännu värre inträffar. Gör om, gör rätt. Gör en annan form av bana eller lägg ner helt. Vad som än händer härnäst: prata om det, väck debatt, sopa ingenting under mattan. Jag må vara tämligen okunnig om ridsport men en sak vet jag när det gäller andra sporter: de tar säkerheten på enormt stort allvar. Den här enskilda tävlingen var ett enda stort arrangörsfiasko vad säkerheten beträffar.

I övrigt, kära Falsterbo: ingen skugga, bara beröm över er enastående genomtänkta hästfestvecka. Det tog mig mindre än fem minuter att förstå varför 60 000 åskådare vallfärdar hit varje år. Allt ligger inom armlängds avstånd, sidoaktiviteterna för barn slår ut allt jag tidigare sett och ni vet säkert detta men jag säger det ändå: ni har idrottssveriges utan tvekan bästa matutbud (och ni ska ha klart för er att jag vet vad jag talar om).

190711 41barn
Angelo, LillyBelle, Elvira och Kajsa älskar Falsterbo.

Apropå sidoaktiviteter hade jag – bara en sån sak – förmånen att visa upp mina helt dolda jockeytalanger.

 

Det jag gillar allra bäst i en högteknologisk tid som denna, då stillasittandet och plattsurfandet hotar vår vällevnad och fysiska status, är två underbara ord en show som den i Falsterbo ympar in i våra barn: kreativiteten och inspirationen.

Första kvällen i vårt lantligt trivsamma B&B i Lomma försvinner plötsligt barnen. Under en timmes tid hör vi inte ett knyst. Sedan knackar de på, kallar ut oss och bjuder på dressyrshow med sina käpphästar, inspirerade av vad de sett tidigare på dagen.

 

View this post on Instagram

Kvällsunderhållning👏👏

A post shared by Angelo & LillyBelle Enestubbe (@teamenestubbe) on

Dag två försvinner barnen återigen. Den här gången är käpphästarna desamma men dressyren utbytt mot hoppning.

Så: ett stort fett tack vill jag rikta till dig Falsterbo Horse Show – och jag lovar dig att vi alla kommer tillbaka redan nästa år. Men pudla och gör om huntingen, okej?

190711 41andrebrandt
Angelo, LillyBelle, Elvira och Kajsa älskar Falsterbo.
190711 41skåne
Skåne – ändå ärligt på något sätt.
190711 41skåneglädje
Hela vårt underbara gäng saluterar den skånska trivseln och gästfriheten.

Tack för att ni tog er tid – och ni är som vanligt välkomna att se vad jag har för mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
5 juli 13:39

Det krävs två för att dansa med Tango

Det krävs två för att dansa med Tango
Efter en lång tids väntan har Angelo äntligen fått sin nya B-ponny.

Ibland stämmer det inte, vad man är gör, hur mycket man än anstränger sig och hur tålmodigt man än försöker.

Så var det i höstas.

Fyra hästar blev tre och snart kunde jakten på Den Nye Läromästaren inledas. Åtta månaders väntan och längtan är nu över.

Efter att ha provridit från Höör till Hudiksvall, färdats på räls och längs oländiga bilvägar i snöfall och hällregn och efter att barnen suttit på ett så stort antal B-ponnyer att jag omöjligt kan hålla räkningen är det äntligen över.

Och som så många gånger förr har det visat sig – ungefär som när man letar efter sina glasögon med glasögonen på – att lösningen på letandet finns betydligt närmare än man tror.

Nu står han i stallet.

Prinsen.

Tango.

Ja, han heter faktiskt Brynnebo Prince Tango om vi ska vara nogräknade. Toves Tango. Barnens nyfunna väns Tango.

Tove, som tröstade en storgråtande LillyBelle efter hennes tävlingsdebut i ett svinkallt Värnamo i vintras.

Toves Tango har nu blivit vår Tango.

Det känns fint och rätt och riktigt att det blev så.

Sedan vi fick reda på att Tango först eventuellt och sedan mer säkert skulle komma att bli till salu har han hela tiden varit en het kandidat. Angelo har haft förmånen att rida honom flertalet gånger även långt innan dess och har till och med tävlat med Tango vid ett tillfälle och fixat rosett efter en nollning.

Så här såg det ut när han fick prova Tango i våras.

Och så här fixade de rosetten tillsammans i Tingsryd:

Angelo älskar Tango.

När det nu på sluttampen stod mellan Tango och en annan ponny som provridits sa Angelo först att han gillade båda lika mycket. Men han lät inte helt övertygande när han sa det och till slut blev det ett enkelt val.

Angelo har grubblat och funderat länge, undrat hur det blir, när hästköpet ska ske, lusläst varje annons på olika sajter och pumpat oss med frågor.

Därför blir reaktionen därefter, när vi slutligen berättar att Tango är hans. Angelo börjar storgråta.

Han gråter och gråter, samma okontrollerade gråt som om han fallit ner för en hög höjd och skadat sig illa.

Så mycket betyder Tango för honom att han inte kan kontrollera känslostormen han kastats rakt in i. Det är rörande att se. Även mitt hjärta gråter av glädje när jag ser vad allt detta betyder för Angelo.

Så: nu står han här, prinsen, tillsammans med tre fyrfotatjejer som han försöker imponera på.

Angelo & Tango.

En ny liten era inleds för detta nykomponerade ekipage och jag är spänd på att se hur det går. LillyBelle kommer naturligtvis också både att rida och tävla Tango men med en Angelo som snart växer ur Tindra och en LillyBelle som fortfarande befinner sig i perfekt A-ponnylängd blir den naturliga startuppställningen Angelo/Tango och LillyBelle/Tindra.

En ny häst i stallet efter en evighetsväntan.

Min semester kunde inte ha börjat bättre.

Bonusmaterial: barnen gjorde i veckan stor succé i hagen när de överraskade hästarna med varsin isglass.

Så här såg det ut:

Och här kommer, givetvis, det superhemliga receptet:

Angelo och LillyBelles hästisar

Till två hästar:
2 tomma kakburkar i hårdplast
2 snören av grövre modell, 50-60 cm långa
2 äpplen
2 päron
2 morötter

Gör så här:
1. Fyll kakburkarna med vatten.
2. Lägg snöret på botten av burkarna, men se till att ändarna sticker ut.
3. Skär äpplen, päron och morötter i mindre bitar. Lägg bitarna i vattnet men se till att snöret hela tiden är under vatten och inte ligger på ytan.
4. In med burkarna i frysen.
5. Vänta jättejättelänge.
6. Ta ut kakburkarna.
7. Lyft ut hästisarna ur burkarna med hjälp av snörena
8. Kuta ut i hagen!
9. Servera!

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna häng med mig på Instagram som ponnypappandaniel!

Ponnypappan
28 juni 11:36

Vad katten gör när råttorna är borta

Vad katten gör när råttorna är borta
Kosta Bodas spa. Foto: Privat

Genom ordspråket har vi lärt oss att när katten är borta dansar råttorna på bordet. Det vill säga: när den som bestämmer inte längre är närvarande öppnas en helt ny och obegränsad värld för de små, som utan risk kan göra precis vad de vill.

Men vad gör egentligen katten när råttorna är borta?

Inget ordspråk finns som avslöjar svaret på den frågan.

Men om jag och Malin kan räknas till katterna och våra barn till råttorna i den här berättelsens allegori kan jag säga så här:

Katterna tar det lugnt. Katterna sover länge. Katterna passar på att arbeta effektivt. Och sist men inte minst: katterna passar på att roa sig och njuta av livet.

Sommarlovet är här och för Angelo och LillyBelle har det föregåtts av en enorm längtan. En längtan efter sommarlovet generellt men även en längtan efter någonting de räknat dagarna till under lång tid. Till lägren. Till de älskade ridlägren som drabbat dem med en närmast hypnotiserade passion.

Om du älskar någonting tillräckligt mycket – spela fotboll, handboll, gå i scouterna, klättra på bergsväggar eller vad som helst – och sedan får åka iväg på ett trivsel- och träningsläger med andra som delar ditt intresse, ja, då är du lyckligt lottad. Ett läger skapar minnen för livet, barndomens läger minns man som vuxen. Jag tänker ofta på de tennisläger jag fick åka på i min barndom. Om de äventyrliga dagarna i Gislaved tillsammans med 20 andra tennisknattar. Eller när vi under en underbar vecka i Vetlanda 1986 svingade racketar på dagarna och njöt av fotbolls-VM i Mexiko på sena kvällar och nätter; allt ackompanjerat av ständiga skratt, upptåg och skämt.

Där, i lägrens stråk av magi, har mina barn befunnit sig de senaste veckorna. Först på hemmaplan på Theleborgs Ryttarsällskap under fyra dagar, där de avstod den frivilliga övernattningen. Sedan, den här veckan, ute på landet i Uråsa där Jenny Johnsson varje år håller ett omåttligt populärt ridläger där barnen tränar och trivs tillsammans och efter mörkrets inbrott sover i stallet tillsammans med ledare. Det är mysigt, det är förväntansfullt, det händer ständigt någonting nytt. Vi har haft telefonkontakt varje dag då LillyBelle och Angelo upphetsad pratat i munnen på varandra på ett sätt som för tankarna till Piff & Puff på julafton. Vi förstår att det händer roliga saker hela tiden.

I övrigt har vi fått leta på sociala medier för att ta reda på vad våra barn hållit på med de senaste dagarna.

Och jag tycker att det vi funnit talar för sig själv.

För hur mycket läger luktar det inte om det här?

Eller en av många lärorika lektioner med massor av tips, som här:

Att vara på läger när vädret är helt perfekt och där kvicksilvret varje dag attackerar 30-gradersstrecket innebär dock att man blir svettig och supervarm. I det läget finns det få saker som passar bättre än att åka häst och vagn med badplatsen i Ingelstad som slutdestination. Den här filmen säger väl allt om stämningen ombord?

En mycket lyckad utflykt som synes:

Inte mycket att klaga på där.

Barnen har skapat minnen för livet och längtar redan efter 2020 års läger.

Men, för att specificera ursprungsfrågan en smula: vad har katterna egentligen haft för sig?

Tja, vi har kombinerat hårt arbete med stort nöje.

Jag har exempelvis genomfört den årliga ommålningen i stallet.

Viss skillnad ändå, eller vad säger ni?

39målning
Före och efter. Foto: Privat

Malin har däremot kämpat på i stark motvind. Plötsligt, när hon skulle dra loss en tuss hö från en bal, låste sig hennes pekfinger och efter två dagar med besök på akuten har det konstaterats att hon drabbats av en senskada som kan bli ganska utdragen. Men Malin kämpar på, ger sig inte i första taget trots att skadan drabbat hennes avtryckarfinger på kameran mitt i bröllopsfotografernas högsäsong.

39finger
Aj, aj, aj! Foto: Privat

Framför allt har jag och Malin passat på att njuta av ett liv i lite lägre tempo men med en desto större känsla av lyx. Kosta Boda Art Hotel har nämligen varit vår tillflykt under två dagar medan barnen samlat sina minnen för livet.

39glasbaren
Sitter man i en glasbar måste man ta ett glas. Eller hur? Foto: Privat
39kostaboda
Kosta Boda Art Hotel. Foto: Privat

Sammanfattningsvis har både katter och råttor haft en bra vecka som uppvärmning inför de tävlingar som nu följer.

Tack för att ni tog er tid även denna vecka – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!

Ponnypappan
21 juni 10:37

”Projekt TW kan stå mig dyrt”

”Projekt TW kan stå mig dyrt”
Förvånad ser jag hur TW lyder LillyBelle på hinder efter hinder. Foto: Privat

Efter en tidsperiod som känts som en eon var det i lördags äntligen dags att i åtminstone små doser stilla tävlingslystmätet.

En enkel pay & jump, fint arrangerad av barnens tränare Emma i Ingelstad blev precis vad Angelo, LillyBelle och faktiskt även jag behövde.

Uppställda hinder, en del publik på läktaren, kiosk med kaffe, tilltugg och rosetter i olika färger tillsammans med en näve spänning skapade ett trivsamt arrangemang.

Barnen och kompisen Ellie delade på två av våra hästar. För Ellies del innebar det debut i p & j-sammanhang och hon genomförde det på ett lysande sätt tillsammans med Erika, utan rivningar.

Allt borde vara frid och fröjd och är det också.

Bara en sak skaver.

Projekt TW.

Det är nämligen inte Tindra som är vår andra pay & jump-häst den här lördagen.

Det är TW.

TW är en förkortning för Teeny Weeny. När vi för snart tolv år sedan köpte Tindra som sällskap till vår dåvarande dressyrponny Nelson hade Tindra redan en liten sak i magen. En sen kväll i maj 2008 ploppade TW ut och har sedan dess varit stående inslag i det liv på landet vi lever här några kilometer söder om centrala Växjö.

TW är både en vit häst och ett svart får i samma gestalt. Hennes i särklass bästa egenskap är hungern; jag har aldrig sett en så liten häst med en så stor aptit. TW gör vad som helst för att sluka ett extra grässtrå, hon är så ivrig när man ger henne mat för hand att hon gett både mig och övriga ett stort antal ofrivilliga bett rakt i köttet. När jag, för att ta ett exempel, för en månad sedan begav mig in i hagen med en portion hö gick jag därifrån blödande med en blånagel rikare.

Lika intensivt och lustfyllt som TW agerar när det vankas mat, lika bedrövligt ointresserad och klumpig är hon när hon ställs inför uppgifter på en ridbana. Hon försöker omedelbart kasta av sig sin ryttare och fungerar inte det ställer hon sig som ett fån och glor när hon kommer fram till ett hinder. Hon travar motvilligt, gillar inte att galoppera och tycks bara vara intresserad av att stå och glo och vräka i sig mat.

Ändå är hon världens snällaste B-ponny, låg i rang och aldrig medvetet dum mot någon, vare sig människa eller häst. Men ridponny? Nej, där har vi dömt ut henne fler gånger än jag kan räkna.

Utsikterna att använda TW i tävlingssyfte är så usla att jag för ett par månader sedan gick till Malin med ett löfte.

Jag skrattade och sa:

”Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag… ja, sedan får du själv avsluta meningen”.

Malin tittade på mig, skrattade och sa direkt:

”…bjuda oss på en resa till Maldiverna”.

Jag skrattade på nytt och sa ”visst, jag lovar”.

Så säker var jag på att jag aldrig skulle behöva hålla mitt löfte.

Nu är jag inte lika säker längre.

Det finns nämligen fler personer som bor i vårt hus. I synnerhet LillyBelle, utan tvekan en av de tjurigaste och mest målmedvetna miniryttare och vinnarskallar det här landet har att uppbringa.

Efter mitt löfte och Malins svar har LillyBelle nämligen sjösatt Projekt TW och jag behöver väl knappast förklara närmare vad det går ut på?

Träning, träning och åter träning. Först med en helt hopplös och bockande TW men med en LillyBelle som aldrig ger upp. Därefter med en något mer resignerad TW som accepterar sadel, träns och bett och motvilligt går med på att göra volter och gå längs banans ytterkanter. Sedan en TW som traskar över bom på mark och sensationellt nog visar tecken på att följa order uppifrån sadelsittaren. Och, sedan någon månad tillbaka, har jag oroväckande ofta sett ett litet ekipage som faktiskt hoppat över vissa hinder i varierande höjd med en liten arg tjej på TW:s rygg som vägrat vika ner sig.

Det dödsdömda Projekt TW har visat sig vara allt annat än dödsdömt. Faktum är att det varit ett så pass lyckat projekt att jag börjat fundera en del på hur man tar sig till Maldiverna och vad det, hemska tanke, skulle kosta mig. Malin är heller inte sen att påminna mig om det oavslutade meningen: ” Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag…”.

Denna lördagen blir Projekt TW:s första riktiga test.

Allt är nytt för TW: Hon lastas för första gången, får för första gången uppleva andra miljöer än sin hemmiljö, första framhoppningen, första besöket i ett ridhus – och för första gången någonsin är hon inblandad i någonting som liknar en tävling.

Jag följer utvecklingen med stort intresse.

Hindren är 20 centimeter höga när Emma plötsligt säger ”LillyBelle, varsågod och rid!”.

Förstummad står jag sedan och betraktar det som sker. En till synes helt obesvärad TW travar och galopperar sig genom banan som vore det en barnlek. Hon är inte ens nära att riva, lämna banan eller försöka kasta av LillyBelle.

Felfritt.

Kvarten senare: 30 centimeter. Ser lika bra ut. Lugnt och fint, bra rytm och LillyBelle med full koll. Det blir visserligen en rivning men det ser mer ut som ett slarvfel än någonting allvarligare.

190620 38lillytw2
Ingen som helst tvekan vare sig från LillyBelle eller TW under den historiska pay & jumpen i Ingelstad. Foto: Privat

Visst, det var bara en pay & jump.

Men jag känner LillyBelle så jobbigt väl att jag också vet att hon snart kommer att ta sikte på en lokal tävling.

Projekt TW kan stå mig dyrt.

Maldiverna känns plötsligt oroväckande nära.

190620 38twrosett
LillyBelle och TW är ett steg närmare en start i en lokal tävling. Jag är ett steg närmare att tvingas kolla priser för en resa till Maldiverna. Foto: Privat

Tack för att ni tog er tid – önskar er alla en trevlig midsommar och som vanligt får ni gärna följa mig som ponnypappandaniel på Insta om ni vill!

190620 38angelo
Även Angelo och Erika gjorde mycket bra ifrån sig. Foto: Privat
190620 38ellie
Barnens bästis Ellie debuterade i pay & jump-sammanhang på bästa tänkbara sätt på Erika. Foto: Privat

 

Ponnypappan
14 juni 11:39

Ponnypappan om en termin med Cristin

Ponnypappan om en termin med Cristin
Sista galoppen under sista träningspasset. Nu väntar ett välbehövligt sommarlov för de ridande barnen i en grupp som kommit att tycka väldigt mycket om varandra. Foto: Privat

Oavsett i vilken ålder du befinner dig är det någonting speciellt som vilar över den sjätte kalendermånaden på året.

Juni.

Fina, gröna, hoppfulla juni.

Månaden då allt växer, då naturen fortfarande är stark nog att orka bära allt det vackra och färgglada innan blomster, gräs och växter ska vissna, dö och åter vända tillbaka ner i den jord de kommit ifrån.

Juni är även månaden då många tar ett farväl av ännu en termin i skolan eller i den klubb i den sportaktivitet de utövar. Det är för de flesta ett positivt laddat farväl, en välbehövlig paus från nödvändiga rutiner som följs av ett för barnen till synes oändligt sommarlov.

Vi behöver ett break ibland, för att uppskatta det vi har.

I går var det dags för Angelo och LillyBelle att ta farväl av terminsträningen på Theleborgs Ryttarsällskap, TRS.

TRS är en klubb som inriktar sig mer på grundträning och social trivsel än på elitsatsning och tävlingsverksamhet. Det är mer fritidsgård än tävlingsarena, mer mys än hets. Barnen har älskat anläggningen från första sekund och trots att de utvecklats till små tävlingsmänniskor uppskattar de träningen på TRS lika mycket som de gillar att tävla för Växjöortens Fältrittklubb. Detta ger dem, tycker jag, det bästa av två hästvärldar.

Det som är bra med ridskoleverksamheten rent allmänt är variationen. Sitta i sadeln och studsa fram på små pigga ponnyer, ta i för kung och fosterland sittandes på en sirapsseg 170-häst eller försöka få en motsträvig C-skimmel att fatta galopp – alla varianter förekommer och tvingar eleverna att hitta nya sätt att lösa problem.

37angelocristin
Angelo rider förbi. Cristin håller koll på övriga under terminens sista lektion. Foto: Privat
37lillytato
LillyBelle tränar på att göra saker långsamt och korrekt sittande på Tato. Foto: Privat
37angelorotella
Angelo och Rotella försöker hitta känslan tillsammans. Foto: Privat

Och så, förstås: det sociala.

– Att träffa alla kompisarna, svarar Angelo när jag frågar honom om vad som är det bästa med att vara med i en träningsgrupp.

LillyBelle håller med honom, men tillägger att det också är väldigt kul att galoppera.

I alla sporter är det viktigaste att 1) ha roligt och 2) lära sig grunderna om man ska kunna ha riktigt kul med sin idrott. Dessa viktiga byggstenar får barnen i TRS, där det med jämna mellanrum arrangeras pizzakvällar med övernattning men där även tränaren Cristin Kullsten under varje ridlektion är extremt noga med att hela tiden gå tillbaka till grunderna.

Angelo och LillyBelle avslutar snyggt, tycker jag, under terminsavslutningen. Angelo rider på monsterstora Rotella, Råttan kallad, medan lillasyster tar sig an slöfocken Tato i det nästan bastuvarma ridhuset. Tempot är lugnt, nästan overkligt saktfärdigt, men det viktiga är att allt utförs korrekt. Efter att ha nött grunder under en lång stund stegras sedan tempot en aning för att så småningom övergå i ridsportens svar på slagskott, serveess och bicykleta: galoppen, LillyBelles favoritsysselsättning.

Det är här grunderna läggs och det är här verktygen i lådan blir fler hos de små ryttarna. Cristin övervakar det hela med örnögon, missar inga detaljer, korrigerar när det behövs och berömmer när det är på sin plats.

När jag frågar vad som är det bästa med Cristin svarar Angelo:

– Hon har ju lärt oss nästan allt vi kan om ridning.

Detta att tränare blir förebilder och idoler för små barn är också någonting som tilltalar mig skarpt. Själv såg jag upp till mina tennistränare som om de vore gudaväsen när jag var liten. De kunde liksom allt, visste exakt vad jag gjort för fel när jag missat en boll. Precis detta ser jag nu mina barn uppleva. De ser med respekt och beundran på Cristin, på Emma som tränar dem här hemma en gång i veckan och på Pernilla, som så lugnt och metodiskt lotsade dem genom laghoppningshelgerna.

Det får mig att må bra.

Tack för att ni tog er tid – och njut av er egen terminsavslutning, vilken det än är! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
7 juni 10:07

Den märkliga känslan av att inte tävla

Den märkliga känslan av att inte tävla
Tillsammans igen, på varsin älskad häst, efter en helg utan fyrfotingar. Lycka. Foto: Daniel Enestubbe

Det är lördag. Barnen är med sin mormor på Tivoli i Köpenhamn; ett årligt arrangemang som Diabetesförbundet i Kronoberg står bakom. Jag får telefonrapporter om att Angelo och LillyBelle röjer runt och åker den klassiska gamla bergbanan kanske uppemot 30 gånger.

Malin befinner sig i en skog någonstans i Eksjös periferi, mitt ute i ingenstans i mörka Småland. Där står hon, ligger raklång eller sitter på huk för att försöka få dagens brudpar att se så naturliga ut som möjligt. Hon knäpper uppemot 2000 bilder med sin Nikonkamera under ett normalt bröllop och i vanliga fall går jag, som jag brukar säga, caddie åt Malin; byter objektiv, håller upp reflektorskärmar och bär de tunga kameraväskorna. Men den här gången kan jag inte vara med.

Själv befinner jag mig söder om Stockholm – i Brännkyrka kyrka, en klenod från 1100-talet i gråsten och tegel och med brunputsad fasad. Här döps min brorson Dante och jag har fått den stora äran att bli en av två faddrar, eller gudfar som det mer dramatiska namnet lyder. Trots alarmerande uppgifter om att Dante är en uppkastnings- och avföringsmaskin utan dess like beter han sig exemplariskt när jag står och håller honom framför dopfunten under ceremonin. Allt går bra.

Här, i södra Stockholm, står jag sedan och slås av två saker.

Det första som slår mig är att vår familj aldrig tidigare varit mer geografiskt utspridd är under den här dagen. Jag i Sveriges huvudstad, barnen i Danmarks och Malin på språng någonstans på Småländska Höglandet. Detta skapar viss oro inom mig. Tänk om de överenergiska och ständigt springande barnen villar bort sig mellan smørrebröd, pølser och alla attraktioner i folkvimlet på Tivoli? Tänk om Malin drabbas av tekniska problem? Tappar kameran rakt på en stor småländsk sten? Får punktering på väg till vigseln? Jag vill kunna hjälpa men inser att jag är hjälplös, helt utan kontroll och helt utlämnad åt hoppet.

Det andra som slår mig är en märkligare känsla. Att känna oro inför nära och kära är trots allt väldigt mänskligt och normalt. Det som slår mig nu är något jag skulle kunna kalla hästabstinens eller kanske tävlingsabstinens. För första gången på jag vet inte när upplever jag en lördag helt utan inslag av fyrfotingar. Ingen transport som kopplas på dragkulan, inga västar, inga sadlar i kammaren, inga träns, inga aktuella starter i Equipe för Angelo och LillyBelle. En insikt som gör mig rastlös.

Jag har, först aningen ovilligt, sedan mer och mer entusiastiskt, låtit mig dras in i den besynnerliga värld där människor till häst tävlar mot och med varandra, träffas och trivs. Ja, det är definitivt ett stråk av abstinens som drar in över min själ.

Glädjen, känslan och tryggheten när allt sedan återgår till det normala blir därför överväldigande. Att ta en paus från någonting man verkligen gillar är ibland nödvändigt för att inse hur lyckligt lottad man är, att glädje inte är någonting som kan tas för givet och hur fantastiskt livet är när man hittar ett gemensamt intresse.

Det dröjer nämligen inte många timmar förrän rutinerna är tillbaka. Barnen bosätter sig mer eller mindre i stallet, gör i ordning sina hästar och rider ut. Det finns dessutom lite justeringar och småproblem att ta itu med.

Tindra är ett av problemen. Efter att hon tröttnat på att hoppa och två tävlingar i rad ha rivit ut sig är det nu en nervös Angelo som sätter sig i sadeln. Vi har låtit Tindra vila från allt vad hoppning heter i över en vecka. Nu är det dags, och eftersom Malin står på ridbanan och coachar är det jag som snor hennes Nikon och gör mitt bästa för att fånga vad som sker på bild.

36angelo
Angelo och Tindra flyger igen efter att den sistnämnda vägrat ut sig under två tävlingar i rad. Ett gott tecken. Foto: Daniel Enestubbe

Jag ser direkt att det kommer att gå galant. Tindra är pigg, ser verkligen ut att gilla läget och snart lyfter hennes små hovar från marken medan Angelo är följsam i sadeln. Snart är vi uppe på de höjder Tindra brukar tävla på och hon lyder vid varje givet tillfälle. Lycka.

Även LillyBelle har en utmaning framför sig på sin älskade Erika. Efter att den ardennerlika B-ponnyn gjort så bra ifrån sig på Toves rygg under Citygrosshoppet har vi mer och mer börjat umgås med tankar på att anmäla LillyBelle och Erika till en kommande lokal tävling. Om man inte provar får man ju aldrig några svar, eller hur?

36lillyerika
LillyBelle på Erika. Vi funderar på att anmäla det här ekipaget till en kommande lokal tävling. Vad säger ni? Foto: Daniel Enestubbe

Nu är det visserligen bara träning men det går hur bra som helst. Ingen tvekan, en tydlig och bestämd LillyBelle och en medgörlig Erika klarar uppgifterna galant och jag ser lyckan och nöjdheten i LillyBelles ansikte.

36lilly1
LillyBelle är en kämpe och kämpar brukar det ofta gå bra för. Foto: Daniel Enestubbe

Abstinensen är över, Tindra hoppar igen och ett nytt tävlingsekipage kan med lite flyt inom några veckor se dagens ljus.

Och så lite skön sommarhetta på det, och en skolavslutning runt hörnet.

Lyckan kommer, lyckan går, de som rider lyckan får.

Amen.

Tack för att ni tog er tid – och välkommen till Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
31 maj 14:01

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke
Den osannolika trion Benny, Sonja och LillyBelle vandrar iväg efter att grisen fallit för LillyBelles oemotståndliga locktoner. Foto: Daniel Enestubbe

Lätt yrvaken har jag nyss lämnat badrummet och fortsätter in i tvättstugan. Jag kastar en snabb rutinmässig blick ut genom fönstret. Jag brukar göra det. Vet att Tindra alltid brukar finnas i synfältet där hon går i sin egen hage.

Jag ser mycket riktigt Tindra, men det är något fel på bilden. Vår älskade lilla ponny rör sig runt i hagen med tydlig irritation. Det är inte likt henne, hon brukar alltid vara lugnet själv. Jag tittar igen och förstår först inte vad det är jag ser. Jag får nästan blinka en extra gång för att ta in det. En meter till höger om Tindra står en…gris.

Min första tanke är fasansfull: tänk om en hel vildsvinsfamilj invaderat vår hage? Vildsvin är inte att leka med när de känner sig hotade, så mycket vet jag.

Jag står som fastfrusen i golvet en stund. Sedan ser jag någonting i den högra delen av synfältet som lugnar mig. Det är en vuxen man på cykel. Millisekunden senare ser jag vem det är; Benny, vår granne som bor 500 meter bort.

Då trillar polletten ner.

Det är Sonja som står i hagen och irriterar Tindra.

35sonja
Plötsligt står den här godingen i hagen, till Tindras uttryckliga ogillande. Men rymmaren Sonja njuter till fullo av friheten. Foto: Daniel Enestubbe

Sonja och kompisen Sally är Bennys tamgrisar. Nu har han tydligen glömt att stänga dörren och grisarna har sett och tagit chansen. Benny har snabbt lyckats fånga in Sally men det är först nu den mer långväga rymmaren Sonja har lokaliserats. Det som först kändes lätt obehagligt har nu blivit vardagskomik i kubik.

Men hur hämtar man hem en förrymd gris? Det finns liksom inga grimmor och grimskaft som passar dessa djur. Benny har med sig en banan. Han bryter av små bitar och försöker locka Sonja ut ur hagen medan Angelo försöker lugna Tindra. Det går sådär. Sonja vill hellre vara med Tindra i hagen.

Då dyker LillyBelle upp som räddaren i nöden. Med samma teknik som hon fintar valfri häst lyckas hon nu domptera även Sonja: en skopa pellets, först bjuda på en, sedan skramla med skopan och se djuret följa efter, med önskan om påfyllning.

Det är en härlig syn att se Benny, Sonja och LillyBelle, denna helt osannolika trio, tillsammans vandra de 500 meterna upp till grisarnas ordinarie bostad.

Livet på landet.

Jag säger bara det.

Livet på landet är speciellt, vad som helst kan hända och vad som helst händer.

Att även livet på hästarnas tävlingsbanor är oförutsägbart har vi fått lära oss under veckan som passerat. Söndagen bjöd på final i laghoppningen där barnen representerar varsitt lag från Växjöortens Fältrittklubb.

Det är med stor oro Angelo och Tindra gör entré som första ekipage. Förra veckans debacle, när Tindra vägrade ut sig i Citygrosshoppet, sitter i och framhoppningen har inte varit någon vacker syn, där Tindra vägrat betydligt mer än hon hoppat och det är en mycket nervös kille som nu rider fram mot det första hindret. Jag ser tidigt att det inte kommer att gå. Tindra tvärstannar, Angelo för ett andra försök med samma resultat, sedan en tredje och avslutande olydnad. Sedan är det över – utan ett enda genomfört hopp.

35vägran
Redan på första hindret tar det slut för Angelo och Tindra i lagfinalen. Men det ska sluta lyckligt ändå.

Angelo gråter, är helt förstörd. Han känner att han svikit laget. Vi förklarar att han framför allt hjälpt laget genom att rida felfritt vid de två tidigare grund- och omhoppningarna.

Sedan följer LillyBelle på Peggy. Inga problem, taktfast och fint tar de sig över alla hinden och ger laget en perfekt start. Det blåser rätt friskt, många hästar blir skraja och nollorna visar sig vara sällsynta i den här finalen, då hindren dessutom höjts några centimeter jämfört med under de två tidigare tävlingarna.

35lilly
LillyBelle och Peggy svarar för sin fjärde nolla och har gått felfria genom hela serien. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo bedrövat följer utvecklingen inne på ridbanan gör jag detsamma i den förnämliga Equipe-appen. Hemmaryttarna från Lammhult hanterar läget i det närmaste perfekt. När siste ryttare passerat mållinjen står det klart att hemmalagen tagit en dubbelseger. När prisutdelningen ska förrättas nås vi dock av informationen att även Angelos lag ska närvara på innerplan. Han tittar förvånat på oss. Inte heller vi förstår varför laget ska in. De slutade ju på fjärde plats.

När sedan det intellektuella ljuset tänds och jag slås av insikten att prisutdelningen även gäller slutsegraren i serien börjar jag förstå vart vi är på väg. Angelo förstår däremot ingenting. Han är fortfarande ledsen och en åttaåring har inte helt lätt att greppa vilka regler som gäller för laghoppning. Att det sämsta resultatet får räknas bort säger honom ingenting. Men när hans lagkamrater börjar smajla upp sig inser han att någonting riktigt kul är på väg att hända.

– Vann vi? frågar han lagkamraten Isabella Moats.

Hon nickar.

Angelo fattar fortfarande ingenting.

– Vann vi? frågar han igen och vänder sig till Felicia Lundborg, som svarat för en nolla som sista ryttare i laget.

Även hon nickar.

På en sekund förvandlas sedan hans bedrövade ansiktsuttryck till den där äkta oförställda och helt oväntade glädjen.

– Vi VANN! skriker Angelo och tittar på oss.

Halvminuten senare får han ta emot en segerplakett från Smålands Ridsportförbund och ett täcke som är cirka hundra nummer för stort läggs över Tindra.

35glädje
Va? Har vi vunnit!? Angelo kan knappt tro att det är sant.
35prisutdelning
En minst sagt stolt och glad Angelo tar emot sitt pris.
35täcke
Tindra med sitt segertäcke. Där har hon lite att växa i, som de vuxna alltid sa när man var barn. Foto: Daniel Enestubbe

Från tre ofullbordade hoppförsök till plaketter, täcken och serieseger.

Jag tror faktiskt aldrig att jag sett min son gladare.

Samtidigt tycker jag så otroligt synd om LillyBelle, som visserligen gläds enormt med sin storebror men samtidigt inte riktigt förstår varför inte hon får pris.

Jag försöker trösta henne genom att tala om att hon ridit helt utan rivningar genom hela serien och att det nog inte är många andra som lyckats med det.

Det biter inte riktigt, men sådan är tävlingsidrotten.

Och LillyBelle har en hel del tävlingar kvar på sin drygt fyra månader långa karriär.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel om ni önskar följa mig där!

Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-