Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
9 april 10:19

Ponnypappan: ”Vi har alla blivit väntarproffs”

Ponnypappan: ”Vi har alla blivit väntarproffs”
Tävlingskänslan är tydlig trots att det bara handlar om en spontan pay and jump. Angelo och Tango har anledning att vara nöjda med sin insats.

Med lite distans till årets påskhelg funderar jag på varför påsken är den högtid på året jag älskar allra mest. Svaret dröjer inte. Påsken är den bästa högtiden för att allt ligger och väntar, allt det bästa ligger framför. Värmen, grönskan, barnens sommarlov, semestern, bad, sol och grillkvällar.

Det går nästan att ta på det, men ändå inte. Bara en kort väntan återstår. Höstens berg av mörker är bestiget, toppen nådd, vägen tillbaka påbörjad och bara en sista liten avsats återstår innan vi åter kan slappna av och njuta på ett säkert sätt. Men även påskens egentliga betydelse, med kärlek och hopp som grundfundament, känns mer talande än någonsin år 2021.

Det passar bra efter ett år av skräck och väntan, av ovisshet och mental kamp, ett år av rädsla och fruktan men ändå ett år som inte lyckats ta ifrån oss hoppet vi alla bär på. Jag märker det så tydligt. Minsta lilla ljusglimt i tillvaron går som genom ett förstoringsglas, upplevs större än vad det är och framkallar en djupare glädje än tidigare. Fem minuters sol blir till en mikrosommar, en sällsynt vindfläkt av värme en minnenas semestervecka och ett ensamt fågelkvitter blir en ljuv symfoni i världsklass.

132 Träning 1
LillyBelle och Erika i träning på den stora tävlingsbanan på Växjöortens Fältrittklubb.
132 Träning 2
Angelo och Tango i träning.

Är det över snart? Vi tror väl det, va? Åldern för de som får sin vaccinationsspruta sjunker för varje dag, det verkar ske positiva trendbrott i antalet levererade vaccindoser och den som, i likhet med mig själv, har föräldrar i riskgruppsålder kan snart andas ut och hoppas på ett snart, nära och innerligt återseende. Närkontakt och kramar. Ingen rädsla. Precis som förut. Tänka sig att sådant, som alltid tagits för givet, skulle klättra så högt upp på våra önskelistor.

Jag skrev för ett par veckor sedan om det oroliga läget för barnen, om minskande fysisk träning och tävling och farhågorna om en förlorad generation. Vi har mycket jobb att göra där, den saken är klar, och jag hoppas att även det slutar lyckligt, att tappet inte blir så stort som vissa fruktar.

Mina egna barn, inser jag, har haft en stor portion tur som haft sina hästar under detta märkliga år som passerat. Ridbanan är det flitigast använda området ute på gården och att se den dagliga glädjen och ivern i barnens kärlek till ridsporten har, även den, fått mitt eget hopp att öka.

Även hos Angelo och LillyBelle märker jag, i denna en tid utan tävling, hur uppskattade de små sakerna i vardagen upplevs. I söndags bjöd vännen Tove in till en egen pay and jump. Det gjorde hon även i november, vilket jag sanningsenligt beskrev som ett ljus i mörkret. Nu är det nästan ett halvår sedan, barnen har inte varit med om en enda tävlingsstart sedan dess och att nu se dem rida in, hoppa banan och kvittera ut rosetter är obetalbart. Toves spontana pay and jump känns genast som en stortävling. Det finns ett spänningsmoment som är så viktigt. Ett kvitto att ta med sig på att man gjort någonting bra. Angelo och Tango har utvecklats jättemycket tillsammans och jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att se ut när tävlingskalendern öppnar. LillyBelle och Peggy har blivit ett strävsamt par och jag ser en framtid med massor av glädje även där.

Dagarna senare är vädret vackert, solen tittar fram och den där känslan av att allting är inom räckhåll är närvarande. Träning står på schemat, på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Det är den första träningen utomhus som inte är på vår egen bana. När LillyBelle rider in gör hon det med ett leende på läpparna och säger spontant.

– Det känns ju precis som på tävling. Det är så härligt. Och solen skiner!

Jodå, barnen har saknat sin tävling.

De har väntat, vi har alla väntat. Vi har alla blivit väntarproffs som hoppas på en rejäl belöning. Det både hoppas och tror jag.

Det är nära nu.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom Facebookgruppen för både pappor och mammor med namnet Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
2 april 18:02

Ponnypappan: När drömmen övergår i mardröm

Ponnypappan: När drömmen övergår i mardröm
TW, världens vänaste och enklaste lilla ponny. Foto: Privat

Jag befinner mig långt inne i en dröm när jag plötsligt, med brutal kraft, kastas tillbaka till verklig vakenhet, en levande mardröm. I gränslandet mellan dröm och verklighet hinner jag uppfatta springande steg i trappan, en sovrumsdörr som slits upp och en upprörd pojke som skriker i full förtvivlan och skräck:
– TW LIGGER NER I HAGEN OCH RÖR SIG INTE! HON DÖR! HON DÖR!

Det tar mindre än en sekund, sedan är jag klarvaken. Det tar någon sekund ytterligare innan jag tar in de hemska orden Angelo just vrålat. Jag förstår att det är illa, drar undan gardinen från sovrumsfönstret och tittar ner mot hagen. Där ligger hon, Teeny Weeny, allas vår TW. Jag hoppas att Angelo har fel, men det har han inte. TW ligger ner, flankerad av Malin och LillyBelle. Synen är vidrig. Hästen rör sig inte, jag ser oron och maktlösheten i Malins och LillyBelles kroppsspråk.

Vad har hänt? Vad händer nu? Och vad ska hända? Med kusliga flashbacks i skallen klär jag mig blixtsnabbt och rusar ut. Flashbacks från den hittills enda gång i svunnen tid då jag tvingats att aktivt närvara vid en avlivning, bland det värsta jag varit med om under hela mitt liv.

Jag springer ut i hagen. Där ligger hon, den vänaste och enklaste av alla ponnyer vi haft. Hon som aldrig ställer till några problem, som alltid finner sig i allt, som är nöjd bara hon får en hötuss att njuta av. Nu ligger hon helt stilla. Munnen halvöppen, övre tandraden blottad på ett sätt som avslöjar att läget är illa.

Vi har under alla år varit förskonade från allvarliga skador och sjukdomar hos våra hästar. Avlivningen jag fick närvara vid var precis så uppslitande som jag minns den, men den gången handlade det om en åldrad häst, vars tid var inne. Här ligger en orörlig B-ponny i sina bästa och friskaste år framför mig. Det är någonting annat.

Hur illa är det? Vad har hänt med TW? Är detta det sista vi ser av henne? Hur ska barnen ta det om det är riktigt illa? Hur ska vi trösta? Frågorna är som plaggen i min hjärnas torktumlare och ovissheten som frätande syra. Hopp och hopplöshet krigar på samma väldiga slagfält. Till slut ser vi en röd bil med texten Distriktsveterinärerna köra in på vår uppfart. Kommer domen nu? Troligen.

131 Twligger
En häst i plågor. En hemsk syn, som framkallar vanmakt och hopplöshet. Foto: Privat

Jag vet inte hur vi lyckas, men till slut får vi TW på benen och lyckas få henne att stappla in i en välbäddad box, där hon omedelbart lägger sig och intar samma position som i hagen. Bara andningen hörs, i övrigt en orörlig och uttryckslös häst, full av smärta.

Veterinären lyssnar, tar blodprov. Lyssnar igen. Hur illa är det? Hur lyder domen? Förstoppning? Tarmvred? Kolik? Veterinären lutar åt det senare. Med stor sannolikhet är det kolik. Magen gör ont. Men hur svår är koliken? Det är första gången någon av våra hästar drabbas av kolik och första gången är alltid den värsta när det handlar om tråkiga saker.

TW får smärtstillande. Hon får lugnande. Veterinären lyssnar med stetoskop. Konstaterar att aktiviteten i tarmsystemet är låg, vilket inte är bra. Sedan förs en sondslang genom ena näsborren och ner i TW:s buk. Blodet forsar ut från nosen och trots att veterinären säger att det är oundvikligt är det vidrigt att se, speciellt för barnen. En påse med lika delar vatten och paraffinolja sprutas in i TW:s mage genom sondslangen. Mer kan inte göras för stunden.

Veterinären ger oss sina kontaktuppgifter, ber oss återkomma senare och fram till är det tre saker som gäller:
1) Inget foder.
2) Regelbundna promenader.
3) Ständig uppsikt.

Att plocka bort fodret är det enkla. Ständig uppsikt heller inga konstigheter. Att en gång i halvtimmen få en plågad häst på fötter och ta med den ut på en promenad är däremot både den viktigaste och svåraste utmaningen. Det blir min uppgift. Varje halvtimme, dra i grimskaftet och samtidigt försöka trycka upp en motvillig häst på fötter. Det är kämpigt, men det går, och när det smärtstillande börjat verka blir TW lite piggare.

Allt stannar upp när livet står på spel. Du förs in i en annan verklighet, ett parallellt universum där bara en enda sak existerar. Att göra allt du kan för att hjälpa. Oron är förtärande, tårar fälls, frågor ställs. Hur ska det gå?

Jag fortsätter mina promenader. Ser det inte lite bättre ut? Jo, lite, väl? Eller? Minuter blir till timmar, TW varvar en utslagen liggande position med att motvilligt resa sig upp när jag använder alla mina kilon till att få upp henne. Gå, gå och gå. Det är det enda jag gör, det enda jag måste.

Timmarna går. TW vill inte dricka men när vi blandar i lite mash i en skål med vatten skvalpar hon i sig vätskan. Däremot tittar vi förgäves efter bajshögar i boxen. Vet att en svår kolik i värsta fall kan innebära döden eller i näst värsta fall operation, en buköppning. Vi kommer inte att tveka om det krävs transport till Helsingborg, den saken är klar.

131 Sittande
TW kämpar sig upp i halvliggande ställning. Jag håller henne sällskap i boxen. Foto: Privat

Det börjar närma sig kväll. TW fortfarande i liggande position när hon inte vandrar runt i området med mig. Det ser sämre ut igen. Malin ringer veterinären. Inget svar. Ringer igen. Inget svar. Sent omsider får Malin tag på henne. Det dröjer innan hon kan komma ut. Komplikationer har tillstött under ett annat jouruppdrag.

Det är sent nu. Malin är helt slut. Barnen rödgråtet oroliga. Jag ber dem gå och lägga sig. Jag vakar över TW under resten av kvällen till veterinären kommer. Jag sitter ner i hennes box. Klappar. Försöker säga lugnande ord. TW ligger tyvärr lika orörlig som när jag först, i yrvaket tillstånd, fick se henne ute i hagen.

Tiden går. Ovissheten är en pina. TW lider svårt. Jag kan ingenting annat göra än att sitta inne hos henne i boxen. När klockan närmar sig 23-tiden händer plötsligt något. TW tar sig upp i halvliggande position. Tittar mig rakt in i ögonen. Sedan reser hon sig. Befinner sig i stående och står kvar. Detta måste vara goda nyheter, tänker jag. Bara fem minuter senare hör jag äntligen en bil som kör in på vår uppfart. Veterinären.

– Hon reste sig upp för fem minuter sedan. Annars har hon legat helt orörlig, berättar jag.
Veterinären lyssnar. Sedan pekar hon och säger:
– Titta.

131 Kram
Faran är över. Glädjen och kärleken Angelo och LillyBelle känner för sin TW går knappt att beskriva. Foto: Privat

En stor mörk hög ligger i spånet nedanför TW:s bakdel. Aldrig tidigare har jag blivit eller kommer någonsin bli gladare över att få se en massa bajs. Veterinären går in i boxen. Konstaterar att bajshögen är full av paraffinolja. Systemet är återställt. Det är antagligen därför TW har rest sig upp, tänker jag.

Veterinären undersöker TW. Konstaterar att allt ser bra ut. Systemet är igång igen. Proppen har lösts upp. Koliken är borta. De 24 000 stegen jag och TW avverkat under dagen har gett resultat. Och det gör mig så outsägligt lycklig.
– Jag ser en häst utan smärta, säger veterinären.

Jag tackar henne.
Sedan åker hon.
TW är utom fara.
Ingenting i världen är viktigare där och då.

Tack för att ni tog er tid – glad påsk på er alla och som vanligt blir jag glad om ni vill följa mig på Instagram eller gå med i den underbara Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där alla ponnyföräldrar är hjärtligt välkomna!

Ponnypappan
26 mars 15:30

Ponnypappan: ”Jag är mjuk – mina barn är hårda”

Ponnypappan: ”Jag är mjuk – mina barn är hårda”
Angelo och draken.

Vilken är Sveriges farligaste sport?

Det beror lite på hur man räknar, förstås. Mäter vi antalet skador, utan hänsyn till hur allvarliga skadorna är, är fotboll överlägsen etta i kraft av sitt enormt stora antal utövare. Farligaste sporten per andel utövare är, enligt siffror från MSB, kampsport. Mäter vi däremot hur allvarliga skadorna är, beräknat på snittantalet vårddygn, tar ridsporten hem sin minst smickrande guldmedalj. Även i de två övriga kategorierna ovan finns ridsport med i den absoluta toppen.

Ridsport är farligt.

Ridsport är för hårdingar.

Problem 1: jag är ingen hårding.

Problem 2: båda mina barn rider.

Slutsats: jag är mjuk, mina barn är hårda.

– Ska inte du också testa på att rida?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan under de drygt två år jag tjänstgjort som aktiv ponnypappa under träningar och tävlingar.

– Det hade varit kul, men jag trivs bäst på marken, är mitt standardsvar.

Mitt egentliga svar är:

– Aldrig i livet. Jag är för mesig för att ens våga tänka tanken.

Tänkt och skrivet lite med glimten i ögat, förstås, men ändå. Det är inte sällan jag syresätter min hjärna med tankar på vad som kan hända om olyckan är framme. Jag har redan, under denna korta tid, bevittnat massor av otäcka fall, sett skador uppkomma och noterat långa konvalescenser för brutna ben och armar.

130 Stallhäng
Så här ska det se ut. Smått, sött och ofarligt.
130 Målgång
Det var kanske inte bättre förr. Men det kändes ändå rätt tryggt.

Därför var det från början ganska lugnt och tryggt med lilla snälla Tindra, 99 centimeter hög, som formel 1-bilen i stallet. Barnen var små, Tindra visserligen het och hoppsugen men fallhöjden var låg och i sämsta fall slutade det med ett blåmärke. Det var ungefär samma sak med TW, 19 centimeter högre än Tindra, glädjande ovillig att hoppa men snäll som ett lamm.

Tryggt, liksom. Låt barnen hålla på. Ingen störd nattsömn här.

Sedan vet jag inte vart tiden har tagit vägen, eller vad som hänt. Stallets invånare har ökat med 300 procent, ponnyerna har blivit större, liksom riskerna. Angelos arm i mitella efter nyckelbensbrottet i höstas har etsat sig fast i mitt minne.

Men oavsett om det gäller ett pandemiskt virus, stå på en balk 290 meter ovanför markytan och bygga Empire state building eller utöva Sveriges farligaste sport har vi människor fungerat likadant i alla tider. Vi har en enastående förmåga att gilla läget, anpassa oss och vänja oss vid precis allt.

Den processen genomgår jag ständigt och i veckan gick den in i en ny fas. Som den mes jag är känner jag skräck bara genom att titta in i en box där det står en storhäst. Något mummel om att ”hon är så snäll” eller ”han gör ingenting” biter inte på mig. Stor häst, stor fara, tänker jag när jag hör det.

Så tänker inte barnen. Som de vetgiriga och nyfikna nördar Angelo och LillyBelle är följer de ett antal äldre unga ryttare in i minsta detalj. Ser hur idolerna gör, vilka hästar de rider och hur stora hästarna är. Angelo drömmer redan om Childrens, en begrepp jag precis lärt mig och nu vet att Childrens, översatt till min egen svenska ridparlör, betyder ”Liten mygga på stor drake”.

Den här dagen tänker Malin överraska våra små myggor genom att låta dem sitta på och rida på varsin drake. Det enda som är bra med det är att jag själv slipper se det eftersom jag är upptagen av jobb. Det är vår vän, ridtränaren Emma, som villigt och glatt gått med på att ställa upp med både drakar och instruktioner.

När jag, tack vare jobbet, sitter försjunken i tankar och försöker hitta formuleringar till ett reportage har jag förträngt att mina myggor ska rida på drakar. Då kommer den första filmen i form av ett Messengerpling och kastar mig brutalt tillbaka till verkligheten.

Det går inte att ta miste, varken på hur stor draken är eller hur nöjd myggan som sitter på dess rygg är. Angelo är i sjunde himlen. Jag ser en dröm gå i uppfyllelse samtidigt som jag själv mardrömmer inombords.

Sedan plingar det till igen. Nästa film dyker upp i displayen. Nu känner jag mig trygg. Hade ambulanser och vårdpersonal varit inkopplade vid det här laget hade Malin knappast skickat en video på förödelsen utan ringt.

Därför tittar jag vidare och får se det här.

Myggan är så liten att hon nästan försvinner ur bild. Draken är minst lika skräckinjagande. Ändå kommer jag på mig själv med att tycka att ”det där ser väl rätt trevligt ut”. Rentav mysigt. Och vad gulligt att hon berömmer draken. Och så mycket beröm hon får. Jag står och tittar på ett klipp från Sveriges farligaste sport och inser att processen är över.

Jag har redan vant mig.

Det var ju inte så svårt.

Mina barn hade ju faktiskt kunnat välja att bygga skyskrapor i New York, stående på balkar.

Att flyga drake verkar ju faktiskt rätt mysigt.

Bara draken är snäll, och det är ju alltid drakar…eller?

Tack för att ni tog er tid – om ni inte tänker flyga drake i dag år det utmärkt att följa mig på Instagram eller se vad jag och andra skraja ponnyföräldrar har för oss på Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige!

 

 

Ponnypappan
19 mars 10:38

Ponnypappan: ”Vi behöver en idrottsrevolution”

Ponnypappan: ”Vi behöver en idrottsrevolution”
Den italienska studien är gjord på flera idrotter. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Roland Thunholm

I tisdags kom det svart på vitt. Det många anat, trott och fruktat. Siffrorna som visar hur mycket stryk barn- och ungdomsidrotten tagit av pandemirestriktionerna. Riksidrottsförbundet offentliggjorde då sin dystra sammanställning över antalet timmar som registrerats i LOK, det statliga lokala idrottsstödet, under 2020.

Slutsumman landar i en nedgång med hela 10,6 procent för helåret 2020. För hösten 2020, då restriktionerna haglade, noteras en nedgång med alarmerande 14,1 procent, vilket indikerar ett mer eller mindre fritt fall i idrottsutövandet.

Störst är nedgången bland 21-25-åringarna som drabbats allra hårdast och där var fjärde aktivitetstimme försvunnit.

Det är inga mjuka eller hoppingivande ord RF:s ordförande Björn Eriksson använder när han beskriver läget.
– Det är som ett se någonting utsättas för långsamt strypande. En mardröm, säger han till SVT.

Han tillägger i ännu en skarp formulering:
– Du kan tänka dig att du fått en stor skada, blodet forsar ut, men så har du inget tryckförband. Det är ungefär så man känner sig.

Ungdomsidrotten håller på att strypas.

Blodflödet går inte att stoppa.

Båda är rubriker som borde sälja, men obegripligt nog hamnar inte den här nyheten överst hos mediejättarna. Det vanliga flödet dominerar; vaccinfiaskot, smittspridningen och de nya, ofta helt spekulativa, skrämselrubrikerna om mutationer. Idrotten tycks inte ens vara värd att belysas. Den sektor som tillsammans med den stackars döende restaurangbranschen blivit allra mest misshandlad av politiker och myndigheter förtjänar tydligen fortfarande inte att uppmärksammas. Den ideella idrottens återkommande och alltmer desperata rop på hjälp förblir ohörda trots att tiden börjar bli knapp nu.

Trenden är minst sagt oroande. Medan idrottandet bland unga hastigt minskat under pandemin har det varit hausse på börsen för e-sport- och e-spelsföretag. Det krävs ingen doktorsexamen för att räkna ut att det finns ett tydligt samband här. Barn går från att vara aktiva idrottsutövare till att bli passiva gamers och vem kan klandra dem? De är bevisligen offer för en ängslig och klåfingrig politik.

Tiden börjar bli knapp när det gäller hela samhället. Vi har ett förlorat år bakom oss, vi har härdat ut, underkastat oss alla drastiska förändringar, accepterat enorma inskränkningar i våra medborgerliga rättigheter. Till vilken nytta? Vilken framtid går vi till mötes? Det är frågan.

Ja, jag är förbannad nu. Förbannad över att den ideella idrotten antingen tas för given eller nonchaleras eller, som oftast, både och. Förbannad över att en folkrörelse där 800 000 ideellt kämpande ledare – vilket innebär en lönesponsring på 20 miljarder kronor årligen – fortsätter att behandlas som skit. Förbannad över att det anses okej att 170 personer får handla på Willys, TROTS pandemilagen, medan kommunerna blivit lydstater åt makten och bommar igen varenda idrottsanläggning de kan.

Här kommer det att krävas extraordinära insatser för att rädda Sverige från den ”förlorade generation” Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson fruktar i en färsk intervju i Dagens Nyheter.

Jag läser vidare i RF-statistiken. Nedgången för kampsporter är gränslöst jobbig att läsa. Tappet är enormt, på vissa håll uppemot 80 procent. Jag tänker på de socioekonomiskt utsatta områdena, där idrotten ofta är oasen för unga just tack vare kampsporters och andra idrotters snudd på livsviktiga verksamhet. Vad händer där? Vad kommer att hända om vi inte raskt öppnar upp för aktiviteter och häver tävlingsförbudet? Jo, tappet kommer att bli större, större och större och konsekvenserna därefter.

Nästan alla idrotter har minskat kraftigt under 2020. Även ridsporten har minskat men tappet på drygt tre procent är inte lika alarmerande och är förhoppningsvis går det att hantera.

En sak är klar. Varje dag som går med igenbommade idrottshallar är en dag då fler unga ger upp sin träning för ett bekvämt e-spel eller någonting annat och därmed en dag närmare en folkhälsokatastrof.

Vi har inte råd med en förlorad generation.

Vi behöver en idrottsrevolution.

Tack för att ni tog er tid – uppmuntra era barn att hålla ut i sitt idrottande trots trubbiga restriktioner. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna.

Ponnypappan
12 mars 18:21

Ponnypappan: ”Därför tänker jag inte skaffa gymkort”

Ponnypappan: ”Därför tänker jag inte skaffa gymkort”
Sex påsar med drygt två kilo hö i varje. Notera hur långt ut jag håller armarna för att få maximal träningseffekt. Foto: Privat

Det är med behaglig tillfredsställelse jag ibland, de få gånger tillfälle ges, lutar mig tillbaka och skrollar igenom de sociala medieflödena och möts av ideliga träningsbilder. Det är padelfrosseri, det är livsfarliga benlyft, det är burpees och crossfit, den nya ultrasporten som ökar med lavinens hastighet.

Jag känner tillfredsställelse, därför att jag själv inte drabbas av ett uns dåligt samvete över skrovmålet jag tryckte i mig kvällen före bara för att jag var så sugen. Det ska vara gött att leva annars kan det kvitta, för att citera Galenskaparna. Min totala brist på dåligt samvete och min sköna inre tillfredsställelse bottnar i vetskapen om att …
… 1) jag inte har tid att skaffa gymkort och
… 2) jag inte sett någon anledning till att skaffa ett även om jag skulle lyckas utöka dygnets timmar från 24 till 30.

Jag bor ju på en gård.
På gården finns sex hästar.
Hästarna har varsin box.

Dessa tre korta meningar ligger bakom min tillfredsställelse, inre frid och ro. Även om jag hade varit gymtypen som älskat curl och bänkpress i oändliga repetitioner tror jag inte att den träningsformen skulle ha trumfat den som medföljer ett liv som ponnypappa.

Jag känner också mig själv, vet hur tråkigt jag tycker det är att befinna mig i ett gym och är rätt nöjd över att det snart är 30 år sedan jag utövade fysisk träning i en skrotlyftarlokal (som för övrigt redan var tråkigt på den tiden).

Jag tränar ju redan sju dagar i veckan utan att vara medlem i någon kedja eller löst årskort någonstans. Ett eget osynligt hemmakort för allsidig träning får du på köpet när du löper linan ut och blir ponnypappa. För hur ser egentligen livet ut här efter att vi under de senaste åren gått från två till att ha sex hästar?

Jo, dagen börjar med revelj klockan 6.30 när hästarna ska ha sin höfrukost. En påse var, packad och förberedd sedan gårdagen. Medan hästarna glupskt sätter i sig de första tuggorna passar jag på att fylla på vatten i hagarna. Tre hagar gånger två kannor á tio liter. Det blir tre repetitioners bärande med tio kilo i varje hand – först 15 meter till den närmaste hagen, sedan 30 meter till hage nummer två och 60 meter till den tredje hagen.

128 Vattenkanna
En bra övning för att stärka axlar och armar är att stå still i 30 sekunder med två vattenfyllda kannor i varje hand. Foto: Privat

Jag känner den behagliga tyngden från kannorna och vet att jag utför en viktig syssla, att träningen kommer på köpet. Ibland roar jag mig med att lyfta axlarna medan jag går, för att kopiera en hantelövning jag minns från 90-talet. Det stärker axelpartiet ytterligare.

När barnen gått iväg till skolbussen börjar klockan närma sig 8. Då tar jag och Malin en rask promenad med Doris. Bor man mitt ute i skogen och har hund vore det närmast tjänstefel att inte utnyttja skogens alla stigar och rundor vi funnit genom åren. Vi traskar på i cirka 45 minuter, får igång både blodcirkulation och energi och passar givetvis på att planera dagen medan vi promenerar. Något inget löpband i världen kan erbjuda.

Promenaden har alltid en helande effekt. Den skapar motivation. Eftersom Malin jobbar dag och jag kväll blir det oftast jag som kastar mig över stalltjänstgöringen direkt efter promenaden. Ponnyerna har efter nattens bestyr omsorgsfullt förberett sex boxar att mockas. Här lägger jag in en lågintensiv men ändå tidskrävande gymövning. Jag ser till att ha en ergonomiskt korrekt position när jag tar upp hästspillningen och separerar den från spånet.

128 Skottkärra
Oavsett om solen skiner eller, som här, regnet vräker ner finns skottkärran alltid där som ett välkommet träningsredskap. Foto: Privat
128 Spånbal
Hellre lyfta en spånbal än en skivstång. Foto: Privat

Det är en konst att mocka och en konst jag sakta men säkert lär mig. En mockning brukar innebära tre till fyra fulla skottkärror, som var och en ska rullas iväg en bra bit för att tömmas. Här får både armar och ben välbehövlig träning.

Därefter behövs nytt spån, som ni vet. Och som ni också känner till väger en spånbal lämpligt många kilon för att kunna jämföras med en gymmaskin. Lyfta, bära in, klippa upp. Sedan fördela spånet, vilket också innebär viss kraftansträngning. Skön känsla.

Sedan står det sex vattenkärl som väntar på att tömmas och fyllas på med nytt fräscht vatten. Det betyder ytterligare 120 liter vatten och därmed ett kånkande på 120 kilo uppdelat på tolv kannor. Även här kan extra moment läggas in. Antingen kör jag axellyft igen eller står jag stilla med kannorna i hand under cirka en halvminut och känner hur tyngden från vattnet gör att både armar och rygg får kämpa extra.

Nästa uppgift: packa lunchhö. Sex påsar, drygt ett kilo hö i varje. På köpet får jag en övning där kroppen arbetar oavbrutet på lågvarv, vilket främjar hälsan. När dessa sex påsar är packade ser jag till att även förbereda de större middagspåsarna. När jag är klar tar jag tre påsar i varje hand och bär cirka 15 kilo hö under en sträcka av cirka 40 meter. Jag håller ut armarna så långt jag kan för att öka belastningen. Också detta en enkel, bra och effektiv övning.

Därefter tar jag fram sopkvasten och ägnar tio minuter år att göra stallet rent och snyggt istället för att stå på ett gym och fuskbabbla med någon annan människa.

128 Höbal
240 kilo bal, en gång i veckan. Bara att förklara krig mot den, ta i och använda all råstyrka och teknik som kan uppbringas. Foto: Privat

En dag i veckan lägger jag in en kortvarig högintensiv träning. Då – det brukar vara på onsdagar – är det dags att hämta nytt hö hos vår leverantör. Jag använder hästtransporten till detta och måste därför först ta loss mellanväggen, som väger sina kilon. Jag häktar av väggen, lyfter upp den på axeln och bär ut den ur transporten. Det känns befriande smärtsamt i hela överkroppen.

Sedan åker jag iväg – och en styv halvtimme senare är jag tillbaka med höbalen. Balen väger 240 kilo och eftersom jag inte har någon traktor eller andra maskiner är det ren styrka som gäller här. Inga genvägar, bara att förklara krig mot höbumlingen. Det handlar om att under stor koncentration och fokus maxa sin råstyrka i ben och armar, men också om att lära sig viss teknik för att inte råka ut för skador i ryggen.

240 kilo är tungt, men det går. När jag kämpat hårt och fått upp balen på högkant tippar jag den framåt i riktning mot den utebox där vi förvarar vårt hö. Sedan är det dags att upprepa det hela. Stå rätt med ryggen, ta i allt vad jag har och sedan åter först rubba, sedan kila in ett ben under balen och slutligen resa den. Efter tre lyft brukar balen ligga på snedden längst in i boxen.

Sedan övergår jag till en klassisk hockeyövning och rumptacklar helt sonika balen någon decimeter i taget ända till den står snyggt och fint längst in. Jag gissar att det i viss mån tränar sätesmuskulaturen. Därefter går jag tillbaka till transporten och återplacerar mellanväggen. Träningsvärken i ben och armar som kommer dagen efter får mig att känna välbehag.

Träningsvärk betyder att man kämpat hårt.

Just nu råder tjäle här i Småland men snart, när vårvärmen får jorden att mjukna, öppnar sig nya träningsmöjligheter då tre fyra hagar står redo att mockas, hål ska spettas, stolpar ska slås ner i marken med klubba och trådar ska spännas. Där finns nya övningar i mitt mentala träningsprogram att plocka fram.

Jag ska inte säga att jag längtar dit, men kanske har hästarna lurat mig in i ett tillstånd av omedveten träningsnarkomani. Kroppen mår i alla fall bättre än på många år och i alla tusenlappar som läggs på hästarna ingår det ett osynligt gymkort som gäller året om, alla år. Och det måste ju anses vara generöst, eller hur?

Tack för att ni tog er tid – utnyttja era osynliga gymkort, följ mig gärna på Instagram eller gå med i den supertrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, oavsett om du är kvinna eller man!

Ponnypappan
5 mars 18:00

Ponnypappan: Massage och dressyr – veckans höjdpunkter

Ponnypappan: Massage och dressyr – veckans höjdpunkter
Äntligen är Alice på ingång. LillyBelle och Angelo gör i ordning Peggy och Tango för det som väntar. Foto: Ponnypappan

Trots att vi genomlidit ett år ingen av oss någonsin kommer att glömma är det tragiskt nog svårare än någonsin att hitta positiva nyheter om ridsport. Det verkar liksom inte räcka med de på många håll oöverblickbara konsekvenserna coronan lämnar efter sig. Har ridsporten inte drabbats tillräckligt av virus? kan man fråga sig.

Tydligen inte.

Nu är det EHV-1 som slår till, skoningslöst och mardrömslikt, och får ridsporten att komma ur askan i elden med krisåtgärder som tillfälligt tävlingsstopp. Bilder och filmer på hästar som inte kan hålla balansen och alla texter om panik, karantän och plötslig hästdöd svider, gör ont, skakar om. Måtte den verklighet vi en gång kände som vår egen snart åter bli den verklighet vi lever i.

Det enda och det bästa vi kan göra är att leva så vanligt som möjligt och göra det så riskfritt som möjligt. Hålla oss hemma, pyssla om våra hästar, fortsätta nöta, träna, upprepa och lära oss nya saker. Lida med de som drabbats av EHV men också vara tacksamma över att vi inte drabbats, över att våra hästar har det bra.

Att leva som vanligt för mig betyder att jag lär mig nya saker. Att göra det som ponnypappa är egentligen inte svårt alls. Det gäller bara att vara vaken, intresserad och hänga med i allt som händer härute på gården. Intresse och lyhördhet gör faktiskt varje dag till en lektion i något hästrelaterat ämne, varje dag blir en chans för mig att lära mig någonting nytt att vara tacksam över.

Den här veckan har jag för första gången på nära håll fått studera hur en hästmassage går till och förstått varför den är nödvändig. Hilda, Angelos nya häst, har varit stel i nacke och bog under en längre tid och fått oss att anlita en hästmassör. Det ska visa sig bli riktigt lärorikt. Min första tanke när jag hör massage är att det är ett jobb för starka armar och händer. Jag tänker på de massagebehandlingar jag själv fått, då min onda rygg knådats, där spänningar låsts upp och där en mild lindring och en skön trötthet spridit sig i kroppen.

127 Massage
Louise von Arronet ger Hilda en mycket uppskattad behandling på djupet. Foto: Ponnypappan

Hästar är någonting annat. Här räcker inte människohänderna till. Här handlar det om hjälpmedel i form av laser och djupgående vibrationer för att få till en riktigt bra effekt. Massören Louise von Arronet förklarar att hästar oftast ger omedelbar feedback under behandlingen och det visar Hilda tydligt. När behandlingen tar på rätt ställe står hon still och njuter och smackar belåtet med tungan. När hon tycker att massören har lasern eller vibratorn felriktad signalerar hon genom att röra sig med viss irritation. Fascinerad står jag och tar del av ännu en lektion och leder sedan en mycket nöjd och fullkomligt avslappnad häst ut i sin soliga hage. Malin berättar senare att Hilda, normalt en ohejdad sprinter av rang, nästan kryper bakom TW under eftermiddagens promenad i skogen. Ännu ett skönt tecken på massagens kraft.

Dressyr är en hästdisciplin jag ironiserat över, eftersom det är svårt för otränade ögon – som till exempel mina – att upptäcka dess tjusning. Men eftersom mina barn älskar dressyr har jag beslutat mig, inte bara att intressera mig för dressyr utan för att ta alla chanser att lära mig allt jag kan om det.

127 Angeloalice
Yttersidan och skänklarna, där ska Angelo jobba. Alice Runosson tipsar. Foto: Ponnypappan

I går bjöds jag på en frivillig lektion, en lektion som bara kräver ögon och öron. Barnen fick nämligen ett efterlängtat besök av Alice Runosson, dressyrryttare som sedan länge tävlar på hög nivå och som vi anlitat för att leda Angelo och LillyBelle under ett träningspass. Alice är helt perfekt i rollen. Hon är glad, pigg och kompetent, hon är smart, tålmodig och full av omedelbara tips och tricks. Med sin milda framtoning och snabba instruktioner går hon in och äger lektionen. Barnen älskar henne direkt.

127 Instruktion
Med sin milda framtoning och snabba instruktioner äger Alice Runosson träningspasset från start. Barnen älskar henne direkt.

Alice börjar med Angelo och Tango.

– Ha koll på yttersidan! Känner du att du får med bogen där? Så gör vi en volt och sedan en halvhalt på yttern. Leta efter känslan där för att göra honom rundare i formen. Kom med handen där. Bra.

Kombinationen av det jag hör och det jag ser gör att även jag förstår en del. Angelo behöver bli starkare på yttersidan och jobba mer med skänklarna för att kunna rida stabilare och fortsätta utvecklas som ryttare. Det är i alla fall det otränade ögats amatöranalys.

127 Alicelilly
Alice talar om för LillyBelle att hon inte ska springa in i galoppen. Foto: Ponnypappan

Sedan övergår Alice till LillyBelle och Peggy.

– Nu springer du in i galoppen. Vänta! Halvhalt. Ännu mer innerskänkel. Lirka med fingrarna och så travar vi lite. Halvhalt om hon springer iväg. Mjukare i handen, inte hålla så hårt i munnen. Halvhalt innan du fattar galopp!

LillyBelle är enklare att förstå. Även utan att höra det Alice säger vet jag att alla tränare LillyBelle haft sagt ungefär samma sak: korta tyglarna, håll nere farten, spring inte in i galoppen. För LilleBelle har det alltid handlat om att köra på, utan direkta tankar på att anpassa farten eller rentav träna på att trava och galoppera i lägre tempo. Orden från Alice bekräftar att min amatöranalys pekar i rätt riktning – och positiv förstärkning betyder mycket, även för en ponnypappa.

Tack för att ni tog er tid – jag finns på Instagram om ni vill följa mig där eller känn er varmt välkomna, man som kvinna, till den trevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige!

Länk till Facebookgruppen

Länk till Instagram

Ponnypappan
26 februari 10:14

Ponnypappan: ”Fortsätt träna – återgå till att drömma”

Ponnypappan: ”Fortsätt träna – återgå till att drömma”
Höja eller sänka, är en av uppgifterna under ett träningspass i en ponnypappas liv.

Alla vi som lever ett liv som inkluderar aktiva barn och idrott eller på annat sätt har en nära relation till idrottssverige har lärt oss en sak under det senaste året. När Folkhälsomyndighetens Johan Carlsons rätt bistra ansikte visas på teven eller i mobilskärmen finns det stor risk att dåliga nyheter väntar. Nyheter som betyder att idrotten ännu en gång får ställa om, tänka om och göra om.

I Carlsons senaste paket för att få ner smittspridningen är åter idrotten ett av generaldirektörens verktyg. Undantaget för ”enskilda tävlingar” ska, om Carlson och Folkhälsomyndigheten får bestämma, slopas från och med måndag. I klartext betyder det att alla barn och ungdomar som precis börjat planera in sin första tävling på ett halvår eller rentav hunnit avnjuta sin comeback får ta ett steg tillbaka. Av generaldirektören har vi också lärt oss att han är en man, vars budskap inte alltid är helt glasklara och ofta kräver ett par dagars tolkning och diskussion i smågrupper för att fullt ut kunna begripas.

Men även med reservation för att vissa lättnader kan tillkomma känns det ändå som om vi kan fastslå följande: Glöm tävlingar ett tag. Det viktigaste för folkhälsan och det viktigaste redskapet för att ta itu med den stora hotande hälsoskuld coronan lämnar efter sig är just nu inte tävling. Det är möjligheten att i hyfsad frihet kunna träna, hålla kroppen igång, se till att leva ett aktivt liv. Att ställa in träningar var åtminstone ingenting jag hörde Johan Carlson yppa ett ord om under onsdagens presskonferens.

Så fortsätt träna, återgå till att drömma om att tävla och gör det med vissheten att det här, med vaccinets hjälp, snart är så pass mycket över att ni det blir tävling igen. Gör en sista insats nu, träna med förnuft, fortsätt följa avståndsregeln – den enda regel som ger garanterad effekt på ett virus – och tro på framtiden.

126 Medaljer
Medaljörer är vi allihopa. Angelo, LillyBelle och Doris firar framgångar i sportlovets käpphästtävling.
126 Träning
Tävlingarna får vänta. Nu tränar vi ett tag till.
126 Lillytränar
LillyBelle och TW under ett träningspass.

Här i södra Sverige pågår sportlovet för fullt och precis som namnet antyder har mina barn sportat rejält de senaste dagarna. Och de lyckades minsann, som några av de sista barnen innan Carlssons nya giv slår igenom, även att genomföra en tävling. På Växjöortens Fältrittklubb drog lovet nämligen igång med en mycket trevligt genomförd käpphästhoppning. Får du tävla så pass sällan, givet rådande omständigheter – ja, då är det klart att du satsar allt när du väl får chansen. Både Angelo och LillyBelle och kompisen Doris gick all in för att lägga beslag på de lockande chokladmedaljerna. Alla lyckades. Efter en målfotoduell där hundradelar avgjorde avgick Doris med segern för snabbast genomförda ritt, med Angelo som aningen besviken men chokladsugen silvermedaljör. LillyBelle deklarerade tidigt att hon siktar på att rida snyggt, utan tanke på en snabb tid, och hennes rytmiskt väl komponerade runda belönades därför med en guldmedalj.

I övrigt har vi gått på träningsspåret: tränat i paddock, ridit ute i skogen, tränat för tränare. Vi har  pysslat med hästarna, gett dem massor av kärlek, fått tid att ge dem bättre förutsättningar. Hovslagare har varit på besök, verkat och bytt ponnyernas skor, tandläkare har behandlat Hilda i munnen och massor av tid har gått åt till att bara skämma bort våra pälsprydda vänner.

Tävlingarna kommer.

Nu tränar vi på lite till innan det ljusnar på riktigt.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram eller gå med i den urtrevliga föräldragruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook!

 

Ponnypappan
19 februari 16:37

Ponnypappan: ”Kylan, hästen och det dåliga samvetet”

Ponnypappan: ”Kylan, hästen och det dåliga samvetet”
Det smällkalla vinterlandskapet är betagande vackert, men inte att föredra i längden. Foto: Privat

Temperaturen visar plus. Visserligen bara med någon tiondels grad men det känns nästan overkligt. Fler plusgrader är dessutom på ingång. När man är mitt inne i en köldsmocka, precis som när man befinner sig i en värmebölja, finns det inget annat ”nu” i sikte.

Den intensiva värmen eller bitande kylan känns som konstanten i livet. Årets kyliga peak har stundtals varit outhärdlig. Efter en sedvanligt grön jul här nere i söder såg åtminstone inte jag den komma med en sådan intensitet som den gjorde.

Nu sitter jag inte och gnäller i egen sak. Så länge elproduktionen är intakt är köldsmockor en hyfsat enkel match för alla som bor i lägenhet och villa. Det som gnagt i mig under hela denna odyssé genom de många minusgradernas värld är någonting helt annat.

Det dåliga samvetet.

Varje sen kväll, när klicksilvret börjat dala alarmerande snabbt och jag själv krupit ner under ett skönt duntäcke, har känslorna kommit.

Hur känner sig den som står på fyra ben och inte har några 20-nånting grader att värma sig mot?
Hur mår Tindra i sin box, hon som brukar se så frusen ut ibland?
Hur känner sig Tango, fixar Erika natten, står Peggy och skakar – och hur är det med Hilda längst inne i stallet?
När fryser hästar?
Hur mycket fryser de?
Svaren kanske är enkla men de är ändå svåra.

125 Mule
Du säger ingenting, min kära lilla ponny, men hur mycket fryser du egentligen? Foto: Privat

Jag märker att ju mer känslomässigt involverad jag är i mina hästar – vilket jag blivit de senaste åren – desto mer ömmar jag och oroar mig för dem. Det dåliga samvetet är kvittot på det. Det jobbiga kvittot som skaver långt därinne.

Jag är väl medveten om att hästar inte är människor, att hästar är flyktdjur med en helt annan förmåga att tåla kyla än vi, med våra märkligt svaga människokroppar. Jag är också medveten om att vi gör precis allt vi kan för våra hästar för att de ska ha det så bra som möjligt. Enkeltäcken, dubbeltäcken, fleecetäcken, halstäcken – var för sig eller i kombo.

Isolerade stall, påfyllt ljummet vatten och självklart extra foder. Allt enligt de många instruktioner, tips och råd som finns. Jag kan med mitt förnuft räkna ut att stora hästar hanterar kyla bättre än små och att lite extra hull fungerar som en extra isolering. När jag läser på lär jag mig dessutom begrepp som NKT, nedre kritiska temperaturen, och att hästar genom sitt förnämliga inre hormonella system kan sänka denna kritiska temperatur vid behov.

Jag vet också att blåst och regn i många fall är värre för en häst att hantera än sträng kyla.

125 Hopp
Ett hopp i kylan får väl ändå upp värmen? Foto: Privat

För mig räcker det ändå inte för att döva det dåliga samvetet. Hästar kan inte prata, inte säga ”hjälp, jag fryser” och då hamnar vi, åtminstone i min värld, i händerna på kvalificerade gissningar, oavsett hur mycket fakta som ligger på bordet. Gissningar ger också upphov till dåligt samvete. Att gissa sig till hur en fyrfoting, utan skratt-, gråt- och talförmåga visar att den mår bra är att kanske gissa rätt men aldrig riktigt få svaret på om gissningen VAR rätt.

Allt detta låter kanske rätt fånigt. Att förmänskliga hästar är kanske att göra sig fånig. Du som läser detta kan säkert lära mig ytterligare massor när det kommer till hästar och kyla. Samtidigt är det, känner jag, oundvikligt att inte engagera sig känslomässigt när det kommer till djur man har så otroligt nära och tät kontakt med. Att lida med dem, oavsett om de mår bra eller mindre bra.

125 Angelo
Angelo och Tango trivs i snön. Foto: Privat

Nu står i alla fall hästarna ute i sina hagar. Temperaturen har stigit till plus en grad, fler plus är på ingång enligt SMHI och jag tycker mig nästan se ett gäng nöjda leenden skymta fram där borta.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt gärna följa mig på Instagram eller gå med i det supertrevliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
12 februari 17:29

Ponnypappan: ”Trotsa, träna, tagga, tävla”

Ponnypappan: ”Trotsa, träna, tagga, tävla”
Angelo och Hilda, för första gången tillsammans på en pay & jump. Foto: Privat

Ett av Ulf Lundells mest kända citat lyder: ”En inställd spelning är en spelning det också”. Den här veckan tar jag mig friheten att travestera den store ikonen och formulerar mig så här: En tävling utan resultat är en tävling det också. Ja, jag talar om pay & jump, skuggvarianten av ridtävling som ligger allra längst ner på skalan, ungefär som korpfotboll utan målburar.

Pay & jump är en oglamorös variant av tävling, men den är öppen för alla, uppskattad av många och kräver varken licenser eller stort kunnande. Pay & jump kan vara femåringens första aha-upplevelse där mamma eller pappa håller i grimskaftet under hela ritten. Men den kan också vara ett perfekt tillfälle att testa sin nya ponny och träna och tävla mot sig själv.

Efter nästan fyra månaders paus från tävlingsarenorna antog Angelo och LillyBelle sina pay & jump-utmaningar på ett fint sätt.

124 Lilly Peggy
De börjar redan bli ett strävsamt par, LillyBelle och Peggy. Och ingenting verkar kunna stoppa dem. Foto: Privat

Radarparet LillyBelle och Peggy gick runt lika säkert som en klocka. Först klarade de av 60 centimeter och därefter 70, motsvarande Lätt B, och visade att de har kapaciteten för att tävla på den nivån.

För Angelo var det hans första tävlingskänsla tillsammans med sin nya Hilda. De har tränat ett tag nu, börjar lära känna varandra och trivas tillsammans. Trots några väntade kommunikationsmissar såg det riktigt fint ut.

 

 

Svensk idrott kommer snart att få svar på två frågor som är väldigt viktiga, fast på olika sätt.

1) Hur många utövare har vi tappat till följd av pandemin?

2) Hur stort blir kunskapstappet, såväl teoretiskt som praktiskt, efter att mycket och/eller allt stått på paus i olika omgångar under snart ett år?

Vi har ännu inga siffror men vi vet att livet måste och kommer att gå vidare, vi vet att barn, ungdomar i rörelse är livsviktigt för folkhälsan, ja för alla.

Precis som politikerna förbereder en rivstart för samhället när vaccinet satt in och förhoppningsvis fått träff – kanske till sommaren – förbereder svensk idrott en liknande rivstart, som faktiskt redan inletts på sina håll.

Det gäller att få idrottsvardagen meningsfull igen, inte fullt ut återgå till det normala men ändå återgå till normala rutiner på nytt.

I den tid idrotten befinner sig i handlar det om fyra T:n: trotsa, träna, tagga och tävla. Samtliga är viktiga byggstenar för att behålla känslan av nöje, fysisk träning och tävlingsmoment som ger välbehövliga kickar.

Första T:et är det enkla: Trotsa. Trotsa kyla, trotsa snö, trotsa mörker. Det där kan vi nu, det finns inga andra alternativ än att gilla läget och vara glad över att det verkligen kunde ha varit värre.

Andra T:et: Träna. Här blir det bökigare för somliga. Alla kan inte träna inomhus och tjälfrusna paddockar ska man ta det väldigt lugnt med. Snöfallet som kom härförleden har däremot blivit till stor hjälp för Angelo och LillyBelle. Det bildar ett mjukt skydd ovanför det hårda underlaget och både barnen och hästarna älskar det. Ponnyerna löshoppas och får utlopp för sin energi. De rids i paddock både med och utan hinder.

Tredje T:et: Tagga. Har nog varit lurigt för många i vårt avlånga land i denna märkliga tid, där restriktioner dikterat villkoren, ställt in seriespel och stängt kommunala anläggningar. Alla har nog full förståelse för att både en och annan sviktat i sin motivation, men att vara taggad på sin sport är viktigt. Annars är det lätt att man slutar.

Fjärde T:et: Tävla. För alla de som kunnat bocka av de tre första T:na är detta det enklaste, själva belöningen för uthålligheten, den sköna och efterlängtade återkomsten till det idrott historiskt går ut på: att tävla, antingen mot sig själv som i en pay & jump, eller i ett startfält där antal fel och sekunder avgör.

Att med egna ögon åter fått uppleva känslan av framhoppning, upprop och genomförande kändes som en nypa frisk luft under promenaden på väg tillbaka till det normala.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller, oavsett om du är man eller kvinna, gå med i min Facebookgrupp Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
5 februari 12:58

Ponnypappan: ”Vem är sadisten bakom 13-polskopplingen?”

Ponnypappan: ”Vem är sadisten bakom 13-polskopplingen?”
13 poler. Tusen sätt att göra fel.

En ponnypappa har många uppgifter. De flesta utspelar sig i hästnäringens absoluta periferi. De lika enkla som tråkiga sysslorna, som liksom aldrig kan gå fel men tar en förfärlig massa tid, hamnar som av en händelse ofta i knät på den vuxne och mindre vetande hästmänniskan i familjen.

Gilla läget gäller.

Husfriden i första rummet.

Att kalla till familjeråd är verkningslöst eftersom du har en kvalificerad majoritet mot dig i omröstningsfrågor.

Det jag duger till är således mockning, städning, vattenpåfyllning, höhämtning, inköp av foder, enklare reparationer, allmänt snickeri och en rad andra mindre viktiga göromål. Den kanske största förtroendeposten jag avancerat upp till gäller däremot någonting annat. Jag är nämligen även chef över vår hästtransport, ja, över alla våra registrerade fordon. Det är min uppgift att hålla dem rena och snygga, byta däck i rimlig säsongstid och hålla koll på när de ska besiktigas.

Det senare, besöken på bilprovningarna, har jag satt en ära i. Jag har aldrig behövt skriva in i någon kalender när ett fordon ska besiktigas utan haft det i huvudet och varit mycket stolt över det. Döm därför om min förvåning när det för knappt en vecka sedan dimper ner ett kuvert från Transportstyrelsen i brevlådan. Brev från myndigheter är aldrig goda nyheter och döm ännu mer om min förvåning när jag för första gången i livet möts av texten: ”Ert fordon är belagt med körförbud”.

Körförbud? Jag hade nästan hellre fått ett brev från Kronofogden om omedelbar utmätning än att läsa denna plågsamma kanslisvenska: ”Ert fordon är belagt med körförbud”. Hästtransporter tillhör de fordonsslag som ska besiktigas i 24-månaderscykler. Det gör det visserligen knepigare att hålla datumkoll men även detta har jag gått omkring och varit övertygad om att jag haft. Har siktat in mig att boka en tid framåt våren eftersom jag trodde att senaste besiktningen skedde i april 2019.

123 13pol
Obs! Varning för starka bilder!

Jag har bevisligen fått det hela om bakfoten och vill så fort det går genomgå botgöring och få absolution för denna den åttonde dödssynden. Blixtsnabbt kopplar jag på transporten på bilen, vrider om nyckeln och går ut för att kontrollera. Jag noterar då, till viss fasa, att vänster blinkers inte  lyser. Lampan verkar trasig, jag googlar, noterar att lampan jag söker kallas päronlampa, inhandlar en sådan och byter den.

Vrider om nyckeln igen. Slår på vänster blinkers. Går ut. Kollar. Inget ljus. Konstaterar att transporten har ett elfel. Inte kul men lösbart, tänker jag, ringer till min bilverkstad och frågar om jag kan komma. Jag känner ägaren väl, men den här gånger låter han tveksam.

– Mycket att göra, mumlar han men efter en stunds övertalning går han med på att titta på den.

Jag kör upp transporten (det är tillåtet även vid körförbud om man ska till verkstaden), åker hem, väntar ett par timmar och ringer sedan tillbaka.

– Jag visste att det skulle vara så här, säger bilmekaren. De här kopplingarna är ett helvete.

Precis det besked du inte vill ha. Kopplingen är av den nyare varianten, med 13 i stället för sju poler. Bara den matematiken smakar illa. 13 sladdar som kan ställa till det istället för sju. Jag frågar om mekaren ändå kan fixa det. Han låter tveksam, han har mycket att göra, föreslår att jag köper en ny koppling och letar hjälp på annat håll. Det tar mig en halv dag att hitta en 13-polskoppling i Växjö, finner den till slut i den enda butiken som specialiserat sig på utrustning till släpfordon. Väl hemma skruvar jag bort ena änden på den gamla kopplingen och ser rakt in i en skräckfylld sladdhärva. Fem av 13 sladdar är kapade och det känns som ett under att bara en enda lampa vägrat lysa.

Jag har kopplingen. Nu återstår att få 13 sladdar på plats. Bilverkstaden vill inte åta sig fallet och jag tänker att elektriker är ju normalt sett rätt bra på el. Ringer en elektriker jag känner.

– Har aldrig bytt en sådan, blir svaret.

Ringer en elektriker till.

– Aldrig gjort, tyvärr.

En tredje elektriker ger mig samma svar. Inte heller han har bytt 13-polskopplingar. Däremot har han bytt massor av sjupolskopplingar, vilket de andra elektrikerna också betonat att de är bra på.

123 Koppling
Längre än så här vågar jag inte närma mig en lösning på egen hand.

Det räcker att titta in i en 13-polskoppling för att direkt inse att här har en sadist varit framme. Längst inne i ett litet trångt utrymme trängs 13 poler, försedda med skruvar och knappt märkbara för ett öga. Ingen av dem ser ut att längta efter en sladdände. När till och med elektrikerna tvekar, då vet man att läget kunde vara bättre. Efter en dags grubblande har jag inte ens kommit på hur man tar sig in i det mikroskopiska utrymmet bland de 13 polerna och vågar inte ta i med all muskelkraft av rädsla för att paja hela alltet.

Så: här är vi nu. Malin lyckades låna en hästtransport av en ängel till vän och räddade torsdagens träning. Själv sitter jag och väntar på samtal från en fjärde elektriker som visserligen inte haft att göra med sadistkopplingar tidigare men ”tror att han ska kunna fixa det”. Om ni har något tips på vem som kan ligga bakom 13-polskopplingen, tveka inte att höra av er till mig personligen. Tips som leder till ett gripande kommer att belönas. En ledtråd jag kan läcka här och nu är att bruksanvisningen (som dessutom saknade kopplingsschema) var skriven på tyska. Känner ni till någon skrupelfri invånare i Berlin, München eller i Ruhrområdet – där jag anar att roten till det onda finns – går det fint att göra en anmälan till mig personligen. Önska mig i alla fall lycka till. Jag känner att jag kan behöva det.

Tack för att ni tog er tid – och två betydligt enklare kopplingar är att koppla ihop ert Instagram med mitt konto, om vi vill, eller varför inte gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige?

 

Ponnypappan
29 januari 18:02

Ponnypappan: ”Hej, mitt vinterland!”

Ponnypappan: ”Hej, mitt vinterland!”
Det går nästan att känna hur mycket glädje den här bilden innehåller. Foto: Privat

Som ni nog vet vid det här laget är jag ingen supporter av väta, göteborgsblåst och gyttjebrottningspölar till hästhagar. Då klagar jag gärna, ofta och högljutt. Boende så pass långt söderut som jag gör skulle jag däremot aldrig komma på tanken att gå runt och sura över ett rejält snöfall. Det finns många invånare långt norrut i detta land som aldrig någonsin säger ett knyst om de meterhöga snödrivor och vallar de tvingas gå i närkamp med under halva året.

Nu har vi för ovanlighetens skull rejält med snö i Småland och då väljer jag att njuta. Att greppa en snöskyffel och gå loss med den på det vita, kalla, vackra känns snarare exotiskt än vanligt. Motion ger det också och är till stor glädje för barnen som knappt kan identifiera sig med vad skidor, pulkor och snowracers är för något. Väderprognosen säger visserligen att vi inte har speciellt mycket snö att vänta kommande vecka men samtidigt ser temperaturen ut att stanna kvar långt under nollan.

Då gäller det att få barnen att resa tillbaka i tiden, till min tid, till tiden då varje chans till åkning i backar och skridskoåkning på frusna vattendrag togs. Bye bye, iPad, welcome winter, liksom. Här gäller det att ta sitt ansvar, visa barnen att det gäller att ta chansen när den någon gång dyker upp. Som en av fritidssysslorna under en annars nästan löjligt hektisk arbetsvecka valde jag därför att skotta upp det jag kallar för Enerinken, den lilla göl på cirka 30 gånger 15 meter som är belägen hundratalet meter från vår gård. Den har ännu inte hunnit invigas för året men under den sköna lediga helg som stundar finns det på min att göra-lista att styra upp skridskopremiären.

För samtidigt är det ett glasklart faktum att man inte saknar konkurrenter när det gäller kampen om den hårdvaluta som kallas kvalitetstid. Att sjunga pulkornas och skridskornas lov inför barnen när det samtidigt finns sex andra levande leksaker som inbjuder till vinterkul – det är en tuff match. En snötäckt paddock är tydligen även en bra paddock att döma av både barn och ponnyer. Och jag kan knappast heller klaga över den här typen av fritidsaktivitet utan snarare förbanna mig själv för att jag aldrig varit tuff nog att lära mig rida. Jag skulle så gärna ha velat hänga med på det här istället för att stå bredvid och frysa:

122 Angelosnö
Angelo och Tango busar i en snötäckt paddock. Så ljuvligt att se. Foto: Privat

Att få hänga med barnen på nya träningsformer är också någonting som skänker en ponnypappa glädje och under veckan som gått har jag med egna ögon fått bevittna en för både mig och barnen helt ny grej. Lammhults Ridklubb bjöd nämligen in till två dagars träning med Philippa Magnusson, den ytterligt rutinerade och framgångsrika fälttävlansryttaren från Ronneby. Och, kan jag lova, det var två lektioner med exakt noll likheter med första lektionen på ridskolan. Det handlade om terrängträning inomhus.

Barnen trodde varken sina ögon eller öron när de insåg hur träningen var upplagd. Först fick de syn på hinder de aldrig tidigare sett, bestående av granar och bord och utformade som murar och hus. Under en av träningsdagarna fick de till och med prova på att hoppa trippelbarr. Att de dessutom fick höra att det bara är full galoppgas som gäller säger en del om vilket högt betyg barnen gav träningsformen.

122 Kvisthopp
Kvistar och pålar. LillyBelle och Peggy trivdes ypperligt under Philippa Magnussons terränghinderträning. Foto: Privat
122 Hushopp
Hoppa över ett hus? Jodå, Angelo och TW bara tackade och tog emot. Foto: Privat

Som avslutning reds en hel bana med dussinet hinder och den avlägsna känslan av att vara på tävling blev långsamt mer verklig.

Snart så.

Tack för att ni tog er tid – jag hoppas att även ni njuter av vintern och hoppas att ni vill hänga med mig på Instagram eller, kvinnor som män, gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige.

Ponnypappan
22 januari 12:41

Ponnypappan: ”Nu är jag på gott humör igen”

Ponnypappan: ”Nu är jag på gott humör igen”
Ibland blir man bara på gott humör.

Jag vrider om nyckeln i tändningslåset, backar ut och bilen börjar rulla framåt. Regnet står som spön i backen, det blåser göteborgsk snedvind och det ligger halvdecimeterhöga snöslaskdrivor på uppfarten. Jag är på väg till jobbet och precis när jag passerar stallet kommer LillyBelle ut med grimma och grimskaft i ena handen. Hon viftar med sin lediga hand och signalerar att jag ska stanna. Jag vevar ner rutan och hon säger:

– Pappa, kan du skjutsa mig till Erikas hage?

Jag slås ännu en gång av hur snabbtänkt hon är, vilken humor hon har. Det är cirka tio meter fram till Erikas hage, jag ler med hela ansiktet och spelar med.

– Självklart! Hoppa in bara.

LillyBelle går över på passagerarsidan, öppnar och sätter sig. Jag noterar hennes entusiasm och kan inte låta bli att ställa en fråga jag då och då går runt och bär på. Jag tänker på det extremt oinspirerande vädret, vad det kan göra för sinnesstämningen och frågar:

– Händer det aldrig någonsin att du tycker det är tråkigt att rida? Jag menar, när det regnar och snöar och blåser och så?

– Nej, aldrig.

– Varför?

– För att Erika är bäst i världen. Hej då, pappa! svarar LillyBelle och försvinner snabbt bort till sin älskade B-ponny.

Jag älskar inställningen. Vadå väder? Jag är väl ryttare och inte meteorolog, liksom. Önskar att jag haft samma attityd när jag cyklade till tennisträningarna och surade i duggregn på min tid.

121 Angelohopp
Det är så här vi vill ha det. Och snart är det dags att tävla igen.

Jag blir varm när jag ser med vilken äkta glädje och ömhet LillyBelle kramar om Erika och inser samtidigt att jag faktiskt mår ganska bra. Det känns som att jag passerat någon sorts abstrakt vändpunkt under denna dubbelt mörka årstid vi just nu genomlever.

Jag var både kritisk och gnällig när jag skrev mitt förra blogginlägg, där jag oroade mig för barn- och ungdomsidrotten och vilka konsekvenser det kan få när klåfingriga makthavare har otur när de tänker och exempelvis kan tro på att om man bara smälter isar håller med smittspridningen nere.

Men alla makthavare har inte otur när de tänker. Knappt hade blogginlägget postats förrän min egen kommun, Växjö, meddelade nyheten att den kommer att spola upp inte mindre än FJORTON isytor för barn och ungdomar att motionera på. Vilken enastående nyhet. Det kändes precis som att Växjö sneglat på haveriet i Stockholm och sagt: ”Vi ska göra precis tvärtom. Att de unga får röra på sig är något vi värderar enormt högt”.

Jag blev omedelbart på ett bättre humör och sedan har det fortsatt på ungefär samma sätt. Fler små positiva saker i vardagen har lagts ihop till ett bättre flyt, skarpare tankar och skratt i massor. Hopplöshet har fått ge vika för mer positiva signaler och när även vår idrottsminister Amanda Lind i går tydligt och klart tagit till sin av den massiva kritiken och klargjorde att såväl utomhus- som inomhusträning för våra yngsta snarast bör återstarta spred sig värmen ytterligare i min kropp.

Sakta men säkert är vi på väg att återgå till någonting som allt mer påminner om det normala. Vi har hållit ut, vi har verkligen gjort det, och nu är det snart tid att damma av Equipe igen, som legat och dammat bland de oanvända apparna sedan tidigt i höstas. Från och med måndag är det, hör och häpna, grönt ljus för ridsporten att tävla igen.

Om vi tänker låta Angelo och LillyBelle göra det?

Givetvis.

121 Barnen
En bild som ger hopp om ljusare, varmare och friare tider.

Tävlingsreglementet är fastgemat i pandemilagen med alla dess förordningar och om ridsport redan tidigare räknades till smittsäkra aktiviteter är det ingenting mot hur det kommer att se ut nu, när lagens långa arm kan bötesförelägga dem som bryter mot minsta lilla paragraf. Japp, vi kommer att tävla, kanske inte direkt men så snart vi hittar en tävling som ligger geografiskt lämplig tvekar vi inte en sekund. Vi kommer att göra staten stolt genom att hålla oss för oss själva och vi kommer att gynna tävlingsarrangören med startavgifter och smittsäkert inhandlande av förplägnad.

Dagarna blir ljusare och längre nu, hoppet lever och, precis som Laleh sjunger, det kommer bli bra.

Tack för att ni tog er tid – tappa inte hoppet, håll humöret uppe och följ mig gärna på Instagram eller gå med i den urtrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (yes, kvinnor är precis lika välkomna).

 

Ponnypappan
15 januari 17:54

Ponnypappan: ”Vi har en väldig tur i oturen”

Ponnypappan: ”Vi har en väldig tur i oturen”
Var glad att du har en häst att rida på – speciellt i tider som dessa. Foto: Privat

Vaccineringen i Sverige går med en snigels hastighet. Pandemilagen, en låda full av diktaturverktyg, gick igenom utan anmärkning i vår 349 personer stora folkvalda församling och utan synliga protester.

I Stockholm låter de styrande illvilligt isen på Zinkensdamm, en av få kvarvarande oaser för friluftsälskande barn och ungdomar, smälta för att ingen olovligen ska komma på otyget att åka skridskor där. Trots att exakt ingenting pekar på att någon som helst smittspridning sker under den typen av aktiviteter har Stockholm, trots omfattande kritik, försett all utomhusaktivitet bakom ett osynligt taggtrådsstängsel. Andra regioner har fegt följt efter.

I Växjö, där jag bor, finns det en enda isyta utomhus som är öppen. Gissa tre gånger om den är välbesökt. Region Kronoberg har tack och lov inte följt Stockholms exempel utan samarbetar med Öjaby IS, som driver anläggningen, för att göra den till en smittsäker och attraktiv plats för motions- och leksugna barn och ungdomar. Inte utan motstånd, naturligtvis. Det finns krafter som verkar för en nedstängning även av denna utomhusisbana.

Att hantera en pandemi under så pass lång tid som varit kräver finess. Det kräver åtminstone ett uns av psykologi och uppmuntran. Det borde kräva att varje beslut om inskränkningar i medborgerliga rättigheter ska förklaras och motiveras. Vad vi fått är bara piskor: vi är för dåliga på allt, vi måste skärpa oss, måste bli bättre på precis allt.

120 Häst
Tack vare dessa djur träffas ridsporten av den lilla strimma ljus som når genom mörkret just nu. Foto: Privat

Oavsett om uppmaningarna kommer från politiker eller myndighetspersoner är det gemensamma för dem att deras ord saknar morötter. Den som bara får smaka piska och aldrig blir bjuden på morötter blir först besviken, sedan arg och slutligen troligen upprorisk och olydig. Att medvetet smälta en is är en piska, så grym att den omöjligt kan få positiva effekter för den som håller i den.

Lika självklart och viktigt som det är att minimera sociala kontakter, tvätta och sprita händer och jobba hemifrån, lika självklart är det att vi hittar smittsäkra alternativ till att umgås och genom motion bidra till en stärkt fysisk och psykisk folkhälsa. Vi är 10,3 miljoner människor (förmodligen långt fler) som bor i det här landet och den viktigaste framtidsfrågan för oss alla är att vi rör på oss och undviker stillasittande för att i förlängningen ha kroppar och knoppar som håller för ett långt liv.

För oss i vuxen ålder är det enkelt. Vi kan ta en daglig promenad på en halvtimme och undvika att trycka i oss alltför mycket onyttigheter. Det räcker långt, det finns det forskning som visar. Betydligt värre är att få ett stillasittande barn eller en uttråkad snapchattande tonåring att ta spontana promenader. Jag skulle till och med våga påstå att det är omöjligt.

Därför är angreppet på barn- och ungdomsidrotten så kontraproduktivt. Att komma ombytt till en utomhusaktivitet, genomföra ett pass och sedan omedelbart sätta sig i en bil för hemfärd – nej, det finns inga tecken som tyder på att det bidrar till ökad smittspridning. För att citera Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk från veckan som gått: ”Det var skrämmande hur lätt det var att stänga ner en folkrörelse och en sorglig påminnelse om hur svag sportens status är högt upp i svenska samhället. Nu måste galenskapen ta slut och idrottsanläggningarna öppna.”

Processed With Moldiv
Att motionera har nog aldrig varit viktigare. Jag är glad för att mina barn kan tillgodogöra sig daglig aktivitet, men jag är bekymrad över hur barn- och ungdomsidrotten behandlas av de som bestämmer. Foto: Privat

Men trots att unga ryttare som älskar att tävla förmodligen klättrar på alla upptänkliga väggar just nu utgör ridsporten ett undantag. Snålskjutsens turliga undantag. Ridsporten är försänkt i en sorts aktiv dvala och skiljer sig från alla andra idrotter tack vare det enkla faktum att djur är inblandade. Djur, vars liv inte ens restriktioner biter på. Djur som måste skötas, matas och hållas igång varje dag. Och där i princip all annan barn- och ungdomsidrott är förbjuden att utöva tillåts åtminstone ridskolorna att hålla öppet och träningar att genomföras. Hit har inte den smälta isens diktatur nått – ännu, ska tilläggas.

Vi som tillhör ridsporten ska vara glada. Väldigt glada. Vi tillhör det fåtal som haft turen på vår sida. Trots att jag egentligen borde sucka och stöna över att ha sex boxar att mocka varje morgon ser jag det numera som en ynnest, en viktig aktivitet, ett sätt att hålla igång.

Jag har heller aldrig tidigare fyllts av en sådan glädje som när jag nu, varje dag, ser Angelo och LillyBelle komma hem från skolan, kasta i sig ett mellanmål och sedan – direkt! – springa ut i hagen och sätta på grimma på varsin ponny. Det som tidigare känts som en självklarhet ser jag nu i ett nytt ljus: pyssla, borsta, tränsa, rida ut.

Mina barn, och alla andra barn och ungdomar som rider, kan fortsätta med sitt hjärtas största intresse och varje dag få den livsviktiga motion som barn som spelar innebandy, hockey och handboll förvägras. Det lilla ljus som strilar in genom barn- och ungdomsidrottens kompakta mörker träffar ridsporten. Det ska vi vara mycket tacksamma för.

Tack för att ni tog er tid – mig följer ni smittsäkert såväl inomhus som utomhus på Instagram! Ni är, oavsett ålder och kön, även hjärtligt välkomna att gå med i min Facebookgrupp Ponnypappor i Sverige.

Ponnypappan
8 januari 11:49

Ponnypappans ljuvliga rutiner för hästliga rättigheter

Ponnypappans ljuvliga rutiner för hästliga rättigheter
Äntligen! Slutförandet av uteboxarna är igång, mitt under juldvalan.

Snön faller utanför mitt fönster. Den faller lätt, utan intensitet, och draperar det hittills gråtrista landskapet i ett vykortsvitt lager. Snötäcket är tillräckligt tunt för att jag som vuxen ska finna det acceptabelt, rentav tilltalande. Det kräver inga timmar av skottande, det fraktas inte in i mängder i huset genom skor och kläder, det är bara fint och upplyftande. Samtidigt är snötäcket tillräckligt tunt för att göra barnen glada och kreativa. Precis i detta nu ser jag förresten både Angelo och LillyBelle målmedvetet rulla klot efter klot ute på gräsmattan. Jag gissar att slutmålet blir en mindre snöborg.

Denna lilla men tydliga skiftning i tillvaron är dubbel. Vi skriver den 8 januari och äntligen är rutinerna tillbaka efter ännu en jul. Det enda felet med julen är dess utdragenhet, dess slalomåkning runt klämdagar, heliga aftnar och röda rena helgdagar. Det blir en tidsperiod av icke-aktivitet, icke-händelser och en väntan på att icke-tillvaron äntligen ska ta slut. Och är du inte en amerikansk idiot med fäbless för att bryta dig in i Vita Huset eller råkar ha oturen att, som brittisk medborgare, för tredje gången sedan i våras bli pandemisk fånge i ditt eget hem händer det inte inte speciellt mycket nytt just nu, vare sig i Sverige eller världen. Juldvala är normen.

Som jag skrivit flera gånger tidigare på denna bloggplattform är det därför en välsignelse att få leva ett liv med hästar. Det förpliktigar. Det är tvingande. Det tillåter aldrig pauser, åsidosatta rutiner eller lättja. För den som gillar rutiner, som mår bra av upprepade mönster under dagen, är hästlivet med alla dess krav alltid ett nödvändigt gott, aldrig ett nödvändigt ont. Eftersom jag, på toppen av all rutinlöshet, dessutom tvingats plocka ut ett berg (eller i alla fall en kulle) av kompledighet från mitt jobb har hästarna blivit en oas i händelsernas öken.

Medan Malin och barnen sett till att motionera hästarna har jag valt att fly. Fly – rakt in i uthuset, ner i verktygslådan. Plockat fram borrmaskin, cirkelsåg och vattenpass. Inventerat lagret av skruvar och beslag. Antecknat vad som saknats. Mätt, dubbelkollat och skrivit inköpslistor. Begett mig iväg på ljuvliga resor till byggmarknaden i jakten på raka och perfekta reglar, råplan och lämpliga längder ytterpanel. Åkt till specialställen och köpt in de betongspikar jag vet att proffsen använder.

119 Bygghandel
Älskade hästtransport – du är en av mina bästa vänner.
119 Verkstad
En blivande utebox blir en perfekt snickarverkstad.

På nyårsprogrammet: bygga väggar och två tudelade dörrar till det som ska utgöra två nya uteboxar. Sedan vi utökade den fyrfota skaran till sex ponnyer känns det nämligen inte bra att inte kunna erbjuda alla en skön plats för nattvila. Vi har visserligen ligghall, men en box är alltid en box och en box är en hästlig rättighet.

Detta motiverar mig ytterligare. Inte nog med att jag kan bota rutinlöshet med nya rutiner. Jag gör det för en väldigt god sak.

Det bästa med att kunna luta sig tillbaka mot en lista av nästan oöverträffat många misslyckanden som snickare är att felen man gjort, de gör man aldrig om igen. Det tog några år för min tumme att växa ut från en central position i handen men när den väl gjorde det har den inte visat några planer på att återvända till sitt ursprungsläge. Jag vågar till och med skriva att jag numera ”med van hand” mäter och sågar, kollar lod och vågor. Jag tillåter ingenting fundamentalt att gå fel och skulle det ändå ske, är det bara att göra om och göra rätt.

Känslan att få plocka fram slagborren och höra det dånande ljudet när metallen letar sig sju centimeter ner i betongen är som att lyssna till den ljuvaste musik. Sedan sitter regeln där, omöjlig att rubba, redo att stå pall för tusen hästsparkar och sedan börjar en vägg ta form. Därefter: mäta avstånd mellan vägg och mittregel och planera för den första av totalt fyra dörrsektioner. Den första ramen passar perfekt. Nio panelbrädor senare är den klar, jag förser den med hakgångjärn och gillar slutresultatet. Dörren hänger precis som den ska. I min upprymdhet glömmer jag sedan att kolla lodet på nästa dörrsektion som blir någon centimeter för sned. Då är det bara att skruva loss, tänka rätt och göra rätt och snart sitter även denna sektion där den ska sitta.

119 Färdigt
Lite återvunnet virke, mycket nyinköpt. Lite småfix återstår att göra men annars är det klart för inflytt i två nya ponnylägenheter.

När detta skrivs har ytterligare en vägg och två dörrsektioner färdigställts och invigningen är bara någon dag bort nu. Rutinerna har räddat mig ut ut juldvalan ännu en gång och gjort 2021 till ett hittills mycket meningsfullt år.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill göra det till rutin att följa mig kan ni göra det på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit som vanligt även kvinnor är lika välkomna!

 

Ponnypappan
2 januari 15:29

Ponnypappan: ”Sex saker som gärna får inträffa 2021”

Ponnypappan: ”Sex saker som gärna får inträffa 2021”
Låt 2021 bli året då alla drömmar infrias. Foto: Istock

Klockan är 23.59 den 31 december 2020 och vi skruvar upp volymen i den gamla radioklenoden på högsta reglaget. Fönstret som vetter ut mot gården har vi försett med ett täcke som vi omsorgsfullt tejpat fast på utsidan. Detta för att hålla obehagliga ljussken borta. Åtgärderna lindrar, men inte helt. Inne i sin box drabbas Peggy som vanligt av panik när ljudet från knallarna från exploderande raketer ändå letar sig in genom stallväggen och överröstar musiken.

Vi klappar Peggy. Hon är extremt skotträdd och upplever en mardröm varje nyårstolvslag. Ända sedan den dag jag blev med häst har jag gått från att älska till att avsky smällare och fyrverkeripjäser. Först när man blir vittne till lidandet det tämligen meningslösa skjutandet åstadkommer förstår man vilket obehag och den panik det orsakar vissa känsliga individer och djur.

Tio minuter senare är det tack och lov över, Peggy har lugnat sig och vi kan gå in i huset på nytt. Vi bor ändå på landet, så pass långt ut att bara avlägsna eftersläntrares pyroteknik kan uppfattas med örat efter ett tag. Peggys ångest ger med sig och snart kan hon gå in i 2021 vid samma goda mod som hon annars alltid befinner sig i.

Men hur är det med oss? Hur mår egentligen människan efter 2020? Hur ska vi ta oss an 2021 efter det som varit, under den mardröm vi levt i sedan i våras? Detta är en lika viktig som oroande fråga, ja, rentav farlig och ödesmättad.

Vi behöver alla börja må bra igen, för jag slår vad om att väldigt få av oss kunnat slå bort känslan i magtrakten – ibland diffus, ibland mycket påtaglig – som funnits där ända sedan coronan slog till. Närmare än så orkar jag inte summera detta skitår som varit. Viruset har överskuggat precis allt, tagit livet av somliga, gjort massor arbetslösa, skickat andra in i depression och fått alla kris- och stödlinjer nedringda på ett tidigare aldrig skådat sätt.

Mycket behöver hända under 2021 för att vi ska få uppleva ett ”riktigt” år igen. Det är hög tid att precisera vad som helst måste hända. Här en sex saker som gärna får eller helst måste hända 2021.

1. SLÄPP PANIKEN, OMFAMNA HOPPET
Masspanik är något av det farligaste som finns och det har Sverige och Världen varit drabbade av sedan i våras. En snabb titt på gator och torg ger bilder som för tankarna till apokalypsfilmer; munskydd, vakter, feberkontrollmaskiner, varningsskyltar, oroliga blickar.

Det finns ännu så länge inget hopp förmedlat genom dessa bilder, men hoppet är inte bara det sista som överger oss. Hoppet finns här och nu. Vi har klarat oss så här långt, vaccineringen är i full gång och kommer att accelerera vidare fram till vår och försommar. Släpp paniken, den kan aldrig hjälpa dig med NÅGONTING. Omfamna hoppet och tro på framtiden.

2. PANDEMILAGEN BÖR ÄNDRAS – OCH ANVÄNDAS MED FÖRNUFT OM DEN GÅR IGENOM
Om bara drygt en vecka kan Sveriges riksdag ha klubbat igenom en lag som i praktiken ger regeringen möjlighet att införa diktatur. Jag anser att lagförslaget är en skam för våra mänskliga grundlagsskyddade fri- och rättigheter, men trots att flera tunga instanser (JO, Lagrådet) har totalsågat det kan riksdagen ge grönt ljus för diktatur i Sverige. I klartext ger lagt förslag regeringen möjligheten att i princip stänga ner vilken verksamhet som helst, när som helst och hur som helst.

Ja, jag fattar varför lagförslaget lagts fram, men det är ett livsfarligt förslag eftersom det i praktiken blir helt ensidigt, alltså diktatoriskt. Varför? Jo, eftersom nedstängningen av verksamheter inte följer något motkrav på regeringen. Går förslaget igenom som det ser ut nu kan Volvos produktion stängas ner omgående lika väl som verksamheten på din ridklubb – UTAN att regeringen behöver betala ut en spänn i ersättning för de ekonomiska förlusterna.

Trots att var och en kan räkna ut vilka ödesdigra konsekvenser det skulle innebära hörs förvånande få vilda protester. Därför kan vi bara hoppas att lagen revideras och att den, när den väl går igenom, används med det största förnuft som går att uppbringa. Visst, stäng gärna om det är absolut nödvändigt – men då ska ersättningen vara krona för krona.

3. RÄDDA UNGDOMSIDROTTEN
Genom ett virrvarr av beslut från stat, regioner och kommuner har våra allra yngsta sedan två veckor stått utan tillåtelse att utöva sina aktiviteter. Även utomhusaktiviteter är bannlysta, trots minimal smittorisk, trots omfattande kritik och påpekanden om hur viktigt det är att just ungdomar utövar aktivitet. Samidigt liras det för fullt i nya folksporten padel, det gymmas och det springs runt på diverse lekland.

När allt det här är över, och det hoppas jag det är snart, måste det sättas in skarpa åtgärder för att rädda ungdoms- och breddidrotten. Kampanjer för att få ungdomar att idrotta bör genomföras och det statliga stödfokuset bör riktas mer från elitidrotten till breddidrotten, som blivit styvmoderligt behandlad alltför länge.

Nio månader av restriktioner, tävlings- och träningsförbud kanske inte är en speciellt lång tid för oss vuxna. Men för den som är 13 år är upplevd tid någonting helt annat. Där kan nio månaders oro upplevas som flera år och är en tidsrymd, tillräcklig för den mest uthållige tonåring att tappa sugen och satsa på smittsäkra dataspel istället. 2021 är året då vi alla har en skyldighet att upphöja och rädda ungdomsidrotten.

4. KONSUMERA
Tänk på vår turistnäring. Tänk på flygbolagen. De mysiga fiken. Tänk på allt du velat lösa entré till eller glatt velat betala för men inte fått eller känt dig tvungen att avstå ifrån. 2021 är året då du, när och om du har möjlighet, bör betala tillbaka.

Gå och se ditt favoritlag så fort faran blåses över, besök muséer, nöjesparker och teatrar när de åter slår upp portarna. Markera med din närvaro hur viktigt du tycker det är att vi kan unna oss nöje och att nöjesbranschen, som lider helvetets alla kval, kan få leva vidare. Och glöm absolut inte att redan nu fortsätta beställa hämtmat och, när smittläget medger det, slå på stort med gänget på stamkrogen. Din, min och alla andras insats kommer att vara helt avgörande.

5. MINIMERA MÖRKRET – SE LJUSET
Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Jag ska erkänna att jag är väldigt trött på Triadlåten i sig, men dessa två meningar sammanfattar på ett lite underbart sätt vår samtid just nu. Det håller redan på att ljusna, bokstavligt talat. Och snart kan vi få se ett inre ljus igen.

6. OS-GULD TILL PEDER FREDRICSON
Om allt ovanstående slår in sitter jag gärna framför teven och skriker när Peder får ställa sig överst på pallen i Tokyo.

Tack för att ni tog er tid – och ett stort till alla kommentarer, reaktioner, frågor och glada hejarop som jag fått under 2020. Nu tar vi som sagt sikte på ett helt annat 2021 och även detta år kan du följa mig på Instagram eller gå med i min Facebookgrupp som visserligen heter Ponnypappor i Sverige men där självklart även mammor är välkomna!

Ponnypappan
25 december 2020 12:51

Ponnypappan: ”Så här års är jag kirurg, designer och frisör”

Ponnypappan: ”Så här års är jag kirurg, designer och frisör”
Så här ser det nya ekipaget ut på gården. Får jag presentera Angelo och Hilda.

Årstid spelar aldrig någon roll i livet på landet. Det rullar bara på, du kan aldrig ta paus, dagarna ser likadana ut oavsett väder eller vilket datum som står i almanackan. När hästhagar med tjäle ter sig som en avlägsen dröm och verklighetens hagar mer liknar en tävlingsplats för gyttjebrottning är det bara att se glad ut, anstränga sig lite hårdare och inse att lite fysisk extraträning inte dödar, bara härdar. Även när det sneda regnet letar sig in överallt kan jag trösta mig med tanken att ”så här har väl göteborgarna det året runt?”.

Men även ett liv på en hästgård går i vågor. Just nu upplever vi faktiskt, mitt i snett regn och äkta gyttjebrottningsatmosfär, en ganska spännande tid. Vi har exempelvis blivit med häst igen. Om sanningen ska fram har hon varit hos oss ett tag, men eftersom Angelo gått omkring med armen i mitella och hållit hyperaktiviteten i schack med hjälp av TW har jag valt att inte outa nyförvärvet förrän nu.

Hon heter Hilda, eller egentligen Munsboro Hyland, och är ett rutinerat sto som tidigare tävlat i de riktigt höga klasserna. Angelo går från en utmaning, Tango, till en annan, Hilda. Eller rättare sagt: en utmaning kompletteras av en annan, vilket gör att Angelo har två tävlingshästar i sitt eget lilla team. Nu har han dessutom förklarats skadefri. Frakturen i axeln har läkt som den ska och nu ägnar Angelo sin lediga jullovstid åt att fortsätta utvecklas med Tango och samtidigt lära känna Hilda. Med mitellan försvann också en del av rastlösheten och tjurigheten och den hackspett jag talade om för bara två veckor sedan är ersatt av en mer behagligt aktiv pojke, något som gynnar oss alla. Med andra ord kan vi inte klaga på nuvarande status: skadefria hästar, skadefria människor och ett pågående jullov.

LillyBelle har också fullt upp. Även hon har sitt eget lilla team i form av Tindra och Peggy och det känns bra att både hon och Angelo har två hästar var att träna och tävla med och samtidigt varsin ponny i ”reserv”: den notoriska TW och den hemkära Erika.

117 Lillymarble
LillyBelle har lyst av stolthet när hon fått vara inridare. Här med Marble…
117lillycoco
…och här med Coco.

En fjäder i LillyBelles hatt är att ryttare nu hör av sig till henne och frågar om hon kan tänka sig att hjälpa till med inridningen av deras ponnyer. Bara den senaste veckan har Tanja, Lovis och Felicia hört av sig. Det är tjejer LillyBelle ser upp till och har som förebilder inom ridsport och det är egentligen en dum fråga att ställa till LillyBelle om hon kan tänka sig att hjälpa till. Hon vill ingenting hellre och hon talar med stolthet i rösten om hur det varit att rida på Marble, Cocos och Barney. Att uthärda en tid då tävlingsförbud råder är knappast något problem här hemma, om jag säger så.

Själv har jag dragit mitt strå till stacken för att skapa lite julstämning. Mitt hedersuppdrag inför varje jul är nämligen att göra vår julbock Sigge redo att glänsa och lysa upp under några mörka veckor. Han har hängt med i snart 15 år och den här gången är det med viss oro jag okulärbesiktigar honom. Sigge ser rätt risig ut. Vänster bakben har ruttnat, hornen behöver förstärkas med skruvar och benen måste balanseras för att han inte ska se ut som en fallen soldat.

117siggeföre
Läget är allvarligt men stabilt. Sigge måste omedelbart läggas in.
117siggelurvig
Ett lurvigt väsen? Fram med saxen.
117siggeklar
Sigge i sitt esse.

Jag kan dock både skriva julbockskirurg och julbocksdesigner på visitkortet och lägger omedelbart in Sigge under kniven. Läget är allvarligt men stabilt och efter några skruvar här och ett nysågat ben där är han redo för ännu en jul. Jag går sedan min traditionella vända i skogen, samlar ihop tillräckligt med granris och sätter igång att klä Sigge. Efter en halvtimme har jag en yvigt julväsen framför mig. I lurvigaste laget, noterar jag, och plockar vant fram saxen. Nämnde jag att det även står julbocksfrisör på mitt kort?

Efter ytterligare en kvart av ihärdigt friserande och några glesa partier som förstärkts av mer granris och ett par nya bitar najtråd är det klart. Det får duga. Sigge är redo – och såvitt jag vet står han och vakar utanför vårt hus fortfarande.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en synnerligen god fortsättning på julhelgen och är det så att ni skulle vilja följa mig på sociala medier gör ni det med fördel på Instagram eller går med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där såklart även kvinnor är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
18 december 2020 19:05

Ponnypappan: ”Den som är fri från synd kastar första stenen”

Ponnypappan: ”Den som är fri från synd kastar första stenen”
Vi behöver vidga perspektivet lite. Foto: Istock

Debatten är vild nu. Som vanligt uppdelad i två läger. För och emot. Sedan den nya coronasmockan delades ut mot idrotten när det gäller rätten att tävla har polariseringen blivit allt mer tydlig. I klartext innebär de nya reglerna att tävlingsverksamheten, med proffsidrott och andra enstaka undantag, ställs in fram till efter midsommar 2021.

Ett år vi aldrig kommer att glömma följs alltså – mitt i en dubbelt mörk tid – av beskedet att det återstår lång tid innan vi ens kan skymta något som helst ljus i tunneln.

Om det är tufft att få ett sådant besked för en ideell idrottsrörelse som redan går på knäna? Ja, gissa tre gånger.

Då är det klart att det blir reaktioner, klart att det publiceras skriv under-listor och klart att det på sina håll blir vilda protester. Särskilt inom ridsporten, där smittorisken bevisligen är nära noll enligt internationella studier, noterar jag att besvikelsen på sina håll är enorm.

Debattvågorna blir därefter och debatt är någonting som i grunden värnar vår demokrati och är väldigt sunt. Det jag däremot haft svårt för under hela den här pandemin är en viss typ av inlägg från personer som är så kategoriska i sina resonemang att jag blir upprörd när jag läser dem.

Och snacket om att ALL idrott borde läggas ner. Hur tänker den som tycker det?

Jag kan sammanfatta dem i några citat som visserligen är påhittade men där andemeningen från tusentals kommentarer från sociala medier bevarats:
”Om folk bara kunde fatta att vi befinner oss mitt i en pandemi”.
”All idrott borde sättas på paus”.
”Sluta gnälla”.
”Folk är dåliga på att följa restriktioner och råd”.

Allt ovan får mig att bli lätt upprörd och jag ber att få gå i svaromål. Att vi pausar tävlingar just nu tror jag att vi alla kan köpa. Att vi alla längtar till att, så fort det bara är möjligt, åter se ett idrottssverige som blomstrar post-corona är drömmen vi alla delar. Men att, som i nästan varje tråd, fara ut och himla med ögonen framför sitt tangentbord och ironiskt upplysa andra om att det pågår en pandemi – där övergår mitt intresse i irritation.

Jag känner över huvud taget ingen person som inte enbart haft coronan i tankarna sedan nio månader tillbaka. Det är det enda vi pratar om, det enda vi tänker på. Det tog mig och övriga Sverige fem minuter att lära oss att gå i en halvcirkel förbi mötande människor och så ser det ut överallt.

I princip alla håller avstånd, spritar och tvättar händer, nyser i armvecket, undviker folksamlingar och onödiga resor, håller sig inne så mycket som möjligt. Vi följer varenda restriktion, lyssnar till varje råd och agerar därefter. Ja, undantag finns såklart bland 10 300 000 levande människor i en demokrati där fri vilja råder, men de är sannerligen inte många.

Och snacket om att ALL idrott borde läggas ner. Hur tänker den som tycker det? För om all idrott läggs ner, då finns det ingen idrott kvar längre. Betänk vilka konsekvenser DET skulle innebära för folkhälsa, vård, psykvård och barn- och ungdomspsykiatri (med tanke på att miljontals barn i Sverige hittar stora delar av sin drivkraft och sociala näring genom idrottens unika rotsystem).

Och glöm ridsporten för ett tag och tänk på fotboll, boxning, basket och andra idrotter som är stora i Sveriges mest utsatta områden och håller ungdomar borta från kriminalitet. Om idrotten, Sveriges överlägset bästa integrationsprojekt, skulle krascha rakt ner i avgrunden får det följder ni inte ens vill höra talas om.

De flesta av oss tänker inte på NÅGONTING annat än på hur vi ska följa restriktionerna.

Coronan handlar om liv och död men den handlar också om ekonomiska och sociala hjul som måste snurra för att vi ens ska ha en framtid att leva i. Att läsa FN-rapporten från augusti som säger att pandemin bara under 2020 skickar 138 miljoner människor i fattigdom – det är siffror, omöjliga att ta in.

Och angående ”lägg ner gnället” kanske det finns en och annan inom ridsporten som gnäller i egen sak, som bara MÅSTE tävla för att inte tappa formen inför SM och andra framtidsdrömmar.

Men vidgar vi perspektivet och tänker på idrottens stora problem – att så många i 16-17-18-årsåldern slutar med idrotten även i vanliga fall – så förstår åtminstone jag varför även idrottsvetare, idrottspsykologer och ledare på hög nivå är oroliga. Även här kan vi med fördel tänka på andra sporter än just ridsporten för att få en annan, allvarligare, ingång.

Jag skulle sammanfatta läget så här:
• Ja, alla vet att vi befinner oss i en pandemi.
• Att lägga ner all idrott skulle vara förödande för hela Sveriges framtid.
• ”Gnäll” är varken detsamma som befogad oro eller uppdämd frustration utan fullt normalt efter snart ett år av konstanta restriktioner och ett mediaflöde som nästan enbart fokuserat på panik och katastrof och helt glömt bort att förmedla hopp.
• De flesta av oss tänker inte på NÅGONTING annat än på hur vi ska följa restriktionerna. Att 97 procent av Sveriges befolkning ännu inte blivit smittad och att 99,93 procent av befolkningen hittills klarat sig med livet i behåll tyder på att vi gjort en del rätt ändå.

Till den som ändå vill ge sig på idrotten – den sektor i Sverige som kanske drabbats hårdast under pandemin – och påstå att den är ansvarslös och knappt förtjänar att existera förrän varenda människa är vaccinerad skulle jag vilja citera den man, vars namn gett upphov till nästa veckas stora högtid.

”Den som är fri från synd ska kasta den första stenen”.

Alltså: jag tycker att det är fritt fram att kasta sten på idrotten för vem som helst, under förutsättning att hen…
…fått se sina inkomster gå från 100 till noll och sedan kompenserats av staten med en summa som motsvarar knappt 40 procent av inkomsten.
…tvingats tigga ihop resten av pengarna för att över huvud taget kunna leva vidare.
…aldrig fysiskt handlat i någon livsmedelsaffär under coronan, men däremot krävt att Ica, Coop, Willys och de andra jättarna ”tar sitt ansvar för att begränsa smittspridningen”, stänger sina butiker och enbart idkar näthandel och leverans vid dörren fram till den 30 juni.
…låtit håret växa fritt i nio månader, alternativt friserat sig själv smittsäkert medelst egen sax.
…inte besökt ett köpcentrum sedan i mars.
…inhandlat samtliga julklappar på nätet.

Uppfylls kraven? Varsågoda att kasta. Om inte, ligg lite lägre och se att idrotten desperat kämpar för sitt liv, precis som många alla andra under en förfärlig tid.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt att hålla avstånd, tvätta händer och respektera restriktioner och råd.

Mig följer ni helt smittsäkertInstagram eller hänger med mig i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit kvinnor är lika välkomna trots gruppnamnet!

Ponnypappan
11 december 2020 16:28

Ponnypappan: ”Super-TW och den livliga hackspetten”

Ponnypappan: ”Super-TW och den livliga hackspetten”
Angelo med sin nya superbästis, stressterapeuten TW. Foto: Privat

Vad är det man säger? Att det krävs hundra avramlingar för att bli en riktig ryttare. Något i den stilen lyder ridsportens interna ordspråk. Mina barn har stadigt klättrat på den stegen. De håller sig oftast kvar i sadeln men då och då sitter vi där, dagen efter ett ridpass, och äter tårta och minns tillbaka på vad som gick snett.

Att ramla av en häst ingår i spelet på samma sätt som en tackling i fotboll eller hockey. Det är någonting som alltid kommer att finnas där. Men när det gäller Angelo har jag känt att han gärna fått tajma sitt senaste fall bättre. Det visade sig nämligen att han inte bara fallit av utan även drabbats av en fraktur i ett område runt axel/nyckelben. Det är snart tre veckor sedan nu och Angelo har fått gå runt med vänsterarmen i mitella samt belagts med träningsförbud.

Nu finns det säkert barn som utan vidare fixar en tillfällig men ny tillvaro utan problem, men Angelo påminner inte speciellt mycket om andra barn. Ridningen, och i synnerhet tiden tillsammans med häst, är bra för hans ADHD. Det kyler ner hans överaktivitet, får honom lugn och koncentrerad och tvingar honom att fokusera på en (nåja) och samma sak.

Vad vi fått med en Angelo med armen i mitella? Hackspetten i Kalle Anka på julafton. Rastlös, överaktiv, klättrande på väggarna. Vi skulle faktiskt kunna likna oss övriga i familjen vid kolibrierna, vars skönsång ständigt störs av hackspettens ”Hey!…Hey!….Hey!…..HEY! HEY HEY!”. Se det framför er. Han är överallt. Lätt att plåta honom är det inte heller, det vet inte minst Kalle Anka.

Kruxet: efter hästar, kaniner och hund har vi den senaste tiden begåvats med en nybliven hackspett.
Frågan: vad gör man åt det?
Svaret: kallar in en expert på svåra fall.

115rosett
TW är värd en rosett, alldeles oavsett. Gymkhana är hon för övrigt grym på. Foto: Privat
115vtecken
Så här glad blir en hackspett av en vecka tillsammans med en riktigt pålitlig ponny. Foto: Privat

Efter två veckor inser vi nämligen att läget är akut. Angelos rastlöshet har passerat det anständigas gräns och som kolibrier vill vi leva ett mer fridfullt liv. Hitta tillbaka till skönsången, liksom. Inte ha hackspetten som avbryter och ropar HEY! när vi filar på stämmorna.

Vid ett återbesök på sjukhuset konstateras att allt ser bra ut i Angelos axel, att läkningen går som planerat och då öppnas en möjlighet. Angelos träningsförbud upphävs. Han tillåts att utföra enklare sysslor, ja, till och med sitta upp i försiktig skritt och även trav tillsammans med ledare.

Det är då vi kallar in expertisen.

Säga vad man vill om TW – ni har redan läst rätt mycket om henne här i bloggen – men snällare och pålitligare häst finns inte. TW är inte snabb, vilket barnen besviket konstaterat på tävling. Hon tröttnar ibland och går mot utgången när det är skarpt läge på bana, vilket barnen heller inte håller som en egenskap i världsklass.

Men när TW får göra saker i sitt eget tempo, då finns det ingen häst vi litar mer på. Hon blir aldrig rädd för något, hon drar aldrig iväg (såvida inte en hötuss dyker upp framför ögonen på henne) och att hon inte är världens snabbaste ponny är bara en fördel. TW föddes här på gården för snart 13 år sedan, vi har sett vad hon går för under alla år och tvekar inte en sekund. Det blir TW som får ta sig an det svårlösliga fallet med hackspetten.

Och det som hänt härute senaste veckan är rena rama miraklet. Vi ser ett samspel från boxen via stallgången och ut i paddocken mellan Angelo och TW som är rörande. Angelo borstar och fixar, tar ut TW i paddocken, leder henne runt, runt, sätter sig försiktigt upp och skrittar oändligt sakta varv efter varv. Det funkar direkt. Det sitter. Behandlingen får genast effekt.

Det är ren rehabilitering. Angelo kan hålla igång, hans rastlöshet övergår i en mix av lugn och lycka och en stressterapeut som TW uppskattar givetvis att han väljer den låga växeln. Vi ser ett band av kärlek knytas mellan pojke och ponny.

115träning
Angelo får utföra marktjänst medan LillyBelle hopptränar. Foto: Privat
115paddock
En överlycklig Angelo i paddocken där han till sin stora glädje får skritta sig igenom en bana med 20-centimetershinder. Foto: Privat

Efter några dagars TW-behandling låter vi Angelo även leda ut Tango i paddocken. Han får givetvis inte sitta i sadeln men han får ägna sig åt frihetsdressyr och åt att löshoppa Tango, vilket ger honom ytterligare en meningsfull uppgift. Men Tango spelar andrafiolen, det är ingen tvekan om att TW är den givna nummer ett för Angelo just nu.

Det går så bra att vi kan växla upp det hela med en gymkhanatävling mot LillyBelle och Peggy. Och är det någonting annat TW är extremt bra på är det gymkhana. Vi såg det redan när Angelo var iväg på en Killar som rider-träff i våras, hur totalt oberörd TW var, hur hon stannade exakt där hon skulle stanna och där inte tempot var det viktigaste. Då: Succé Nu: Samma sak.

TW och Angelo krossar LillyBelle och Peggy. Tolv gymkhanamatcher avgörs och slutställningen blir 12–0 till ni-vet-vilka.

När vi ser hur pålitlig TW är, hur mycket Angelo njuter och hur mycket samspelet stärker hans impulskontroll beslutar vi att ta det vidare till nästa steg. Vi bygger en hoppbana, lägger ut ett antal extremt låga krysshinder och låter ekipaget rida igenom.

”Wow” kvittrar Angelo högt av glädje – efter att ha skrittat runt en bana med hinder på maximalt 20 centimeter …

TW:s långsamhet har vunnit i längden, tagit bort hackspetten, återställt pojken och kanske till och med banat väg för lite ostörd fågelsång framöver.

Tack för att ni tog er tid – ta hand om eventuella hackspettar, följ gärna mig på Instagram eller gå med i min Facebookgrupp som visserligen heter Ponnypappor i Sverige men där givetvis även kvinnor är hjärtligt välkomna!

Ponnypappan
4 december 2020 12:03

Ponnypappan: ”Livets tillfälligheter ger livslånga vänskaper”

Ponnypappan: ”Livets tillfälligheter ger livslånga vänskaper”
Tre små vänner. Underbar glädje. En bild som säger allt om hur man vill att livet ska vara.

Att leva med hästar innebär ett slit, varje dag från morgon till kväll. Det finns inga valmöjligheter, halvmesyrer ger inte djuren den skötsel de behöver eller den standard de förtjänar. Att leva med hästar gör att stora delar av din fritid utgörs av oömma arbetskläder, tungt fysiskt arbete och en planering som måste finnas på plats. Det ligger i sakens natur, eftersom du istället för en ”död” innebandyklubba har en levande fyrfoting på några hundra kilo som redskap i den aktivitet du utövar. Att då, precis som bönderna, bli avlastad då och då är bland det mest välkomna och värdefulla du kan uppleva som hästägare.

Jag vet inte hur många år sedan det är – jag tippar på 2014 – när vi kände att vi skulle må bra av lite hjälp i stallet under helgerna. Angelo och LillyBelle var då bara några år gamla, hade utvecklat en djup vänskap och förälskelse i sällskapshästarna Tindra och TW men kunde inte rida dem själva. Vi behövde avlastning, Malin kollade runt lite och genom en bekant fick vi tips om Marie, som hade en dotter, Ellie, som var lite äldre än våra barn och som lärt sig rida. Det visade sig att Marie och Ellie mer än gärna kunde tänka sig att ta sig an Tindra och lite stallfix på lördagarna och vi beslöt oss för att ge det ett försök.

Men ni vet hur det är med frivillighet av den här typen. Den är inte alltid självklar och ibland fungerar det inte alls. Det är både förståeligt och frustrerande med både sena återbud och halvhjärtade insatser. Sådant skapar mer osäkerhet än trygghet och leder oftast till snabbt avbrutna samarbeten.

Med Marie och Ellie däremot – där blev det jackpott direkt. Varje lördagmorgon svängde bilen in på på uppfarten och ut klev två entusiastiska tjejer som mockade, borstade, sadlade och sedan begav sig ut på en långrunda med Tindra. Varje lördag, aldrig några återbud och alltid prickfritt utförda arbetsuppgifter frigjorde massor av tid för oss andra på gården. Pålitligheten och tryggheten var total, Marie och Ellie skötte sig helt själva och så rullade det på.

114kompisar
Ellie, Angelo och LillyBelle i somras, strax före avresan till det efterlängtade ridlägret.
114ridaut
Att rida ut tillsammans med sin bästis. Få saker slår det.
114fotomodeller
Marie (vänster) och LillyBelle agerar fotomodeller under ett av Malins uppdrag, tillsammans med Tilde, en annan god vän i vårt liv.

Dessa livets slumpartade möten är så fina. De ger så mycket, de skapar vänskap som består. I takt med att tiden gick och våra barn gick från förskola till ridskola och sedan började riktig skola hade en liten spontan ”ponnyklubb” skapats. Lördagarna var heliga för alla inblandade. Vi hade köpt en tredje häst och istället för att avlastas ingick vi alla i gänget. Vi vuxna passade på att hänga med och promenera när de tre barnen red ut, Ellie stannade allt oftare kvar på lunch med efterföljande lek medan jag och Malin utvecklade en allt djupare vänskap med Marie. Vi märkte att personkemin stämde, att vi befann oss på samma våglängd.

När allt taktar, då befinner man sig även i utveckling. När vi under senare år varit iväg på både kortare och längre resor har vi alltid kunnat räkna med att Marie och Ellie rycker in och tar hand om hö, foder vatten och allt annat. Angelo och LillyBelle blev snabbt så fästa vid Ellie att de börjat fråga hur många dagar det är kvar till hon och Marie kommer nästa gång. Lördagarna blev veckans höjdpunkt och vi märkte att vi inte längre behövde avlastning utan framför allt sällskap och vänskap. De har gjort massor av saker tillsammans, bland annat åkt på tre gemensamma ridläger. De få lördagar vi av olika anledningar tvingats ställa in ponnyklubben har orsakat ramaskri hos våra barn.

Ibland bara stämmer det och det är så oerhört skönt att få uppleva.

Därför blev det rena chockbeskedet för barnen när de fick reda på att Ellie, för någon månad sedan, köpt en alldeles egen häst med boxplats i Alvesta, två mil härifrån. Malin har, med sin fina näsa för hästar, varit behjälplig med tips till Marie i beslutsprocessen och det verkar som att de träffat helt rätt. Ellie älskar sin alldeles egna ponny och redan från start har det klaffat dem emellan.

Men hur skulle det bli nu? Var det slut på den efterlängtade ponnyklubben på lördagar? Att ha egen häst kräver massor av tid och skulle Ellie och Marie, dessa klippor i vårt liv, ens ha tid över till att besöka oss mer?

Svaret visade sig vara självklart. När en vänskap som känns livslång hunnit utvecklas finns det inga hinder för att umgås. Vänskap överbrygger sådant och tid, det är någonting man hittar. Till barnens enorma glädje kan de även framöver se fram emot att en vit bil blinkar vänster och sedan kör in på uppfarten runt klockan tio varje lördag. Ponnyklubben består, liksom vänskapen. Jag vill rikta ett oändligt stort tack till er, Marie och Ellie, för alla dessa fina år och både jag och min familj hoppas på många till!

Tack för att ni tog er tid – och glöm inte att tala om för dem som betyder något i era liv hur mycket ni uppskattar dem. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där som vanligt även kvinnor är varmt välkomna!

Ponnypappan
27 november 2020 10:08

Ponnypappan: ”Ett stormigt förbund är ett starkt förbund”

Ponnypappan: ”Ett stormigt förbund är ett starkt förbund”
Ridsports bloggare Ponnypappan tycker till om konflikterna i Svenska Ridsportförbundet.

Alla vi som vill uppdatera sig om ridsport har, efter SM-veckan, kunnat se att det blåst upp till bråk inom Svenska Ridsportförbundet. Debattörer har vässat pennorna, ledare har tvingats bort, krismöten hållits och i synnerhet inom hoppsektionen har det skett ommöbleringar. Det svingas både högt och lågt, det kan utläsas en hel del mellan raderna och det krävs bara en medioker slutledningsförmåga för att konstatera att läget är spänt. Bakom förbundets fasad kan man anta att det döljer sig maktkamper, oenighet och besvikelse från olika håll.

Men är det så farligt egentligen? Är det hela världen med lite bråk då och då?

Tvärtom, skulle jag säga.

Bortsett från det eventuella lidande vissa personer tvingas utstå efter att de hamnat mitt i kritikens epicentrum är bråk inom förbund egentligen bara att betrakta som ett friskhetstecken, på att taket inte är alltför lågt och på att förändring ibland är oundvikligt.

Nu saknar jag helt och hållet insyn i ridsportförbundet, vet inte ett skvatt om vem som kan tyckas ha gjort eller sagt mer fel eller rätt än någon annan. Men en sak vet jag, efter att ha skrivit om sport under mer än ett kvartssekel: förbund som har högt i tak och där det finns en rejäl syresättning på toppen är oftast förbund i en idrott som är väldigt framgångsrik. Förbund där alla sitter och håller varandra i handen och demokratiskt valda ledamöter sitter på indirekt livstid är förbund du aldrig hör talas om eftersom sporterna de företräder inte utvecklas.

Mitt huvudämne som journalist är ishockey. Jag kan inte dra mig till minnes en enda säsong där inte förbundsledningen varit starkt ifrågasatt, där distriktsförbund och ligor gått i polemik med förbundet och där stridsyxan aldrig tycks kunna grävas ner. Inom hockeyn finns det inte ett enda ämne som är tillräckligt litet för att inte vålla debatt och starka åsikter. Åsikter som förstärks genom krönikörers ofta alltför hårdvinklade och kategoriska alster och sedan en orgie av åsikter på sociala medier.

Trots ständiga bråk är svensk hockey starkare än någonsin. Inget land i världen producerar fler spelare till NHL, det ultimata kvittot på utveckling, och trots de hårda orden och de återkommande bråken tvekar sponsorerna inte en sekund inför att pumpa in ytterligare miljoner i hockeyn. Tv-avtalet för den mest utskällda och kritiserade ligan, högstaligan SHL, är idrottsvärldens allra mest lukrativa, sett till storleken på landet Sverige. Kontroverserna syresätter intresset och olika viljor är bra viljor eftersom det mer eller mindre garanterar utveckling.

Däremot var det längesedan jag hörde någonting om svensk brottning. Förutom en TT-notis då och då känns brottningen i Sverige nästan på utdöende. Annat var det när den lika skicklige som orädde och provokative advokaten och förbundsordföranden Pelle Svensson la sin näsa i blöt precis överallt och retade gallfeber på hela sporten. Det skrevs om brottning överallt och – som du säkert listat ut – brottningen skördade enorma framgångar i takt med att förbundet ställdes inför nya oväntade utmaningar. Nävar knöts i fickorna, nu skulle alla visa vad de gick för och resultaten kom som en logisk följd av att alla inblandade tvingades vara på tårna och göra sitt yttersta för sportens bästa.

Ridsport?

Läser vi mycket om svensk ridsport i dag?

Ja, mer än någonsin, eftersom det går bättre än någonsin. Vissa talar till och med om det svenska ridsportundret med Peder Fredricson, Malin Baryard, Rolf-Göran Bengtsson och alla andra som satt och sätter Sverige på den absoluta världskartan.

Sedan är det bara att googla en stund för att kunna slå fast att ridsportförbundet varit tämligen kontroversiellt genom åren. Att det finns en koppling mellan stridande viljor och framgång tror jag är rätt givet. En sport som vill någonstans och som har medvind lockar kompetenser från alla håll. Att de kompetenserna inte alltid drar jämnt bör man kanske ibland bortse ifrån och ur de små konfliktbomber som ibland briserar följer ofta en sund utveckling.

Så: att det stormar i ditt förbund är mer ett hälsotecken än på att framgångskurvan är på väg åt fel håll.

Tack för att ni tog er tid – kämpa på genom mörka november och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit givetvis även kvinnor är välkomna!

 

 

 

 

Hingstar Online

Just nu 114 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden