Som halvt intresseskadad hästmänniska är begreppet Skogens konung något jag numera mest förknippar med meetinget med samma namn som arrangeras i Aneby en julivecka varje år. I övrigt är det ingenting jag går omkring och tänker på.

Den här veckan är ett undantag.

Att hästar rymmer då och då är väl någonting alla som har med dessa djur att göra upplever med jämna mellanrum. När jag i söndags via sms fick veta att tre av våra lämnat sina hagar men sedan återfunnits under lyckliga omständigheter tänkte jag inte mer på det. Det är liksom livet på landet. Det var när Malin började prata om ett väldigt stort antal omkullvräkta stolpar jag började lyssna på allvar. Jag var nämligen helt övertygad om att hon överdrev.

När jag på måndagens morgon går upp till den berörda hagen inser jag två saker.

1. Malin överdrev inte. I denna härliga skogshage ligger ett enda stort plockepinn av före detta robusta staketstolpar, vissa intakta, majoriteten knäckta. Jag räknar dem inte men det handlar säkerligen om ett 20-tal.

2. Det är knappast någon av våra hästar som på egen hand har forcerat stängslet. Vid samtliga tidigare rymningar jag varit med om har det antingen handlat om slarv/mänsklig faktor i form av att någon (ja, jag har varit den skyldige någon gång) glömt stänga en grind, eller om att en stolpe blåst omkull eller att en liten rymmarvänlig öppning bildats av annan orsak. Aldrig har jag varit med om den fullskaliga massaker på staketstolpar jag nu ser.

Då slår det mig. Det är skogens konung som varit framme. Det tar heller inte lång stund för mig att få det bekräftat. I marken syns på flera ställen tydliga trampmärken efter jättelika hovar, vilket omöjligen kan tillhöra de förhållandevis små ponnyhovar som normalt klampar i hagen. Under de snart 18 år vi bott på gården har vi alltid haft elstängsel och någon gång har jag slagits av tanken på om viltet i skogen gått emot stängslet och fått sig en kyss och hur ofta det i så fall händer.

Här har det hänt mer än så. Älgen måste på något sätt ha kommit emot tråden och fått en elstöt samtidigt som den trasslat in sig i tråden, fått panik och sedan bara sprungit bananas nedför backen som finns i hagen. Jag tycker lite synd om konungen och hoppas att jag klarat sig bra.

För mig var det bara att avsätta en heldag till att köpa nya stolpar, ny tråd och nya isolatorer. Därefter plåga min dåliga rygg och mina sargade axlar med spett och klubba tills allt var återställt.

Ja, jag tar fortfarande igen mig efter ansträngningen och jag hoppas att det dröjer 18 år till innan skogens konung trasslar till det igen.

Tack för att ni tog er tid!

Det här är tiden då vi kramar ur de sista dropparna av utomhussäsongen i väntan på att kliva in under tak. Jag minns känslan från min egen tennistid, hur inspirationen att spela på blåsiga grusbanor med åskilliga gula löv sakta började tryta till förmån för att gå in i en varm, skön och vädersäkrad hall.

Det är lite så jag känner nu.

Jag har lagt sommaren bakom mig, jag längtar in i ridhusen och ser fram mot en spännande tävlingshöst.

Icke desto mindre har jag varit på det som möjligen kan bli den sista utomhustävlingen för året. Den skedde i Vaggeryd, där lagtävling i division 1 stod på programmet. Både att delta i lag – förutsätter jag – och inte minst att titta på en lagtävling är alltid något extra. Det kastas om i resultatlistorna, ett resultat får räknas bort och det kan hända att ett lag har tre ryttare kvar när ett annat lags samtliga fyra ryttare redan gått i mål.

Lagtävlingar är i princip en garanti för spänning och dramatik men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Ett sådant undantag fick jag uppleva den här lördagen. I Växjös lag, som slutade tvåa i den första omgången, fanns denna dag Lova Ek, 11, Saga Norberg, 12, Nellie Wikingsson, 13, och så åldermannen i gänget: Angelo Enestubbe, 16.

Det här visar också, som jag så många gånger konstaterat, hur befriande det är med ridsporten ur ett åldersperspektiv. Här bedöms du efter vad du och din häst kan prestera tillsammans – inte av vilket år du som ryttare råkar vara född. Medan en hockeyspelande 15-åring statistiskt missgynnas av att vara född sent på kalenderåret existerar över huvud taget ingen åldershets av den här typen inom ridsporten.

Lagtävlingen?

Ja, det blev alltså undantaget som bekräftade regeln om spänning och dramatik. Den här gången sa det bara pang, bom och svisch och efter fem minuter var det mer eller mindre klart. Lova satte första nollan, tätt följd av Nellie och sedan Saga. Övriga tre lag hade samtidigt svårt att sätta nollorna och långt innan Angelo, som näst siste ryttare, skulle in stod det klart att Växjö stod som segrare.

”Jag kanske ska gå in och hoppa ettan från fel håll” tillät han sig till och med att skämta, så avslappnad var han.

Sedan gick han in, red sin runda och lämnade banan med ett pet, som inte spelade någon roll i sammanhanget. Det är så det är i lag. Förra omgången gick Angelo ut sist med pressen att nolla för att säkra andraplatsen, och klarade det. Den här gången kunde han rida helt utan press, och gjorde det.

Enda smolken i bägaren denna lördag var ödsligheten. Jag tyckte synd om all trevlig personal, som sett till att göra bra tävlingar trots återkommande regnskurar under hela dagen. Den trevliga klubblokalen med uppdukad tacobuffé och mysiga sittplatser kom liksom inte alls till sin rätt. De sju klasserna, inklusive de 15 starterna i lagklassen, lockade bara 57 startande. Bland starterna noterades bland annat en Lätt B-seger för LillyBelle och Poppis. Det låga antalet starter är förhoppningsvis en konsekvens av kombinationen dåligt väder och längtan efter inomhussäsongen. Annars är siffran oroande.

Tack för att ni tog er tid!

Jag har en händelserik vecka att se tillbaka på. Den tog sin början i vårt östra grannland där jag och en kollega punktmarkerade Växjös hockeylag under dess matchturné i och kring Helsingfors. Det blev tre dygn i Finland med livechatt, intervjuer, två inspelade poddar, ett gäng skrivna krönikor och ett par personporträtt med utvalda spelare.

Fredagen var vår hemresedag och när resan inleddes fyra dagar tidigare hade jag trott att den skulle avslutas med en tågresa mellan Stockholm och Växjö.

Så blev det inte.

Min ganska förutsägbara och trevliga hockeyvärld kolliderade nämligen med min mindre förutsägbara men lika trevliga ridsportvärld. På schemat detta veckoslut stod tävlingar i Högby för LillyBelle lördag och söndag. Själv skulle jag efter hemkomsten från Finland jobba helg på Smålandsposten enligt schemat.

Malin lider sedan flera månader av svår värk i rygg och ben och har svårt att köra några längre sträckor med lastbilen. Hon konstaterade att värken var för svår för att kunna köra till och från Gästrikland och tack vare min tillmötesgående chef Daniel Rydström beviljades jag ledighet under söndagen och tilläts att jobba på distans under lördagen.

Så: Istället för Växjö som slutdestination på tåget hem hoppade jag av SJ:s snabbtåg redan i Linköping. Där bytte jag helt enkelt plats med Malin, som kämpat sig upp till Östergötland med lastbilen.

Vi möttes på perrongen, sedan satte hon sig på tåget och jag bakom ratten.

Därefter var det bara att köra norrut igen – och jag kände att jag såg fram emot det. Med LillyBelle som GPS-kartläsare sista milen hittade vi fram till hennes kompis Myra, vars familj generöst lät oss bo i deras stallägenhet.

Högbo Ridklubb väntade och nu när jag ser tillbaka på detta mitt första besök på klubben hittar jag bara en direkt negativ sak att säga.

Det är 60 mil mellan Växjö och Högbo.

I övrigt: Fantastiskt ställe, där allt känns genomtänkt och är samlat på ett ställe och där avstånden aldrig blir långa oavsett var man placerar punkt A och punkt B. Till det ska läggas väl tilltagna fikautrymmen, en enastående trevlig personal (vilket i och för sig knappast är unikt) och en uppskattad matmeny. Ovanpå allt detta svarade Högbo Ridklubb för ett lysande smidigt arrangemang med ett skönt tidsflyt trots ett par oönskade regnskurar.

LillyBelle och Sigge tävlade lördag och söndag och som jag nämnde gjorde omständigheterna att jag tvingades jobba på distans under lördagen. På menyn i Högbo stod LillyBelles kval till Prins Carl Philips pris medan min sportjournalistmeny erbjöd den allsvenska fotbollsmatchen mellan Växjö DFF och Malmö FF.

Givetvis krockade dessa båda event, men den som ägnar sig åt ridsport har tidigt fått lära sig att käka effektivitet och kreativitet till frukost.

Därför blev min första uppgift att leta upp en arbetsplats. Efter en stunds rekande fann jag den vid ett gammalt bord på kortsidan av ridhuset. Jag kopplade upp mig, loggade in på Viaplay och började bevaka matchen. Samtidigt hade LillyBelle sett till att få hjälp med Sigge medan hon gick banan tillsammans med hennes tränare Ann Liwing, som även hjälpte henne under framhoppningen.

Klassen drog lyckligtvis igång när första halvlek närmade sig sitt slut och Malmö FF redan i praktiken avgjort matchen genom två snabba snygga mål.

I pausen smög jag ut lagom till att få se LillyBelle och Sigge rida väldigt bra trots att det blev åtta hinder- och tre tidsfel i mål. Därefter gick jag tillbaka till min dator, såg ytterligare två Malmömål och när matchen var slut intervjuade jag tränaren på telefon, skrev ett par texter och satte punkt.

Söndagen erbjöd bättre väder och även bättre resultat.

Den här dagen gällde kvalet Borås Grand Prix och LillyBelle gick ut som tvåa. Efter en ritt jag tyckte var helt perfekt gick hon upp i ledningen. Länge såg det ut att hålla till seger men som näst siste ryttare slog Melwira Jenderholt till med en superrunda och LillyBelle och Sigge tog hand om andraplatsen.

Flyg från Helsingfors till Stockholm, sedan tåg Stockholm-Linköping, därefter lastbil till Gävle och Högbo och slutligen en hemresa till Småland igen.

En händelserik vecka avslutades med glädje i Gästrikland.

Tack för att ni tog er tid!

I förra veckans text önskade jag mig en OS-plats. Det var blott en önskan och eftersom Sverige gått till lagfinal och det räckt att sluta sjua, eller till och med åtta, såg min och många andras förhoppning om en biljett till Los Angeles inte orimlig ut.

Inte alls.

Sedan kom den stora besvikelsen.

Kalla det misslyckande, fiasko, haveri eller vad du vill – bra var det i alla fall inte.

Nu förutsätter jag att ett djupare analysarbete tar vid, som sig bör i en idrott och i ett förbund som, förmodar jag, siktar på att Sverige ska tillhöra de bästa i världen. Givet läget bör sporten ges större utrymme som framtidsfråga än vad den gjort hittills.

Nu sitter vi alla som älskar den här sporten med frågorna i knät.

Vad har hänt med svensk ridsport?

Hur tar vi oss vidare?

När kan trenden tänkas vända uppåt igen?

Vem eller vilka ska leda svensk ridsport in i framtiden?

Innan frågor av den här typen ska besvaras kan ett mer nyktert konstaterande vara på plats.

Det här: Sverige är inte bättre än så här.

Vi tog oss till laghoppningens final men hade ingen representation i den individuella finalen över huvud taget.

Det är där vi ska ligga.

Siffrorna ljuger inte. Sverige har två ryttare på topp 100 på FEI:s världsrankning: Henrik von Eckermann är 44:a och Peder Fredricson 67:a. Övriga i startlaget är rankade 150 (Petronella Andersson) och 225 (Wilma McMahon).

Varför skulle samtliga dessa fyra totalt överprestera under ett VM i mäktiga Aachen?

Det finns ingen logik i det.

Sanningen är att Sverige presterade och levererade exakt det man kan förvänta sig vid en titt i rankningslistorna – kanske kan rentav lagfinalavancemanget räknas som en lätt överprestation.

Duger det?

Tycker vi att Sverige ska vara en B-nation i hoppning?

Det är en helt annan fråga. Det är en fråga för ett förbund snarare än för mig, dig eller de enskilda ryttarna själva.

Gulderan tog slut på ett brutalt sätt i Versailles för två år sedan när King Edward, en av tidernas bästa hopphästar, tog farväl av de stora scenerna på ett för honom och Henrik hemskt sätt. Innan dess hade All-in tackat för sig. Även Indiana har ridit sitt sista mästerskap och Rolf-Göran Bengtsson har fått se Zuccero säljas vidare.

Det är svårt att ens jämföra med andra sporter hur enormt ett sådant tapp är. Plocka bort de fyra bästa spelarna i valfri annan lagsport och du har ett lag som inte på något sätt är sig likt. Där är vi nu – och jag kan åtminstone inte se att det finns några ekipage som kommer underifrån, knackar på landslagsdörren och har möjlighet att fylla de enorma skor vi för bara några år sedan gick runt i på de stora mästerskapen.

Svensk hoppsport är just nu inte bättre än vad resultaten i VM visade.

Trots att det är plågsamt att konstatera är det likväl sant.

Vägen till nästa stormaktstid kan bli lång men det viktigaste just nu är att någon tar ansvar för att staka ut den.

Tack för att ni tog er tid!

Jag sitter här och är alldeles vimmelkantig av intryck efter två dagars intensivt tittande. Och då är jag inte ens på plats och kan inte föreställa mig hur ridsportens Mecka luktar, upplevs och känns när man är ögonvittne. De utmärkta tv-sändningarna (tack, SVT – ridsporten är det utan jämförelse bästa jag får ut av min public service-avgift) har räckt.

Jag visste inte ens att det kunde finnas startfält på nästan 140 ekipage och omgångar som nästan tar en hel dag i anspråk från första till sista ryttare – men nu vet jag hur det känns. Och dessutom på en arena, så stor och så mäktig att den kan jämföras med klenoden Camp Nou i Barcelona.

VM i Aachen – det blir inte större än så.

Och precis som tennisens heliga graal Wimbledon avgörs på en gräsplätt i London blir du inte världsmästare i hoppning på tysk mark utan att kunna hantera detta gröna, otidsenliga, klumpiga och oförutsägbara ridunderlag. Ett tag under onsdagens inledande omgång undrade jag nästan om det pågick ett parallellt tappsko-VM i Aachen vid sidan av vanliga VM.

Hur vinner man ett VM?

Vi vet.

Vi i Sverige vet.

Henrik von Eckermann vet till och med hur man vinner en individuell guldmedalj.

På papperet är det enkelt. Du måste vara i ditt livs form, din häst likaså och Fru Fortuna måste vara din bästa polare i 50/50-situationerna när du touchar bommen: stolpe-in, inte stolpe-ut.

Utöver det måste du ha någonting forskarna kallar flow – att uppnå det mentala tillstånd då svåra uppgifter upplevs enkla och allt bara flyter på.

Det hade vi i Tokyo.

Det hade vi inte minst i Herning.

Vi hade det även i Milano.

OS, VM, EM.

Guld, guld, guld.

En unik trippel som känns jobbigt avlägsen i dag.

Nu är det Tyskland som har flow. Hemmaplan, toppformade ryttare och hästar, allt bara flyter och ingenting kommer att kunna stoppa dem, om jag får komma med ett inte alltför vågat tips inför kvällens hyperdramatik i strålkastarljuset inför 40 000 åskådare.

Det värsta just nu är den här känslan: Sverige hade kunnat vara där. Flåsat Tyskland i nacken. Legat i vinnarhålet, till och med stulit pole position, gått ut i ledning. Det hade kunnat vara så om det inte varit för en detalj i denna den kanske mest skoningslösa av sporter: Ska du vinna något stort i ridsport får du aldrig ha en skitdag på jobbet.

Det hade tre av fyra svenskar i omgång 1. Ett ryttarmisstag för Petronella Andersson, två för Wilma McMahon och så en guldmedalj till Peder Fredricson om det nu pågick ett tappsko-VM parallellt med den vanliga tävlingen. Bara HvE lyckades nolla, men om vi nu ska vara lite kritiska hade tiden – även för Henriks egen del i den individuella tävlingen – gärna fått vara ett par sekunder snabbare.

9,64 fel för blågult.

Jo, det var en skitdag, där Fru Fortuna sprang och gömde sig och bollarna gick stolpe-ut.

Det vi såg i omgång 2?

Pur klass. Tokyovibbar, Herningkänslor, Milanomagi. Vi såg ju hur enkelt det kan se ut när flowet slår till med sin fulla kraft. Det såg inte ens svårt ut för någon av de svenska ryttarna. De bevisade att allt som krävs redan finns där.

Jag har inte haft några förväntningar på det här laget utan bara förhoppningar. Jag har heller inte hört någon seriöst peka på Sverige och samtidigt yppa ordet medaljkandidat. Till och med Henrik Ankarcrona – han som har betalt för att vara optimist och tro på sitt lag – reserverade sig när SVT frågade om målsättningen.

”Alla måste hoppa på personbästa” sa Ankarcrona för att understryka vad som krävs och det hade han förstås helt rätt i.

Nu hoppade alla på personbästa, men bara under en av två dagar och då får vi absolut vara nöjda inför avgörandet. Visst drömmer vi om en medalj och visst kan det bli en medalj i händelse av tre nollor till, men det realistiska är att lägga ridhandskarna på en biljett till Los Angeles.

Vi ligger sjua när dramatiken brakar loss i kväll.

Det bör räcka att sluta åtta för att kvittera ut den där OS-biljetten eftersom jag inte kan tänka mig att direktkvalificerade USA faller ihop och hamnar utanför topp sju.

Så ta oss till L.A i kväll – och vem vet vad den regerande världsmästaren sedan kan hitta på i den individuella finalen?

Tack för att ni tog er tid!

Det är märkligt hur saker går i arv.
Eller?
Den meningen stämmer inte riktigt. Det är väl snarare naturligt att saker går i arv. Det skapar en historia som är värd att berätta och föra vidare. Det skapar minnen från en tid som i det här fallet känns både skrämmande svunnen och samtidigt nära. Jag fick leta ett tag i datorn för att hitta bloggtexten jag skrev den 26 september 2019 men jag hittade den till slut.
Rubriken var ”Den första är den största” och texten handlade om när LillyBelle vinner sitt livs allra första tävling. Platsen var Sölvesborg och hästen hette Peggy – A-ponnyn LillyBelle förälskat sig i och generöst fått låna av sin stora förebild Tove Modig. Med Tove som coach gick LillyBelle banan, bjöds på några tips och trix av Tove och lyckades sedan sluta etta i ett startfält bestående av tre andra A-ponnyer.
Jag minns fortfarande den obetalbara lyckan i hennes ögon (jag fotade – kolla bilden!) när det stod klart att hon skulle få rida sitt första ärevarv i livet.

LillyBelle var sju år vid tillfället. Nu, snart sju år senare, är scenen och platsen en annan och rollerna nya men det som spelas upp framför mina ögon är exakt samma drömspel som jag var med om den där härliga höstdagen i Blekinge 2019.
Istället för LillyBelle är det Novalie som gör några av sitt livs första starter. Det är inte längre Tove som coachar och tipsar LillyBelle utan LillyBelle som tar Novalie under sina vingar och skickar med henne den typ av viktiga tips som hon själv fick av Tove en gång i tiden.

Allt detta utspelar sig under söndagens Karl Oskar Cup, breddponnytävlingen som för många unga nya ryttare är det första mötet med någonting väldigt stort. Det var en gång i tiden mina barns drömmars tävling, det efterlängtade augustimeetinget som på bästa sätt satte punkt för ett långt och härligt sommarlov.

Nu är jag tillbaka och fast rollerna är ombytta blir det en fascinerande deja vu-upplevelse när den allra minsta cupen, Lill-Harald Cup, ska avgöras. En rutinerad LillyBelle tar hand om en uppenbart väldigt nervös Novalie. Jämfört med rollistan från 2019 finns det bara aktör kvar: Peggy, som är helt ovetande om att hon är en levande Karl Oskar-legend. Hon har vunnit lillcupen med först Tove, därefter flera gånger med LillyBelle och nu kan hon lotsa sin tredje unga ryttare in i en känslomässig torktumlare av lyckliga känslor.

Spänningen är som alltid på topp, speciellt när det bjuds på A:1a med separat omhoppning. Men när Novalie och Peggy nollat båda uppdragen talar den stora digitala resultattavlan för sig själv:

Novalie Mendel, Växjöortens Fältrittklubb på Peggy.
Pokal, rosett, segertäcke, gehäng, en hel väska med priser.
Sedan får Novalie kliva upp överst på prispallen och ge sin första segerintervju med underbare Albin Bolin vid mikrofonen.
Därefter får hon och de andra pristagarna spruta Smurfskumpa över varandra.
Slutligen sätter hon och Peggy av i ett bejublat ärevarv följt av en lång fotostund som kommer att ge minnen för livet.

Det är magi, det är obeskrivlig glädje och min tes håller än i dag.
Den första är verkligen den största.
Och det är rörande vackert hur saker går i arv och roller förändras.

Tack för att ni tog er tid!

I förra veckans blogg skrev jag om högt ställda förväntningar. Sedan åkte jag iväg. Till Sundbyholm, det jag något våghalsigt kallade för Sveriges blivande Ridsportmecka – utan att ha varit på plats.

Det har jag nu.

Nu har jag varit där.

Jag sitter med två och en halv dags facit i handen när jag skriver detta och jag kan direkt konstatera en sak.

De övriga medlemmarna i familjen ljög inte. De överdrev inte ens. Att det är ganska långt för mig att köra till Sundbyholm är knappast Sundbyholms fel – och ärligt talat kände jag ett inbjudande ridsportsug direkt vid infarten. Åsynen av den stora väldiga och, misstänker jag, ytterst påkostade travläktaren räckte för att nästan få känslan av ett stolt landmärke.

Små och medelstora tävlingsanläggningar har sin egen unika charm, men jag har också alltid varit oerhört svag för riktiga fetingbyggen till arenor.

Det epitetet kan man verkligen klistra på Eskilstunas stolthet. Det var faktiskt kärlek från första gnägget när jag parkerat och börjat se mig om.

Inte blev det sämre av att ett par personer i tävlingsledningen kom fram till mig och tackade för vad de tyckte var en fin bloggtext. Det ger mig möjlighet, i den här texten, att göra en naturlig övergång till arrangemanget och bemötandet i största allmänhet.

Ni vet kanske vad fotbollsdomare brukar säga? Att det bästa betyg de kan få är när ingen kommenterar deras insats. En bra domare ska liksom inte synas, inte stå i centrum utan bara se till att matcherna har ett bra flyt. Det är då, när domarna inte märks, som domarna är som bäst och både spelare och publik trivs som bäst.

Det är samma sak med en hopptävling.

När arrangemanget flyter på, när funktionärerna nästan verkar utan att synas och när den estimerade starttiden ligger i linje med vad som står i Equipe-appen – då vet man att man befinner sig på en tävling man kommer att uppskatta och vilja återvända till. Det är då du ser de nöjda minerna och klagomålen nästan helt lyser med sin frånvaro.

Precis så var det i Sundbyholm. Det är i sig extremt imponerande med tanke på alla de starter som avverkades på de två parallella banorna och att det måste ha varit ett av tidernas största arrangemang inom svensk ridsport.

Efter en lugn fredag kom en lördag med stresspåslag, orsakat av den nästan djävulska spänning den här sporten bjuder på. Båda mina barn befann sig i slagläge inför sina respektive finaler. Först ut var LillyBelle som var i delad ledning i Ungponny-SM (ja, jag vet att det heter SvRF Ungponny men alla säger Ungponny-SM). Sedan hon fick möjligheten att rida och utbilda sexårige C-ponnyn Sigge för tio månader sedan har de två åstadkommit massor tillsammans. Vid Ungponny-SM i Strömsholm noterade de tre raka nollor och tog brons efter att inverkanspoängen för den fyrbente busungen inte räckt till.

Vid likaläge den här gången skulle de slippa inverkansmomentet och istället se fram emot en omhoppning, något Sigge redan visat sig ha talang för.

LillyBelle var näst sist ut och när hon startade stod det klart att en ny nolla skulle föra upp henne i ensam ledning. Jag antar att mina två besök på Sverigeponnyn gjort mig härdad. Jag kände mig nämligen mer avslappnad än nervös när ekipaget red an mot första hindret. Sedan det andra, tredje och fjärde.

Hur säkert som helst.

Jag var knappt ens nervös när de närmade sig det sista hindret, som också klarades med gott om luft mellan hovar och bom.

Tre nollor säkrade.

Omhoppning eller guld direkt?

Det var nästan mer nervöst att fråga sig.

När sista ryttaren plötsligt rev ett hinder var det klart.

SM-guld till LillyBelle Enestubbe från Växjö.

Fantastiskt.

Då blir man både glad och stolt – och så här i efterhand undrar jag när LillyBelle får lyfta en lika stor pokal nästa gång. Nu står hon och Sigge inför nästa stora uppgift: att försöka kvala in till Carl Philips Pris på Sweden International Horse Show.

Ett par timmar efter LillyBelles triumf var det dags för nästa medaljhopp. Inför finalen var Angelo i ensam ledning i det allra första historiska svenska Lätt A-mästerskapet med sin Tom. Förutsättningarna var enkla när de red in som sista ekipage. En nolla för SM-guld. Fyra fel ger omhoppning om silvret.

Det blev tyvärr varken eller.

Ett riv redan på första följdes av ett stopp och ett gäng tidsfel, men en sjundeplats i totalen är inte dåligt trots att Angelo nog inte ser det så.

Jag och alla andra (är jag övertygad om) fick en enastående helg i Sundbyholm, men om du som läser det här tror att jag inte kommer att leverera någon kritik är du fel ute. Det finns förbättringspotential hos alla arrangörer och konstruktiv kritik är nästan alltid detsamma som bra kritik.

Jag tyckte nämligen synd om ryttarna som gjorde upp om medaljerna i de största och svåraste klasserna bland ponnyryttare och juniorer. Deras samtliga finaler avgjordes på söndagen, när i princip alla andra åkt hem. Att de dessutom fick två raka vilodagar mellan omgång 2 och 3 var heller inte optimalt.

Det borde vara en mycket enkel uppgift till 2027 att ändra på i ett annars unikt bra arrangemang.

Tack för att ni tog er tid!

När du läser detta finns det en viss sannolikhet att jag befinner mig i en bil någonstans i Småland eller Östergötland. Läser du det på fredag kväll eller senare är jag, om ingenting oförutsett inträffat, i ett annat landskap, nämligen Södermanland. Då är jag för första gången i livet på plats på klassiska Sundbyholm som genom åren gått från att enbart husera travlopp till att börja aspirera på titeln Sveriges Ridsportmecka.

Den nya stora SM-veckan är här med ett extremt antal starter och tävlingsdagar som knappt hinner ta slut innan nästa tar vid. Det är mitt första besök på den väldiga anläggningen och jag reser dit med skyhöga förväntningar. Från övriga medlemmar i familjen har jag nämligen fått höra att Angelo och LillyBelle aldrig tidigare upplevt ett roligare meeting, och det i sig säger väldigt mycket. Givetvis har jag skärmdelat min dator mot teven och haft livesändningarna på nonstop under de dagar jag haft ansvar för gården. Det syns tydligt vilket top notch-anläggning som står värd för ännu en stor nationell tävling och det skapar en längtan efter att få åka dit. 

Placeringen av SM, valet av vecka och adderandet av nya klasser tilltalar mig. För det första känns det helt perfekt, rent sportsligt, att just nu fokusera på ett nationellt mästerskap för unga ryttare. Vi har för inte så länge sedan avslutat nästan 1,5 månaders fotbolls-VM-hysteri och om inte så många dagar ligger årets stora globala ridsportevent framför oss: VM i Aachen. Just därför känns det rent av dubbelt genomtänkt att trycka in en mastodontvecka med svenska mästerskap på Sundbyholm i månadsskiftet juli-augusti. För det andra har arrangörerna flörtat duktigt med vädergudarna. I min app ser jag bara solar i tabellerna tillsammans med celsiusgrader på 20 eller högre. Visst kan man ha roligt på ett meeting även när vädret inte riktigt är med, men de meetings som bjuder på sol och värme kan omöjligt bli tråkiga.

För det tredje ser jag enormt mycket fram emot att se när mina barn ska rida lördagens finaler. De har hittills gjort det väldigt bra och har skaffat sig varsitt fint utgångsläge inför avgörandet. LillyBelle och Sigge har nollat i både omgång 1 och 2 medan Angelo och Tom står på ett tidsfel inför Lätt A-finalen.

Varmt, trevligt, spännande.

Nu måste jag skynda mig. Städ, tvätt, mock och fix återstår innan jag kan sätta mig i den här bilen som ska ta mig upp till det mina barn redan kallar sitt livs meeting.

Tack för att ni tog er tid!

Den fina vackra sommaren 2026 tuffar på. Själv är jag inne på min femte av sex semesterveckor och befinner mig just nu i Stockholm tillsammans med Angelo, medan resterande del av familjen tar hand om gård, hästar och hundar hemma i Växjö.

Förra veckan var det tvärtom: jag och Angelo på småländsk hemmaplan medan Malin och LillyBelle var iväg på Skogens konung, det populära meetinget i Aneby. Med sig hade de även Novalie och hennes familj. Novalie är en ung och duktig tjej som sedan en tid tillbaka kommer ut till oss några gånger i veckan och rider ett par av våra ponnyer. LillyBelle är både hennes kompis, tränare och mentor och den gångna veckan var det meetingdags för båda i Aneby. För LillyBelle var det hennes… typ 50:e meeting i livet, för Novalie hennes allra första. En erfaren ponnyryttare och en debutant. Det kändes fint.

Tre av våra hästar fanns med i meetinget; Rosie och Poppis till LillyBelle – och så en comebackande Peggy till Novalie. Med ett både regnigt (skyfall under lördagen) och soligt (resten av dagarna) facit i hand blev det en mycket lyckad helg. LillyBelle och Poppis susade fram i mellancupen och erövrade segerrosetter både under fredagen och lördagen och en femteplats i söndagens final räckte sedan till slutseger i cupen med god marginal.

Trots att det inte blev samma fina resultatrad med Rosie var hon om möjligt ännu mer nöjd med Rosies insatser i Älgcupen, den största cupen i Aneby. Ett pet i LB, en felfri LA med en tredjeplats och till sist ett stopp och ett gäng tidsfel i LA+ låter kanske inte som en fullträff. Men ibland är resultatet sekundärt. Ibland är det känslan i och över prestationen som är det viktiga och det var det definitivt här. Efter några ganska tveksamma prestationer senaste tiden fick LillyBelle ett kvitto på att hon och Rosie är tillbaka.

Novalie å sin sida svarade för ett imponerande första meeting i livet. Trots att den nervositet jag gissar att hon tvingades hantera klarade hon sin uppgift galant. Det blev inga rosetter, men hon var där och sniffade precis utanför placering varje dag. Under lördagen fick hon dessutom låna Poppis av LillyBelle och testa att tävla på en C-ponny. Novalie tackade för förtroende genom att sätta en dubbelnolla – och även där var hon snubblande nära att bli placerad.

Nu rullar sommaren vidare. För närvarande laddar jag och Angelo för shoppning och Gröna Lund tillsammans med min syster och hennes familj. Hemmavid pågår säkerligen redan förberedelserna inför nästa veckas meeting, som blir SM-veckan på Sundbyholm.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den varma, soliga och härliga Falsterboveckan som gått har gett oss mycket. Framför allt har den gett oss svaret på vilka som ska representera Sverige under VM i Aachen om tre veckor.

Trots att vi sällan bjuds på några superskrällar tycker jag alltid att det är spännande när en förbundskapten till sist avslöjar hur hens tankar gått. När Henrik Ankarcrona dök upp i Falsterbos presstält hade han förbrukat alla möjligheter till överraskningsmoment – men samtidigt inte. Eftersom ”alla” var på plats i Falsterbo hade Ankarcrona fyra uttagna ryttare med sig upp på podiet.

Tre givna namn: Peder Fredricson, Henrik von Eckermann och Wilma McMahon.

Utöver dem hade han en fjärde ryttare, en nysvensk irländare som kanske var den som imponerade mest på oss i Falsterbo: Thomas Ryan.

Fem stolar – en till Ankarcrona och fyra till ryttarna.

Så långt ingen dramatik.

Det var den sjätte stolen som stod för dramatiken.

Den var nämligen tom.

Jag behöver egentligen inte påminna om något alla redan vet, men kanske just därför är det bra att göra det ibland.

Ridsport är världens farligaste sport.

Vetskapen om detta gör att du inser att när en ryttare faller av och ligger kvar är det på riktigt, inget skådespel som när en fotbollsspelare vrider sig i fejkade plågor.

När en ryttare ligger ner är det allvar. Det var moltysta sekunder som blev till åtskilliga minuter efter att Petronella Andersson kraschat brutalt under torsdagen. Att sedan se henne föras bort i ambulans förstärkte känslan av allvar ytterligare.

Först efter att rykten ersatts av knapphändig information om att tillståndet ”inte var livshotande” och därefter en befriande hälsning från Petronella själv kände jag att vi alla i Ridsportsverige kunde pusta ut.

Det gjorde inte saken sämre när Henrik Ankarcrona meddelade att den där sjätte tomma stolen är vikt åt Petronella.

Trots den hemska synen har det alltså gått relativt bra: hjärnskakning och en bruten näsa. Om hjärnskakningen inte är av extremt allvarlig art – vilket den lyckligtvis inte verkar vara eftersom Petronella skrevs ut från sjukhuset redan dagen efter kraschen – finns det en chans att hon får rida det mästerskap hon planerat för och drömt om under lång tid.

Vad tycker vi då om det svenska laget?

Den nya svenska eran efter storhetstiden inleddes under EM förra året – och det syntes. Ingen Peder, ingen Henrik och ingen Malin. Istället en Wilma McMahon som helt given ankare i ett debutanttätt lag och det var även Wilma som var bästa svensk i ett mediokert mästerskap, fjärran från medaljchanser i såväl lag som individuell tävling.

Nu är två tidigare ankare tillbaka i laget, fast båda med nya hästar jämfört med storhetstiden. Peder rider Alcapone Des Carmilles och Henrik von Eckermanns nya etta heter Minute Man. De kompletteras av Wilmas Cicci BJN, av Thomas Ryan/Jezebeu och, får vi verkligen hoppas, Petronella Andersson och Odina. Fyra av dessa kommer att finnas på startlinjen i VM och om vi utgår från att Petronella får grönt ljus från det medicinska teamet lär den fjärde platsen stå mellan henne och Ryan.

Spännande sammansättning, tycker jag. Rolig grupp med olika typer av människor, tänker jag. Vi har lågmälda och välformulerade ryttare som Fredricson och Ryan. Vi har en entusiastisk och revanschsugen före detta världsetta i von Eckermann. Vi har en ständigt leende Wilma och en Petronella som alltid tycks ha en rolig ironisk kommentar på lager så fort hon får en mikrofon uppkörd i ansiktet. Jag gissar att dessa fem har en ganska skön jargong i sin WhatsApp-grupp och jag tror att de har väldigt kul tillsammans när de träffas öga mot öga. Ja, det är till sist hästarna som ska ta ekipagen genom banan men en god stämning och laganda kan aldrig underskattas – och det är något svensk idrott alltid varit bra på.

En annan blågul aspekt är att Sverige reser till Aachen som underdog, trots att vi är regerande världsmästare. Och är det något annat svensk idrott verkar gilla är det just att slå ur underläge. Många av våra EM-, VM- och OS-medaljer genom historien har kommit som en överraskning, som en blixt från klar himmel och blivit klassiker.

Är det dags att skrälla igen?

Jag tror inte det, men sammansättningen av den här svenska truppen tilltalar mig.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Redan tidigt i fredags morse tvingades jag formulera följande svarsmejl till Tidningen Ridsports webbchef Lina Nydahl, som skrivit och frågat när veckans blogg dyker upp:

Jag vågar nog inte lova att den kommer i dag. Trodde jag skulle hinna först, men det är intervjuer, planeringar och möten precis hela tiden. Räcker det att säga att den kommer när den kommer – någon gång under helgen?

I utgångsläget hade jag tänkt att Falsterbo Horse Show 2026 skulle bli en lugn semestervecka med ständig vilopuls. Att jag skulle strosa runt på det pittoreska området ute på näset, umgås med familj och vänner och hitta en skön ingång till ett bloggämne.

Men det var innan telefonen ringde.

I andra änden: Jana Wannius.

– Jag vill att du leder Studio Falsterbo, sa Falsterbopresidenten.

Man säger väl inte nej till en president? tänkte jag.

Och så tackade jag ja.

Jag tackade även ja därför att jag alltid tyckt att det är tråkigt att säga nej, även om det innebär att kasta sig in i det okända.

För trots att jag varit i tv som expert (i hockey) massvis med gånger och trots att jag varit moderator, föreläsare och poddare och trots att jag genom åren gjort massor med tv-inslag finns det en roll jag aldrig någonsin tidigare haft.

Programledare.

Det hade jag nu tackat ja till när presidenten frågade och när det gäller Falsterbo finns det nog inga ångerveckor, tänkte jag.

Så när alla de tusentals andra nu går runt med sina sköna vilopulser och frotterar sig med varandra genom mässområdet och de inbjudande gräs- och fiberbanorna i detta Liseberg för hästfolk har jag just nu blivit klar med lördagens körschema, där jag planerat vad jag och min dyrbare expert i studion, Sylve Söderstrand, ska prata om i kväll.

Här plockar vi ut russinen ur kakan och gör förinspelade intervjuer med de hetaste namnen för dagen i Falsterbo. Det är det enkla. Jag har intervjuat folk i nästan hela mitt vuxna liv och en förinspelad intervju kan dessutom enkelt klippas och putsas i efterhand.

Men det här med körschema, vilken studiokamera man ska titta i och när, längden på inslag, övergångar till nya ämnen – allt det där är helt nytt för mig som kommer från den del av media som jobbar mot sajter och papperstidningar. Där kan man skriva fel, men ändra felet. Här är det live, skarpt läge hela tiden och omöjligt att reparera ett misstag.

Därför var det på lite skakiga Bambi-ben jag såg klockan ticka ner i torsdags klockan 18.59.

19.00 var vi live och när sändningen sedan startade och jag presenterat programmet skulle jag påannonsera det första inslaget.

Då blev det tekniska problem och allt som syntes i rutan var jag själv och Sylve.

Där slog det mig: Det enda vi INTE pratat om var hur vi gör när tekniken strular. På något sätt lyckades vi ändå rädda upp den taskiga starten och när jag tittar på det i efterhand märks det otroligt nog knappt att det blev fel.

Jag är illgrön i rollen men tycker redan att det är bland det roligaste jag gjort. Hittills har vi sänt cirka 40 minuter långa program både under torsdag och fredag och när jag nu studerar körschemat för kvällen konstaterar jag att det blir minst lika långt ikväll, med Falsterbo Derby-analyser, med VM-special, intervju med sportchefen Yogi Breisner och med Emma Emanuelsson om hennes väg tillbaka efter ärevarvsolyckan här i Falsterbo förra året.

Tack och lov har jag hamnat i ett fantastiskt team av människor runtomkring mig. Både jag och Sylve är i extremt goda händer och att presidenten ännu inte hört av sig tolkar jag som att vi åtminstone inte gjort bort oss.

Det är roligare att säga ja än att säga nej.

Och det är faktiskt ännu roligare att få sända Studio Falsterbo, trots ständig maxpuls i ett kroniskt skarpt läge.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är inget större fel på tiden, förutom en sak. Den går alldeles för fort. Som skrivande ponnypappa har jag många gånger blivit plågsamt medveten om det under den här nästan tokigt långa bloggresan. När jag började skriva här var mina barn verkligen barn – sex och sju år gamla – och gick på ridskola en eller ett par gånger i veckan. Att de ens skulle bli tävlingsryttare fanns inte i mitt medvetande på den tiden. Jag hade ju sett ponnytävlingar och noterat hur svårt det såg ut att ta sig runt en hel bana.

Men tävlingsryttare blev de.

Och med det följde minnen som för alltid kommer att finnas kvar.

Under veckan som gick drabbades jag av ett sådant minne. Ett minne från det som för alltid, tror jag, kommer att vara min största och mest glädjerusiga upplevelse som ponnypappa. Jag slogs av att det passerat exakt fem år sedan det inträffade. Det var så överväldigande att jag skrev så här i mitt följande blogginlägg:

Efter en höst, vinter och vår som innehållit massor av fällda tårar och ren hopplöshet men samtidigt viljan att fortsätta och inte ge upp har äntligen mynnat ut i lön för stor möda och fina prestationer som ger fina resultat. Så fina resultat att det är obegripligt.

Då som nu stod jag på en plats jag alltid kommer att finna magisk. Den heter Mårslycke, ligger ett par stenkast utanför Tingsryd och är värdanläggning för fina klassiska Börjes Cup. Det var här Angelo sommaren 2021 först vann meetingpriset och därefter hela finalen i Lilla cupen i sin första A:1a och med en segermarginal på över tre sekunder med sin Hilda. Det var med en känsla av att vara med om någonting overkligt jag såg det hända. Jag var helt oförberedd, hade aldrig kunnat tro det. Det var även första gången någon i vår familj fick känna på hur en stor cupseger känns i själ och hjärta. Angelos cupvinst blev starten på en kärlek till Börjes Cup som för alltid kommer att finnas kvar. Länge var det barnens favoritmeeting.

Men tiden går inte, som sagt. Den springer. Nu är Angelo strax 16, börjar snart gymnasiet och LillyBelle blir 15 till hösten. Åren med Börjes Cup som någon sorts kickstart på semestern är till stor del över. I år trodde jag inte att jag skulle åka till Tingsryd över huvud taget men blev lika glad som överraskad när LillyBelle berättade att hon fått ett erbjudande om en sängplats i en campingstuga hos sin kompis Isa med familj. Vips hade både hon och C-ponnyn Poppis fått möjlighet att vara med.

Åka på Börjes Cup igen – en ren bonusnjutning för mig.

Inte blev det sämre av att jag efter fem år – stående på exakt samma plats längs långsidan – fick se LillyBelle och Poppis göra en fantastisk inledande Lätt B-runda i ett 28 ekipage stort startfält. Att sedan se henne rida in till prisutdelning och ärevarv med det mörkblåa segertäcket på Poppis förstärkte minnena från 2021 ytterligare. Det spelade sedan ingen roll att lördagen och söndagen landade i två uteslutningar i Lätt A. Att vara på plats på en historiskt viktig plats mitt i sommarhettan var som att se en cirkel slutas. Det kan ha varit det sista jag såg av Börjes Cup – i alla fall med mina barn inblandade. I så fall är en underbar era över. En era jag för alltid kommer att sakna.

Tack för att ni tog er tid! Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Kan det vara nyttigt att förlora?

Jag har alltid funnit frågan intressant. Sanningen är att det inte finns något entydigt svar. Det handlar om tycke och smak, inte om någon sorts matematisk logik (1+1=2) eller om fakta med ett otvetydigt korrekt svar (Sveriges huvudstad är Stockholm).

Så: Kan det vara nyttigt att förlora?

Frågar du Aleksandr Karelin, världens genom tiderna bästa brottare, svarar han nog nej. Han förlorade nämligen aldrig under hela sin proffskarriär förutom i karriärens allra sista match, OS-finalen 2000, där det sägs att han ställde upp trots en snudd på bruten arm. En förlust hade nog inte lärt Lyftkranen från Sibirien så mycket.

Frågar du Edmonton Oilers NHL-lag av 1983 års upplaga blir svaret däremot ja. När de, efter att ha förlorat Stanley Cup-finalen mot New York Islanders, kikade in i motståndarnas omklädningsrum insåg de att Islanders-spelarna var för trötta för att ens orka fira ordentligt. Det blev en lärdom för Wayne Gretzky – också han världens genom tiderna bäste i sin sport – som insåg att det krävdes ännu mer för att gå hela vägen. De nästkommande två åren var det mycket riktigt Edmonton Oilers som fick lyfta pokalen och Gretzky skrev senare i sin självbiografi att den direkt avgörande detaljen var upptäckten av hur mycket Edmontons övermän tagit ut sig.

För mig som bevakat och skrivit om sport på allt från bredd-, till elit- och upp till världsklassnivå under mer än 30 år är svaret självklart. Efter allt det jag sett, upplevt och studerat genom åren kan en svidande förlust vara bland det nyttigaste du kan vara med om. Jag har sett förluster som blivit direkt avgörande för ett helt lags framtida framgångssaga. Jag har hört individuella idrottare säga att ”där lärde jag mig vad som krävs” när de talat om sina svåraste stunder som idrottare.

Varför jag tar upp det här nu?

Jo, i den här texten sätter jag det i ett mikroperspektiv. Mina barn har tävlat så mycket och så länge nu och de älskar tävlandet så mycket att det sedan länge ligger i deras DNA. De har vunnit så pass mycket och förlorat så pass mycket att de vet att varje skål väger ganska mycket.

För några veckor sedan skrev jag om Baltic Cup i Växjö, där allt stämde för LillyBelle. Hon liksom flög fram i full harmoni med sin häst, vann en klass och blev placerad i de två övriga. Efter en trög start hittade även Angelo flytet och avslutade som vinnare på hemmaplan.

Nu summerar jag en midsommarhelg på fantastiska Grevagården och jag undrar i mitt stilla sinne: När hade mina barn ett sämre meeting senast?

Om det var fullt flow kryddat med stolpe-in på Baltic var Midsommarhoppet raka motsatsen. LillyBelle inledde med en 360-gradersluftfärd efter ett stopp under fredagen, fortsatte med ett pet på lördagen och avslutade med ett stopp och några tidsfel under söndagen. Placeringsrad: 29, 14, 26.

Angelo: Tolv plus åtta plus tolv fel och resultatraden 29, 18, 21. Ingen av dem var ens i närheten av att sniffa på en placering under totalt sex starter.

Deppigt? Säkert.

Frustrerande? Absolut.

Men framför allt tror jag att det var nyttigt att för ovanlighetens skull lägga alla ägg i en och samma korg för att sedan se samtliga ägg krossas. Det är en styrka att förlora om du väljer att lära dig något av förlusten och det blir intressant att se hur mina barn hanterar sitt kanske sämsta meeting någonsin.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns så väl mitt första träningsläger. Året var 1985, platsen Gislaved och upplevelsen den starkaste i mitt dittills 13-åriga liv. Att lämna hemmets trygghet, åka iväg tio mil och buntas ihop med 20 andra unga tennisspelare var till en början ganska nervöst. Men det tog inte många timmar innan nervositeten ersattes av känslan av någonting gränslöst roligt.

Vi tränade flera pass om dagen, vi skrattade, busade och berättade roliga historier. Vi lärde oss saker – både när det gäller att bli bättre på sin sport men även att ta hand om sig själv utan föräldrar närvarande. Åtskilliga läger följde men Gislaved, det allra första, är det som skapat flest bestående positiva minnen och nya bekantskaper.

Som förälder har jag kört både LillyBelle och Angelo till diverse ridläger och att rivstarta sommarloven på det sättet var länge standard för dem. Det har, tror jag, varit samma sak för dem som det var för mig. Efter det första lägrets inledande osäkerhet och nervositet har de älskat att umgås, träna och ha roligt tillsammans med andra ryttare och räknat dagarna till när det är dags igen.

Lägertiden är sedan ett par år över, både för Angelo och LillyBelle. Men 2026 är ett speciellt år. För första gången har det nämligen arrangerats ett ridläger hemma hos oss, med LillyBelle som både ridlärare, teorilärare och lägergeneral. För någon månad sedan designade hon en annons, postade den på sociala medier och vips var alla sju platserna bokade. Fantastiskt!

I måndags inleddes det historiska lägret. LillyBelle och tjejerna inkvarterades i Malins fotostudio där LillyBelle också klistrat upp programmet, i tidsordning:

Hoppning grupp 1, hoppning grupp 2, lunch, käpphästhoppning, bad med hästar, grillkväll, femkamp, poolbad och filmkväll. Så såg den första dagen ut. Den andra innehöll hoppning/markarbete, lunch, teorilektion, borstningstävling och gymkhana. Varje lägerdeltagare fick såklart varsin goodiebag, som blev ganska innehållsrik med hjälp av ett par välvilliga sponsorer.

Två av lägerdeltagarna hade egna ponnyer med sig. Övriga tilldelades lämpliga hästar där Lärka, Sigge, TW, Peggy och Erika ställde upp och skötte sig föredömligt.

Grillning av kött och korv stod på min ansvarslista liksom femkampen, som jag lyckades göra så jämn att allt avgjordes i den sista grenen. Och precis som under det där lägret i Gislaved 1985 gick det här lägret, på bara ett par timmar, från inledande nervositet till skratt, gemenskap och lärdomar. Det första lägret är alltid det man minns mest.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Dagsmeja. Morgonrodnad. Förgätmigej. Gryning. Västanvind.

Gemensam nämnare?

Jo, alla dessa fem sammansättningar av bokstäver har figurerat högt på topplistorna när språktidningar och andra medier genom åren utsett svenskans vackraste ord.

Jag håller med de som röstat och rankat. Det är verkligen fem väldigt vackra ord, både att uttala och att se, rent visuellt.

Ord som kärlek och förlåt – ord som dessutom har en djupt mänsklig innebörd – brukar också ta sig in på listorna.

Men det finns även underskattade ord. Ord som inte stavas särskilt vackert och sällan eller aldrig används inom poesin men som ändå kan leta sig in på en alldeles speciell topplista.

Om ett av dessa, mina egna absoluta favoritord, handlar denna text.

Utveckling.

Nej, jag vet. Det är inget romantiskt ord, som morgonrodnad. Det är inget laddat ord, som förlåt. Det är ett ganska torrt och kliniskt ord men det står å andra sidan för så mycket i sin ensamhet.

Jag menar: Allt i livet handlar om utveckling. Från jordens skapelse och fram till denna dag har civilisationer som slutat utvecklas ofta stagnerat, försvunnit eller ersatts av något nytt. För oss människor handlar också allt om utveckling, från långt innan det att vi tar våra första stapplande steg. Sedan fortsätter det, livet ut, tills våra kroppar slutligt säger ifrån och ger upp.

Det gläder mig att idrotten ofta, gärna och med all rätt använder ordet utveckling. Idrotten har hajat vad allt går ut på och idrott är att ständigt utvecklas, på flera plan. Och om utveckling är livets kanske viktigaste process blir den också som mest glädjefylld när man får följa den på nära håll. För egen del får jag göra det nästan varje vecka genom mina ridande barn. Där blir ordet utveckling något mer än bara ett begrepp. Jag är stolt över vilka skickliga ryttare och individer mina barn utvecklats till och det känns som att de får ständiga kvitton på sitt arbete just nu.

Veckan som gått kom det tydligaste kvittot från den resa LillyBelle och Sigge gör tillsammans. Oj, vilken underbar utveckling, säger jag bara. Ni som lusläser mig vet att ekipaget nyligen red felfritt i sina två första medelsvåra avdelning B-rundor. Därmed blev de kvalificerade till att få rida även avdelning A på samma nivå.

Denna den ”riktiga” Msv B-debuten skedde i Karlskrona i lördags då det bjöds på kval till Carl Philips Pris. Jag har bara sett rundan i efterhand men kan bara sammanfatta den i ett ord – och vid det här laget vet ni säkert vilket.

Det var inte bara bra. Det var även snabbt, skickligt och taktiskt genomfört. Och otroligt nog: De vinner sin första tävlingsstart efter en ny nolla och ett prinsgehäng hängs runt LillyBelles hals. Nu får de visserligen inte rida semifinalen eftersom Sigge bara är sex år gammal, men ändå. Vilken utveckling!

De firar sin tredje raka Msv B-nolla med att göra en ny start på söndagen. Den här gången noterar Sigge, i sin fjärde medelsvåra start, sitt första och hittills enda nedslag men även det ska visa sig räcka till seger och ett nytt gehäng.

Jag älskar utveckling.

Alltså älskar jag att få bevittna den här underbara resan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

5 juni. Skön tid på året. Skoleleverna loggar snart ut från ännu ett läsår. Vi äldre som jobbar har semester i sikte med allt vad det innebär. Det är varmt, naturen visar upp hela sin färgpalett och det faktum att ingenting ännu börjat vissna signalerar fortsatt hopp.

Jag gillar 2026 så här långt.

Jag gillar det, inte minst eller kanske framför allt, ur ett sportsligt perspektiv.

Hittills under bara dessa drygt fem passerade månader har svenska folket bjudits på magi i en omfattning många andra länder inte får uppleva under ett helt sekel.

Bara en sån sak som att våra blågula kämpar kom hem från OS i Milano och Cortina med åtta guldmedaljer är ren magi. Alla redan högt ställda förväntningar överträffades med marginal och befäste Sverige som en en ledande stormakt inom vintersport.

Bland det svåraste som finns i idrotten är att sätta nya världsrekord i friidrott. Det finns rekord, noterade under 1980-talet, som fortfarande består. Säg det till Armand Duplantis och han svarar ”hold my beer”, greppar staven och skriver ny idrottshistoria. Från det att ”Mondo” den 8 februari 2020 noterade sitt första världsrekord med 6,17 har han putsat det ytterligare 14 (!) gånger. Det senaste superhoppet över 6,31 kom i Uppsala den 12 mars och blev en direkt förlängning av det olympiska guldregnet. Vi har i friidrotten även fått se medeldistansaren Andreas Almgren krossa sina egna svenska rekord på löpande band och utvecklas till en världslöpare.

Även i kategorin ”stora sporter som får begränsat med utrymme i Sverige” kan nämnas att vi för mindre än ett par veckor sedan fick se motorföraren Felix Rosenqvist vinna det mytomspunna Indy 500 i USA som tredje svensk i historien.

2026-magin drabbade till slut till och med det svenska herrlandslaget i fotboll som gick från utskrattat, hånat och utskällt till att kliva fram, vinna över Ukraina och Polen och ta oss till det efterlängtade VM som startar om bara några dagar.

Det är blågul segerglädje överallt. Det räcker så för att slå fast att svensk idrott seglat i rejäl och underbar medvind under denna första magiska halva av 2026.

Nu står vi inför den andra halvan och vad väntar där, förutom fotbolls-VM, fridrotts-EM och några mästerskap till?

Ni inser nog vart jag är på väg.

Till Aachen, ridsportens Mecka.

Till ett samlat ridsport-VM under en fest som pågår oavbrutet mellan den 11 och 23 augusti.

Drygt två månader kvar nu och det var faktiskt länge sedan jag såg fram emot ett ridsportmästerskap så mycket som årets. Sverige reser dit som dubbel regerande mästare (individuellt och lag) med med en gloria man sedan länge tappat och med världsryttare som sjunker som gråstenar på FEI-rankningen. Få lär räkna med Sverige, ingen lär tro på blågult guld och det är detta – kraften i att slå underifrån – som gör årets VM extra intressant för mig. Ingen har väl glömt Henrik von Eckermanns mörka ögon efter fiaskot i Versailles med King Edward? Han måste brinna av en revanschlust som knappt går att mäta. Samma sak med Peder, Wilma och även hos det gäng som fick känna på förra sommarens EM, där Sverige fick uppleva känslan av att plötsligt vara en blåbärsnation. Kan 2026-magin spilla över även på de svenska ryttarna? Varför inte?

Och apropå blågul 2026-magi ser jag själv tillbaka på två lite mindre men för min egen del stora stolta historiska händelser. När jag skrev senast var vi bara halvvägs in i Baltic Cup. LillyBelle och Rosie hade då, via en fin fjärdeplats, fått ge sig ut på ärevarv för första gången i en internationell tävling medan Angelo och Tom misslyckats rejält i sin inledande klass.

Vad som hände sedan?

Jo, LillyBelle och Rosie slog till i lördagens Lätt A och tog hem segern.

Angelo? Jo, efter en tung lördag följde han upp med en superrunda som första startande av 22 ekipage i Lätt B. 21 starter senare stod det klart att han och Tom hade noterat den allra snabbaste tiden.

Mina barn representerade officiellt Sverige, de vann varsin klass och fick lyssna till Du gamla du fria med vår vackra svenska flagga som digital fond och därefter leda varsitt ärevarv.

För mig är 2026 ett sportsligt magiskt år, både i det stora och i det lilla, och jag hoppas att magin fortsätter några månader till.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den nyvakna sommaren välkomnar mig med en fredagsmorgon som erbjuder molnfri himmel och en lovande temperatur trots att klockan bara är 7.12. Om en timme ska jag bege mig ner till tävlingsområdet och göra mitt första av flera funktionärspass i serveringen på Abena Arena.

Vi är snart halvvägs in i årets Baltic Cup och med reservation för att allt kan hända fram till söndag var det länge sedan jag upplevde en skönare känsla kring en tävling. Baltic är många unga ryttares första möte med internationell tävlan och det märks så tydligt att alla på området märker det.

Den danska och norska flaggan vajar tillsammans med den vackra blågula svenska på de tillfälligt uppsatta stängerna längs banans ena långsida. Området är stängslat som om det handlade om ett konsertområde i samband med ett Bruce Springsteen-besök. FEI-delegater övervakar och ser till att allt sköts enligt reglementet. Folk från Svenska Ridsportförbundet finns närvarande, tar ut lag och kallar till möten. Lärdomarna av att navigera i FEI-appar, lägga in tempkurvor och lära sig att de flesta hästarna måste besiktigas redan under onsdagen kommer att vara viktiga inför nästa internationella tävlingsutmaning.

Auran av stortävling känns nästan övertydlig. Den är på alla sätt motsatsen till en vanlig hederlig inhemsk tävling, där du kan vakna en lördagsmorgon, känna tävlingssuget, ta en titt i TDB, efteranmäla dig och sedan rida fram mot hinder nummer 1 två timmar senare. Baltic är någonting annat. Jag gillar det och jag tror att många håller med mig. För oss är det också speciellt med ett meeting på hemmaplan, fem minuter från vår gård, där både Angelo och LillyBelle tillbringar nätterna i lastbilssängar på området.

Min roll under Baltic, förutom några funktionärspass i serveringen och de vanliga föräldrainsatserna bära, mocka och betala? Jo, jag tilldelades även ett uppdrag av LillyBelle ett par dagar före tävlingsstart: ”Fota mig med den riktiga kameran”.

Jag tackade förstås för förtroendet att bli LillyBelles privata fotograf, putsade till objektiven och började sedan dokumentera pimpandet av hästboxarna, förberedelser inför första start, framridning, framhoppning, tävlingsstart och prisutdelning.

För prisutdelning blev det direkt. LillyBelle och Rosie inledde årets Baltic Cup med en strålande fin Lätt A-runda i Small Tour C-ponny (även på namnet märks det att FEI är inblandat) som slutade med en fjärdeplats. Därför blir det mycket fokus på LillyBelle i veckans bildmaterial. Jag hoppas att bilderna förmedlar en känsla av både sommar, glädje, allvar och stortävling. Angelo var förresten inte nöjd med sin Balticdebut, men ett meeting är långt och i morgon kommer en första chans till revansch.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Karl Oskar Cup. Namnet klingar redan av nostalgi trots att den bara har dryga tiotalet år på nacken som ponnytävling.

Tävlingsformatet vänder sig till den debuterande åttaåriga nybörjaren och upp till den mer erfarne tonåringen och blev omedelbart en enorm succé när den för första gången slog upp portarna i augusti 2014. Den första upplagan var förlagd till grusparkeringen utanför Växjös imposanta idrottskomplex Arenastaden men redan år två gav politikerna klartecken för Karl Oskar Cup att inta Värendsvallen, Östers IF:s klassiska gamla huvudarena. När pandemin kom flyttades cupen till vår egen hemmabana, där den sedan dess arrangerats. Minnena är många och som sagt, nostalgin flödar redan när jag tänker tillbaka på hästar som hoppar på en anrik fotbollsplan.

Det som ligger bakom framgången är minst lika viktigt. Det stavas till stor del samarbete.

Vid tiden för Karl Oskar Cups tillkomst fanns det nämligen någonting i den här stan som gick under namnet Växjö ridsportallians. Det var en informell sammanslutning av Växjös fem ridklubbar: Växjöortens Fältrittklubb, Växjö Ridklubb, Lammhults Ridklubb, Theleborgs Ryttarsällskap och Braås Ponny- och Ridklubb.

Tillsammans förhandlade de fem klubbarna mot kommunen när det gällde bidrag och andra ersättningar – och även när det gällde tävlingsarrangemang. När alla hjälptes åt gick det att rodda ett helt nytt och våldsamt populärt arrangemang som Karl Oskar Cup, vilket alla tjänade på.

I dag finns inte ridsportalliansen kvar. En klubb, Theleborgs Ryttarsällskap, har dessutom hunnit gå i graven, men spåren efter alliansen och dess tänk lever kvar. Sedan några år tillbaka är Karl Oskar Cup ett samarrangemang mellan två av klubbarna (Växjöortens FK och Lammhults RK).

När jag för någon månad sedan i denna blogg skrev om LillyBelles dressyrdebut bar även tävlingen hon deltog i spår av det gamla allianstänket.

Växjö Ridklubb arrangerade tävlingen tillsammans med Norrvidinge Ryttarsällskap, en tränings- och tävlingsklubb i Växjö som inte driver någon egen anläggning. Tillsammans valde klubbarna att hyra in sig på Theleborgs Ryttarsällskaps anläggning, som efter konkursen ägs av Växjö kommun. Två klubbar går ihop och arrangerar en tävling på en anläggning som inte är deras men som passar bättre för ändamålet.

Perfekt.

Fler exempel på kreativa samarbeten var när Ljungby Ridklubb under våren blev hårt drabbat av det omskrivna virusutbrottet i spåren av tävlingar i Laholm och Kungsbacka. Flera tävlingar fick ställas in men en av dem – Aprilhoppet, med både Elitallsvenskan och Ridsportallsvenskan – avgjordes som planerat. Däremot inte i Ljungby utan här i Växjö, genom ett rent samarbete mellan två annars konkurrerande klubbar.

”Vi ses i Växjö – tillsammans gör vi det möjligt!” som Ljungby Ridklubb så träffande uttryckte det på sin hemsida.

Nu läser jag att tanken på allianser och samarbeten tar sig konkreta uttryck även på andra ställen i Ridsportsverige. Det senaste exemplet är i Dalarna och Västmanland där tre klubbar – Smedjebackens Ryttarsällskap, Ludvika Ryttarklubb och Fagersta Ridklubb – i dagarna ingått ett uttalat samarbete.

Under rubriken ”Tillsammans är vi starka” skriver Ludvika Ridklubb så fint i ett inlägg på sin Facebooksida att jag måste citera nästan allt:

Att jobba bara på ”sin egen kammare” är inte alltid lätt och därför har nu startskottet gått för @ludvikaridklubb @fagerstark och @smedjebackens_rs samarbete som vi har valt att kalla ”Treklövern”. Vi kommer som tre ridsportföreningar i och med detta samarbete kunna utbyta ideer, kunskap, material och utbildning och därigenom kunna utvecklas till att bli bättre och stabilare föreningar för våra fantastiska medlemmar. 
Redan till hösten kommer vi ha en gemensam kickoff för medlemmar i samtliga tre föreningarna för att skapa ännu mer samverkan och gemenskap. Tillsammans är vi starka!

Det här gillar jag. Treklövern är värd en stor tumme upp. Jag är säker på att det i hårt ansträngda ridklubbar går att hitta massor av synergieffekter. Tre är fler än en och tillsammans är tre väldigt mycket starkare än den enskilda klubben.

I lagidrotter, särskilt fotboll, är samarbeten över klubbgränser sedan många år vanligt förekommande, framför allt när det gäller mindre orter och små samhällen där utflyttningen påverkar verksamheten och antalet utövare negativt. Bara här i mina trakter vimlar det av dem: Rottne/Åby, Ryd/Urshult, Delary/Pjätteryd, Liatorp/Eneryda, Älmeboda/Linneryd, Grimslöv/Västra Torsås och Råstorp/Timsfors, för att bara nämna några.

Snedstrecksklubbar – kan det vara en väg att gå även för ridsporten?

Det är jag övertygad om.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ridsporten är fortfarande en liten fisk i en stor damm när det kommer till prispengar. Det summor vi kanske tycker är enorma – jag läser att årets Global Champions Tour lockar med bortåt 400 miljoner kronor i total prispott – står sig ganska slätt i jämförelse med de stora sporterna. Den klubb, av engelska Arsenal och franska Paris Saint Germain, som står som segrare i fotbollens Champions League-final den 30 maj går exempelvis därifrån med sisådär 1,5 miljarder kronor. För att få tanken att svindla ytterligare kan nämnas den totala prispotten i detta Uefas flaggskepp: 28 miljarder kronor.

Jag vet, det är som att jämföra äpplen med päron men jag gör det ändå. Det är nämligen inte den ekonomiska jämförelsen som är det primära i den här texten, utan någonting annat.

Nämligen den här frågan:

Vilken är hoppningens Champions League?

Det vill säga: Bakom mästerskapen där alla samlas som kring en lägereld (OS, VM och EM) – vilken är ledstjärnan på ridsportens tävlingshimmel?

Det som gjort fotbollen extra framgångsrik utöver sin enorma storlek som idrott är, just det, Champions League. Det är kring denna europacup allt kretsar varje säsong från sommarens kval, genom höstens gruppspel och under vårens slutspel. Visst finns det andra cuper (Europa League, Confederations Cup) men hierarkin är glasklar.

Först kommer Champions League.

Sedan kommer ingenting.

Sedan kommer resten.

På temat äpplen vs päron kan även nämnas att fotboll är en lagsport medan hoppning huvudsakligen är individuell. Vi kan konstatera att USA är en stormakt i ridsport men en väldigt liten aktör när det handlar om att sparka boll. Det gör att jämförelsen haltar ännu mer, men när det kommer till den punkt jag borrar i spelar det ingen roll.

För oavsett vilken sport du tillhör lovar jag dig att du som åskådare bär på en önskan: Du vill se de allra bästa göra upp om segern – även de år när du inte bjuds på något mästerskap.

Fotbollen löste problemet genom Champions League, där alla världens bästa spelare finns sedan länge.

Hockeyn har NHL, där alla världens bästa spelare funnits i alla tider.

Men vad har ridsporten?

Det är här det spretar lite.

Är det gamla hederliga världscupen som är den mysiga lägerelden?

Det borde det vara, men är alla de bästa med där?

Nej, det är snart mer regel än undantag att världscupen prioriteras bort till förmån för andra tourer och tävlingar för att samla FEI-poäng. Att Kent Farrington förra våren helt valde bort världscupfinalen och ändå blev ny världsetta någon månad senare kändes exempelvis väldigt märkligt.

Jag menar, det saknas knappast försök att skapa ett ridsportens Champions League. Jan Tops snodde ju namnet rakt av när han startade Global Champions League 2007 och ingen tar väl ta miste på hans avsikt: Det här ska bli den nya stora lägerelden.

Har det blivit så?

Nej, snarare har det blivit en liga där rekvisitan och de lyxiga tävlingsplatserna stulits från Formel 1 och kryddats med en rejäl bunt pengar som lockbete men där få, till skillnad från i Formel 1-cirkusen, bryr sig om vem som faktiskt vinner.

Under våren har en ny Champions League-wannabe aviserat sin ankomst: Premier Jumping League, en USA-satsning som dunkar in 300 miljoner dollar i potten med start redan våren 2027.

Det är ungefär 2,7 miljarder svenska kronor.

Nu börjar vi snacka, nu börjar wow-faktorn närma sig den nivå där det går att mäta sig även med de mest penningstinna sporterna.

Blir Premier Jumping League det som förstör allt eller blir det som PJL själva uttrycker det i sitt pressmeddelande en liga som ”definierar en ny era inom hoppningen”?

Jag vet inte.

Vi får se.

Jag unnar verkligen de hårt kämpande världsryttarna att tjäna mer pengar. Men jag vill se dem tävla mot varandra, alla de bästa i världen, och jag vill att hela ridsportvärlden intresserat ska titta på. Vi behöver en ny lägereld.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hockeyfansen drömmer om den under semestern när sommarsolen steker. Fotbollsfansen går och längtar efter den under det kalla råa vinterhalvåret. Trots att ridsporten inte har några fans i betydelsen nördar som planerar hela sitt liv efter ett lags matcher går även jag och längtar efter den.

Hemmapremiären.

Borta är bra men hemma är alltid bäst och när det äntligen är dags för den första tävlingen utomhus – ja, då känns det nästan som en högtidsdag.

Den högtidsdagen infann sig faktiskt på en riktig högtidsdag – första maj – då jag visserligen var i tjänst och först frotterade mig med mellan 5 000 och 6 000 löpare under det sedvanliga Växjöloppet.

När sista texten var skickad och femmans växel ilagd anlände jag precis lagom till att få se en bekant person i profil.

Angelo – på Tom.

Det var Lätt B och tidigare hade jag via Equipe nåtts av informationen att LillyBelle kvarten tidigare hade lagt beslag på segern i kategori C med Sigge – i hans allra första omhoppning. Ett gott omen, kände jag.

Nu fick jag se en superfin runda av Angelo och snart står även han där, nickar mot domartornet och sätter iväg på ett ärevarv.

Första maj, hemmapremiär, strålande sol och båda barnen vinner varsin klass.

Kan det ens bli bättre?

Ja, det skulle jag säga att det både kunde och blev.

När jag summerar helgen tänker jag dels på det icke-sportsliga, dels på de många väldigt fina rundorna vi bjöds på bland de 508 starterna i Spring Show, som meetinget heter. Bland det icke-sportsliga fanns kära återseenden och trevliga samtal med hästmänniskor man inte sett på ett tag. Aktiviteten i uteserveringen, smaken av årets första grillade burgare, Johan Hjertbergs bestämda domarröst i högtalarna, glädjens leende, besvikelsens tårar, filmande och fotande föräldrar, enastående outtröttliga funktionärer – ja, det kändes precis som en riktig hemmapremiär ska göra.

Lördagen och söndagen gjorde mig heller inte besviken.

Tvärtom känner jag mig otroligt stolt över mina barn när jag knattrar ner dessa bokstäver.

Angelo följde upp sin LB-runda med en ännu finare i LA, där belöningen dessutom blev en andraplats, och innan helgen var slut satte ekipaget ännu en LA-nolla, vilket gör att de nu har möjlighet att rida medelsvårt framöver.

LillyBelle?

Jag gissar att hon tillhörde de ryttare som var mest nöjd med sina ponnyer.

Hon LA-debuterade med Rosie, hade en litet pet i en i övrigt väldigt fint genomförd runda och tog snabb pet-revansch genom att nolla i avdelning B direkt efter. Flytet, det jämna tempot, distanserna – helheten fanns på plats.

För att inte tala om hur det gick för Sigge och LillyBelle under resten av meetinget. Jag börjar redan fundera på vad det ska bli av den hoppglade och ultrabusige sexåringen. Han är fortfarande lite omogen och vinglig men oj vad han älskar att hoppa. Det visade han först när han prickade in en kanonrunda i LA, avdelning B, trots att en bom föll till marken.

Det kändes så bra att de valde att prova på debut i medelsvår B direkt – och det såg inte ens svårt ut för honom. Sigge och LillyBelle nollade i medelsvår-debuten, och till på köpet i hemmapremiären!

Ibland känner man att det inte kan bli bättre.

Ibland är det bara gött.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.