Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
6 december 12:17

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”
Nervositeten har släppt hos Erika, tack vare att bästa kompisen Tindra ständigt finns i hennes närhet.

Alla kan relatera till känslan. Den krypande otäcka känslan av att vara osäker och nervös. Känslan av att känna sig väldigt liten mitt i en stor värld. Känslan av otrygghet när vardagliga rutiner plötsligt byts ut mot sin motsats i en främmande miljö.

Alla har vi känt olusten, paniken och stressen det innebär att möta den formen av obehag. Känslan av att känna sig utsatt, känslan av en trygghet som inte längre finns där. Den är obehaglig, är svår, nästan omöjlig, att övervinna på egen hand. Den känslan föder snabbt en längtan efter en fast hjälpande hand, någon som finns där och lugnar dig, någon du kan gömma dig bakom och tanka kraft hos.

Hemma i vår familj finns en tjej som utan tvekan kan skriva under på samtliga dessa punkter. En första klassens trygghetsnarkoman. Hon heter Erika, är 15 år gammal och har fyra ben.

Jag har med stor fascination märkt att ju längre tid man har förmånen att närma sig hästar och ju närmare man kommer dem, desto mer framträder karaktärsdrag och desto mer förstår man att varje häst är unik, med sin egen speciella personlighet. I vårt lilla stall står mycket riktigt fyra hästar med fyra vitt skilda personligheter och fyra lika vitt skilda behov för att må bra. Vi har bossen själv, den självständiga Tindra. Minst men tuffast, 99 centimeter över havet men en pondus och en bestämdhet som skrämt många betydligt större utmanare på flykten. Hos oss är det Tindra som styr och ställer. Ingenting sker som inte Tindra har sanktionerat. Hon är det komiskt kortväxta ledarstoet ingen vågar sätta sig upp mot.

62hemma
Erika på hemmaplan. Då trivs hon som bäst.

Peggy är tjejen vi fått låna och som finner sig i alla situationer, som gillar läget, som aldrig brusar upp, som lunkar runt och tar dagarna med jämnmod. Maxad A-ponny, okomplicerad, perfekt att lasta och exemplarisk att dra iväg med på tävlingar. Få saker stressar Peggy och därför har LillyBelle en fantastisk partner på tävlingsbanorna.

Tango är enda killen i stallet. Följsam och fin på ridbanan, trygg och säker i sadeln så länge han inte råkar få syn på en färgglad höpåse eller någonting annat han upplever hotfullt i periferin. Då stressar han upp sig och kan, helt utan illvilja, råka få sin ryttare på fall. Angelo har jobbat stenhårt med Tango och precis som ni kunde se i förra veckans blogg har de nu kommit så långt att de sakta men säkert kan börja närma sig tävlingsarenorna.

Och så har vi Erika. Lika stor i kroppen som liten i själen. Lika rejäl och pålitlig i hemmiljö som nervöst och ångestfylld när hon kommer bort. En gränslös kärlek från LillyBelle förde Erika till oss från första början. Erika har tidigare varit en evighetsmaskin som ridskolehäst och blev den första LillyBelle lyckades få i galopp. Där knöts banden dem emellan och när vi 2018 lyckades få låna Erika över sommaren och sedan såg vilken underbar liten kärlekshistoria som snabbt utvecklades mellan Erika och LillyBelle fann ödet plötsligt det för gott att Erika stannade kvar. Dagen vi köpte henne är och förblir LillyBelles lyckligaste i livet.

62porträtt
LillyBelle med sin största kärlek i hästlivet. Foto: Malin Enestubbe

Faktum kvarstår dock. Det finns ett stort problem med Erika. Här hemma på vår ridbana går hon som en klocka, hoppar på allt, klarar alla banor, flyger lätt och ledigt över en meter höga hinder och är på alla sätt en underbar läromästare till LillyBelle. Paniken kommer när Erika byter miljö. Vi tror att hon, efter alla tidigare miljöombyten hon varit med om, är i ett extremt behov av rutiner. Att byta ryttare varje dag och byta hem två gånger om året kan göra vem som helst fyllt av oro och ångest.

En bra dag för Erika är därför en dag som ser exakt likadan ut som den föregående och exakt som den dag som kommer. Vi har såklart, efter LillyBelles innerliga önskemål och konstanta tjat, provat att placera Erika i tävlingsmiljöer. Det har inte fungerat alls. Erikas tävlingstaktik, att så snart startsignalen går sätta av i galopp mot utgången, är kanske inte den listigaste om man har en ryttare på ryggen som gärna vill ha ett resultat och en rosett.

Erika är som hon är och hennes enda svaga egenskap har fått LillyBelle att gråta många tårar. Men i lördags såg vi en öppning, en möjlighet, en chans. Alla vet att en bra kompis är ovärderlig och Erikas bästa kompis är Tindra. Redan den dag Erika först anlände till vår gård fick vi uppleva det. Tindra – som dittills utan undantag brukar markera vem som bestämmer, hålla nykomlingen kort under ett par veckor och slutligen släppa in denna i en kontrollerad gemenskap – tog emot Erika med öppna hovar och det tog bara två minuter innan de båda stod och betade, sida vid sida. Tindra är Erikas bästa kompis, chef och vägledare och, tänkte vi, om vi kan få med Erika och bästa kompisen till en ny miljö – borde inte det funka?

På programmet stod nämligen en julklappshoppning, i fantastisk regi av Daniela Almqvist och Malin Eriksson ett par mil utanför Växjö. Opretentiöst, öppet för alla, från småbarn till tonåringar, påbjuden maskeradklädsel och en enkel och trevlig bana med sju hinder. Det lät så bra att vi bestämde oss för att ge det ett försök.

Det är en stressig Erika som lastats ut och kommer in i en helt främmande miljö. Hon gnäggar nervöst, vill smita därifrån men redan efter fem minuter märker vi att det går bättre, att Erika lugnar ner sig. Vid hennes sida står hela tiden en kolugn Tindra och signalerar att allt är under kontroll. Erika fyller snabbt på bränsletanken med trygghet och sida vid sida travar de sedan kontrollerat under framridningen.

Väl inne på banan genomför vi vårt nästa schackdrag. Vi har stämt av med arrangörerna att det är okej och när det är Erikas tur placerar vi helt enkelt Angelo och Tindra i mitten av banan, så strategiskt att Erika hela tiden ser Tindra, vet att hon är där som beskyddare och kompis. Sedan flyter det på. En Erika helt utan fruktan tar sig lekande lätt genom banan med en LillyBelle, utklädd till ängel, på ryggen. När allt är över har Erika ridit på två höjder – 40 och 50 centimeter – och dessutom fått ett segertäcke i maskeradtävlingen. Stoltheten LillyBelle känner när hon för första gången får rida ärevarv med Erika går nästan att ta på.

62segertäcke
En avslappnad Erika, klädd i segertäcke, pustar ut efter en ansträngande men givande dag.

Ibland behövs en riktig kompis för att hantera svåra situationer. Det är precis vad som sker och det gör oss alla känslosamma och glada i hjärtat. LillyBelle har äntligen fått tävla, om än på skoj, med den häst hon älskar mest på hela jorden och är så lycklig att jag knappt kan finna ord när jag nu ska beskriva det.

När kvällen kommer frågar jag LillyBelle hur stolt hon är över Erika. Jag måttar med pekfingret och tummen, säger ”så, så eller så stolt?” samtidigt som jag ökar avståndet mellan tumme och pekfinger.

LillyBelle tittar upp, sätter sitt eget pekfinger på köksbordet, går ut i vardagsrummet, kommer tillbaka till köket och placerar åter sitt lilla finger på bordet.

Sedan säger hon:
– Så stolt är jag!

Tack för att ni tog er tid – och tänk på att du som kompis kan göra stor skillnad i andras liv. Du får förresten gärna bli min kompis på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Se ekipaget i julklappshoppningen i videon nedan.

 

Ponnypappan
29 november 09:30

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft
Hästar har en helande kraft. För Angelos del innebär det avslappning och fokus. Foto: Malin Enestubbe

Det är siffrorna 0,0 jag minns.

0,0.
Inget värde alls.

Det är den 25 november 2011 och de svarta siffrorna 0,0 på den annars illröda mätaren får mig att inse att någonting är fel, farligt, riskabelt, rentav dödshotande.

Timmen före har LillyBelle kommit till världen. En stormnatt har passerat över Kronoberg, vi har stigit upp tidigt denna tidiga Ronja Rövardotter-morgon, kört ner till lasarettet, träffat förlossningsläkaren som konstaterat att något är på tok med och omedelbart beordrat akut kejsarsnitt. Malins svårinställda diabetes i kombination med graviditeten har fått till följd att insulintoleransen försvunnit hos barnet och skapat en kedja av händelser som utarmat moderkakan i förtid.

Nu har hon inget blodsockervärde alls, vår lilla nyfödda tjej. Hon får glukosdropp. Nya prover. Samma värde: 0,0. De kommer för alltid att bränna i mina ögon.

61lillynyfodd
Den nyfödda LillyBelle kämpade – och överlevde! Foto: Daniel Enestubbe

Sedan: skräcken, oron, paniken, den mentala dimman. Den varar kanske i några timmar, känns som dagar, månader. Sedan kommer hoppet. Nytt värde: 0,8. Sedan fortsätter vår resa, först på avdelning 10, neonatalavdelningen, där LillyBelle har fler slangar i sin lilla kropp än jag vill räkna till. Sedan, efter tio dagar där, hemsjukvård under ett halvårs tid med sondmatning. Det är jobbigt, känslosamt, tungt men det viktigaste av allt: hon klarar det. LillyBelle kämpar, överlever.

61lilly8ar
Åtta år gammal, och LillyBelle jublar över sina nya hästgrejor. Foto: Daniel Enestubbe

Varje november kommer flashbacksen till stormnatten och varje år fylls jag av glädje när jag ser den ivriga, överenergiska späda flickan slita upp inslagningspapperen och kasta sig över sina födelsedagspresenter. Den här måndagen kan hon bocka av det mesta i sin digra önskelista, enbart bestående av hästgrejer, och poserar glatt på trappan, iförd den högsta infriade önskningen: de nya ridstövlarna. Det känns som ett mirakel att hon finns, det gör mig rörd att se vilken villkorslös kärlek hon har till djur i allmänhet och hästar i synnerhet och ibland är känslan nästan overklig. Det finns ingen gräns för hur ostrukturerad LillyBelle kan vara när det inte handlar om hästar, men som hästtjej är hon redan en liten expert, gör allt ”by the book”, missar inga detaljer. Nu, vid åtta års ålder, rider hon två eller tre hästar om dagen, tar alla chanser hon får att rida för olika tränare och räknar dagarna fram till nästa tävling eller läger.

Det gör mig så oerhört glad att se att LillyBelle och Angelo delar samma kärlek till hästar och ridsport. Angelo är ett kapitel för sig. Att vara diabetiker och samtidigt diagnosticerad med medelsvår ADHD är en livslång kombo att hantera. Högt tempo, dålig impulskontroll och att ständigt vara uppe i varv skjuter blodsockret i fel riktning och måste hela tiden bekämpas med olika medel. Ingenting har visat sig fungera bättre för detta ändamål än en hästrygg. Där fotboll och innebandy gjorde Angelo ännu mer stressad och uppjagad och fick blodsockret att stiga fungerar hästen som ett mirakelpiller. Det nollställer Angelo, får honom att se närmast meditativ ut. Tungan som sticker ut ur hans mun vet vi är ett tecken på total avslappning och fokus på en enda uppgift istället för tjugo.

Det är speciellt en uppgift Angelo fokuserat på under en längre tid, för övrigt en mycket jobbig tid. Han har så gärna velat tävla med sin Tango men inte kunnat. Problem har uppstått, Tango har blivit stressad, Angelo trillat av, tårar fällts. Men ingen har gett upp. Malin har longerat Tango, tränat honom på oväntade situationer, tränaren Katarina Torstensson har coachat och tipsat och Angelo har  suttit i sadeln och kämpat, gjort om, gjort rätt, misslyckats igen, repeterat, gjort om, gjort rätt. Det har under en lång till varit två steg framåt och ett tillbaka och när vi sedan fick syn på en tävling i Ljungby med bedömning A var det dags för det första av många examensprov.

Lördagen kommer. Jag står som vanligt med kameran i hand men känner mig mer nervös än på väldigt länge. Jag vet hur mycket Angelo tränat och kämpat, vet vilket monumentalt misslyckande han kommer att uppleva om det går snett, oavsett våra tröstande ord efteråt. Han är värd detta.

Och så här går det:

Jag drabbas av en mäktig känsla av lycka. En känsla av att vara på rätt väg, en känsla av rättmätig belöning för ett hårt nedlagt arbete och framför allt en känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att få uppleva detta, se hur båda mina barn trots tuffa starter i livet och med besvärliga sjukdomar och diagnoser att hantera hittat sin fristad hos hästarna.

61angelotango1
Angelo och Tango klarade examensprovet med bravur! Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – och hoppas att vi syns på Instagram där ni gärna får följa mig på kontot ponnypappandaniel!

Ponnypappan
22 november 12:40

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”
Det syns rätt tydligt här hur nöjd man kan vara under en prisutdelning. Foto: Daniel Enestubbe

Jag vet inte hur många födelsedagar du som läser detta hunnit fira i ditt liv. Själv har jag firat 47, vilket gör mig så otroligt gammal att jag minns Hasse Alfredson, ett av 1900-talets största komiska genier i Sverige.

Bland de många revyer, filmer och annat Alfredson och parhästen Tage Danielsson skapade under sina kreativa år tillsammans är det framför allt en barnbok, skriven av Alfredson, som etsat sig fast lite extra: Varför är det så ont om Q?

I boken, där handlingen går ut på att ta tillbaka stulna bokstäver, förekommer en speciell karaktär som heter Q-hunden. Den här mycket speciella hundrasen är aldrig mätt och går nästan alltid omkring vrålhungrig eftersom dess favoritkost består av bokstaven Q. Hur många brev och boksidor hunden än slickar i sig kvarstår problemet. Bokstaven Q är lika sällsynt i svenska språket som gåslever är på restaurangernas lunchmenyer.

60angelohopp
Angelo och Tindra svarade för en grymt bra Lätt D. Foto: Daniel Enestubbe

Om jag nu parafraserar Hasse Alfredson och samtidigt förflyttar mig fram till nutidens ridsport i Sverige kan jag konstatera att jag själv är husse till två hungriga hundar, Angelo och LillyBelle. Men de är inte intresserade av bokstaven Q utan av en annan bokstav. Boktiteln i den moderna ridversionen av Alfredsons barnbok blir därför: Varför finns det så ont om E?

Jag talar så klart om Lätt E-tävlingar, med omhoppning; enkla, opretentiösa klasser som vänder sig till nybörjare och unga ryttare som behöver skaffa sig tävlingserfarenhet och dra igång sina små karriärer i lugn takt. Lätt E-tävlingar är sällsynta, du måste leta länge för att hitta dem men när du väl gör det gäller det att kalasa och äta dig mätt. Lätt D funkar absolut, men ett E står för EXTRA, en bonus, körsbäret på toppen.

60pålle
Det här är Pålle. Gissar jag. En trevlig cup har han i alla fall lyckats ordna.

Det är också vad vi gör. Vi letar, länge. Men till slut finns den där – Pålles Cup, i regi av Hässleholms Ridklubb. Det här blir lördagen då det äntligen är dags för tävlingscomeback efter ett antal veckor av daglig träning i olika former. Pålles Cup erbjuder inte bara en Lätt E-klass med omhoppning. Klassen ingår dessutom i en minicup där cuppoäng från Lätt D- och E-klasserna adderas till en slutställning. Två dagar, tre klasser. Kan inte bli bättre. Jo, med tanke på att barnens ridlärare Cristin, som bor ett par mil utanför Hässleholm, låter Malin och barnen övernatta hemma hos henne gör att det hela faktiskt blir ännu bättre.

Själv har jag min tredje raka helgtjänst på Smålandsposten och får det lite besvärligare med logistiken, eftersom även Växjö Lakers–Färjestad i SHL-hockeyn står på min meny. Att missa mina barns tävlingar är dock inte förhandlingsbart, 13 mil enkel resa går ganska fort och ska visa sig vara väl värt besväret.

60lillyhopp
LillyBelle och Peggy under en av två klassvinster. Foto: Daniel Enestubbe

Pålles Cup drar igång med Lätt E. Det är LillyBelle och Peggy vs Angelo och Tindra, syskonduellen som slutar med ett omhoppningsdrama där Angelo först får information om att han vunnit, vilket visar sig felaktigt. LillyBelle och Peggy är snabbare och får rida ärevarvet, till Angelos stora och förståeliga besvikelse.

60angelopris
Plaketter är attraktivt för Angelo. Därför blev de två dagarna i Hässleholm extra kul. Foto: Daniel Enestubbe

Här kommer ytterligare en stor eloge till arrangören. Hässleholms Ridklubb har verkligen ansträngt sig för att få till ett härligt prisbord. Förutom sedvanlig rosett och plakett delas goodiebags ut med massor av saker och framför allt: ett segertäcke som inte liknar en presenning utan verkligen har passform för en A-ponny.

Angelo ska snart bli på betydligt bättre humör. I Lätt D plockar han och Tindra fram det bästa jag sett dem göra och tar hem segern, medan LillyBelle och Peggy noteras för ett nedslag. Även denna gång sitter täcket perfekt och det lyser om Angelo när han drar iväg på ärevarvet. Två klasser, två barn, en seger var. Med denna sifferkombination i huvudet sätter jag mig i bilen och åker tillbaka till Växjö.

Hockeyn väntar, Lakers vinner efter förlängning, jag skriver krönika, gör tv-intervju och skriver några matchtexter. Sedan hem, trött efter en dag som började redan klockan 05.00 och sedan dess har rullat på utan pauser.

Söndagen följer samma mönster. Tidig uppstigning, fodra kvarvarande två hästar hemma på gården och sedan åter bilfärd till Hässleholm, där jag åter sammanstrålar med övriga familjen. Cupen avslutas med en tredje och avgörande klass, där LillyBelle och Peggy får en enkel resa fram till ett nytt ärevarv.

60priserny
Jaaaaaaaaaaaaa! Foto: Daniel Enestubbe

Angelo har en tendens att spänna sig när han börjar fundera på poäng och cupsegrar och detta tar sig uttryck i att han helt enkelt glömmer bort hinder nummer sex. De hopsamlade cuppoängen räcker till en fjärdeplats för LillyBelle och en femte för Angelo i konkurrens med de cupdeltagande B-ekipagen.

Det är med stor glädje jag sammanfattar en härlig tävlingscomeback för mina två numera proppmätta E-hundar.

Tack för att ni tog er tid – jag står som vanligt redo att interagera med er på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
15 november 12:34

Så fixar du livet som ponnypappa – tio gyllene regler

Så fixar du livet som ponnypappa – tio gyllene regler
Hur blir du glad och nöjd med livet som ponnypappa? Det finns vissa regler du måste underkasta dig, men om du gör det lovar jag att du kommer att njuta.

Jag har nu, under drygt ett års tid, på denna bloggplats gjort mitt bästa för att ge er en inblick hur det är att vara en ponnypappa. Min snäva definition av ponnypappa betyder i det här fallet att vara förälder till ridande barn men själv helt sakna hästbakgrund. När jag postat mina texter på sociala medier har jag omöjligen kunnat undgå att notera att det slående ofta i kommentarfälten skrivs fraser av typen ”igenkänningsfaktor hög”. Det är också mer regel än undantag att en eller flera andra pappor taggas i en kommentar av sin sambo/fru med tillägget ”det här är snart du, XX”.

Jag konstaterar med viss belåtenhet att jag är långt ifrån ensam om mina bestyr som ponnypappa; ni är många därute som befinner er i min situation eller som snart, vare sig ni vill eller inte, kommer att hamna där.

Jag vänder mig därför till er som, i likhet med mig själv, har hästtokiga barn men som, till skillnad från mig, ännu inte tagit steget fullt ut och kastat sig in i en värld där ingenting längre är sig likt.

Guide till alla blivande ponnypappor

Det finns nämligen två gyllene regler du direkt måste lära dig, två regler kring vilka hela ditt liv som ponnypappa står och faller:

#1. Gilla läget.

#2. Kom ihåg regel nummer 1.

Det här är basen, själva fundamentet som möjliggör din roll som ponnypappa. Du kommer att klia dig i huvudet över saker du inte förstår, instinktivt vilja protestera på löpande band och behöva göra ständiga ändringar i din kalender för att det du upplever som rena cirkusen ska kunna fungera. Här stannar det inte vid att skjutsa till och från träning, stå i kiosken ett par gånger om året i samband med tävling och kränga salami och kakburkar till dina arbetskamrater kring jul. Ridsport är inte innebandy. Ridsport kommer att kräva betydligt mer av dig som förälder. Det första du ska göra är därför kort och gott att gilla läget. Förstå att en lydig ponnypappa är en lycklig ponnypappa. Det är förutsättningen för att du även ska ha en chans att följa de andra reglerna.

#3. Inse din plats i näringskedjan.

Som ponnypappa är du ett ständigt lovligt byte. Det är du som vet minst i sällskapet, vars åsikter alltid är underordnade övrigas och därför innehar du platsen allra längst ner i näringskedjan. En plats du för evigt kommer att behålla. Att avancera i hierarkin kan du glömma direkt. Du är den som kommer att bli beskylld även för saker du är helt oskyldig till och även om du kommer med trovärdiga förklaringar kommer ingen att tro dig.

#4. Kämpa men förvänta dig inget beröm.

Eftersom du saknar all grundläggande kunskap om hästlivet får du vackert stå ditt kast. Du och din kropp kommer som en konsekvens därav att utnyttjas skoningslöst för de simplaste men fysiskt mest betungande arbetsuppgifterna. Medan övriga familjen hänger i stallet, sköter finliret och gör sig redo för ännu ett träningspass kommer du att arbeta med spån- och höbalar, banka staket, fylla vattenkärl och mocka ur boxar. Det positiva är att du kan fimpa ditt gymkort om du har något. Det negativa är att du inte kommer att få beröm för arbetet du lägger ner. De uppgifter som tilldelas dig har nämligen samma svårighetsgrad som att hämta ett glas vatten. Och har du någonsin hört någon säga: ”Åh, vad bra du är på att hämta ett glas vatten!”. Nej, just det. Om du blivit ponnypappa för att få beröm har du kommit till fel ställe.

#5. Det kommer att svida i din plånbok.

Att det kostar mycket att hålla på med ridsport har du säkert kunnat lista ut redan på förhand. Jag kan bara komma med ett tillägg: det kostar ännu mer än vad du trott. Mycket mer, faktiskt. Men du, ta en ny titt på regel 1 och 2 så går vi vidare.

190726_ponnypappan_43instruktion
Malin instruerar under ett av de ”tråkiga” passen. En ponnypappa bär däremot veta när han ska hålla sig borta… Foto: Daniel Enestubbe

#6. Lär dig konsten att hålla dig borta.

Den här regeln handlar om psykologi och ren självbevarelsedrift. Ridsport är en sport för passionerade, passion är känslor och ibland svallar känslorna över i irritation och ren explosion. Var vaksam här. Behöver ditt barn tröst efter den där snöpliga rivningen på hinder åtta? Behövs din muskelkraft för att spänna sadeln ett hack till? Kanske, kanske inte. Läs av situationen och om du bedömer läget som att du ska ta ett steg tillbaka istället för ett steg framåt är det oftast en korrekt bedömning. En bedömning som förbättrar läget för alla inblandade och besparar dig en hårtorksutskällning av bibliskt mått.

#7. Svälj stoltheten varje dag.

Att du följer regel 6 betyder naturligtvis inte att du ska försvinna runt ett hörn och hålla dig gömd hela dagen. Lättja är, precis som inom katolska kyrkan, en av ridsportens absoluta dödssynder. Även om du kämpar och sliter så gott du kan får du likväl räkna med en uppsträckning då och då. Det är alls inte omöjligt att dina barn säljer ut dig och låter dig få skulden för fel och misstag de själva begått. Håll då huvudet högt, vänd andra kinden till och sona andras brott utan att blinka. Stolthet och ponnypappa gifter sig inte bra med varandra.

#8. Gör bort dig med stil och klass.

Du är hovnarren i sällskapet, det är viktigt att förstå. Du är den alla driver med, den alla kallar pinsam när han inte hajar svåra ridtermer, som sätter sadeln bak och fram och som aldrig någonsin kan förstå hur ett träns ska hängas upp. Gör det därför till din grej att göra bort dig med stil och finess. Ska du göra bort dig, gör då bort dig rejält. Det du gör kan bli en Instagramklassiker om du anstränger sig tillräckligt hårt, vilket är meriterande.

#9. Bli en eskimå.

Allt du visste om kyla men aldrig vågat fråga om får sina svar när du väl tagit steget fullt ut och blivit ponnypappa på riktigt. Vi kan skylla på våra förfäder som passerade det ena efter det andra varma och sköna landet innan de kom på den geniala idén att ”ju närmare Nordpolen vi kommer, desto roligare måste det vara”. Nu är det som det är, vi bor i ett av världens kallaste länder och det kommer inte att stoppa dina barns lust att träna, tävla och åka på läger vintertid. Eftersom du sällan är i rörelse utan ofta får order i stil med ”håll hästen medan vi går banan” kommer du att uppleva en kyla, så bitande att du hellre skulle vilja bada bastu i ett kylskåp än att stå där och fundera på om livet snart är på väg att ta slut. Här är det upp till dig. Jag har ingen bra lösning på det här problemet.

190816_ponnypappanfb
Kom i håg att njuta av att vara med på dina barns resa.

#10. Njut.

Har du klarat dig ända hit? Uppfyllt alla ovanstående regler? Då kommer den tionde och sista som den enda belöningen du får, nämligen att njuta. Njut medan du kan, medan barnen fortfarande är små och behöver dig. Att vara ponnypappa kräver mycket av dig, men all den glädje som skapas, mycket tack vare dig, är en skatt du kommer att bära med dig hela livet. Inse att den här tiden är lika kort som den är givande och rolig och att du en dag kommer att se tillbaka på den och längta tillbaka. Det är ett privilegium att få vara ponnypappa.

Tack för att ni tog er tid, lycka till alla nyblivna ponnypappor därute och välkomna att följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
8 november 10:57

Ponnypappan: Tristess ska ske med finess

Ponnypappan: Tristess ska ske med finess
Foto: Malin Enestubbe

Att ha tråkigt är något av det roligaste jag vet.

Den paradoxala meningen är rolig att skriva, eftersom det roligaste jag vet är att skriva. Men för att över huvud taget ha en chans att få ha det så roligt som jag har när jag skriver gäller det att behärska konsten att ha tråkigt. Nästan alla goda idéer jag fått de senaste tio femton åren har nämligen uppstått ur tristess, när jag gjort någonting jag bara önskar ska ta slut.

Det finns också åtskilliga studier som visar att det är nyttigt för människan att ha tråkigt. Studier som funnit ett samband mellan det monotona, trista och någonting som utvecklar oss som individer.

Den som behärskar konsten att ha tråkigt blir mer kreativ, mer empatisk, får ett större lugn och känner ett mindre behov av kickar.

Ren logik, eller hur?

Chansen är större att du får en god idé eller finner lösningen på ett problem under tiden då du målar en vägg med grundfärg än när du utövar fallskärmshoppning.

Att, som jag, bo på en liten hästgård på landet med fyra ponnyer innebär rena smörgåsbordet. Här är rena drömmen för den som vill ha tråkigt. Det finns alltid något tråkigt att göra; mocka, gå igenom kilometervis med staketstolpar, hämta hö, fylla på vatten, utfodra, sladda ridbanan, skruva fast isolatorer, hämta spånbalar, you name it. För att inte tala om den tämligen trista aktivitet som gett mig absolut flest uppslag och idéer i min yrkesutövning: promenaden, helst tidigt på morgonen, gärna i dåligt väder. Jag är lyckligt lottad som kan ha det så tråkigt varje dag. Som 70-talist är jag dessutom rutinerad, för vem som växer upp i dag klarar av att bara sitta och titta in i en vägg i väntan på att tandläkaren ska ropa upp ditt namn? Att låta mobilen ligga kvar i fickan är en av vår tids stora utmaningar.

Inom idrotten hör jag ofta snacket att inte ta det så allvarligt, att ”bara låta barnen ha kul”. Är det så smart egentligen? Om allt går ut på att bara låta barnen ha kul när de idrottar, vad händer då den dag de helt plötsligt ska göra någonting som per definition är tråkigt? Är det inte bättre att vi ger barnen små portioner av lågintensiv tristess även medan de utövar sina favoritsporter? Jag tror det. Sedan tycker jag att det är en urusel idé att, som fotbollen gjort, radera alla resultat och tabeller i de yngre årskullarna.

58borstar

Borstar och kratsar, inte tillräckligt tråkigt.

Det är tråkigt att ta bort resultat och tabeller, javisst. Men det är ingen kreativ tråkighet utan en korkad tråkighet eftersom ingen varken vinner eller förlorar. Vinner du ibland får du ju en boost av varje seger medan varje förlust är lika tråkig som lärorik. Dessutom har dessa nya regler inte tillkommit på grund av barnen utan på grund av att det finns en hel del fanatiskt tokiga föräldrar som ska vinna till varje pris och lägger energi på att gnälla på tränare och domare när de ansett att just deras sjuåring blivit bortdömd eller fått spela åtta sekunder mindre än kompisen bredvid.

Tristess ska ske med finess.

Ridsporten? Klart bättre. Här curlar vi inte på samma sätt, här tar vi inte bort några resultat, här är det skarpt och lärorikt läge direkt, här finns det hur mycket tråkiga saker som helst att lära ut. Ridsporten har potential och det är också här mina barn aktivt kommer in i bilden. Ibland undrar jag om det finns någonting annat i hjärnorna på Angelo och LillyBelle än hästar. Deras nördfaktor är nu uppe på röd nivå och här ser jag en möjlighet att lära dem var tråkigt betyder och hur underbart det är.

Men de små rackarna har visat sig vara stenhårda motståndare. Det spelar liksom ingen roll vad man ber dem göra i stallet, detta tristessens tempel. Med god min utför de sina uppgifter och visar ofta oroväckande tydligt, och ibland med kontrollerad irritation, hur roligt de har.

”Angelo, dags att kratsa hovarna!”

”Javisst”.

”Lilly, sätt på sadeln på Erika!”

”Det ska jag, fattar du väl!”

58hö

Att hämta höbalar är ingenting som ligger högt upp på min topplista. Men barnen tycker bara att det är roligt.

58färg

Målning, en guldgruva för tristessens livgivande kreativitet.

Veckan som gått innebar två nya fantastiska möjligheter att bjuda barnen på någonting riktigt tråkigt. Den första handlade om markarbetsträning. För mig: beigt, monotont, tråkigt. Bommar på mark, nöta, nöta, nöta. Angelo och LillyBelle har då fått möjlighet att träna tillsammans med Lovis Lundblad, en av Växjös mest lovande ponnyryttare, och hennes mamma Pernilla, som leder träningen.

Trots att monotonin är total, trots att passet – om man filmat det – utan vidare skulle kunna ersätta receptbelagda sömntabletter ser jag hur det lyser i barnens ögon.

”Sånt här vill jag träna varje vecka!” sammanfattar Angelo och jag tvingas direkt att lägga ner caset.

Möjlighet nummer två uppstår då Veronica, mamma till barnens kompis Tove, bjuder in till Hubertusjakt. En rakt igenom rolig aktivitet förvisso, om det inte vore för en sak: vädret. Det regnar och är geggigt redan när de åtta ekipagen samlas under förmiddagen. Därefter ökar regnet bara i styrka. Själv har jag dessutom klätt mig fel, missat ett lager på överkroppen och står och huttrar redan när barnen beger sig ut på Lilla Rundan, den första av två. Det tar en god stund innan denna ”lilla” runda är över och jag tänker att det här måste till och med Angelo och LillyBelle tycka är tråkigt.

När de sedan, fullkomligt plaskvåta, återvänder hoppar de av sina hästar, kutar in i skogen och tävlar om att först hitta den gömda rävsvansen.

Sedan är det dags för Stora Rundan. Regnet fortsätter att ösa, jag skakar av köld och tar skydd inne i ett uppvärmt garage där nygrillade korvar står och väntar. Ingen kan väl vilja bege sig ut på en runda till, tänker jag.

Jag har fel. Ett fåtal barn väljer utan minsta tvekan att rida iväg på nytt och jag är pappa till två av dem.

Mitt utstuderade lilla tristessprojekt har totalt havererat och nu är tiden mogen för mig att ge upp. Mina barn behärskar ännu inte konsten att ha tråkigt och det får jag motvilligt acceptera. Metoden fungerar i alla fall för mig. Den här texten och många andra har nämligen sitt ursprung i tristessens guldgruva.

Tack för att ni tog er tid – och kanske hittar ni några tråkiga bilder även på mitt Instagramkonto ponnypappandaniel som kan inspirera.

Ponnypappan
1 november 13:49

Ponnypappans bildfest: Hästlov, glädje och en clown

Ponnypappans bildfest: Hästlov, glädje och en clown
En nervös men glad Angelo gör entré i Elmia.

Jag har känt mig lite gnällig i mina senaste texter.

Dags att byta spår.

I dag blir det glädje, bara barnslig glädje.

Och en clown.

När jag sitter här under en tidig torsdagsförmiddag och försöker samla intrycken från gårdagen är det med en varm skön känsla inombords. En känsla som bara en riktigt bra och lyckad gårdag kan framkalla.

Jag sitter i Jönköping, inne i Elmia, när jag skriver dessa rader. Det är vårt tredje år här. De två första enbart som besökare. Detta år även som deltagare. Därav känslan av att ha fått uppleva någonting alldeles extra.

Nej, varken Angelo eller LillyBelle har tävlat; så långt har de inte kommit än. Däremot har vi haft tillfälligheterna och marginalerna på vår sida i kombination med förmånen att äga en häst, så liten och så prickigt söt att många stannar, pekar och kommer fram och spontangosar när de får syn på henne. Tindra, givetvis.

I samband med Karl Oskar Cup i augusti råkade en viss Maria Stigsson få en skymt av Tindra. Det räckte för att Tindra, via Malin, skulle få en förfrågan om att bli showhäst under Jönköping Horse Show. Maria Stigsson är nämligen show director för JHS och såg i Tindras sötfaktor en möjlighet att bjuda publiken på lite godis under onsdagens invigningsföreställning. Efter visst förhandlande lyckades vi dessutom sälja in ett nummer där även LillyBelle och Peggy och Tove och Hjärtat (vars riktiga namn är Heart to Heart) skulle ingå.

Så, efter en väntan och längtan som känts alltför lång, kommer äntligen onsdagen med stort O. I en hyrd lastbil får vi nu en gratis inblick i hur en riktigt stor tävling fungerar bakom kulisserna. På det enorma gräsfältet längs Vätterns södra strand göds en hel hästindustri. Längst ner på fältet, förbi de tre stora mobila stallen, har vi fått reserverade boxar i ett stall där enbart showhästar står.

Medan jag breder ut två balar spån i respektive box och sedan hämtar vatten fixar Malin och barnen med Peggy och Tindra medan Tove och hennes mamma Veronica gör i ordning Hjärtat. Mörkret faller. Mitt i den febrila aktiviteten öppnas dörren till stallboxen och jag hajar till. Känner för en millisekund ren skräck, blod som blir till is.

I dörren står en clown. Livs levande. Perfekt sminkad.

Jag är livrädd för clowner. Tillhör den generation som skrämdes av att läsa Stephen Kings ”Det”, som sedan inte kunde låta bli att se filmen ”Det” och som nu i medelåldern är alltför plågade av tonårsminnen för att våga se den moderna filmatiseringen med Bill Skarsgård i rollen som clownen Pennywise, ondskan själv.

Clownen går förbi, börjar pyssla med fem svarta shetlandshingstar. Jag lugnar ner mig, återgår till sysslorna. Kan inte låta bli att tänka på The Joker, som jag såg på bio häromveckan, och som knappast förstärker illusionen om att clowner är snälla. Sedan kommer problemen. En plym ska sättas fast på Peggys träns och jag lyckas inte få den att peka stadigt upprätt. Veronica har tänkt ett steg längre och har med sig silvertejp, lösningen på alla världsproblem. Rullen närmar sig sitt slut men jag får låna tillräckligt mycket för att fästa plymen perfekt.

Angelo ska vara klädd som cirkusdirektör och behöver ha sin svarta hatt fasttejpad ovanpå hjälmen. När jag börjar fundera på om silvertejpen räcker och på hur tejpen inte ska synas på hjälmen hör jag en skarp röst:

– Det är bättre med svart tejp!

Jag tittar upp och ser rakt in i två clownögon. Clownen kastar en rulle svart tejp framför mig. Jag tar upp den, tackar och tejpar fast hatten. Det visar sig att den här clownen är snäll, att han heter Anton Lundström och är fyrspannskusk. Anton är supertrevlig, berättar att han tävlar mot sig själv i att hitta nya sätt att showa. I dag är han clown, i morgon någonting annat och nästa vecka ska han uppfinna ännu ett hjul. Ingen äkta clown. Skönt.

Vi börjar bli klara. Efter att ha tejpräddats två gånger om är det som upplagt för en sån där kväll där ingenting kan gå fel. Och ingenting går heller fel. Allt går precis så bra och är precis så roligt och givande som vi hoppats på förhand.

När framridningen sedan börjar för showhästarna intar jag fotoposition och det känns dumt att använda alltför många ord för att beskriva kvällen.

Jag visar det i stället, så fortsätt skrolla och titta!

1-57clown1

Plötsligt dyker en clown upp i stallet. Jag blir rädd.

2-57angelo1

Angelo förbereder sig inför showen.

3-57lillybelle1

LillyBelle och Peggy på framridningen.

3-57tove1

Tove och Hjärtat på framridningen.

4-57clown2

Clownen igen. Ser lite ledsen ut.

5-57barn1

Barnen från Habodansarna är förväntansfulla.

6-57besökare

Elmia är som vanligt proppat med folk.

7-57entre

En nervös men glad Angelo gör entré.

8-57lisen

Lisen Bratt Fredricson klipper bandet och förklarar JHS invigt med orden ”kan vi bestämma att vi kallar höstlovet för hästlovet i fortsättningen?”.

9-57invigning

Angelo och Tindra galopperar igång.

10-57clown3

Clownen är igång med sina fem shetlandshingstar.

11-57barn2

Habodansarna genomför ett uppskattat nummer…

12-57gladabarn

…och visar prov på en underbar glädje.

13-57jillsvensson

Jill Svensson – vilken pipa hon har!

14-57hundar1

”När är det vår tur, husse?” undrar hundarna från Cirkus Maximum.

15-57hundar2

Jo, nu är det äntligen dags.

16-57island1

Vad vore JHS utan islandshästar?

17-57clown4

Clownen är tillbaka. Denna gång åker han skidor.

18-57ponnyvsmänniska1

Vem är bäst på höjdhopp – en ponny…?

19-57ponnyvsmänniska2

…eller en människa?

20-57ponnyvsmänniska3

Jo, ponnyn blir skrämd av en trumvirvel och vägrar ut sig…

21-57ponnyvsmänniska4

…och människan visar var skåpet ska stå.

22-57scullydriver

Lite scullydriving med miniatyrhäst livade upp stämningen.

23-57jonglera

Och så lite jonglering på det.

24-57storhäst

Till och med den stora vagnen ser liten ut i jämförelse med den enorma hästen.

25-57avslutning

Angelo och LillyBelle under avslutningen av en magisk dag i Elmia.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står som vanligt öppet för er som vill följa mig där!

 

Ponnypappan
25 oktober 18:48

Ponnypappan: ”Lider ridsporten av dåligt självförtroende?”

Ponnypappan: ”Lider ridsporten av dåligt självförtroende?”
Trots fantastiska internationella tävlingar, som här i Falsterbo i somras: lider svensk ridsport av dåligt självförtroende? Foto: Daniel Enestubbe

I veckan läste jag ännu en insändare om ridsport. Både rubrik och andemening var samma: ”Ridning är en sport”.

Jaha, tänkte jag. Textförfattaren både redogjorde och ondgjorde sig över kommentarer som mindre vetande personer uttalar mot somliga som rider. Typ ”Hästen gör ju jobbet”, ”Jaså, du gillar att åka häst?” och ”Ni styr ju bara”.

Jag vet inte hur ni reagerar, men jag börjar bli ganska trött på det här. Inte på kommentarerna, de struntar jag fullkomligt i.

Det är den här typen av insändare jag faktiskt börjar bli trött på. Jag tror nämligen inte att de gagnar ridsporten. Vadå ”Ridning är en sport”?

Som om det skulle vara en överraskning för någon som kan tänka två tankar i följd att ridning skulle vara en sport. Som att ridsporten någon gång skulle behöva motivera sin självklara existens.

Det är provokatörer som häver ur sig kommentarer av typen ”Hästen gör jobbet”. Sådana kommer det alltid att finnas, tro ingenting annat, och varför ska man slösa ens en sekund av sin dyrbara tid åt att bry sig om vad provokatörer säger?

På vilket sätt blir ditt liv bättre av att försöka övertyga någon som inte vill förstå, som i själva verket mycket väl förstår men bara vill provocera?

Jag tror att ridsporten behöver lyfta blicken, ignorera det låga som kommer underifrån och fokusera på det vi håller högt, som gör all ridsport så överlägsen all annan idrott.

Med en omvänt provocerande retorik skulle jag istället kunna kontra med att säga: Är andra idrotter än ridsporten verkligen riktiga idrotter?

Vilken annan idrott har en Ulla Håkanson att skryta med? 82 bast och fortfarande passionerad elitryttare.

Vilken annan idrott har en Yasin Haj Abdo från Tingsryd, 19-åringen som trots att han är blind sedan födseln hoppar pay & jump-banor med 60 centimeter höga hinder?

Jag har själv sett honom rida live och det är fullkomligt ofattbart vilken prestation han utför, röstguidad av sin tränare Sara Karlsson. Jag vet inte hur ni resonerar, men själv pratar jag hellre om prestationer som dessa än att slå in öppna dörrar och låtsas förklara att en redan etablerad världssport är en sport.

Är det i själva verket så att ridsporten, om vi nu borrar lite djupare i den här frågan, lider av dåligt självförtroende?

Jag kom att tänka på det för två veckor sedan efter mitt inlägg om Lisen Bratt Fredricson.

Där skrev jag om de många gravt eftersatta ridanläggningarna, särskilt här i Växjö, och om att idrotter som hockey och fotboll tycks kunna mjölka kommunkassorna på enorma summor medan ridsporten alltid står med mössan i hand och nöjer sig med småsmulorna.

I den långa och mycket intressanta diskussion som följde efter att tidningen Ridsport publicerat inlägget på Facebook skymtades en hel del kommentarer som pekade i en viss riktning, nämligen att ridsporten borde ägna sig åt viss självkritik.

Det påstods med rätta att ridsporten varit för snäll när det gäller att kräva sin rätt, stå på sig och argumentera mot De Som Bestämmer.

Är det kanske dags att göra något så mediemodernt som att ”slå larm”? Jag vet inte hur strategierna ser ut på Svenska Ridsportförbundet men någonstans är det ofrånkomligt att det är där det måste börja.

Lobbying – att först i det tysta, därefter i det offentliga utöva påtryckningar mot makthavare – är ett måste för alla sporter som vill framåt. Eftersom vägen framåt alltid stavas pengar är det pengar på kontot som ska in.

Vackra och berömmande ord från makthavarna om samhällsansvar är såklart en fjäder i hatten men de förvandlar inte röda siffror till svarta på sista raden. Har förbundet utrett hur det ser ut i Ridsportsverige eller vet man redan hur akuta behoven är?

Jag hittar i alla fall inget publicerat material vid en snabb sökning på nätet.

Klart är i alla fall att ridsporten kommer att marknadsföra sig bättre genom att framhålla sin förträfflighet än att gång på gång falla för frestelsen att försvara den.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står som vanligt öppet för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
18 oktober 13:19

Kan man ta en överdos av hästar?

Kan man ta en överdos av hästar?
Klappat, klart och invigt!

I en tid som både känns avlägsen eller något jag bara drömt fanns en vardag som jag utan tvekan skulle kalla normal. Normala frukostar med smågnabb, morgontrötthet och ost- och skinkmackor. Småprat om klassiskt vardagliga saker som städning, läxor och jobb samtidigt som barnen tittar på Greta Gris, Daniel Tigers kvarter eller någon Disneyvariant på ipaden.

Det är annorlunda nu.

Hela upplägget är annorlunda.

När vi sätter oss till bords har barnen redan varit ute och matat hästarna, ofta smugglat med sig några extra äpplen och morötter som extra lyx bredvid höet. Väl vid bordet har vi mer ofta än sällan sällskap av en eller två käpphästar. Dessa tilltalas med namn, har egna personligheter och behandlas som vilka frukostgäster som helst. Och inte är det Daniel Tiger som spelas upp på paddan längre utan ständigt nya avsnitt av hästserien Ranchen, där barnen följer spännande händelser och förvecklingar i stallmiljö.

När barnen sedan går iväg till bussen har LillyBelle sett till att packa ner ett par schleichhästar och en hästbox i minatyrformat i ryggan. Förra året, när hon var elevrådsrepresentant, jobbade hon för övrigt stenhårt för att legalisera användning av medhavda käpphästar i skolan. Vi har det senaste året också noterat att hon sällan går som människor normalt gör. Hon galopperar fram, precis som en häst. Vid mitt senaste besök på skolan, LillyBelles utvecklingssamtal, noterade jag att flera av hennes klasskamrater också galopperade fram i korridoren.

– Det smittar ju av sig på andra, sa LillyBelles klassföreståndare och jag kunde även skönja en viss oro bakom leendet.

Efter att barnen gått till skolan infaller den enda normala tiden på dagen. Malin jobbar, tar emot kunder ute i fotostudion, redigerar bilder och utför de tusen andra saker som följer med jobbet som fotograf. Jag, som oftast börjar mitt jobb på eftermiddagen, tar hand om hemmet, mockar boxar, fyller på vatten och hö. Vi äter gemensam lunch, pratar om ditt och datt, planerar för kommande dagar – ja, här är allt precis som det alltid varit. Cirklarna orubbade, tillståndet normalt, stabilt.

Det är framåt eftermiddagen, direkt i anslutning till att skolbussen anländer, precis vad som helst kan hända.

Barnen jobbar på bred front och allt de gör handlar om en sak. Ena stunden kastar de sig ner framför datorn, youtubar fram klipp från kända och mindre kända hopptävlingar och sitter och drömmer. Vips är de borta, käpphästhindren står snart utlagda på gräsmattan och vad de sett på Youtube ska nu genomföras i en fantiserad verklighet inför inbillad storpublik. Intensiva diskussioner hörs mellan Angelo och LillyBelle.

Sedan, från ingenstans, dyker det upp ett mejl i Malins inbox. Det är en bekräftelse från Hästnet om att de mottagit annonsen. Vilken annons? tänker vi båda. Sedan ser vi, under Köpes:

”Snel håpponny, 65 000 kronor. ”

Malin får snabbt annullera annonsen, som annars lagts ut i hennes namn. Och nej, det är inte bara Youtube de surfar på utan även på otaliga hästsajter. Hur de lyckats fylla i en korrekt annons och få iväg den till Hästnet kan vi inte riktigt greppa, förutom att de skoningslöst måste ha utnyttjat Malins automatiska inloggning.

Den här nya verkligheten tränger sig på varje dag, och den kan alltid relateras till hästar. Vips har barnen sadlat varsin häst, vips är de ute på ridbanan innan någon av oss vuxna hunnit ta oss dit för att övervaka vad som sker. De tar alla tillfällen att träna, gå på skogstur eller rida terrängbana. De drömmer om nya saker till hästarna, tjatar om att åka till hästaffären och återgår sedan till den inbillade verkligheten i käpphästarnas paddock. Nyligen fick de sina första mobiler och till sin outsägliga lycka kan de nu dokumentera hela sina hästliv extremt ingående. Min mobil är proppfull av bilder, texter och videor. Och för att förstå i vilket tempo och rus allting går måste jag ge ett exempel.

Nästa månad fyller LillyBelle åtta år. När jag för några dagar sedan frågade vad hon önskade sig sa hon att hon inte visste. ”Men tänk efter, och skriv en önskelista” sa jag. Det gick några dagar, sedan pep det till i min mobil. Den här synen mötte mig:

55önskelista

En ”sep häst”, ett ridspö som är ”jus blå” och ett ”ben syd” som också är ”jus blå” ska vi nog kunna ordna, men den första önskningen på listan tror jag att vi väntar med ett tag.

Jag undrar i mitt stilla sinne: riskerar man någon gång att ta en överdos av hästar? Är allt detta som sker omkring mig verkligen normalt?

Jag har en längre tid känt mig ungefär som Kalle Anka på julafton som förgäves kutar efter och försöker stoppa den hopplöst energiske hackspetten. Till slut, när alla möjligheter att få det som han vill är uttömda, ger Kalle upp, inser att ”if you can´t beat them, join them” och börjar bete sig på exakt samma sätt som hackspetten.

Jag befinner mig där nu. En alltför stor dos av allt vad hästar och hästliv innebär har fått mig att ge upp, att helt och hållet ta steget över till den andra sidan.

För en vecka sedan, under en av mina lediga dagar, hämtade jag såg, skruvdragare, vattenpass och ett gäng överblivna trallbrädor. Tog sikte på barnens alltmer sällan använda lekstuga och skred till verket. Halvtimmen senare stod det klart, ett tolv boxar stort stall för käpphästar som jag överraskade barnen med.

Jag pratade personligen med käpphästarna, hälsade dem välkomna och frågade vilka boxar de helt önskade stå i. De senaste dagarna har jag vaknat upp med en enda sak för ögonen: jag ska bygga ett nytt staket runt ridbanan. Plocka fram verktygen igen, mäta, såga skruva. Belåtet noterar jag att slutresultatet kommer att bli riktigt bra. Ja, det går att överdosera hästlivet. Och ja, det är faktiskt ganska trevligt att befinna sig inne i en bubbla.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill se mer av hur det är inuti bubblan får ni gärna följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel

55angelokäpphäst
Angelo laddar för ett hopp på käpphästbanan inför inbillad storpublik…
55lillykäpphäst
…och LillyBelle följer efter.
55lekstuga
Efter en överdos av hästar i alla former såg jag genast en möjlighet att skrida till verket i barnens numera alltmer sällan använda lekstuga.
55käpphäststall
Klappat, klart och invigt!
55staket
Staketet runt ridbanan, mitt senast startade projekt.
Ponnypappan
11 oktober 11:49

Lisen har (nästan) helt rätt

Lisen har (nästan) helt rätt
Ponnypappan diskuterar kring standarden på svenska ridanläggningar i sitt nya inlägg. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Arkivbild: Roland Thunholm

Jag är en stor supporter av personer som vågar säga sitt hjärtas mening, stå för sin åsikt och röra om i grytan. Jag gillar när det händer saker, gillar att följa debatter och att studera de olika vågorna av opinion som ständigt piskar in mot strandkanten.

För ett par veckor sedan tog Lisen Bratt Fredricson chansen, i en intervju med Kvällsposten, att sätta fingret på en lika känslig som viktig fråga, nämligen denna: kommunernas ansvar för att utveckla ridsporten.

Förutom att Bratt Fredricson spelar ut ”gubbkortet” och skyller på ”gubbstyrda kommuner” tycker jag att hon är helt rätt på det. Glöm könet på politiker, det här är mycket större än så. Och är jag den ende som reagerar över det slentrianmässiga prefixet ”gubb” som förekommer lite varstans som en svepande förklaring till både ett och annat, trots att det nästan aldrig backas upp med fakta?

Lisenbratt20190123_lg-92
Lisen Bratt Fredricson.

Skulle det anses rumsrent om jag exempelvis beskyllde Växjö kommun, där samtliga tre i kommunstyrelsens presidium är kvinnor, för att vara ”kärringstyrd”, tror ni?

Det Lisen Bratt Fredricson i själva verket ger uttryck för i en djupare mening är det utbredda faktum att ridsporten är satt på undantag. Ridsporten kan i dag inte erbjuda sina utövare ens den minimala nivå av faciliteter och standard som är värdigt 2019. Fallfärdiga lokaler, iskalla oisolerade ridhus och en ständig brist på samlingslokaler är vardagen för en stor majoritet av det här landets ridklubbar. Situationen i en av våra största sporter är alarmerande.

Förutom en oftast trång och föga inbjudande kafeteria är det i princip omöjligt att hitta naturliga gemensamma utrymmen på en genomsnittlig svensk ridklubb. Ett toalettbesök förvandlas lätt till obehag både vad gäller långa köer till det fåtal wc som finns och därefter synen när man kommer in; urgamla toastolar, värmeelement som ser ut att ha hämtats på återvinningen och slitna handfat som för tankarna till gamla öststater.

I Växjö börjar situationen bli kritisk. Här finns fem ridklubbar, varav åtminstone fyra av dem har stora eller mycket stora behov av att renovera, bygga nytt och lappa-och-laga för att på sikt över huvud taget upprätthålla nuvarande verksamhet. Kommunen lät för ett par år sedan tillsätta en utredning som, när den var klar, levererade brutala besked. I utredningen konstaterades att ”det finns en gräns där det inte går att bedriva verksamheten i Växjös ridklubbar och att den gränsen sakta men säkert närmar sig”. Jag gissar att utredningen kommit till liknande slutsatser även om den gjorts i en annan jämförbar svensk stad.

Med utredningen som underlag konstaterade en bred politisk majoritet i Växjö att läget inte är bra och lovade att ridsporten är nästa sport i Växjö man verkligen ska satsa på. Löftet gjordes emellertid misstänkt nära valet 2018 och jag kände det jag brukar känna när löften av den typen ges: ”Jag tror det när jag ser det”.

Nu går vi mot 2020 och ännu har kommunen inte bekostat en enda extra staketstolpe hos någon av ridklubbarna. Ännu är loppet inte kört, det kommunala löftet om en ridsportsatsning står kvar, om än i en reviderad form och med mer blygsamma slagord. Men det skulle göra mig positivt överraskad om det läggs några större summor på att förbättra vardagen nämnvärt för personal, elever och tävlingsryttare. Växjöortens Fältrittklubb, som redan projekterat närmare en halv miljon kronor ur klubbkassan, ser ut att få sina drömmar om ett nytt ridsportcentra krossade innan spaden ens hunnit komma ner i jorden. På Växjö Ridklubb står hästarna fortfarande i spiltor, på dispens, och i Lammhult står föreningen till stor del och faller med ideella krafter, många av dem ”gubbar” för övrigt.

Problemet? Tja, det är detsamma som i alla verksamheter: pengar. Det är ebb i kommunkassorna i dag, värre ser det ut att bli och det gör ekvationen än mer svårlöst. Tajmingen för ridsporten är sämsta tänkbara, med en förmodad lågkonjunktur runt hörnet och minskande skatteintäkter. Därmed kommer ord som besparingar och nedskärningar att märkas betydligt oftare än satsningar och projekt. Annat var det för tiotalet år sedan, då investeringslustan bara ökade och vi här i Växjö fick se kommunen låna ut närmare 500 miljoner kronor till byggen av arenor för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Och vet ni vad Växjö Lakers i SHL och Öster, som just nu kämpar i botten av Superettan, får i å-r-l-i-g-a drift- och nyttjanderättsbidrag? Svar: 22 miljoner kronor; 13 till Lakers och nio till Öster.

När det gäller svensk idrotts två största publika giganter – hockeyn och fotbollen – kan dessa se tillbaka på ett helt sekel då de lyckats trycka på precis rätt knappar för att få politikerna att öppna kommunernas plånböcker. Starka ordföranden, samtliga givetvis ”gubbar” om könstillhörigheten ska fram, har vetat exakt hur de ska spela ut sina kort och gjort det – gång efter gång efter gång.

Dessa förmågor har ridsporten tyvärr saknat och därför mer eller mindre förgäves stått med mössan i hand för att ta del av småsmulorna som blir över. Alla dessa eftersatta ridanläggningar vi ser runt om i vårt land står som synliga vittnesmål för det.

Ridsporten har ännu en gång blivit förfördelad. Fler än Lisen Bratt Fredricson borde ta chansen att påtala det. Dessutom har hon nog en ”gubbig” poäng, trots allt.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!

Ponnypappan
4 oktober 14:19

Ett år som ponnypappa

Ett år som ponnypappa
Att käpphästhoppning är på väg att bli en etablerad sportgren insåg jag redan tidigt. Mina barn gör sannerligen vad de kan för att få sporten att växa. Foto: Daniel Enestubbe

Att tiden bara svischar förbi är ett fenomen som blir allt tydligare ju äldre vi blir. När de unga årens ständigt nya impulser, sinnesintryck och stimuli övergår i en vardag som till stora delar består av rutiner är detta en ofrånkomlig utveckling. Tiden g-å-r fortare, vare sig vi vill det eller ej och för mig känns det som att tiden satt ett nytt rekord. Det slog mig i veckan att det är ett helt år sedan jag postade min första blogg på den här plattformen.

Ett helt år som ponnypappa har passerat och jag kan å ena sidan inte förklara hur det kunnat ske. Å andra sidan, när jag tänker tillbaka, har det varit ett år av korvstoppning för min del. Ett hundår som förälder till två entusiastiskt ridande barn, ett år där jag bokstavligt talat lärt mig någonting nytt varje dag. Och ett stort tack vill jag rikta till alla er läsare, som lajkar, uppmuntrar, tipsar och korrigerar. Utan er – ingen blogg.

191004_ponnypappan_sonja
En förrymd gris som till stort ogillande insisterar på att ta plats i hästhagen. Ett naturligt problem att styra upp för en ponnypappa. Foto: Daniel Enestubbe

Att komma in i ridsportens värld är som att plöja igenom ett grekiskt lexikon. Först är allt  obegripligt, sedan läggs glosorna en efter en i minnesbanken, därefter är allt obegripligt igen. Först efter att glosorna marinerats väl börjar själva innebörden av dem sätta sig och bli till en grund för det nya språk du är tvungen att lära dig för att fatta ridsport. Jag var tveksam tidigare, men nu är jag helt säker: ridsport är den i särklass svåraste sporten att förstå.

Först när orden och begreppen får en mening kan du börja din långa resa mot att begripa. Jag har i denna blogg hårt kritiserat de alldeles för konservativa och militäriskt krångliga tävlingstermer ridsporten använder. Avdelning A eller B, kategori A, B, C eller D, Lätt A, B, C eller D, ofta med ett plus efter, bedömning A, två faser, clear round. Det där hajar jag nu men tro inte att någon glad amatör h-e-l-t utan insyn någonsin kommer att begripa. Denna krånglighet exkluderar tyvärr många från den enorma spänning en ridtävling faktiskt erbjuder.

191004_ponnypappan_53race
Hästar, hästar, överallt hästar. I vilket väderstreck jag än hittar, nog finns det en fyrfoting där. Levande eller tillverkad. Foto: Daniel Enestubbe

Att begreppet rida lätt i själva verket betyder att rida svårt är kanske inte heller den bästa begreppsformuleringen ridsporten svarat för, liksom exempelvis stjärn, oxer och flema (som jag känt till men länge trott stavas flämma) – ord som omöjligen går att logiskt förstå eller ännu mindre kan associeras med vad de betyder. Jag har stött på gymkhana, som låter som en ny motionsform och jag har stött på skimmel och Shire, som för tankarna till Sagan om ringen. Men jag har också stött på nästan overkligt vackra poetiska ord som jag bara känner för att njuta av trots att jag knappt vet vad de betyder.

Kadrilj. Manege. Cavaletti.

191004_ponnypappan_53freejumps
Freejumps är ett bland tusentals ord jag lärt mig under mitt första år som ponnypappa. Foto: Daniel Enestubbe

Så här har mitt liv sett ut i ett år nu. Bloggens födelse råkade dessutom sammanfalla med tiden då barnens önskan om att tävla blivit så pass stor att vi beslöt oss för att ta steget fullt ut. Bland alla nya ord och begrepp som ska pluggas in har det också handlat om en omställning från ridskoleverksamhet till stegrad träning och en hel tävlingsapparat. Tidiga uppstigningar, transporter att koppla, hästar att lasta, propositioner att läsa, vaccinationsintyg att visa, ponnyer att hålla, tårar att torka, händer att applådera med, besvikelser att mildra, plaketter att skruva fast.

Jo, jag lär mig. Det går ganska fort att lära sig eftersom det enda övriga alternativet är att allt går snett.

Sedan sker det alltid något här hemma på gården som måste tas tag i. Kaniner smiter, granngrisar är på oväntat besök, boxar ska mockas, hö hämtas, foder doseras och vatten påfyllas. Önskelistor ska bearbetas (just det, freejumps är ett annat obegripligt ord), avramlingstårtor bakas, käpphästar repareras och agilitybanor för gnagare byggas.

191004_ponnypappan_53scandinavium
Att bara få åka iväg och vara, utan krav, slit och rutiner, är det njutbara bonusmaterialet som ponnypappa. Gothenburg Horse Show ingår i den kategorin. Foto: Daniel Enestubbe

Och så, utöver allt som innebär hårt slit och planering: bonusmaterialet då man inte behöver tänka eller göra, bara njuta: Elmia, Scandinavium, Falsterbo – åh, vad jag redan älskar dessa platser.

Att vara ponnypappa är inte ett begrepp utan en hel livsstil.

Och det bästa av allt.

Jag har lärt mig hur man i-n-t-e hänger upp ett träns.

191004_ponnypappan53_trans
Jag väljer att inte kommentera den här bilden. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – nu tar jag sikte på ett nytt händelserikt år med fler tävlingar och dråpliga episoder. Ni får som vanligt gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Ponnypappan
27 september 12:01

Den första är den största

Den första är den största
Så här ser LillyBelle ut under några sekunder där det står klart för henne att hon vunnit sin allra första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

Som alla kan räkna ut finns det flera avgörande skillnader mellan individuella sporter och lagsporter. I ett lag är du en bland många, en vars enskilda prestationer läggs ihop med hundratals andra prestationer och skapar ett slutresultat. Ett misstag här och där spelar mindre roll och ska heller inte spela någon roll så länge du är barn och idrottar enbart för nöjes skull.

Det spelar heller ingen egentlig roll om du gör misstag som individuell idrottare. Ingen hänger dig om det inte går som du vill, tvärtom finns i stort sett alltid vuxna till hands för att trösta när någonting gått snett.

Det som däremot markant skiljer de olika idrottsformerna åt är själva tävlingsmomentet. Det är nämligen mycket enklare att vinna som lag än som enskild utövare. Två lag möts, en vinner, en förlorar eller så blir det oavgjort. Så lyder idrottens grundlag.

Men så fungerar det inte i ridsporten. Där är du ensam på scenen med din häst. Just du är föremålet för allas blickar och sorry – oavsett om du heter Peder Fredricson eller Angelo Enestubbe gäller ridsportens egen grundlag: det finns inget utrymme för misstag för den som vill känna känslan av att vinna.

Vinna är väl inte så viktigt? Nej, det kan j-a-g säga som 47-åring och med en halv mansålders erfarenheter av idrott. Men säg det till ett barn som älskar tävla, älskar att befinna sig på tävlingar och som i stum beundran bevittnat prisutdelningar och ärevarv. Skulle det inte vara viktigt att vinna? Nonsens. Den som tränar för att tävla tävlar för att vinna, så enkelt – och så svårt – är det.

Mina barn har tävlat sedan i början av året. Allt är fortfarande nytt för dem, de har liknande förutsättningar, är ungefär lika bra på att rida men de har haft olika förhållande till de berömda marginalerna. Angelo har haft en förmåga att ha stolpe-in i flera viktiga lägen. Redan i våras fick han rida ärevarv vid två tillfällen när hans division 3-lag i Växjöortens Fältrittklubb först vann en deltävling, sedan hela serien. På Lilla Gubben Cup i Vimmerby i början av september plockade han fram sin bästa ridning hittills och fick känna på känslan att vara cupvinnare.

LillyBelle har haft stolpe-ut i liknande lägen. Hon är visserligen bara sju år, men minst lika sugen på att vinna och få rida ärevarv som Angelo. I samma laghoppning där Angelo fick vara med och vinna hamnade LillyBelle utanför prispallen trots att hon bidrog med fyra nollor till sitt lag. Hon hade en snöplig rivning i Lilla Gubben Cup och har i andra tävlingar ställts mot äldre och alltför tufft motstånd.

Jag unnar henne en seger. En enda seger räcker för att få smaka på den obeskrivliga känslan av att ha gjort någonting riktigt bra. Jag favoriserar givetvis inget av mina barn, hoppas alltid att det ska gå så bra som möjligt för båda men den här söndagen håller jag en liten extra tumme för LillyBelle. Får jag bestämma vill jag att båda ska rida bra men att LillyBelle ska få till en riktig fullträff.

Vi är i Sölvesborg, fyra A-ponnyekipage är anmälda och ett pris står därmed på spel. LillyBelle rider som vanligt på Peggy och tillsammans med Tove går hon banan. Om Tove, som äger Peggy, ger LillyBelle några tips vet jag inte men Tove ser lurig ut när de båda återvänder.

– Peggy vinner det här, säger Tove med ett snett leende.

52målgång
Lyckan är total redan vid målgången för LillyBelle och Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

Så inleds tävlingen. Första start är igång. Tjejen som rider gör det riktigt bra. Felfritt, snabb omhoppning. Sedan är det LillyBelle. Jag vågar knappt titta men gör det givetvis ändå. Det ser bra ut i grundomgången. Samtidigt vet jag att Peggy inte är någon raket. Omhoppningen börjar, LillyBelle hittar några snabba ridvägar, det flyter på och de spurtar över sista hindret. Jag tittar på klockan. En sekund snabbare än föregående. De leder!

Men nu kommer Angelo och Tindra. Jag vet att rallyräkan Tindra galopperar snabbare än Peggy och att en felfri omhoppning kommer att föra upp Angelo i ledningen. Men redan på andra hindret händer någonting som jag har svårt att hantera. Angelo slarvar, Tindra går åt fel håll. Ett stopp. Ska jag tycka synd om Angelo eller glädjas med LillyBelle? Jag bestämmer mig för att göra både och. När Angelo sedan inte verkar ett dugg besviken utan klappar om sin älskade Tindra känner jag de nervösa bubblorna ta över min kropp.

52angelo
Angelo och Tindra hade ett stopp men var lika glada för det. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle i ledning. En start kvar. Jag väntar. Tittar. Ser ett nytt stopp. Inser att det är klart. Förflyttar mig så snabbt jag kan ut från ridhuset.

Där sitter LillyBelle på Peggy. Ansiktsuttrycket är obetalbart. Hon har precis insett att hon vunnit sin första seger någonsin. Och den första segern är på sätt och vis alltid den största. Hon har gjort det, hon har fått känna hur det är att vinna och jag är så outsägligt glad för hennes skull.

52segerminen
Så här ser LillyBelle ut under några sekunder där det står klart för henne att hon vunnit sin allra första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelles första ärevarv kommer också att bli ett framtidshistoria att berätta för barnbarnen. För vad händer när varvet är avklarat och en salig LillyBelle vill rida ett varv till men Peggy bestämt sig för att ta kurs mot utgången? LillyBelle tappar balansen, faller av och landar med ryggen före på marken. Sjukvårdare och funktionärer skyndar fram. LillyBelle ligger kvar.

52obalans
Oooops! LillyBelle vill höger, Peggy vill vänster. Foto: Daniel Enestubbe

Funktionärerna och sjukvårdaren ser oroliga ut. Jag är däremot inte det minsta orolig. Jag ser nämligen det oefterhärmliga flinet i LillyBelles ansikte. Vad är ett fall med ryggen före mot en seger, liksom? Sedan reser hon sig, hoppar upp på Peggy och slår armarna om ponnyn. Då ler även sjukvårdare och funktionärer.

52uppigen
Funktionärer och sjukvårdare är snabbt på plats efter ett fall som ser dramatiskt ut. Men LillyBelle är snabbt uppe och kramar om sin hjälteponny. Foto: Daniel Enestubbe
52peggy
Även Peggy verkar ta LillyBelles plötsliga fall med fattning. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

52tovelilly
Två framgångsrika tjejer. Tove, som vann i sin andra start med Thor, och LillyBelle som tog sin första seger någonsin. Foto: Daniel Enestubbe
52tw
Tove och TW gjorde ett nytt försök. Två hinder klarades av denna gång, innan TW kom på andra tankar. Foto: Daniel Enestubbe
Ponnypappan
20 september 11:52

Projekt TW rullar vidare

Projekt TW rullar vidare
Foto: Daniel Enestubbe

Det är söndag. Regnet faller ner över ridanläggningen i Lammhult. De lokala tävlingarna har fått flytta in i det nya fina ridhuset. Vi plockar snabbt fram våra regnrockar, sätter på oss dem, drar upp blixtlåsen och styr i rask takt stegen mot framridningen. Här, mitt i Smålands regniga skogar, ska det skrivas historia. Så här ser nämligen startlistan ut i Lätt D, kategori B.

51startlista

Ni noterar vilket som är andra ekipage ut.

Tove Modig på Enelyckans Teeny Weeny, alias TW. Hon jag trodde var obildbar, TW som fick mig att utlova vad som helst i händelse av att hon skulle gå felfritt på Angelo eller LillyBelle. Ett löfte Malin drog till sin spets genom att önska en resa till Maldiverna. Nu är det visserligen Tove som sitter i sadeln och jag riskerar ännu inte att öppna ett resekonto, men ändå. Tove har verkligen ett passande efternamn. Hon är modig. Modig nog att ta sig an Projekt TW.

TW, den lilla skimmeln med det vänliga sinnelaget men åsnelika temperamentet. Hon som gör lite som hon vill, när hon vill och hur hon vill. Hon har nu varit på utbildning hos Tove under snart två månaders tid och en liten rapport från träningslägret är på sin plats.

Jag skulle överdriva om jag påstod att det började speciellt bra för Tove och TW. Tvärtom var detta den första bild vi nåddes av efter utlåningen.

51twspark

En sorts ponnyernas motsvarighet till en perfekt utförd karatespark. Jo, jag tackar, jag.

Eller vad säger ni om den här, när TW mitt under ett hoppförsök kommer på att det finns andra saker i livet som känns roligare just då? Den här bravaden lär hon, enligt obekräftade uppgifter, vara ensam om i hästvärlden.

51twstannar

För det finns ju andra saker som är roligare än att hoppa över hinder, om man heter TW. Exempelvis att gå all-in på att gå från glänsande vit till en radikalt mörkare nyans i pälsen.

51twrullar

Ja, som ni förstår var det ganska betryggande för min egen del att ta del av dessa första visuella tecken från TW:s tuffa träningsläger hos Tove. Ingen svindyr resa i sikte. Hushållsekonomin i balans. TW verkade vara precis den TW jag alltid haft att göra med. Snäll, men lat. Duktig på att hoppa men mer intresserad av att äta och rulla sig i jord, grus och gyttja.

Sedan passerade några veckor. Någonting hände. Den här filmen fick mig att förstå att Tove jobbat väldigt bra med TW.

Några dagar senare kom en bild som fick mig att titta ett par extra gånger. Hade jag verkligen sett rätt?190919 Ponnypappan 51hopp

Jag hade sett rätt. Det är TW på bilden. Den ser inte photoshoppad ut. Verkar helt äkta. Jag inser att Tove håller på att gå från mission impossible till mission possible.

Sedan kommer den här.51högthopp

TW har börjat löshoppa. Och som hon gör det. Att hon k-a-n hoppa har jag som sagt aldrig tvivlat på. Men att hon skulle göra det hyfsat frivilligt? Knappast. Men inte heller den här bilden ljuger. Det är TW som flyger, högt högt över bommarna.

Nya filmer börjar dyka upp på Toves Instagram. Filmer som ser mer och mer oroväckande ut för min del. För Malin och barnen är det däremot en ren njutning att se vad outsidern TW kan prestera under rätt förutsättningar.

Den här filmen är rent skrämmande.

Sedan kommer denna. Ännu värre.

Det är med vetskap om ovanstående vi nu flyr regnet i Lammhult och skyndar in till framhoppningen. Därinne skrittar Tove lugnt på TW, som ser koncentrerad ut och verkar vara välvilligt inställd till att lyda. Sedan trav, sedan galopp, sedan några hopp. Hur ser det ut? Är TW inte lite…trött i dag? Tove får kämpa. Det slår mig också att regnandet och flytten från utomhus till inomhus måste innebära en svår omställning för TW. Vad jag vet har hon bara befunnit sig i ett ridhus en enda gång tidigare i sitt liv, på pay & jumpen i Ingelstad i våras. Då gick det bra, men hindren var bara 20 centimeter höga.

Nu är det riktig tävling. Hur ska det gå? Vi förflyttar oss till ridhuset, slår oss ner på läktaren och inväntar första startande. Därefter är det dags för Tove och TW. Det första ekipaget har ridit klart. Nu ger speakern klartecken och Tove försöker få igång TW. Den lilla hästen som varvat karatesparkar och stopp mitt i oxrar med att lydigt rida på bana och löshoppa fruktansvärt högt – vilket humör är hon på i dag?

Jo, detta.

51twtävling

TW beslutar sig för att gå hem, Tove inser det och sträcker upp armen. Det här var inte TW:s dag, men det känns samtidigt som att regnet räddade mig. Och snart ska modiga Tove som inte är typen som ger upp frivilligt tävla med TW igen.

Fortsättning följer…

Tack för att ni tog er tid – och vill ni följa utvecklingen i Projekt TW är Toves Instagramkonto tove.modig2 det klart bästa sättet. Mig hittar ni som vanligt på ponnypappandaniel

Ponnypappan
13 september 11:43

Ponnypappa på distans

Ponnypappa på distans
Täcket är några nummer för stort men Angelo och Tindra sätter likväl högsta fart under ärevarvet.

Den gråa soffan är modern men obekväm. Jag sitter som fastcementerad i den, känner hur pulsen stiger och koncentrationen tilltar. Vid bordet snett framför mig har just spelkorten delats ut. Mina syskon Jonas och Caroline och Carros man Johan gör upp med pappa i en omgång Chicago. Mamma, som nyss fyllt 70, studerar en karta över Åland. Det är min mors bemärkelsedag som är anledningen till att vi nu befinner oss i en vackert renoverad lägenhet i Mariehamn, med utsikt över färjeterminalen där vi anlänt kvällen före. Här, på den helt svensktalande ön, är vi samlade för att fira henne.

Men firande är det sista jag tänker på nu. Det är lördag, klockan visar 9.55 och en nervositet och en oro jag inte känt på länge drar in i min själ som ett olycksbådande lågtryck. Jag vill vara på plats, vill se saker hända med mina egna ögon. Att följa ett evenemang på teve funkar, medan radio gör mig frustrerad. Nu har jag varken eller. Det enda jag har är mobilen i min hand där jag stirrar med galen blick på Equipeappen. Jag är på Åland medan Malin, Angelo och LillyBelle befinner sig i Vimmerby.

Lilla Gubben Cup står på programmet och för första gången är jag inte på plats när mina barn tävlar. Det går knappt att beskriva i vilket hjälplöst tillstånd jag befinner mig, men jag är ändå djupt tacksam för att Equipe finns. Alternativet, att inte ha någon koll alls, är långt värre.

Klockan 10 ska det dra igång. Första klassen av två i cupen. Angelo, som haft svårt att skapa flyt med Tango, gör tävlingscomeback med sin älskade lilla Tindra. För LillyBelle är det den nya ögonstenen och låneponnyn Peggy som gäller.

Så blir klockan tio. Plötsligt går tidsräkneverket igång och jag börjar skaka.

– Angelo är igång! skriker jag och övriga i lägenheten hoppar till.

Tiden fortsätter att rulla. Sekunder läggs till sekunder och jag väntar på att fas 1 förhoppningsvis ska övergå i fas 2 efter felfri grundomgång. Men sekunderna bara fortsätter att ticka. Oroväckande nu. Sedan kommer det upp. Fel: 1.

Har Tindra gått över maxtiden? Så måste det vara. Sedan: Fel: 2. Fel: 3. Fel: 4. Fel: 5. Och 6, 7, 8, 9, 10. Hela 16 fel hinner registreras.

Vad är det som händer? Det känns inte alls som Tindra. Vi känner henne vid det här laget. Antingen är Tindra på bra humör och flyger över hindren, eller säger hon ”nej tack, jag ska hem” och vägrar. Men det här? Tidsfel? Det kan inte stämma. Eller?

Precis när jag är på väg att ge upp och tappa hoppet försvinner alla siffror och fel. Allting nollställs, tiden startar från noll igen och jag inser att det är någon form av arrangörsmiss eller tidstest jag först sett.

Nu verkar det fungera. Nu verkar Angelo och Tindra vara på gång och snart ser jag, till obeskrivlig lycka, hur fas 1 övergår i fas 2. Sedan kommer de underbara slutsiffrorna: 0–0/28.08. De har klarat det. Yes!

– Angelo är felfri! skriker jag och de andra, som nu insett vad som skett, jublar ikapp med mig.

Sedan kommer LillyBelle med sin fruktade vinnarskalle på Peggy. Ser ut att gå bra, de fixar fas 1 och jag räknar sekunderna. Ska LillyBelle besegra Angelo eller hur går det? Tindra är supersnabb för att vara A-ponny och jag tänker att det blir tufft för LillyBelle. Fyra fel kommer upp. Tiden blir 33.85. Stackars LillyBelle, tänker jag. Så arg och besviken hon måste vara nu.

50angeloglad
Klart smajlet är brett när man vunnit sin allra första cup i karriären.
50ärevarv
Täcket är några nummer för stort men Angelo och Tindra sätter likväl högsta fart under ärevarvet.
50lillypeggy
Det blev stolpe-ut för LillyBelle och Peggy under Lilla Gubben Cup. Men LillyBelle hanterade det bra och hennes kärlek till Peggy är gränslös.

Efter en stund ringer jag Malin som bekräftar att tidtagningen strulade inledningsvis. Hon bekräftar också att Angelo och Tindra flugit över hindren och att LillyBelle setts gladare än nu. Men min dotter repar sig, tar nederlaget avsevärt bättre än efter käpphästomhoppningen jag skrev om förra veckan.

När jag timmen senare får LillyBelle på tråden låter hon lika glad och tokig som vanligt. Det visar sig att hon sneddat alltför snävt under omhoppningen.

– Jag chansade, pappa, säger hon och skrattar när jag frågar vad som hände i fas 2.

50priser
Prisbordet var enormt i Lilla Gubben Cup. Här ses några av de många priser Angelo fick med sig hem efter en fantastisk helg.

Angelo är stolt och nöjd. Har fått plakett, segerschabrak och andra priser. Berättar att han skänkt schabraket till LillyBelle som glatt tagit emot det.

Jag slappnar av, återgår till den åländska verkligheten och vi firar mamma med slottsbesök, äventyrsgolf, dart och en god middag på en av Mariehamns trevligare restauranger.

På söndagen går allting på repeat. Dag två i Lilla Gubben Cup, jag stirrar med laserfokus i Equipeappen och följer dramat i Vimmerby. Kan Angelo följa upp lördagens fina insats med en ny, trots att hindren höjts en aning? Kan LillyBelle och Peggy studsa tillbaka? Jag skakar ännu en gång av nervositet.

Efteråt, när Malin skickar filmen, får jag med egna ögon se att Angelo och Tindra går ut och svarar för följande uppvisning:

Av filmen att döma har jag aldrig sett dem bättre. Inte Malin heller. Två dubbelnollor ger en superetta i resultatlistan.

LillyBelle har dessvärre otur. Hon kämpar och smackar, får igång Peggy och är på väg mot en omhoppning. Men på grundomgångens sista hinder kommer nedslaget och ekipaget får lämna med fyra fel. Även här verkar dock LillyBelle hantera besvikelsen hyfsat bra, enligt Malin.

Angelo är däremot i sjunde himlen. Han tar hem sin första cupseger, dekoreras med segertäcke, ännu en plakett och flera andra priser. Blir till och med intervjuad av lokalpressen. Och jag är inte där och får uppleva det! Det skaver inuti mig men det finns samtidigt ingenting jag kan göra åt det.

Till helgen ska jag i alla fall titta på hästtävlingar.

På söndag tävlar nämligen Tove i en lokal klass i Lammhult.

Med TW…

Tack för att ni tog er tid! På Instagram heter jag som vanligt ponnypappandaniel för er som vill följa mig där.

Ponnypappan
6 september 11:11

Den dåliga förlorarens DNA

Den dåliga förlorarens DNA
Det här ansiktsuttrycket säger det mesta. Foto: Daniel Enestubbe

En stor del av charmen och uppsidan med att leva tillsammans i en relation är att upptäcka likheterna och skillnaderna mellan varandra. Jag och Malin har varit gifta i över elva år nu och vi har en samsyn i de allra flesta viktiga frågor. Men det finns saker där vi står långt från varandra. Malin är konstnärligt lagd medan jag knappt kan rita en streckgubbe. Jag minns siffror och namn och kan se dem framför mig medan Malin sällan eller aldrig glömmer ett ansikte eller något hon sett flimra förbi.

En av de saker som förbryllar mig mest och som jag aldrig till fullo kan förstå och känna igen är Malins närmast totala ointresse av att tävla. Hon är så långt ifrån en tävlingsmänniska det går att komma. Om hon någon gång spelar ett sällskapsspel är hennes primära mål att se till att någon annan, helst ett barn, vinner.

Jag är hennes motsats. Jag vill vinna. Jag vill tävla. Så har det alltid varit. Det bär till och med emot att inte ge allt jag har när jag spelar innebandymatch mot Angelo. ”Hur dålig tror han att hans pappa är om jag l-å-t-s-a-s att han bättre än jag?” tänker jag.

När jag denna soliga söndag står och betraktar min dotters tårar och skrik som ekar över en hel ridanläggning inser jag att mitt sug efter att vinna gått i arv. Av Malins arvsmassa har noll och intet övergått till LillyBelle när det gäller tävling. Hon har fått allt av mig. Den skrämmande dåliga förlorarens DNA.

49lillykäpphäst
Fullt fokus för en vinnarskalle som snart ska bli besviken. Foto: Daniel Enestubbe

Vad som hänt?

LillyBelle har precis, och med knappast möjliga marginal, förlorat en omhoppning om en andraplats i en käpphästtävling. Hon tar otröstligheten till oanade nivåer och inte ens ett extrainsatt tredjepris av en vänlig och påhittig tävlingsledning kan få henne på bättre humör. Jag känner mig med rätta skyldig, vet att jag har en hel del att lära henne genom mina egna misstag och överreaktioner.

49angeloseger
Angelo med segerrosett från käpphästhoppningen. Foto: Daniel Enestubbe

I dag vet jag, med all livserfarenhet, att förlustkänslan blir uthärdligare med åren, att insikten att jag aldrig kan vinna varje gång sätter sig. Men att som barn ha en ursinnig tävlingsinstinkt är både en börda och en tillgång. Att lära LillyBelle detta får bli mitt nästa projekt.

Det är i övrigt en glädjens dag vi alla upplever. Alls inte någon förlorardag utan en enda lång härlig odyssé i triumfens tecken. Angelo, som också ärvt stora delar av min dåliga förlorar-gen, står nämligen som segrare i nyss nämnda käpphästtävling och slutade dessutom trea i det distriktsmästerskap i samma gulliga disciplin som avgjordes i samband med Karl Oskar Cup för en månad sedan. Jag behöver väl knappast tillägga hur glad och stolt han är när han får kuta ärevarv med rosett och goodiebag i handen?

49willekäpphäst
Wille kämpar under käpphästtävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Det är också en underbar glädje att se hur det går för Wille. Före käpphästtävlingen står nämligen en vanlig pay & jump på schemat. Ni minns säkert lille Wille, sex år gammal, från förrförra bloggen. Han som ser upp till Angelo, som besökte oss och red och trivdes tillsammans med Angelo och LillyBelle. Den här dagen ska Wille pay & jump-tävla med sin egen lilla shettis Henry i Mullesprånget.

Det är en stor dag för Wille. Vi finns på plats för att heja fram honom och när Wille får frågan om han vill att någon ska stötta honom under framridning och i paddocken svarar Wille att han vill ha Angelo där. Angelos huvudsakliga uppdrag är att filma Willes ritt, att ge goda råd och rycka in om något går på tok.

49godaråd
Wille får lite goda råd av Angelo under framridningen. Foto: Daniel Enestubbe

Men ingenting går på tok. Angelo kan lugnt koncentrera sig på inspelningen medan Wille sätter fart på Henry. Det börjar på 10 centimeter. Wille hittar snabbt rytmen, Henry lyder och hindren passeras i tur och ordning, följt av rungande applåder och en röd rosett. Sedan höjs bommarna till 20 centimeter. Wille koncentrerar sig på nytt, får iväg Henry som nu inte längre kan gå över hindren utan måste hoppa. Även detta klarar Wille elegant och han reder även ut stoppet på hinder fyra, gör en volt och får över Henry.

49willehinder
Wille och Henry gör succé under pay & jumpen. Foto: Daniel Enestubbe

Nya applåder, en ny rosett och sedan fotografering. Willes mamma, hans farmor, Malin, Angelo och jag själv trängs med våra kameror. Wille har gjort det! Tagit sig över en barriär. Två gånger dessutom.

49foto
Efter två röda rosetter blir man automatiskt fotomodell, som Wille och Henry här. Foto: Daniel Enestubbe

Som tur är går LillyBelle inte lottlös, hon heller. När det är dags för 30-centimetershoppningen har hon tagit plats i Henrys sadel. Hon har fått sitt första uppdrag som beridare, att lite mer bestämt ta sig runt banan och få upp Henry i galopp. Hon gör det otroligt bra. Galoppen sitter perfekt och tempot är imponerande när hon elegant flyger över samtliga hinder. När Henry trilskas och vill gå ner i trav korrigerar LillyBelle omedelbart och galoppen återupptas. Sedan klappar LillyBelle om lille Henry och kvitterar ut en röd rosett även hon.

49lillyhenry
LillyBelle gör en lysande insats som inridare på Henry. Foto: Daniel Enestubbe

 

Trots att mina överförda dåliga förlorar-gener sedan får LillyBelle att gråta och skrika över en omhoppning med käpphäst ser jag tre vinnare vandra hem från anläggningen.

– Det var onödigt gjort av mig, säger LillyBelle efter ett par timmar när hon samlat sig och fått lite distans.

Det ger hopp.

Den insikten hade nämligen inte jag som sjuåring.

Tack för att ni tog er tid – och vill ni följa vår vardag på Instagram heter jag ponnypappandaniel, Angelo och LillyBelle finns på kontot teamenestubbe och vad Wille har för sig berättar hans mamma på kontot amandanybeck

Ponnypappan
30 augusti 10:59

”Med en känsla av SM-guld”

”Med en känsla av SM-guld”
Jag vet inte vad ni tror, men själv har jag en känsla av att LillyBelle ser upp till Tove. Foto: Daniel Enestubbe

Något ni som läser den här bloggen säkert har märkt är att den ganska ofta innehåller referenser till ishockeyn. Det beror inte nödvändigtvis på att ridning och hockey är särskilt närbesläktade utan mer på att hockeyn är den sport jag skriver mest om, som mer insatt journalist. Ridsporten är min nyvunna passion i livet, där jag känner att jag lär mig nya saker för varje vecka som går.

Att dessa mina intressevärldar då och då går in i varandra eller rentav kolliderar är oundvikligt och här kommer ännu en referens till det frusna vattnets folksport.

Den är från en intervju jag gjorde med Växjö Lakers tränare Sam Hallam för ett par veckor sedan. Hallam, som för övrigt också är ponnypappa, har bland annat fört Växjö till två SM-guld; det första 2015 och det andra 2018. När jag frågade honom om skillnaden i upplevelse mellan de båda gulden svarade han:
– När du vinner ditt första guld är du som barnet på julafton. När du vinner det andra är du mer som föräldern som blir glad av att se sina barns glädje och lycka.

När citatet dyker upp i mitt huvud sitter jag vid ratten. Bredvid mig på en barnstol sitter LillyBelle. Transporten är påkopplad och vi tar kurs mot Braås några mil utanför Växjö. LillyBelle är förväntansfull, hon pratar exalterat om vad som väntar. Jag är också fylld av glädje men mer en glädje över att se hur saligt uppspelt LillyBelle är.

Ända sedan hennes förebild och tävlingsmotståndare Tove Modig intervjuades efter sin seger i Karl Oskar Cup för snart tre veckor sedan har LillyBelle längtat efter den här stunden. Eftersom det var Toves avskedsföreställning med Peggy fick hon frågan vad som händer med den lilla A-ponnyn nu.
– Hon ska lånas ut, svarade Tove.

Redan när LillyBelle hörde orden sken hon upp. Hoppades. Önskade. Och det var mycket riktigt LillyBelle som Tove bestämt att låna ut sin fina Peggy till.

Så: nu sitter vi här i bilen. LillyBelle är barnet på julafton och jag föräldern som smälter av lycka över att se en liten människas lycka. Om det är så här det känns att vinna sitt andra SM-guld förstår jag precis hur Sam Hallam kände det när Skellefteå manglats med 4–0 i matcher förra våren.

190830_ponnypappan_48lillypeggy
LillyBelle med sin inlånade kärlek Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

När vi kommer fram rullar fortfarande Volvons hjul på uppfarten när LillyBelle öppnar dörren, kastar sig ut och springer bort mot det lilla stallet. Där står hon: Peggy, det lilla vita mumintrollet, och väntar tillsammans med Tove. Peggy får kramar, pussar, klappar och en palett av gosiga ord. Jag pratar en stund med Tove och hennes mamma Veronica. Frågar Tove om hon verkligen är säker, om hon verkligen kan tänka sig att låna ut Peggy, ponnyn hon haft i sex år och som hon skapat ett prisregn av rosetter, plaketter och täcken tillsammans med.

Tove försäkrar att det är okej även när jag frågar en andra gång. Schabrak, täcken, benskydd och annat som tillhör Peggy packas ner och snart står den godmodiga lånehästen och gnager på hönätet inne i transporten. Vi tackar, säger hej då och åker hemåt.

Peggy har inga problem med att acklimatisera sig till sin nya omgivning. Hennes ankomst skapar ingen stress hos övriga hästar förutom Tango som gnäggar lite. Han känner säkert igen Peggy från deras tid tillsammans med Tove.

190830_ponnypappan_48forstapasset
Dags för första träningspasset. Foto: Daniel Enestubbe

När man längtat efter sin drömhäst och sedan plötsligt får den, om än till låns, finns det bara en sak att göra om man heter LillyBelle: upp i sadeln och premiärrida. Peggy görs i ordning, sadlas och tränsas. Sedan skrittar det lilla ekipaget ut i paddocken. Går senare upp i trav, galopperar över några hinder. Sedan blir allt tyst. Peggy står så still att inte ens hovarnas möte med grusunderlaget hörs. Jag ser på LillyBelle. Hon bara njuter av stunden, av nuet, känner julaftonsvibbarna, har öppnat paketet med det finaste av innehåll. Synen när hon lägger armarna om Peggy och sedan vägrar släppa greppet får mig att tänka på SM-guldglädjen ännu en gång.

190830_ponnypappan_48lycka
Lyckan är total. Kanske är det så här det känns att vinna SM-guld. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto heter ponnypappandaniel om ni vill följa mig där!

Ponnypappan
23 augusti 10:01

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”
Wille och Angelo, två killar som delar ett hästintresse och har roligt tillsammans.

Det pågår en konflikt inom svensk ishockey. Förra onsdagen meddelade 43 elitspelande damer att de bojkottar det landslagsläger de kallats till och heller inte tänker spela för Damkronorna i den kommande turneringen i Finland. Anledningen är damernas taskiga ekonomiska villkor. För en damspelare på elitnivå är det ofta en förlustaffär att utöva sin sport och jag förstår till fullo att och varför de nu sätter ner foten.

Att vara tjej och spela hockey kräver tuffhet och mod. Mod att stå emot inpyrd machojargong, tuffhet att trotsa den medeltida föreställningen att ”hockey, det är väl ingenting för tjejer” kombinerat med en inre motor som hela tiden driver dig framåt.

Jag tänker på de tjej- och damhockeyspelare jag intervjuat genom åren. För dem har det funnits någonting som står över allt ovanstående, någonting som kan kokas ner till det viktigaste av allt: att ty sig till varandra, hämta kraft hos någon som befinner sig i samma situation.

För ett extremt fåtal tjejer slutar karriären så högt upp som i ett landslag men den börjar nästan alltid i en tomhet, som ensam tjej i ett pojklag, i en unken städskrubb eller liknande medan grabbarna tjoar och stojar i omklädningsrummet intill. Att då, i det utsatta läget, bara kunna ty sig till EN enda av samma kön och med samma intresse är guld värt för många unga hockeytjejer. Ensam kan vara stark men två är starkare än en.

Inom ridsporten är det likadant, fast tvärtom och ändå inte. Alla, oavsett kön, behandlas lika på landslagsnivå tack vare ridsportens magnifika unisexupplägg där var och en – man som kvinna – tävlar på exakt samma villkor.

Men inte heller här börjar man i landslaget utan oftast i den lilla lokala klubben. Som kille är man oftast helt ensam, som Angelo alltid varit i Theleborgs Ryttarsällskap där han och LillyBelle gått på ridskola under flera år nu.

Han är helt ensam kille men långt ifrån unik. Ni som följt den här bloggen vet att även Angelo fått kämpa mot sådant ingen ska behöva kämpa mot; mot föreställningen att ”ridning är en tjejsport”, att ”det är töntigt att vara kille och rida” och andra korkade kommentarer, uttalade av andra killar som helt saknar kunskap om hur stenhård och tuff ridsporten är.

Som tur är har Angelo ingenting emot att vara ensam kille, men han tar illa vid sig av korkade kommentarer. Jag vet att han ser upp till Albin, en 15-årig kille som rider för Växjöortens Fältrittklubb, den klubb barnen också tävlar för. Jag vet också hur otroligt mycket han uppskattar sina vänner Casper och Theo, killar i hans ålder som också tävlar för Växjöorten. Så fort de träffas i samband med någon tävling knyter de osynliga band mellan sig. De tyr sig till varandra, tankar kraft av varandra, känner samhörigheten killar emellan på exakt samma sätt som tjejhockeyspelaren som äntligen kan dela yta och rum med en annan tjej.

Killar behöver killar att se upp till och ty sig till i snett könsfördelade sporter precis som tjejerna i hockeyn. Så är det bara. Och mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en vecka med en underbar liten solskenshistoria som pricken över i:et.

För en tid sedan upptäckte nämligen Malin att hon fått ett direktmeddelande i sin Instagram-app. Meddelandet var från Amanda, som skrev följande:

”Min son Wille ser mycket upp till din son Angelo inom hoppning/ridning och följer er här på Instagram och har hört ridtränare Emma prata gott om dina barn. Wille vill gärna se när Angelo ska rida på Karl Oskar Cup och eftersom jag inte är helt insatt undrar jag vilken tid han ska tävla. Ha det så gott!”

Wow! Bara vetskapen om att vara någons förebild fick Angelo att skina upp och känna sig stolt.

Meddelandet upptäcktes tyvärr för sent för att Wille skulle kunna komma och titta på när Angelo tävlade, men Malin och Amanda styrde snabbt upp en dag då Wille skulle komma ut till oss och hälsa på.

Så kommer söndagen. En bil svänger in på uppfarten, dörrarna öppnas och Amanda och Wille kommer ut. Till en början är Wille så blyg som varje normal sexåring är när han träffar en normal nioåring för första gången. Men sedan pratar de lite, borstar Tindra tillsammans, gör henne fin och redo för ett ridpass. Med sig har Wille ett antal frågor som jag misstänker att Amanda skrivit ner och som Wille nu vill ställa till Angelo.

Hur många gånger har du ramlat av?

Hur gjorde du för att lära dig galoppera?

Har du slagit dig någon gång?

Angelo svarar. Sakta men säkert slappnar Wille av, blygheten börjar avta och snart sitter han i Tindras sadel och beger sig ut på tur tillsammans med Angelo på Tango och LillyBelle på Erika, i närvaro av Malin och Amanda.

De är borta länge. Kommer sedan tillbaka och avverkar ett pass på ridbanan i lugnt tempo. Wille älskar hästar, har en egen shettis hemma och är riktigt duktig på Tindra. Det syns tydligt att han är nöjd. Angelo har förstått sin roll, pratar och uppmuntrar Wille och jag ser att de två trivs ihop.

47wille2
Klart att man gör V-tecknet när man får rida på varsin ponny.
47wille3
Grabbarna Grus på grus.

När vi sedan går in i huset har Wille helt kastat bort blygheten. Nu släpper han loss för fullt, busar med Angelo och LillyBelle och det blir en lång och härligt intensiv eftermiddag med saft, kakor och tårta.

Amanda och Wille tackar för sig och senare skriver Amanda till Malin vad Wille sagt, på kvällen strax före det att ögonlocken sluts, om sitt besök hos Angelo och LillyBelle.

”Det var den bästa dagen i hela världen”.

190823 Ponnypappan 47wille4
Amanda, Wille, Malin, Angelo och LillyBelle rider ut på tur med Tindra, Tango och Erika.

Tack för att ni tog er tid – var snälla mot varandra och tänk på hur lite som krävs för att göra en annan människa lite gladare. Jag träffas gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel och vill ni veta vad Angelo och LillyBelle har för sig hittar du dem på teamenestubbe.

190823 Ponnypappan 47wille5
Wille är nyfiken, bland annat på hur många gånger Angelo ramlat av sin häst och hur han lärt sig galoppera.

 

Ponnypappan
16 augusti 09:30

Ett fruset ögonblick av sommar

Ett fruset ögonblick av sommar
Barnen gjorde det - de vågade och de klarade det. Framgångarna vid Karl Oskar Cup i Växjö överglänser nu allt annat i hästväg för Angelo och LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Den finns kvar. Känslan i bröstet. Den varma, sköna. Känslan av kärlek, känslan av lättnad, känslan av att ha upplevt någonting du länge gått omkring och både fasat över och hoppats på. Någonting som sedan visar sig överträffa allt som funnits på önskelistan. Men framför allt, den kanske skönaste känslan av alla för en förälder: att se sina barn till brädden fyllda av ett lyckorus.

Angelo och LillyBelle hade redan innan föregående helg fått uppleva mycket roligt under sina nio- och sjuåriga hästliv.

De har besökt Gothenburg Horse Show, nyfiket utforskat Elmia och storögt varit på sin första Falsterbovecka.

Men nu finns en ny och överlägsna etta på deras gemensamma topplista: Karl Oskar Cup i Växjö, ponnytävlingen som inramas av den oglamorösa Värendsvallens gamla regngrå betong.

190816_ponnypappan_vallen
En oglamorös före detta guldarena för Östers IF i fotboll. Den är numera barnens favoritplats på jorden. Foto: Daniel Enestubbe

Här, på Östers IF:s forna fyrfaldiga SM-guldarena i fotboll, fick Angelo och LillyBelle uppleva sina tre dittills bästa dagar i livet och som sagt: jag känner ännu värmen av de färska minnena i mitt eget bröst.

Förra veckan skrev jag om tävlingsinstinktens kamp mot nervositeten.

Och oj vad nervösa vi var.

Alldeles fruktansvärt hemskt nervösa.

All träning som lagts ner – skulle den ge resultat? Eller skulle Tindra tvärstanna vid första hindret och gå hem? Skulle LillyBelle och Tango kunna hantera en tävling efter bara två ridveckor tillsammans?

Dagen före cupstarten röjde barnen runt som två sprattelgubbar. Malin hade nära till tårarna och jag erfor en olustkänsla i kroppen som bara äkta nervositet kan orsaka. Mitt i detta kollektiva inre kaos nåddes jag av ett ögonblicks klarsyn och kastade fram en av mina bästa idéer på länge.
– Åk ner till Värendsvallen. Ta en titt på arenan så ser ni att det inte är så farligt. Ni kan till och med kika på hindren. Det är fullt tillåtet, sa jag.

Malin och barnen behövde inte ens någon betänketid. Genast kastade de sig in i bilen, åkte ner, bekantade sig med området och kom tillbaka med ett nyvunnet lugn.
– Det såg inte alls farligt ut, konstaterade Malin.

190816_ponnypappan_priser
Tre rosetter och fyra plaketter. Karl Oskar Cup slår ut allt Angelo och LillyBelle hittills varit med om i sina unga hästliv. Foto: Daniel Enestubbe

De vann så klart inga cuper, Angelo och LillyBelle. De vann mycket mer än så. Symbolvärdet i de tre vackra rosetter och de fyra guldförgyllda plakett-hästskor Angelo och LillyBelle erövrade går nämligen inte att uppskatta.

De v-å-g-a-d-e.

Och när jag säger att de vågade menar jag det verkligen.

För vad händer under framridningen med LillyBelle och Tango? Jo, hästen blir stressad, rycker till, LillyBelle kastas av. Tango skenar iväg, hittar en glugg i staketet, drar iväg ut på asfalten, ut på den tungt trafikerade Hejaregatan.

Se den scenen framför er.

Katastrofen lurar, bara hundratalet meter bort.

Förtvivlad, förkrossad och kanske rentav chockad ser LillyBelle sedan hur någon hjälte till hästmänniska lyckas fånga in Tango.

Ge upp?

Åka hem?

Knappast.

190816_ponnypappan_lillyhopp
LillyBelle och Tango under sin allra första riktiga tävling tillsammans. Foto: Daniel Enestubbe

Inte min LillyBelle. Hon må vara tävlingarnas kanske yngsta ryttare men hon råkar också vara en av dess tuffaste.

Här ger vi inte upp. Upp i sadeln, in på banan och sedan levererar flugviktaren LillyBelle en komisk repris av det ljudliga genrepet i Braås som kunde ses och inte minst höras här förra veckan.

Och så här såg det ut nu:

Efter målgång kommer en glädjetår, sedan spricker hennes ansikte upp i ett enda leende. Lyckan jag känner tangerar den när LillyBelle kom till världen en stormnatt för snart åtta år sedan. Vi var nära att förlora henne, men hon kämpade, tog sig tillbaka, envis redan då. Nu är hon nära att förlora en häst, men han kommer tillbaka oskadd och belönar henne med först en nolla, sedan olydnad på sista hindret och slutligen en tapper insats i halkan under lördagens morgonskyfall där de utesluts (tredje olydnaden snöpligt nog på sista hindret).

190816_ponnypappan_lillyglad
Felfri i debuten! LillyBelle har övervunnit chocken från framridningen och svarar för en perfekt ritt. Foto: Daniel Enestubbe

För Angelo var det minst lika känslosamt. För honom och Tindra innebar Karl Oskar Cup 2019 slutet för deras gemensamma tävlande. Det har varit en tuff tid, där Angelo förbannat det faktum att han växer så det knakar medan Tindra står still på sina 99 centimeter. Han är absolut inte för tung, men han han håller oåterkalleligt på att växa ifrån sin älskade ponny. Därför bestämde vi oss för att Karl Oskar skulle bli avskedsföreställningen.

Även Angelo vågade.

Vågade vara bestämd.

Vågade trotsa nervositeten.

Vågade hålla Tindra lugn.

190816_ponnypappan_angelo
Koncentrerad och lugn. Angelo har rätt fokus strax före sin debut i Karl Oskar Cup, och Tindra tackar och tar emot. Foto: Daniel Enestubbe

Och som de red. Så vackert, så stilfullt, så lagom snabbt, så…felfritt. Två nollor blev det nämligen i fredagens två klasser och att träning ger resultat var detta ett vattentätt bevis för. Hade tävlingarna varit för två veckor sedan hade Tindra vägrat, Angelo gråtit och hans djupa innerliga glädje varit utbytt mot någonting annat.

Nu såg det istället ut så här:

Nu fick de inte ett utan två resultat. Två nollor. De klarade första hindret, som var vårt eget uppsatta mål, och mycket mer än så. Samma sak för LillyBelle. Därför tog båda lördagens regniga nederlag med fattning, ja, LillyBelle till och med kramade om och berömde Tango för att han varit så duktig.

Därefter gick de runt på området likt två inhyrda maskotar i stort sett nonstop fram till sen söndagseftermiddag – gladare och nöjdare än någonsin.

Livet utgörs av fångade ögonblick.

Det frusna ögonblick när Angelo och LillyBelle går hand i hand på den asfalterade backen upp mot framridningsbanan och ivrigt, stolt och glatt pratar om sina fina hästars insatser – det ögonblicket fångar jag och ramar in i min själ.

Det är sommaren 2019 för mig.

Tack för att ni tog er tid! Jag ses gärna på Instagram där ni hittar mig som ponnypappandaniel

Ponnypappan
9 augusti 12:46

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Nervositet.
Alla har vi känt den.
Alla kan vi relatera till ordet.
Alla har vi tvingats öppna det paket av press, stress och obehag i varierande former som ordet nervositet förpackas i. Att vara nervös är ett naturligt mänskligt tillstånd som oftast inte försvinner av sig själv utan måste hanteras.

Det som är påfrestande med att vandra längs nervositetens väg är att där vägen tar slut finns det två dörrar; en glädjens och lättnadens dörr och en besvikelsens och orons dörr. Problemet är att du bara kan passera en av dörrarna. Att inte på förhand veta vilken av dörrarna som står öppen vid vägens slut – det är det som är själva nervositeten.

När den här texten publiceras vet vi hur det gått. Vet hur Angelo och LillyBelle hanterat den enorma press och stress det innebär att rida sin första riktigt stora tävling. När den här texten publiceras pågår nämligen Karl Oskar Cup för fullt här i Växjö. Karl Oskar Cup – barnens enda och största mål under denna sin första säsong som tävlingsryttare.

Nervositeten har varit påtaglig, helt omöjlig att undvika. Allt är fortfarande så nytt, stort och okänt och det som är nytt, stort och okänt gör att nervositetens strängar slås an och spelar sina jobbiga ackord.

Som tur är tror jag att vi vuxna är de i vår familj som känt störst nervositet. Malins nattsömn har varit störd senaste veckan och trots att jag själv gjort mitt bästa för att skapa lugn och försäkra att allt nog kommer att gå bra har jag känt nervositeten stegras inom mig.

Barnen har däremot räknat ner dagarna med glädje. Visst kommer de att ha fjärilar i magen när de rider in på Värendsvallens enorma gräsmatta men de har haft roligt längs vägen. Tillsammans har vi gjort allt vi kunnat för att göra Karl Oskar-debuten så mild och behaglig som möjligt. Vi har fortsatt att följa vårt träningsschema till punkt och pricka. Vi har stött på problem längs vägen och kämpat med näbbar och klor för att försöka lösa dem. Ändå finns den där, nervositeten.

Men nervositeten har en stark motståndare i tävlingsinstinkten.
Tävlingsinstinkten.

Vissa gnäller på den. Kan inte förstå att det finns människor som älskar att tävla och vill vinna till varje pris. Men den som gnäller på tävlingsinstinkten har inte förstått att den är en medfödd mänsklig kraft. Utan människans inneboende tävlingsinstinkt hade vi förmodligen inte ens existerat nu. Det moderna samhälle vi ser i dag är ingenting annat än ett resultat av årtusenden av utveckling, sprungna ur människans förmåga att vilja tävla mot sig själv och gå från någonting bra till att skapa någonting bättre. Uppfinna hjulet, elektriciteten, datortekniken, vacciner och antibiotika – allt har handlat om en lust till att tävla.

Och att tävlingsinstinkten är själva anledningen till att mina barn över huvud taget ställer sig på startlinjen – det gör att delar av nervositeten kan motas bort. Sedan gäller det att lägga ribban på rätt höjd, både i tävlingen och inne i huvudet. En nioåring som Angelo har en tendens att sväva iväg när han får frågan vad han hoppas på. Direkt börjar han snacka om cupfinaler, segertäcken, plaketter och ärevarv när jag frågar vad han vill uppnå i Karl Oskar Cup.
– Men du, om du siktar så högt, hur går det gå om det inte blir som du vill? frågar jag.

Det har Angelo inte tänkt på.
– Vore det inte bättre om du siktade på någonting annat, som att till exempel klara första hindret? Ta ett hinder i taget?
Angelo håller med och vi enas om ett enda mål: klara första hindret. Resten är bonus för Angelo och Tindra. En rimlig målsättning.

LillyBelle ska rida Tango. Hon har haft det tuffare i sin uppladdning än Angelo. Eftersom vi haft Tango under en så pass kort tid har vi i ärlighetens namn varit på väg att stryka ekipaget från tävlingen. När vi för en vecka sedan genrepade med en pay & jump i Braås ställdes allt på sin spets. Vi lindade heller inte in budskapet utan förklarade för LillyBelle att fungerar det inte i dag måste vi lämna återbud till Karl Oskar.

Att viljan och tävlingsinstinkten hos den här lilla sjuåringen nästan saknar gränser har jag vetat ett bra tag nu. Ändå blir jag förvånad över LillyBelles totala fokus när hon och Tango kommer in på banan. Utan att hon är medveten om det får hon folk runt hela anläggningen att skratta när hon låter sina små tävlingstankar bli till ord och högröstat coachar sig själv och sin häst över alla hinder.

Titta här, men framför allt: lyssna!

1angelo
Angelo. Nervös och tävlingssugen.
2lilly
LillyBelle. Nervös och tankfull.
3hopp
LillyBelle och Tango genrepar.
4lättad
Angelo kramar om Tindra efter sista passet.
5glad
Att vara lite tokigt glad kan behövas för att hantera tävlingsnerverna.

Med en sådan tävlingsinstinkt kan vi inte hålla LillyBelle borta från tävlingsarenorna. Vi får leva med vår egen nervositet och hoppas på det bästa. Sanningens ögonblick är här.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med oss på Instagram om du vill veta hur det gått för Angelo och LillyBelle i sin första stora tävling. Jag heter ponnypappandaniel och barnens konto heter teamenestubbe.

 

Ponnypappan
2 augusti 11:54

Vem vet vad Tove kan hitta på?

Vem vet vad Tove kan hitta på?
Tove och Peggy med segertäcke under Börjes Cup tidigare i sommar. Nu är Tove anlitad för att avsevärt svårare uppdrag än så.

Efter fyra veckors semester med lugn och ro, med Falsterbo, Danmark, torskfiske och Öland, har jag kastats tillbaka rakt in i Smålandspostens hetluft. Det är fotbollskris i Växjö med två lag, Öster och Växjö DFF, som båda kämpar för sin överlevnad i respektive tabell, det är tränare som får sparken, panikvärvningar görs i sista stund samtidigt som hockeylagen återsamlats och till och med gått på is.

Jag gillar nyhetspulsen, har alltid gjort. Men det faktum att jag åter är i tjänst ger mig små, nästan obefintliga, möjligheter att påverka vad som sker här hemma på gården. Det sker nämligen en hel del saker bakom min rygg som känns aningen obehagliga, mot bakgrund av ett tidigare inlägg här på bloggen som fortsätter att förfölja mig.

Att viska är fult. Den som viskar i någon annans öra än ditt eget medan du själv ser det hända viskar någonting ofördelaktigt om dig. Så är det bara. Och det har viskats, tisslats och tasslats en hel del den senaste tiden. Det handlar om Teeny Weeny. TW. Matvraket till B-ponny jag dömt ut som potentiell tävlingshäst och i ett aningslöst ögonblick utlovade Malin och barnen ”vad som helst” den dag TW mot all förmodan skulle gå felfritt i en lokal tävling. Efter att Malin utnyttjat mitt utsträckta lillfinger och växlat in det mot en Maldivernaresa har munterheten och nyfikenheten varit stor bland er läsare.

Hur går det för TW? har varit en återkommande fråga på sociala medier, följt av en skrattande emoji.

44lillybelle
LillyBelle Enestubbe, en av hjärnorna bakom Projekt TW.

Barnen har till sin oförställda skadeglädje snabbt räknat ut vad som ligger i potten och går flinande runt och mumlar ”Projekt TW” tillräckligt högt för att jag ska höra det.
Jag menade inte allvar med mitt löfte, sa det bara som en kul grej. Att Malin och barnen definitivt menar allvar med Projekt TW är däremot tydligt, sett till de massiva åtgärder de redan satt in.

Flera gånger i veckan ser jag LillyBelle strängt kämpa med det tjuriga och lata djuret på ridbanan och ibland ser det faktiskt skrämmande normalt ut.

44veterinär
Syftet med det här veterinärbesöket var smått ondskefullt.

I måndags stod plötsligt en röd bil från Distriktsveterinärerna parkerad utanför stallet. Ingenting konstigt med det, tänkte jag. Veterinärbesök är ganska vanliga. Men när Malin sedan glatt går förbi mig och viftar med ett dokument förstår jag vart vi är på väg.
– Vaccinationsintyg för TW, skrattar hon.
Vaccinationsintyg. Ett steg närmare tävlingsarenan för TW. Ett steg närmare förintelsen av min plånbok.

Men samtidigt: vad är ett vaccinationsintyg? Bara ett papper, ingenting annat. Det är knappast papperet som ska tävla, utan en häst som senast i tisdags såg ut så här två minuter efter att vi tvättat hennes päls bländande vit.

44twsmutsig
En sådan häst, en häst som delar samtliga Min Häst-Mulles egenskaper, kan väl knappast tvinga mig att dega upp till en Maldivernaresa?

Men så passerar ytterligare en dag. Innan jag kastar mig in i duschen för att hinna göra mig i ordning för eftermiddagens arbetspass ser jag att transporten är framkörd. När jag kommer ut ur duschen är transporten borta.
Tre hästar går i hagen.
En saknas.
Gissa vilken.

Snart står det klart att kommandosoldaterna Malin, Angelo och LillyBelle inlett ett nytt hotfullt och strategiskt viktigt uppdrag i Projekt TW. Hon ska träna någonstans, så mycket förstår jag, men var? Kanske tränas av någon, men av vem? Snart får jag svaret.

Den som anlitats för detta mission impossible är ingen småhandlare i branschen utan en av de ledande experterna på små hästar. Tove Modig. Barnens kompis. Tove, som kan rida felfritt med förbundna ögon i lägre klasser. TW ska specialtränas av Tove.

Det är ett diaboliskt skickligt drag av mina tre familjeantagonister.

Visst, TW må vara ett hopplöst fall men vem vet vad Tove kan hitta på?
Sakta känner jag den första spiken slås in i min egen kista.

Tack för att ni tog er tid – jag lovar att uppdatera er om det spända läge som råder. Tills dess får ni gärna följa och interagera med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
26 juli 11:07

Den enda omvägen till Karl Oskar

Den enda omvägen till Karl Oskar
Malin instruerar under ett av de ”tråkiga” passen. Foto: Daniel Enestubbe

Oavsett om du är ung eller gammal, stor eller liten, oavsett hur mycket eller lite talang du utrustats med eller hur länge du hållit på med det just du gillar inom idrotten finns det naturlagar som du aldrig kan sätta dig upp mot.

Lagar du måste lyda och följa.

Idrottens naturlagar gäller lika för alla och den första, största och viktigaste naturlagen i idrottens osynliga regelverk är denna:

Det finns inga genvägar.
Inga.
Genvägar.

Varför skulle annars hockeyspelarna frivilligt gå på is nu när vi skriver juli och värmebölja?

Varför skulle annars fotbollsspelarna köra stenhårda träningspass i minus tolv grader i januari?

Jo, därför att det inte finns några genvägar till mål som innefattar prestation, tävling och resultat.

Det finns bara Den Enda Omvägen.
Varför vann Björn Borg fem raka Wimbledontitlar?
Varför vann Ingemar Stenmark 86 världscupsegrar?
De tog Den Enda Omvägen.

Denna enda väg mot målen, stora som små, består av träning, träning och ännu mer träning.

Den som tränar mest vinner kanske inte alltid mest, men den som tränar mest är den som är mest förberedd när det väl kommer till tävling.

Och att komma rätt förberedd till en tävling är viktigare än tävlandet som sådant.

Detta har vi funderat en del kring under den senaste veckan i vår familj. Vi har låtit barnen helt själva välja vad de vill med sitt hästintresse, inte försökt påverka dem i någon riktning, bara önskat att de ska ha roligt och sett dem ha det.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. All träning är inte superkul men all träning är bra.

Vill de bara ta hand om sina älskade ponnyer, rida ut på en tur i skogen då och då och kanske testa några hinder på hoppbanan får de göra det. För detta behövs ingen omväg. Då är det en hobbyverksamhet, något man gör när man känner för det och något som inte har speciellt mycket med vare sig prestation eller tävling att göra.

Men nu har både Angelo och LillyBelle tidigt visat ett brinnande intresse för att tävla, hänga upp rosetter i sina rum och att se mig skruva fast plaketter på boxdörrarna. För att lyckas med det finns det bara en sak att göra. Att ge sig ut på Den Enda Omvägen.

190726_ponnypappan_43sur
Humöret går upp och ner för Angelo när vi går in i fas 2. Ena stunden är han sur… Foto: Daniel Enestubbe
190726_ponnypappan_43glad
…för att sedan bli glad igen. Foto: Daniel Enestubbe

Allt är nytt för oss. När jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen i oktober hade inget av våra barn ställt upp i en enda riktig tävling. Men eftersom de oupphörligt tjatade om att tävla satte vi upp ett mål inför sommaren. Målet var att Angelo och LillyBelle ska komma till start i Karl Oskar Cup i Växjö i augusti. Ingenting annat. Att de sedan tjuvstartat längs vägen dit och kommit igång med sitt tävlande på flera cylindrar är en annan sak. Men deras enda mål för denna vår första säsong är och förblir Karl Oskar Cup.

190726_ponnypappan_43lagt
Vi varvar de nästan löjligt låga hindren… Foto: Daniel Enestubbe
190726_ponnypappan_43hopp
…med att prova på lite högre inför den stora tävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Efter att både Angelo och LillyBelle fått smaka njutningen av att rida nollrundor på låga höjder med sina A- och B-ponnyer har de nu kommit in i fas två. Den lite svårare fasen. Fasen där hästarna, särskilt Tindra, inte lyder, där det slarvas med framridningar och där tårarna är betydligt fler än rosetterna.

Så, förra veckan fattade jag och Malin ett beslut: det är dags att ta Den Enda Omvägen. Dags att träna, dags att nöta, dags att försöka ge barnen en så bra förberedelse som möjligt inför det som snart väntar. Hittills har Tindra behandlats ungefär som en sällskapshund. Fått göra som hon vill, gullats med nästan in absurdum och givits chansen att bestämma själv vad hon vill göra. Nu handlar det om att ta tillbaka kontrollen, i stort som smått, och kommandot över hästarna.

Att rida terrängbana tillhör den roligare delen av träningen för både hästar och ryttare.

Ena dagen varvas därför trav och galopp i långa ridpass i skogen. Nästa dag ställer vi upp bommar på mark hemma på banan i syfte att stärka muskulaturen för att hoppa högre när det väl är dags.

Här ser jag redan hur barnen suger åt sig information. Sakta men säkert spjälkas slarvet bort och ersätts av fokus. Tredje dagen åker vi iväg till en större anläggning och lägger upp hindren på de höjder som väntar i Karl Oskar. Tårarna när Tindra viker av från oxern ersätts av ett leende när Angelo äntligen får till det. Nästa dag: en stärkande tur i naturen med ett extremt uppskattat badstopp för Tindra och Erika.

190726_ponnypappan_43angen
En lugn tur ute i naturen som omväxling. Foto: Daniel Enestubbe

Därefter: lugnt, nästan löjligt lågt tempo. Träna på att ha tråkigt och göra saker rätt. Jag sitter ner på en vit bänk och ömsom studerar, ömsom fotograferar när Malin går tillbaka till grunderna, till det långsamma, till bommar på mark och till hinder nästan utan höjd.
– Känns det som att hindren är fånigt låga? frågar hon.
– Jaaaa, säger barnen i korus och liksom väntar på att banan ska göras svårare.
– Ska man hoppa höga hinder varje dag? undrar Malin sedan.

Paus. Två små tänkande hjärnor. Sedan två polletter som ramlar ner:
– Naeee.

Så fortsätter det. Jag hör kommandona.
– Det går får fort, Lilly!
– Inte luta dig framåt, Angelo!
– Du ska inte rusa utan ha kontroll ut i hörnen.
– Rid mitt på bara!
– Sakta av till skritt och klappa om honom. Bra!

190726_ponnypappan_43bad
Paus i Bergundasjön vid godkänd hästbadplats. Tindra och Erika kan knappt tro att det är sant. Foto: Daniel Enestubbe

Det är ett petigt träningspass jag ser, men ett väldigt bra pass. Den Enda Omvägen är fylld av petigheter och är en mix av grundernas nötning och tävlingens tempofokus. Den är inte alltid rolig att vandra på, men nu har vi begett oss in på den och känner att ridning handlar om teamwork. Och just nu tillåter vi oss att göra ett avsteg från Den Enda Omvägen och tar genvägen till kvalitativ semester. Medan hästarna vilar hemma i hagen njuter vi av två härliga dagar på Öland.

Tack för att ni tog er tid, fortsätt att njuta av den nya härliga värmeböljan och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

190726_ponnypappan_43oland
Efter en tuff träningsvecka unnar vi oss ett avsteg från Den Enda Omvägen och drar till Öland. Foto: Daniel Enestubbe
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-