Vinnarskalle. Jag gillar det. Det är bara ett enda ord men det säger så otroligt mycket. Vissa gillar inte att tävla. De kan gå genom ett helt liv utan att frivilligt jämföra sina prestationer med andras – och trivas med det. Andra har en ljummen syn på att tävla. De tycker visserligen att det är kul att tävla då och då men resonerar i termer av att ”det är väl inte så farligt att förlora”.

För vinnarskallen är det bara en sak som gäller.

Vinna till varje pris.

Förluster finns inte på kartan men när de då och då ofrånkomligen dyker upp – ja, då är besvikelsen bottenlös.

Jag står och funderar över detta på Strömsholms pedantiskt skötta gräsmatta under en mäktig nationaldag. Inte på grund av svenska flaggor och blågult firande utan på grund av blåvita vajande VFK-flaggor och ett enormt tryck från vår mäktiga hejaklack.

De nästan löjligt vackra omgivningarna med den avlånga banan, kantad av prunkande grönska och med slottet som fond skapar nästan känslan av att befinna sig på tornerspel i 1100-talets England. Det är egentligen bara Ivanhoe, en tempelriddare och ett par lansar som saknas för att fullända regin på Strömsholm.

Nu står jag här och bevittnar tolv lag, alla bestående av vinnarskallar. Ett av lagen kommer att bli svenska lagmästare i hoppning. Vi är ett av lagen. Jag skriver ”vi” därför att det känns ofattbart skönt att få göra det. Precis som var och en av oss blir en del av ett ”vi” när Sveriges landslag spelar mästerskapsmatcher blir man ”vi” med sin hemmaklubb när det är lagtävling. Denna vi-känsla är svår att beskriva; den måste upplevas för att kunna förstås. Men i vi-känslan finns bara vi. De andra är ”dom”. Det är vi mot dom. Punkt.

Växjöortens Fältrittklubb i lag-SM-final. För första gången någonsin. Och på Strömsholm. Det är stort.

Reglerna är enkla: Sex av tolv lag går vidare från kvalomgång till finalomgång.

Det är upp till vinnarskallarna att fixa det.

Som fotograf vet jag hur det fungerar i den här typen av sammanhang. Ska du ta foton på laget – se till att göra det innan tävlingen börjat. Det är nämligen ingen tillfällighet att till exempel fotbollslag alltid plåtas f-ö-r-e avspark och inte efter slutsignal. Om matchen inte går som förväntat får du svårt att samla laget och om du mot förmodan lyckas samla lagmedlemmarna lär de garanterat mer se ut som galna massmördare än som målmedvetna vinnarskallar på bild. Därför säkrar jag upp med glada härliga somriga bilder under den förväntansfulla uppladdningen.

Slutet? Värsta tänkbara. För att beskriva det som händer får jag sno uttrycket ”second place is the first loser” och göra om det till ”sjunde plats är den värsta placeringen”.

Det är där vi hamnar.

Precis utanför den andra och avgörande omgången i kampen om medaljerna.

Om en bom till legat kvar hade vi gått vidare.

Om bara, om inte, om ändå – och så vidare. Marginalerna är små och den här gången är de skoningslösa.

Tilda Otterdahl, Alicia Jönberg, Elvira Aaby-Ericsson och Noelle Ekander har alla gjort sitt yttersta och lyfts fram av hejaklacken som sjungit personliga sånger om var och en.

Vi har kämpat tillsammans på olika sätt men hamnat utanför andra omgången med minsta möjliga marginal. När sanningen går upp för oss är det som att luften går ur en ballong. Det mumlas, suckas. Blir sedan knäpptyst. Istället för att ladda för en ny omgång får vi alla packa ihop och förbereda för hemfärden.

Så är det med vinnarskallar. De gillar inte att förlora. De gillar framför allt inte att hamna utanför topp sex med minsta möjliga marginal.

Men stopp ett tag! Här gäller det att zooma ut. Byta grodperspektiv mot helikopterperspektiv och betrakta det som hänt på avstånd. Vinnarskallar hatar att förlora – visst, men vad är det vi just sett?

Vi har sett en SM-debuterande klubb sluta sjua.

Växjöortens Fältrittklubb är Sveriges sjunde bästa klubb.

Sjunde bästa.

Det är fantastiskt.

Om glaset är halvtomt eller halvfullt? Halvfullt, givetvis. Mer än så. Det är mer än halvfullt. Det vi gjort tillsammans är någonting vi alla kommer att minnas för resten av våra liv.

Gemenskapen. Peppningen. Hejaramsorna. Glädjen.

Vi är ett 30-tal VFK-medlemmar som under tre dagar umgåtts, mockat, hejat, grillat, skrattat och hoppats tillsammans.

Allt tack vare ett lag med vinnarskallar som lyckats kvala in till klubbens första lag-SM någonsin.

Det finns någonting väldigt vackert i det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Tidigare i år ägnade jag mig åt en förutsägelse här i bloggen. Jag hade en tydlig föraning om att mitt ponnypappaliv skulle gå in i en ny fas. Från att i stort sett alltid ha kunnat finnas på plats på varje tävlingsställe men även några större cuper och meetings per år bedömde jag att jag skulle gå in i en fas på distans. En tråkigare fas, där känslan av att vara åsyna vittne till allt som händer och finnas där för sina barn mer och mer övergår i en nervös titt i Equipe eller – om jag har tur – Equisport.

Så har det också blivit.

Högre tävlingsklasser kräver fler mil att köra och ibland även en övernattning eller två, vilket i vissa fall omöjliggör närvaro av samtliga medlemmar i Team Enestubbe.

Det började redan i Trettonspelen i januari och har fortsatt med ett antal andra, mer långväga, tävlingar.

Övriga familjen med två hästar är iväg.

Jag stannar hemma och ser till att resterande fyrfota kvintett har det bra och får mat i rätt tid.

Jag kan redan slå fast att jag inte kommer att vänja mig. Att känslan av tomhet nog alltid kommer att finnas där. Så är det bara. Det är tråkigt att vara ponnypappa på distans, om sanningen ska fram.

I dag var det likadant. Strax efter klockan 09.00 tog jag farväl av Malin, Angelo och LillyBelle och en mycket välpackad lastbil som rullade iväg på grusvägen med slutdestination Strömsholm.

Men vet ni?

Min fysiska frånvaro gäller bara i dag.

Känslan av tomhet är bara högst tillfällig.

I morgon sätter jag mig i bilen och hakar på upp till den anrika riksanläggningen jag än så länge bara sett på bild.

Jag ska till Strömsholm i fyra hela dagar – och jag kan knappt hitta orden som beskriver hur glad jag är över det! Om jag ändå ska försöka känns det som det gör inför en sedan länge emotsedd semesterresa utomlands. Man räknar dagar, man gör mentala och fysiska anteckningar över vad som ska packas ner och framför allt: Man visualiserar resmålet, försöker tänka ut vad som väntar, vad som ska hända och hur roligt allt kommer att bli.

Anledningen till att vi över huvud taget genomför ett meeting från fredag till tisdag 45 mil hemifrån är att Växjöortens Fältrittklubb för första gången någonsin kvalificerat sig till lag-SM för ponny. Angelo är reserv i laget, kommer inte att hoppa SM-finalen men vill så innerligt gärna uppleva det, heja på sitt lag och dessutom rida ett gäng kringklasser. Upplägget är detsamma för LillyBelle. Hon kommer att heja på Angelos lag och själv rida ett antal klasser under helgen. Känslan att få vara med om någonting stort tillsammans, på en mytomspunnen plats, med en väderlek som inte lär svika – det spelar liksom ingen roll hur det går. Det bästa är att bara vara där. En förmån.

Tack vare att några hjältar ställer upp och sköter ruljansen med övriga hästar och tre kaniner här på hemmaplan kan jag nu – troligen bara tillfälligt, men ändå – återgå till den första sköna fasen som ponnypappa: Fasen där jag är på plats.

Det ska jag verkligen vara.

Jag ska vara otroligt mycket på plats.

Jag ska heja, boosta och uppmuntra.

Jag ska skoja, skratta och äta gott.

Jag ska fota, skriva och intervjua – för givetvis tänker jag skicka in lite texter till Smålandsposten också och rapportera från livet under Strömsholmsdagarna. Jag går på semester i mitten av juni men ärligt talat känns det som att den redan börjat.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I dag vill jag rikta ett stort tack till följande personer: Nils Peter Mathiasson, Oscar Andersson, Gunnar Collin och Helmer Key.

Känner ni igen dem?

Skulle inte tro det.

Och faktum är att det inte är dessa herrar jag egentligen avser hylla. Däremot vill jag hylla ett ord som kvartetten gett upphov till. Herrarna grundade 1916 företaget AB Mackmeter, som tillverkade bensinpumpar. Namnet Mackmeter var till de första fyra bokstäverna en akronym av de fyra ägarnas efternamnsinitialer. Med åren utvecklades Mackmeter till en allmän benämning på bensinpumpar oavsett märke och sedan 1950-talet har ordet i avhuggen form blivit ”mack”, även år 2023 ett ord vi i dagligt tal använder som synonym till bensinstation.

Denna fredagseftermiddag inser jag ännu en gång att ordet mack är väldigt coolt och att en mack är ett underbart ställe att stanna till vid. Bara minuter tidigare har jag lagt i ettans växel för hemfärd från Värnamobygdens pittoreska anläggning vid lilla Sörsjöns strand. Eftersom Malin jobbar och jag är schemaledig är jag den ende vuxne på resan. Det händer inte speciellt ofta men när det händer är det en stor sak för mig.

Till höger om mig, i lastbilens passagerarsäte, sitter en i vanlig ordning munter och pratglad Angelo. Han är med som groom och ska tävla först i morgon, när det väntas lagtävling i division 1 i samma Värnamo. Längst bak i bilen står en samlad Tango och äter sitt hö. I baksätet, mellan oss och Tango, sitter ett levande åskmoln och grymtar ohörbara ord.

Vi vet att det är lönlöst men vi försöker ändå säga vad vi tycker.

Att LillyBelle ridit bra.

Att Tango skött sig än en gång på den för honom ovana Lätt B-höjden.

Att det kommer en ny tävling, på samma plats, redan på söndag.

Ingenting hjälper.

Hon har blivit utesluten i sina två starter och åskan bakom oss ser ut att vara över oss vilken sekund som helst.

Då får jag syn på den.

Macken, i Värnamokrysset precis vid E4:an.

Till och med två mackar.

Med mackarna föds en idé.

Plötsligt kommer jag på vad LillyBelle frågade mig i går.

– Pappa, får jag en massa godis när vi ska till Värnamo?

– Klart du får, svarade jag.

Nu har jag fått idén, ser läget och överger helt de tafatta försöken att framhålla de bra sakerna LillyBelle gjort på banan.

– Det där godiset vi snackade om i går – ska vi inte köpa det nu? undrar jag.

Inget svar.

Jag fortsätter:

– Det finns ett ställe precis här borta. Jag stannar här.

– Okej då.

Sedan sker magin. Jag parkerar, slår av tändningen och går ut ur bilen. Barnen följer med. Angelo först, men LillyBelle är verkligen inte sen att haka på. Redan här syns en förändring hos LillyBelle och två minuter senare är allt glömt. När jag betalat har Angelo valt en godispåse och en dricka medan LillyBelle med stor entusiasm plockat till sig tre kinderägg, en mindre chokladkaka och en softdrink.

Förtrollningen är bruten.

Resterande sex mil blir en ren triumffärd med massor av skratt i bilen. Uteslutningarna är som bortblåsta och det hotande åskregnet i baksätet har övergått i samma väder som finns på andra sidan vindrutan: strålande sol och 19 grader.

Macken är magisk, inte bara när du behöver trolla fram ett gott humör hos en tävlingsmänniska med hett temperament. Macken har någonting för alla, alltid. Den är det sköna avbrottet från den ofta sega och långdragna tristess bilåkande innebär. Det ska mycket till för att någon ska sitta kvar i bilen under ett mackstopp och jag kan nicka gillande när jag ser slogans av typen ”En vän på vägen” och ”Det du behöver, när du behöver det” eftersom de verkligen stämmer.

Mack, det är akronymen vi alla älskar.

Och dra dig inte för att köra macktricket – när ingenting annat hjälper.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Mellan den djupaste besvikelse och den största glädje finns de. De små luriga marginalerna. Turen och oturen. Det lilla som som får brädan att tippa över åt det ena eller det andra hållet. Den senaste tiden har jag, med en blick på vår egen hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb, bevittnat detta på nära håll. För man kan lugnt säga att VFK fått smaka på båda medicinerna.

Inför förra helgen kunde vi nästan känna förväntningarna i luften, ta på dem. Efter en lång lång vinter hade kalendern äntligen letat sig en bit in i maj. Maj, förresten. Årets bästa månad.

Innan mina barns hästintresse gick från medelstort till ren besatthet och vi gick från två till sju ponnyer hade jag alltid september som årets favoritmånad. Efter en lång härlig och varm sommar kändes det skönt att välkomna den milda hösten. Att hantera två små ponnyer var en promenad i parken året runt. Inte ens ansträngande.

Nu har jag kommit på andra tankar. För en som anammat ridsportens livsstil är maj oslagbart. Ingen is att hacka sönder, inga fingrar som fryser sönder, inga frysboxar till ridhus att plågas i vecka ut och vecka in.

Maj är värme, utomhussäsong och utomhustävlingar där allt roligt finns inom räckhåll och känslan är att vintern, den kommer aldrig mer tillbaka.

Det är därför man nästan kunde ta på förväntningarna på VFK inför föregående helg. Växjö Spring Show står nämligen på programmet. Den första av flera stortävlingar i VFK-regi den här säsongen och med drygt 600 starter.

Som vi längtat.

Som vi väntat.

Då kommer chockbeskedet.

Tävlingen inställd!

Ett enda litet fall av virus i stallet och vips, hela tävlingen blir till en icke-tävling. Alla förberedelser, allt ideellt arbete som lagts ner, alla pengar, alla mobila boxar som monterats upp – allt är plötsligt förgäves och tredagarstävlingen blir till en nolldagarstävling. Virusfallet leder även till att Växjö Distansryttarförening tvingas skrota sin årliga klassiker Dackeritten, som i år skulle ha innehållit SM för juniorer och young riders.

Det är sämsta tänkbara tajming och hopplös besvikelse efter att små saker gjort stora förödande skillnader. Jag kan bara hoppas att anläggningen snart är virusfri. Vad jag hört mår den smittade hästen bra, inga andra hästar har visat symptom och karensdagarna tickar på.

Det är bara för klubben att bryta ihop och komma igen. Och ett bättre sätt eller en större morot för att komma igen än det som hände på andra tävlingsplatser medan VFK:s stod ofrivilligt tom är svår att finna.

Det var i tävlingarna i Västervik det hände. Sista omgången av ponnyelitens laghoppning i den östra zonen. VFK, som tidigare haft lite stolpe ut, är inte bara tvingat att vinna för att ha chansen att ta sig vidare till SM i Strömsholm. De måste även – som vi sportjournalister som bevakar bollsporter brukar säga – ha tur med andra resultat på tavlan. Ett visst lag måste komma sist samtidigt som VFK vinner – annars skrivs ingen historia.

Men det otroliga händer. Efter att första ryttaren Casper Jönberg gjort vad han kunnat men till slut blivit utesluten sätter de tre resterande ryttarna varsin nolla. Först Noelle Ekander, sedan Alicia Jönberg och till sist Elvira Aaby-Ericsson. VFK vinner, har tur med övriga resultat och saken är klar. För första gången i klubbens historia har Växjöortens Fältrittklubb ett ponnylag med på lag-SM i Strömsholm den 6 juni. Det anses så stort att klubben till och med fattat beslut om att boka en supporterbuss som är gratis för alla som vill åka upp och heja fram laget.

Angelo har varit reserv i laget och känner samma glädje som de andra, trots att han inte hoppat ett hinder. Även han ska till Strömsholm, för att rida kringklasser och heja fram lagkamraterna, och just nu pågår planering och logistik inför resan.

Inte nog med det. Apropå lagframgångar var LillyBelle och VFK i farten under söndagens division 3 i Älmhult. Tolv lag kämpade mot varandra och två av dem gick till omhoppning: VFK lag 1 och VFK lag 2. LillyBelle och Peggy brukar vara pålitligheten själva i laghoppning men hade inte sin bästa dag. Det blev ett nedslag i såväl grund- som omhoppning, men vad gjorde det? I lag kan du räddas av dina lagkamrater och det var precis vad som hände när de unga VFK:arna Kajsa Niesel, Alma Lüning och Svea Karlsson svarade för dubbla nollor. De hade dessutom snabbast tid och kunde fira segern med klubbkompisarna i lag 2 som tvåor.

En plats i Strömsholm och dubbelt VFK i topp i division 3.

Det tycker jag att vi är värda efter två hastigt inställda tävlingar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter att ha följt Svenska Ridsportförbundets stämma under lördagen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jo, jag börjar med en bekännelse: Jag kunde inte sluta titta. Blev helt såld. Satt först som förstenad framför datorn innan jag insåg att ”här kan jag inte sitta hela dagen”. Men fascinationen var lika stor när jag kombinerade arbetet på gården med att fortsätta lyssna på stämman i lurarna.

Att sammanfatta vad jag känner, tänker och tycker är egentligen ingen bra idé.

Det är alltför mycket information som ska kokas ner i en enda text, du kommer säkert inte att hålla med om det jag skriver men jag kan samtidigt inte låta bli.

För det första vill jag säga att jag är knockad-till-golvet-överväldigad över det enorma engagemang som finns kring vår sport. 40 motioner. 40! Bara en sån sak säger allt om engagemanget. Att merparten av motionerna berörde de under de senaste åren så omdebatterade trygghetsfrågorna återkommer jag till längre ner i texten.

Men wow! Jag är inte van vid den här typen av engagemang och då ska ni veta att jag är en extremt rutinerad bevakare av årsmöten och stämmor efter snart 30 år i journalistikens tjänst.

Det här var… bra, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Bra, i allt från den excellenta ledningen av mötet av Christer Pallin till föredragningar och inspel utifrån distrikt och föreningar. Det kändes spännande och se – och hörvärt från start till mål. Jag upplevde ingen dötid och ingen seghet trots alla punkter på dagordningen och trots alla dessa 40 motioner.

Det fanns också en särskild anledning till att jag över huvud taget satte mig framför datorn. Det fanns till och med två anledningar. Den ena anledningen var förstås att se om Sandra Ruuda skulle gå från nominerad till nyvald ordförande. Eftersom inga andra förslag än valberedningens, det vill säga Sandra Ruuda själv, inkom blev punkten 12 på dagordningen en av mötets mest odramatiska.

Den andra anledningen till mitt intresse för stämman var Ulf Brömster.

Sandra Ruudas företrädare.

Ridsportsveriges i särklass mest utskällda och bespottade man de senaste åren. Att döma av all den kritik i krönikor och bloggar och alla de fruktansvärt upprörda Facebookkommentarer jag sett riktas mot Brömster hade jag väntat mig att någon form av Darth Vader, Tengil eller annan gestalt med ondskefull aura skulle dyka upp på stämman.

Upp på podiet klev en välklädd och till synes fullt normal människa som inte bar några synliga tecken på ondska. Med lågmäld stämma och väl valda konstpauser redogjorde Brömster sedan lugnt, torrt och sakligt för de ärenden som låg på den avgående ordförandens bord. Han svarade för styrelsen och dess förslag i olika frågor som sedan gick till omröstning hos de cirka 550 röstberättigade ute i distrikten. Rätta mig om jag har fel, men visst röstades det med kraftfull majoritet för styrelsens förslag i samtliga fall?

Ulf Brömster och förbundet har säkert gjort en hel del tabbar och tavlor. Rubrikerna och turerna är många. Ilskan ute i landet har varit stor, för att uttrycka det milt, och det uppstår som bekant sällan någon rök utan eld. Ett stort misstag jag direkt kan fastslå är att styrelsen varit usel på kommunikation. Jag undrar i mitt stilla sinna vad förbundets kommunikationsavdelning haft för strategi när det kommer till hantering av de ämnen som skapat rubriker? Här har Sandra Ruuda att göra för att öka insyn och transparens, den saken är klar.

Samtidigt har någonting gnagt i mig när jag sett all den artillerield som riktats mot ridsportförbundet i de trygghetsfrågor som vållat debatt och skapat rubriker. Min känsla: Det är någonting som inte stämmer här.

Två saker först, för att undvika missförstånd:

• Varje normalt funtad människa har nolltolerans mot alla former av sexuella trakasserier och övergrepp.

• Varje normalt funtad människa vill att förövare får sina straff, att ryttare stängs av och att licenser dras in vid den här typen av fruktansvärda brott.

Detta behöver vi inte ens diskutera. Det är självklarheter. Det är det svensk ridsport kämpar och strider för.

Det jag tycker att vi bör diskutera är vilket förbund vi i första hand ska rikta udden mot när det kommer till trygghetsfrågor i maj 2023. Är det verkligen Svenska Ridsportförbundet? Mitt svar på den frågan är nej. Mitt svar på frågan är Riksidrottsförbundet, RF.

Svensk idrotts hierarki är komplex på ett sätt som möjligen kan tilltala de värsta proffsbyråkraterna men inte många andra. Högst upp finns RF, den av staten utsedda organisation som sköter statens årliga fördelning av drygt två miljarder kronor som delas ut till svensk idrott. Det gör RF till Idrottssveriges i särklass största maktfaktor.

Under RF:s paraply finns alla de 72 specialförbunden. Och tillhör du RF lyder du RF. Punkt.

För mig är RF ett förbund med förlegade arbetsmetoder som inte hör hemma i dagens höga tempo och krav på snabb förändring. Jag vågar påstå att RF:s saktfärdighet bromsar utvecklingen i många specialförbund, kanske framför allt ridsporten.

Man skulle rentav kunna påstå att Svenska Ridsportförbundet blivit en fånge under ett gigantiskt paraply.

Varför?

Det redogjorde Ulf Brömster plågsamt tydligt för när han gick igenom några av de senaste årens mest omskrivna ärenden. Ärenden där ridsportförbundet beskyllts för både det ena och det andra men där sanningen är att förbundets stadgar krockat med RF:s stadgar och bakbundit förbundet.

Två case illustrerar detta med plågsam tydlighet.

• Ungdomsryttaren som anklagades för sexuella trakasserier. Förbundet valde att stänga av ryttaren från landslagsuppdrag. Att förbundet däremot INTE drog in ryttarens licens skapade debatt och väckte ilska. Sanningen: förbundet KAN inte dra in en licens. Visserligen finns stöd för det i de nya stärkta egna stadgarna men eftersom stöd för licensindragning saknas i RF:s stadgar är ridsportförbundet bakbundet.

• Fälttävlansryttaren är ett lika tydligt exempel på när olika regelverk sätter käppar i hjulet. Där valde FEI, det internationella ridsportförbundet, att stänga av ryttaren under utredning efter anklagelser om sexuella trakasserier. FEI har sitt eget regelverk, lyder inte under RF och kan göra som de själva vill. Ryttaren utreddes parallellt av Svenska Ridsportförbundet, som dock valde att INTE stänga av honom under utredningstiden. Något som också ledde till skarp kritik från flera håll. Sanningen och anledningen till det är dessvärre samma som i fallet med ungdomsryttaren: Ridsportförbundet saknade stöd för att göra det, eftersom RF:s stadgar är överordnade specialförbundens.

Detta är allvarligt. Hur kan det vara så här? Jo, om vi liknar förändringsarbete i trygghetsfrågor vid bilkörning har Svenska Ridsportförbundet med de senaste årens stadgeändringar gjort det möjligt att köra i 140 kilometer i timmen på motorvägen medan Riksidrottsförbundet, som bestämmer, beslutat att hastigheten får vara max 70. Att det är så illa bevisas av casen ovan.

Men vadå? Då är det väl bara att bryta sig ur RF och stå på egna ben?

Om det vore så enkelt hade till exempel jätten fotbollförbundet, som länge ansett sig förfördelat, lämnat RF för länge sedan. Det finns mig veterligen inget förbund som ens tänkt tanken att lämna RF. För utan ett medlemskap i RF får du inga statliga pengar, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva föreningsidrott i den utsträckning vi gör. Om ridsportförbundet skulle dra sig ur RF tappar man intäkter på omkring 30 miljoner kronor årligen, vilket skulle ge en omöjlig ekvation och heller inte lösa några problem.

Svenska Ridsportförbundet är absolut inget mönsterförbund, men i de frågor som ligger många av oss närmast hjärtat är Svenska Ridsportförbundet till stor del en fånge under det stora RF-paraplyet. Att ridsportförbundet sedan 2015 vidtagit 15 åtgärder för att stärka trygghetsarbetet medan RF under samma tidsperiod mäktat med tre (visselblåsarfunktion, uppförandekod och begränsat registerutdrag) understryker en förödande otakt i arbetstempot och viljan till förändring.

Vi ska fortsätta att med kritiska ögon granska och ifrågasätta Svenska Ridsportförbundet.

Varje förbund ska granskas och ifrågasättas.

Men vi ska heller inte glömma att det finns ett annat större och mäktigare förbund som bromsar mycket av det vi vill förändra och stärka i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har precis gått in på Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige för att göra ett inlägg när jag noterar två saker. En gruppmedlem, Fredrik, har nyligen gjort ett inlägg med exakt samma ämne som jag tänkt skriva om. Jag noterar även att det Fredrik skrivit är exakt de ord jag själv vill få ur mig:

”Visst är det något speciellt när det är lag. Vanlig individuell tävling i all ära. Men när det är lag så är det något speciellt. Men ser gemenskapen hur alla stöttar varandra och hejar på.”

Precis så är det.

Jag ser även i kommentarfältet att känslan delas av fler.

”Rida lag är en ynnest” skriver en medlem.

”Lagtävlingar är underbart” skriver en annan.

Det är bara att hålla med.

Att en av de individuella sporter där utövarna är som mest utsatta och ensamma när de tävlar också kan erbjuda tävling i lag är inte bara otroligt bra utan framför allt otroligt viktigt. Tre eller fyra ryttare går ihop och blir ett lag, med allt vad det innebär. Plötsligt blir klubben eller rentav hela nationen en mittpunkt, vilket vi inte minst fått uppleva under senaste OS och VM. Kanske har de två blågula laggulden bidragit till att vi i dag om möjligt känner ännu mer för lagtävlingen och än tydligare sjunger dess lov.

För något speciellt är det, tveklöst. A:1a-bedömningen. De ständiga omkastningarna i resultatlistan. Ovissheten. Hejaropen. Applåderna. Nervositeten. Allt finns där även i en ponnylagtävling. Mekanismerna och regin är exakt likadana som under stora mästerskap. Känslan av att alla måste göra det tillsammans, känslan av att man både kan rädda sina lagkamrater såväl som att man kan bli räddad av dem. Lagtävlingen är faktiskt den enda disciplin som ger hoppryttaren en chans att reparera sina misstag genom en lagkamrat och jag är övertygad om att den känslan är viktig och skapar just lagsammanhållning.

Själv har jag och de andra på Abena Arena i Växjö serverats en minst sagt spännande avslutning på premiärtävlingarna på hemmaplan, där den avslutande klassen var ponnylagens division 1. Det är den andra omgången och fem entusiastiska klubbar ska mäta sina krafter med varandra. Angelo ingår i Växjöortens lag tillsammans med Wille, Ayleen och Elvira. Alla fyra har ridit bra i de individuella klasserna där särskilt Elvira utmärkt sig genom att vinna Guldcupen, den största cupen under Valborgshoppet, som tävlingarna kallas.

Det spelar ingen roll om det är grundomgång eller omhoppning. Lagtävlingar är lika spännande hela tiden. Eller rättare sagt: i de fall där de tre första ryttarna nollar infinner sig ett alltid lika lättat lugn före stormen. LillyBelle, som tävlat bra individuellt och vunnit Bronscupen med Peggy och kommit trea i en klass med TW, utgör nu hejaklack tillsammans med en handfull klubbkompisar. De har ambitiöst skrivit ner ramsor, en ramsa för varje ekipage. När klacken sjungit för tredje gången har i tur och ordning Wille, Ayleen och Angelo svarat för varsin felfri ritt. Elvira kan därför unna sig lyxen att avstå och spara sin ponny. Vi är klara för omhoppning! Känslan är magisk.

Till final går också Vaggeryd-Skillingaryd, som ridit mycket skickligt, och Tingsryd, där sista ryttaren Molly behåller ett iskallt lugn i sista omgången och säkrar lagets tredje nolla.

Tre lag ska göra upp.

Svårighetsgraden är Lätt B+.

Ni vet känslan.

Först ut för oss är Wille, som siktat in sig på att göra en snäv sväng mellan två hinder. Wille rider fint men chansningen går inte hem. Det blir fyra fel. Efter Wille kommer Ayleen som kämpar stenhårt och lyckas fixa en nolla. Sedan stiger den personliga nervositeten till ohälsosamma grader.

Pulsen är hög oavsett när eller var jag ser mina barn tävla. Att se Angelo och Rosie i en lagomhoppning är nästan outhärdligt spännande. Men Angelo har en fin rytm i sin hoppning, Rosie svarar på allt han gör och snart jublar både hejaklacken och vi andra Växjösupportrar. Två nollor är hemma. Återstår gör Elvira med sin D-ponny Bobbys Son, som strålat av självförtroende hela helgen. Det finns ingen osäkerhet i Elviras ridning, bara en sund självsäkerhet. Hon hittar den snäva svängen få andra vågar sig på och tar sig sedan lekande lätt över hindret. Elvira fixar tredje nollan och klockas dessutom för en supertid.

Vi noterar att vi ligger etta, sju sekunder före Vaggeryd-Skillingaryd. När sedan Tingsryd inte lyckas komma upp i tre nollor är det klart. Växjöortens Fältrittklubb vinner, dessutom på hemmaplan. Och här kommer lagglädjen in. Vi som tittar kan dela den med fyra ryttare, med ett helt lag och att se ett helt lag rida ärevarv är snudd på oslagbart.

Det är sant det som står i kommentarfältet på Facebook:

Rida lag är en ynnest.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här. 

Jag befinner mig långt inne i en dröm. En dröm om en hund. Vår hund Doris. I gränslandet mellan dröm och verklighet börjar jag höra musik, eller i alla fall sång. Sedan känner jag en liten varelse som hoppar rakt på min mage och sedan fortsätter uppåt. När jag blir slickad i ansiktet av den Doris jag nyss drömt om slår vakenheten till. Då hör jag även sången från de tre övriga i huset: ”Ja må han leva, ja må han leva…”.

Just det, slår det mig.

Jag fyller ju år i dag.

Att fylla 50, som jag gjorde i fjol, var lättare att ha koll på. Det är jämnt och fint och på ett sätt kanske den största födelsedagen i livet. 51 – det är något annat. En siffra som glöms bort och en födelsedag jag själv haft svårt att komma ihåg.

Likväl pryds frukostbordet av två paket; ett stort och ett litet. Jag öppnar och ser en högtryckstvätt (som av en händelse något hushållet är i behov av sedan den förra blivit uttjänt). I det lilla paketet ryms ett gäng tvättsvampar. Signalen är tydlig: Grattis på födelsedagen – lastbilen skulle må bra av en tvätt!

Det känns ändå skönt att bli firad – och firande är faktiskt det enda temat i den här texten.

För firat kan man lugnt säga att den här staden gjort under den senaste veckan. I måndags satt hela Växjö (nåja, kanske inte men det låter mer dramatiskt) på helspänn i en nervös nagelbitande väntan på om det skulle bli ännu en guldfest. Samma måndag firade jag först att min torrhosta äntligen försvunnit (fick en värstinginhalator utskriven av min doktor som gav omedelbar effekt) och kunde äntligen använda min röst i professionella sammanhang. På Smålandsposten sände vi direkt och snackade upp matchen från Växjö Lakers förmiddagsträning och i pauserna under matchen var jag gäst i Lakers studio där vi analyserade matchen bit för bit. När det hela var över hade Växjö Lakers gjort det man är bäst i Sverige på och vunnit sin fjärde SM-final på åtta år. Isen i Vida Arena täcktes av guldkonfetti och atmosfären kokade av guldglädje. Det stora firandet fortsatte under tisdagen då hjältarna möttes av närmare 7000 supportrar på Stortorget och mottog folkets jubel och hyllningar.

Jag firade därmed också att jag är ute ur slutspelsbubblan som starkt påverkat vardagen under de sex senaste veckorna.

Men inte nog med det.

Söndagen innebar hopptävlingar i Braås och vi kan väl lugnt påstå att det blev firande även där. Braås är ett i raden av små smultronställen på tävlingskartan man gärna reser till då och då. Det är en inbjudande och anspråkslös men samtidigt oerhört mysig anläggning mitt ute i skogen som erbjuder klasser både för de allra yngsta och för de som hållit på ett tag.

Vi beger oss till Braås med Tango och Peggy i lastbilen. Det är åter LillyBelle som ska tävla och upplägget skiljer sig en aning mot det normala. Att Peggy och Tango är anmälda till två klasser är inga konstigheter. Det som sticker ut är att det är LillyBelles bästis Ayleen som tävlar Peggy i den första klassen. Tjejerna går banan tillsammans, tipsar varandra om svängar där det går att tjäna lite extra tid och sedan drar det igång.

Ayleen och Peggy gillar varandra direkt och när det hela är över kan både Ayleen och vi andra fira dagens första seger. LillyBelle rider sedan Tango superfint och tar hem segern i kategori B. Efter att vi tagit en skön paus i det milda sköna vädret med varsin tacotallrik är det sedan dags för nästa klass, en LC. Nu är det LillyBelle för hela slanten. Hon är först ut med Peggy (som är ensam A-ponny) och sist ut med Tango. Efter att hon hittat några spektakulära svängar i omhoppningen är hon och Peggy i ledning när hon åter ska bege sig ut med Tango, som sista startande. Tangos fina form håller i sig och det blir en dubbelseger.

Sedan är det dags att fira ännu en gång under denna firandets vecka i Växjö.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag befinner mig inuti två bubblor. En bubbla som är väldigt kul att vara i. En annan som är ett rent helvete. Den roliga bubblan är det pågående SM-slutspelet i hockey där ni som följer det vet att Växjö just nu spelar final, med chans att ta hem sitt fjärde SM-guld på åtta år.

Att leva i en sådan bubbla med match, förhandstexter, resa, match, förhandstexter, resa dag efter dag är ett speciellt sätt att leva. Att göra det som sportjournalist med hockey som specialämne är en av årets stora höjdpunkter.

Livet vore ljuvligt just nu om det bara var den bubblan jag befann mig i. Den andra bubblan är motsatsen till allt vad den första erbjuder. Jag går nu nämligen snart in på min fjärde vecka med torrhostan från helvetet och ärligt talat: en del av mig har upphört att existera normalt, en del av mig är komplett galen. Jag lever i ett smärtsamt töcken, med en känsla av att vara under vatten och aldrig lyckas ta mig upp till ytan.

När det var som värst hade jag fyra raka nätter i princip helt utan sömn. Jag har vid det laget testat allt som finns och kommit fram till en märklig slutsats: Varför finns det år 2023 ingen enda hostmedicin som hjälper mot hosta?

Någonstans anar jag att det finns hjälp. Riktig hjälp. Jag tänker: om jag var statsminister, Kung Carl XVI Gustaf eller Ed Sheeran mitt ute på världsturné och var tvingad att använda min röst – hade jag då inte fått hjälp? Bättre hjälp? Någon hemlig specialmedicin som verkligen tar bort hostan? Någonting i mig tror det.

Därför kontaktar jag vårdcentralen, där man numera måste ha världens bonnröta för att över huvud taget få en tid. När det inte går uppsöker jag vad jag tror är ett säkert kort: jourläkarcentralen, som hjälpt mig ett antal gånger tidigare i livet. Väl framme på jourläkarcentralen är dörren låst och jag uppmanas att trycka på en knapp.

– Har du en bokad tid? svarar en röst.

– Nej, det här är väl JOURläkarcentralen? Hit får man väl komma in och sätta sig och vänta på sin tur?

– Inte längre. Numera tar vi bara emot bokade tider.

– Skojar du?

– Nej, så är det.

– Jaha, det finns ingen hjälp att få?

– Det enda du kan göra är att åka till akuten.

Jag tar rösten på orden. Åker till akuten och inser att akuten är fortfarande akuten. Här behöver man åtminstone inte boka tid, men det är väl också en tidsfråga, tänker jag. Får till slut prata med en vänlig sjuksköterska som säger som det är:

– Du kan få en plats här, vänta hela natten eftersom du är lågprioriterad. Sedan kommer doktorn att skicka hem dig.

– Jag kan alltså inte få någon hjälp?

– Nej, inte här. Om jag pratar som privatperson kan jag komma med ett tips. Koka upp vatten, skala en gul lök och lägg ner i vattnet. Sedan placerar du det i ditt sovrum.

Jag är så desperat och så utomjordiskt trött att jag lagt två grankvistar i kors och sprungit baklänges fem varv runt huset om någon tipsat om det. Därför testar jag hett vatten och lök, bara för att konstatera att den enda effekten blir en märklig lukt i rummet men ingen förbättring när det gäller hostan.

Jag har tagit ledigt från jobbet när jag kunnat men slutspelstider är tajta tider och jag har även försökt jobba så gott det går. Sett matcher hemma, suttit i ett hörn och hostat i arenorna. Den senaste veckan har hostattackerna kommit med lite glesare mellanrum men jag har ändå hostat så kraftigt under så lång tid att det satt sig på stämbanden.

När jag i söndags skulle intervjua Växjös tränare Jörgen Jönsson fick jag ta intervjun via sms, eftersom jag inte fick fram ett ord. När C More i onsdags hörde av sig och ville ha mig som studiogäst under torsdagens match fick jag såklart också tacka nej, av samma anledning.

Mitt i allt detta var det en befrielse att förra helgen åka ut på hopptävling i lilla mysiga Lenhovda. Det var årets dittills soligaste dag (den har följts av ett par som varit ännu soligare), det var varmt, skönt och underbart att bara få vara. Ungefär en gång i kvarten fick jag smyga iväg och ge en hostkonsert för mig själv men den övriga tiden kändes precis som det ska kännas när livet är perfekt.

Tävlingssäsongen är äntligen här, det kan bli nytt SM-guldfirande på Stortorget i Växjö – och trots att det inte finns några hostmediciner som hjälper mot hosta ska jag nog ändå snart kunna sticka hål på helvetesbubblan

Jag såg Angelo för första gången tävla på Erika (slutade med fyra fel). Jag fick sedan se LillyBelle och Tango, som hon tagit till sitt hjärta och börjat tävla igen. För mig lyste de upp hela tävlingen med ett väldigt fint sätt att ta sig an banorna. Det slutade med dubbelseger; både i LD och LC, innan jag körde tillbaka till Växjö för att inom ramen för x antal nya hostattacker bevaka Växjö Lakers första finalmatch.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Han gjorde det. Han tog hem det. Ismannen Henrik von Eckermann blev den förste svensken att vinna världscupfinalen och vi sitter alla här och är jätteförvånade.

Nej, det gör vi inte.

Nej, det är vi inte.

Ryttaren som är bäst i världen, ryttaren som mer eller mindre bestämt sig för att sluta riva hinder – det är klart att han gjorde det. Och att en som inte längre behärskar den tvivelaktiga konsten att riva är den som river mur efter mur är en kul liten ordlek i sig.

Han rev VM-muren.

Han rev top 10-muren.

Nu har han rivit världscupmuren och en gång för alla skrivit in Sverige i historieböckerna där också.

Sommaren 2024 återstår den sista blågula muren att riva för Henrik von Eckermann. Gör han det och vinner individuellt OS-guld i Paris har Sverige vunnit allt som går att vinna. Jag är så otroligt tacksam över att få leva i en tid där jag haft äran att bevittna dessa historiska idrottsbragder en efter en. Fått uppleva svensk ridsports absoluta genombrott som global stormakt. Fått känna stoltheten över att dela nationstillhörighet med världens bäste utövare av den sport man själv så intensivt följer.

Att vinna världscupen i hoppning är enormt stort. Det är fullt jämförbart med en Grand Slam i tennis eller en majortävling i golf. Eftersom jag konsumerat massor av tennis och golf i ett tidigare liv – innan ridsporten tog över både mina tankar och mitt förstånd – vet jag också vilken enorm uppmärksamhet de stora segrarna fick. Det skrevs sida upp och sida ner i varje publikation med självaktning när Henrik Stenson 2016 spelade sitt livs golf och vann The Open, världens mest prestigefyllda golftävling, som förste svenske herrspelare någonsin. För detta belönades han i slutet av året, utan minsta protest, med Svenska Dagbladets bragdguld. Samma sak när en 17-årig Mats Wilander vann Franska Öppna Tennismästerskapen 1982. Inga protester då heller, men däremot ett roligt grattistelegram från huvudutmanaren IFK Göteborg, som samma år vunnit Uefacupen: ”Grattis Mats! Vi slog för många bollar i nät!”.

Henrik von Eckermanns bragd håller jag lika högt som Stensons och Wilanders. Det är prestationer på samma höga nivå, i samma knivskarpa konkurrens, i samma utsatta läge. Om världscupfinalen gått säg i Stockholm, Göteborg eller Köpenhamn tror jag också att stora delar av svensk sportmedia varit på plats. Nu var det i Omaha den iskylige supersvensken återigen visade att han vägrar att ta stryk av någon och Omaha är knappast ett resmål dit svenska tidningsredaktioner skickar sina anställda. Speciellt inte under årets mest späckade sportårstid där SM-slutspelen i alla vintersporter avgörs samtidigt som giganten fotboll startar sin säsong. Även om jag kan tycka det är synd vet jag att resurserna helt enkelt inte finns. Därför blev det TT som, via tv-sändningarna, fick vara alibiombud åt de etablerade tidningsredaktionerna under världscupfinalen. Den enda krönikan om von Eckermann jag hittat utanför ridsportens egna sajter skrevs av min goda vän Malin Fransson på Dagens Nyheter. Även om Malins krönika som vanligt var välskriven hade jag velat läsa intryck från fler tyckare.

Som jag skrev: prestationen Henrik von Eckermann utfört ligger i paritet med och uppfyller alla krav för ett bragdguld och borde lätt förtjäna en kandidatur till Jerringpriset. Jag önskar att vi alla håller det i minnet och att vi inte är sena att påtala det för diverse nomineringsjuryer till hösten.

Ska vi lova varandra att höja vår röst för Henrik von Eckermann?

Det är det minsta vi kan göra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

De senaste dagarna har varit en ”å ena sidan, å andra sidan”-period på året.

Å ena sidan en vecka där alla i familjen turats om att vara sjuka, Angelo först, sen LillyBelle, Malin och jag (hostig och snuvig för närvarande). Det har skapat det där oundvikliga tillståndet där man är lite gnälligare och surare än vanligt, även när det gäller småsaker. Det i sin tur orsakas av att man i allt väsentligt är långsammare i både tanke och handling. Gruppkrassligheten medför en tröghet som är störande, svår att kontrollera och som inte direkt inbjuder till mysiga familjekvällar.

Å andra sidan befinner vi oss i en tid där vi tagit oss in i årets fjärde månad. En månad där ljuset i tunneln bara lyser starkare för varje dag. Bara det är en seger som mjukar upp krasslighetens tjäle av likgiltighet. En månad som inleds med omväxlande kassa och roliga skämt, och innehåller både påsk som påsklov är en bra månad, trots att snön kan komma på korta oväntade besök.

Fram till för några år sedan såg jag även vårens intåg som en skön hälsning om att fotbollssäsongen är nära förestående. Det gör jag fortfarande, trots att jag vet att den romantiska föreställningen om en grön gräsmatta, fullt på läktarna och underhållande spel brutalt krossas av stelfrusna fingrar efter ett besök på en trist arena, en gräsmatta som mer liknar en potatisåker och en publiksiffra som understiger 50 personer.

Nu finns det någonting annat som får mig att längta på ett helt annat sätt. April är månaden då ridsportens utomhussäsong drar igång. Få saker slår känslan av en nyharvad paddock, en välputsad hinderpark och en trimmad anläggning. Det är precis det jag upplever den här måndagen. Krassligheten gör sig visserligen påmind en smula men inte värre än att jag kan hjälpa till att bygga upp en öppen bana på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Vi är ett tiotal som trivs tillsammans och bara en sån sak som att solen skiner på oss är den enda lön som behövs för den lilla mödan.

Här har det förresten under den senaste tiden klubbats ett viktigt beslut av Växjö kommun. 7,5 nya miljoner kronor beviljas till Växjöorten och de ska användas till att bygga ytterligare ett ridhus intill det redan nybyggda. När allt står klart framåt hösten kommer Abena Arena, som anläggningen heter, att bestå av fyra ridhus och tre ridbanor. Det gör känslan av och längtan efter utomhussäsongen ännu starkare. Inom bara några veckor blir det tävlingar både här i Växjö och på hundratals andra ställen i Sverige. Det blir nygrillade burgare, camping med semesterkänsla redan i maj och starter i tusental.

Det är med det i åtanke jag med glädje bär hinderstöd, sätter fast skållor, hänger upp plank och placerar bommar. Banan ser ut att ha genomgått flera spabehandlingar efter en tung vinter. Den är i så fin kondition att jag själv, som knappt suttit på en häst, blir sugen på att testa den.

Sist men inte minst på ”å andra sidan”-kontot ska jag också nämna att klubben i veckan lanserat en nyhet som kallas Månadens ryttare. I samarbete med en sponsor väljs två ryttare ut varje månad som får schabrak, täcke och väst samt en summa pengar att användas till träning och tävling. Den som utses kan vara en tävlingsryttare men likväl en elev på ridskolan. Kriterierna är att ryttaren är en bra kamrat, tar väl hand om sina hästar och bidrar till god stämning. Det gör mig stolt att meddela att LillyBelle som en av två blivit utsedd till april månads ryttare i VFK. Jag är part i målet men jag vet få som sliter så hårt i stallet och som ger sina hästar mer kärlek än hon. Jag tycker att juryn gjort ett bra val!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det låg i luften, som man brukar säga. De senaste årens händelser, turbulens och stenhårda kritik mot Svenska Ridsportförbundet i allmänhet och ordförande Ulf Brömster i synnerhet krävde en förändring.

Jag är för dåligt insatt i turerna kring de allvarliga och känsliga frågor som bland annat den här tidningen berättat om för att kunna uttala mig i någon sorts sakfråga. Men det räcker med att ha tagit del av kritikstormarna i sociala medier för att inse att ett omtag är nödvändigt om förbundet vill återskapa ett förtroende och en trovärdighet gentemot medlemmar och övriga ridsportsverige. 

Jag har sett det förr, i andra förbund och organisationer. Man vet liksom när det inte går länge, när förtroendekapitalet är förbrukat och, som Janne Loffe Carlsson säger i Göta Kanal, när någon ”skitit i det blå skåpet”.

Det turbulenta 2022 har krävt mer än så. På något sätt har det, efter allt som hänt, känts givet och logiskt att den som får uppdraget att leda ett hårt kritiserat förbund mot en bättre framtid är en kvinna. Och ärligt talat: efter 111 år med män i toppen kan man väl lugnt påstå att det också är på tiden att det sker. Kvinnor på tunga ordförandeposter inom idrotten generellt är nästan lika ovanligt som att plocka kantareller i februari. 

När det gäller styrelsearbetet i den lilla lokala klubben har jag inga problem med att ett visst kön dominerar. Där är jag faktiskt mer förvånad över att det ens finns styrelser. Att sitta i en styrelse i en liten förening som omsätter ett par miljoner kronor och utföra ideellt arbete är en allt annat än avundsvärd syssla.

Jag vet valberedningar som sliter sitt hår i jakten på personer som kan tänka sig att ingå i en styrelse. Den valberedning som får någon att ens ställa upp, man eller kvinna, är en nöjd valberedning. Att männen dominerar där, brukar jag skämtsamt säga, beror på att kvinnor är smartare än män och har vett att tacka nej när valberedningen ringer.

Att leda arbetet i en hel sport och ingå i en förbundsstyrelse är en helt annan sak. Här handlar det inte om att få någon att vara snäll och ställa upp. Här handlar det om vilka som ska ges makten, förmånen och det yttersta ansvaret för att staka ut en framtida väg för sporten både lokalt, nationellt och internationellt. Att leda ett förbund är ett prestigeuppdrag många strävar efter.

Här har kvinnor historiskt varit en enorm bristvara, men sakta men säkert håller det på att ändras. Jag ser det till och med i sporten jag skriver om mest, den machostämplade ishockeyn. Den som leder tvåmiljardersorganisationen Svenska Hockeyligan i dag heter Jenny Silfverstrand, en ultrakompetent kvinna från Göteborg som tidigare innehaft vd-posten i Djurgården Hockey. Hon gör ett strålande jobb. Växjö Lakers, laget jag bevakar, blev 2018 den första svenska elitklubben i hockey att utse en kvinna till ny ordförande. När ordföranden tackade för sig valde valberedningen åter att nominera en kvinna att hålla i ordförandeklubban.  

Det går framåt – och nu är det äntligen dags för ridsporten. Att valberedningen sökte en kvinna tog jag för givet. När jag på torsdagens förmiddag såg vem den nominerade till ordförandeposten är kände jag mig både glad och lokalpatriotiskt stolt.

Sandra Ruuda!

Från min egen klubb Växjöortens Fältrittklubb.

Min frus tidigare chef.

Mamman till mina barns kompis Doris.

Wow!

Nu är det upp till årsstämman den 6 maj att rösta fram Sandra Ruuda till ny ordförande men det är formalia. Precis allt tyder på att det blir 48-åringen från Växjö som kommer att ställas inför lika inspirerande som tuffa utmaningar.

Om hon kommer att klara av det?

Det är jag helt övertygad om.

Den Sandra jag känner tar ingen skit, hon vet hur man leder företag och är sedan länge ett proffs på styrelsearbete. Hon är ponnymamma, har rötterna i den lokala ridsportmyllan och är därmed van att slita hårt i stallet varje dag utan att störas av lite smuts under naglarna. Hon är påläst, kompetent och kan hantera det dagliga och samtidigt hålla en stadig blick in i framtiden. Hon är inte konflikträdd, sopar ingenting under mattan och är inte främmande för att fatta de mest obekväma beslut.

Fel kan man alltid ha, men jag tror att jag har rätt när jag påstår att Sandra Ruuda är exakt vad svensk ridsport behöver 2023.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I onsdags var jag kallad till ett digitalt krismöte på Smålandpostens sportredaktion. Jag satt samtidigt i en digital ekonomiutbildning för journalister som vill lära sig mer om hur man gräver fram nyheter. Jag fick smita ifrån de avslutande minuterna av ekonomimötet för att kasta mig rakt in i krismötet.

Det fanns en direkt anledning till att chefen kallade oss alla till krismöte, nämligen denna:

Det går antingen alldeles för bra, eller alldeles för dåligt, för alldeles för många av de idrottslag vi bevakar. Vi ska snart kastas rakt in i en tornado av slutspel och nedflyttningsångest och satt i det nerviga lugnet före den perfekta stormen. Krismötet gällde den fullkomliga orgie i sportdramatik som inträffar några timmar efter att den här texten publiceras:

• Växjö Lakers spelar SM-kvartsfinal hemma mot Luleå.

• Tingsryd spelar ödeskval borta mot Västervik.

• Alvesta spelar en direkt avgörande match för att ta sig upp i Hockeyettan uppe i Mjölby.

• Mitt ute i de mörkaste Smålandsskogarna ska vårt handbollslag Amo HK säkra en plats i Handbollsligan.

• Växjö Vipers spelar SM-kvartsfinal mot Helsingborg i innebandyns slutspel.

• Utöver det kan ännu ett hockeylag, Åseda IF, ta klivet upp i en högre division medan ett annat innebandylag, Hovshaga, kan göra samma sak.

Vi är egentligen två reportrar i tjänst och två som är schemalediga men i kristider är hela styrkan inkallad till tjänstgöring, plus chefen själv som får rycka in. Dessutom är statusen oklar hos två kollegor som aviserar vissa förkylningssymptom. Egentligen bör vi vara på plats på alla dessa avgörande matcher men fem pers på sju matcher är en omöjlighet. Krismötet utvecklas dock till ett kreativt möte. Vi är inte ovana vid tokspäckade sportkvällar utan skarpt lösningsorienterade och efter några små trolleritrick har vi gjort en skiss som ska fungera, åtminstone på papperet. På min lott: bevaka Växjö Lakers, ha en krönika klar när slutsignalen går, kuta iväg på presskonferens, sedan intervjua ett gäng spelare och knattra ner ytterligare tre fyra texter.

Det är så här mitt liv ser ut just nu. Kvällstid kliver jag in i den här enorma slutspelsbubblan där bara dramatiken i heta och avgörande matcher får plats. Allt annat är bortkopplat, fokuset totalt och arbetstempot på en nivå som är direkt ohälsosamt. Jag vet, jag borde ta det lugnt men så här har jag levt varje vår sedan mitten av 90-talet och försök lära den här gamla hunden att sitta, den som kan.

Motmedlet? Rätt gissat. Hästar. Dagpassen är visserligen lika fullspäckade som kvällspassen och ibland undrar jag om jag ens har tid att andas, men det är samtidigt på en helt annan nivå. För att hantera livet i kvällsbubblan finns det få saker som känns bättre än att, efter frukost strax före 07.00, gå ut och ta sikte på stallet. Där finns alltid fyra omockade boxar som hästarna sponsrat under natten. Där finns även två mockade uteboxar med samma typ av generösa bajs-sponsorer som gör att jag kan starta mitt eget meditationspass.

Jag fungerar nämligen så här: När slutspelsbubblan tid pågår – mellan början av mars och slutet av april varje år – skulle det vara till noll hjälp om jag gick omkring sysslolös dagtid. I sådana lägen kan jag inte slappna av utan går runt och visualiserar det som ska ske om x antal timmar. Jag går bort mig i tankar på vilka vinklar jag ska ha i mitt skrivande senare under dagen och vilka jag ska intervjua.

Att då hitta ett schema som är späckat även dagtid får mig, hur underligt det kan låta, i djup koncentration. Faktiskt är det få saker som under denna tidsperiod kan mäta sig med ett omockat stall, sex vattenkärl inomhus som behöver påfyllning, lika många kärl utomhus som behöver påfyllning och 13 hökassar som kräver att bli pånyttpackade.

Att krydda anrättningen med att hämta ett gäng spånbalar och omsorgsfullt fördela innehållet i behövande boxutrymmen får mig att känna att livet leker. Att tömma proppfyllda skottkärror på gödselstacken ger en inre frid som ingenting annat kan skänka mig just där och då. Att genomföra detta arbete med en snäcka i varje öra, lyssnande på en ljudbok eller podcast, utgör det kitt som håller ihop hela den här smått galna tiden.

När det här blogginlägget publiceras (jag tippar på strax efter lunch på fredag) är det några timmar kvar till nedsläpp. Men tro inte att jag går runt och gör ingenting. Just denna fredag är jag så lyckligt lottad att mina barn är anmälda till en tävling i Ljungby. Där tänker jag tillbringa tiden utanför slutspelsbubblan och invänta Superfredagen på Smålandsposten.

Vilken tur att det finns hästjobb när man som bäst behöver det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns ett problem med tiden. Den går alldeles för fort. Det känns inte som i går men det känns knappast som att fyra och ett halvt år passerat mellan mitt första blogginlägg här på sajten och det jag skriver nu. Då var Angelo och LillyBelle åtta och snart sju år gamla. Till sommaren blir Angelo tonåring och LillyBelle går ut femman. Då knatade de runt på vår älskade A-ponny Tindra på pay and jumps med en hinderhöjd på 20-30 centimeter. Nu drömmer Angelo om SM medan LillyBelle gärna skulle vilja kvala in till Elmia en andra gång.

Ett återkommande citat från olika personer under dessa fyra och ett halvt åt har bränt sig fast i mitt minne:

– Njut av den första ponnytiden. Den är den allra bästa.

Jag förstod innebörden redan första gången någon sa det till mig. Jag förstår innebörden ännu mer i dag. Leken övergår, vare sig vi vill de eller inte, snabbare än vi kan ana till ett stegrande allvar. Det är oundvikligt, ett läge att gilla men samtidigt ett läge man inte måste älska. Ju längre tid som passerar, ju äldre barnen blir och ju mer seriöst de ser på sitt idrottande, desto viktigare är det att ha roligt mitt i allvaret. Få saker gör mig gladare än när jag ser Angelo och LillyBelle busa runt på varsin ponny här hemma. Att på hundra meters avstånd höra deras gapskratt fyller mig med en mjuk och varm glädje i hjärtat. Ja, det börjar bli allvar men det absolut viktigaste är att glädjen alltid finns där och övertrumfar pressen i alla lägen.

Det gäller att vara vaksam. Se till att det roliga verkligen finns där varje dag. Barn kan tröttna, även barn kan bli deprimerade och många barn väljer tyvärr av någon eller rentav båda dessa anledningar att sluta med sitt idrottande.

Samtidigt kan du inte bara lalla runt och lattja. Allvaret är en av de delar som gör idrott attraktivt och därför gäller det att hälla både glädje och allvar i bägaren och mixa runt det till en välsmakande barndrink. Vi gör det genom att varva tävlingar av mer allvarsam karaktär – exempelvis Angelos försök att klara Medelsvår B – med den typ av tävlingar barnen red under sina första år. LillyBelle är till exempel fortfarande så liten i kroppen att hon till sin stora glädje fortfarande kan rida på A-ponnyer. Därför tävlar hon med enorm glädje fortfarande sin älskade Peggy. Angelo kan å sin sida ibland njuta av att tävla sin B-ponny Hilda på lite lägre nivåer för att bara slappna av och ha kul.

Helgen som gick var en helg där vi enbart fokuserade på att ha roligt och på att lägga bort allvaret. Nu var det LillyBelles tur att få tävla och i lastbilen ner mot Skåne stod två B-ponnyer: den notoriska TW och en comebackande Tango, som inte tävlat sedan midsommar men som nu är redo för låga klasser igen.

Hässleholm bjuder alltid på den sortens glädjefyllda och prestigelösa tävlingar som mina barn älskar. Här är det som att dra klockan tillbaka fyra år. Låga klasser, många deltagare och lagom utmanande banor. Det är på en nivå där det visst förekommer besvikna ryttare som gråter en skvätt, men där samtidigt det tråkiga är glömt fem minuter senare. Här kvalas det inte till något, här står den enkla tävlingen i fokus och ett misslyckande är inte hela världen.

Visst blir LillyBelle lite besviken när Tango plötsligt tycker att ett polkagrisfärgat hinder är så läskigt att han tar till ett stopp redan i Lätt E. Men missen är glömd redan långt innan de laddar om till Lätt D, som de sedan vinner. Viss besvikelse råder också när TW får ett stopp i sin Lätt D, men hon har å andra sidan tidigare spurtat starkt och kommit tvåa i Lätt E.

Livet innehåller så himla mycket allvar – och ibland måste det bara få vara roligt. 

Tack för att ni tog er tid – och jag rekommenderar er alla att lyssna på miraklet på väg 23 i podden Fria Tyglar som ni hittar på Spotify, Podcaster och på andra ställen där poddar finns!

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När jag skriver detta har vi precis genomlidit vinterns kallaste natt och morgon. Kvicksilvret var nere på minus 20 grader i morse innan det vände uppåt. Backar jag bandet ytterligare ett dygn ser jag mig själv köra bilen mellan Växjö och Göteborg tur och retur med en aldrig tidigare skådad försiktighet. Jag kryper nästan fram under de första 13 milen fram till Halmstad. Därefter är E6:an i så gott och saltat skick att jag kan följa vad som står på hastighetsskyltarna utan att känna oro eller skräck.

Om jag backar bandet en dag till konverserar jag med en lastbilschaufför. Han var nyss hemkommen från just Göteborg där han i höjd med Landvetter flygplats fått stå i en 3,5 timme lång kö, orsakad av att andra lastbilar fått stopp i halkan. Från förarplats bevittnar han hur unga somrigt klädda människor lämnar sina bilar i panik för att till fots ta sig till den väntande flighten mot sydligare breddgrader.

Backar vi bandet ytterligare en vecka hittar vi anledningen till att jag den senaste veckan tänkt väldigt mycket på hur lömskt vädret är så här års. Det är söndagen den 26 februari. Här hemma i Växjö upplever vi den härliga dag på Theleborgs Ryttarsällskap jag skrev om i förra veckans blogg. Vad jag i-n-t-e skrev var vad som hände mot slutet av dagen. Då har jag, efter att Angelos träning avslutats, lämnat ridanläggningen för hemfärd och middag. Efter middagen sätter jag mig snabbt i bilen för att köra tillbaka till Theleborgs Ryttarsällskap och hjälpa till med att plocka in hinder och bommar.

Då ringer det.

Det är Malin.

– Har du hört vad som hänt Lussi? säger hon med illavarslande röst.

Jag fryser till is. Vad har hänt med min vän och poddpartner Louise Wemlerth?

– Trafikolycka – med hästtransport, säger Malin oroligt som i övrigt inte vet mycket mer.

Det är den här sortens oväntade nyheter man alltid minns eftersom de är så otäcka. Lussi, olycka? Det kan inte stämma. Jag såg ju hennes sambo Ola och dotter Molly, som red på Theleborg tidigare i dag? Sa Malin fel? Är det Ola och Molly som råkat ut för något när de körde hem? Nej, hon sa väl Lussi?

Tankarna slår som pisksnärtar i skallen. Ovisshet, oro och ännu värre tankar skapar en cocktail av mentalt kaos. Vad har hänt? Hur har det gått? Lever alla? Hästarna i transporten – hur gick det för dem?

Det värsta är att inte veta. Samtidigt vet man inte om man vill veta. Sanningen är att en högst oväntad halka på riksväg 23 utanför Älmhult slagit till utan förvarning under eftermiddagen och orsakat ett flertal trafikolyckor. Ingen av olyckorna är mer dramatisk än den Lussi och hennes sällskap råkar ut för. Tillsammans med tre medpassagerare och två hästar i transporten är hon på väg hem från tävlingar i Skåne. Transporten börjar plötsligt vingla kraftigt vilket får Kingcaben att tryckas ut i snömodden. Sedan tar det tvärstopp.

Bilen flyger ner i diket. Transporten, innehållande två hästar, separeras från bilen, slungas iväg och fångas upp av viltstängslet.

Katastrofen borde vara total men den här är en händelse Lussi senare beskriver som ett mirakel. Det som följer är minuter då oväntade hjältar ska kliva fram, plocka fram batteridrivna tigersågar ur bagageluckorna och se till att förvandla taket på den sidoliggande transporten till en dörr. Minuter då förbipasserande trollar fram grimma och grimskaft för att hjälpa till. Minuter då allt ställs på sin spets och när en hotande katastrof som genom ett mirakel får ett lyckligt slut.

Tio dagar efter olyckan trycker jag på REC-knappen inne i Smålandspostens poddstudio. Mitt emot mig sitter Lussi. Det är alltid roligt att starta en inspelning men jag har aldrig tidigare varit gladare över att se Lussi än vad jag är nu. Livs levande. Skärrad men skarp, redo att berätta sin dramatiska historia.

Vi skriver i dag den 10 mars. Vintern har gjort en farlig comeback i nästan hela vårt land samtidigt som ridsportens tävlingssäsong är igång för fullt. Det är en farlig kombo. Mitt budskapet är ett: Ta det lugnt därute!

Tack för att ni tog er tid – och jag rekommenderar er alla att lyssna på miraklet på väg 23 i podden Fria Tyglar som ni hittar på Spotify, Podcaster och på andra ställen där poddar finns!

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag greppar handtaget, vrider om och känner att dörren är öppen. Sedan kliver jag in i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som en mix av vemod och framtidstro. Vemod, eftersom jag har massor av härliga minnen från den här platsen och som etsat sig fast. Framtidstro, eftersom dörren faktiskt är öppen efter att ha varit låst i över ett år. Jag tittar in i kontoret och möts av exakt samma syn som när jag senast såg det. Lektions- och ekonomipärmarna står prydligt uppställda på hyllorna. Pokalerna är kvar i ett skåp. Till och med datorn finns kvar på skrivbordet. Det är välstädat men i övrigt känns det precis som om någon flyttat ut ur sitt hus utan att ta med sin en enda liten pinal.

Jag befinner mig på Theleborgs Ryttarsällskap. Den mysiga lilla klubben mitt i inne Växjö där social trivsel hade lika hög prioritet som hästvården och undervisningen. Det var här Angelo och LillyBelle lärde sig rida, här de skaffade sina första ridkompisar och här de hängde på mysiga skollovsaktiviteter. Det var här LillyBelle blev så svårt förälskad i Erika att vi till slut köpte ponnyn till henne. Så många minnen.

Men Theleborgs Ryttarsällskap är också en klubb som inte längre existerar. Konkursens järnnäve slog till i april förra året, då stallet sedan länge var tömt på allt tänkbart hästliv. Sedan dess har allt varit låst och igenbommat.

Fram till nu. Sedan årsskiftet har vår nuvarande klubb, Växjöortens Fältrittklubb (VFK), tagit över som nya hyresgäster hos Växjö kommun, som i höstas köpte konkursboet. På köpet följde namnrättigheterna till Theleborgs Ryttarsällskap och någonstans känns det skönt att namnet får leva kvar.

Den här historiska söndagen skakar vi nytt liv i den fina anläggningen med det enorma ridhuset, uppfört så sent som 2005. VFK har nämligen beslutat att anordna en dag för klubbens elit- och division 1-lag på ponnysidan, där trivsel och teambuilding varvas med träningspass för Ann Liwing. Det är en underbar syn att se den grusade parkeringen fyllas av lastbilar och hästtransporter. Det andas liv, mening och glädje i stadsdelen Teleborg igen.

När jag sedan öppnar dörren in till ridhuset för att gå upp till den generöst tilltagna läktaren upptäcker jag att det finns obehöriga därinne. Närmare bestämt en kvinna med vad jag gissar är hennes två barnbarn. Småttingarna kutar runt under läktaren och har roligt. Kvinnan tittar på mig och säger:

– Har klubben öppnat på nytt?

Jag förklarar läget, att det är VFK som genomför en tränings- och trivseldag för sina lagryttare.

Kvinnan säger:

– Åh, vad roligt. Det har varit så hemskt att se det här stället stå tomt. Det var alltid fullt av liv här varje dag.

Tänka sig. Stället har inte varit upplåst i mer än max en halvtimme och det lockar redan till sig folk utifrån. Jag inser att fler än jag känner precis som jag. Känner den där mixen av vemod och framtidstro i magtrakten.

Det blir en perfekt dag. Den inleds med att de unga ryttarna får presentera sig för varandra, fortsätter med inspirerande tips och undervisning av klubbtränaren Katarina Torstensson. Efter att lunch delats ut och ätits upp förflyttar sig skaran av unga ryttare till ridhuset, där vi föräldrar redan tagit plats. Katarina går den uppbyggda banan med ryttarna och kommer med tips på vad som är viktigt att tänka på.

Därefter tar Ann Liwing över och följer ett logiskt upplägg där först B-, sedan C- och till sist D-ponnyekipagen tränas. Theleborgs Ryttarsällskap lever igen. I ny regi men på samma anläggning och med någonting nytt och hållbart på gång. Det gör mig glad.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Tycker du att livet går på lågvarv? Massor av stillasittande som plågar dig? Känner du att utmaningar saknas? I så fall har jag ett råd till dig. Bli ponnyförälder. Jag lovar: livet förändras otroligt snabbt, det antar ett tempo du inte visste fanns och du ställs inför utmaningar du inte trodde att du skulle fantisera om att klara av.

Ni som följt den här bloggen sedan mitt första postade inlägg hösten 2018 vet kanske vad jag talar om. Allt går i rasande fart, all onödig fritid – exempelvis att umgås, festa och kolla på sport – är plötsligt raderat från kartan och i centrum står små människor på två ben och stora djur på fyra. Kring dessa kretsar allt och du kommer otroligt nog att märka att du älskar det, över allt annat.

Utmaningarna följer en progressiv skala. Svårighetsgraden ökar, vilket per automatik innebär att även ditt eget ansvar ökar i samma takt, trots att du inte trodde det var möjligt. Söndagen som nyss passerade innebar en sorts milstolpe när det gäller mina egna utmaningar.

Denna dag står tävling på programmet för både Angelo och LillyBelle men skillnaden mot en vanlig tävlingsdag är att barnen ska till varsin tävlingsplats; Angelo till skånska Osby med Rosie medan LillyBelle är anmäld till fyra starter i Tingsryd med sina små vänner TW och Peggy.

Eftersom mänsklig kloning ännu inte blivit verklighet finns det bara en sak att göra. Vi delar upp oss. Malin och Angelo tar Rosie med sig i lastbilen ner till Osby medan de nästan tvillinglika skimlarna TW och Peggy lastas i transport och hakar på mig och LillyBelle till Tingsryd. Att vara ansvarig vuxen för ett barn och två ponnyer, som dessutom ska starta tätt efter varandra, är en utmaning som heter duga. Pressen jag känner blir inte mindre när LillyBelle spänner ögonen i mig mitt i stallgången och säger:

– Pappa, i dag måste du verkligen vara lite självgående.

”Självgående?” Undrar var hon hört DET ordet? Kan hon MÖJLIGEN ha överhört en monolog Malin haft med mig under någon tidigare tävling? tänker jag.

Jag lovar att vara så ”självgående” jag kan och resan ner till Tingsryd går så bra den bara kan, eftersom vi efter 40 minuter kommer fram till ridhuset och parkerar. Erfarenheten har lärt mig att LillyBelle är extremt fokuserad under tävlingsdagar och ingen man leker med. Jag vet att hon kommer att bossa med mig, anmärka på saker jag inte gjort men som hon tycker att jag borde ha gjort. Precis så blir det, men jag är förberedd på det och håller god min.

När det är dags för bangång får LillyBelle gå banan själv. Jag vet att hon aldrig skulle vilja ha mig vid sin sida ändå och jag vet också att hon trivs inne i sin bubbla där hon går och letar efter de snäva omhoppningssvängarna. LD och LC står på schemat för både Peggy, som är stor A-ponny, och TW, som är en miniatyr-B-ponny.

När det blir dags för första start kommer en ny utmaning. LillyBelle kräver att jag filmar alla ritter och det är inte lätt med en ponny i handen. Här gäller det att hitta hjälp och det hittar man nästan alltid i denna hjälpsamma sport. Medan TW hålls under uppsikt av vår vän Mia smiter jag in i ridhuset, får upp mobilen och filmar dagens första ritt. LillyBelle och Peggy vinner och jag filmar även ärevarvet.

Vi räknar sedan ut att vi utan problem hinner lasta in Peggy i transporten innan det är dags för nästa start. TW har nämligen startnummer 16 av 19.

När LillyBelle och TW rider in behöver jag därför inte ens leta efter någon som kan hjälpa mig att hålla. Jag kan sitta på läktaren med avslappnad nervositet och filma och följa det som händer. TW är TW som ni säkert vet. Ibland slår hon till, ibland känner hon inte riktigt för det. Men den här dagen ser jag direkt att den lilla ponnyn är taggad. LillyBelle lotsar henne runt banan på bästa vis och när hon når mållinjen är det på en tid som är sju hundradelar vassare än ledaren. Ingen av de efterföljande ekipagen kan heller hota och plötsligt kan vi räkna in två segrar av två möjliga. Fast TW vore ändå inte TW om hon inte bjöd på lite dramatik genom att dra vänster mot utgången när LillyBelle vill rida höger under ärevarvet.

Jag hänger på, försöker vara ”självgående”, ligga steget före och trots att LillyBelle pikar mig då och då tycker jag att jag klarar mig hyfsat. Vi tar en lunchpaus och slappnar av en stund innan det är dags för nästa klass, LC. Där tar Peggy sin andra seger för dagen och när LillyBelle ger sig iväg på TW ser det åter helt bländande ut. Men precis när jag börjar fundera på hur omhoppningen kommer att se ut tar det stopp. I efterhand berättar LillyBelle att hon ”släppte efter för tidigt” och själv tar fullt ansvar för missen. Tävlingsdagen avslutas med en uteslutning men i övrigt – en helt fantastisk söndag i Tingsryd.

Bara hemfärden återstår. Klockan börjar närma sig 13 och till saken hör att jag själv ska börja jobba på Smålandsposten två timmar senare. Jag ska bevaka Timrå–Växjö Lakers och känner att jag är ute i hyfsat god tid.

Vi ger hästarna mash, gör i ordning dem och lastar dem odramatiskt.

Jag har gjort mitt jobb som ponnypappa, klarat av en tuff utmaning och sätter mig i förarsätet med en suck av lättnad.

Sedan vrider jag om startnyckeln.

Ingenting händer.

Displayen lyser, det kommer ett oroväckande ljud men bilen startar inte.

Jag försöker igen.

Samma sak.

Helt dött.

Batteriet har laddat ur.

Det är nu den stora och mest oväntade utmaningen kommer. Jag analyserar läget. Jag har en dotter och två hästar med mig. Jag har en bil som inte startar och en hockeymatch att bevaka på en tidning som har drygt 150 000 läsare. Det är nu det gäller att hålla sig kylig i skallen, trots att den jobbiga känslan mellan hopp och förtvivlan obönhörligt smyger sig på. Under mina snart 33 år med körkort har jag varit med om att batteriet kejkat vid kanske fem tillfällen. Vid inget av dessa tillfällen har jag haft väntande hästar i en påkopplad transport. Jag har heller inte haft ett viktigt uppdrag i tjänsten att tänka på inom två timmar.

Efter ett par nya rent desperata försök att vrida om startnyckeln ger jag upp.

Jag behöver hjälp.

Jag behöver till att börja med ett par startkablar, vilket jag dumt nog inte tänkt på att utrusta bilen med. Dessutom måste jag ha hjälp av en bil som står parkerad intill min egen.

Tiden går. Jag frågar runt efter någon med kablar men får nekande svar. Klockan tickar. Håll dig lugn bara, tänker jag. Håll dig lugn. Det ordnar sig. Eller – gör det det?

När jag är nära att misströsta och börjar fundera på vad som skulle hända om jag står kvar här på en grusparkering i Tingsryd när pucken släpps sätts plötsligt en händelsekedja igång.

Jag får syn på ponnymamman Frida, som är från Tingsryd.

Jag går med raska steg fram till Frida, frågar om hon vet någon som kan hjälpa mig.

Ponnymamman Frida pekar på ponnypappan Kalle.

När jag går fram till ponnypappan Kalle pekar han på ponnypappan Hasse.

Ponnypappan Hasse är killen med koll, killen som kan bilar.

Ponnypappan Hasse tar upp sin mobil och säger att han ska ringa till en bilmekaniker han känner.

Hoppet återvänder men släcks lika snabbt när mekanikern inte svarar.

Då går ponnymamman Angelica förbi, mamma till LillyBelles kompis Ayleen och även god vän till oss.

Ponnymamman Angelica säger att ponnypappan Mange har startkablar. Hon ringer till sin man, ponnypappan Andreas, som snart dyker upp. Så dags har ponnypappan Hasse hakat på i vårt lilla gäng och snart har ponnypappan Mange letat fram sina kablar.

Ponnypappan Andreas, som lyckligtvis har sin bil parkerad intill vår, sätter sig i bilen och vrider om startnyckeln medan ponnypappan Hasse kopplar på kablarna. Efter lite meckande där ponnypappan Andreas får backa några meter med sitt ekipage står hans motorhuv i linje med min bils bagagelucka, där batteriet sitter. Ponnypappan Hasse kopplar på kablarna, jag vrider om startnyckeln och ljudet jag hör kan vara det skönaste jag någonsin hört.

Med rådet att bli ponnyförälder, som inledde den här texten, följer ett löfte. Ponnyföräldrar hjälper alltid varandra, oavsett vad det handlar om. Det är både en styrka och en trygghet.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag inleder den här texten med att citera Ulrika Fåhraeus aka Ponnymamman, som gav mig ett långt och gott skratt tidigare i veckan. Hon återpublicerade ett Facebookinlägg från 2019 där hon jämför de olika medicinskåpen hos hästägare:

”I hästägarens medicinskåp för människa: 1 tom Desivon och 2 plåster. 1 död fluga. I hästägarens medicinskåp, förlåt hemmavårdcentral för häst: 18 olika sårtvättsvätskor, 1000 olika salvor, 1 garderob full med vetwrap, 1 annan garderob full med bomull och kompresser, 1 hopfällbar fältkirurgianläggning och 1 uppblåsbar ambulans”.

Jag skrattar högt även nu när jag knattrar ner tecknen.

Skrattade gjorde jag däremot inte när jag för ett par veckor sedan läste ett mejl från Shady i min inbox. Shady, med efternamnet Gamhour, är en mycket lovande proffsboxare med bas här i Växjö. Om jag förstår Shady rätt finns det mycket som talar för att han under 2023 får gå en ny titelmatch i USA. Men det var inte den kommande titelmatchen hans mejl handlade om. Shady ville göra någonting annat. Han ville skriva av sig. Det gjorde han. Och det han skrev var så insiktsfullt och angeläget att jag beslöt att publicera det som en gästkrönika i Smålandsposten.

Få sporter är mer förknippade med testosteron och machokultur än boxning. Det är de kaxiga onelinernas sport. De youtubade knockoutslagens mecka. Det är en sport som av tradition dryper av manliga dygder och klassiskt hjältemod.

Det Shady Gamhour gör i sin krönika är att slå larm. Just detta som jag lite slarvigt beskriver ovan vänder sig Shady emot. Han ogillar starkt machokulturen och vad den för med sig in i träningslokalerna. I sin text uppmanar han alla föräldrar till kampsportande barn och ungdomar att kritiskt granska verksamheten deras barn är involverade i.

Han skriver det av egen erfarenhet. När Shady själv, som 16-åring, började träna boxning skickades han efter bara några månader in i ringen för att gå en match.

”I den första matchen tog jag mer slag och fick mer skada (ytligt) än vad jag fått under hela min proffskarriär. Jag bröt näsan, men blev hemskickad efter tävlingen utan att någon hade koll eller ens frågade hur jag mådde. Jag hade huvudvärk och kan såhär i efterhand misstänka att jag utöver den brutna näsan även fick en hjärnskakning” skriver Shady i krönikan som du kan läsa i sin helhet här (öppen för alla).

Shady skriver också att han, under de senaste åren, sett helt försvarslösa barn släppas upp i ringen med ledare och tränare skrikandes i ringhörnan. De är så tekniskt underlägsna sina motståndare att de inte har en chans att undvika skador. ”De får ta emot många och hårda slag mot huvud och kropp, vilket gör ont eftersom jag ser mig själv i dem” skriver Shady.

Steget från boxning till ridsport är stort, men det finns ändå någonting i Shadys ord som tar tag i mig, får mig att göra en koppling. Det finns visserligen ingen större likhet mellan klapprande hovar i en paddock och en rak höger i ringen. Det finns heller inte, vad jag hört, några tränare inom ridsporten som hetsar nybörjare att direkt inleda en tävlingskarriär.

Jag ser ändå en likhet som förenar boxning och ridsport, på gott och ont.

Tuffheten.

Det är tufft att vara boxare, det är tufft att vara ryttare. Det krävs hundraprocentig närvaro och fokus i utförandet, annars går allt åt pipan. Du förväntas vara tuff när du rider eller boxas. Du förväntas också vara extremt tålig.
Det jag undrar är om tuffheten och tåligheten kan gå från att vara en tillgång till att bli en riskfaktor?

Det finns ett flitigt begrepp som används av allehanda idrottsutövare och som jag hört i jag-vet-inte-hur-många intervjuer jag gjort. Efter en förlust säger man inte sällan: ”Nu är det är bara upp på hästen igen som gäller”.

Är det verkligen så enkelt? Är det verkligen så bra att göra det, rent bokstavligt? Om du brutalt kastats av din häst – är det då lämpligt att direkt sätta sig i sadeln igen? Jag tycker inte det. ”Man får inte låta hästen vinna” har jag hört som argument, men aldrig riktigt förstått innebörden. Det låter bara som en klyscha utan mening. Det är en sak om du faller av en häst och landar på fötterna, tänker jag. Men om du landar och slår i huvudet, armen eller får ont i ett ben? Ska du inte hellre åka till sjukan och undersöka dig då än att direkt sätta dig i sadeln? Risken i det läget är att du kastas av igen – med ett resultat som kan bli förödande.

Jag vet inte. Jag vet bara att vi inte i vår familj använder uttrycket ”Upp på hästen igen” efter en avfallning.

Många sporter satsar i dag mycket pengar på det som kallas spelarnas säkerhet. En hockeyspelare som fått en huvudtackling tas omedelbart ur spel och undersöks av läkare. Vid konstaterad hjärnskakning, om än aldrig så lindrig, sätts spelaren direkt i den så kallade hjärntrappan, där han eller hon måste genomgå sex olika steg för att anses spelduglig igen, med en minimitid på sju dagar utan någon isträning. Jag noterar med glädje att även Svenska Ridsportförbundet infört hjärntrappan och lanserar den. Bra!

Jag har, bara under de drygt fyra år jag varit ute på ridtävlingar, sett ett antal otäcka fall. Flera gånger har jag sett ryttare lämna banan i ambulans men jag har även, i flera fall, med förvåning noterat att de redan veckan därpå kört på som vanligt i nya tävlingar.

Lite gips på armen är väl inte så farligt? Det gör fortfarande ont i huvudet men jag KAN bara inte missa det här viktiga kvalet. Benet värker som sjutton men jag måste ju tävla.

En sådan tuffhet är på ett sätt imponerande. Jag minns exempelvis när handbollslegendaren Ola Lindgren spelade en stormatch i VM med bruten näsa, försedd med en sorts Hannibal Lecter-mask. På ett annat sätt är den tuffheten rent idiotisk.

Vad jag vill säga med allt detta är egentligen bara en sak:

• Var rädda om er därute. Ni håller på med en av världens mest underbara men också en av världens farligaste sporter. Och om ni tycker att Ponnymamman är någorlunda pricksäker i sin analys skulle jag vilja rekommendera er alla att jämna ut innehållen i respektive medicinskåp.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

David avslutar sin kommentar med orden ”Släng inte ut mig”. På raderna ovan har han just bekänt att han sedan den 4 januari inte längre är ponnypappa. Detta datum for nämligen Charlie tillbaka till sin ägare. En ponny David och hans familj saknar varje dag. Charlies box står dock inte tom, berättar David, utan har övertagits av Cessan, 166 centimeter i mankhöjd.

David skriver: ”Jag hoppas jag får vara kvar i den här gruppen. JAG behöver det. JAG behöver få ta del av alla era kloka ord och tips. JAG behöver ett forum där JAG kan få skriva av mig. Jag är ju ju fortfarande pappa och en häst är ju som en ponny… fast lite större bara!”

Som gruppens administratör skulle jag aldrig ens tänka tanken att kasta ut någon, vars barn inte längre rider ponny. En gång ponnypappa, alltid ponnypappa, är mitt eget motto. Dessutom beskriver David på ett fint sätt vad jag själv och många andra känner.

Vi VILL vara tillsammans, om så bara i en Facebookgrupp. Vi VILL verkligen fråga, svara, läsa och skratta tillsammans trots att det bara sker framför en skärm.

I oktober 2020 startade jag gruppen Ponnypappor i Sverige. Jag klargjorde direkt att mammor är lika välkomna som pappor. Att dopnamnet blev vad det blev beror på två saker.

1) Jag gillar ordet Ponnypappa.

2) Jag tror att fler män än kvinnor har hamnat i exakt samma situation som jag och blivit ofrivilligt inkastade i en sport som snabbare än man kan ana går från obegripligt främmande till att mer likna en drog.

Jag startade gruppen Ponnypappor i Sverige i oktober 2020 eftersom jag själv saknade ett forum för sådana som jag. Ett forum där ingen fråga anses vara för korkad och inget svar för dumt. Ett forum där ponnyföräldrar kan lära av varandra och ha roligt tillsammans. Ett forum där igenkänningsfaktorn ofta är omedelbar men där även ett sådant litet viktigt ord som tröst också kan finnas med på ett hörn.

Jag hade låga förväntningar, väl medveten om att nio av tio FB-grupper brukar självdö efter några veckor. Jag misstänkte att jag själv skulle tvingas posta inlägg på löpande band för att hålla liv i gruppen. Drygt två år senare är det länge sedan jag började häpna. Sanningen är att jag själv inte behövt göra någonting för gruppen, förutom att godkänna medlemsförfrågningar. Ponnypappor i Sverige har visat sig vara en grupp som från dag ett drivit sig själv. Jag hade heller ingen aning om hur stort intresset skulle vara för en grupp för ponnyföräldrar. Tänkte att om vi når hundra medlemmar är det bra. Den här veckan passerade vi 1000. Helt otroligt kul!

I Ponnypappor i Sverige postas allt från dotterns första rosett till seriösa frågor om det behövs yrkeskörkort om man kör lastbil som ägs av ett företag. Här undrar vi om allt från vilken som är den perfekta dragbilen till vilken kappa eller rock som är bäst när man groomar. Här bjuds det på lifehacks, lästips och dokumenterade bortgöranden. I ett samhälle där uppträdandet i sociala medier håller på att urarta med hat, hot och drev är det dessutom underbart befriande att tillhöra en grupp där tonen ständigt är vänlig, humoristisk, hjälpsam och uppmuntrande.

Ena dagen tipsar Camilla om att skidglasögon är det perfekta skyddet vid ridning i spiksnö. Andra dagen lägger Pontus upp en film som skildrar jakten på det perfekta svanstvättmedlet. Johan sticker emellan med en rapport från dotterns segerlopp i ponnygalopp på Bro Park medan Frida travesterar Askungen och på sin egen fråga ”Vad är väl en kväll i ridhuset” svarar: ”Den kan ju va fruktansvärt långtråkig, o dötrist o tråkig o alldeles… alldeles underbar!”.

Utan den här gruppen och den kraftkälla den utgör hade jag haft svårt att hitta min identitet som ponnypappa. För mig är gruppen ett motmedel mot den känsla av ensamhet och visst utanförskap som lätt kan infinna sig i en helt ny och okänd ridsportvärld. Om vi väger in hur mycket tid vi föräldrar lägger ner på våra barns intresse och fyrbenta älsklingar är det därför både stärkande och roligt att få läsa kommentarer som den Linda skrev i höstas:

”Var domare/överdomare på Grevagården idag, och måste säga att jag faktiskt reagerade på att det var väldigt många mer engagerade pappor på dagens tävling än när min egen dotter tävlade ponny för ca 10 år sedan. Heja er! Så kul att se ert engagemang och er tajta relation till era barn. Blir varm i hjärtat av av alla ’high five’ och coachning. Fortsätt så, var de bästa förebilderna för våra barn och ungdomar – och självklart likaså till alla grymma ponnymammor, ni är såååå grymma allihopa!”

Stefan är en av gruppens flitigare skribenter. Han är väldigt bra på att blanda skämt och allvar och kommer med påhittiga och dråpliga inspel med jämna mellanrum. För ett tag sedan publicerade han en dikt om ponnypappor han bett en AI-dator fundera ut åt honom.

Så här lyder datorns resultat (oredigerat):

”Ponnypappa, du är vacker

Med ditt mjuka man och din vänliga själ

Du tar hand om dina små och älskar dem väl

Din glädje är synlig i ditt leende stolt

Och du ger dem kärlek och omtanke med varje steg du tar

Du är en fadersfigur och en skyddande vakt

Du hjälper dem att växa och blomstra

Och lär dem att världen och om livet

Du är deras stöd och deras rådgivare

Ponnypappa, din skönhet lyser igenom

Du är en viktig del av deras liv

Och vi är tacksamma för allt du gör”

Är du förälder till ett ridande ponnybarn? Känner du att du vill ta del av vad andra i ditt läge funderar över? Ta klivet med in i vår gemenskap. Ponnypappor i Sverige finns till för sådana som du!

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Intresserad av Ponnypappor i Sverige som den beskrivits ovan? Då kan ni enkelt gå med i gruppen genom att klicka här! Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Drömmen är neutral, varken skön eller oskön och jag minns inga detaljer. Verkligheten är desto mer definitiv och skoningslös. Alarmet förstör drömmen som en slägga krossar ett dricksglas.

De digitala siffrorna visar 04.50 och när jag sträcker ut min vänstra arm ur den varma sköna puppan som skyddas av mitt varma täcke känner jag mig som jag tror att en boxare gör efter ett knockoutslag. Närmast i blindo försöker jag orientera mig, trycka av det tjutande alarmet och komma på fötter.

Var är jag?

Vilken dag är det?

Vad står på?

Sedan, under ett ögonblicks klarsyn, faller alla bitar på plats. Jag kommer på mig själv med att känna en inre glädje, trots den obarmhärtigt tidiga reveljen. Det är ju tävlingsdag. Vi ska åka iväg till Skåne, hela familjen, och redan före klockan fem en söndagmorgon får det mig att känna glädje.

Det är i sig en känsla som gör mig stolt. Om du inte känner en genuin kärlek till den här sporten tror jag heller inte att du klockan 04.50 en söndag kan känna glädje över det som väntar och över de 24 000 steg som mobilens hälsoapp ska senare ska visa att jag avverkat.

Men jag gillar läget. Gillar till och med LillyBelles ömsom ljudlöst buttra ömsom ljudligt rasande morgonhumör. Med åren har jag lärt mig att det är så hon är under tävlingsdagar; så koncentrerad, fokuserad och uppspelt att restprodukterna pyser ut genom en ventil av irritation. På en skör tråd av trötthet och känslor balanserar vi vidare tillsammans. Vi tar, för ovanlighetens skull, ut hästarna direkt och ger dem frukosthö i hagarna för att vi ska hinna mocka, fylla på vatten och lägga in foder till kvällen redan här. Att slippa allt detta när vi utpumpade återvänder hem är guld värt.

När lastbilen rullar iväg i beckmörkret efter en intensiv timme äter vi frukost ombord. Jag slås än en gång av den märkliga och mäktiga glädjen jag känner; glädjen över att köra 16 mil söderut och knappt se en enda medtrafikant under hela resan trots att lejonparten av sträckan är förlagd till E4:an. 

När vi når destinationen Åstorp visar temperaturen tre plusgrader och det regnar lätt. Det var minus nio dagen före och parkeringen består, som på de flesta andra ställen, enbart av grus. Grus som nu blivit till gyttja och lervälling. Till och med det läget gillar jag. Det är en konst att gilla läget. Alla fixar inte det, jag själv hade inte fixat det för några år sedan men nu gör jag det. Jag gillar verkligen läget. 

Vad säger det om mig? 

Att jag blivit galen? 

Att jag blivit bra på något?

Trots lervällningen, vätan, tröttheten och alla de 24 000 stegen längtar jag aldrig hem, ser inte fram emot att dagen ska ta slut. Tvärtom tycker jag att schemat är perfekt, med fyra klasser efter varandra och där vi har en start i varje klass. Har man väl tagit sig till tävlingsplatsen gör man bäst i att njuta av tävlingarna, känna spänningen inför varje hinder som ska besegras och kolla in sluttiderna.

Nu får jag se LillyBelle och Peggy vinna sina två klasser. Nu får jag se en Angelo som trots ett stopp i första och ett pet i andra klassen med Hilda är otroligt nöjd med sin dag. Att se den mognaden och utvecklingen – att han äntligen börjar lära sig skilja mellan resultat och prestation – gör min glädje ännu större.

Sannerligen – ridsport förändrar livet. 

Att älska klockor som ringer klockan 04.50 är bara ett i raden av bevis för det.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta.

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här. 

Det händer något i mig varje gång jag ser en tom anläggning. Ett stråk av vemod drabbar mig varje gång jag kör förbi en nedlagd fabrik, en ödelagd lagerlokal eller – i värsta fall – ett helt slumrande samhälle som en gång i tiden sysselsatte hundratals arbetare som blomstrande bruksort. Att se spökstäder med en ljus historia men hopplös framtid – det vilar någonting mörkt och definitivt över det. Det känns i hela kroppen.

På andra plats på vemodstoppen kommer havererade projekt som såg bra ut på det berömda papperet men sedan inte visade sig vara kompatibelt med det som avgör det hela, nämligen verkligheten.

Därför är det med stora ögon och suckande hjärta jag läser om mastodontbygget i Nyköping. Artikeln ”Ingen vill driva Nyköpings ridanläggning” har, föga förvånande, blivit veckans mest klickade här på Ridsports sajt. Alla andra verkar ha reagerat på samma sätt som jag och blixtsnabbt tryckt på rubriken för att läsa mer. Vi som gjort det har noterat att Anna Nyberg svarat för ett fint journalistiskt hantverk när hon reder ut den tråkiga historien på ett begripligt sätt. 

Den dystra sanningen: Trots att nästan 80 miljoner kronor plöjts ner i byggandet av en stor, mäktig och hypermodern ridanläggning finns det ingen som vill driva den. 80 miljoner av skattebetalarnas pengar till ridsporten låter mycket. Det är det också, men samtidigt har behovet av nya ridanläggningar i Sverige länge varit skriande. Många kommuner har vaknat upp (jag ska snart ge exempel på en) och insett att ”nu är det ridsportens tur”.

Gott så.

Ändå står Nyköpings anläggning i princip tom, så när som på en miniridskola med fem ponnyer.

Vad har hänt?

Hur är det möjligt?

Svaren finns, både direkt och indirekt, i den välskrivna texten. Som jag ser det har två generalfel begåtts. 

1) Expertisen som försvann.

Det framgår att Nyköpings kommun initialt engagerade ett stort antal aktörer kopplade till ridsporten, som fick säga sitt. Allt från lokala föreningar till rådgivare på Svenska Ridsportförbundet var med. Gott så, men sedan blev det knäpptyst. Valet att inte gå hand i hand med expertisen under hela resan – det är det första generalfelet i denna historia. Ett fel som i sin tur lett till ytterligare fel under byggprocessen och skapat en modern anläggning med irriterande brister som enkelt kunnat undvikas om expertisen varit med på hela resan.

2) Att jämföra äpplen med päron.

I Nyköping finns en gigantisk sportanläggning ute på Rosvalla som jag förmodar att kommunen med all rätt är väldigt stolt över. I detta idrottskomplex samsas utövare av hockey, pingis, tennis, boule och flertalet andra sporter. Här arrangeras mässor och konserter. Här kan du äta på två restauranger. Och så vidare. Vad jag vet är Rosvalla ett på alla sätt lyckat projekt.

Tyvärr verkar det som att samma idékoncept som gjort Rosvalla stort och framgångsrikt funnits i kommunens tankar när ridanläggningen skulle uppföras. Man har jämfört äpplen med päron och kommit fram till slutsatsen att ”Äh, vadå? Båda är frukter, nu äter vi” istället för att betrakta dem som två vitt skilda ting. Du kan nämligen inte jämföra bollsporter med ridsport. Det går inte. De har helt olika DNA, skilda förutsättningar och skilda behov.

Istället för att söka efter en stor stark arrendator verkar kommunen kallt ha räknat med att Rosvallas hockey, pingis, tennis och boule i ridsporten skulle ha sin motsvarighet i storhäst, ponny, western och island. Som jag tolkar det närde kommunen fromma förhoppningar om att olika ridsportföreningar och verksamheter skulle strömma till anläggningen, hyra in sig och dela upp allt sinsemellan. Ett koncept, till och med i teorin upplagt för konflikter. Ett upplägg som över huvud taget inte existerar i ridsportsverige och som totalsågas av förbundets ridskolerådgivare.

Att det handlar om ett fiasko högt upp på pinsamhetsskalan avslöjas inte minst i den avslutande faktarutan. Där framgår att Tidningen Ridsport under s-e-x veckors tid förgäves försökt få den mest drivande politikern att ställa upp på en intervju. 

Jag bor i Växjö och allt annat än en lokalpatriot. Växjö är inget paradis, inte direkt staden du förlägger semestern till och så här års ser du i princip aldrig solen. Men det finns en sak jag som medborgare i Växjö är väldigt stolt över: Arenastaden. 

Arenastaden är vad den heter. Den utgörs av fyra moderna anläggningar: för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Upplägget är som i Nyköping fast tvärtom, både politiskt och i praktiken. Medan bråken verkar ha avlöst varandra under kommunfullmäktiges sammanträden i Nyköping visade Växjö kommunpolitiker motsvarighet prov på en imponerande samarbetsvilja och enighet när beslutet om Arenastaden fattades runt 2010.

Upplägget var unikt, men det var ingen kommunal och hastigt uppkommen snilleblixt som låg bakom. Upplägget skedde på initiativ från föreningarna i nämnda sporter.

Det gick ut på följande:

• Kommunen lånar ut pengar till föreningarna för uppförande av anläggning. 

• Föreningarna bygger, äger och driver anläggningarna och betalar marknadsmässig ränta och amortering till kommunen. 

• Utöver det betalar Växjö kommun ut ett fastställt driftbidrag till varje klubb och år.

Alltså: det kommunen gjort är att låna ut pengar till bygget och sedan betala ut årliga driftbidrag.

Den första av de fyra arenorna invigdes 2011, den fjärde 2012. Facit hittills kan inte beskrivas annat än som succé. 

Klubbarna blomstrar både på bredden och i toppen. Barn- och ungdomsverksamheten växer så det knakar medan föreningarnas effektivt slimmade organisationer kunnat kapa kostnader och bygga upp eget kapital för att även satsa på eliten. Vi har sedan Arenastadens tillkomst firat tre SM-guld i hockey, ett cupguld i innebandy, bjudits på friidrotts-SM och fotbolls-EM för damer. Två gånger har Melodifestivalen varit på besök i Arenastaden och konserter, mässor och andra stora evenemang har hållits. Det är helt upp till klubbarna att vara innovativa och hitta lösningar som kan ge klirr i kassan. Kommunen är en finansiär men annars enbart en utomstående betraktare. Jag har otvetydiga bevis för att hela kommunhuset är bräddfyllt av stolthet över Arenastaden.

Det senaste året har vi sett en femte förening som bygger nytt, enligt Arenastadsmodellen. Ridhus, ridskolestall och tävlingsstall är redan färdigbyggda. Två utomhusbanor och kanske även ytterligare ett ridhus återstår att bygga innan det som fått sponsornamnet Abena Arena kan invigas. Det är Växjöortens Fältrittklubb som fått låna pengar av kommunen och därefter, helt efter eget huvud, planerat och iscensatt bygget.

Ridsportproffs, inte kommunala arbetsgrupper, har planerat projektet från ax till limpa och någonting säger mig att även detta bygge kommer att sluta i succé. En sak är säker. Abena Arena kommer inte att stå tom och inga kommunpolitiker kommer att gömma sig för journalisternas frågor i Växjö.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som denna gång gästas av tränaren Ann Liwing och som du hittar där poddar finns! Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.