Jag brukar säga att jag lever som en hockeyspelare fast jag inte spelar hockey eller någonsin befinner mig på en isyta. Att bevaka hockey så pass intensivt som jag gör i mitt yrke påminner faktiskt väldigt mycket om de rutiner en hockeyspelare har. Träning, match, träning, match. Från augusti till april upprepas mönstret och totalt handlar det om mellan 70 och 80 matcher som ska bevakas, inklusive träningen dagen före.

Jag och/eller min kollega Jepsen går på träning, intervjuar och skriver. Dagen efter går jag och/eller han på match, tycker, skriver och intervjuar. Ungefär så ser det ut, vecka efter vecka, månad efter månad. När säsongen sedan tar slut är åtminstone jag ganska tömd och tom och trött i skallen. Det tar på krafterna att jobba med något så intensivt som hockey och när slutspelsbubblan spricker förvandlas jag ungefär till ett däck som fått pyspunka.

Resten av året – alltså på senvåren och under sommaren – försöker jag koppla bort precis allt som har med hockey att göra. Jag hinner vara borta från den sport som fyndigt kallas The coolest game of earth tillräckligt länge för att jag ska tycka det är genuint skönt att slippa den intensiva bevakningen.

Men när sommaren lider mot sitt slut kommer det tillbaka.

Suget efter en ny hockeysäsong.

Det finns faktiskt väldigt mycket i mitt hockeyupplägg som påminner om min andra favoritsport. Där är jag inte lika rutinerad men jag är heller inte grön. Den här månaden – ja, nästan den här dagen – är det exakt sex år sedan jag åkte iväg på mitt livs första hopptävling med mina barn.

Det var i Värnamo, det var Lilly som tävlade på A-ponnyn Tindra och jag glömmer aldrig hur förtvivlad hon var när hon tvingades utgå efter ett oåterkalleligt stopp i omhoppningsrundan. Den tävlingen blev starten på något helt nytt för mig.

Precis som i hockeyn handlar det om intensiv bevakning och inte eget idrottande.

Precis som i hockeyn handlar det om förberedelser och träning och därefter tävling.

Den här bloggen har också bidragit till en annan likhet, eftersom jag ofta skrivit ner mina tankar, känslor och observationer från mina barns tävlingar här.

Jag har kommit in i meetinglivet, upptäckt vilket nöje det är men också vilket hårt jobb och vilka insatser som krävs för att leva just det livet. Jag har upplevt glädjen i nya bekantskaper på tävlingsplatserna, sett hur mina barn fått massor av nya goda vänner och kommit in i det som av nästan alla ridsportmänniskor beskrivs som exakt vad det är: en livsstil.

Den livsstilen handlar för min och familjens del om glädje genom träning, tävling och gemenskap. Och när jag nu går in på mitt sjunde år som pappa till tävlande ryttarbarn vet jag vad som väntar, hur året ser ut. Det är väldigt intensivt under vår, sommar och höst. Det är kval, det är lag, det är cuper. Det är vinster, rivningar och ett och annat ärevarv. Det är mockning, filmning och fika. Det är spänning, drama, besvikelse och lättnad. Det peakar någonstans i november när Jönköping Horse Show och SM avgörs. Därefter får jag ungefär samma känsla som när ett hockeyslutspel är över och sista matchen är spelad. Luften går ur mig, pulsen går ner och det känns som att gå på en lång och skön semester för att vila upp sig och koppla bort allt som har med hopptävlingar att göra.

Men precis som det är med hockeyn efter sommaren är det med ridsporten efter jul, nyår och någon månad in på det nya året.

Då kommer det tillbaka.

Suget efter att en ny säsong ska dra igång.

Precis så är min känsla just nu – och när jag hör barnen prata om vilka tävlingar de vill vara med i och vilka mål de satt upp inför 2025 blir suget ännu större.

Jag känner en saknad och en längtan efter vissa tävlingsplatser, som fått en plats i mitt hjärta. Jag saknar domare, speakers och funktionärer jag lärt känna, jag saknar andra ponnyföräldrar jag brukar skratta tillsammans med och jag saknar den svårslagna dramaturgin den som en gång konstruerade den här sporten skänkt oss.

Det tar på krafterna att genomföra en hel säsong och man är helt slut när den är över, men när allt börjar om – ja, då är man riktigt sugen igen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

311 Glädje

Då var det dags igen. Förra veckans mest negativa laddade nyhet i Ridsportsverige var nyheten om att en ryttare som ingår i en av årets landslagstrupper anmälts till Svenska Ridsportförbundet. Ryttaren ska, enligt anmälan, ha brukat våld mot sin häst vid flera tillfällen genom hård ridning med sparkar och skarpa bett. Ryttaren ska även vid ett tillfälle ha piskat sin häst upprepade gånger.

Det är allvarliga anklagelser. Anklagelserna kommer från ett flertal personer från samma ridklubb, som står bakom anmälan.

Det är, som vi vet, långt ifrån den första anmälan gjorts i svensk ridsport.

Det är dessvärre inte heller den sista.

Rubriken i Tidningen Ridsport löd: ”Landslagsryttare anmäld för våld mot hästar”.

Hur reagerar du när du läser en rubrik av den här typen?

Med omedelbar upprördhet, kanske?

Det gör jag i alla fall.

”Hur kan man göra så mot en häst?” är alltid min första reflexmässiga tanke.

Jag tänker att de flesta av oss nog reagerar på det sättet.

Hur reagerar du i steg två – hur tar du den initiala upprördheten vidare?

Jag gör det genom en annan sak som sker per automatik: nyfikenhet. Jag vill veta mer. Vem? Hur? Varför? Vad händer härnäst?

Genom att klicka vidare från rubrik och ingress och ta del av brödtexten får jag veta mer.

• Ryttaren får under utredningstiden inte delta i landslagsrelaterade aktiviteter.

• Ryttaren är avstängd från klubbens anläggning under utredningen, men är tillåten att tävla.

• Enligt anmälan finns det vittnen till de olika händelserna (det vore i och för sig en stor överraskning om det inte fanns vittnen).

• Ryttaren själv nekar bestämt till samtliga anklagelser och kommenterar det hela så här:

”Jag har ingenting att dölja i min hantering eller träning av hästar så jag välkomnar utredningen. Jag har alltid och kommer fortsätta sträva efter god hästvälfärd samt vara en bra förebild för ridsporten i sin helhet. Anmälan kommer som en chock för mig. Jag tar det på största allvar, nu är det upp till disciplinnämnden att utreda och jag har full tillit till disciplinnämnden i detta”.

Kort recap: En anmälan har inkommit till förbundet, där den anklagade tillbakavisar allt och välkomnar en utredning. Dessa är de fakta som just nu finns på bordet.

Det tredje steget i min reaktionskedja är att följa utvecklingen och det tror jag att cirka 99 procent av er därute också gör.

Är anmälan korrekt, är den underdriven, överdriven eller rentav felaktig?

Talar ryttaren sanning när hen tillbakavisar anklagelserna eller är hen skyldig?

Finns det andra faktorer som ligger bakom?

Det är frågor vars svar jag inte har en aning om och de spekulationer som dyker upp i mitt huvud låter jag stanna kvar där.

Gör det du också.

Och om du i-n-t-e gör det utan av någon anledning känner dig tvingad att outa din åsikt om en anmäld, ohörd och icke dömd ryttare: gör det med förstånd. Att kommentarsfälten i sociala medier ännu en gång förvandlades till en digital avfallsanläggning finns det ingen som tjänar på.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ja, jag blev överraskad när jag såg vilka ryttare som tagits ut i våra landslag. Som vanligt blev jag överraskad över vilken bred spets vi har i svensk ridsport, hur många otroligt bra idrottsmän och idrottskvinnor som ser till att ge oss framgångar och rubriker året runt.

Överraskad blev jag också när jag synade namnet på två specifika hästar: Charlie´s Way och Asterix de Couleur – eller rättare sagt: när jag såg namnet på ryttaren som sitter på deras ryggar i tävlingssammanhang.

Efter nästan ett år i frysboxen har Douglas Lindelöw välkomnats in i landslagsvärmen igen.

Han har fått okej av förbundet och utöver det bedömts uppfylla de sportsliga meriter som krävs för att ta plats i såväl B-truppen (Charlie´s Way) och utvecklingsgruppen (Asterix de Couleur).

Det leder givetvis till åsikter och rubriker men framför allt till en fråga som jag tror att du som läser redan umgåtts med.

Är det rätt att göra Douglas Lindelöw uttagningsbar till landslagsuppdrag igen?

Det är inte på något sätt en rättighet att få representera Sverige i ett landslag. Du kan inte bete dig hur som helst och tro att du är given i ett landslag och ingen kan leva på gamla meriter, men för mig är svaret givet.

Ja, det är rätt att göra Lindelöw uttagningsbar igen.

Varför jag tycker det?

För det första: Oavsett vad han tidigare gjort – upp med en hand den som tror att han någonsin kommer att så mycket som kröka ett hårstrå på någon levande varelse? Om han behövde lära sig någon form av läxa vet jag inte – han är inte dömd eller ens åtalad för någonting – men jag vågar påstå att OM han behövt lära sig en läxa har han definitivt gjort det vid det här laget. Med råge.

För det andra: Svenska Ridsportförbundets generalsekreterare Johan Fyrberg säger att han och förbundet gått till botten med anmälan och utrett saken grundligt. Det intryck jag fått av Johan Fyrberg är just att han verkar vara en grundlig person, en som gärna tänker ett varv extra och som mycket ogärna fattar förhastade beslut. Fyrberg och förbundet har ingenting att tjäna på att frisera sanningen och görs bedömningen att saken är grundligt utredd – ja, då är den helt säkert också det. Därmed har förbundet ingen anledning att hålla Lindelöw kvar i frysboxen.

För det tredje: Vi har lagar, bestämmelser, regler och stadgar att följa även inom idrottens värld. Det finns ingen bestämmelse eller skrivning i någon lagtext eller i något reglemente som förbjuder att Lindelöw är uttagningsbar. Det är för övrigt extremt ovanligt att idrottare inte tillåts tas ut i landslag. Enligt Henrik Ankarcrona är Douglas Lindelöw det enda case under hans åtta år som förbundskapten där förbundet gått in och förklarat en ryttare ej önskvärd i landslagssammanhang. Det påbudet har förbundet nu dragit tillbaka och Ankarcrona har, på sportsliga grunder, funnit Lindelöw tillräckligt skicklig för att ingå i två av landslagen. Jag ser inga brister i den logiken.

För det fjärde: Den som gjort fel förtjänar en andra chans. Jag tror att de allra flesta är överens om den tanken. Med undantag för viss extrem brottslighet är hela vårt rättsväsende uppbyggt kring den principen. Du döms, du sonar ditt brott och är sedan fri, med möjligheten att bli en bättre människa. Här har vi ett fall där personen faktiskt inte ens är dömd för något och få, om ens någon, egentligen vet exakt vad som hänt och inte hänt. Och oavsett vad som hänt kan vi vara säkra på en sak: det här fallet och en rad andra fall har satt hästvälfärden i ett tidigare aldrig skådat fokus.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ingen har kunnat undgå att vi har en pågående debatt inom ridsporten, såväl nationellt som globalt.

Ämnet för debatten är, som vi alla vet, hästvälfärd och debatten förs i går, den förs i dag och den kommer att föras i morgon. 

De flesta av oss som gärna följer debatten i sociala medier har heller inte kunnat undgå att notera att det debattklimat som skapats lämnar – om jag uttrycker mig lindrigt – en hel del övrigt att önska.

Att som debattör, skribent, tränare eller tävlingsryttare ge sig in i debatten är som att vandra rakt igenom ett minfält. Du vet att risken är mycket stor att det smäller om du trampar på fel ställe. Jag har, både i denna tidning och på andra plattformar, sett väldigt många som försökt komma med vad de anser vara kloka inspel men där de sedan, tror jag, bittert ångrat att de ens tog bladet från munnen.

Med ett sådant tonläge i kommentarsfälten, där personangrepp och invektiv haglar och konstruktiv kritik och fördjupande motfrågor knappt existerar – vem vågar till slut säga och tycka någonting alls, över huvud taget? Är det värt att få ett arvode på ett par tusen för att skriva en analys eller krönika och därefter bli hånad, utskälld och idiotförklarad?

Jag tillåter mig att tvivla.

Oförmågan att vilja förstå dominerar tyvärr över viljan att läsa långsamt, ta in andemeningen i det som skrivs och sedan diskutera vidare, utan invektiv och reptilhjärnans tangentbortsknatter. Även sund och relevant kritik blir verkningslös om den som uttrycker kritiken blandar den med ilska.  

Detta är farligt.

Ridsporten behöver alla kloka röster och all samlad kunskap för att bli bättre, för att förändra, för att påverka sitt eget öde. 

Så: Vem vågar då diskutera?

Och: Finns det någon, i detta infekterade debattklimat, som är villig att klampa rakt in i minfältet? Som dessutom kan lyckas med bedriften att tycka eller skriva någonting som alla, oavsett vilken sida de står på, accepterar och kan tänka sig att trycka på gillaknappen åt?

Fram till för halvannan vecka sedan trodde jag att det var en omöjlighet.

Sedan läste jag, på denna sajt, en krönika som gav mig hopp. Krönikan tog upp ett minst sagt minerat hästvälfärdsämne: spänningarna mellan forskare och tränare, mellan vetenskap och erfarenhet – något som verkar nästan lika oförenligt som olja och vatten.

Ett minst sagt laddat ämne, som borde få soldater i båda debattlägrens skyttegravar att snabbt fylla på med ammunition.

Så blev det inte. Med sina välformulerade rader lyckas skribenten Mari Zetterqvist Blokhuis med konststycket jag trodde var en omöjlighet. Att skriva en text på ett enkelt sätt i ett enormt svårt ämne och få alla att gilla det. Eller åtminstone lyckas med bedriften att inte trampa på en enda mina. Jag ser inga drev, inga förolämpningar, inga invektiv när jag noterar hur krönikan tagits emot.

Jag ser bara blåa tummar, röda hjärtan och positiva kommentarer – och det gör mig glad och varm.

Lugnt, pedagogiskt och med konkreta exempel förklarar Mari Zetterqvist Blokhuis varför det är viktigt att praktiker och forskare inte bara bör närma sig varandra utan faktiskt också mötas, eftersom båda sidor har mycket att lära av varandra.

Mari Zetterqvist Blokhuis vet vad hon talar om och det märks att hon, som både är forskare och ridlärare, står med ett ben i båda läger.

Hon använder också ett uttryck i krönikan som i all sin enkelhet och finurlighet kanske kan lära oss alla att både respektera varandra och hitta samarbeten över gränserna även där våra åsikter och uppfattningar går isär: ”Teori utan praktik är tom och praktik utan teori är blind”. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En del av charmen med att bli och sedan vara hästfamilj gör är att man skaffar nya traditioner. Plötsligt handlar det inte om sol- eller vintersemestrar till resmål där solkräm, badbyxor och cyklop i princip är det enda du behöver använda dig av under dagtid.

Vi hade en sådan tid, men det är länge sedan nu.

All inclusive-band, plask i charterorternas pooler och snäckletande längs dess stränder är sedan flera år ett avslutat eller i alla fall pausat kapitel.

Nu är det nya traditioner som tagit över. Cypern har blivit Falsterbo, Kreta har ersatts av Scandinavium och Florida av diverse favoritmeetings.

En ny tradition i dubbel bemärkelse är att vi firar trettonhelgen med att ta oss an Trettonspelen i Helsingborg, som numera alltid drar igång det nya årets tävlingssäsong.

Den nya traditionen bjuder att Malin och barnen åker ner på meetinget medan min del av avtalet i den nya traditionen är att stanna hemma och jonglera med fler bollar än vad jag kan räkna till. Detta genom att ta hand om en gård, åtta hästar, en hund, två kaniner och två hamstrar samtidigt som jag jobbar hela helgen (jag jobbar för övrigt alltid den helgen, varje år).

Det kräver en noggrann planering, flexibilitet i kubik och ett genomförande som bygger på en vilja av stål för att allt ska fungera. När jag summerar årets upplaga av min nya trettonhelgstradition ger jag mig själv godkänt. Jag har visserligen inte haft en enda sekund över till att tänka, vila eller ta igen mig men alla djur är kvar – mätta, belåtna och väl omhändertagna.

Som jag skrev i förra veckans bloggpost är en era över och vi har en ny verklighet att förhålla oss till. Inga fler B-ponnyer, åtminstone inte i tävlingssammanhang. Tävla, det älskar som bekant mina barn och tävlade, det gjorde ett av dem under denna för oss moderna och återkommande skånska tradition som heter Trettonspelen.

Med Angelo i rollen som hästskötare, fotograf och filmare var det LillyBelle som genomförde alla starterna i Helsingborgs härliga ridhus (ja, jag h-a-r varit där, men bara på endagstävlingar). Ett nytt år mår alltid bra av en bra start och det kan man lugnt påstå att LillyBelle fick. Med sig hade hon två C-ponnyer: Rosie, som hon ärvt av Angelo, och Pop, den bestämda men fantastiska damen som är hennes nya favorit sedan ett par månader tillbaka.

Det var först under finaldagen jag kunde ta mig friheten att smita från mina uppgifter för att följa det som hände i Helsingborg via datorn. Att Trettonspelens samtliga starter går att se varje år är för övrigt ett stort plus för mig. Då kan jag ändå låtsas att jag är där och ser det på riktigt. På skärmen fick jag först se LillyBelle och Rosie vinna den avslutande A1:a:n och därmed även hela Silvercupen efter en otroligt fin runda. Rosie älskade ärevarvet och vad jag förstått har ett komiskt klipp på henne och LillyBelle därifrån blivit viralt på TikTok.

Den bestämda damen Pop ville inte vara sämre. Det här ekipaget klarade sin första Lätt A-nolla och därmed kunde en överlycklig LillyBelle bocka av det första Msv B-kvalet. De slutade sedan på en fin andraplats i den efterföljande omhoppningen, vilket gjorde årets nytradition ännu skönare. Nu laddar vi för nya tävlingar på hemmaplan, där även Angelo ska begå årsdebut i tävlingssadeln.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

2025 är här. Det började som ett regnigt skämt som här i Kronoberg förvandlade hästhagar till både mindre och större vattendrag. Det fortsatte med lite lovande kyla och isbildning och har nu – när jag tittar ut – övergått i ännu mer klassisk vinter med ett par tre minusgrader och virvlande snöfall. Det är januari, det ser ut som januari och det är gott så.

Jag är inte mycket för nostalgi, av det enkla skälet att nostalgi sällan framkallar en skön känsla utan snarare insikten om alltings förgänglighet och att minnena är allt vi bär med oss från den tid som flytt. Att plocka fram minnena ur hjärnans och hjärtats skafferier, polera dem och ge dem ett alltför nytt och intensivt liv är liksom ingenting du kan leva på eller av. Det som gör att du lever är faktumet att du tar dig framåt, en dag i taget, och gör ditt bästa.

Trots detta, trots att året nu är 2025, är det åren 2024, 2023, 2022, 2021, 2020 och 2019 jag tänker uppehålla mig vid under resterande rader. 2025 är nämligen inte vilket år som helst. Det är året då jag – om jag verkligen vill hemfalla åt vemod och nostalgi – skulle kunna plocka fram Andrea Bocelli och Sarah Brightmans nästan ohälsosamt mäktiga duett Time to say goodbye för att på något sätt framkalla känslan jag bär på.

En ny era är här. Nu är det definitivt. För i samma stund som tolvslaget ljöd och vi gjorde allt vi kunde för att lugna våra hästar mitt i kakafonin av pyrotekniska smällar inträdde samtidigt en helt ny verklighet för oss som hästfamilj. I den sekunden gick LillyBelle in på sitt 14:e kalenderår som folkbokförd medborgare av konungariket Sverige. Det betyder i sin tur att hon inte längre får sitta upp på en B-ponny i tävlingssammanhang. Den stund jag inte ens reflekterat över eftersom den alltid känts så avlägsen var plötsligt här. Det är därmed dags att ta farväl av en tid som aldrig kommer åter och dessutom ta itu med en praktisk verklighet som innebär åtskilliga obekväma beslut att fatta.

Det här påståendet kan nog alla ponnyföräldrar skriva under på: Av alla hästar vi har förmånen att vårda och älska finns det inga hästar vi står i större tacksamhetsskuld till än de första hästar våra barn suttit på och tävlat med. De som fått barnen att fastna för den här sporten, fått dem att älska varje moment av den, som tålmodigt skuttat fram trots bristfälliga tekniska kunskaper hos unga orutinerade ryttare. Det är väldigt mycket Gullan Bornemark över hela den här eran och inte alls någon tillfällighet att varianter av Gullans mest kända masterpiece Min kära lilla ponny årligen brusar ur knastrande högtalare under hundratals ärevarv runt om i Ridsportsverige. Nu är Gullan Bornemark-eran över för oss och det är inte så lite sorgligt, om sanningen ska fram. Du som har x antal år kvar till det år ditt barn fyller 14 – var rädd om tiden, vårda den ömt och njut av varje stund. Det är ingen tillfällighet att alla säger att just den tiden är den bästa. Det ÄR den.

Ni som följt den här bloggen genom åren vet att det finns många ponnyer som sett till att mina barn fått vara med om fantastiska upplevelser på tävlingsbanorna.

Tindra – super-A-ponnyn. Det var med henne allt började, det är hon som fått både Angelo och LillyBelle att älska hästar, ridning, och stallhäng. Hon kommer att stanna hos oss för alltid – och varje dag överösas av vår innerliga kärlek och tacksamhet.

Peggy – den andra super-A-ponnyn, som LillyBelle fått låna och som gett henne så mycket glädje och kärlek att jag ärligt talat skulle kunna skriva en ganska tjock bok om det. Peggy är den coolaste, mest obrydda, av alla ponnyer jag träffat. Hon finner sig i allt, har minst fyra rävar bakom varje öra och älskar att tävla.

Erika – ridskoleponnyn LillyBelle förälskade sig i och som, genom tur och tillfälligheter, hamnade hos oss och står kvar än i dag. En saga i sig.

Tango – den snygge engelsmannen med världens kaxigaste galopp, förmågan att vända på en femöring och en personlighet som vi alla älskade och saknar i dag, efter att han sålts och flyttat.

Hilda – järnladyn som kunde krossa vilken bana som helst. En queen, en diva, en mästarinna som fortfarande vid 25 års ålder, flera år efter sin pensionering, snabbt anmäler sitt intresse varje gång lastbilen körs fram, i hopp om att en comeback på tävlingsbanan stundar.

TW – världens snabbaste snigel, kultfiguren som alltid gjort som hon vill, som tar det i sin egen takt och som sedan en tid skänker glädje åt en annan ryttare. Det finns bara en TW och oj vad många skratt hon skänkt oss.

Woodie – vår sista inköpta B-ponny. Blixtrande snabb och underbart hoppglad på banan men framför allt är det hans snällhet som fångat mitt hjärta. Alltid lugn och följsam i box, hage och transport. Aldrig kinkig eller krånglig i hanteringen. Alltid öronen framåt. Jag kommer att sakna honom den dag han lämnar oss men samtidigt veta att hans nästa ryttare kommer att vara lycklig så länge hen har honom.

Från djupet av mitt hjärta: Tack för allt ni gjort, alla nämnda, ingen glömd. Det har varit ett privilegium att få vara nära er varje dag under så många år.

Gullans era är över.

En ny era är här.

Det är med visst svårmod och tungsinne jag motvilligt accepterar att tiden alltid är en övermäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är annandag jul och klockan är strax före 11.00 när jag skriver detta. Jag sitter ombord på ett dunkande krösatåg som ska ta mig till först Hässleholm och sedan vidare till Malmö, där jag ska bevaka SHL-matchen mellan Malmö Redhawks och Växjö Lakers. När jag ser hur tåget svishar förbi det grantäta småländska skogslandskapet påminns jag om hur även tiden susar fram helt ohejdat. Det slår mig att det jag håller på att skriva är 2024 års sista spaning till den här bloggen och när jag räknar efter noterar jag att det ni just nu läser är min 325:e fredagstext i följd som Ponnypappan.

När jag tänker tillbaka på mina första inlägg hösten 2018 slår det mig hur extremt mycket som hänt och hur fort det gått, både för mig och min familj, att gå från glada amatörer till att bli erfarna hästmänniskor. I början skrev jag mycket om det nya och ofta obegripliga som en nybliven ponnypappa ställs inför när han väl vågat, tvingats eller av annan anledning tagit steget in i den värld av mystik som inte liknar någon annan. Jag skrev om hur jag gjorde bort mig, hur jag stod (och fortfarande står) absolut lägst i rang, hur totalt absorberad jag blev av hästlivet och hur mycket tid och kraft denna nya livsstil tar i anspråk.

Med mer än sex års distans till den vingliga starten på mitt ponnypappaliv inser jag att jag absolut inte är fullärd, men att det samtidigt känns som att jag haft förmånen att få vara med om allt. Det enda jag kände saknades var en rejäl punktering på lastbilen, men den kunde jag bocka av under förra veckan. Lyckligtvis skedde den inte på E4:an, fullastad och med två hästar i utan upptäcktes en tidig morgon här hemma på gården. Höger bakdäck var lufttomt och bortom räddning, det tog ett par dagar att fixa fram och byta till ett nytt och nu kan jag checka av även denna upplevelse.

Samtidigt tänker jag på att det hela tiden föds nya ponnypappor in i den värld där jag gick all-in 2018. Två år senare, hösten 2020, startade jag Facebookgruppen ”Ponnypappor i Sverige” som nu har hela 1 600 medlemmar och stadigt växer. Där delar vi, ponnyföräldrar av båda könen, friskt med oss av våra blandade erfarenheter, inte sällan med humorn som körsbäret på toppen. Till skillnad från i princip alla andra forum jag besökt använder vi oss enbart av god ton. Vi stöttar, hejar och tröstar. Vi hjälper varandra och tipsar. Aldrig under dessa drygt fyra år har jag eller någon av övriga admins behövt moderera i kommentarsfältet. Bara det är värt en applåd till alla härliga ponnyföräldrar.

Förra veckan hittade jag ett fantastiskt inlägg i Facebookgruppen som kort och gott löd:

Nybliven PP – vad behöver jag särskilt tänka på?

Ett sådant inlägg är förstås en upplagd smashboll för att snabbt få en föreläsning som innehåller alla stadier och scenarier en nybliven ponnyförälder snart kommer att få gå igenom, uppleva och hantera. Jag njuter när jag läser kommentarerna och tipsen eftersom de kommer direkt från hjärtat, utan pekpinnar. Att återge tråden känns som en bra avslutning på 2024.

Gör aldrig fel för då får du skäll, inleder en medlem, följt av leende emojis.

En annan förtydligar snabbt:

Nä. Spelar ingen roll om du gör fel. Får skäll oavsett, följt av fler emojis.

Det kan jag och alla andra i den här rollen skriva under på. Därefter kommer nästa sanningsenliga klassiker:

Livet som ponnypappa kommer lösa två bekymmer för dig – vad du ska göra med tiden och pengarna.

Tidsåtgångsperspektivet illustreras sedan av följande finurliga kommentar:

Lägg en lapp på köksbordet: ”Är i stallet, kommer om tre timmar. Är vi inte hemma om tre timmar så läs lappen igen”

Sedan följer ett tips i all välmening:

Uppgradera körkortet – och se till att njuta av ponnylivet!

Därefter kommer ett lakoniskt konstaterande:

Pengar, bra skor och ingen idé att kosta på rekond av bilen längre.

Sedan, ny klassiker:

Välkommen till BOB:s värld – bära och betala.

Därpå följer ett ekonomiskt råd från en väldigt vis man:

Hellre premium på skor, vantar och mössa än på bil.

Detta kompletteras med följande:

Varma kläder till dig själv. Ungar hävdar ju ändå att de aldrig fryser. Förrän efteråt.

Vad är det man brukar säga? Stor igenkänning. En ponnymamma skyndar till med ett nytt bra tips:

Förvara alltid en liten snackbar i stallet med något att äta och dricka. Det kommer alltid ta mycket längre tid än vad som var tänkt från början.

En annan ponnymamma är snabbt framme och komprimerar flera av ovanstående tips:

Avboka allt. Och ha bra kläder och skor och som tidigare skrevs ha tid och ha snacks i stallet. 1 timme blir ofta 3 till 5 timmar.

Nästa tips handlar om den stora förväntade ökningen av digitala data som följer av att barnen börjar träna och tävla regelbundet. ALLT ska filmas, med publicering på sociala medier som oundviklig följd:

Utökad webblagring är snart en nödvändighet.

Sedan kommer tre tips listade till den nyblivne ponnypappan:

Bra att ha med sig varje dag…

1. Glatt humör, alla andra kommer nästan alltid vara arga över nåt

2. Oömma kläder, alla andra kommer nästan alltid säga att de har fel skor/byxor/jacka på sig för att bära vatten/hö/bajs

3. Oändligt jättestor plånbok, alla andra kommer ALLTID säga att de inte har några pengar

Jag läser allt detta med en stigande inneboende värme. Jag tänker tillbaka på allt ovanstående, att det verkligen är exakt som det beskrivs till punkt och pricka. Bland alla tips, råd och uppmaningar i det här Facebookinlägget är det ändå den enorma uppsidan som dominerar. Det faktum att du, trots att du inte investerar för att få ekonomisk avkastning, ändå köpt en vinstlott när du valt att stötta ditt hästtokiga barn.

Den här kommentaren är en bland många på samma tema och den säger mycket:

Men det viktigaste av allt. Se till att ha kul och njut med ditt barn och ponny, ni kommer få väldigt mycket tid ihop och de kommer vara prövningar. Både med och motgångar. Våga fråga om hjälp i motgång och njut i medgång. För allt slit i mörker och kyla och sena kvällar, det är det värt för att se barnens lycka efter att ha klarat en runda i hoppning eller dressyr, men kan vara så enkla saker som att galoppera själv på en stubbåker. Kort och gott ha kul och njut. Välkommen till ponnypappatiden!

Det är snart 2025. Jag inbillar mig att ett nytt år är en perfekt tid för en förälder att gå från vanlig dödlig till att bli ponnypappa eller ponnymamma. Till alla er och till alla andra säger jag: Gott nytt år – och hjärtligt välkommen in i vår gemenskap! Du som vill hänga med oss i gruppen hittar länk nedan!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur gör de bästa? Varför får de det svåra att se enkelt ut? Varför har just de blivit bäst när det finns så många andra som vill bli nummer ett?

För mig har intresset för den här typen av frågor tilltagit med stigande ålder. Jag är i dag, som sportjournalist, betydligt mer intresserad av svaret på frågan varför än av svaret på frågan vad.

Henrik von Eckermann har varit världsetta i två och ett halvt års tid. Ingen annan har tidigare lyckats sitta på tronen under en så lång tidsperiod.

Varför har han lyckats?

Och när han väl lyckats bli nummer ett: Hur lyckas han sitta kvar där, månad efter månad och år efter år?

Jag tror att han klarar det därför att han känner till sin egen historia. Den historia många av oss andra som följer ridsporten på avstånd aldrig fullt ut kan känna till. Jag intervjuade Henrik von Eckermann i samband med GCT-tävlingarna på Stockholms stadion i juni. Det är särskilt ett citat som etsat sig fast hos mig och det var när jag frågade honom om hur han kan vara så mentalt stark och lyckas stänga ute allt annat när han tävlar. 

Von Eckermann svarade:

– Jag har hållit på jättelänge och haft jättemycket motgångar och där har jag lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre.

Det speciella med citatet är två ord.

”Jättemycket motgångar”.

Det är speciellt därför att det inte är många idrottare som är bäst i världen som kan säga det. Jag jämför återigen med andra sporter och där handlar det oftast om en väg mot toppen som är kanske inte är helt spikrak men inte långt ifrån. En väg som dessutom är väldigt kort i jämförelse med ridsportens väg. I andra idrotter än ridsport upptäcks din supertalang tidigt, du uppvaktas sedan av agenter, tränare, klubbar och annat inflytelserikt folk som hjälper dig – ja, man kan till och med säga curlar dig – att kombinera din supertalang med bra träning och rätt omgivning och ta dig hela vägen till toppen.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Ingen annanstans än i ridsporten lär du dig snabbare hur det känns att nästan aldrig vinna. För att ta dig till toppen i den här sporten måste du gå Abraham Lincolns väg. Lincoln nämns ofta av eftervärlden som en av USA:s största, viktigaste och mest framgångsrika presidenter, men det klart mest intressanta med Lincoln är att alltid resa sig, kämpa vidare och aldrig ge upp. Från det att han förlorade jobbet som advokat 1832 följde 28 år praktiskt taget av idel misslyckanden innan Lincoln till slut, 1860, lyckades bli vald till president och därefter som sin största gärning avskaffade slaveriet.

Ryttare som lyckas är mer eller mindre Lincolns. Att förlora blir tidigt en vardag, men att lära sig vinna genom att se varje motgång som en möjlighet att bli bättre utgör drivet. De är medvetna om att belöningen dröjer, om den ens kommer, och det är på det här sätter Henrik von Eckermann, som han sa, ”lyckats hitta en väg hur jag sorterar och blir bättre”.

Vi har den här veckan nåtts av två besked från världsettan.

Det första var att King Edward gjort sitt sista VM. Han kommer inte till start i Aachen 2026.

Det andra att Henrik helt avbryter inomhussäsongen med King Edward.

Tre utbrytningar i tre raka tävlingar räckte för att han skulle fatta det senare beslutet, t-r-o-t-s att King Edward är i hundraprocentig form, veterinärt sett.

Ett otänkbart beslut i vilken annan sport som helst. Ett halvår utan den magiskt mytomspunne Kingen på de penningstinna tävlingarna i Europa innebär en osäker framtid för Henrik von Eckermann. Det lär kosta en betydande del när det handlar om kommande prispengar och det kan framför allt kosta nummer ett-bindeln han haft runt armen under 2,5 år.

Som sagt: Ett helt otänkbart beslut översatt till vilken annan idrott som helst.

Men för en som har en historia av lincolnska motgångar var det ett självklart beslut, speciellt för en etta som insett att självkritik gör honom bättre.

– Det som har hänt kan jag inte göra ogjort tyvärr. Det jag kan göra är att lära mig av mina misstag och göra det bättre nästa gång.

Det kunde ha sagts av Abraham Lincoln 1850.

Det sades av Henrik von Eckermann i december 2024.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett återkommande påstående jag som skribent på en regionaltidning fått höra genom åren är detta:

”Ni journalister letar ju bara skit”.

Det har, ska sägas, i de flesta fall kommit från personer som vid tillfället för påståendet varit en aning pressade eller varit föremål för granskning, men ändå.

Det är givetvis ett felaktigt påstående, särskilt inom sportjournalistiken där det mesta handlar om just sport – och sport är som regel någonting vi tycker är kul och i nio fall av tio skriver positivt och passionerat om.

Men visst skriver vi även om det negativa som händer i sportens värld. ”Skit” vet jag däremot inte om jag vill kalla det såvida inte ”skit” är synonymt med kritik eller granskning, vilket det – senaste gången jag kollade i en synonymordbok – inte är.

Även som perifer medarbetare på denna tidning har jag fått höra att det skrivs alldeles för mycket… inte ”skit”, men att vi ”bara skriver negativt”. Jag kan å ena sidan slå fast att det varit en hel del negativt laddade texter under det senaste åren, fast å andra sidan finns det en naturlig förklaring till det. Faktum är att det känts som att hela ridsporten befunnit sig i stabsläge under ett par års tid, den kanske mörkaste tiden i ridsportens historia. Det är klart att det måste rapporteras, det är klart att Helgstrand, blåtungor, trakasserier, övergrepp, piskrapp och vidrigt djurplågeri inte bara måste belysas utan även fördömas, debatteras och analyseras på djupet. Det är mediernas uppdrag. Det är också glasklart att ridsporten inte direkt blomstrat av all negativ publicitet den fått över sig, men det vore fegt och direkt tjänstefel av oss i media att inte kalla en spade för en spade.

Efter alla händelser som skakat om ridsportvärlden undrar jag ibland om vi tappat orienteringen lite grann. Att vår inre syn gått från ljus till först gråzonsdimmig för att senare anta mer och mer mörka ingångsvärden. Att vi knappt upptäcker eller reagerar på positiva ridsportnyheter längre, trots att de fortfarande – vågar jag påstå – utgör en förkrossande majoritet av antalet publicerade texter.

Vi är som bekant inne i en bokstavligt talat mörk tid på året och vad kan då passa bättre än att lyfta fram några positiva nyheter i ljuset?

Det tänker jag göra här och nu och det är framför allt två saker i Ridsportsverige som denna vecka gör mig väldigt glad och som jag tycker förtjänar att highlightas lite extra.

Den första nyheten jag vill pinpointa dök upp i måndags, med rubriken: ”Hästutredningen ber om hjälp”.

Helt fantastiskt initiativ. Jag menar: Vi pratar om en statlig utredning här, där utredaren som redan omges av utvalda experter ändå ber om hjälp – från dig och andra därute som kan sitta inne med kreativa förslag och vettiga åsikter. Det känns som ett unikt grepp, något som definitivt ska tolkas som ett gott betyg till hästfolket. De sitter på kunskap, klokskap och även den sorts milda ”dårskap” som ofta är en tillgång under ett utredningsarbete.

Jag tycker att utredarens initiativ andas dels ödmjukhet inför uppgiften, dels respekt inför de människor som berörs av utredningen. Så sträck på er, skriv ner era kloka åsikter och för dem vidare in i utredningen.

Den andra härligt positiva nyheten nådde oss i går.

Rubriken löd: ”Henrik Ankarcrona får ny roll på riksanläggningarna”.

I texten framgår två viktiga och positiva saker kring vad som ska hända på Strömsholm och Flyinge framöver.

1) Vår exempellöst framgångsrike förbundskapten får titeln ”strategisk rådgivare”.

2) Jens Fredricson byter roll från stallmästare till ”senior rådgivare”.

Jag ser det här som startskottet på någonting nytt, som det första steget i en ny stark satsning med den tydliga avsikten att göra Sverige bättre sportsligt. Det handlar, tror jag, om att se till att vi inte bara är en toppnation i dag utan är med och konkurrerar på världsnivå även om tio, tjugo och trettio år. Jag har genom åren tyvärr sett många exempel på satsningar i andra idrotter som inte fungerat. Där har fel personer satts på fel plats, man har börjat i fel ände istället för att göra ett grundligt förarbete och resultaten har uteblivit.

Vad som händer här och nu?

Jo, två av de kunnigaste, nördigaste och mest respekterade hästmänniskorna vi har blir drivande rådgivare i en ny fräsch satsning. Dessutom i varsin fri roll på mittfältet. Det krävs ingen större analysförmåga för att räkna ut att Jens Fredricson och Henrik Ankarcrona kommer att vara svensk ridsports inofficiella chefsideologer, troligen under lång tid.

Rätt personer på rätt platser.

Det är så man börjar, så man sjösätter en satsning och ger den förutsättningar att lyckas.

Trots att vi även fortsättningsvis kommer att kalla en spade för en spade när vi skriver och trots att den sista svarta rubriken inte är satt får vi inte glömma att det händer massor av positiva saker i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något jag tycker är enormt uppfriskande med ridsporten är engagemanget som finns. Känslan är att alla har en åsikt om allt och att alla sitter på någon sorts egen idé om hur sporten kan förändras, utvecklas och ta nästa steg. Som jag kunnat konstatera många gånger genom åren när jag satt ridsporten i relation till andra sporter är att den sticker ut.

När det gäller att komma med åsikter och förslag till förändring vågar jag fastslå att ingen annan sport ens är i närheten av ridsportens anhängare. Det om något andas frisk luft och det skapar ett konstant drag genom hela ridsportens ventilationssystem. Om New York är staden som aldrig sover är ridsporten dess motsvarighet inom idrotten.

En av mina absoluta höjdpunkter under mina år som ridsportälskare var att följa årsstämman i maj 2023. Jag kunde inte slita mig från den digitala sändningen och trots att den (väl?) borde ha slagit någon sorts rekord i möteslängd kändes det aldrig långtråkigt. Åsikterna ven som pilar genom luften under ett världsmästerskap i dart och från distrikt och klubbar vällde 40 motioner in, en fullkomligt otrolig siffra.

Den gången – 2023 – var det en typ av frågor som dominerade stämman, som föregåtts av intensiva sociala medie-diskussioner och som ägnades mer tid än alla andra. Det kändes som att hela mötet hölls till stor del för att föra den sortens frågor ännu högre upp på dagordningen.

Trygghetsfrågorna.

Ett antal obehagliga case hade spätt på kritiken mot förbundet, folket krävde handling och den hårt kritiserade ordföranden Ulf Brömster hade aviserat att han inte ställde upp för omval. Med facit i hand och när jag hade fakta på bordet kunde jag dra slutsatsen att ridsporten alls inte varit dålig på trygghetsfrågor som debattens vågor gjort gällande.

Tvärtom, faktiskt.

Problemet, även i dag, är att Riksidrottsförbundets stadgar inte tillåter den typ av radikala förändringar på området som ridsporten vill driva igenom. Så länge RF begränsar hastigheten till 70 km/h på Idrottens väg tillåts inte Svenska Ridsportförbundet köra om i innerfilen i 120, dessvärre.

Snart är det 2025. Om ett halvår är det dags för nästa stämma och i veckan publicerades samtliga inkomna motioner. Denna gång är de 29 till antalet, fortfarande en grymt imponerande siffra. När jag går igenom motionerna ser jag att dominansen av åtgärder inom trygghetsområdet är borta. Det tolkar jag som ett tecken på att förbundet sköter dessa frågor tydligt och bra, vilket även är intrycket jag fått när jag hört generalsekreteraren Johan Fyrberg och ordföranden Sandra Ruuda uttala sig i media.

I år är det en annan fråga som dominerar.

En verklig ödesfråga.

Den viktigaste frågan av alla, eftersom den är förutsättningen för att alla andra delar i ridsporten ska fungera och utvecklas.

Ekonomin.

I en tid där det sällan hinner passera en vecka i svensk media utan nya konkurshot och nödrop från ridklubbar ser jag ingenting annat än att svensk ridsport är på väg in i ett ödesår.

Det syns i motionerna, där det framför allt är tre som sticker ut, samtliga undertecknade av 16 klubbar i Halland och Småland.

Motionerna gäller 1) Att få en större del av intäkterna från tävlingar, 2) Åtgärder för att öka antalet tävlingsstarter och 3) En mer rättvis fördelning av tävlingar.

Det är ett upprop, ett larm, ett rop på hjälp. Och det handlar knappast om bara dessa 16 klubbar utan, skulle jag tro, om nära nog samtliga klubbar i Sverige. Att ekonomin ligger bakom det minskade antalet starter kan vem som helst räkna ut. Att klubbarna därför vill ha större intäkter för de tävlingar de arrangerar är lika enkelt att förstå, liksom att de önskar att förbundet verkar för att i möjligaste mån undvika tävlingskrockar i kalendern.

Men var ska förbundet få sina pengar ifrån?

Även förbundets kassa blöder och det är troligen anledningen till att vi inte hört en knyst om några stora sportsliga satsningar, trots att svensk ridsport håller världsklass och det sportsligt sett omöjligen kan vara ett bättre läge att satsa och sälja ridsporten än nu.

Tja, om det inte går att dra in pengar får man inrikta sig på att spara pengar. Min uppfattning är att det i alla förbund går alldeles utmärkt att se över sin verksamhet, ställa frågan ”Behöver vi verkligen det här?” och sedan kanske fatta ett beslut om en besparing. Ett alldeles utmärkt tips till förbundet på en rejäl besparing kommer förresten i form av motion D17, undertecknad av Skånes Ridsportförbund.

Där föreslås tydligt och klart att papperstidningen Häst och Ryttare, som ges ut av förbundet, ingår i medlemsavgiften och utkommer fyra gånger per år snarast läggs ned. Skåningarna vill fimpa den och anför som skäl att kostnaden för att ge ut tidningen uppgår till 4,5 miljoner kronor varje år. Stämmer den siffran borde det vara en självklarhet att stoppa distributionen redan nu och kanske låta Häst och Ryttare bli en PDF-tidning som var och en kan ladda ner från förbundets hemsida. De pengarna skulle istället kunna gå till att ge klubbarna en större del av intäktskakan från sina tävlingar.

De goda åren är över.

2025 blir en rysare för svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Skarven november/december – finns det något positivt att plocka fram ur den? Tiden då solen knappt orkar gå upp förrän den börjar gäspa igen och det destruktiva mörkret vinner andelar i vårt psyke. Tiden med ömsom hagar fyllda med gegga, ömsom begynnande tjäle, svinkyla och vattenkärl med centimetertjock is att hantera. Tiden då man tycker synd, inte bara om sina hästar utan även om sig själv. Tiden då man förbannar sina urfäders beslut att vandra ytterligare ett hundratal mil norrut genom de vackrare och varmare delarna av Europa innan de slog ner sina bopålar.

Lyckas man dessutom springa rakt in i en dunderförkylning parallellt med insikten att gårdens nio fyrfotingar struntar fullständigt i det utan kräver samma omvårdnad och kosthållning som tidigare – ja, då är det bara att ge upp, bryta ihop och komma igen.

Någonstans där är jag nu, i slutet av en förkylningstunnel, med bortdomnade fingrar, en hosta levererad som ett brev på posten och en ny väntande dag där solen vägrar bjuda på sig själv bakom de mörka molnen.

Vi behöver ett ljus som lyser upp mörkret och plötsligt slår det mig att det finns ett. I den hopplösa skarven november/december finns det faktiskt någonting som verkligen kan lyfta alla som känner sig som jag. Jag vet inte vem som fattade besluten, om det var en kvinna eller en man, men jag vet att denne någon måste ha vetat vad hen gjorde. Vi talar om världshistoriens mest vältajmade placering av en tävling i kalendern.

Sweden International Horse Show.

Bara namnet räcker. Jag älskar det. Det är vad det låter som. En tävling med internationell storaura som i exakt rätt tid dyker upp och skänker tron och hoppet åter och är för oss vad Batman är för Gotham City. SIHS brakade igång redan i går. Det fortsätter idag, levlar upp på lördag och kulminerar på söndag med H&M Grand Prix – se där, ett annat namn som doftar gott av stortävling.

Det sämsta med SIHS är att jag hittills aldrig varit där. Det ska jag dock försöka ändra på, senast nästa år. Men det absolut bästa med SIHS är att trenden håller i sig: tv är på, tv vill sända och tv sänder. Då vet ni vad vi alla måste göra, vi som vill fortsätta se ridsport i världsklass på tv.

Om du är på plats: Njut, festa, shoppa, lattja, roa dig i den bästa av miljöer!

Om du, som jag, inte är på plats: Titta! TV4, TV4 Play och TV12 sänder under alla tävlingsdagarna och jag räknar till cirka 13 timmas sändning från och med i dag till och med på söndag. Mitt råd till dig: Se ALLT. Se ALLA 13 timmar.

Jag menar: The GOAT är där. Den bäste någonsin tävlar i Sverige för andra och sista gången i år. Han som varit världsetta så länge att vi snart inte kan hålla räkningen. Han är där – titta på honom, på allt han gör och låt dig inspireras. Peder är där, Malin är där, Roffe och Evelina är där, Scott Brash och Olivier med världens mest svårstavade efternamn är där. Se dem alla, se allt de gör.

Glöm heller inte att värma upp med tölt-WC-final, GP-dressyr och internationell fälttävlan. Och när du ändå håller på: bänka dig framför familjematinén också så missar du ingenting. Se allt och tanka in allt ljus du kan i ditt inre. Enligt mina beräkningar kan du leva på det fram till den 21 december klockan 10.19, då allt vänder, dagarna blir ljusare för varje dygn fram till sommarsolståndet i juni.

Det KAN räcka med mellan åtta och nio timmars tv-tittande, men för att vara på den säkra sidan är mitt råd till dig att se ALLT.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något som nog inte bara slagit mig genom åren är hur ödmjuka och självkritiska de bästa ryttarna i världen är. Oavsett om det gått bra eller dåligt står de där och summerar sin dag på banan med ungefär samma minspel och ton. Det skylls i princip aldrig på hästen. Ryttaren tar alltid på sig de eventuella misstag som begåtts. Det verkar heller inte spela någon som helst roll hur mördande konkurrensen är mellan de bästa ryttarna i världen. Glatt sitter de bredvid varandra och delar ut berömmande ord sinsemellan under presskonferenserna.

Gott så.

Eller är det verkligen det?

Är det bra för ridsporten att alla på toppen alltid verkar så himla nöjda med allting?

I en sport där allt annat än just den sportsliga delen av sporten de senaste åren utvecklats till en storm av känslor, åsikter, ilska och drev känns det som att gänget som frontas av ryttare som Henrik von Eckermann och Peder Fredricson befinner sig i stormens öga. Där de och alla andra världscupryttare befinner sig kan jag ofta sakna det som kryddar andra sporter.

Känslorna.

Att det kokar till ibland.

Att någon till slut får nog, får ett utbrott eller kommer med ett noga genomtänkt utspel som skapar rubriker.

Inte heller skymtar jag någonting av de psykologiska tjuvnyp och trix som i många andra sporter, även individuella, ingår i spelet. Lite nålstick här och där i syfte att få konkurrenter att tappa fokus. Lite kaxiga kommentarer till höger och vänster. En tränare som går ut och sågar en konkurrent.

Givetvis snackas det bakom kulisserna och givetvis har varje ryttare motståndare som hen tycker mer eller mindre bra om – men ingenting av detta tycker jag mig se utåt. Bilden av one big happy family dominerar det jag ser.

Kort sagt är min bild av världseliten i ridsport att ryttarna visst kan bli arga – fast bara på sig själva. Aldrig på hästen, aldrig på konkurrenterna. Det tycks vara en sport som saknar både badboys (extremt vanligt i andra sporter) och badgirls (ovanligt men förekommer i andra sporter) och är en sport där de heta känslorna utspelar sig så långt bort från tävlingsarenorna det går att komma.

Detta – den obefintliga kritiken i det sportsliga – avspeglas även i synen på journalistiken kring ridsport. Jag menar: Om Sverige förlorar med 1–6 i hockey-VM i en match man förväntats vinna vet alla vad som väntar. Det blir sotsvarta rubriker och svavelosande analyser i media där avgångar krävs – och ingen tycker att det är konstigt. I fotboll går det kanske en positiv text på tio kring vårt nuvarande landslag. Kritiken och känslorna är legio.

I ridsport? Där går det knappt att beskriva Henrik von Eckermanns OS-final som ett misslyckande, än mindre beskriva det som vad det egentligen var: ett fiasko. Trots att han själv beskrev sin insats som ”skamlig” ville ridsportpubliken knappt acceptera att insatsen varit svag. Och att media publicerar den mest talande av OS-bilder, tagna sekunderna efter att han fallit av Kingen, var helt plötsligt oförlåtligt. Det är utan tvekan topp tre av de mest surrealistiska publika reaktioner jag sett i hela mitt liv. Men mot bakgrund av det jag redogjort för ovan är det ändå förståeligt, för i ridsport visar vi inga känslor på toppen – förutom när det gått bra.

Mot den bakgrunden var det enormt befriande att se vad som hände i Tyskland i helgen. Vad hade vi – tre nollor totalt i Stuttgart?

Skulle alla bara lyfta på hatten, låtsas som att det regnar och gå vidare?

Nej.

Först gick Lotta Björe bananas i SVT, tog fram den grova klingan och sågade sönder hela banupplägget.

Det var upplyftande att någon äntligen kunde säga att kejsaren var naken.

Sedan tog Peder Fredricson vid, skruvade lite på locket till Pandoras ask och gnällde milt men ändå glasklart på banbyggaren. Turligt nog råkade von Eckermann stå bredvid och lyssna på Peders intervju. Han måste ha blivit taggad av det han hörde, för så fort han fick på sig sitt headset kom det, äntligen.

Utbrottet.

Jämfört med andra sporter kan det knappt kallas för ett utbrott, men med ridsportmått mätt var det närmast vulkaniskt:

– Fanns det gula kort för banbyggare skulle hon ha ett i dag.

Känslor. Kritik. Till och med lite kontrollerad ilska. Och denna gång var det inte känslor, kritik och ilska som riktades inåt, mot honom själv – utan utåt, mot något annat. I mina ögon är det ett väldigt gott tecken. Fler gula kort, tack! Gärna något rött också. De heta känslorna behövs, även på toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Som Växjöbo sitter jag här i dag och mår alldeles utmärkt. Just nu känner jag mig både stolt och glad över att bo i det som åtminstone för närvarande måste vara Sveriges utan tvekan hetaste idrottsstad. På Stora Valla i Degerfors i lördags var vi fyra utsända från Smålandsposten som bevittnade när Östers IF, efter elva långa år av ökenvandring, äntligen tog klivet tillbaka till fotbollens allsvenska. Östers uppflyttning betyder att Växjö, med sina blott 97 000 invånare, har lag i högsta serien i hela fem sporter. Förutom Öster har vi Växjö Lakers (hockey), Växjö DFF (fotboll), Växjö Vipers (innebandy) och Åby/Tjureda (bandy).

Nu pratar jag om elitidrott. Den som syns och hörs mest, den som lockar publiken och sponsorerna och skapar rubriker och diskussioner. Elitidrotten är en underhållningsindustri, den är toppen på pyramiden och den finns där av en anledning: delarna som ligger under toppen. Den delen får inte lika många rubriker och är kanske inte lika spännande som toppen, men minst lika viktig.

Jag har genom åren sett småfinurliga dekaler och föreningsmotton av typen ”Bredden är toppen” och jag kan egentligen bara hålla med. Grunden för framgångar på toppen är pyramidens undre delar, bredden, och det är den jag funderat på i veckan, parallellt med alla elitframgångar jag fått bevittna.

Är ridsportens bredd tillräckligt bred?

Jag tycker inte att den är det och Svenska Ridsportförbundet verkar vara av samma uppfattning. På något annat sätt kan jag inte tolka förbundets föredömligt snabba utredning och kommande ändringar i TDB genom att införa nollstjärniga tävlingar. Det är ett initiativ som gör det brutalt mycket enklare och väldigt mycket billigare att komma igång som tävlingsryttare. Visst kan man tycka att det till stor del påminner om pay and jumps and rides, men här pratar vi ändå om förbundssanktionerade tävlingar med resultatlistor, prislistor och ärevarv. Det är en stor skillnad och det viktigaste av allt: det är en nyhet som breddar bredden.

Finns det mer att göra för att ytterligare öka bredden?

Det är klart att det gör. Jag hade själv äran att få intervjua tre ridande tjejer i veckan: Nova, Rebecka och Ellen. För ett par veckor sedan fick de vara med om sina livs dittills största upplevelser som ryttare. De fick då rida in i mäktiga Elmia och tävla i en helt unik klass. Smålands Ridskole Equitation heter den och den är precis vad den låter som. Efter att Smålands Ridsportförbund tillsammans med Jönköping Horse Show kläckt idén gick det snabbt från skiss till handling. Ridskole-DM i Värnamo den 22 september utgjorde även kval till Jönköping, dit de fyra bästa ekipagen i kategori B, C, D samt storhäst avancerade.

Kanske är det lätt att tro att ridskoleryttare gillar att träna men inte att tävla. Så är det verkligen inte, kan jag slå fast efter att ha pratat med de tre Växjötjejerna, som alla lyckades kvala in till JHS. Ingen av dem har tidigare tävlat speciellt mycket men alla tre betonar att de älskar att tävla.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse, beskriver till exempel Nova känslan att få rida in i Elmia inför storpublik.

Ellen säger:

– Det är någonting man aldrig tror att man ska få göra om man inte har egen häst.

Och trots att hennes ridskolehäst blev lite för nervös på tävlingsarena talar Rebecka om att hon fått vara med om sin mäktigaste upplevelse.

Det här är att bredda sporten, det här är att investera i framtiden. Jag kan inte göra annat än att applådera initiativet att låta ridskoleryttare vara med i större tävlingar och jag kan ingenting annat göra än att hoppas att fler arrangörer öppnar för samma möjlighet framöver. Bredden är nämligen toppen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hur mår Ridsportsverige?

Frågan är, det vet vi alla, berättigad. Går saker och ting åt rätt håll efter alla skandaler vi läst och hört om bara det senaste året?

Ja, när det gäller ordet vi alla lärt oss under samma tidsperiod – hästvälfärd – går det definitivt framåt, skulle jag säga. Debatten är igång, flera förändringar är redan genomförda och fler förändringar kommer. Snöbollen rullar – och att den plötsligt ska fastna tror jag inte att vi behöver oroa oss för.

Vad vi däremot behöver oroa oss för är hur Ridsportsveriges hjärta slår. Det negativa med den stora rullande snöbollen ovan är att den skymmer sikten för det som jag tycker är ännu viktigare: att Ridsportsverige mår bra i sin dagliga verksamhet. Det gör inte Ridsportsverige, eftersom dess hjärta slår allt svagare.

Jag talar om våra klubbar, om våra ridskolor och om dess ekonomi. Läget just nu kan jag enkelt beskriva med ett ord: Förödande.

Bara den senaste veckan har den tidning jag arbetar för skrivit om två ridklubbar i kris. Först slog Tingsryds Rid- och Körklubb larm och vädjade om hjälp från både medlemmar (swishinsamling) och kommun (akut ekonomiskt stöd). Swishen har gett strax under 20 000 kronor och Tingsryds kommun har gått med på att förskottsutbetala nästa års verksamhetsstöd redan nu. Det är ett litet plåster på ett väldigt stort sår, en tillfällig lindring. Men: Blir det något Börjes Cup till sommaren? Det får vi se.

Finns vår egen klubb, Växjöortens Fältrittklubb, kvar länge till? Här är turerna många och det skulle krävas många tecken för att gå igenom allt, men enkelt uttryckt är läget akut. Den nya anläggningen är ännu inte färdigställd, trots att Växjö kommun övertagit ägandet, och klubben har, vad jag förstått, skulder som närmar sig miljonen. Trots att man erbjudits halverad hyra finns inga pengar att betala med och en sista utväg blir att hoppas på en ny deal med kommunen.

Är det här ett lokalt fenomen? Inte alls. Det ser precis lika illa ut vart man än tittar. Eller rättare sagt: Om man ser sig omkring och lusläser vad andra lokalmedier rapporterar om upptäcker man snabbt toppen av ett gigantiskt isberg.

I Karlstad har kommunen nyligen räddat Karlstads Ridklubb genom att köpa tomträtter för 1,7 miljoner kronor. Göteborgs stad har lika nyligen delat ut ett krisstöd på totalt elva miljoner kronor till ett antal ridklubbar i kris. Bidrag från kommunen blev räddningen även för Fridhems Ridklubb i Tranås. Nybro Ridklubb säger rätt ut att risken är stor att klubben inte finns kvar länge till.

Klubbarna i Jönköping mår lika dåligt. En riskerar att lägga ner ridskolan medan en annan tvingas ta ut 20 kronor extra i avgift varje vecka av de 350 ridande eleverna för att klara löpande kostnader.

Under sommaren stod det klart att Melleruds ridklubb hotas av nedläggning och att Båstads ridklubb i sista stund räddades från konkurs genom ett amorteringsfritt kommunalt lån. I Hallsta Ridklubb löd sommarens rubrik ”Ridklubb saknar pengar – ny nödplan behövs” och i Lidköping rapporterades det om att Lidköpings Ridklubb räddats av bidrag från kommunen och Sparbanksstiftelsen.

Det här är bara början. Fler rubriker kommer, fler klubbar går på knäna och kämpar dagligen för att över huvud taget kunna ha näsan ovanför vattenytan. Ridsportsveriges hjärta slår allt svagare och den direkta anledningen är given: Folk har inte råd, antalet elever minskar och tiden då det var kö till varenda ridskola är över.

Det här är den utan tvekan viktigaste frågan i Ridsportsverige i dag. Den är till och med viktigare än hästvälfärd eftersom klubbar och ridskolor utan en fungerande ekonomi direkt påverkar hästvälfärden negativt.

Allt hänger ihop, men det är enklare att ändra regler för nosgrimmor än att se till att en klubb har plussiffror på sista raden.

Jag förutsätter att den här frågan är överordnad alla andra på Svenska Ridsportförbundet och jag förväntar mig upprop, debattartiklar och utspel som får betydligt mer genomslagskraft än vad jag hittills sett från förbundshåll.

Det här handlar nämligen om liv eller död för vår sports ideella föreningsliv. Om basen för hela idrottsrörelsen, om sportens rötter.

Lätt för dig att sitta där och skriva, tänker ni med all rätt. Ja, det är lättare sagt än gjort att genomföra en lyckad hjärtoperation på en hel sport. Men det livet lärt mig är att om det finns ett problem bör man inte vara tyst, utan prata om problemet. Det brukar vara en bra början. Det finns såklart ingen quickfix här, givet det faktum att allt blivit dyrare för alla och att då en redan dyr sport som vår drabbas särskilt hårt.

Men svaret och den enda lösningen på problemet här och nu hittar ni i styckena ovanför i den här texten.

Kommunen.

Min uppfattning är att det är alla kommuners skyldighet att hjälpa ideella föreningar när det krisar.

Varför jag tycker så?

D-e-t är enkelt att svara på.

Förutom alla hälsofrämjande aspekter som idrottsrörelsen skänker vårt land och förutom att idrotten är vårt i särklass mest lyckade integrationsprojekt genom tiderna finns det ett annat argument som kan skrivas i siffror.

20 miljarder kronor.

Det är den summan som, enligt Riksidrottsförbundet beräkningar, idrottsrörelsens 800 000 ideella arbete skulle kosta samhället om de avlönades. 20 miljarder kronor. Ta in den, sug på den, känn smaken. Det är Kalle på parkeringen, Lotta i köket och Lisa ute på banan som varit med och gratisjobbat fram den summan.

Därför skäms jag inte ett dugg för att vara av åsikten att mina och dina skattepengar självklart ska användas till att rädda hårt arbetande klubbar som befinner sig i kris. Hörni förbundet – det är hög tid att dra igång det där enorma uppropet nu. Vi kan väl kalla det ”Rädda svensk ridsport”?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vid lunchtid i måndags nådde vi till slut vår destination. 83 mil var tillryggalagda, vårt i särklass längsta avstånd till en tävling hittills. Efter allt stresspåslag och minutiösa förberedelser, marinerade i obligatorisk irritation, var det i en enda lång och behaglig utandning vi anlände till Sundsvall. Allt hade gått bra, förvånansvärt bra till och med. Färden gick lyckligtvis till 80 procent på E4:an, Sveriges i särklass bästa väg, och nu befann vi oss i Bergsåker, den del av Sundsvall där den klassiska travbanan med samma namn är placerad.

Speciellt mycket mer än så kände jag inte till om Medelpads residensstad. Jag är mer bekant med grannkommunen Timrå, där jag bevakat hockey några gånger under åren som sportjournalist. Nu var vi här, vid entrén till Norrland, och pustade ut. Sedan slogs vi av en insikt som blev till en farhåga:

Hur ska detta gå?

Vi noterade nämligen, när vi besökte tävlingsplatsen, att det inte fanns något meetingområde i anslutning till den. Meetingområdet låg istället tre kilometer bort, där shuttlebussar skulle transportera oss och alla andra till och från tävlingsplatsen. Vi parkerade lastbilen vid Bergsåkers IP, där ett annat klassiskt idrottslag jag förknippar med Sundsvall håller till: Selånger. Sedan ville vi genast ta oss upp till tävlingsplatsen igen och ställde oss och väntade på shuttlebussen. Den kom inte. Vi fick då reda på att bussarna inte skulle börja gå förrän under tisdagen. Jag kände tröttheten återvända efter den långa färden. Jag kände kylan tränga igenom vinterjackan. Jag kände den jobbiga känslan av att befinna mig på en ny plats med osäkra förutsättningar.

Farhågan kvarstod: Hur skulle detta gå?

Nu sitter jag här i en gulmålad byggnad som heter Milton och konstaterar att farhågan helt kom på skam. En hjälpsam funktionär lyckades till slut trolla fram en shuttlebuss till oss och därefter har allt gått som på räls. Allt har flutit på. Bussarna går var femte minut och tävlingarna har genomförts helt utan störningar eller förseningar. Maten håller högsta klass, i stallarna är det ordning och reda och hittills har jag inte hört talas om en enda incident.

Det jag slås av häruppe är glädjen hos alla i tävlingsledningen och bland alla de frivilliga hjältar som ser till att allt fungerar. Det finns en vilja att hjälpa och en inställning att ingen fråga är för dum för att ställas. Tvärtom känns det som att jag själv blir nyfiket utfrågad:

”Vad tycker du?”

”Finns det något vi kan förbättra?”

”Säg till om du märker att något inte fungerar”

Sundsvalls Ridklubb har verkligen gjort allt för att se till att alla vi gäster ska få en vecka att minnas  och det är jag väldigt tacksam för. Veckan har därför varit som en välsmakande och behaglig påse Gott & Blandat. Efter tisdagens avslappnade warmup – lugnet före SM-stormen – passade jag och en annan ponnypappa på att unna oss ett alternativt nöje. Timrå råkade ha hemmamatch mot Färjestad i SHL och vi tog plats mitt i den mest fanatiska delen av hemmalagets hejaklack. Där vrålade andra medelålders män ut sin frustration över påstådda domarmisstag och för oss var det omöjligt att hålla oss för skratt. Resultatet i matchen blev ytterligare sten på börda för de tjurilskna supportrarna: Timrå kördes över med 2–5.

Hockeymatchen har följts av två intensiva dagar. LillyBelles SM-debut skedde under onsdagen där ett oväntat stopp på ena långsidan drog ner lite på inverkansglädjen. Hon följde upp med att göra en jättefin runda under torsdagens omgång 2, där en bom föll på det allra sista hindret.

Under torsdagens kväll var det dags för den sorts höjdpunkt jag förstått att alla SM erbjuder: banketten. Även här hade arrangören tänkt till och valt lokalerna med omsorg. Vi var 120 personer som tog plats på fina Clarion Hotel i centrala Sundsvall. Där fick alla lyssna till inspelade hälsningar och kloka ord från Helena Lundbäck, Jens Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson samtidigt som vi högg in på en härlig buffé med efterföljande dessert. Efter lite limbo och disco för barnen tackade vi varandra för en mycket trevlig kväll.

I dag är det fredag och efter veckans första och enda sovmorgon avnjuter jag och de andra nu en skön mellandag i väntan på morgonens huvudnummer: SM-finalerna. Vi har nu för första gången fått känna på hur ett SM smakar och vi gillar det. Norrland har tagit oss med vänlighet, glädje och storm och betyget till Sundsvalls Ridklubb kan inte bli något annat än fem hästar av fem möjliga. Tack ska ni ha!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det högdramatiska och direkt avgörande kvalet till ponny-SM som jag berättade om förra veckan borde egentligen sitta kvar i skallen mer än vad den gör. Efter en sådan nervpärs borde man ha rätt att sitta still i minst en vecka och bara ta igen sig. Men riktigt så fungerar inte livet – och absolut inte hästlivet. Och absolut inte när det handlar om att lyckas kvala in i allra sista minuten. Då är det bara upp på hästen igen – bildligt talat för mig, bokstavligt talat för LillyBelle.

Nu har hon och jag precis återvänt från genrepet i Nybro där Oskar, den häst LillyBelle har förmånen att få rida SM på, står till vardags. Det var som ett perfekt genrep ska vara. Det gav en bra avslutande känsla inför det som ska ske nästa vecka.

Då befinner vi oss i Sundsvall och det är därifrån ni kommer att läsa raderna i denna blogg nästa gång. SM känns stort. SM är stort. Och frågan jag tänker ställa här och nu är om SM inte är lite f-ö-r stort.

Vad jag menar med frågan?

Svaret på det är en känsla som under åren förvandlats till en åsikt som sedan lett fram till en ny fråga:

Är det för svårt att kvala in till SM?

Jag ska förklara mer utförligt vad jag menar, men egentligen räcker det att ta en titt på de siffror Svenska Ridsportförbundet gärna skryter med för att hitta svaret. Skrytsiffrorna jag tänker på är de siffror över lokalt aktivitetsstöd (den senaste statistiken från Riksidrottsförbundet, 2022) som visar att ridsport är Sveriges näst största ungdomsidrott. Det är fakta. Efter överlägsna giganten fotboll parkerar faktiskt ridsport som tvåa i listan, före innebandy, hockey och tennis. Det är en imponerande placering och jag förstår varför förbundet gärna skryter med den. Mot den bakgrunden kommer min nästa fråga:

När vi har landets näst största ungdomsidrott att skryta med – varför lyckas då bara 20 ryttare i hela Sverige kvala in till B-ponny-SM?

Om vi för en gångs skull också ska räkna åldersklasser är B-ponny avsett för pojkar och flickor i åldrarna 10-13 år. Det är fyra årskullar, där killar och tjejer dessutom tävlar mot varandra i samma klass, och 20 unga ryttare är de enda som anses vara tillräckligt kvalificerade för att rida ett SM. Det ger ett snitt på FEM ryttare i varje åldersklass. Nu har jag inga siffror från Riksidrottsförbundet som jämför antalet deltagare i SM för olika sporter, men jag kan inte tänka mig att det finns någon annan sport där bara fem eller färre per åldersklass, dessutom inkluderat b-å-d-e tjejer och killar, är med på ett SM.

För mig är svaret på frågan givet. Ja, det är alldeles för svårt att kvala in till SM. Det är deltagarsiffrorna ett bevis på. I vår sport, där tävlingsdeltagandet sjunker som en sten (jag hör att det viskas om ytterligare dramatiska nedgångar under 2023 och 2024), är det dessutom mycket som talar för att det vi ser är en tydlig och fortsatt trend. Bland reaktionerna på en text om minskade starter som jag skrev här i somras bekräftades känslan av en som arbetat med ponny-SM utomhus i Henriksdal. Även där noterades betänkligt krympande startfält.

Bör vi ta tag i SM och göra det mer lättillgängligt?

Jag tycker det, och det går om man vill. Regelverket kan göras mindre strängt. Måste man fixa tre Msv-nollor och jaga Msv-klasser över halva Sverige (med allt vad det innebär i kostnader) eller kan det räcka med två eller bara en nolla? Kan det vara okej att kvala i avdelning B? Wild cards – som är vanligt i till exempel tennis – kan det delas ut till några ryttare som varit nära att kvala in, men fallit på den berömda mållinjen?

Måste ett SM avgöras på den svåraste klassnivån eller kan man sänka hindren fram till finaldagen? Jag menar: Bästa ekipage vinner ju ändå – varför då inte låta 40 eller 50 ekipage vara med och konkurrera istället för 20?

Regelverket i dag känns tyvärr lika svartvitt som när det en gång i tiden utformades (av några militärer, förmodar jag).

Jag hade inte delat de här tankarna om LillyBelle inte lyckats kvala in. Då hade jag riskerat att framstå som en gnällig dålig-förlorar-farsa och jag lovar att det är jag verkligen inte. Är du inte tillräckligt bra kan du inte skylla på regler eller kvalmekanismer. Det är en självklarhet alla måste hacka i sig och ingenting att tycka synd om sig själv för.

Regler är regler. Det som oroar mig är att reglerna är onödigt krångliga och kvalmekanismerna i många fall onödigt svåra för att göra ett ponny-SM till den stora folkfest det alltid borde vara. Med det sagt ska jag njuta av varje sekund under den kommande veckan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är söndag och klockan är exakt 10.35. Jag vet det, därför att jag i samma ögonblick tittar i min telefon. Det finns nämligen en anledning till att jag vill veta vad klockan är. Jag befinner mig på framridningen hemma i Abena Arena i Växjö.

Tio minuter kvar, tänker jag.

Tio minuter kvar till start.

Sedan händer det.

Doris, som håller i Oskar medan LillyBelle och Malin går banan, höjer plötsligt på ögonbrynen och säger:

– Tränset gick av!

Jag står först bara och stirrar på henne. Fattar inte vad som händer, om Doris skämtar eller inte.

Hon skämtar inte. Tränset h-a-r gått av. Tränset är sönder! Tränset kan inte användas och det är tio minuter kvar till start. Jag vet att träns kan gå av, jag vet att det inte är så himla viktigt att komma till start alla gånger men den här gången vet jag att det är viktigare än någonsin för LillyBelle.

Det är den sista dagen att kvala till ponny-SM och det är den absolut sista chansen för henne och Oskar.

Två nollor har de sedan tidigare, en tredje behövs och den här dagen ska allt ställas på sin spets.

Nolla eller försvinna.

SM eller inte.

Chansen finns – och så går tränset sönder med tio minuter kvar.

Panik. Stress. Förtvivlan. Vad göra? Jag börjar med att springa in till LillyBelle och Malin mitt under bangången, dra av plåstret direkt och meddela den förfärande nyheten.

Chocken är total.

LillyBelle, som varit fullt fokuserad på att lära sig banan, bryter ihop. Malin söker genast lösningar. Själv känner jag mig bara maktlös och handlingsförlamad. Ska LillyBelle inte ens få chansen? hinner jag tänka tillsammans med en massa svarta tankar.

Då kommer överdomaren Maria Rålin förbi. Med lugn och engagerad röst ber hon oss att försöka slappna av. Hennes närvaro får effekt. Mitt i känslostormen ger det ett litet hopp mitt i den plötsligt uppkomna hopplösheten. Maria lovar att hålla några minuter på starten och säger att hon ska meddela domartornet. Jag vet inte hur lång tid som passerar. Två minuter? Tre? Fyra? Jag vet bara att Malin kommer tillbaka med Karin Klevegård bredvid sig. Karin är ryttare, tränare, ordförande i Växjöortens Fältrittklubb – och en fixare av rang. Jag vet som sagt inte hur många minuter som passerat men plötsligt har Karin och Malin trollat fram ett träns ur hatten.

Passar det? Kan Oskar ha det? Det verkar så. Karin byter ut bettet till Oskars eget. Hon knäpper remmarna medan vi står tillsammans med Maria Rålin och hoppas på det bästa. Till slut sitter det. Ekipaget är klart för start och den fruktansvärt stressiga kvart som drabbat oss har suddat bort tankarna på det jag verkligen fasade för när jag vaknade på söndagsmorgonen:

Vågar jag verkligen titta när LillyBelle rider?

Och vågar jag stå och kolla nu, efter allt som hänt och med ett nytt träns?

Pallar LillyBelle ens att rida in efter känslostormen, som måste ha fått henne att helt tappa fokus?

Jag vågar.

Jag tittar.

Och jag blir aldrig riktigt klok på hur LillyBelle verkar sakna en spärr när det gäller att bli nervös när hon väl fått startsignal.

Fokuset är totalt.

Flashbacks från Scandinaviums semifinal i Sverigeponnyn – mitt livs mest nervösa minut – gör sig påminda.

Då handlade det om det största Angelo gjort.

Nu handlar det om den ritt som kan bli det överlägset största LillyBelle gjort.

Trots att det ser otroligt bra ut när det lilla ekipaget börjar avverka banan vet jag att den här sporten är så djävulskt konstruerad att ett litet fjantigt misstag på sista hindret kan sabba allt.

Plötsligt är LillyBelle och Oskar framme vid det.

Vid det sista hindret.

Sekunden senare tappar jag det totalt. Jag vrålar ut min glädje, sträcker upp armarna i luften och ser förmodligen otroligt töntig ut.

Men vet ni – i det läget skiter jag fullkomligt i om jag är en fånigt glad tönt som vrålar lika högt som en berusad fotbollssupporter vars lag precis avgjort matchen på stopptid.

De gjorde det! LillyBelles SM-dröm har gått i uppfyllelse! Hur ska man kunna reagera på annat sätt än att vråla då? Jag drabbas av ett sådant inre lyckorus att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Jag kramar överdomare Rålin – vilken sympatisk hjälte hon är med sitt lugn och sin hjälpsamhet. Jag får sedan syn på Karin Klevegård och kramar även henne – vilken enastående insats, vilket lugn och vilken handlingskraft hon visat mitt i vår totala panik.

Tack Maria! Tack Karin! Och ett stort fett grattis, LillyBelle! Grymma unge – nu blir det en resa till Sundsvall istället för bus eller godis på Halloween.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har begränsad erfarenhet av skolidrott i organiserad form. Jag tog visserligen alla chanser som fanns att utöva sport under mina skolår, men till drygt 99 procent handlade det om idrottslektioner och spontanfotboll under rasterna. Jag minns dock med enorm glädje det enda distriktsmästerskap jag deltog i som elev. Det var när jag gick i åttonde klass och fick vara med i vårt klasslag i handbolls-DM. Jag var inte speciellt bra på handboll och blev därför placerad som så kallad mittsexa, där jag skulle springa bakom motståndarens försvarslinje och ställa till oreda – som mittsexor gör. Vår klass 8A på Linnéskolan vann inte men det spelade ingen roll. Jag tyckte mest att det var roligt, spännande och intressant att vara med och möta andra skolklasser från andra kommuner. Jag hade så gärna varit med i skol-DM även i andra sporter, men det lilla poolspelet i handbolls-DM blev mitt första och enda framträdande i organiserad skolidrott. Ett vackert minne än i dag.

Därför kände jag en extra värme sprida sig i kroppen i förra veckan när LillyBelle sa:

– Pappa, på fredag ska jag och Pop rida Skol-DM.

Skol-DM i ridsport. Finns det ens, tänkte jag först. Men det gör det, förstod jag snart. Svenska Skolidrottsförbundet, med anor från 1916, har i över 100 år uppmuntrat skolor att bli medlemmar i förbundet och utnyttja möjligheten att arrangera tävlingar för skolelever. Att det hålls skol-DM här i Småland är dessutom långt ifrån ovanligt, vet jag nu. Det är upp till varje skola att ansluta sig till Skolidrottsförbundet för att få vara med och med historiskt facit i hand inser jag att min barndoms högstadieskola i Älmhult inte var speciellt aktiv när det gäller den saken.

Det fina med ridsport under skolans flagg är att alla som kan hantera en ponny på någorlunda nivå är välkommen att tävla. Den klubb som erbjuder sig att arrangera tävlingen ställer, om så önskas, upp med ridskolehästar som passar elevens kunskapsnivå. Har man en egen häst – som till exempel i LillyBelles fall – ja, då tävlar man givetvis med den. Det krävs heller ingen tävlingslicens för att få delta i skol-DM, vare sig för ryttare eller häst. Reglerna är dessutom lika förlåtande som i pay and jump och pay and ride. Du kan stoppa, riva eller rida fel väg i princip hur många gånger som helst och ändå få hålla på och rida tills du nått mållinjen, om du inte själv väljer att utgå. Det här upplägget, tänker jag, bör vara en inkörsport till alla de tjejer och killar som lärt sig rida men inte riktigt vågat eller velat ta det tuffa steget till att tävla. Det känns också viktigt i en tid då antalet starter i av Svenska Ridsportförbundets sanktionerade tävlingar sjunker som en sten.

Både hoppning och dressyr stod på programmet i detta skol-DM och både en individuell klass med inverkan och en lagklass fanns på menyn. Och det bästa av allt: bortåt 35 unga ryttare hade anmält sig. Jag tycker att det är en helt fantastisk siffra. På vår fina nybyggda arena på Växjöortens Fältrittklubb avgjordes alltsammans, där VFK:s ideella eldsjälsklippa Lotta Bylander höll i trådarna som tävlingsledare. Föräldrar, mor- och farföräldrar och säkert en och annan misstänkt skolkande kompis fanns också på plats för att titta på när eleverna tävlade. Det blev en härlig dag i skolidrottens och ridsportens tecken. Och den blev inte sämre av att LillyBelle och Pop både vann individuellt och med sitt lag från Pär Lagerkvistskolan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ibland funderar jag på om vi i ridsporten är medvetna om vilken märklig värld vi lever i. Jag skriver ”värld” och inte ”bubbla”, eftersom bubblor lätt spricker medan en värld i regel består. Vi i ridsporten lever i en helt egen värld, en värld vi själva skapat, satt reglerna för och fortsätter att bo i. Vi vet att vår värld existerar och vi är medvetna om hur den ser ut.

Vi vet också att det finns en annan alternativ värld långt därborta – den ”riktiga” världen – som vi tvingas närvara i när vi till exempel går till våra jobb, handlar på Ica eller pratar med utomjordingar, det vill säga pratar med människor helt utan hästintresse.

Ibland uppstår någon sorts gnistbildning där den värld vi själva skapat kolliderar eller i alla fall når någon sorts kontaktyta med den andra världen, där vanliga dödliga utomjordingar utan hästintresse håller till. Det blir ibland väldigt intressanta möten, när vårt perspektiv inifrån hästvärlden plötsligt står öga mot öga med den andra världens perspektiv.

Jag har i veckan haft en sådan upplevelse. Jag har sett in i utomjordingarnas perspektiv. Noterat människor i den ”riktiga” världen, vars liv kretsar kring annat än mockning, hoppning och säckpackning. Studerat de måttstockar människor utan hästintresse använder sig av när de betraktar sin värld. Det hela tog sin början i en text i Smålandposten, där min kollega Lelle hittat ett mejl i Växjö kommuns e-post när han gick sin digitala dagliga ”kommunrunda”, som det kallas när journalister går igenom offentlig post och handlingar i jakt på nyheter.

I kommunens inkorg låg ett brev från en förälder till ett fotbollsspelande barn. Föräldern ondgjorde sig i mejlet över att en av fotbollsklubben hans barn representerar kräver av sina fotbollsspelande barn att de säljer fem förpackningar strumpor för 200 kronor styck för att bidra till klubbkassan. De barn – eller rättare sagt barnens föräldrar – som inte vill sälja strumpor kan även, som ett andra alternativ, välja att köpa sig fria till en kostnad av 300 kronor.

Texten publicerades. Den socialades. Sedan blev det ett himla liv i kommentarerna på Facebook, där många faktiskt, med emfas, höll med den mejlande föräldern och tyckte att klubben ägnade sig åt business före fotbollsverksamhet. Det fanns även en relativt stor skara som försvarade klubben och tyckte det var självklart att barnen ska sälja strumpor, eftersom det annars lär leda till att klubben istället tar ut högre träningsavgifter för att gå runt ekonomiskt.

Snacka om kollision mellan två världar, kände jag. För det första undrade jag om jag verkligen läste rätt i kommentarfälten. Folk var verkligen ilskna i sin kritik mot klubben, fick det att låta som om det handlade om ett fräckt gaturån snarare än om försäljning av strumpor.

Hur kan man ondgöra sig över det här 2024? tänkte jag. Jag menar: Finns det något nytt i det här? Har det inte sedan bingolotternas tillkomst i början av 90-talet varit närmast ett obligatorium att var och en som tillhör en idrottsförening i den värld jag numera kallar för utomjordingarnas har haft krav på sig att sälja olika produkter?

Jo, det skulle jag vilja påstå.  

Så vad bråkar folk om?

Min andra tanke var: 300 spänn för att köpa sig fri. 300 spänn. Det är ungefär kostnaden för en start i en Lätt B i den värld jag befinner mig. Kollision. Perspektivkaos. Jag beslutade mig för att ta det ett steg till. Jag tog upp mobilen, letade upp numret till ordföranden i den utskällda klubben och tryckte på uppringningsknappen.

Jag tänkte: Om upprördheten över att sälja strumpor är så stor – ja, då kanske klubben tar ockerpriser även när det gäller den del av föräldrarnas bankkonto som bekostar tränings- och medlemsavgifter för barnen.

Ordföranden svarade och efter lite rundsnack ställde jag en direkt fråga:

”Om jag skulle sätta min 14-årige son i er verksamhet – vad skulle det kosta mig för ett års träning och seriespel för honom?”

Svaret: 2 500 kronor. I det inkluderas medlemskap i klubben samt 1-5 träningar i veckan under 45 av årets 52 veckor. Utöver alla dessa tränarledda fotbollspass ingår dessutom seriespel i en lagserie med både hemma- och bortamatcher.

Allt detta hade alltså kostat mig 2 500 kronor.

Jag låter siffran ligga kvar här.

Du kan själv göra matematiken.

För vad räcker den summan till i den värld vi tillhör?

Sex starter? Fem lektioner för tränare? En uppstallning på ett meeting?

Att det kostar att köpa och ha häst är en parentes i just det här sammanhanget, liksom kostnader för foder, utrustning och allt annat vi köper till våra ryttare och hästar. Jämförelsen gäller vad ett års TRÄNING och TÄVLING kostar – och krocken är total. Det är verkligen som att jämföra jorden med en planet långt bort i en främmande galax.

Tanken svindlar när perspektiven från två världar krockar, med följden att jag ser allting dubbelt och tänker dubbla tankar.

Den ena hjärnhalvan tänker: ”Sluta gnäll över lite strumpor när ditt barn kan träna fotboll under ett helt år till en kostnad av drygt 200 kronor i månaden”.

Den andra tänker: ”Hur galna är vi i v-å-r värld när det vi betalar för en uppstallning motsvarar kostnaden för att träna och spela fotboll under ett helt år?”.

Jag hade med glädje sålt lite strumpor om det var Angelo eller LillyBelle som tränat och spelat i den där klubben. Å andra sidan har jag, trots att jag vet att ridsporten lever i en egen galax, svårt att förstå hur mycket pengar föräldrar till ridande barn tvingas punga ut med bara för att barnen ska KUNNA tävla. Jag kanske skulle mejla kommunen och klaga men är osäker på om de ens skulle förstå vad jag menar. De lever ju i en annan värld än jag.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När jag skriver det här har jag precis loggat ut från en digital snabbutbildning tillsammans med ett tiotal andra sportjournalister. Utbildningen handlade om vår nästa stora satsning: avancerad dataanalys inom fotbollen. Kursledaren, som är grundare av det företag som tillhandahåller tjänsten,  höll på i en halvtimme. För mig och de andra var det som att se någon öppna dörren in till en skattkammare.

Plötsligt kan vi se inte bara det uppenbara; antal mål, antal målgivande passningar, antal frisparkar och procentuellt bollinnehav. Plötsligt får vi tillgång till alla de cirka 3000 händelsepunkter som en genomsnittlig fotbollsmatch innehåller. Vi kan bryta ner datan och skräddarsy den enligt egna önskemål. Vi kan jämföra spelares prestationer med varandra, gå igenom hur en viss spelare rör sig under matcherna och sedan trycka på en knapp för att få dataanalysen nedladdad i form av ett snyggt spindeldiagram, stapeldiagram eller något annat visuellt alternativ. Snacka om mervärde, både för oss och för våra läsare.

Det här är ingenting nytt. Klubbarna i de stora fotbollsligorna har sedan länge suttit på den här typen av information och haft ensamrätt på den. Nu får även vi, och därmed även de som läser våra texter, tillgång till den.

Hockeyn, som var först ut med AI-data, har varit mer generös med att dela med sig. Där har vi sedan länge kunnat ta del av den avancerade statistiken, som i Sverige funnits i snart tio år. Att studera underliggande hockeysiffror, framtagna med AI, är vardag för mig. Det är ett enormt hjälpmedel, som ofta ger en helt annan bild av ett lag eller en spelare jämfört med hur man upplever det med blotta ögat. Den statistiska revolutionen inom idrotten har pågått under en ganska lång tid och utvecklas hela tiden.

Den digitala utvecklingen har fött en del funderingar hos hästmänniskan i mig under de senaste åren. Funderingar som kan kokas ner till en och samma fråga:

Varför har den statistiska revolutionen inte nått ridsporten?

För den som vill veta mer, få ett händelseförlopp förklarat för sig eller ta del av vilka exakta linjer Henrik von Eckermann tog när han vann VM-finalen finns mig veterligen inga data alls. Även på den högsta nivån, bland toppryttarna själva, är det i princip bara kameran i den egna telefonen eller paddan som är deras enda analysverktyg. Jag tycker att det är häpnadsväckande.

För ju mer jag lär mig om ridsport, desto mer inser jag hur svårt och absurt avancerat det är. Jag känner också att det finns massor av saker man i-n-t-e ser som man verkligen skulle vilja veta.

Vilken ryttare rider till exempel kortast väg i snitt, utslaget på ett års tävlande?

Det skulle jag vilja veta.

Vilken häst är skickligast på att ta sig över en bom med minsta möjliga marginal?

Det skulle jag också vilja veta, liksom vilken topphäst som ligger högst upp i luften över ett hinder.

I vilket skede under ritten avgjordes en viss omhoppning – och vilket ekipage var snabbast efter de två första hindren?

Ovanstående statistik är inte ens speciellt avancerad och borde med lätthet redan i dag kunna finnas till allmän beskådan. Men ju mer jag letar, desto mer inser jag hur fattig ridsporten är på statistik som inte handlar om tidtagning i tv-rutan och andra basicgrejer som funnits i alla år.

Medan lagsporter som fotboll och hockey, men även individuella sporter som golf och tennis, tävlar om att samla information med hjälp av modern teknik är känslan att ridsporten inte har mycket mer än filmklipp och den den gamla hederliga magkänslan till sin hjälp som analysverktyg.

Det är märkligt. Toppidrott i dag handlar nämligen mycket om den i många fall sanningsenliga reklamsloganen ”den som vet mest vinner mest”. Med tanke på hur många parametrar till exempel en femstjärnig 1,60 består av kan jag tänka mig att världens toppryttare skulle dregla över ett datamaterial som liknar det andra sporter tagit fram. Men konstigt nog finns det egentligen ingenting.

Glöm heller inte den allt viktigare ”fun fact”-aspekten. Mervärdet. Publiken som betalar dyra pengar för att besöka stora tävlingar får egentligen inte mycket information om de ridande ekipagen, förutom namnet på ryttare och häst. Här borde de stora liveskärmarna och mediakuberna pyntas med spännande statistiska fakta om ekipaget. Att bjuda publiken på merinfo skapar sedan länge ett extra stort buzz i andra sporter och jag är övertygad om att det skulle bli en given succé även i ridsporten om det bjöds på lite snackisfakta som plusmeny på biljetten.

Jag har inte ens hört talas om något företag som försökt, som sett behovet av avancerad statistik i ridsporten och testat marknaden. Det närmaste och mest intressanta jag känner till inom området statistik i ridsport är Equiratings. Med hjälp av ett system, byggt på det system som används inom schackanalys, levererar Equiratings förutsägelser om vem som har störst chans att vinna en viss tävling. Under Gothenburg Horse Show i vintras prickade Equiratings exempelvis in tre av fyra vinnare. Hade inte Lars Kersten slagit till med sitt unga livs bästa runda hade de satt den fjärde också: Henrik och Kingen.

Kanske blir det Sam Watson, irländsk mästerskapsmedaljör i fälttävlan och grundare till Equisport, som tar ridsporten in i den statistiska revolutionen.

Jag hoppas.

Frågan är inte om utan när även ridsporten tar det digitala språnget.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.