Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
27 mars 16:17

Ponnypappan: Glöm inte att köpa en blomma

Ponnypappan: Glöm inte att köpa en blomma
Första pokalen. Det är stort.

Har du hört historien om den fattige och välgöraren?

Den handlar om en man utan ekonomiska medel. Om en välgörare som skänker den fattige två mynt. Den fattige tackar och ett par dagar senare möts de igen.

– Har du använt mynten jag gav dig? undrar välgöraren.

– Ja, svarar den fattige. Jag köpte två saker; ett bröd och en blomma.

– En blomma? undrar välgöraren förvånat. Varför la du pengarna på en blomma?

– Jo, förklarar den fattige. Jag köpte brödet för att ha någonting att leva av. Och jag köpte blomman för att ha någonting att leva för.

Den fattige mannens svar ger en god illustration över hur våra liv ser ut mitt i coronakrisen. Vi är alla fattiga just nu. Inte kanske i första hand ekonomiskt – även om många redan förlorat sina jobb – men framför allt när det gäller så mycket annat.

Glädje. Hopp. Tilltro. Uthållighet. Frihet. Öppenhet. Säkerhet.

Begrepp, känslor och gyllene regler vi tagit för givna är plötsligt en bristvara inom oss och det gör livet till en balansgång vi alla måste vandra efter bästa förmåga.

Aldrig förr har det varit viktigare att ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Det är svårt, mycket svårt, att leva i nuet och omöjligt att veta när en ljusning kan vara i sikte. Vi måste filtrera i nyhetsflödet men ta till oss all viktig information, välja bort en alltför stor dos av elände men göra medvetna val när det gäller hur vi lever och hur vi distanserar oss socialt för att inte bli smittade eller föra smittan vidare.

Jag, precis som du, lever detta ofrivilliga dubbelliv dag för dag och det innebär en massa jobbiga blandade känslor. Oron jag bär på måste till viss del vägas upp av någonting ljust och varmt och jag är så glad att jag har hästar i min närhet. Hästar som kräver tillsyn och omvårdnad varje dag är en ren befrielse. Det håller oron på tillfälligt avstånd, ökar sammanhållningen människor emellan och skapar en sorts ordning mitt i det förlamande tillstånd av kaos som breder ut sig.

Glädjeglimtarna var tydliga i lördags när vi lastade transporten och for iväg till Gislaved-Anderstorps Ridklubb, där barnen skulle tävla. Precis som förra veckan, när jag bevakade en tävling i Ljungby, genomfördes arrangemanget enligt Folkhälsomyndighetens direktiv. Alla höll avstånd, nya striktare regler vid framridning och framhoppning, stora avstånd vid prisutdelningarna, servering utomhus med handskbeklädd personal, endast swishbetalning och så vidare. Coronaviruset kan omöjligt ha gillat tävlingen, men jag älskade den.

78hopp
LillyBelle och Peggy får till det direkt.

För LillyBelle skulle det bli den största dagen i hennes åttaåriga liv. Hon och Peggy var, som enda A-ekipage, först ut i den kombinerade kategori A+B-klassen. Efter en säker grundomgång hittar de sedan smarta genvägar under omhoppningen och når målet drygt 24 sekunder senare. När B-ekipagen sedan följer förstår jag snart att LillyBelles tid kommer att räcka långt. När drygt hälften av de 23 tävlande gått i mål leder hon fortfarande.

Vi står utanför ridhuset och följer utvecklingen i Equipe-appen.

Tävlingsmänniskan LillyBelle är ivrig.

– Hur går det? Var ligger jag? Hur går det nu? säger hon så många gånger och så upprepande att jag nästan tror att det är en papegoja jag har framför mig.

78rosett
En stolt och glad liten tjej med ponny och rosett under sin lyckligaste dag i livet.

Jo, det går fantastiskt bra för LillyBelle. När sista ryttaren gått i mål går det upp för henne att ingen matchat hennes tid. Hon vinner för första gången en ”riktig” klass, alltså en klass som inte innehåller två eller tre ekipage, och det är en stolt liten tjej som sedan rider in för att motta sitt livs första pokal.

Angelo? Han och Tango rider superlugnt och fint men får ett försmädligt nedslag på sjuan. Att han är ledsen och säkert även avundsjuk har jag full förståelse för, men så är det att tävla i idrott, det är det som gör idrotten plågsam och ljuvlig på samma gång. Känslan av att varje nederlag kan förbytas i framgång under nästa tävling.

Det är lite så vi måste se på vår vardag i dessa tider. Just nu genomlider vi alla tillsammans ett mörkt och stort nederlag som slår på hela samhällskroppen. Samtidigt pågår livet därute, hjulen måste rulla för att samhället inte ska riskera att gå under och just därför gäller det att hålla flera tankar i huvudet. Följa myndigheternas direktiv till 100 procent men ändå, under försiktiga former, leva livet så som vi brukar.

Så: fortsätt att leva klokt, håll avstånd, stanna hemma vid minsta lilla symptom – men om du har möjlighet: glöm inte att köpa en blomma. Jag tror att din lokala blomsterhandel skulle bli väldigt glad om du gjorde det.

Tack för att ni tog er tid – ta hand om varandra, bistå de som befinner sig i riskgrupper med dagliga göromål och håll modet uppe. Mig följer ni, om ni vill, på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
20 mars 12:46

Ponnypappan: Nu behöver vi Churchills för att få tillbaka hoppet

Ponnypappan: Nu behöver vi Churchills för att få tillbaka hoppet

Märkliga tider nu. Vi lever inte längre dag för dag, utan timme för timme, minut för minut och sekund för sekund. Nyhetsflödet är så intensivt och så laddat med ständigt ny information att en dag förvandlas till en mindre evighet. Det är i det här läget nästan omöjligt att greppa att vi alla, för bara drygt en vecka sedan, levde i hyfsad harmoni, med våra vanliga rutiner och vanliga lösbara vardagsbekymmer.

Det är radikalt annorlunda nu. Vi befinner oss plötsligt mitt i ett globalt krig. Inte ett krig där nationer slåss mot varandra utan där alla nationer tillsammans slåss mot en osynlig fiende som sveper fram som en tyst tornado över världen. Coronaviruset finns där i våra tankar och det fungerar precis som efter ett svek, en plågsamt brusten relation eller som sorgen efter en närstående som hastigt avlidit.
Vi upplever tillfälliga stunder då vi tänker på annat, tänker på vanliga banala saker och rentav kostar på oss ett skratt. Men sedan smärtar det till i magtrakten igen. Viruset är tillbaka i tankarna och med viruset följer oro, fruktan och i vissa fall ren panik.

I tider som dessa behövs hopp. Vi behöver en fyr som lyser upp i mörkret och får oss att åter börja tro och hoppas på att allt snabbt kan vändas och katastrofen lindras så långt det är möjligt. Vi slåss på två fronter; mot hälsan, där tusentals utsatta riskerar sina liv, och på den ekonomiska fronten, där massarbetslöshet och depression hotar.

77ridtur
Du som har häst – använd den så mycket du kan. Foto: Daniel Enestubbe

Vi behöver ha något att se upp till, någon att lyssna på, någonting att kämpa för. Vi behöver en Winston Churchill, ja flera Churchills. När tyskarna varje natt bombade Storbritannien under andra världskriget 1940 stod denne hoppfullhetens mästare i underhuset och deklamerade: ”Vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på flygfälten, vi ska kämpa på åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss”.

Vi ska aldrig ge oss.
Det stridsropet är viktigt att hörsamma i dag. Vi ska göra allt vi kan för att stoppa viruset och mildra dess verkningar. Premiärminister Churchills eminenta retorik ingöt mod hos britterna som gick till sina jobb som vanligt under dagen och tog skydd i skyddsrummen under de nattliga bombningarna.
Stridsmoralen höjdes och britterna stod till slut högst sensationellt som segrare i Slaget om Storbritannien. På samma sätt bör vi tänka idag. Och jag tror faktiskt att ridsporten kan fylla en funktion här, inte en stor funktion men ändå en funktion som ger hopp.

För det första har vi våra hästar att ta hand om. Hästar har ingen aning om var ett virus är, är inte mottagliga för coronan och de finns där för dig så fort du vill att de ska finnas där för dig. Att umgås med din häst är helt ofarligt. Känn trösten i att pussa på en mule, tränsa din favorithäst eller rida ut en tur i skogen och för en stund koppla bort vår osäkra omvärld.
Att den dagliga verksamheten i våra ridklubbar i princip pågår som normalt är ett av få hoppfulla ljus i det mörker som annars lagts över oss som en filt.

77mule
Pussa på en mule. Det ger trygghet. Foto: Daniel Enestubbe

Ska vi även tävla?
Ja, säger jag. Jag tycker, tvärtemot många kritiska röster, att Svenska Ridsportförbundet gör rätt som låter de arrangerande klubbarna själva avgöra om en tävling ska ställas in eller avgöras. Jag kastar redan in en brasklapp, eftersom förbundet, redan när den här texten publiceras, kan ha gjort en 180-graderssväng och raderat ut allt som finns i TDB. Men jag hoppas inte det.

Varför tycker jag att vi ska tävla? Jo, därför att ridsporten inte kan jämföras med andra, mer intensiva sporter. Den är ingen kampsport, där utövarna andas och flåsar varandra i ansiktet. Den är ingen bollsport där 22 fotbollsspelare möts i närkamper och markeringssituationer.
Så sent som i söndags bevakade jag, som journalist, en ridtävling i Ljungby och märkte redan där vilken exemplarisk försiktighet som folk visade gentemot varandra. Avstånden hölls, det fåtal som fanns i publiken var utspridda med god säkerhetsmarginal och på tävlingsbanan fanns ett tävlande och ett förberedande ekipage, precis som vanligt.

Det är viktigt att vi följer myndigheternas råd till punkt och pricka och vad säger då den främsta myndigheten, experterna på Folkhälsomyndigheten? Jo, att gränsen för att ställa in ett evenemang går vid 500 personer. Inte 50 eller fem, som vissa verkar tro. Och jag är övertygad om att hästfolket, detta kloka och ansvarstagande släkte, kan hantera detta utmärkt, speciellt som utomhussäsongen inte är långt borta.

Jag kan omöjligt se att mindre ridtävlingar skulle vara farligare att besöka än att till exempel gå in på Willys och handla. Tillhör du en riskgrupp? Välj då att stanna hemma, för säkerhets skull. Kafeteria? Nej, stäng. Att ridsporten fortsätter att tävla, under strikt kontrollerade former, är ett ljus i mörkret – inte bara för ridsportens utövare utan även för många andra. Det ger hopp, det ger en tro på att det här kan ta slut.

Så: lev ditt liv så normalt du kan, men följ alla anvisningar från myndigheter. Leta efter moderna Churchills, människor som ger oss hopp och skänker ett ljus i mörkret. Och kom ihåg att vi ska kämpa på åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står öppet för er som vill följa mig där. Kontot är ponnypappandaniel.

Ponnypappan
13 mars 12:02

Ponnypappan: ”Tänk på att livet är skört”

Ponnypappan: ”Tänk på att livet är skört”
Under torsdagskvällen var det storm över Småland, och Ridsports bloggare Ponnypappan hamnade mitt i stormens öga. Foto: Istock/Jonas Rönnbro

Jag sitter här och skriver medan jag med fasa ser tillbaka på det senaste dygnets händelser. Då menar jag inte i första hand coronaviruset även om jag strax kommer till det. Jag talar om den storm som drog in över Kronoberg under torsdagen och som hade kunnat få katastrofala följder.

Att livet är skört är ett mantra vi alla bör bära med oss, ständigt och jämt.

Stormen var nämligen inte snäll utan väldigt elak och farlig.

När det började blåsa upp framåt tidig eftermiddag hade vi redan säkrat hästarna, som i lugn och ro kunde ta plats i varsin box.

Sedan blev det snabbt värre.

Barnen slutade skolan, satte sig i bussen på väg hem. När vi sedan börjar undra varför bussen aldrig kommer ringer det i min telefon. Jag ser LillyBelles namn på displayen och svarar. Hon berättar då att alla i bussen precis blivit vittnen till när en stor mäktig ek klyvs på mitten och faller ner över vägen, bara en liten bit från bussen och precis där bussen brukar stanna och släppa av flera barn. Jag blir alldeles kall inombords.

– Jag kommer och hämtar er, säger jag, sätter mig i bilen och kör iväg. Stället där mina barn befinner sig ligger bara drygt en kilometer från vårt hus.

När jag kommer fram syns ingen buss. Jag ringer tillbaka till LillyBelle och får veta att bussen tagit en annan väg hem. Men den nedfallna eken gör att jag måste vända bilen – och alltför sent inser jag att marken där jag kört in för att vända bilen är mjuk som kvicksand efter allt oupphörligt regnande. Däcken står bara och spinner och jag kommer ingenstans.

Jag ringer hem till Malin, försäkrar mig om att barnen är hemma och mår okej och pustar sedan tillfälligt ut. Malin tar den andra bilen, hämtar upp mig och kör oss tillbaka till vårt hem.

Sedan gör jag någonting jag ångrar, men sådant man ofta gör utan att tänka sig för. Jag börjar mitt jobb om en halvtimme och beslutar mig, dum av plikttrogenhet, för att bege mig ut i ovädret. Jag kommer inte speciellt långt förrän ännu ett träd spärrar vägen för mig. Jag vänder, kör en annan väg. Samtidigt ökar vindstyrkan utanför och efter ytterligare ett par kilometer tar det stopp igen. Ett nytt större träd har fallit, jag ser att flera bilar framför mig har stannat. Någon har med sig en motorsåg och tillsammans med ett par andra arbetas det för att få skapa tillräckligt med vägutrymme för att passera förbi. Dessa vardagshjältar jobbar snabbt och effektivt och snart ser det ut att vara grönt ljus på nytt.

Vi passerar förbi den trånga passage som frigjorts, granarna längs vägen piskas otäckt fram och tillbaka och när vi passerat nästa backkrön faller ännu ett träd. Jag är rädd nu. Bannar mig själv för att jag valt att ta mig till jobbet trots livsfara. Förvånas också hur det 2020 kan vara tillåtet att ha asfalterade och flitigt använda vägar där höga träd skjuter upp bara någon meter från vägrenen. Plötsligt faller en jättelik gran, av den storlek som brukar användas till att resa julgran på stadstorgen, fem meter från mig. Den faller som tur är åt rätt håll, bort från mig, annars hade jag dött omedelbart.

Hundratalet meter bort kämpar motorsågsmännen vidare, jag fattar inte hur de vågar. Själv drabbas jag av feghet. Minst en person jag kände omkom i Gudrunstormen just därför att han vandrade ut i storminfernot och fick ett träd över sig. Minuterna går, paniken och handlingsförlamningen får mig nästan att tappa kontrollen. Men så händer äntligen någonting där framme. Hjältarna med motorsåg sätter sig i sina bilar, startar och kör. Vi är nu en liten karavan av drygt tio bilar som oroligt och ångestfyllt skyndar framåt.

När vi når nästa väg är trädbeståndet glesare. Mötande trafik indikerar hopp, snart är vi ute på en större väg där bara mindre grenar landat på vägbanan och några minuter senare upplever jag för första gången i livet vilket oerhört lyckorus det kan vara att rulla in i Växjös tätort.

Faran är över, jag har lärt mig att aldrig någonsin mer chansa och känslan när jag tar plats vid min arbetsplats på Smålandsposten är euforisk.

Stormen drar över, coronaviruset finns kvar. På kvällen får jag för första gången i mitt liv uppleva den dystopiska känslan av att bevaka ett stort evenemang helt utan publik. Bara vi i media är välkomna in i Vida Arena för att se Växjö Lakers–Färjestad i den sista SHL-omgången. Det är en spökmatch, går inte att jämföra med någonting annat jag varit med om. Här sitter och står normalt 5 000 åskådare och skriker, brölar, jublar, visslar och skapar en elektrisk stämning. Nu kan man till och med höra vad spelarna på isen säger till varandra. Ingen gillar det, motivationen är borta hos båda lagen, de ekonomiska konsekvenserna kommer – liksom i övriga samhället – att bli förödande.

Vi lever i tuffa tider.

Men oavsett om det blåser ute eller om ett elakt virus hotar: gör allt för att ta hand om dig, minimera ALLA risker – och kom ihåg att livet är skört.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
6 mars 16:00

Ponnypappan: ”Kloka åsikter, en fin hemkomst och Amazing Angelo”

Ponnypappan: ”Kloka åsikter, en fin hemkomst och Amazing Angelo”
Nu får Tindra gå i pension som sagohäst i vårt projekt Amazing Angelo. TW tar över och vi hoppas och tror att hon kan skänka glädje till sjuka barn och bli en perfekt sagofotomodell. Foto: Malin Enestubbe

Först av allt vill jag göra en stor tumme upp för den underbart stora responsen på förra veckans text om säkerheten vid prisutdelningar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig för reaktioner men efter en titt på de närmare 175 kommentarer som i skrivande stund finns på Facebook och Instagram är jag glädjande förvånad.

Jag var beredd på en hel del mothugg och uppläxningar, men dessa har helt uteblivit.
Tvärtom kan jag snabbt konstatera att jag långt ifrån är ensam om att känna obehag inför prisutdelningar och ärevarv. Flera vittnesmål – jag skulle till och med kunna dra till med åtskilliga vittnesmål – förstärker bilden av onödig fara.

Fem exempel:

”Håller absolut med. Sett alltför många olyckor i samband med prisutdelningar och ärevarv”

Värsta delen på hela tävlingsmomentet. Hoppas det ändras”

”Du har helt rätt! Man ser ju ibland ryttare som väljer att gå in utan häst, men det borde gälla alla”

Dags att ta av uniformen. Vi ryttare är tappra soldater. Det är både bra och dåligt. Å ena sidan är vi tåliga i de flesta av livets situationer. Det är bra. Å andra sidan är vi sårbara i många av livets farliga situationer eftersom vi inte reflekterar och värderar utan kämpar på. Det är dåligt. Nej, dags att ta av soldatuniformen. Dags att börja leva lite mera säkert. Det är riskfyllt så det räcker ändå.”

Ta in hästskötaren så kan den leda runt hästen under intervjun. Sen hade det väl varit bra om ryttaren inte behövde hålla i allahanda priser och en mikrofon i det här fallet. Då funkar det säkert. Sen på med hjälmen under ärevarvet”.

Nog om det.
Här hemma har vi, efter en allt annat än efterlängtad snökanon, åter fått se våren skymta fram mellan trädtopparna. Solen lyser på mig när jag skriver detta och det finns framför allt ett stort glädjeämne att berätta om.

För plötsligt stod hon där igen, till barnens obetalbara förtjusning. Teeny Weeny, alias TW, den berömda ”Maldivernahästen” som jag dömt ut som tävlingshäst men som nu är återbördad efter drygt ett halvårs stenhård träning hos skickliga Tove.

Tw2
Angelo tog direkt chansen att sätta sig i TW:s sadel för första gången sedan i somras. Foto: Daniel Enestubbe

Nu kom hon tillbaka, mitt i den senkomna snövintern. Bara jag, Malin och Angelo kände till det. Inte LillyBelle, den som saknat TW allra mest. När hon plötsligt får syn på en främmande hästtransport och vad som kommer ut ur den tvekar hon inte. Hon hinner inte ens fundera på att ta på sig några ytterkläder.
Det är ren kärlek.

TW gör sig snabbt hemmastadd och delar dagtid hage med Peggy, Toves A-ponny som LillyBelle lånar och tävlar. De finner varandra direkt, håller sig i varandras närhet och äter tillsammans utan minsta bråk. Det är nästan komiskt att se dem två lufsa runt tillsammans. Ibland kan jag inte ens se vem som är vem. Kan ni?

75likasombär
Vem är TW och vem är Peggy egentligen? Foto: Daniel Enestubbe

Hur vi ska använda TW nu är både klart och oklart. Om vi börjar med den något oklara delen: kommer hon att tävla? Angelo och LillyBelle drivs givetvis dagligen av tankarna på att rida TW felfritt genom en lokal tävling för att sätta stenhård press på mig och mitt löfte om den där Maldivernaresan.

Vi får se. För varje vecka som passerar utan TW på startlinjen är jag nöjd. Jag har det senaste året å ena sidan sett TW bokstavligt vandra hemåt istället för att ta sig över det första hindret på lokala tävlingar.

Men å andra sidan har jag också sett henne lekande lätt flyga över samtliga hinder under flera pay and jumps. Vardagsdramatiken får helt enkelt rulla vidare när det gäller denna märkliga B-ponnys närvaro på tävlingsbanorna.

75tw1
Jag tycker att TW ser oroväckande fin ut. Vad tycker ni? Foto Daniel Enestubbe

Vad som däremot är klart när det gäller TW är att hon kommer att användas i Malins och mitt sidoprojekt Amazing Angelo. Projektet är som ni hör uppkallat efter vår son, som trots både diabetes och ADHD hittat sin räddning uppe på hästryggen.

Med Amazing Angelo vill vi skänka lite glädje till sjuka barn genom att låta dem umgås med snälla små hästar och bjuda barnen på en sagofotografering med samma djur. Och är det något riktigt positivt man kan säga om TW är det att det inte finns något ont i henne.

Nu kommer hon att ersätta Tindra som vår sagohäst i projekt Amazing Angelo. Har ni eller känner ni något barn som ni tror skulle vilja få vara med om en sagofotografering går det utmärkt att skicka ett mejl till Malin på malin@mephotography.se

Tack för att ni tog er tid – och jag är tacksam för att så många av er följer mig på ponnypappandaniel, som är mitt Instagramkonto!

Ponnypappan
28 februari 13:05

Ponnypappan: Dags att ta farväl av farliga traditioner

Ponnypappan: Dags att ta farväl av farliga traditioner
Ska traditioner som överlevt sig själva utsätta ryttare för livsfara? Nej, sätt ner foten nu, gör om och gör rätt. Foto: Pernilla Hägg

Vad tycker vi om Geir Gulliksen?

Eller rättare sagt: vad tycker vi om det som hände Geir Gulliksen under prisceremonin i Scandinavium?

Ingen hjälm, hästen får panik, ett fall som slutar så bra att Gulliksen redan nästa dag kan styra kosan mot Doha och nästa tävling, men också ett fall som kunde ha ändat en karriär, gjort Gulliksen förlamad eller i allra värsta fall släckt lyset på norrmannen för gott.

Jag har personligen aldrig tyckt om att titta på prisutdelningar under ridtävlingar. Oavsett nivå på tävling upptäcker jag snabbt en gemensam nämnare: det är obekvämt för hästarna. De blir ofta nervösa och de står sällan stilla och fogliga medan främmande människor räcker fram blommor och andra priser till den placerade ryttaren inför en ofta högljudd publik som applåderar vilt.

Dessutom: Under en prisceremoni släpper alla på sin koncentration. Tävlingsmomentet är över, adrenalinet på väg bort och ryttarens fokus riskerar att hamna i publikhavet och på prisutdelarna samtidigt som priserna ska tas emot, sittande på en häst som troligen upplever nervositet och obehag.

Ska någon behöva dö innan någonting görs?

Den frågan brukar vi ofta och lite laddat ställa oss när en sport, oavsett vilken, drabbats av en otäck olycka.

I ridsporten har redan minst ett dödsfall inträffat utan att åtminstone jag märkt av att någon debatt väckts.

Så sent som i mars förra året omkom en sjuårig flicka i Tyskland under en prisutdelning efter att ponnyn blivit nervös, stegrat, slagit runt och landat ovanpå flickan.

På mindre än ett år har prisutdelningar inom ridsporten krävt ett människoliv och utsatt en av världens bästa ryttare för livsfara.

Reaktionerna är oväntat milda måste jag säga, men det hedrar GHS tävlingsledare Tomas Torgersen att han efter Gulliksens fall direkt hajade läget och lovade att ta upp frågan om prisutdelningar vid FEI:s Sports Forum i april.

Det blir mycket intressant att se hur pamparna i denna konservativa sport hanterar frågan.

Frågar ni mig är det dags att sätta ner foten direkt och lägga ner alla gamla traditioner per omgående.

Ridsporten är riskfylld redan som den är och varken jag eller någon annan förälder ska ens behöva umgås med tanken att våra tävlande barn ska löpa risk för skador eller värre när de ska ta emot rosett och plakett.

Hur svårt kan det vara?

74prisutdelning
Angelo får pris för seriesegern i laghoppning. Måste han sitta till häst när han tar emot priset – och måste hästarna vara med över huvud taget?

Det här är en liten farlig detalj som över en natt skulle kunna riskminimeras till nära noll. Nämligen genom att förbjuda pristagare att sitta till häst under ceremonier. Lätt D eller världscupfinal spelar ingen roll. Låt hästarna (om de tvunget måste vara med under prisutdelningen) ledas in på banan, ställ hästarna en bra bit från varandra och dela sedan raskt ut priserna.

Det är ju knappast några regeländringar vi talar om här, bara om sunt förnuft som i det här fallet inte har någonting med det idrottsliga momentet att göra.

Och ärevarv, som ärevarv sker idag? Ärligt talat, måste vi ha det? Med ryttare som riskerar att vara lite för avslappnade och lite mer showiga mitt i segerns glädjerus och hästar som släpper loss i ett ofta våldsamt högt galopptempo? Det hände LillyBelle, då sju år gammal, när hon vann sitt unga livs första lokala tävling i Sölvesborg i september – och det var inte roligt att se tre sjukvårdare kuta in på banan kan jag lova.

74lillyramlar
LillyBelle, mitt uppe i ett glädjerus, vill svänga vänster under ärevarvet medan Peggy bestämmer sig för att gå mot utgången. Sekunden senare sker ett otäckt fall. Måste vi ha ärevarv så som ärevarv sker i dag, eller är det dags att förbättra säkerheten?

Jag är tveksam till allt ovanstående, men jag tillhör den skara som gärna utmanar traditioner som överlevt sig själva.

Traditionens makt är stor och traditioner ska vi hysa respekt för.

Men ibland måste vi också använda vår makt till att stoppa farliga traditioner.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt väldigt gärna att följa mig på ponnypappandaniel som är mitt Instagramkonto!

 

Ponnypappan
21 februari 13:31

Ponnypappan: ”Den analoga kreativiteten”

Ponnypappan: ”Den analoga kreativiteten”
Ponnypappan med familj har sportlov. Men oceaner av skärmtid lyser med sin frånvaro. Läs om Angelos och LillyBelles analoga uppladdning inför helgens besök på GHS. Foto: Daniel Enestubbe

”Pappa, kan du hjälpa mig med en sak?”
”Vadå?”.
”Såga en bräda”.
”Ja, det kan jag väl”.

Det är Angelo som ber om hjälp. Han har sportlov, har plockat fram några slitna träbitar ur högen under presenningen bakom huset.

Det är ett riktigt ruskväder ute, jag fattar inte att någon frivilligt befinner sig utomhus.

Jag sågar brädan.

Ser också att Angelo hittat ett gammalt punkterat skottkärrehjul, plockat fram en hammare i barnstorlek och en låda spik.

Däremot har jag ingen aning om vad han håller på med, vad det är han planerar att bygga.

Han brukar ibland fördriva tiden – tid han ändå alltid fördriver med aktiviteter – med att snickra.

Tiden går, solen börjar titta fram, jag sitter upptagen med annat och har ingen koll på vad som sker därute. Jag tänker att Angelo säkert tröttnat på det han håller på med.

Men så öppnas dörren.

Angelos röst igen.
Högre nu, mer intensiv:
”PAPPA, KOM! DU MÅSTE KOMMA! NU!”
Vad har hänt?

Har han slagit sig på tummen? Fått en spik i foten? Han gråter inte men det gör han nästan aldrig, hur mycket han än slår sig.

Men nu – är det något allvarligt som hänt?
Jag måste gå ut och se efter.
Det här är den syn som möter mig:

73zlatanbild1
Zlatan i sin nya barnvagn. Den här sköna synen möttes jag av efter att Angelo snickrat i ett par timmar. Foto: Daniel Enestubbe

Angelo har, under tiden jag suttit inne och jobbat, snickrat ihop en barnvagn till sin kanin Zlatan. Jag kan inte hålla mig. Gapskrattar åt den komiska synen. Vilken underbar kreativitet, och så himla bra gjort att tänka ut funktionen och få alla bitar och delar på plats.

Med Angelo vet man aldrig.

När han är i närheten vet man bara att vad som helst kan hända.

När Angelo avslutat Zlatans jungfrufärd i den nya barnvagnen har det fina vädret övergått i ett nytt regn. Det stoppar inte Angelo. Först rider han på Erika. Därefter tar han en skogstur på Tango. Och vad gör han när han avslutat sitt andra ridpass och vädret fortfarande inte kan få en normal människa att vilja ta ett enda steg utanför dörren?

73tango
Det finns inget dåligt väder….Efter snickrande blir det ridande på Tango i regnet. Foto: Daniel Enestubbe

Jo, då plockar han fram metspöna, varav han tillverkat ett själv, och går ner till den lilla gölen precis nedanför sluttningen bakom vårt hus.

Där står han sedan och ser hur det rycker i flötet ett antal gånger. Det blir inget napp, men Angelo låter sig nöja med fiskepasset.

73fiske
Och så lite fiske på det. Det sägs ju att det nappar bäst när det regnar… Foto: Daniel Enestubbe

Det är den här typen av livsinnehåll som får mig att känna mig varm och skön inombords. Jag har tjatat om det tidigare men gör det gärna igen. Det finns få saker som går upp mot att se sitt barn välja bort telefon, läsplatta och stillasittande för att – oavsett väderlek – inte ha en tanke på att vilja gå in under tak.

73zlatanbild2
Kanin som kan unna sig att ligga på latsidan med ett helt gäng nya färdkoster. För säkerhets skull ser Angelo till att Zlatans vagn är nystajlad med urläcker röd sprejfärg som hittats i förrådet. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är precis likadan och ärligt talat har jag knappt sett till någon av dem dagtid under detta pågående sportlov. Självklart älskar de sina mobiler, sina paddor och har full koll på Netflix och alla playtjänster.

Det är bara det att det finns någonting annat som de tycker är roligare än den passiva sysselsättningen. Det gör mig glad att det analoga just nu slår ut det digitala i mina barns värld. Jag fastslår också att den som har häst – ett av det mest intensivt analoga fritidsintressen som existerar – tvingas välja bort flera timmars digitalt liv varje dag.

Livet på landet är det bästa liv jag levt. Jag har levt det i snart tolv år nu och vill aldrig byta bort det. Men trots att borta är bra och hemma bäst är det ibland ett kittlande måste att åka bort. Speciellt som Gothenburg Horse Show står för dörren.

73göteborg
Ponnypappan med familj firar som många andra sportlovet inomhus i Scandinavium. Fjolårets härliga gäng efter agilitytävling, där lag Pontus Hugosson, med LillyBelle, krossade lag Johanna Lassnack, med Angelo. I år är jag den ende tävlande från familjen Enestubbe. Foto: Privat

När jag skriver detta packar vi för fullt för fredagens avresa till västkusten. När du läser detta förbereder antagligen jag och barnen oss för våra insatser under Eurohorsemässan.

LillyBelle har tränat intensivt för den käpphästävling hon är anmäld till och Angelo laddar för fullt för sin riduppvisning med Killar som rider.

Själv har jag däremot inte tränat alls inför den agilitytävling där jag ingår i ett av två lag. Jag litar helt och hållet på min livsrutin. Vad kan gå fel, liksom…

Tack för att ni tog er tid – och jag hoppas att ni alla, på ett eller annat sätt njuter av GHS antingen på plats eller via andra kanaler! Om ni vill följa mig på Insta finns jag som vanligt där på kontot ponnypappandaniel.

Ponnypappan
14 februari 13:30

Ponnypappan: Fem killar och en järnlady

Ponnypappan: Fem killar och en järnlady
Hela pojkkvintetten i ett och samma kollage.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag vet bara att jag är väldigt glad efter en härlig vecka där speciellt en dag var lite härligare än de övriga.

Söndagen.

Jag kan förresten börja med att nämna följande namn: Åke, Ture, Theodore, Casper och Angelo.

Jag trodde knappt det var sant när jag tog en titt i Equipe-appen och fick se det här:

 

72equipe
Fem killar i ett elva namn stort startfält. Inte illa.

Fem pojkar, alla ridande i samma LD-klass med varsin B-ponny just denna söndag i Lammhult.

När hände det senast i någon lokal tävling i ridportsverige att fem elftedelar i startfältet var killar?

Hör gärna av er, det kanske är vanligare än jag tror och i så fall skulle jag bli väldigt glad.

Att alla fem killarna dessutom nollade och fick rosett är inte speciellt viktigt. Det viktiga är att det finns killar som rider och att de, åtminstone här nere i mörka Småland, tycks bli fler.

Om det kan bildas en enda liten ring på vattnet till följd av detta, om en enda kille till får styrka av att fem andra killar rider i en och samma klass – ja, då är det en seger.

72femkillar
Hela pojkkvintetten i ett och samma kollage.

Ni som följt bloggen vet att jag inte skiljer på killar och tjejer. Alla är exakt lika mycket värda och lika viktiga, men efter det som hänt, både med Angelo och andra killar som blir retade av andra killar för att de rider – ja, det får mig att ömma lite extra för ridintresserade killar. Så är det bara.

Men det var ändå inte killarna som stal showen i mina ögon, hur kul det är är med fem killstarter i en klass. Den som stal showen var en fullkomligt laserfokuserad och obeskrivligt målinriktad liten järnlady och hennes lilla fina häst.

LillyBelle, förstås.

72lillypeggy
LillyBelle har taktiken klar. Hon har hittat ett par smarta genvägar lagom till omhoppningen.

Nu när hennes uppdrag som inridare är slutfört och Penny återlämnad till sina ägare passade det perfekt för LillyBelle med en ny tävling. Lammhults Ridklubb kommer förresten alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för evigt.

Det var här båda mina ridande barn vann sina första rosetter, för nästan exakt ett år sedan.

Redan det räcker för att hoppas på en bra dag och det blir det sannerligen. Efter att Angelo och Tango går felfritt i ”killklassen” Lätt D och Angelo säger att han vill prova att rida Lätt C med omhoppning tycker vi att det är en bra idé. Han efteranmäls och inte långt senare drar det igång.

72angelotango
Angelo och Tango tar varsitt jättekliv på sin gemensamma väg framåt genom att dubbelnolla i sin första Lätt C tillsammans.

Angelo startar som tvåa. Vi håller tummar och tår, ser honom rida an. Trots att Angelo är nervös lyckas han hantera situationen fint och han lotsar lugnt och försiktigt Tango genom grundomgång och omhoppning. Efter målgång syns tydligt den där glädjen och stoltheten i hans ögon som fyller mig med så mycket kärlek och ömhet. Han har klarat det. Tillsammans med Tango har han klarat sin första Lätt C-tävling.

Nio ekipage är med i klassen. Åtta som har B-ponny, en som ställer upp med en liten A-moppe.

Nämligen LillyBelle Enestubbe på Peggy.

Drar vi klockan ett par minuter tillbaka ser vi en supertaggad LillyBelle inleda Lätt C-klassen. Att hon k-a-n är inte intressant. Hon bara s-k-a över, ingenting annat är förhandlingsbart. Och Peggy kör på, tar sig ledigt och rutinerat över hindren och när omhoppningen är igång har LillyBelle taktiken klar. Hon har hittat ett par genvägar som går hem och hon passerar mållinjen på 25 blankt.

Det ska visa sig vara en tid som inte bara är drygt tre sekunder snabbare än Angelo och Tangos. Hon passeras visserligen av duktiga Elvira Aaby-Ericsson som har startnummer tre men därefter blir det mer sällsynt med dubbelnollor i listan. Vi står utanför ridhuset och följer spänt uppdateringarna i appen och när sista ekipage loggat ut för dagen står LillyBelle och Peggy kvar som tvåor.

72lillyärevarv
Enda A-ponnyn i klassen och ändå ärevarv. Snyggt jobbat, järnladyn och snälla Peggy!

Ärevarv i Lätt C! Rosett, plakett och andra priser. Angelo hamnar fyra, precis utanför prispallen och ser först lite sur ut innan det går upp även för honom vilken bra tävling han gjort och vilket enormt kliv han och Tango tagit på sin väg tillsammans. Vi summerar att en underbar tävlingssäsong är igång och nu laddar vi för Gothenburg Horse Show – nästa veckas stora händelse.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
7 februari 17:56

Ponnypappan: ”Det stora examensprovet”

Ponnypappan: ”Det stora examensprovet”
Ett litet ekipage gör entré på en tävlingsbana för första gången. Foto: Daniel Enestubbe

Tidigare hade jag svårt att förstå det, men i dag är det alldeles glasklart för mig vad ridsporten gör med sina egna utövare. Den skapar behov och begär. Ger dagliga kickar. Abstinens. Orsakar en livsstil som i de flesta fall, när ridsportaren väl trillat dit, inte går att bryta sig loss ifrån. Ridsporten erbjuder en drog. Drogen består av fyra hovar, några hundra kilo kropp och en gränslös aprit och lär med enkel matematik tillhöra en av de dyraste drogerna på marknaden.

Dock pratar vi om en drog som är snäll, nyttig och fostrande. En drog som sticker ut på ett vackert sätt, likt en ensam och stolt röd ros mitt i ett kargt landskap. Ridsporten är drogen med samhällsnytta och det tog ett tag men nu är jag också fast, till synes utan återvändo.
Mina största kickar får jag när jag ser mina barn träna och tävla, ser ivern i deras ögon, känner deras vilja att lära sig, skaffa mer kunskap och visa upp sina färdigheter.

Just därför, har jag upptäckt, är perioden november till januari extra tuff. Terminsavslutningar, jul- och helguppehåll och en tävlingskalender lika rik på innehåll som vintern varit rik på vit nederbörd. Det är tufft. Jag har längtat och väntat. Känt en svår abstinens efter att få dra iväg på en tävling. Och nu sitter jag här och kan glatt meddela eventuella oroliga läsare att jag tillfredsställt mina begär.

Pay and jump i Lenhovda blev årets första tävlingsliknande aktivitet för vår familj. Inte så upphetsande kanske, om det inte vore för det faktum att LillyBelle stod inför sitt första stora examensprov som inridare. Under drygt två månader har hon arbetat med lilla Penny, som när hon kom till oss aldrig blivit tränsad, än mindre beträtt en ridbana eller hoppat över hinder.
Utmaningen var stor, LillyBelle har kämpat och tränat och nu var det äntligen dags.

71förstahindret
LillyBelle och Penny tar sig över första hindret. Foto: Daniel Enestubbe

På vägen till Lenhovda slog det mig att Penny aldrig tidigare varit inne i ett ridhus. Att hennes hittills enda tak över huvudet varit ett boxtak. Vad betydde det? Skulle hon få ett tokspel och skena iväg ut i vintermörkret? Skulle hon stå kvar och skanna av den nya miljön och vägra ta ett enda steg framåt?

Där sitter jag, på läktaren. Vet att en kick väntar. Nervositeten tilltar. Kameran inställd.
Sedan öppnas dörren och det lilla söta ekipaget tittar in, ungefär som när Tjuren Ferdinand får en glimt av arenan i Madrid på julafton. Penny blir som jag trott väldigt förvånad. Ser sig omkring. Trilskas lite med huvudet. LillyBelle sitter lugnt i sadeln, styr henne bort mot ett av hörnen och väntar.

Sedan får hon klartecken och sätter igång. Hinderhöjd: 30 centimeter. Examensprovet har inletts. De rider mot första hindret – klarar! Inga problem. Klarar tvåan. Trean. Sedan kommer fyran. Det går långsamt. Penny saktar in. Tvekar. Stannar framför hindret. Men det är ju bara en pay and jump, tänker jag. Bara ta den tid som behövs och kliv över hindret. Det är precis vad Penny gör. Hon går över. Sedan fylls bensintanken direkt, LillyBelle får upp farten, resterande hinder avklaras och saken är klar. Målet om att avsluta inridningstiden med en pay and jump är uppfyllt. LillyBelle kan inte hålla sig. Hon böjer sig ner, kramar om Penny och ler. Kanske skymtar jag rentav en glädjetår.

Klarar hon 30 ska vi även prova på 40, var det sagt på förhand. Och kvarten senare är det tid för nästa start. Så dags har lilla Penny blivit varm i kläderna och trots att hindren är högre ser det nu mer ut som en ”riktig” ridning, med ett större flyt i hoppningen. Den här gången känner jag inga som helst tvivel och snart är de i mål. Felfria och glada.

Titta här:

Det är när Angelo sedan ska hoppa Tango som det håller på att gå illa. Efter en framridning som känts evighetslång verkar det som om Angelos tankar tillhör en annan galax. Han kommer iväg fel, Tango reagerar direkt, tvärställer benen blixtsnabbt och Angelo faller i en otäck båge, touchar en nummerskylt med huvudet och brakar ner i marken. Han är ledsen och tillfälligt knäckt men verkar ha klarat fallet bra. Jag pustar ut. Är helt övertygad om att Angelo bara vill gråta en rejäl skvätt, sätta sig i bilen och åka hem.

71lycka
Examensprovet är avklarat. LillyBelles lycka är gjord. Foto: Daniel Enestubbe

Men det gör han inte. Han tar åter plats i sadeln, ber om att få rida igen och hans begäran godtas. Hur tufft är inte det? Hur vågar han? Hur hittar han modet? Mina frågor är många och jag gapar nästan när jag sedan ser ekipaget lekande lätt klara samtliga hinder.

Men Angelo vill fortfarande inte åka hem. Han vill höja ett snäpp och prova ännu en gång. Jag swishar över en snabb hundring, anmäler dem till nästa höjd och får sedan se en perfekt genomförd ritt.

71rosett
Ekipaget lämnar arenan med sin första rosett, som snart ska följas av ännu en. Foto: Daniel Enestubbe

Att se mina barn tävla, se dem kämpa sig tillbaka trots motgångar och avsluta kvällen med rosetter och glada miner – det är min drog. Abstinensen är över, och redan på söndag är det tävling igen. November, december och januari – låt mig aldrig få se er igen.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en angenäm tävlingssäsong och ses gärna på Instagram där kontot som vanligt är ponnypappandaniel

Ponnypappan
31 januari 13:22

Ponnypappan: ”Därför gillar jag att umgås med hästfolket”

Ponnypappan: ”Därför gillar jag att umgås med hästfolket”
Arrangörsdamerna runt årets fantastiska ryttargala i Växjö. Och jag lovar: ingen av dem är särskilt intresserad av att snacka gamla minnen och berätta om hur bra det var förr. Foto: Daniel Enestubbe

Så kom då den hett efterlängtade Ryttargalan, där över 120 personer från Växjös ridklubbar träffades, skrattade och trivdes i varandras sällskap. Nej, det blev inget pris till mig och Malin, men som jag tidigare skrivit var det en storseger, åtminstone för mig, att ens bli nominerad till ett galapris.

Själv hade jag fått förmånen att i Malins ställe ansvara för att plåta samtliga galagäster vid entréns röda matta. Det var nervöst, speciellt eftersom belysningen var trasig exakt där alla skulle plåtas och det krävdes en hel del justeringar i kameran. Men när allt var över kunde jag i alla fall slå fast att jag lyckats få med respektive gäst på åtminstone en användbar bildruta.

Jag slogs av en insikt under Ryttargalan, fick en positiv känsla jag först inte kunde definiera men som sakta men säkert växte sig allt starkare. Sedan kom jag på det: när det gäller träffar, sammankomster och festligheter sticker ridsporten ut på ett berömvärt sätt jämfört med andra idrotter.

Jag kan bara gå till den sport där jag kan anses inneha lite av expertkunskaper, ishockeyn, för att  upptäcka den klara skillnaden. Jag har genom åren varit på en hel del fester där en kvalificerad majoritet eller rentav samtliga i festlokalen varit hockeymänniskor. Oavsett antal gäster eller festupplägg har pilarna ganska snabbt pekat i en och samma riktning: mot det förgångna. Skrönor och anekdoter och susat som pilar genom luften.

70rödamattan
Hela familjen Enestubbe förevigade inför Ryttargalan 2020. Foto: Daniel Enestubbe

Jag minns med fasa en fest i Stockholm för tiotalet år sedan på en söderkrog i samband med att Kamratföreningen Hockeyjournalisterna höll sitt årsmöte med efterföljande traditionsenliga fest på övervåningen.

Efter att först ha överhört diskussioner om finter, dribblingar och bortdömda mål övergick samtalsämnena i takt med sjunkande volymer i glasen till spaningar efter den tid som flytt.
”Jag minns när Tumba lirade och Hyland kommenterade så fort i radion att spelarna åkte fram till honom och sa att han låg två sekunder före dem själva” ljög någon 65-plussare skrytsamt. ”Minns du VM-guldet 87 som avgjordes i domstol? Det var tider det” sa en annan med dimmig ölblick. ”Kommer du ihåg vad Lasse Björn sjöng när sovjeterna inte hade den svenska natinalsången inspelad? Helan går” vrålskrattade en tredje triumfatoriskt.

Själv tänkte jag: Ja, jag har hört historierna förut. Säkert 200 gånger. Kanske 300. Jag kan dem utantill. Och kokar jag ner alltsammans i en tratt kommer det ut fyra ord som sammanfattar vad hockeyfolket så fort tillfälle ges till varje pris vill förmedla: Det var bättre förr.

Bättre förr? Verkligen? Spel på uterinkar, insjöar och svinkalla hallar? Slagsmål i varje hörn, överfall som sällan bestraffades och svarta pengar under varje bord?

Till saken hör att jag inte alls är nostalgiskt lagd. Det som har varit har farit, inga dagar kommer åter och varför då inte bränna allt krut på nuet och på att intressera sig för framtiden. Här är ridsporten en underbar miljö att vistas i.

Ridsporten i Sverige verkar nämligen inte det minsta nostalgisk. Jag har hittills inte hört någon dra gamla Hugo Simon-anekdoter, skryta om att de minsann skålade med John Whitaker på 80-talet eller ens någon som påstått sig ha fått sitta upp på Peter Erikssons gamla hjälte Imperator.

Ny1angelointervju.jpg
Angelo intervjuas av magnifike konferencieren Emil Bolin. Foto: Daniel Enestubbe

Hästfolket verkar vara så upptagna av nuet att det inte ens verkar kunna tänka tanken på att se sig om. Istället för hopfantiserade skrönor och en pinsam längtan efter en tidsmaskin handlar samtalen mer ofta än sällan om vardagslivet och knappt ens om hästar utan om jobb, skola, semestrar och de närmaste framtidsplanerna. Idéer och erfarenheter byter ägare i en ton av sans och balans. Trots, eller kanske på grund av, att hästfolket ägnar så mycket tid åt just hästar kanske de känner ett behov av att prata om annat än hästar när de ändå springer på andra levande tvåfotingar på fest emellanåt. Jag har heller aldrig hört någon hästmänniska säga att det var bättre förr, eftersom det nog inte var det. Ridsportens tid i Sverige är nu, med ständiga internationella framgångar och massor med unga lovande talanger som är redo att ta över när Peder Fredricson & Co en dag måste lägga av på högsta nivå.

Att befrias från nostalgi och nås av budskapet att vår bästa tid är nu – det är nog det jag gillar allra bäst med svensk ridsport.
Så: allt gott? Inga sprickor i fasaden?
Nja, eftersom inga träd ska tillåtas att växa till himlen vill jag tillägga en sak.
För ett par dagar sedan log nämligen Malin ett klurigt leende och bad mig att gå in i TDB och anmäla LillyBelle till en tävling. Jag gick då för första gången i databasen, skrollade fram till rätt tävling och insåg, när jag skulle betala, att det måste göras på plats – på arrangörens egen begäran.

När jag tänkte på hur smidigt TDB fungerar, enligt Malin, mindes jag något jag nyligen läst i Tidningen Ridsport. Något om ett nytt betalsystem.
Jag letade upp ett par texter.
Läste dem.
Konstaterade att även ridsporten i vissa undantagsfall tycker att det var bättre förr.

Tack för att ni tog er tid – och välkomna att diskutera både framtid och nutid men helst inte gamla skrönor med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Ponnypappan
24 januari 15:55

Ponnypappan: ”Nog finns det mål och mening”

Ponnypappan: ”Nog finns det mål och mening”
2019 handlade mest om att se och lära. 2020 hoppas LillyBelle och Angelo på fler tävlingsdagar med något högre målsättningar än i fjol. Foto: Daniel Enestubbe

Vilken är din målsättning?
Vilken plan har du lagt upp för din närmaste framtid?
Vad räknar du med att uppnå under 2020?

Trots att jag själv precis skrivit frågorna slås jag av hur lite tid jag själv ägnar åt att försöka besvara dem.
Jag har egentligen alltid bara haft en målsättning i livet: att bli bättre på det jag är bra på och lära mig så mycket jag kan om det jag inte vet eller är bra på.

Att skriva har jag kunnat i ganska många år, jag har haft förmånen att ha ett jobb där allt handlar om att i skrift förklara olika sammanhang på ett så enkelt sätt som möjligt för betalande läsare.

Där handlar det egentligen bara om att fortsätta att vara nyfiken, försöka höja sin lägsta- och högstanivå och, de gånger fantasin sviker, luta sig tillbaka på erfarenhet och ren rutin. Här handlar det alltid om att utnyttja det man är bra på.

Ponnypappan_69angelo
Sommaren 2019: Angelo och Tango drar försiktigt igång sin gemensamma resa. Hur långt kan de nå i år? Foto: Daniel Enestubbe

Hästlivet är en helt annan tekopp. Som ponnypappa var det inte länge sedan jag var ett vitt pappersark som vilset flög omkring i vinden. Jag visste absolut ingenting om någonting, såg bara fyrbenta hömopeder framför mig och hörde konstiga ord och fraser jag aldrig stött på förut.

Jag startade från noll, som den trögfattade idioten alla skrattade åt. Att fylla det tomma papperet med baskunskaper, steg 1-information och googlingar av obegripliga hästtermer för att bli en något gladare amatör har varit en lika svår som stimulerande uppgift. Men jag lär mig, alltså lever jag och utvecklas.

Om mina målsättningar låter flummiga och närmast abstrakta beror det på att det är just vad de är.

Jag lever dag för dag, möjligen vecka för vecka, och sedan får jag se vart tiden leder mig.

Annat är det med Angelos och LillyBelles framtidsplaner. De står nu inför sitt första ”riktiga” år som hoppryttare, men redan i fjol – när ingen av oss visste någonting om hur vi hanterar hästtävlingar – satte vi tillsammans upp ett mål.

Målet var att båda barnen skulle komma till start i Lilla Anna Cup, tävlingen för de allra yngsta i hemmacupen Karl Oskar Cup, och klara minst ett hinder.

Det uppfylldes med råge.

Båda red felfritt direkt, fick rosetter och plaketter och jag tror att glädjen de kände berodde mycket på att vi haft ett gemensamt mål att sluta oss kring.

Ett försiktigt mål som vi trodde hårt på.

Nu drar snart säsongen 2020 igång på allvar och det är med helt nya förutsättningar. Angelo har vuxit ur Tindra, som barnen till stor del delade på under 2019 och red varannan tävling på. Han sitter nu på B-ponnyn Tangos rygg medan LillyBelle tagit över Tindra och, sedan i höstas, fått låna och tävla Peggy.

Ponnypappan_69lilly
LillyBelles största kärlek i livet är Erika. Lyckas hon få det hemkära stoet att våga sig ut på de riktiga tävlingsbanorna 2020? Foto: Daniel Enestubbe

Så: vad vill barnen med 2020?

Redan under de första dagarna på detta nya år satt de ner tillsammans med sin tränare Katta och hade utvecklingssamtal.

Oerhört nyttigt om ni frågar mig.

Där fick de fylla i tre A4-ark med överskriften ”Mål och planering 2020”.

Det huvudmål inför sommaren Angelo tillsammans med Katta enats om är att tävla i Kristina Cup, nästa nivå i Karl Oskars tävlingspyramid, där Angelo och Tango ska rida Lätt C+.

Till hösten vill Angelo tävla i en för honom ny tävling, Ölandshoppet, med både Tango och hopplösa TW (han drömmer väl fortfarande om en resa till Maldiverna…). Han vill också återse favoriter som Pålles Cup i Hässleholm och Lilla Gubben Cup i Vimmerby.

I någon av dessa hoppas han kunna prova på Lätt B. Förutom tanken på att rida TW låter hans målsättningar både bra och rimliga.

Ponnypappan_69ridschema
LillyBelles ridschema för innevarande vecka. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är inte lika glasklar när det gäller uttalade mål. Egentligen är nog hennes högsta dröm att hennes hjärtevän Erika ska övervinna sin tävlingsrädsla och visa hur bra och pålitlig hon verkligen är. I så fall skulle LillyBelles lycka vara gjord.

Om det projektet spricker, vilket det finns en hel del som talar för, kommer Tindra att finnas där för LillyBelle som en pålitlig vapendragare i jakten på nya rosetter och plaketter. I anteckningarna ser jag att hennes huvudmål endast är ett: att rida en ny upplaga av Lilla Anna Cup, med tilläggen att ”rida någon grästävling” och ”få Tindra stabil i LD+”.

Det slutar inte där. Jag häpnar nämligen när jag ser hur ambitiösa barnen är när det kommer till planering. Tillsammans med Malin gör de upp ett träningsschema för två veckor i taget och skriver sedan ner allt, dag för dag, i Ponnybokens ridschema och följer upplägget slaviskt.

Det är både seriöst och gulligt på samma gång.

Om bara januari snart kan övergå i februari ska vi packa hästar, sadlar och annat i transporten och bege oss ut på nya äventyr. Vi har mycket att se fram emot. Och som Karin Boye skrev: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

Tack för att ni tog er tid – jag interagerar mer än gärna med er på Instagram där kontot är ponnypappandaniel för er som vill följa mig!

Ponnypappan
17 januari 14:05

Ponnypappan: ”Sänk garden och se vardagens skönhet”

Ponnypappan: ”Sänk garden och se vardagens skönhet”
Angelo fick prova på att rida på Britney.

Det är mycket nu, och ändå händer ingenting. Det vill säga: vårt hästliv 2020 har ännu inte hunnit fram till något huvudnummer att kroka upp tillvaron på. Inga stora tävlingar i sikte, inga träningsläger eller längre resor med hästtransporten. Då infinner sig, har jag märkt, en väldigt intressant tidsperiod. Man sänker garden en aning, låter stressnivån falla och ersätter laserfokuset med någonting som liknar vidvinkelseende. Minutiösa förberedelser och rädslan över att glömma något viktigt ersätts av en lust att utforska vad som egentligen händer och sker runt omkring en. I denna till synes normala avslappnade vardag kan den som råkar befinna sig i hästars närhet bjudas på små ögonblick och historier som bara ligger där och väntar på att upptäckas.

En mus som spejar efter mat i stallet.

Ett barn som skriver ner sina drömmar i Ponnyboken.

68ponnyboken
I den här boken skrivs dödsviktiga saker varje dag.
68falsterbo
Böcker man inte trodde fanns, del 1: Mord i Falsterbo.

En fru som hittat och köpt en bok med hästtema jag inte trodde fanns: Mord i Falsterbo.

Upptäckten att en av hästarna dricker exakt på droppen tio liter vatten varje natt, varken mer eller mindre.

Eller när ett litet ponnysto som länge varit kär i en aningen större ponnyvalack ser möjligheten och bestämmer sig för att rymma över till den stora kärlekens hage.

68rymning
Tango och Penny summerar ett lyckat rymningsförsök.

Jodå, plötsligt stod lilla Penny – Tindras avkomma, som barnen nu rider in – stolt tillsammans med Tango i helt fel hage. Hon följde honom vart han än gick och de båda såg ut att ha väldigt mysigt tillsammans. Så mysigt att Penny tyckte att det var en väldigt dålig idé att bli infångad. Men med lite pelletsskrammel som oemotståndlig muta lyckades vi till slut finta Penny, föra henne tillbaka till rätt hage, konstatera att en isolator gått av och sedan sätta P för upprepade lyckade rymningsförsök.

Så här har veckan flutit på, paketerat i någon sorts lightversion av allt. De små historierna har funnits framför en fond av gråa, regniga och milda vardagar och det är sådana stories – de som som känns oviktiga när de sker – vi nog kommer att minnas med ett leende på läpparna när vi ser tillbaka på denna märkliga vinter 2020.

Lördagens utflykt till familjen Jönberg var i all enkelhet en annan story på samma tema. Malin hade i uppdrag att fotografera Jönbergs till ett av sina kommande jobb, Angelo och LillyBelle följde glatt för att träffa Alicia och Casper och fick till sin enorma stolthet och glädje prova på varsin ridtur på superponnyerna Amelia och Britney. Sedan avslutade vi med en efterlängtad korvgrillning där alla var nöjda och glada.

68lillyamelia
LillyBelle beundrade och fick en ridtur med Amelia.

Utanför vårt hus har det varje kväll pågått intensiva fantasitävlingar till käpphäst och det slår mig hur skönt det känns när ens barn konsekvent väljer bort mobil och padda för att leka utomhus. I en tid då larmrapporterna om stillasittande duggar nästan lika tätt som regndropparna fyller det mig med glädje att veta att det nästan krävs hot om indragna träningspass för att mina barn frivilligt ska komma in till middagen.

För tränar det gör de, med glödande passion och vetgirighet. En terrängtur i skogen med mig, ett pass med markarbete med Malin eller, som i veckan, en tur till ridhuset i Vartorp för att träna på bana.

Kärleken till träning är en talang mina barn begåvats med, till skillnad mot sin far. Den saken är klar. Jag var för bekväm när jag var yngre, ville helst dra ner på träningen och öka antalet tävlingar.

Här är det lite tvärtom.

Kanske är det därför jag känner en allt större längtan efter att få koppla på transporten och åka iväg på en efterlängtad rosettjakt.

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att se det vackra i vardagen och besök mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
10 januari 15:18

Ponnypappan: Det största som hänt sedan 1993

Ponnypappan: Det största som hänt sedan 1993
Det blir ingen röstningskupp, att ha blivit nominerade till Årets föräldrar är en bragd i sig. Foto: Privat

Det är bara att inse. Vintern är kämpig, alldeles oavsett om den är av den skoningslöst kalla sort som får en i grunden positiv människa att bli en lidande och kroniskt frusen individ, eller om den är som årets: så grå, så mörk, så regnig, så mild och så befriad från hopp att man på allvar tvivlar på att det någonsin kommer att våras igen.

67hjärtat (1)
LillyBelles källa till vinterglädje. Foto: Privat

Att ridsporten inte direkt gillar vintern blir också mer och mer tydligt för min del. Visst är det officiellt en året runt-sport vi talar om, men det vimlar inte direkt av tävlingar mellan december och februari om sanningen ska fram.

Det händer inte så mycket mer än det dagliga, med mockning, matning, träning, in- och utsläpp och jag märker hur svältfödda på action både Angelo och LillyBelle är. Under helgen satt de närmast klistrade framför livestreamen från Trettonspelen i Helsingborg där de förväntansfullt följde klubbkompisarna Alicia och Casper Jönberg och alla andra som begick årspremiär.

En årstid befriad från glamour och action behöver sina små ljusstrimmor av hopp. Vi nöjer oss med det lilla: ett par timmars sol här och där, en god middag eller en stärkande promenad  i skogen. Angelo är glad och stolt som en tupp efter att senaste numret av Min Häst nått ut till försäljningsställena.

I tidningen finns – på det känsliga temat ”Att växa ur sin häst” – ett hela fyra sidor långt och känslosamt reportage om honom och Tindra som jag verkligen rekommenderar er att läsa. Citatet ”Tindra har alltid funnits i mitt liv. Hon har lärt mig ALLT jag kan” tycker jag är talande, liksom det jobbiga ”Nu när ridningen äntligen börjat gå bra måste jag sluta rida. Det känns så orättvist!”.

LillyBelle har hittat veckans källa till vinterglädje under ett besök hos Tove. För första gången och till oförställd glädje och stolthet fick hon rida Toves superhäst Heart to heart. En liten men samtidigt enormt stor händelse.

67minhäst (1)
Hjärtevärmande läsning om Angelo och Tindra i Min Häst. Foto: Privat

Det är inte bara barnen som sett ljuset. För mig och Malin kom ett lika glatt som chockartat besked under veckan som nyss passerat.
– Vi är nominerade! nästan skrek Malin och visade mig en webblänk.
Nominerade? tänkte jag. Till vad?
Sedan klickade jag på länken och visste inte vilket ben jag skulle stå på, vad jag skulle säga eller om jag skulle säga någonting alls.

Den 25 januari hålls en ryttargala i regi av Växjös olika ridklubbar. Vid galan delas det varje år ut ett antal priser som röstats fram.

Och här kommer det: jag och Malin är nominerade.
Kategorin?
Årets föräldrar.

Jag var tvungen att rådfråga merparten av mina hjärnceller en god stund för att kunna samla ihop till en enda klar tanke i huvudet.
Årets föräldrar?
Och jag skulle vara en av de nominerade?
Hahaha!
Om jag vinner?
Klart att jag gör, oavsett vad som sker på galan om två veckor.
Jag har nämligen redan vunnit.

67pokal (1)
Bevis på min enda formtopp som tennisspelare. Foto: Privat

Låt mig förklara, ge er lite perspektiv. För det första: när jag avslöjade nyheten för mina arbetskamrater på sportredaktionen fick jag ett unisont gapskratt till svar. Jag blev tvungen att visa länken för dem innan de till slut fattade att jag inte stod och drev med dem på tjänstetid. Men de ser i och för sig bara journalisten som är inne i en hockeybubbla stora delar av varje arbetsdag. Jag kan faktiskt mocka också. Jag älskar mina barn över allt annat. Och vem vet, snart kanske jag kan hänga upp ett träns.

Men årets förälder?
För mig hade det inneburit en stor seger om jag blev NOMINERAD som en av två kandidater till årets förälder i VÅR familj. Att sluta tvåa efter Malin där skulle jag betrakta som en hedrande andraplats, som en sorts licens som intygar att jag innehar förälder som status, något coolt att skriva på cv:t och visitkortet.

Att då bli nominerad som en av två (tack Malin för att du finns och ändå kan ge lite tyngd åt nomineringen) föräldrar inom ridsporten är redan det något av det största jag varit med om sedan jag vann Skummeslövsspelen i tennis 1993, för övrigt under min enda formtopp under 15 år som spelare.

Nej, jag tänker inte försöka flörta, iscensätta något slags kupp och försöka få er att rösta på mig. En nominering är mer än gott nog. Jag är som sagt redan en vinnare – och visst kommer våren även 2020.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill vänta in våren tillsammans med mig är ni hjärtligt välkomna att besöka ponnypappandaniel på Instagram!

Ponnypappan
3 januari 11:45

Ponnypappan: Kattaträning – en nyårsraket fri från panik

Ponnypappan: Kattaträning – en nyårsraket fri från panik
Ett leende och en glimt i ögat är en bra filosofi för att bli en framgångsrik tränare. Foto: Daniel Enestubbe

Inför varje nyårsafton debatteras sedan några år ett återkommande problem. Det diskuteras, det stöts och blöts, frågor ställs, indignerade svar följer, fundersamma instämmanden tar vid. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var ett problem som faktiskt togs på allvar, men det är det inte. Det är bara ett spel, en metod för att fylla ut sändningstiden och spaltutrymmena i våra medier under några mellandagar där ingenting händer i övrigt, förutom rapporter om fylla och slagsmål. Ingen orkar nämligen bry sig på riktigt och försöka göra någonting åt det.
Inte heller jag tog särskilt stor notis om det innan jag blev djurägare men nu blir jag mer och mer upprörd för varje nyårsafton som kommer och går.

66katta
Katarina Torstenssons träningar har på kort tid blivit väldigt populära. Tre Kattaträningar var Angelo och LillyBelles favoritjulklapp. Foto: Daniel Enestubbe

Ja, jag talar såklart om nyårsfyrverkerierna, fenomenet där vi under en dag tillåter en ljudkuliss av oupphörligt krigstillstånd. Kan vi ens förstå hur många tusentals djur mår under årets sista dag? Eller alla de människor som som flytt från krigshärjade länder och blir brutalt påminda om vilket helvete de en gång kommit ifrån?

66angelotango
Angelo och Tango var tillsammans igen och fick många värdefulla tips. Foto: Daniel Enestubbe

I vårt stall är det bara Erika som är någorlunda oberörd. Resten är ett kaos vi måste hantera. Tango hoppar runt, runt och sätter in tunga oroväckande tacklingar mot boxdörren, som är nära att ge vika för hans tyngd och kraft. Tindra har lätt panik, Peggy vill fly, försöker ta sig ut ur sin box och i stallgången står Malin och jag tillsammans med lilla Penny, som också upplever ett starkt obehag. Utanför vill det aldrig sluta smälla. Ända sedan 20-tiden har det hållit på, först som avlägsen åska men ju närmare tolvslaget vi kommit desto mer har ljudet antagit formen av en fullskalig raketattack från luften.

66lillyerika
LillyBelle kämpar på med sin älskade Erika. Foto: Daniel Enestubbe

Med gemensamma krafter lyckas vi till slut lugna ner hästarna så pass mycket att vi kan blåsa faran över för den här gången. Men om ett år kommer det att bli samma sak igen; samma spelade intresse från media, samma skendebatt, samma utfall, samma panik för djuren. Men fram till dess lovar jag er att vi ska tillvarata alla dagar som finns för att ge våra hästar högsta tänkbara livskvalitet och mesta möjliga kärlek.

Vi har förresten redan börjat. Och hästarna verkar vara okej med den dealen, de har redan visat att det ställer upp till hundra procent och gör sin del för att göra våra barn nöjda. Med en titt tillbaka på julaftonens klappar kan jag nämligen konstatera att det fanns en gåva till Angelo och LillyBelle som smällde minst lika högt (hmm, kanske lite olämpligt uttryck här, men det får passera…) som ridstövlar, schabrak, täcken och presentkort. Varsitt A4-ark med texten ”Tre dagars Kattaträning” fick båda barnen att hoppa av glädje.

66genomgång
Pauser på ett par minuter med små men värdefulla tips är givande. Foto: Daniel Enestubbe

”Kattaträning” är ett lokalt begrepp här i trakterna kring Växjö. Ett begrepp som på kort tid fått stor spridning och enorm popularitet. ”Katta” är Katarina Torstensson, före detta ryttare på elitnivå som tvingats lägga av med tävlandet för egen del men som sedan ett par år är en oerhört skicklig och uppskattad tränare för tävlingsryttare i alla åldrar. Hennes träningsgrupper är så gott som alltid fullbokade och även när enstaka avhopp på grund av sjukdom sker på kort varsel i någon av grupperna fylls luckan oftast på nolltid.

Alla vill träna för Katta. Under hösten har Angelo och LillyBelle fått träna för henne en dag varannan vecka. Nu har vi sett till att de ska få hela tre träningar på kort tid med Katta och hennes allseende ögon. Angelo väljer Tango som sin träningspartner, LillyBelle rider på Erika. Tango gör comeback efter en lättare skada och är taggad till tänderna när han äntligen fått lämna sjukhagen. Erika, som gillar sällskap, promenerar lydigt in i Kattas ridhus, tätt följd av Tango.

66kattaangelo
Ett leende och en glimt i ögat är en bra filosofi för att bli en framgångsrik tränare. Foto: Daniel Enestubbe

Det blir tre minst sagt givande dagar. Det är grymt bra flyt, träningen är så pedagogiskt upplagd att varje liten skritt känns givande. Katta pratar mycket, kommer med snabba enkla instruktioner och korrigeringar men höjer aldrig rösten. Lågintensiv feedback. Jag kan tänka mig att det är både spännande, lärorikt och behagligt på samma gång att ha Katta i ridhusets mitt och hennes tips i öronsnäckan. Det syns också tydligt hur mycket barnen kämpar för att göra sitt bästa. De tar in varje liten stavelse som kommer ur Kattas mun eftersom de vet det som till och med jag upptäckt: det är de små justeringarna som ofta gör den stora skillnaden. En kortad tygel eller att titta upp en tiondels sekund tidigare kan avgöra om en kombination klaras eller det slutar i en plockepinnrivning.

Om 2020 blir ett år där Angelo på Tango och LillyBelle på Erika kommer att tävla med leenden och nöjda gnägg på sina läppar vet jag inte.
Men jag vet att de kommer att försöka.
Och att inleda året med tre dagars Kattaträning känns som en riktigt bra start.

Tack för att ni tog er tid – god fortsättning på 2020 och inled gärna det nya decenniet med att besöka mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
27 december 2019 11:12

Ponnypappan: Ett hundår fyllt av hästar

Ponnypappan: Ett hundår fyllt av hästar
I slutet av september vann LillyBelle sin första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

Jag älskar rutiner.
Rutiner ger en klar bild av läget, en möjlighet att kontrollera det som sker och att vara förberedd på det som väntar.
Rutiner är lika viktiga för min själ som syre är för min kropp.
Men sedan, mitt i rutinernas sköna dags- och veckoplanering, tornar den upp sig som ett olycksbådande oväder.
Julen.
Alla rutiners ärkerival, bromspedalen för allt vardagsflyt, tiden då all verksamhet – oavsett om den är kommunal, privat eller föreningsorienterad – loggar ut och mynnar ut i ett evighetslångt ingenting.

65tindra
Människa och häst, ett samspel som bygger på ansvar och omtanke. Foto: Daniel Enestubbe

Julen har givetvis sina rutiner, men det är rutiner som antingen framkallar stress (allt som måste hinnas med) eller är så tråkiga att klockorna stannar (städa, feja, putsa, hämta ut, trängas i köer, leta p-platser).
Som tur är för min egen del lyckades jag, efter den lika negativt rutinmässiga julbordsrelaterade viktuppgången, vara schemalagd under annandagen. Det finns nämligen vissa saker som inte tar julledigt – framför allt våra stora publikidrotter. Glad i hågen närmast sprang jag därför iväg från hemmet och tog sikte på Vida Arena där jag med stort nöje bevakade Växjö Lakers match mot Djurgården.
De positiva rutinerna var tillbaka: analysera matchen, hitta de bästa vinklarna att skriva om, finna en bra ingång till krönikan, förbereda relevanta frågor att ställa.

65angelotango
Angelo och Tango lärde känna varandra under 2019. Foto: Daniel Enestubbe

Men vem är jag att sitta här och klaga?
När jag ser tillbaka på 2019 är det nästan bara en enda stor tacksamhet jag känner. En enorm tacksamhet över att ha fått vara med på en underbar resa tillsammans med min familj.
Det handlar om hästar, såklart.
Om djuren som förgyller vår tillvaro med sina egna unika personligheter.
Om känslan att både se andra och sig själv utvecklas i hästarnas närvaro. Att ha hästar är, har jag nu upptäckt, att gå en pedagogiskt perfekt upplagd kurs i omtanke och ansvar.

65felfritt
LillyBelle är överlycklig efter att ha genomfört sin första felfria tävling. Det skedde i Lammhult i mars. Foto: Daniel Enestubbe

När 2018 blev 2019 visste jag praktiskt taget ingenting om vad livet som ponnypappa innebar. Fram till dess hade jag levt ett passivt hästliv, stått vid sidlinjen och tittat på, mockat några boxar, hämtat hö men inte mycket mer.
Nu bankade mina barn ivrigt på dörren. De ville släppas in och omfamna en värld av framridningar, grundomgångar och omhoppningar. Vi kunde inte hålla dem tillbaka längre och det var med en nästan komisk nervositet vi i början av februari mitt i morgonkyla och snöfall kopplade transporten och tog sikte på Värnamo.
I baksätet en LillyBelle som aldrig tävlat.
I transporten en Tindra som aldrig tävlat.

65glädje
Årets stora mål var Karl Oskar Cup. Det syns tydligt i LillyBelles ansikte hur lyckad tävlingen blev. Fot0: Daniel Enestubbe

Vi gjorde alla fel: dök upp för sent, stressade, bråkade, hann med fem minuters framridning med en vägrande Tindra och en två gånger avkastad LillyBelle, som dock heroiskt ställde sig på startlinjen först ut av alla. På vägen hem: en förstörd LillyBelle som grät under varje tillryggalagd kilometer i bilen trots att hon galant klarat grundomgången och först på näst sista hindret tvingats att utgå.

65lagtävling
Angelo och hans lag vann division 3-hoppningen, till hans stora glädje och förvåning. Foto: Daniel Enestubbe

Där började det, i småländsk kyla och en hel provkarta med fel.
När jag nu stegar in i vårt lilla stall räknar jag till 15 plaketter som jag själv, efter barnens uttryckliga order om exakt placering, omsorgsfullt skruvat fast i boxdörrarna. Hur många rosetter barnen samlat ihop har jag för länge sedan tappat räkningen på.
Efter alla fel, fadäser och rena missförstånd konstaterar jag belåtet att misstagen först måste komma för att man ska ha något att lära av. Det finns en anledning till att ett papper alltid är blankt innan man börjar rita på det, och att det krävs ett antal kast i papperskorgen innan det som skapas på papperet börjar se begripligt ut.
Och är det något hästarna bekräftat och understrukit för mig under året som gått är det just hur viktigt det är med rutiner. De vet vad som väntar, hur mycket mat de ska få, exakt när de ska få den, när de ska gå in, när de ska tas ut. Vet hur lång tid det tar att tränsas, sadlas ock kratsas och hur de ska uppföra sig på en ridbana (med vissa undantag).

65plaketter
Plaketterna börjar ta plats ordentligt på boxdörrarna i stallet. Foto: Daniel Enestubbe

Hästarnas rutiner blir våra rutiner, mina rutiner, och jag känner hur jag mitt i julens rutinlösa tillstånd kan finna en fristad inne i stallet. Där finns det alltid något att göra, där finns det alltid rutiner som måste utföras på exakt samma sätt varje dag. En ljudbok i öronen, en grep i handen och sedan fyra mockade boxar och fyra vattenpåfyllda kärl får mig att hitta tillbaka igen, känna hur de kreativa tankarna åter tar sin boning inne i min hjärna.

65sur
Ibland går det inte som man tänkt sig. Det är bara att lära sig av motgångarna. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är tacksam över att ha fått uppleva ett hundår fyllt av hästar.
Jag vill också rikta ett stort tack till alla er härliga läsare därute. Varje glatt tillrop värmer, ska ni veta, och ni är guld värda allihop.

65träns
Till sist, en favorit i repris. Min kreativa och epokgörande metod för att få tränset att hänga stadigt och balanserat. Jag räknar kallt med att fler följer efter under 2020. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er alla ett härligt gott nytt år och tycker som vanligt att det är väldigt roligt att ses även på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
20 december 2019 14:39

Ponnypappan: …och så kom Penny

Ponnypappan: …och så kom Penny
Kärt återseende. Angelo har inte svårt att dra på smilbanden när han får vara tillsammans med Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

Jag pratade i veckan med en före detta lantbrukare som har koll på exakta regnmängder. Han hade rykande färska siffror som visade att 2019 med all sannolikhet kommer att överstiga 1 000 millimeter i nederbörd i den del av landet där vi bor. Rekord i så fall.
Jag försöker att se det positiva.
Med ganska täta mellanrum larmas det om det extremt låga grundvattnet och en sådant tillskott, dessutom i en jord utan tjäle, borde göra gott inför 2020.
Men det slutar där, det positiva.

Regn är bra, regn är ett måste men ett regn som aldrig tycks upphöra och som, när det väl gör det, snabbt återvänder med oförminskad styrka kan få vem som helst uppgiven.
Det är aldrig torrt.
Det är den värsta känslan för mig.
Ett torrt underlag får mig att fungera men geggiga hagar, våta kläder och det monotona ljudet av vindrutetorkare får mig att längta till sommaren på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Vi befinner oss dessutom i en tid där både hästar och ryttare verkar ta en evighetspaus från all action. Eftersom Equipeappen är så gott som kliniskt befriad från innehåll finns det heller inga tävlingar eller datum att kroka upp hästlivet på. Barnens träning, både privat och på ridskola, har dessutom loggat ut för jullov.

64föl
Första bilden på Penny, klockan 8.47 den 18 april 2015. Foto: Daniel Enestubbe

Men så händer det.
Men så kommer hon.
Lilla Penny.
Välkommen som en hundvalp, söt som socker, lika liten som sin mor.
När jag tidigt på morgonen den 18 april 2015 skulle utfodra hästarna fanns Tindra inte där. Jag misstänkte vad som hänt och smög mig längre in den del av hagen som övergår i ett tätare skogsparti. Där, bakom en björk, stod Tindra. Bredvid henne ett brunt litet föl, bara timmar gammalt, med ben smala som trumpinnar. Penny hade kommit till världen.
Vid tre års ålder hittade vi ett nytt hem åt Penny, som flyttade till en fantastisk familj i Blekinge. Hon har sedan dess varit ögonstenen för en liten ridsugen pojke som heter Vidar. Penny är van att ha en liten ryttare på ryggen tillsammans med en ledare. Men hon har aldrig haft träns på sig eller utfört något avancerat i en paddock. Det är här Angelo och LillyBelle nu kommer in i bilden.

64välkommen
Klart att man ska välkomnas som nygammal i gänget. Foto: Daniel Enestubbe

Plakatstora färgglada teckningar med texten ”Välkommen Penny” pryder stallväggarna när Penny gör comeback. Penny är en vän ponny med temperament, i det avseendet mycket lik sin mor. Hon har starka åsikter, rör sig lätt och smidigt och är en glupsk och nyfiken liten enmetare. Nu ska hon lära sig att gå på tygel, trava vackert, leta sig upp i galopp och för första gången prova på att ta sig över bommar och hinder. Hur ska det gå?

Barnen är synbart stolta. De kan, vid nio och åtta års ålder, redan se tillbaka på små punktuppdrag som inridare. Det här är första gången som de ska få rida in en liten ponny under en längre tid. När Malin lägger ut en glad bild på Penny och barnen på Facebook tillsammans med en glad text inser vi aningen förvånat att behovet är stort därute. Det tar inte lång tid förrän först en, sedan två och sedan ännu fler hör av sig och vill ha sina småttingar inridna.

64skogstur
Att följa med ut i skogen har snabbt blivit en av Pennys favoriter. Foto: Daniel Enestubbe

Penny är i alla fall den första och barnen tar uppgiften på nästan överdrivet allvar. LillyBelle är den mest envisa unge jag känner till och är det någon som ska lyckas rida in en liten A-ponny är det hon.
Mycket riktigt. Det klickar direkt. Penny visar sig vara ett under av tålamod och foglighet. Att bli tränsad är nytt och inte helt enkelt för henne, men när det väl är gjort är hon helt obesvärad av både sadel och ryttare. Redan under det första stillsamma arbetspasset på ridbanan svarar hon bra på LillyBelles hjälper.
Så här duktig är hon redan under det andra passet:

I hagen trivs Penny tillsammans med de andra. Hon står ofta sida vid sida med Peggy. Hon är äventyrligare än övriga hästar och ger sig ofta iväg bortåt skogshagens utkanter. Att följa med ut på skogsturer med Angelo eller LillyBelle på ryggen är redan en av höjdpunkterna för henne. Ibland står Penny intill Tindra och tittar nyfiket med huvudet bara några decimeter från sin mamma. Känner de igen varandra? Vet Tindra att Penny är hennes? Många intressanta frågor väcks när man studerar hästar lite närmare.
Två månader är det tänkt att Penny ska stanna hos oss och få utbildning. Därefter ska hon tillbaka till Blekinge och sedan får vi se vad som händer. Kanske finns det inom en inte alltför avlägsen framtid ett nytt A-ponnyekipage i startlistorna.

64träning
Det här med träns var lite jobbigt i början, men när det väl kommit på plats var det inga problem för Penny. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en riktigt god jul, och vill ni fira den med mig på Instagram är det ponnypappandaniel som är kontot.

 

Ponnypappan
13 december 2019 11:02

Ponnypappan: ”En ponnypappa kan också vara expert”

Ponnypappan: ”En ponnypappa kan också vara expert”
Jag saknar kunskaper i hur jag tekniskt ska kunna hjälpa mina barn på träning. Men barnen, speciellt Angelo, lyssnar gärna på mina försök att sprida lugn under träningspassen. Foto: Daniel Enestubbe

Jag har här, med önskvärd tydlighet, förklarat för framför allt blivande ponnypappor att livet inte alltid kommer att vara så enkelt som man kanske hoppas på. Att det blir ett liv med ständiga skavsår i plånboken, värk i kroppen efter dagligt slit och återkommande hagelskurar av kritik eftersom din brist på kunskap kvalificerar dig för en sistaplats i näringskedjan.

Jag har valt att inte linda in ponnypappalivet i fint omslagspapper, inte försökt skapa några illusioner, bara försökt dra av plåstret med ett enda snabbt ryck.

Belöningen, har jag förklarat, är att du får glada, passionerade och målinriktade barn som vare sig de vill eller inte tvingas att ta ansvar för de stora djur som utgör deras passion.  Detta, menar jag, formar dem med stor sannolikhet till bra ansvarstagande individer som i förlängningen blir närande, inte tärande, för samhället. Du får i rollen som ponnypappa vara en del i någonting som är både positivt och utvecklande för alla.

Jag inser dock att jag fokuserat för lite på vilka möjligheter vi har som ponnypappor, vilka uppsidor som finns, trots ett relativt kasst utgångsläge. Det är nämligen fullt tillåtet att vara lite streetsmart även om du av din närmaste omgivning ständigt betraktas som den mindre vetande klantskallen som hänger sadeln bak och fram. Det tar en stund att upptäcka det, dra nytta av det, skaffa sig fördelar av det men jag har nu varit med så pass länge att jag nästan kunnat ana ljudet av polletter som trillar ner långt inne i min hjärna.

Det handlar om list.

För att en ponnypappa ska boosta sitt ego och inte bara känna sig likvärdig utan rentav överlägsen krävs att han är listig som ett helt rävgryt. Det absolut enklaste sättet att uppleva en egotripp av den här typen är att befinna dig i en omgivning där människor du möter inte har en aning om vem du är. De som inte vet att du inte vet har ingen aning om vad du vet.

Detta faktum drog jag fördel av så sent som i tisdags. Jag befann mig på Citygross, hastigt ivägskickad för att köpa broddar mitt under en hovslagning, och gick runt på hästavdelningen. Hur mycket jag än letade fick jag inte span på en enda liten brodd. När jag till slut haffade en i personalen och frågade om de säljer broddar fick jag svaret att de säljs i servicedisken.

Servicedisken, tänkte jag, och en listig plan föddes i mitt huvud. Personalen i en servicedisk vet massor om spel, tips och tobaksvaror men, resonerade jag, bör rimligtvis inte veta ett skvatt om hästar, förutom möjligen Harry Boy.

63broddar
Att leka expert på broddar – ett sätt för en ponnypappa att boosta egot. Foto: Daniel Enestubbe

Min analys bekräftas när jag möter mannen i disken, lämpligt nog också ett halvt huvud kortare än mina 186 centimeter. Psykologiskt övertag direkt.
– Broddar! säger jag uppfordrande.
– Eh? Broddar? ekar mannen svagt.
Jag sträcker på mig ytterligare några centimeter.
– Ja, broddar. Till hästar. Jag behöver broddar till både A- och B-ponny, fortsätter jag med en professors säkerhet.
– Jaså, jaha. Just det, det har vi nog här, säger mannen osäkert och drar ut en låda.

Jag känner plötsligt en känsla av auktoritet fara genom kroppen. Jag är igång, har bara börjat. Fortsätter med:
– Vad har ni för gängstorlekar?
Mannen tittar oförstående upp.
– Eh, det där vet nog du. Du får själv titta, säger han och för över lådans innehåll till mig.
Jag har fått syn på en påse, vars innehåll intresserar mig, men jag fortsätter att spela mitt spel och låtsas leta en stund innan jag tar upp påsen.
– Då ska vi se. Hmm. Tre åttondels gänga? Blir bra. Hmm. Åtta millimeter? Får duga. Jag tar den här påsen.

Mannen tror att jag är en expert. Vad han inte vet är att jag, bara halvtimmen tidigare, frågat vår hovslagare vilken exakt typ av broddar han behöver. Vad han inte vet är att min expertis är en bluff, att gängstorlekar och millimetermått skrivits ner som en anteckning i mobilen och pluggats in likt en engelsk glosa på parkeringen utanför stormarknaden.

Så: tänk på att nästan ingen vet hur lite du vet och att om du bara kan lära dig ett fåtal mått eller termer framstår du som rena experten. Utnyttja det! Upplev känslan, njut av ögonblicket, le i smyg.

Jag vet, det här är ett billigt och lite fult sätt att fixa en egoboost. Men det finns bättre och faktiskt rakt igenom ärliga sätt att bli en ponnypappa med koll och kunskap. Ett sätt är att inventera dig själv, inse vad du faktiskt är bra på och därefter utreda om någon av dina färdigheter kan bli en mer konstruktiv tillgång i hästlivet.

Jag har hittat några utsökta användningsområden där jag kunnat dra nytta av kunskaper och talanger som egentligen inte har någonting med hästar att göra. Det viktigaste är min långa erfarenhet av att vara lärare och coach. Visserligen tennislärare och tenniscoach och dessutom var det länge sedan jag var aktiv, men den som går till kärnan i all pedagogik finner stora kontaktytor och beröringspunkter även mellan vitt skilda idrotter.

63hinder
Att uppskatta hinderhöjder är en talang jag besitter. Men det är inte till speciellt stor hjälp för övriga i familjen. Foto: Daniel Enestubbe

Tekniskt kan jag omöjligen instruera mina barn under ett träningspass till häst, men jag har alltid varit bra på att skapa lugn när det behövts, trycka på rätt knappar för att motivera mina elever att tro på sig själva. Ibland kan en lugn röst vara det som behövs för att faktiskt göra skillnad under ett pass. Det har jag testat, särskilt på Angelo.
– Ta några djupa andetag. Titta rakt framför dig. Se vart du ska. Titta på mitten av hindret. Slappna av. Försök känna att du är avslappnad. Andas. Tänk bara på att andas.

Sådana enkla saker säger jag. Angelo är bra på att lyssna och han är enkel att läsa. Många gånger består hans problem i bristande fokus och där kan jag faktiskt vara till hjälp.

Mitt ögonmått är också något jag kan briljera med. Jag behöver inga mätstickor för att slå fast höjd på hinder. Mina uppskattningar ligger oftast inom felmarginalen och jag behöver aldrig något långt måttband för att räkna ut avståndet när jag slår ner staketstolpar. Jag vet hur jag gör för att ta ett steg som är exakt en meter långt. Även detta imponerar på de tre övriga, märker jag, även om det inte är till speciellt stor hjälp för någon av dem.

Ett halvt liv som sportjournalist sätter också sina spår i ponnypappalivet. Få har under extrem tidspress sammanställt fler resultatlistor i fler sporter än vad jag gjort, vågar jag påstå, och det gör mig till en äkta expert i ämnet. Malins intresse för resultatlistor lämnar milt uttryckt en del övrigt att önska och barnen har ännu svårt att tolka alla siffror och cuppoäng som dyker upp i Equipe-appen. För mig är det oftast rena barnleken med tanke på vad jag har i bagaget.

När det är tävling är det jag som är kungen, jag som snabbast kan analysera infon och räkna ut hur barnen ligger till. Det är jag som får alla frågor kring resultat och tolkningar av cupupplägg.

Oavsett om det handlar om fejkad kunskap eller ren expertis – för en ponnypappa är känslan av att någon enstaka gång vara den i gänget som vet mest ganska skön.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!

Ponnypappan
6 december 2019 12:17

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”
Nervositeten har släppt hos Erika, tack vare att bästa kompisen Tindra ständigt finns i hennes närhet.

Alla kan relatera till känslan. Den krypande otäcka känslan av att vara osäker och nervös. Känslan av att känna sig väldigt liten mitt i en stor värld. Känslan av otrygghet när vardagliga rutiner plötsligt byts ut mot sin motsats i en främmande miljö.

Alla har vi känt olusten, paniken och stressen det innebär att möta den formen av obehag. Känslan av att känna sig utsatt, känslan av en trygghet som inte längre finns där. Den är obehaglig, är svår, nästan omöjlig, att övervinna på egen hand. Den känslan föder snabbt en längtan efter en fast hjälpande hand, någon som finns där och lugnar dig, någon du kan gömma dig bakom och tanka kraft hos.

Hemma i vår familj finns en tjej som utan tvekan kan skriva under på samtliga dessa punkter. En första klassens trygghetsnarkoman. Hon heter Erika, är 15 år gammal och har fyra ben.

Jag har med stor fascination märkt att ju längre tid man har förmånen att närma sig hästar och ju närmare man kommer dem, desto mer framträder karaktärsdrag och desto mer förstår man att varje häst är unik, med sin egen speciella personlighet. I vårt lilla stall står mycket riktigt fyra hästar med fyra vitt skilda personligheter och fyra lika vitt skilda behov för att må bra. Vi har bossen själv, den självständiga Tindra. Minst men tuffast, 99 centimeter över havet men en pondus och en bestämdhet som skrämt många betydligt större utmanare på flykten. Hos oss är det Tindra som styr och ställer. Ingenting sker som inte Tindra har sanktionerat. Hon är det komiskt kortväxta ledarstoet ingen vågar sätta sig upp mot.

62hemma
Erika på hemmaplan. Då trivs hon som bäst.

Peggy är tjejen vi fått låna och som finner sig i alla situationer, som gillar läget, som aldrig brusar upp, som lunkar runt och tar dagarna med jämnmod. Maxad A-ponny, okomplicerad, perfekt att lasta och exemplarisk att dra iväg med på tävlingar. Få saker stressar Peggy och därför har LillyBelle en fantastisk partner på tävlingsbanorna.

Tango är enda killen i stallet. Följsam och fin på ridbanan, trygg och säker i sadeln så länge han inte råkar få syn på en färgglad höpåse eller någonting annat han upplever hotfullt i periferin. Då stressar han upp sig och kan, helt utan illvilja, råka få sin ryttare på fall. Angelo har jobbat stenhårt med Tango och precis som ni kunde se i förra veckans blogg har de nu kommit så långt att de sakta men säkert kan börja närma sig tävlingsarenorna.

Och så har vi Erika. Lika stor i kroppen som liten i själen. Lika rejäl och pålitlig i hemmiljö som nervöst och ångestfylld när hon kommer bort. En gränslös kärlek från LillyBelle förde Erika till oss från första början. Erika har tidigare varit en evighetsmaskin som ridskolehäst och blev den första LillyBelle lyckades få i galopp. Där knöts banden dem emellan och när vi 2018 lyckades få låna Erika över sommaren och sedan såg vilken underbar liten kärlekshistoria som snabbt utvecklades mellan Erika och LillyBelle fann ödet plötsligt det för gott att Erika stannade kvar. Dagen vi köpte henne är och förblir LillyBelles lyckligaste i livet.

62porträtt
LillyBelle med sin största kärlek i hästlivet. Foto: Malin Enestubbe

Faktum kvarstår dock. Det finns ett stort problem med Erika. Här hemma på vår ridbana går hon som en klocka, hoppar på allt, klarar alla banor, flyger lätt och ledigt över en meter höga hinder och är på alla sätt en underbar läromästare till LillyBelle. Paniken kommer när Erika byter miljö. Vi tror att hon, efter alla tidigare miljöombyten hon varit med om, är i ett extremt behov av rutiner. Att byta ryttare varje dag och byta hem två gånger om året kan göra vem som helst fyllt av oro och ångest.

En bra dag för Erika är därför en dag som ser exakt likadan ut som den föregående och exakt som den dag som kommer. Vi har såklart, efter LillyBelles innerliga önskemål och konstanta tjat, provat att placera Erika i tävlingsmiljöer. Det har inte fungerat alls. Erikas tävlingstaktik, att så snart startsignalen går sätta av i galopp mot utgången, är kanske inte den listigaste om man har en ryttare på ryggen som gärna vill ha ett resultat och en rosett.

Erika är som hon är och hennes enda svaga egenskap har fått LillyBelle att gråta många tårar. Men i lördags såg vi en öppning, en möjlighet, en chans. Alla vet att en bra kompis är ovärderlig och Erikas bästa kompis är Tindra. Redan den dag Erika först anlände till vår gård fick vi uppleva det. Tindra – som dittills utan undantag brukar markera vem som bestämmer, hålla nykomlingen kort under ett par veckor och slutligen släppa in denna i en kontrollerad gemenskap – tog emot Erika med öppna hovar och det tog bara två minuter innan de båda stod och betade, sida vid sida. Tindra är Erikas bästa kompis, chef och vägledare och, tänkte vi, om vi kan få med Erika och bästa kompisen till en ny miljö – borde inte det funka?

På programmet stod nämligen en julklappshoppning, i fantastisk regi av Daniela Almqvist och Malin Eriksson ett par mil utanför Växjö. Opretentiöst, öppet för alla, från småbarn till tonåringar, påbjuden maskeradklädsel och en enkel och trevlig bana med sju hinder. Det lät så bra att vi bestämde oss för att ge det ett försök.

Det är en stressig Erika som lastats ut och kommer in i en helt främmande miljö. Hon gnäggar nervöst, vill smita därifrån men redan efter fem minuter märker vi att det går bättre, att Erika lugnar ner sig. Vid hennes sida står hela tiden en kolugn Tindra och signalerar att allt är under kontroll. Erika fyller snabbt på bränsletanken med trygghet och sida vid sida travar de sedan kontrollerat under framridningen.

Väl inne på banan genomför vi vårt nästa schackdrag. Vi har stämt av med arrangörerna att det är okej och när det är Erikas tur placerar vi helt enkelt Angelo och Tindra i mitten av banan, så strategiskt att Erika hela tiden ser Tindra, vet att hon är där som beskyddare och kompis. Sedan flyter det på. En Erika helt utan fruktan tar sig lekande lätt genom banan med en LillyBelle, utklädd till ängel, på ryggen. När allt är över har Erika ridit på två höjder – 40 och 50 centimeter – och dessutom fått ett segertäcke i maskeradtävlingen. Stoltheten LillyBelle känner när hon för första gången får rida ärevarv med Erika går nästan att ta på.

62segertäcke
En avslappnad Erika, klädd i segertäcke, pustar ut efter en ansträngande men givande dag.

Ibland behövs en riktig kompis för att hantera svåra situationer. Det är precis vad som sker och det gör oss alla känslosamma och glada i hjärtat. LillyBelle har äntligen fått tävla, om än på skoj, med den häst hon älskar mest på hela jorden och är så lycklig att jag knappt kan finna ord när jag nu ska beskriva det.

När kvällen kommer frågar jag LillyBelle hur stolt hon är över Erika. Jag måttar med pekfingret och tummen, säger ”så, så eller så stolt?” samtidigt som jag ökar avståndet mellan tumme och pekfinger.

LillyBelle tittar upp, sätter sitt eget pekfinger på köksbordet, går ut i vardagsrummet, kommer tillbaka till köket och placerar åter sitt lilla finger på bordet.

Sedan säger hon:
– Så stolt är jag!

Tack för att ni tog er tid – och tänk på att du som kompis kan göra stor skillnad i andras liv. Du får förresten gärna bli min kompis på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Se ekipaget i julklappshoppningen i videon nedan.

 

Ponnypappan
29 november 2019 09:30

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft
Hästar har en helande kraft. För Angelos del innebär det avslappning och fokus. Foto: Malin Enestubbe

Det är siffrorna 0,0 jag minns.

0,0.
Inget värde alls.

Det är den 25 november 2011 och de svarta siffrorna 0,0 på den annars illröda mätaren får mig att inse att någonting är fel, farligt, riskabelt, rentav dödshotande.

Timmen före har LillyBelle kommit till världen. En stormnatt har passerat över Kronoberg, vi har stigit upp tidigt denna tidiga Ronja Rövardotter-morgon, kört ner till lasarettet, träffat förlossningsläkaren som konstaterat att något är på tok med och omedelbart beordrat akut kejsarsnitt. Malins svårinställda diabetes i kombination med graviditeten har fått till följd att insulintoleransen försvunnit hos barnet och skapat en kedja av händelser som utarmat moderkakan i förtid.

Nu har hon inget blodsockervärde alls, vår lilla nyfödda tjej. Hon får glukosdropp. Nya prover. Samma värde: 0,0. De kommer för alltid att bränna i mina ögon.

61lillynyfodd
Den nyfödda LillyBelle kämpade – och överlevde! Foto: Daniel Enestubbe

Sedan: skräcken, oron, paniken, den mentala dimman. Den varar kanske i några timmar, känns som dagar, månader. Sedan kommer hoppet. Nytt värde: 0,8. Sedan fortsätter vår resa, först på avdelning 10, neonatalavdelningen, där LillyBelle har fler slangar i sin lilla kropp än jag vill räkna till. Sedan, efter tio dagar där, hemsjukvård under ett halvårs tid med sondmatning. Det är jobbigt, känslosamt, tungt men det viktigaste av allt: hon klarar det. LillyBelle kämpar, överlever.

61lilly8ar
Åtta år gammal, och LillyBelle jublar över sina nya hästgrejor. Foto: Daniel Enestubbe

Varje november kommer flashbacksen till stormnatten och varje år fylls jag av glädje när jag ser den ivriga, överenergiska späda flickan slita upp inslagningspapperen och kasta sig över sina födelsedagspresenter. Den här måndagen kan hon bocka av det mesta i sin digra önskelista, enbart bestående av hästgrejer, och poserar glatt på trappan, iförd den högsta infriade önskningen: de nya ridstövlarna. Det känns som ett mirakel att hon finns, det gör mig rörd att se vilken villkorslös kärlek hon har till djur i allmänhet och hästar i synnerhet och ibland är känslan nästan overklig. Det finns ingen gräns för hur ostrukturerad LillyBelle kan vara när det inte handlar om hästar, men som hästtjej är hon redan en liten expert, gör allt ”by the book”, missar inga detaljer. Nu, vid åtta års ålder, rider hon två eller tre hästar om dagen, tar alla chanser hon får att rida för olika tränare och räknar dagarna fram till nästa tävling eller läger.

Det gör mig så oerhört glad att se att LillyBelle och Angelo delar samma kärlek till hästar och ridsport. Angelo är ett kapitel för sig. Att vara diabetiker och samtidigt diagnosticerad med medelsvår ADHD är en livslång kombo att hantera. Högt tempo, dålig impulskontroll och att ständigt vara uppe i varv skjuter blodsockret i fel riktning och måste hela tiden bekämpas med olika medel. Ingenting har visat sig fungera bättre för detta ändamål än en hästrygg. Där fotboll och innebandy gjorde Angelo ännu mer stressad och uppjagad och fick blodsockret att stiga fungerar hästen som ett mirakelpiller. Det nollställer Angelo, får honom att se närmast meditativ ut. Tungan som sticker ut ur hans mun vet vi är ett tecken på total avslappning och fokus på en enda uppgift istället för tjugo.

Det är speciellt en uppgift Angelo fokuserat på under en längre tid, för övrigt en mycket jobbig tid. Han har så gärna velat tävla med sin Tango men inte kunnat. Problem har uppstått, Tango har blivit stressad, Angelo trillat av, tårar fällts. Men ingen har gett upp. Malin har longerat Tango, tränat honom på oväntade situationer, tränaren Katarina Torstensson har coachat och tipsat och Angelo har  suttit i sadeln och kämpat, gjort om, gjort rätt, misslyckats igen, repeterat, gjort om, gjort rätt. Det har under en lång till varit två steg framåt och ett tillbaka och när vi sedan fick syn på en tävling i Ljungby med bedömning A var det dags för det första av många examensprov.

Lördagen kommer. Jag står som vanligt med kameran i hand men känner mig mer nervös än på väldigt länge. Jag vet hur mycket Angelo tränat och kämpat, vet vilket monumentalt misslyckande han kommer att uppleva om det går snett, oavsett våra tröstande ord efteråt. Han är värd detta.

Och så här går det:

Jag drabbas av en mäktig känsla av lycka. En känsla av att vara på rätt väg, en känsla av rättmätig belöning för ett hårt nedlagt arbete och framför allt en känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att få uppleva detta, se hur båda mina barn trots tuffa starter i livet och med besvärliga sjukdomar och diagnoser att hantera hittat sin fristad hos hästarna.

61angelotango1
Angelo och Tango klarade examensprovet med bravur! Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – och hoppas att vi syns på Instagram där ni gärna får följa mig på kontot ponnypappandaniel!

Ponnypappan
22 november 2019 12:40

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”
Det syns rätt tydligt här hur nöjd man kan vara under en prisutdelning. Foto: Daniel Enestubbe

Jag vet inte hur många födelsedagar du som läser detta hunnit fira i ditt liv. Själv har jag firat 47, vilket gör mig så otroligt gammal att jag minns Hasse Alfredson, ett av 1900-talets största komiska genier i Sverige.

Bland de många revyer, filmer och annat Alfredson och parhästen Tage Danielsson skapade under sina kreativa år tillsammans är det framför allt en barnbok, skriven av Alfredson, som etsat sig fast lite extra: Varför är det så ont om Q?

I boken, där handlingen går ut på att ta tillbaka stulna bokstäver, förekommer en speciell karaktär som heter Q-hunden. Den här mycket speciella hundrasen är aldrig mätt och går nästan alltid omkring vrålhungrig eftersom dess favoritkost består av bokstaven Q. Hur många brev och boksidor hunden än slickar i sig kvarstår problemet. Bokstaven Q är lika sällsynt i svenska språket som gåslever är på restaurangernas lunchmenyer.

60angelohopp
Angelo och Tindra svarade för en grymt bra Lätt D. Foto: Daniel Enestubbe

Om jag nu parafraserar Hasse Alfredson och samtidigt förflyttar mig fram till nutidens ridsport i Sverige kan jag konstatera att jag själv är husse till två hungriga hundar, Angelo och LillyBelle. Men de är inte intresserade av bokstaven Q utan av en annan bokstav. Boktiteln i den moderna ridversionen av Alfredsons barnbok blir därför: Varför finns det så ont om E?

Jag talar så klart om Lätt E-tävlingar, med omhoppning; enkla, opretentiösa klasser som vänder sig till nybörjare och unga ryttare som behöver skaffa sig tävlingserfarenhet och dra igång sina små karriärer i lugn takt. Lätt E-tävlingar är sällsynta, du måste leta länge för att hitta dem men när du väl gör det gäller det att kalasa och äta dig mätt. Lätt D funkar absolut, men ett E står för EXTRA, en bonus, körsbäret på toppen.

60pålle
Det här är Pålle. Gissar jag. En trevlig cup har han i alla fall lyckats ordna.

Det är också vad vi gör. Vi letar, länge. Men till slut finns den där – Pålles Cup, i regi av Hässleholms Ridklubb. Det här blir lördagen då det äntligen är dags för tävlingscomeback efter ett antal veckor av daglig träning i olika former. Pålles Cup erbjuder inte bara en Lätt E-klass med omhoppning. Klassen ingår dessutom i en minicup där cuppoäng från Lätt D- och E-klasserna adderas till en slutställning. Två dagar, tre klasser. Kan inte bli bättre. Jo, med tanke på att barnens ridlärare Cristin, som bor ett par mil utanför Hässleholm, låter Malin och barnen övernatta hemma hos henne gör att det hela faktiskt blir ännu bättre.

Själv har jag min tredje raka helgtjänst på Smålandsposten och får det lite besvärligare med logistiken, eftersom även Växjö Lakers–Färjestad i SHL-hockeyn står på min meny. Att missa mina barns tävlingar är dock inte förhandlingsbart, 13 mil enkel resa går ganska fort och ska visa sig vara väl värt besväret.

60lillyhopp
LillyBelle och Peggy under en av två klassvinster. Foto: Daniel Enestubbe

Pålles Cup drar igång med Lätt E. Det är LillyBelle och Peggy vs Angelo och Tindra, syskonduellen som slutar med ett omhoppningsdrama där Angelo först får information om att han vunnit, vilket visar sig felaktigt. LillyBelle och Peggy är snabbare och får rida ärevarvet, till Angelos stora och förståeliga besvikelse.

60angelopris
Plaketter är attraktivt för Angelo. Därför blev de två dagarna i Hässleholm extra kul. Foto: Daniel Enestubbe

Här kommer ytterligare en stor eloge till arrangören. Hässleholms Ridklubb har verkligen ansträngt sig för att få till ett härligt prisbord. Förutom sedvanlig rosett och plakett delas goodiebags ut med massor av saker och framför allt: ett segertäcke som inte liknar en presenning utan verkligen har passform för en A-ponny.

Angelo ska snart bli på betydligt bättre humör. I Lätt D plockar han och Tindra fram det bästa jag sett dem göra och tar hem segern, medan LillyBelle och Peggy noteras för ett nedslag. Även denna gång sitter täcket perfekt och det lyser om Angelo när han drar iväg på ärevarvet. Två klasser, två barn, en seger var. Med denna sifferkombination i huvudet sätter jag mig i bilen och åker tillbaka till Växjö.

Hockeyn väntar, Lakers vinner efter förlängning, jag skriver krönika, gör tv-intervju och skriver några matchtexter. Sedan hem, trött efter en dag som började redan klockan 05.00 och sedan dess har rullat på utan pauser.

Söndagen följer samma mönster. Tidig uppstigning, fodra kvarvarande två hästar hemma på gården och sedan åter bilfärd till Hässleholm, där jag åter sammanstrålar med övriga familjen. Cupen avslutas med en tredje och avgörande klass, där LillyBelle och Peggy får en enkel resa fram till ett nytt ärevarv.

60priserny
Jaaaaaaaaaaaaa! Foto: Daniel Enestubbe

Angelo har en tendens att spänna sig när han börjar fundera på poäng och cupsegrar och detta tar sig uttryck i att han helt enkelt glömmer bort hinder nummer sex. De hopsamlade cuppoängen räcker till en fjärdeplats för LillyBelle och en femte för Angelo i konkurrens med de cupdeltagande B-ekipagen.

Det är med stor glädje jag sammanfattar en härlig tävlingscomeback för mina två numera proppmätta E-hundar.

Tack för att ni tog er tid – jag står som vanligt redo att interagera med er på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
15 november 2019 12:34

Så fixar du livet som ponnypappa – tio gyllene regler

Så fixar du livet som ponnypappa – tio gyllene regler
Hur blir du glad och nöjd med livet som ponnypappa? Det finns vissa regler du måste underkasta dig, men om du gör det lovar jag att du kommer att njuta.

Jag har nu, under drygt ett års tid, på denna bloggplats gjort mitt bästa för att ge er en inblick hur det är att vara en ponnypappa. Min snäva definition av ponnypappa betyder i det här fallet att vara förälder till ridande barn men själv helt sakna hästbakgrund. När jag postat mina texter på sociala medier har jag omöjligen kunnat undgå att notera att det slående ofta i kommentarfälten skrivs fraser av typen ”igenkänningsfaktor hög”. Det är också mer regel än undantag att en eller flera andra pappor taggas i en kommentar av sin sambo/fru med tillägget ”det här är snart du, XX”.

Jag konstaterar med viss belåtenhet att jag är långt ifrån ensam om mina bestyr som ponnypappa; ni är många därute som befinner er i min situation eller som snart, vare sig ni vill eller inte, kommer att hamna där.

Jag vänder mig därför till er som, i likhet med mig själv, har hästtokiga barn men som, till skillnad från mig, ännu inte tagit steget fullt ut och kastat sig in i en värld där ingenting längre är sig likt.

Guide till alla blivande ponnypappor

Det finns nämligen två gyllene regler du direkt måste lära dig, två regler kring vilka hela ditt liv som ponnypappa står och faller:

#1. Gilla läget.

#2. Kom ihåg regel nummer 1.

Det här är basen, själva fundamentet som möjliggör din roll som ponnypappa. Du kommer att klia dig i huvudet över saker du inte förstår, instinktivt vilja protestera på löpande band och behöva göra ständiga ändringar i din kalender för att det du upplever som rena cirkusen ska kunna fungera. Här stannar det inte vid att skjutsa till och från träning, stå i kiosken ett par gånger om året i samband med tävling och kränga salami och kakburkar till dina arbetskamrater kring jul. Ridsport är inte innebandy. Ridsport kommer att kräva betydligt mer av dig som förälder. Det första du ska göra är därför kort och gott att gilla läget. Förstå att en lydig ponnypappa är en lycklig ponnypappa. Det är förutsättningen för att du även ska ha en chans att följa de andra reglerna.

#3. Inse din plats i näringskedjan.

Som ponnypappa är du ett ständigt lovligt byte. Det är du som vet minst i sällskapet, vars åsikter alltid är underordnade övrigas och därför innehar du platsen allra längst ner i näringskedjan. En plats du för evigt kommer att behålla. Att avancera i hierarkin kan du glömma direkt. Du är den som kommer att bli beskylld även för saker du är helt oskyldig till och även om du kommer med trovärdiga förklaringar kommer ingen att tro dig.

#4. Kämpa men förvänta dig inget beröm.

Eftersom du saknar all grundläggande kunskap om hästlivet får du vackert stå ditt kast. Du och din kropp kommer som en konsekvens därav att utnyttjas skoningslöst för de simplaste men fysiskt mest betungande arbetsuppgifterna. Medan övriga familjen hänger i stallet, sköter finliret och gör sig redo för ännu ett träningspass kommer du att arbeta med spån- och höbalar, banka staket, fylla vattenkärl och mocka ur boxar. Det positiva är att du kan fimpa ditt gymkort om du har något. Det negativa är att du inte kommer att få beröm för arbetet du lägger ner. De uppgifter som tilldelas dig har nämligen samma svårighetsgrad som att hämta ett glas vatten. Och har du någonsin hört någon säga: ”Åh, vad bra du är på att hämta ett glas vatten!”. Nej, just det. Om du blivit ponnypappa för att få beröm har du kommit till fel ställe.

#5. Det kommer att svida i din plånbok.

Att det kostar mycket att hålla på med ridsport har du säkert kunnat lista ut redan på förhand. Jag kan bara komma med ett tillägg: det kostar ännu mer än vad du trott. Mycket mer, faktiskt. Men du, ta en ny titt på regel 1 och 2 så går vi vidare.

190726_ponnypappan_43instruktion
Malin instruerar under ett av de ”tråkiga” passen. En ponnypappa bär däremot veta när han ska hålla sig borta… Foto: Daniel Enestubbe

#6. Lär dig konsten att hålla dig borta.

Den här regeln handlar om psykologi och ren självbevarelsedrift. Ridsport är en sport för passionerade, passion är känslor och ibland svallar känslorna över i irritation och ren explosion. Var vaksam här. Behöver ditt barn tröst efter den där snöpliga rivningen på hinder åtta? Behövs din muskelkraft för att spänna sadeln ett hack till? Kanske, kanske inte. Läs av situationen och om du bedömer läget som att du ska ta ett steg tillbaka istället för ett steg framåt är det oftast en korrekt bedömning. En bedömning som förbättrar läget för alla inblandade och besparar dig en hårtorksutskällning av bibliskt mått.

#7. Svälj stoltheten varje dag.

Att du följer regel 6 betyder naturligtvis inte att du ska försvinna runt ett hörn och hålla dig gömd hela dagen. Lättja är, precis som inom katolska kyrkan, en av ridsportens absoluta dödssynder. Även om du kämpar och sliter så gott du kan får du likväl räkna med en uppsträckning då och då. Det är alls inte omöjligt att dina barn säljer ut dig och låter dig få skulden för fel och misstag de själva begått. Håll då huvudet högt, vänd andra kinden till och sona andras brott utan att blinka. Stolthet och ponnypappa gifter sig inte bra med varandra.

#8. Gör bort dig med stil och klass.

Du är hovnarren i sällskapet, det är viktigt att förstå. Du är den alla driver med, den alla kallar pinsam när han inte hajar svåra ridtermer, som sätter sadeln bak och fram och som aldrig någonsin kan förstå hur ett träns ska hängas upp. Gör det därför till din grej att göra bort dig med stil och finess. Ska du göra bort dig, gör då bort dig rejält. Det du gör kan bli en Instagramklassiker om du anstränger sig tillräckligt hårt, vilket är meriterande.

#9. Bli en eskimå.

Allt du visste om kyla men aldrig vågat fråga om får sina svar när du väl tagit steget fullt ut och blivit ponnypappa på riktigt. Vi kan skylla på våra förfäder som passerade det ena efter det andra varma och sköna landet innan de kom på den geniala idén att ”ju närmare Nordpolen vi kommer, desto roligare måste det vara”. Nu är det som det är, vi bor i ett av världens kallaste länder och det kommer inte att stoppa dina barns lust att träna, tävla och åka på läger vintertid. Eftersom du sällan är i rörelse utan ofta får order i stil med ”håll hästen medan vi går banan” kommer du att uppleva en kyla, så bitande att du hellre skulle vilja bada bastu i ett kylskåp än att stå där och fundera på om livet snart är på väg att ta slut. Här är det upp till dig. Jag har ingen bra lösning på det här problemet.

190816_ponnypappanfb
Kom i håg att njuta av att vara med på dina barns resa.

#10. Njut.

Har du klarat dig ända hit? Uppfyllt alla ovanstående regler? Då kommer den tionde och sista som den enda belöningen du får, nämligen att njuta. Njut medan du kan, medan barnen fortfarande är små och behöver dig. Att vara ponnypappa kräver mycket av dig, men all den glädje som skapas, mycket tack vare dig, är en skatt du kommer att bära med dig hela livet. Inse att den här tiden är lika kort som den är givande och rolig och att du en dag kommer att se tillbaka på den och längta tillbaka. Det är ett privilegium att få vara ponnypappa.

Tack för att ni tog er tid, lycka till alla nyblivna ponnypappor därute och välkomna att följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden