Det finns så otroligt mycket fint och unikt med ridsporten. Den är könsmixad, saknar helt åldersfixering och erbjuder tävling på så många olika nivåer att det finns någon nivå som passar alla. Den både erbjuder och kräver samspel med ett stort djur och med det följer ansvar och empati som ryttaren har med sig hela livet.

Nu saknar jag data och siffror men jag kan heller inte tänka mig att det finns någon annan idrott där föräldraengagemanget är större, räknat i antal timmar, än vad den är i ridsporten. Detta stärker även samspelet mellan förälder och barn. Dessutom innebär all den tid barnen lägger ner på sina hästar att det blir mindre tid över för att… tja, ränna på stan och kanske hitta på dumma saker.

Dessutom är ridsporten så mångfacetterad att jag helt säkert skulle missa någon disciplin om jag skulle försöka mig på att reda ut alla grenar som sticker ut från dess enorma träd av olika möjligheter till utövning. Det ger i sin tur upphov till att du stiftar bekantskap med nya tränings- och tävlingsformer. Ridsportens ”bucketlist” tar liksom aldrig slut och i helgen som gick var det dags för mig och för hela vår familj att bocka av ännu en liten milstolpe.

För första gången någonsin har jag nämligen sett ett av mina barn tävla i dressyr. Det handlar som ni vet nästan bara om hoppning hos oss, men då och då dyker det upp något nytt på repertoaren. För två år sedan var det pony equitation som var årets nyhet för mig och förra sommaren introducerades jag för Sugar Cup med den härliga terrängen. Och nu kan jag alltså även bocka av dressyr som ponnyförälder.

Dessutom bjöds jag på en hel del nostalgi när jag, mycket förvånad, fick höra vilken tävlingsplats som gällde för dagen: Theleborgs Ryttarsällskap, en Växjöklubb som gick i konkurs för ett par år sedan men vars fina moderna anläggning tagits över av kommunen. Genom kommunen har i sin tur Växjö Ridklubb, som knappast är känd som någon tävlingsförening, hyrt in sig på Theleborgs anläggning.

Ni som hängt med mig under hela den här bloggresan vet att jag skrivit en del om just Theleborgs Ryttarsällskap. Det var där barnen gick på ridskola, där de blev förälskade i olika ponnyer, där de hängde på pizzakvällar och spökaftnar och – när modet besegrade rädslan – sov över uppe på loftet under skolloven.

Minnena svämmade över och jag slogs ännu en gång av den plågsamma insikten att åren verkligen rusar iväg. Därför var det lite bitterljuvt att se denna ödeanläggning blomstra, om än bara för en dag. Men det blev en bra dag. En dag där jag för första gången fick se min dotter genomföra ett dressyrprogram i en officiell tävling, en Lätt B:1. Så här i efterhand kändes det extra skönt att inte bli alls så ohälsosamt nervös som jag och andra ponnyföräldrar alltid blir när vi ser våra telningar på en hästrygg.

Den som ökar sin kunskap ökar ju sin plåga, för att citera Bibeln, och som tur är gäller även det omvända: ”Ju mindre du vet, desto roligare har du”. Att titta på LillyBelles dressyrprogram var ju ingenting, eftersom jag omöjligt kan bedöma de små detaljerna som bara ett tränat öga kan upptäcka.

Det blev därför några extremt lugna minuter och därefter en väntan på resultatet. Det var i sig inte imponerande, men både LillyBelle och alla vi andra var väldigt nöjda, både med dagen, prestationen och inte mints för tävlingsplatsen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Fåglarna kvittrar glatt utanför mitt fönster, morgnarna med frost blir allt färre och framåt lunchtid bjuds vi numera på tvåsiffrigt antal plusgrader så gott som dagligen. Det är en bra tid på året, en tid att uppskatta, en tid som föder hopp. Jag gillade våren långt innan jag blev ponnypappa men efter barnens inträde i den tävlingsaktiva delen av ridsporten har jag kommit att älska april ännu mer. Det är månaden då utomhussäsongen drar igång på allvar.

Jag har absolut ingenting emot tävlingar under tak, men anledningen till att de ens existerar är att vi är Sverige och inte Florida och i Sverige måste vi gå in under tak under ett helt halvår för att utöva ridsport. Jag mår alltid dåligt när jag kör förbi en utomhusanläggning när snön yr och allt ligger öde. Kanske är det därför just den här tiden är så fylld av hopp och glädje. Vetskapen om att den enkla tävlingssäsongen snart är här med sina meetings och med sol, bad och grillning mellan starterna. Delen av säsongen då du inte behöver skrapa rutorna innan avfärd eller vara rädd för att slira i moddsträngarna på vägarna. Den delen av säsongen har börjat nu och får vår del innebar det en utflykt till ett av våra absoluta favoritställen på jorden.

Aneby.

Jag vet inte varför jag, vi och så många andra dras till Aneby som myror till en smältande isglass. Aneby är en liten fluglort på kartan – en oansenlig kommun på Småländska Höglandet med 6 000 centralortsinvånare och som är känt för… absolut ingenting. Här finns inget Astrid Lindgrens värld att besöka, som i Vimmerby eller något Ikea som givet extrastopp, som i Älmhult.

I Aneby finns ingenting att se.

Förutom Anebyortens Ridklubb.

Det räcker.

Jag undrar faktiskt om de politiker som styr Aneby kommun vet hur mycket PR dess ridklubb gör för den i övrigt minst sagt osynliga orten. Jag kan bara hoppas att de som styr också ser till att stötta klubben rikligt ekonomiskt.

Varför så många älskar Anebyortens Ridklubb?

Svårt att svara på. Som vanligt är det många små ingredienser som skapar en välsmakande helhet. En sak är avstånden, eller bristen på avstånd. Här ligger allt samlat på ett ställe, med bekvämt gångavstånd tillbaka till parkeringen. Du rör dig hela tiden runt banan, vart du än är på väg, och du kan egentligen följa tävlingarna oavsett var du befinner dig på området.

Utbudet av mat är en annan detalj som absolut inte ska underskattas. Ett klent utbud ger färre återvändare, så är det bara, och i Aneby hittar du en oväntat bred meny av luncher och godsaker; frallor, sallader och nygrillade hamburgare kompletteras av en thaivagn med olika rätter att välja på. Varken jag eller någon annan i familjen har någonsin haft anledning att klaga på maten i Aneby. Tvärtom.

Anebyorten har dessutom ofta den goda smarta smaken att erbjuda klasser som både passar nybörjaren som vill testa en Lätt E och upp till den som vill sätta ett kval i Medelsvår A. Det ger en skön spännvidd mellan ungt/oerfaret och tonårigt/mer rutinerat i startfälten. Perfekt för till exempel två tävlande syskon med några års mellanrum.

Tävlingarna i Aneby är även publikvänliga på så sätt att du aldrig riskerar att bli utan plats. Det finns en stor kortsidesläktare där många får plats. Vid ena hörnet mot långsidan finns det lite finare sittplatser med bord, stolar och parasoll, där du om du har tur kan avnjuta din lunch och följa spänningen från bästa plats. På andra långsidan, noterade jag nu, har klubben investerat i ett gäng nya fina bänkar.

I sekretariatet sitter en alltid lika trevlig personal, som tålmodigt svarar på frågor och hjälper till, och en våning upp sitter domarteamet och ser till att allt flyter på enligt tidsschemat. Att hela anläggningen dessutom ligger nere i en ”gryta” med Anebysjön som närmaste granne gör det hela pittoreskt och inbjudande.

Här har vi trivts sedan första sekunden vi först kom hit och denna lördag trivs vi lika bra – jag, LillyBelle, Angelo, Tom och Sigge. Det är lätt A som gäller för båda ryttarna. LillyBelle och Sigge sätter sin nolla och är därmed klara för ”Ungponny-SM” (jag har aldrig hört någon människa SÄGA SvRF Ungponny, som tävlingen egentligen heter) medan Angelo och Tom gör en fin runda men ser en bom falla till marken.

Utomhussäsongen är igång – och det en extra skön känsla att premiären skedde i Aneby.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Grönt kort. Det finns i lite alla möjliga sammanhang. Min enda personliga erfarenhet av grönt kort är när jag en gång för många år sedan ville börja spela golf. Eller rättare sagt: Jag hade spelat en hel del på pay and play-banor, var om jag får säga det själv ganska bra på det och ansåg med rätta att jag inte behövde avlägga vare sig teoretiska eller praktiska prov för att få spela. Jag löste det smidigt genom en kontakt som kände en golfinstruktör som under några timmar gick igenom allting med mig och där jag som avslutning klarade uppspelningen galant (bland annat slog jag till med ett par på ett par 3-hål).

I ridsport finns inga genvägar till gröna kort, har jag förstått. Här sitter man under flera dagar och korvstoppar i sig kunskap både digitalt och fysiskt innan man skriver upp och blir godkänd, registrerad och kan titulera sig godkänd tävlingsryttare. Det är sådant alla som vill tävla måste göra och jag minns att LillyBelle och Angelo gick sin kurs för några år sedan och att det gick bra.

Men det finns tydligen andra kort att ta inom ridsporten. Förra sommaren valde LillyBelle att för första gången pröva terräng-vingarna i form av Sugar Cup tillsammans med Rosie. Det var en härlig upplevelse att få vara med om och för det krävdes inget grönt kort. Om hoppning är ridsportens heliga graal är terrängridning definitivt dess vilda västern, med fart, fläkt och flow genom fasta hinder i skog och mark och med känslan av att det skulle kunna vara… ja, en scen i en västernfilm. Fälttävlan i allmänhet och terrängdelen i synnerhet känns som ett roligt och lite friare komplement till den avgränsade hoppbanan.

Idrottsvetare och forskare har i alla tider predikat hur viktigt det är att barn idrottar mångsidigt istället för att tidigt specialisera sig på en idrott. Det har i alla tider också funnits många barn som kombinerar fotboll med hockey, innebandy med handboll, basket med friidrott och alla upptänkliga kombinationer.

Att göra detta som ryttare är svårt givet hur mycket tid du tvingas lägga på din sport när du har en häst eller fler att träna, ta hand om och ta hänsyn till varje dag. För att skapa mångsidighet inom ridsporten – vad kan vara bättre än att mixa sin hoppning med fälttävlan?

Så verkar LillyBelle tänka.

I alla fall har hon det senaste året hintat om att hon gillar specifikt terrängdelen och jag vet att Sugar Cup-deltagandet gav henne blodad tand.

Därför har denna vecka inneburit ännu ett möte med det gröna kortet. Officiellt heter det inte grönt kort, ska sägas, utan Fälttävlanskortet. Efter att LillyBelle tränat på en hel del saker var det i måndags dags för examination ute hos Esmeralda Gyllenswärd. Eftersom Rosie dragits med en lättare stukning (friskförklarad precis när detta skrivs, för övrigt) har hon generöst fått låna en annan C-ponny, Abbey, under förberedelsetiden. Provet genomfördes på ett mycket bra sätt och nu är LillyBelle Enestubbe godkänd fälttävlansryttare. Känner jag henne rätt har hon inte tagit det ”bara för att”. Det blir nog snart mer vilda västern härute.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Just nu befinner jag mig i den märkliga tid på året då jag lever i parallella världar. Det är vår och med våren kommer SM-slutspelet i hockey med matcher varannan dag och intervjuer och annan faktainsamling dagarna mellan matcherna. Råkar man dessutom bevaka ett lag som ser riktigt vasst ut i år vet man inte riktigt när livet inne i hockeybubblan slutar. När detta skrivs är ganska nyligen hemkommen från fyra hotellnätter i Gävle, där jag följt två matcher på plats mellan Brynäs och Växjö Lakers.

Kul att vara utsänd där det händer, förstås, i det jag för alltid kommer att tycka är världens roligaste jobb. Samtidigt drabbas jag av den evigt filosofiska frustrationen över att inte kunna befinna mig på två ställen samtidigt, uppblandat med den lika klassiska känslan av FOMO, fear of missing out, rädslan över att missa någonting viktigt.

FOMO-känslan visade sig stämma väldigt väl med det som utspelade sig i verkligheten hemma i Växjö, där det äntligen var tävlingsdags igen på hemmaplan. Både Angelo och LillyBelle fanns med i startlistorna. Men fysisk utgångspunkt från Gävle fick jag nöja mig med att betrakta det hela digitalt i närtid och visuellt i efterhand. Jag gillade det jag såg, kände tydliga FOMO-känslor när resultatlistorna började klarna för att slutligen bli definitiva. Den här helgen var Angelos och jag unnar honom det enormt efter att hans slit och stenhårda arbete med D-ponnyn Tom börjar att ge frukt. Det syns så tydligt att de gillar varandra och på hemmaplan i Växjö svarade de för lysande föreställningar.

De inledde med att vinna ackumulatorhoppningen i Lätt B.

De fortsatte med seger i Lätt B+-klassen.

De avslutade med att sätta sin första Lätt A-nolla, där de slutade tvåa.

Som grädde på moset tog de hem hela meetingpriset.

En fantastisk helg som bådar väldigt gott inför fortsättningen av 2026.

LillyBelle? Hon fick kämpa men gjorde det bra. Tillsammans med Poppis, som hon börjar hitta tillbaka till formen med, blev det en seger i Lätt C och ett snöpligt riv som stoppade dem från vinst Lätt B-ackumulatorn. Med sin busige sexåring Sigge satte hon det sista LB-kvalet och provade sedan på att hoppa avdelning A där det blev fyra fel i Lätt C+ och sedan åtta fel i Lätt A, avdelning B. En bra början på någonting jag tror kommer att bli fantastiskt.

Nu är Växjö Lakers klart för SM-semifinal efter att ha slagit ut Brynäs med 4–1 i matcher. Därmed är jag tillfälligt ute ur slutspelsbubblan fram till på onsdag när det är dags att kasta sig rakt in i nästa matchserie. Nu ska jag njuta av en glad påsk och detsamma önskar jag er!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ett väl fungerande förbund finns till för sina medlemmar. Medlemmar finns aldrig till för ett förbund. Det är snarare så att medlemmarna är förbundet eftersom inget idrottsförbund existerat om dess hjärta, idrotten, saknade medlemmar.

Det kan vara värt att tänka på, att de som bestämmer i svensk idrott gör det på mandat av sina medlemmar och bör se sig själva som en leverantörer av det medlemmarna vill ha.

Den senaste tiden har lärt oss att det finns både dåliga och goda exempel på hur detta ansvar fungerar i praktiken.

Denna vecka har innehållit ett mycket bra exempel på att det lönar sig att höja sin röst, reagera på ett fattat beslut och kräva att det rivs upp. Avsändaren är i detta fall Avelsföreningen Svensk Ridponny och adressaten för skrivelsen Svenska Ridsportförbundet. Skrivelsen landade hos förbundet för drygt en vecka sedan, där avelsföreningen lugnt och sansat på punkt efter punkt uttrycker och motiverar varför de nya ändrade kvalreglerna till, och genomförandet av, finalerna SvRF Ungponny omedelbart bör ses över.

I skrivelsen betonas följande:

• Tidsförskjutningen när det gäller det nya SM-upplägget på närmare tre månader (från november till augusti) medför i sig en avsevärt kortare kvalperiod för ungponnyerna, vilket högst sannolikt kan leda till kvalstress hos både häst och ryttare.

• Finalerna rids vecka 32 och sammanfaller därmed inte med ponny- och children-SM, som brukligt är. Detta riskerar att tävlingens attraktionskraft minskar eftersom hästarna inte längre exponeras i den SM-miljö som annars är en naturlig mötesplats för tränare, uppfödare och ryttare.

Sagt, gjort och inskickat.

Responsen från förbundet: I det närmaste omedelbar. Redan i tisdags gick förbundet ut med att både reglerna för kvalet och tidpunkten för finalerna ändras. Dessutom helt i enlighet med skriftställarnas önskemål.

Istället för två godkända kvalrundor halveras kraven till att bara innehålla ett godkänt kval.

Istället för att tävla långt bort från den harmoniska och nätverkande SM-miljön kommer ungponnytävlingarna nu samköras med ponny- och children-SM, precis som det varit tidigare.

Jag tycker att det här är stort, att det förtjänar en liten applåd. Dels att förbundet agerar snabbt, tar till sig av konstruktiv kritik och direkt väljer att gå den klagande till mötes. Dels därför att förbundet äntligen verkar göra det välfungerande förbund gjort i alla tider: ha örat närmare rälsen för att snabbare kunna lyssna av och släcka bränder i tid.

Framför allt är det en signal, kanske på grund av tillnyktring, om att ”vi tar våra medlemmar på allvar”.

Vem vet. Kanske väljer förbundet även att lyssna på Tidningen Ridsports webbchef Lina Nydahl som i en krönika nyligen bad förbundets frontfigurer att skyndsamt sluta upp med bruket av det ständigt inflationsökande fluff- och floskelordet ”dialog” i var och varannan mening?

Vi kan ju hoppas.

Vad jag däremot vet är att både LillyBelle och hennes sprallige sexåring Sigge gör varsin stor tumme och hov upp för det nya ungponnyupplägget.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns människor som har förmågan att uttrycka åsikter nästan alla känner igen sig i, som kan göra det på ett sätt som inte går att feltolka och dessutom har ett sätt att skriva som manar till spontana nickningar och eftertanke.

Trots det enorma flöde av information, tyck och åsikter som svischar förbi oss varje dag i både traditionella och sociala medier är det ganska sällan den här typen av guldkorn vaskas fram ur den enorma mängden material.

Niklas Jonssons text är ett sådant undantag.

Hans ord är veckans utan jämförelse viktigaste och om du bara tänker läsa en enda text under det här veckoslutet och råkar ha missat Niklas text är det den du ska läsa.

Chansen är stor att du redan läst hans ord. De har redan publicerats både på Niklas Jonssons egen Facebooksida, på denna tidnings sajt och på Hippsons och har gillats, älskats och delats i en sådan omfattning att den i Ridsportsverige som inte ens upptäckt den förmodligen lever under en sten, vilket i sig är tämligen ovanligt för hästfolk.

I sin text gör Niklas Jonsson upp med den nidbild som ibland målas upp om ponnyföräldrar och som, med Jonssons egna ord, beskrivs som en ”högljudd, gränslös och osympatisk person som utan tvekan pressar sina barn för att kunna förverkliga sig själv”.

Om den typen av föräldrar finns?

Absolut.

Efter ett helt liv inom sport och allt jag sett, hört och upplevt vet jag att det enklaste sättet att på nära håll erfara hur galet det kan bli är att besöka valfri fotbollscup. Där, i gränslandet mellan två gräsplaner, står de. Föräldrarna som tycker det är dödsviktigt med spelsystem, att just deras unge ska få spela så mycket som möjligt och som inte tvekar en sekund att högljutt klaga och ilsket gestikulera mot en stackars oerfaren 15-årig domare som de tycker fattat fel beslut. På min att göra-lista som sportjournalist står bland annat att smyga runt under en hel cupdag och wallraffa, notera alla nedsättande kommentarer jag hör och sedan skriva en story om det.

Men finns den här typen av föräldrar i ridsporten?

Niklas Jonsson varken utesluter eller påstår det. Han konstaterar att ridsporten är ett tvärsnitt av samhället i stort men han gör också en väldigt viktig distinktion. Han pekar indirekt på ansvaret som aldrig går att köpa sig fri från som ponnyförälder. Det som skiljer vår sport från exempelvis bollsporterna är just detta: Känner du att du inte orkar/hinner/kan/vill engagera dig i ditt barns idrott behöver du faktiskt inte göra speciellt mycket mer än att skjutsa ditt barn till och från träningen. Där står redan tränare redo att ta hand om ditt barn, träningen genomförs utan din närvaroplikt och du hinner både hämta ut ett paket från Zalando och handla det nödvändigaste till middagen innan det är dags att hämta.

Ridsport fungerar inte så och det är den stora skillnaden för mig. I ridsport går du som förälder nästan runt och undrar om det är osunt att lägga så pass många timmar på ditt barns intresse att du får dåligt samvete gentemot den värld som befinner sig utanför din hästbubbla. Du är med från start till mål, du kan inte bara hämta och lämna utan du måste själv aktivt delta – i alla förberedelser, i själva genomförandet och inte minst i efterarbetet. Skillnaden mellan en häst och en innebandyklubba är ändå relativt stor, tror jag att vi alla kan enas om, och därmed skapas en enorm skillnad i ansvar.

Det är just i ansvarsdelen, tror jag, agnarna så att säga skiljs från vetet. Om du ägnar hela dagarna åt ansvar för ditt barns idrott – hur ska du då kunna förvandlas till den där skoningslösa föräldern som fanatiskt driver ditt barn framför dig?

Det är där ekvationen inte går ihop.

För att åter citera från veckans viktigaste text: ”Det jag ser är föräldrar som avstår sin zumbaträning eller torsdagens AW och istället packar bil och transport en mörk novemberkväll, kör mil efter mil till träningen och fryser röven av sig i ett kallt ridhus. Jag ser de som sitter i sekretariatet, dirigerar parkering, kokar kaffe och brer mackor i kafeterian på helgens tävling. Jag ser dom som väljer bort sin egen bekvämlighet och självförverkligande. Inte för sin egen vinning, utan för sina barns skull.”

Som ponnyförälder har jag sedan vintern 2019 regelbundet varit ute på tävlingar, vilket vid det här laget innebär hundratals totalt. Det betyder i sig att jag träffat, sett, hört och betraktat tusentals ponnyföräldrar och hur de beter sig under tävling. Det må kallas för en anekdotisk bevisföring men jag kan inte dra mig till minnes att jag känt ett behov av att klistra epitetet ”galen” på någon enda av dessa tusentals föräldrar.

Inte en enda.

Jag har sett tydlig irritation, jag har hört ordväxlingar som skett i affekt mellan föräldrar och barn och landat fel och jag har sett gott om besvikelse från både stor och liten. Men framför allt har jag sett ett outtröttligt engagemang och en gemenskap jag tror är svår att finna någon annanstans än i ridsporten.

Utan föräldrarnas engagemang vore ridsporten ingenting.

Utan föräldrarnas engagemang har vi ingen ridsport.

Och jag knycker avslutningen på veckans bästa text för att avsluta lika snyggt och sanningsenligt som Niklas Jonsson:

”I min värld är den absoluta majoriteten av ridsportföräldrar inte skurkar. De är människor som gör sitt bästa. Inte alltid rätt, men sitt bästa. Och inte allt för sällan, i mina ögon, är de riktiga vardagshjältar i det tysta.”

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ska inte påstå att jag vet särskilt mycket om Martin Luther, mer än det jag lärde mig i skolan och som därmed få anses ingå i vanlig allmänbildning. Jag vet att han är fader till den protestantism som än i dag utgör fundamentet i Svenska kyrkan. På en quizfråga skulle jag också kunna plocka fram både platsen, Wittenberg, och antalet teser, 95, som Luther spikade upp när han under 1500-talet modigt utmanade den katolska kyrkan.

Mycket djupare än så går inte min kunskap om Luther, men genom livet har jag snubblat över ett citat som tillskrivits samme reformator och som tilltalar mig.

Jag lyfter på hatten och går vidare.

Dessa ord lär Luther ha yttrat när han kört fast i något bibelord han inte kunde förstå eller tolka, med avsikten att släppa det, gå vidare och kanske förstå innebörden längre fram.

Att vara ponnypappa har få likheter med att vara reformator av världens största religion, men behovet av att lyfta på en imaginär hatt och gå vidare finns där definitivt.

Från det att jag för snart tio år sedan öppnade dörren in till den fullkomligt snurriga värld som ett liv i daglig närkontakt med hästar erbjuder har jag bildligt talat lyft på hatten så många gånger att jag haft träningsvärk om jag gjort det bokstavligt.

• Lära sig att mocka ordentligt.

• Sätta på ett träns.

• Packa rätt mängd hö i säcken med rätt färg.

• Lära sig helt okända och overkliga ord som martingal, vojlock, longering, cavaletti, blockhalt och bläs.

• Att det inom ridsporten så malplacerade snacket om Kevin Bacon inte handlar om skådisen från 90-talet utan en ridgubbe som startat ett ridsportmärke.

• Att Isabell inte bara är ett kvinnligt namn utan även en hästfärg.

• Förstå varför alla tillbehör kostar så mycket och få förklarat för sig varför det likväl är självklart och fullt motiverat att köpa dem.

Allt detta har jag lärt mig genom att följa Martin Luthers enkla lifehack: lyfta på hatten, gå vidare och sedan hoppas på att läget klarnar genom nya insikter och hårt pluggande av nya ord och uttryck.

Men inga träd växer till himlen och inga tips och trix fungerar på allt, inte ens Martins.

Det finns ett område där jag förgäves lyft på hatten i alla år och gått vidare utan att bli en klokare människa. Tvärtom ses jag, inte utan viss rätt, av samtliga övriga familjemedlemmar som mer och mer dum i huvudet ju längre tiden går.

”Det fattar du väl att du måste sätta på ett 200-grams?”

”Han ska ha en liner också, det har vi ju sagt!”

”Nej, hon har det lila med gröna detaljer, inte det mörkblåa med vita!”

”Det bruna? Det ligger ju någonstans därinne, du får väl leta!”

Min fattningsförmåga när det gäller hästar upphör vid täcken. Jag förstår grejen med täcken precis som jag förstår vikten av att klä sig när det är kallt eller regnigt ute. Men jag lär mig aldrig vilken häst som ska ha vilket täcke, hur mycket det ska väga, om det ska vara fler än ett täcke, om det ska kopplas ihop med en halsdel, när denna del ska tas av, hur tjockt täcket ska vara vid varje given situation, när linern ska in i bilden.

Stalltäcken, utetäcken, ländtäcken, svettäcken, fleecetäcken, skrittäcken – jag får inte ihop det hur mycket jag än lyfter på min hatt och hur mycket jag än försöker plugga på. Det enda som är glasklart för mig är det självklara: när det regnar bör en häst ha ett regntäcke på sig och när knott, flugor och andra helvetiska flygande saker dominerar luftrummet är det djurplågeri att inte utrusta sin fyrfoting med ett insektstäcke kombinerat med en flugluva.

Då är det enkelt.

Då agerar jag.

Då gör jag rätt.

Resten är ett enda virrvarr av kombinationer och kunskaper som vägrar sätta sig i min hjärnbark. Då hjälper inte ens Martins lifehack. Och nej, alla ni som i all välmening tror att ni enkelt kan lära mig grundläggande täckeskunskap: Det går inte. Jag är ett hopplöst fall. Jag är till och med lite stolt över det, på samma sätt som vissa gamlingar kan gå runt och skryta om att de minsann ”inte kan lära sig det här med datorer”.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vet inte med er, men jag har svårt att släppa ridsportens utan jämförelse hetaste och mest kontroversiella ämne sedan… jag vet inte ens när. Ja, jag dröjer mig fortfarande kvar vid beslutet om den 13-årsregel som detonerade i december och vars smäll ännu ekar i korridorerna på Strömsholm.

Det har nämligen hänt någonting väldigt intressant i just detta ämne i en annan sport som jag ofta refererar till och jämför med, nämligen hockeyn. Sedan hockeyförbundet 2016 i praktiken införde förbud mot serietabeller och annan statistik har cuper och matcher spelats utan egentlig målräkning. Barnen har förstås haft koll och räknat målen själva i smyg men formellt existerar inga cupresultat för de yngsta. Att budskapet efter regelns tillkomst blivit att det är fult att tävla är något till och med hockeyförbundet erkänt i efterhand.

Det har i sin tur skapat en stor marknad för privata aktörer, så kallad selectverksamhet, som erbjuder exakt det klubbarna som är underställda förbundet inte får göra. Nämligen cupspel med målräkning, tabeller, statistik och utdelade pokaler till vinnande lag. Dessutom erbjuds specialträning, läger utomlands och till och med landslagsspel i svensk tröja mot andra nationer från tio års ålder.

Jag skrev för övrigt en krönika om det här i Ridsport för ett par veckor sedan om ni vill läsa. Min poäng i krönikan är att det ett förbund väljer att förbjuda skapar ett tomrum och en marknad som någon annan drar nytta av och tjänar pengar på. Ett förbud i ridsporten skulle på samma sätt öppna dörren för liknande privata initiativ, där ridsportförbundet, precis som hockeyförbundet, skulle bli konkurrensutsatt helt i onödan. Tar du bort SM och ett antal rikstäckande cuper och lagtävlingar kan du vara säker på att det kommer att dyka upp privata alternativ.

Under sportlovet som nyss passerade skedde någonting unikt i svensk hockey.

En klubb trotsade reglerna och utmanade förbundet genom att bjuda in till en cup där man både räknade mål, utsåg en vinnare i varje match och även lät de två bästa lagen spela final och göra upp om förstaplatsen.

Klubben är Växjö Lakers, en av landets största och mest framgångsrika och dessutom klubben jag själv bevakar dagligen.

Det som hände efter cupen var att en förälder till ett av barnen gjorde ett inlägg på sociala medier där Växjös arrangemang hyllades. Det ledde i sin tur till att någon skvallrade till Smålands Ishockeyförbund, som sedan dess skickat en skrivelse till Växjö Lakers. Klubben måste nu besvara ett antal frågor om varför man trotsade förbundets ramverk för cupspel och riskerar att bestraffas för tilltaget.

Jag pratade i onsdags med klubbens vd och utvecklingschef. Båda medgav att draget att utse en cupvinnare gjordes just för att utmana förbundet, skapa debatt och i slutändan få till stånd en tillbakadragning av beslutet från 2016.

När jag frågar utvecklingschefen hur långt klubben är beredd att gå för att utmana regelverket svarar han:

”Jag och vi skulle kunna gå väldigt långt, därför att vi tillsammans behöver utmana det här systemet”.

Den ängslighet som för tio år sedan tvingade fram 13-årsregeln inom våra största lagsporter, med syftet att motverka stress, är i dag ersatt av en helt annan mentalitet. Knappt någon jag pratat med de senaste åren tycker att beslutet fått positiva effekter. Tvärtom har konkurrensen från de privata initiativen – selectverksamheterna – skapat en stress hos både föräldrar och barn att man ”måste” åka på selectläger och cuper för att ha en chans att lyckas.

Fram till i december 2025 var ridsporten – som till sin natur är annorlunda och bedrivs på ett helt annan sätt än lagidrotterna – en av få sporter som gick mot wokeströmmen, inte föll för ängsligheten utan lät alla barn som ville tävla obegränsat. Att sedan införa en 13-årsregel samtidigt som klubbar i andra idrotter nu öppet utmanar samma regel – det är ingenting annat än definitionen av taskig tajming.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Gothenburg Horse Show. Scandinavium. 2026. Så många tankar. Så svårt att tvinna ihop dem till en vacker fläta, men jag ska göra ett försök.

Det första jag kommer att tänka tillbaka på om 20 år när jag pratar med mina älskade barnbarn som glad pensionär är naturligtvis förmånen och tacksamheten över att ha fått uppleva inte bara en utan två finaler i Sverigeponnyn under min tid som ponnypappa.

Angelo blev femma 2024.

LillyBelle tvåa 2026.

”Det var tider det” kommer jag att säga när barnbarnen frågar. ”Er pappa och mamma kämpade så fint, de red så bra och det var det absolut största de fick uppleva som barn. Och vet ni, det var stilbedömning i Sverigeponnyn och de fick jättehöga poäng för sättet de red på”.

Så kommer det att bli. Så kommer jag att se tillbaka. Så stolt kommer jag fortfarande att vara.

Jag känner att Sverigeponnyn gör någonting med en. Man drabbas av någonting när en av Sveriges mest klassiska arenor är utsåld och fullpackad med 12000 på läktarna för att titta på barn som rider. Vetskapen om att ett av barnen är ditt eget – det går nästan inte att ta in. Att som bonus dessutom få se sin dotter sätta sig på samma presskonferenspodium där världseliten nyss suttit skapar en känsla av obestämbar overklighet.

Premier League-arenan Old Trafford i Manchester kallas i folkmun för det oerhört vackra namnet Theatre of dreams och när det gäller svensk ridsport skulle jag vilja klistra samma epitet på Scandinavium. Det är Drömmarnas teater, inte bara för mina barn utan för ryttare i alla åldrar. Det är där både unga lovande liksom äldre mer okända namn kan få chansen och ta den. Jag minns Josefin Torells oförställda glädje under GHS förra året när hon slog igenom som U25-ryttare. Jag minns hur tacksam Carl-Walter Fox var över att hans dröm gått i uppfyllelse.

I år såg jag ren äkta glädje hos skickliga hästutbildaren Anna Olsson, 49, som för första gången fick uppleva drömmen om Scandinavium genom att i sin debut på nivån sluta femma i självaste Gothenburg Trophy.

Att se Malin Baryard Johnsson och Indiana äntra Scandinavium – vem vet, kanske var det sista gången? – var också det en exklusiv ynnest. Bara hon, Peder och Henrik har förmågan att skapa total tystnad när de rider inför fullt hus i Sverige. Bara de tre kan få tiden att stå still, få publiken att höra sina egna hjärtslag. Att årets GHS-söndag gick från sin största totala tystnad till dess mest glädjevrålande tokjubel när Malin säkrade en plats i omhoppningen och därmed räddade det svenska hoppet – det kändes nästan förutbestämt i Drömmarnas teater.

Det finns ett antal stortävlingar i Sverige. Falsterbo är alltid Falsterbo och det som numera heter Strawberry men många fortfarande kallar Friends lyser upp varje trist och mörk höst – men båda står sig slätt jämfört med Scandinavium med sin snart halvsekellånga historia av magi och drömmar. Från världscuppremiären 1979, genom 80-talets Hugo Simon- och John Whitaker-hysteri (gubben var bara hundradelar från omhoppning i världscupen nu, som 70-åring!) fram till eran med RGB, Henrik, Peder och Malin – det går inte att konkurrera med. Det är oslagbart. Det största vi har.

Värt att notera är att ingenting av detta hade varit verklighet utan en solid organisation. Sist men inte minst vill jag beröra detta faktum: Det flyter alltid på i Scandinavium. Jag vet inte riktigt hur det går till eller hur de gör men alla dessa hundratals volontärer, funktionärer, tävlingsgeneraler, banbyggare är alltid lika tillmötesgående, glada och hjälpsamma. När du kommer till Scandinavium känns du som en alltid lika välkommen gäst. Det känns som att just din närvaro är uppskattad, att just du betyder någonting. Därför är det inte konstigt att man, oavsett tid på året, ofta går och längtar till nästa besök på Drömmarnas teater.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är fortfarande någonting med Sverigeponnyn som gör genuint ont i mig. På samma sätt finns det fortfarande en substans som tillförts den här tävlingen som gör den till en upplevelse, så enastående att det är svårt att beskriva i ord.

Jag har på denna sajt beskrivit båda dessa psykiska tillstånd och kommer att göra det även den här gången.

Det som gör ont är skoningslösheten som finns ingraverad i tävlingens format.

Att 36 lyckliga unga ryttare från hela Sverige kvalar in till Sverigeponnyn är inte skoningslöst. Kval är vad det är, alla kan inte få plats och det är ingen mänsklig rättighet att få tävla i legendariska Scandinavium.

Det skoningslösa är vad som händer de 36 på plats i arenan.

Ingen av dem ges minsta möjlighet till ett enda misstag.

EN fallen bom efter fem sekunder är en returbiljett hem till Stockholm, Tranås, Karlstad, Umeå eller var man nu bor till vardags.

Ingen warm-up-tävling.

Ingen andra omgång.

Ingenting.

Och det efter kanske daglig träning under fyra månader inför Den Stora Tävlingen.

Känslan av skoningslöshet upplevde jag för två år sedan när Angelo var en av de inkvalade. Jag beskrev här ingående att det var mitt livs mest fysiskt nervösa upplevelse att se honom ta sig an banan. Snälla, låt honom komma i mål utan riv eller stopp, var min enda bön. Jag blev bönhörd den gången och Angelo tog sig till final där han slutade femma med sin Armathwaite Rosie. Känslan att han var en av de tio lyckliga som fick uppleva ytterligare ett par dagar i Göteborg och rida finalen inför fullsatta läktare var euforisk.

Inte främst för min egen del utan för Angelos, att han fick uppleva det.

Jag hade precis kommit över den känslomässiga berg- och dalbanan i somras när LillyBelle plötsligt slog till i sitt kval och blev klar för Scandinavium hon också. Även den här gången med fina Rosie, som hon ärvt av Angelo.

Jag har ända sedan jag för några år sedan började filosofera kring det skoningslösa med Sverigeponnyn skissat på hur jag tycker att formatet borde ändras.

• Jag skulle till exempel gärna se någon form av inledande förtävling av samma modell som används under Pony Trophy-tävlingarna på Elmia. Där går alla till final men finalen föregås av en semifinal i A:0/A/0 för att alla ska få komma in i det, skaka av sig nervositeten och till och med ha råd med en misslyckad runda.

• Om inte det går att införa i Sverigeponnyn (kanske problematiskt eftersom det är inverkan) har jag tänkt på att de tio bästa ekipagen som går till final skulle kunna utökas med två lucky loser-platser.

Det vill säga: Efter de tio direktkvalificerade låter man de två kvarvarande som har högst inverkanspoäng rida finalen, även om de råkat ha ett pet eller ett stopp. Enbart poängen ska avgöra dessa två platser.

Två väldigt bra förslag, om jag får säga det själv. För en vecka sedan nämnde jag båda förslagen för LillyBelle när vi satt vid frukostbordet. Jag trodde att hon skulle sympatisera med mig. Trodde att hon skulle se positivt på de föreslagna ändringarna. Det gjorde hon inte.

”Men pappa! Det SKA vara svårt” väste hon i en ton vars irritation inte på något sätt gick att ta miste på.

Är det bara vuxentankar att Sverigeponnyn är skoningslös?

Kanske.

När jag tänker efter har jag aldrig hört något ponnybarn klaga över upplägget. Däremot har jag sett mycket tårar och besvikelse, men det ser man å andra sidan lika mycket av oavsett tävling.

Hursomhaver, denna torsdag är jag tillbaka.

Samma plats, samma tävling, samma ponny, annat barn.

Känslan?

Inte alls på samma nivå som 2024, märker jag direkt.

Det måste vara rutinen, alla intryck och all nervositet från för två år sedan men jag känner mig otroligt nog inte speciellt nervös.

Istället är det Angelo, kopian av mig själv, som reagerar som jag gjorde 2024. När jag sitter på första parkett och hoppas på LillyBelle upplever jag inte den där skräckfyllda känslan i magen från förr. Jag är tvärtom ganska cool och skakar inte ens.

Det gör Angelo.

Han vågar inte titta på ett enda hinder som LillyBelle och Rosie tar sig an utan blickar rakt ner i betonggolvet.

När hon klarar sista hindret breder lättnaden och glädjen ut sig.

Hon är felfri.

Nu är det upp till domarna, som ger henne en poäng som räcker till andraplats efter att fem av 36 gått i mål.

Det finns definitivt en chans och nu blir det spännande att följa fortsättningen. Det visar sig att den tidiga andraplatsen ska räcka väldigt långt. När sista ryttaren fått sina poäng står det klart att LillyBelle och Rosie slutat trea.

Jag känner mig privilegierad över att få uppleva två finaler i Scandinavium där mina barn är inblandade. Det måste vara få förunnat – och finalen är, till skillnad från den skoningslösa semifinalen, en enda stor positiv upplevelse där det är lite skitsamma hur det slutar.

Efter att ha upplevt två semifinaler på plats finns det absolut ingenting som kan skrämma mig längre.

Är Sverigeponnyn en tävling för barn och terapi för vuxna?

Jag börjar nästan tro det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Sverigeponnyns final rids i morgon, lördag.

Ridsports bevakning från GHS 2026.

Jag sitter och läser Svenska Ridsporförbundets styrdokument Ridsport 2030, med den visionära undertiteln ”Svensk Ridsport – världens bästa”. Den är daterad till april 2023. Jag blir direkt såld på budskapet och fastnar framför allt för följande statement:

”Många ungdomar drivs av drömmar och väljer att satsa på ridsporten fullt ut. En förutsättning för att nå sina drömmar är en föreningsmiljö av högsta kvalitet för ryttarutveckling. Svensk ridsport behöver ett uttalat och bestämt prestationsperspektiv för att återta vår världsledande position. Att tävla är en del av ridsportens dna. Framgång föder framgång. Alla landslag ska alltid tävla om medaljer i mästerskap.”

Ett tydligt fokus på att utveckla sporten i rätt riktning och att återta förlorad mark när det gäller att åter få se blågula ryttare överst på prispallen. 

Det låter bra, eller hur? Jag tycker det. Synd bara att hela citatet är fejk. Jag har i själva verket stulit det citerade stycket från ett annat 2030-strategidokument som kom ut i maj 2023, en månad efter ridsportens. 

Ishockeyns.

Jag har helt enkelt bytt ut orden ”hockey” och ”spelarutveckling” mot ”ryttare” och ”ryttarutveckling”.

Jag ska även avslöja en annan lögn.

Jag är inte såld på budskapet i Ridsport 2030.

Sanningen är att jag vid tre tillfällen föresatt mig att plöja igenom alla de 42 340 tecken som det 32 sidor långa dokumentet utgör. Jag har vid samtliga tillfällen tvingats ge upp. Det går helt enkelt inte att plöja igenom alla bokstäver utan att hamna i någon form av akut trötthetstillstånd.

”Svensk Ridsport – världens bästa” låter ju annars mycket lockande och det var därför jag nyfiket började läsa. Men hur mycket jag än försökte lyckades jag inte hitta ordet ”tävla” någonstans och till slut fick jag börja fuska för att spara tid. Jag kopierade rubbet, klistrade in det i ett worddokument och valde funktionen sök och ersätt.

Sedan sökte jag på ”tävla” och tryckte på enterknappen.

Resultatet: ”Tävla” förekommer vid ETT tillfälle, nämligen i följande formulering:

”Målsättningen med Svenska Ridsportförbundets antidopningprogram är att tillförsäkra alla ryttare deras självklara rätt att delta och tävla i en dopingfri svensk ridsport.”

Ärligt talat – existerar det här på riktigt eller är det ett fejkat dokument jag läser? 

Retorisk fråga, givetvis.

Dokumentet är på riktigt, innehåller skryt om att svensk ridsport ska bli världens bästa men nämner inte vid ett tillfälle ordet ”tävla” i framgångssyfte.

Jag måste fråga mig själv igen.

Är det här på riktigt?

Dokumentet känns mer som en rapport från IPCC, FN:s klimatpanel, eller från världshälsoorganisationen WHO. Det är absolut inget fel, tvärtom helt givet, att ta med aspekter som klimat, psykisk och fysisk hälsa och trygghetsfrågor, liksom givetvis hästvälfärd.

Rätta mig om jag har fel, men när det gäller trygghetsfrågor och hästvärlfärd är det väl sedan länge ett faktum att inget annat land klår oss och dit vi kommit i dessa frågor?

Att som idrottsförbund nästan helt undvika att upplysa om att ridsport faktiskt är en sport är häpnadsväckande i sig. Att med visionära och högsvansade ambitioner om att kallas världens bästa inte med ett ord nämna en sportslig strategi på vägen dit – det går nästan inte att greppa.

Det stormar sedan länge och som aldrig förr i Svenska Ridsportförbundet. En storm är en av de starkare vindar som kan uppmätas och kanske blåser den i förändringens riktning. Ett led till ytterligare förändning är i så fall att göra en självkritisk granskning av Ridsport 2030 och därefter inse var den egentligen hör hemma.

I papperskorgen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Att tävla är för många av oss bland det roligaste som finns. Det tävlas i alla åldrar i alla sporter och tävlandet utgör pulsådern i hela den unika fantastiska svenska idrottsrörelsen. Samtidigt är den organiserade formen av tävlingsverksamhet egentligen ingenting någon av oss kan ta för given.

Förutsättningen för att vårt enastående rotsystem av tävlingar i olika former ska ha en chans att existera är att det finns människor som brinner för att arrangera tävlingar och som finns där för dig och dina medtävlare.

Vi pratar om folk som sköter matchklockan, räknar målen, visar dig var du ska parkera, sköter mikrofonen, dömer matcherna, serverar dig mat, dryck och godsaker, delar ut priser, står beredd med sjukvårdsväskan om olyckan är framme.

Det handlar om funktionärerna – de ofta ideellt arbetande kämparna vi lätt tar för givna men utan vars gärning du aldrig skulle kunna njuta av en organiserad tävlingsdag.

Detta gäller särskilt ridsporten. Den som varit på en ridtävling och en fotbollsmatch och jämför dessa inser snabbt att det krävs betydligt fler människor runt omkring ett arrangemang i en ridklubb än i en fotbollsklubb. Ut- och insläpp ska skötas både till framhoppning och till tävlingsbanan, underlaget ska vattnas, harvas och fixas, hinder ställas upp och ändras från klass till klass och rivna bommar återplaceras. De bara finns där, funktionärsfolket, med sina färgade jackor och västar och ser till att det blir möjligt för ditt barn att kanske få till en placering i Lätt D.

Jag tänker på det varje gång jag är på tävling – och särskilt på vår hemmaanläggning i Växjö. Jag är själv funktionär ibland men samtidigt har jag lagt så pass få ideella timmar där att jag skäms. Men det jag med säkerhet vet när det är tävling i Växjö är en sak.

Lovis är alltid där.

Varje tävling, varje tävlingsdag, varje gång.

Lovis Lundblad är nyss fyllda 18 och jag har sett henne vara funktionär i Växjö ända sedan hon var en tvärhand hög och bara tappat ett fåtal mjölktänder.

Varje tävling, varje tävlingsdag, varje gång – inte sällan har hon kombinerat sin idoga ideella arbete med att själv starta i ett par klasser. Jag har själv kallat Lovis för både ”koordinatorn” och ”tävlingsgeneralen” eftersom det är precis det hon är: en tonåring som har full koll och som redan vet exakt hur man arrangerar en riktigt bra tävling och får allt att flyta.

Efter att under så lång tid ha sett drivet hon alltid har och inte kunnat undgå med vilket hjärta hon går in för varje uppgift var det fantastiskt roligt att läsa veckans gladaste nyhet här i Tidningen Ridsport.

Lovis Lundblad har i denna tidnings omröstning utsetts till Årets funktionär i svensk ridsport under 2025.

En mer välförtjänt pristagare får man sannerligen leta efter. Jag ska också lägga till hur viktigt den här sortens initiativ – initiativet att belöna ideella arbetare – är för hela svensk idrotts framtid. Bland övriga oroväckande rapporter pekar även pilen nedåt när det gäller frivilligt arbete inom idrotten i dag.

Jag hoppas att det Lovis Lundblad och alla andra funktionärer gör kan inspirera fler att göra en insats för att bevara den fina tävlingsverksamhet som fortfarande blomstrar i Idrottssverige.

Grattis, Generalen! Det här var du verkligen värd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vinterns högtidsmånad närmar sig med stormsteg. Februari är inte bara månaden då slutstriden med vintern inleds. Det är även månaden då de vanliga rutinerna börjar sättas samman som bitar i ett Legobygge.

En julstressig decembermånad följt av en januari där det mesta som stavas tävling ligger i träda ersätts av hoppets februari, där Gothenburg Horse Show givetvis är det som lyser starkast.

Nu är det bara några veckor kvar till vinterns stora hästfest och den underbara Sverigeponnyn som jag för snart två år sedan hade den nervöst skräckfyllda äran att bevaka som ponnyförälder. Att se Angelo inför ett fullsatt Scandinavium kommer nog för alltid att vara ett av mina topp fem-minnen i livet.

Angelo red då på sin Rosie – samma fina C-ponny som LillyBelle nu lyckats kvala in med.

Allt har ett slut och när sommaren ersatte Sverigeponnyvåren hade Angelo skjutit iväg så mycket i längd att han vuxit ur sin älskade Rosie. Det blev en tuff tid för honom.

Efter Rosie har vi ännu inte haft utrymme att köpa en D-ponny till Angelo, som har höga ambitioner och känner sig mer än redo för de högsta klasserna. Han har istället fått ägna sig åt att utbilda hästar; både yngre ponnyer med framtiden för sig och lite äldre ponnyer som på olika sätt behövt styras upp. Han har fått uppdrag som han skött otroligt bra, med hästar som stegrat, visat allmän ovilja och till och med gått till attack mot människor. På sitt sätt och med ett inarbetat system har han tagit sig an hästarna och fått dem välfungerande. Han har kämpat både skickligt och tappert och själv utvecklat sin ridning och vi är både tacksamma och stolta över de många förfrågningar Angelo fått.

När det i somras kändes som att Angelo stod i valet och kvalet när det gäller att fortsätta rida över huvud taget kom en sådan förfrågan. Tolvåringen Tom stod då till hans förfogande. Det som sedan hänt har både tagit tid, kraft och ork och kostat mycket tro och vilja men Angelo har aldrig tvivlat. Han har jobbat efter devisen att hästen måste känna glädje, han har gått sin egen väg och inte lyssnat på så många råd utifrån. Utvecklingen med Tom har på detta sätt gått i en och samma positiva riktning. Ett första besked gavs på Strömsholm när Angelo och Tom deltog i en Lätt B-cup under SM-veckan med tre nollor och en slutlig tredjeplats i cupen som facit.

Därefter har de fortsatt att tycka om varandra och utvecklas tillsammans. I helgen, på hemmaplan i Växjö, var det åter dags att testa vingarna i tävlingssammanhang. Det gick, måste jag säga, över all förväntan. På tre starter blev det en plump, en stabil Lätt B-seger och därefter debut i Lätt A. Där svarade det fina ekipaget för en superfin runda och trots att sista bommen föll var ett enormt leende det första jag såg hos ryttaren efteråt.

Det finns någonting där, någonting som kan bli ett riktigt fint 2026. Angelo har fått tillbaka kärleken till ridningen igen och den kärlek han får av Tom gör inte saken sämre. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vaknar upp till den förfärande och hotfulla nyheten att Frakta eventuellt ska avrättas. Representanten för den troliga exekutionspatrullen berättar i media att många av min sort redan hört av sig, utom sig av oro. Efter timmar av fortsatt oro kommer exekutionspatrullen sedan äntligen med lugnande besked. Avrättningen är uppskjuten, Frakta får leva vidare och alla hästmänniskor pustar ut.

Ja, jag skojar såklart men samtidigt är det något speciellt med den blåa Ikeakassen som i decennier varit ett stående inslag i en stor procentuell del av svenska häststall som notorisk höpåse. Den är inte snygg, den är inte så slitstark som den borde men den är funktionell, praktisk och fyller sitt syfte. Som familjens sedan länge höansvarige utgörs dessutom bara en bråkdel av mina påsar – två av i dagsläget 29 – av Frakta, varav den ena av dem verkligen sjunger på sista versen och bokstavligt talat hänger på en skör tråd. Min känsla är att Ikea var före sin tid med den blåa påsen. Dagens ridsportvarumärken har sedan länge upptäckt hur lukrativt det kan vara med höpåsar i sortimentet och deras påsar är i allt väsentligt både bättre, snyggare och tåligare än Ikeas.

Varför ägnar jag över tusen tecken åt nyheten om att en blå påse inte ska avrättas trots antydningar om motsatsen?

Jo, det handlar om ren verklighetsflykt.

Jag har nämligen svårt att fungera just nu och det är precis likadant varje år. Jag kan knappt tänka, jag är som en annan människa.

Man vet att den kommer, man vet hur man strider mot den, man har enorm erfarenhet av att till slut kämpa ner den men lik förbannat tas man alltid på sängen – ynkligt oförberedd och försvarslös som ett spädbarn.

Väderguden.

När han slår till med allt han har är det omöjligt att fungera normalt för en människa som bor på landet tillsammans med hästar. Växjö ligger annars så långt söderut att vi nästan kan ta på Skåne och det är lätt att förledas att tro att vi har skånskt klimat. Det har vi inte. Faktum är (det sägs bero på närheten till Småländska Höglandet) att vi befinner oss i samma klimatzon som Sundsvall. Det är Norrland.

Det märks, och det är inte kul. Att bo 2,5 kilometer in på en grusväg är en enorm utmaning efter att guden kastade en snökanon över oss, följt av temperaturer ner till 17 minus. Det är då man får dela upp dagarna i små små perioder där man går ut och utför hästrelaterade saker så effektivt det går. Till och med de tunna Fraktapåsarna är så frusna att man först får bända upp dem. Omständigheterna gör att man fryser oavsett hur bra man klätt sig och tvingas krossa is i hagarna trots att man isolerat vattenkärlen så gott man kan. Det gör att man tror att man dör för att sedan gå in i värmen och återuppliva sig själv hjälpligt. Sedan, efter en kopp starkt kaffe, är det dags att gå ut igen eftersom inga andra valmöjligheter finns.

”Det är självvalt” är personer jag känner som inte är hästmänniskor noga med att påpeka när jag berättat om min dag.

Visst är det så. Jag älskar att bo på landet, men i tider som dessa skulle jag kunna offra mycket för att bo i en hyreslägenhet inne i stan utan så mycket som en vandrande pinne som husdjur. Och vad värre är: Väderguden har bara börjat. Nu har han fått för sig att vrida upp termometern till noll och lämna oss med moddsträngar som gör att en enkel vardaglig färd till och från Ica är förenat med livsfara. Timmen innan detta skrivs ringer förresten Angelos skoltransport och säger att den helt enkelt inte kan ta sig fram till oss på grund av isgatan som bildats som en konsekvens av tövädret. Med mina 18 års erfarenhet av vägarna härute fick jag då rycka ut och köra Angelo till och från skolan.

Snart kommer Väderguden att vrida ner tempen igen, sedan upp, sedan ner och när man sedan, framåt vårkanten, äntligen ser ljuset i tunneln vet man att det ändå är långt kvar till en sommar som man inte kan veta någonting om.

Jag vet att jag skriver till en läsekrets där ingen blir förvånad av någonting ovanstående, där alla känner igen sig och de flestas dagar nog ungefär ser ut som mina. Därför känns det någonstans skönt att ha en plattform där jag bara får skriva av mig.

Nämnde jag förresten att strömmen i stallet går titt som rätt på grund av snösmältningen?

Då nämner jag det.

Och: Nämnde jag att jag dessutom lyckats pricka in årets stora vinterförkylning?

Då nämner jag det också när jag ändå är igång.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Svenska Fotbollförbundet har svettats länge och kommer att svettas ett bra tag till. Efter ett totalt misslyckat VM-kval i en grupp som från början såg ganska enkel ut har man för första gången någonsin sparkat en förbundskapten, danske Jon Dahl Thomasson, och satsat på svenskbekante engelsmannen Graham Potter som en sista minuten-frälsare.

Nu avgörs Sveriges VM-öde i vår i form av ett snårigt extrakval där blågult först måste slå ut Ukraina och om så sker ta sig förbi vinnaren i mötet mellan Polen och Albanien. 

Sverige är långt ifrån världsledande i fotboll men alla – precis alla – inom fotbollen älskar att dissekera den, analysera spelet, blicka ut i världen, sno influenser och jämföra spelsystem för att ligga steget före andra nationer. 

Detsamma gäller andra sporter. Det handlar om att lägga ner både pengar och massor av energi för att skaffa sig kunskap för att sedan närma sig eller bestiga världstoppen. Den som lyckas belönas. Framgång ger pengar, pengar som återinvesteras i verksamheten. Anledningen till att fotbollförbundet svettas så ymnigt stavas exempelvis 98 miljoner kronor. Det är vad svensk fotboll skulle få bara för att kvala in till VM. Beroende på hur det sedan i så fall går i USA och Mexiko till hösten regnar det ner ytterligare en massa miljoner över svensk fotboll.

Jag tänker ofta på ridsporten och på hur sällan vi verkligen diskuterar sportdelen i den. Det pratas och skrivs visserligen massor om sportprestationer till häst men det är otroligt sällan det förs en ordentlig diskussion eller görs en djup analys kring själva sporten, om vilket system och vilken röd tråd vi ska följa för att nå internationella toppframgångar över tid. 

Finns det en svensk modell?

Det kanske det gör, men jag känner inte till den. Kanske för att den svenska modellen diskuteras alldeles för lite, vad vet jag. Det kanske beror på att jag är van vid att ta del av taktiska och sportsligt strategiska diskussioner i andra sporter, men jag känner mig svältfödd när det kommer till ridsportens idédiskussioner.

Mot den bakgrunden var det en stor nypa härligt frisk luft att läsa Jana Wannius utspel i denna tidning. Efter ett helt liv i ridsporten och i en ålder av 83 pigga år petar Jana där det gör ont. Han konstaterar att svensk ridsport befinner sig i internationellt fritt fall sedan gulderan 2021-2023 och inte alls hängt med i den snabba utvecklingen. Han sågar satsningen på en U25-utbildning i Flyinge och menar att unga svenska ryttare istället måste ut i världen och skolas hos internationella toppryttare – precis som hjältarna från gulderan gjorde på sin tid. Han föreslår att Sverige nu använder spetskunskapen bland våra toppryttare till att skapa ett mentorprogram för de yngre.

Jag är inte rätt person att bedöma om Jana Wannius har rätt, men hans utspel låter klokt och genomtänkt.

Vad jag däremot vet är att jag älskar att läsa utspel och analyser av den här typen, som syftar till att utveckla sportdelen.

En nypa friska luft var även att läsa bloggkollegan Erik Nordströms senaste text. Erik är själv lovande U25-ryttare och hans tillägg till Jana Wannius analys är minst lika viktig att lägga i tankens marinad. Erik kompletterar och problematiserar Wannius tankar genom att ta upp elefanten i ridsportrummet: pengarna, som till skillnad från i nästan alla andra sporter trumfar både vilja, driv och talang. Utan ett riktigt fett kapital är det, enligt Nordström, i princip omöjligt att ta sig ut i Europa i dag på det sätt Wannius förespråkar. Nordström inflikar också att man, i spetsutbildningar av den här typen, aldrig får kompromissa med hästvälfärden.

Jag läser två välunderbyggda analyser av två kloka personer och att det skiljer nästan 60 år mellan dem i ålder tycker jag ger en extra touch av välbehag. Jag hoppas att det här kan bli starten på en större och mer långtgående diskussion med syfte att föra svensk ridsport tillbaka till toppen. För jag antar att de flesta av oss vill se Sverige på pallen i framtidens mästerskap.

Och om jag själv får tillägga någonting till Erik Nordströms påpekande om att pengarna styr: Är det inte exakt till den här typen av satsningar Svenska Ridsportförbundets nyinstiftade kapitalstarka stiftelse syftar till? 

Jag citerade från förbundets nyhetstext när nyheten presenterades för drygt en månad sedan, men gör det gärna igen.

”Stiftelsen ska möjliggöra satsningar som träningstillfällen, internationella tävlingsstarter, mentorskap, utbildning samt individuellt stöd till ryttare och team. Målet är att bredda toppen genom att ge fler svenska ryttare chansen att nå internationella mästerskap och göra elitnivån mer tillgänglig oavsett bakgrund.”

Det känns som att pusselbitarna passar. Här borde det väl finnas gott om möjligheter att skicka ut Erik Nordström och andra talangfulla U25-ryttare i den stora ridsportvärlden?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Fram till klockan 00.30 den 1 januari 2014 ogillade jag det starkt. Efter det som hände halvtimmen efter tolvslaget hatade jag det. Och ända sedan den stunden har jag fortsatt hata fyrverkerier. Vi hade den gången gjort allt vi kunde för att milda vår jack russelterrier Matildas skräck för de obehagliga ljuden och lyckats ganska bra. Vi hade spelat musik på hög volym, hade köpt ett speciellt sorts hundben som var extra smakligt och på alla sätt och med lugna ord försökt hålla paniken borta från djuret.

Vid halvett-tiden hade det äntligen slutat explodera. Matilda hade då inte varit ute på flera timmar och det som återstod innan vi alla kunde gå till sängs var att låta henne kissa. Jag bar ut Matilda och ställde ner henne på gräsmattan. Då, från ingenstans, detonerade en ny fyrverkeribomb. Hunden flydde i panik rakt in i skogen. Jag försökte springa efter men hade ingen chans och efter ett tag tvingades jag sluta leta. Den natten blev det inte mycket sömn. Jag klev upp vid flera tillfällen, öppnade dörren och ropade Matildas namn fast utan respons. Sedan, när vi satt och åt frukost, fick vi syn på en smutsig skakande liten varelse på fem kilogram. Lyckan var total. Matilda var tillbaka, det slutade gott trots allt.

Nästan alla som har djur bär på liknande berättelser. Efter Matilda, som gick ur tiden 2018, har vi haft andra hundar som hanterat nyårsterrorn på betydligt bättre sätt, men å andra har vi två hästar som drabbas av stort obehag. I år lyckades vi milda det förhållandevis bra, mest tack vare att ingen av våra närmaste grannar sköt fyrverkeripjäser.

Ja, jag hatar det.

Och mitt hat minskade inte när jag i denna tidning läste den förfärande nyheten om den stackars 22-åriga kvinna i Tyskland som trampades ihjäl när hennes häst blev skrämd av pyroteknik veckan före jul.

Att följa kvällstidningarnas rubriker under nyåret var lika deprimerande.

”Barn sköt fyrverkerier på Sergels torg”

”Man sköt raketer i sitt kök”

”Tyska ungdomar dödade av fyrverkeripjäser”

”Ungdomar sköt raketer – hotades till livet”

”Allvarligt skadad av fyrverkeripjäs”

”Stökig nyårsnatt – fyrverkerier mot barn, poliser och bostäder”

När ska galenskaperna ta slut? När ska fyrverkerier förbjudas? När ska det tas ordentliga krafttag mot detta livsfarliga missbruk som sker helt i onödan?

Det borde snart vara på gång.

En sak känner jag.

Opinionen har vänt. Det märks tydligt. För tiotalet år sedan blev du i princip hånad om du skrev av dig på sociala medier i din ilska över att djur far illa av nyårsfirande. ”Vadå, det är ju en tradition!” lät det, typ. I dag tycks polletten ha trillat ner hos alltfler. Jag har flera konkreta exempel på det. Det bästa exemplet är en man, en rätt känd opinionsbildare som flera gånger om dagen vädrar sina åsikter. För några år sedan tillhörde han de som ironiserade över oss som klagar på fyrverkerier. Jag vet inte vad som hänt sedan dess, men i dag driver han en diametralt motsatt linje.

Nu är berättelser som den jag inledde legio – och det handlar tyvärr oftast om betydligt värre händelser än den om Matilda, som lyckligtvis kom tillbaka oskadd. Att tusentals och åter tusentals djur varje nyår upplever skräck som ibland är dödlig är inget pris vi tänker betala länge till. Det måste få ett slut.

Det gläder mig att se att att en stor mängd organisationer och privatpersoner skrivit ett välformulerat och skarpt debattinlägg i frågan om denna meningslösa nöjesterror som ingen går säker från.

Jag både hoppas och tror att ett förbud inte ligger speciellt långt fram i tiden. Tills dess är det nog tyvärr så att det kanske till och med kommer att bli värre innan det blir bättre. Det som gläder mig mest just nu är att vi har 363 dagar på oss att förbereda oss för nästa krishantering.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Med start någonstans i mitten av december går hela Idrottssverige in i någon sorts kollektiv dvala. Serierna tar jullov, spelarna får ledigt och förutom möjligen någon tidigare uppskjuten match är tv-tablåerna rensade från svensk liveidrott.

Alla tar ledigt och det gäller även ridsporten.

Om jag ser rätt i Equipe är det bara tre av totalt 45 aktuella tävlingar som sker i Sverige denna årets sista vecka och antalet anmälda starter till dessa är just nu sammanlagt 30 (6+8+16).

Sportutövande under perioden 15-25 december är ett undantag snarare än regel i Sverige och jag tycker det är ganska skönt.

De tio dagarna räcker gott till alla övriga bestyr som december alltid för med sig.

För mig är tio dagar också en perfekt tidsrymd för att sportabstinensen ska kicka in. Någonstans mellan julmåltid två och tre – när man börjar sakna vanlig vardagsmat på menyn – kommer även en längtan efter att titta på sport.

Jag är inte ensam om det.

Just denna dag har blivit sportens högtidsdag. Det började en gång för länge sedan med annandagsbandy. På 2000-talet hakade hockeyn på samma koncept och därefter innebandyn och handbollen. Fulla hus överallt med den klassiska lappen på luckan: Utsålt.

I dag, när detta skrivs, finns det hela 29 olika matcher i svenska lagsporter att se direkt på tv.

Själv är jag denna eftermiddag i tjänst och sitter på pressläktaren i Vida Arena och bevakar Växjö–Malmö i SHL.

Hakar ridsporten på den här trenden genom en oväntad satsning på en stor jultävling?

Jag tror inte det och hoppas inte det. Jag gissar att det finns en mycket god anledning till att vi i Sverige låter våra hästar få en rejäl och välförtjänt vila både före och efter varje årsskifte.

Årsskifte, ja. 52 veckor går så snabbt numera att jag knappt hinner avsluta sommarfunderingarna här i bloggen förrän det är dags att summera ännu ett år. Snart har sju år passerat sedan mina barn började tävla och jag är tacksam över allt vi får vara med om och göra tillsammans under hästarnas flagg.

Trots att även 2025 flugit iväg har det inte flugit under radarn. Angelo har på påbörjat en resa med D-ponnyn Tom som fortsätter över nästa år och jag är väldigt nyfiken på vad de kan åstadkomma tillsammans. LillyBelle har stiftat bekantskap med Sigge och kvalat honom till SvRF Ungponny där det blev en bronsmedalj på Strömsholm – den fantastiska plats jag inte kunde undgå att hylla efter den härliga och fint arrangerade SM-veckan. Ibland uppträder även de mörkaste moln på himlen och 2025 kommer för alltid att vara ihågkommet som året då LillyBelles älskade Woodie hastigt insjuknade och lämnade oss i stor sorg och saknad. 

Men det är också året då samma LillyBelle lyckades kvala in till Sverigeponnyn i Scandinavium, dessutom med samma Armathwaite Rosie, med vilken Angelo lyckades kvala in för två år sedan.

Nu ska jag iväg på hockey. Detsamma gäller på årets näst sista dag. Därefter väntar ett skönt nyårsfirande för oss människor på gården där vi i vanlig ordning ska göra vad vi kan för att lugna våra hästar under tolvslagets läskiga fyrverkerier.

Tack för mig för 2025 – vi ses nästa år!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Med reservation för att jag glömt någon händelse i förfluten tid: Det som hänt i ridsporten senaste veckan liknar ingenting annat jag upplevt i någon annan sport. Efter att beskedet om 13-årsgränsen har händelsekedjan bland annat innehållit följande:

• Henrik von Eckermann, Peder Fredricson, Jens Fredricson, Rolf-Göran Bengtsson, Lisen Bratt-Fredricson och Angelica Augustsson Zanotelli har gjort gemensam sak.

• Hela hoppkommittén i gemensamt utspel.

• 16 A-tränare med namn som Pether Markne, Lotta Björe och Maria Gretzer i lineupen i ett öppet brev.

• Sylve Söderstrand med en lika sylvass som intelligent resonerande kommentar.

• Flera unga ryttare som modigt ställt upp i olika lokalradiostationer och uttryckt sin besvikelse.

• En protestlista som när detta skrivs kan ha överstigit 2000 namn.

• Lägg därtill alla personliga åsikter och ställningstaganden från ett enormt stort antal mer eller mindre kända ridsportprofiler i vårt avlånga land.

Förbundet har i princip fått alla tävlingsaktiva mot sig, vilket torde vara en helt unik bedrift.

Alla kräver samma sak:

Gör om, gör rätt.

Mitt i allt detta finns en både viktig och intressant sakfråga som måste tas på allvar. Ridsporten är speciell. Ridsporten är inte som andra sporter. I ridsporten finns ett stort djur inblandat. Ridsportens verksamhet skiljer sig extremt mycket från andra tävlingsverksamheter.

Att vi låter 12-åringar, till och med yngre barn än så, rida SM – hur kontroversiellt är det egentligen? Är ridsporten undantaget som bekräftar RF:s riktlinjer? Har RF rentav valt att kalla det riktlinjer och inte regler för att ge ridsporten möjligheten att tillåta större tävlingar för unga? Far unga ryttare illa av att tävla på hög nivå? Är pressen för hård? Kan man verkligen kalla det selektering när du själv väljer din nivå och vilka tävlingar du vill kvala till? Finns det ens något som kan kallas elit upp till 13?

Om ni läste min förra text vet ni vad jag tycker, men jag har full respekt för frågeställningarna.

Det är inte frågeställningarna i sig som är upphov till det haveri vi nu ser.

Det är hur frågan hanterats.

Jag tror inte att någon startat namninsamlingar eller författat arga upprop om förbundet exempelvis kommunicerat ut att man under 2026 avser att tillsätta en utredning i frågan.

Tvärtom tror jag att många hade velat vara med och bidra med sina erfarenheter, kunskaper och synpunkter i en process som involverat alla segment av Svenska Ridsportförbundet med dess distrikt och föreningar.

Men här kommer det episka haveriet: Ingen utanför styrelserummets väggar fick komma till tals. Det började och slutade där.

Hela Ridsportsverige fick beskedet som ett knytnävsslag i ansiktet – och vad händer den som får ett knytnävsslag i ansiktet utan förvarning?

Den personen blir i bästa fall arg, vansinnig och vrålar någonting i stil med ”Vad i helvete gör du!?”.

Ungefär så reagerade Ridsportsverige, vilket gav en kedjereaktion som nu utmynnat i en konflikt svensk ridsport behöver lika mycket som en räv behöver skabb.

Det finns misstag och så finns det misstag. Det finns små misstag, det finns stora och så finns det misstagen du aldrig någonsin får göra.

Det här är ett sådant.

Det vi sett är ett kommunikationshaveri av episka proportioner – dessutom helt i onödan.

Jag menar: Behöver du, som det här förbundet, i efterhand publicera ett fråga/svar-förtydligande som omfattar NITTON punkter – ja, då är det definitionen av usel kommunikation. När dessutom flera av svaren på dessa nitton punkter är otydliga eller inte ens visar sig stämma utan avslöjas av faktagranskande Facebookanvändare – ja, då ifrågasätts även trovärdigheten.

Hela veckan har jag tänkt: Varför så bråttom? Varför ingen diskussion? Varför ingen bredare utredning?

Jag menar: Beslutet börjar inte gälla förrän 2027, och då gradvis fram till 2029.

Förbundet har inte varit tvingat att fatta beslutet och det finns hur mycket tid som helst att bereda, diskutera och debattera frågan.

Varför då inte ta chansen att göra om och göra rätt?

Göra om: Ge frågan tid, skaffa information, spela in grenkommittéer, andra expertgrupper och inte minst barnen själva för ett bredare beslutsunderlag. Delaktighet!

Göra rätt: Presentera vad utredningen kommit fram till, låt förslaget gå ut på remissrunda och fatta sedan beslut därefter. Att införa en 13-årsgräns kanske visar sig vara den rätta vägen att gå.

Begär vi för mycket om vi önskar oss den tågordningen?

Tydligen. Efter att ha läst Anna Nybergs mycket genomarbetade och avslöjande grävtext här på Ridsport under torsdagskvällen kom svaret. Det episka haveriet har skett med berått mod (distrikten kördes över helt) och med kalkylerad nolltransparens (ingen ska få veta). Arbetet har i hemlighet pågått under fyra år – som om det rörde sig om något slags konspiration (vilka sitter i den okända mystiska 90/10-gruppen?) bakom ryggen på distrikt, kommittéer och medlemmar. Att det episka haveriet är självförvållat är det kanske mest otroliga i hela den här historien.

Vilken är Svenska Ridsportförbundets huvudsakliga uppgift?

Jag har alltid varit av uppfattningen att förbundets högsta prioritet är att vara en leverantör av det svensk ridsport vill ha.

Har vi ett sådant förbund i dag?

Själv känner jag mer vibbar av kanslisvensk prosa från ett elfenbenstorn än av ett förbundskansli som står med fötterna i myllan och verkar för sina medlemmars bästa.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag är glad över att det var i måndags Svenska Ridsportförbundet som en blixt från klar himmel levererade veckans, månadens och årets – kanske blir det tidernas – största snackis. Om bomben briserat igår hade den text du nu läser skrivits direkt på uppstuds och texter på uppstuds har ibland en tendens att innehålla lite mer känslor än vad som är önskvärt. Det kommer bli rätt mycket känslor ändå, så spänn fast säkerhetsbältet.

Jag ska vara extremt tydlig när det gäller min egen uppfattning i frågan.

Förstår jag förbundets argument?

Ja.

Håller jag med om argumenten?

Absolut inte.

Detta återkommer jag till längre ner i denna väldigt långa text (som jag ändå hoppas att du läser till sista punkt).

Beskedet: Barn under 13 får i framtiden ej tävla SM. De får inte rida i lag på hög nivå eller tävla internationellt. De får inte rida i lag på hög nivå eller tävla internationellt.

Under den tid som passerat sedan beskedet kom noterar jag att min åsikt har stöd av enormt många i den tävlande delen av Ridsportsverige. Jag har inte bara hunnit ringa runt till ett antal tunga kloka pjäser i svensk ridsport för att hämta information och höra mig för. Jag ser Facebookposter överallt och raseriet är på sina håll totalt.

Jag har sett flera tongivande och inflytelserika profiler sälla sig till skaran av kritiker. En i sammanhanget stor elefant som Anna Hammarström kokar av ilska. En annan, Anna Wiger Jensen, har startat en namninsamling för att stoppa beslutet. Pelle Nyström i podcasten Clearoundpodden (stavas fel, med bara ett r) kallar det för ”århundradets sämsta beslut inom ridsport”.

Och inte minst bör en röst från en närtida expert på B-ponny, Ridsports utmärkta bloggare Noomi Skobe Rosén, framhållas i bruset.

”Att vårt egna förbund nu vill stoppa detta känns overkligt. Att tävla under 13-årsåldern är inget tvång, men de unga ryttare som brinner för denna sporten, tränar och jobbar hårt för att nå sina drömmar, blir målmedvetna och älskar att utföra denna sporten med sin älskade ponny borde få lov att göra det” skriver Noomi i veckans blogg.

Vilka är det då, förutom förbundet självt, som gör tummen upp för beslutet?

Det kan man fråga sig.

Jag ser framför allt två kategorier.

1) Tävlingshatarna. De som tycker det är fel att tävla, inte är sportintresserade över huvud taget men ändå har en tendens att dyka upp i kommentarflödet i heta sportämnen. Det finns ingen anledning att någonsin ta vad de säger om sport på allvar.

2) De som på allvar tror att ridsportbarn far illa av att tävla på hög nivå och som inte sällan argumenterar med att ”andra sporter gör si och så, det är klart att även ridsporten ska göra det”.

Att slå in öppna dörrar är att plocka lågt hängande frukter. Det är så enkelt att sälla sig till ett väldigt stort gäng som tycker samma sak som jag. Som skribent brukar jag undvika det, brukar rätt ofta tycka att om alla är överens är det något som är fel. Det tycker jag inte den här gången och tar mig därför friheten att dra en karatespark rakt ut i tomma luften, där dörren annars skulle ha stått.

Jag gör det med att börja prata om hockeyklubben Frölunda HC, Sveriges just nu överlägsna ledare av vår högsta liga SHL. Tidigare hette klubben Frölunda Indians, vilket var en blinkning till 60-talet när hockeyn på den sidan Sverige kallades ”Vilda Västern”. Frölunda hade därför ett huvud föreställande en person ur Amerikas ursprungsbefolkning som logga – något både klubben och supportrarna älskade och var stolta över.

2021, när den politiska korrektheten och wokekulturen nådde sin peak i Sverige, startades ett drev mot Frölunda att den delen av loggan som innehåll denna bild av urpsrungsbefolkningen skulle bort.

Det räckte.

Frölunda föll till föga.

Loggan skulle bytas.

Bytet skedde i januari 2022. Plötsligt presenterades den, utan förvarning, efter att en reklambyrå fakturerat klubben miljonbelopp.

Folk rasade – av två skäl.

1) Loggan var totalt identitetslös och ful som stryk.

2) Klubben hade agerat helt på egen hand, utan att fråga sina medlemmar.

Stormen var total och redan två dagar senare kallade Frölunda till presskonferens, pudlade deluxe, bad om ursäkt på sina bara knän och fimpade loggan.

Istället togs tre nya förslag fram och efter en öppen demokratisk omröstning på hemsida och sociala medier röstades en ny logga fram.

Frölundas stora misstag?

Klubbledningen ägnade inte en minut åt att ta reda på vad folk tyckte och vad de ville ha. Jag tycker att det första och största misstaget var att böja sig för en opinion som inte fanns – den om att den ursprungliga loggan skulle vara kränkande.

Två misstag gav två problem och samma sak gäller för agerandet inom Svenska Ridsportförbundet den här veckan.

Samma två misstag.

1) Man har fallit till föga för RF:s riktlinjer som alltså INTE är regler utan just riktlinjer. Man vill inte höra att man sticker ut utan vill ta ett steg i otakt mot hockeyn och fotbollen. SvRF har, precis som Frölunda gjorde, böjt sig för en opinion som inte existerar och bestämt sig för att laga någonting som inte är trasigt.

2) Man har fattat beslut utan att över huvud taget lyssna på sina medlemmar eller låta förslaget gå ut på remissrunda.

Självklart borde förbundet göra som Frölunda, pudla innan det här når ohanterbara proportioner och säga: ”Det här blev helt fel. Självklart måste vi först lyssna på vad ni därute tycker innan vi fattar beslut”.

Jag hoppas att så sker men jag tror det inte.

Och om det inte sker undrar jag en annan sak:

När förbjuds Sverigeponnyn?

Vadå? tänker du kanske. Sverigeponnyn är väl ingen elittävling?

Nej, det är den inte. Den är mycket mer än så. Om Sverigeponnyn tillåts i ett Ridsportsverige där SM för B-ponny är förbjudet existerar ingen logik när det kommer till argumentet om att stoppa utslagning och press.

Få människor i VÄRLDEN utsätts för den press det innebär att tävla inför ett fullsatt och av 12 000 åskådare kokande Scandinavium. Där rider nu varje år små ryttare in, YNGRE än 13 år, och utsätts för samma publika press och obeskrivliga nervositet som Henrik von Eckermann. Detta föregås dessutom av skoningslösa kvaltävlingar där bara två av kanske 30 går vidare – och detta efter att ha blivit bedömda i hur SNYGGT de rider.

Kan det likställas med ett B-ponny-SM?

Nej! Ett B-ponny-SM är ingenting mot Sverigeponnyn och det vet jag eftersom jag upplevt båda när mina barn tävlat där.

Nu har jag själv inga som helst problem med att se nyttan med tävlingen. Jag älskar Sverigeponnyn. Tävlingen är en dröm för hundratals barn varje år och de som har turen och lyckan att få uppleva det har skaffat sig lärdomar för livet.

Men om vi nu utgår ifrån att även Sverigeponnyn läggs ner – det förutsätter jag i logikens namn att den gör – är nog jag och halva Ridsportsverige väldigt nyfikna på vilken ny tävlingsplan förbundet kommer att lansera.

Sverigeponnyn och B-ponny-SM är ju de två stora första drömmarna för unga ryttare. Vi är många, skulle jag tro, som förväntar oss att någonting konkret presenteras inom kort.

Jag menar: Det är ju inte så att antalet tävlingsstarter ökar eller att det finns några köer till ridskolor och träningsgrupper. Den tiden är förbi. Och i en tid där svensk ridsport blöder pengar och medlemmar, där klubbar går i konkurs och man nu tar bort det som kan kallas för ridsportens svar på TV-pucken: Vad kommer istället?

Jag förutsätter att något presenteras omgående.

För att illustrera hur annorlunda ridsporten är och varför den i övrigt inte bör inkluderas i lagidrotternas problematik citerar jag Jonas Westerling, tidigare elithockeyspelare, som skriver så här på Facebook angående ängsligheten inom hans sport. 

”Är det bara jag som känner att det här har gått för långt eller är det bara början?

Det bara skrivs artiklar om hur jobbigt allt är, det leder till prestationsångest osv

Vi ska inte räkna mål, vi ska inte ha föräldrar på luciatåg, vi ska inte spela med en årskull upp och nu ska vi heller inte filma matcher för ungdomar?

För allt är ju jättejobbigt!

Det jämförs i denna artikel med att man minsann inte filmar (övervakar) raster i skolan!!!

Vart är det här landet på väg egentligen?

Har vi lyckats när vi trycker in en idrott i en låst idrottshall, samma ålder, alla får spela lika mycket och lägga ner så lite energi som möjligt.

Det enda som skapar problem är vi själva i samhället med sådant här jävla trams

Hängslen och livrem, tro fan dom är livrädda för att misslyckas för det är snart omöjligt att göra det.

Tänk om man istället fick lära sig i tid att vill man någonstans är det hårt arbete som gäller, man lär sig att vinna och förlora, man lär sig att spela inför publik, man lär sig att förbereda sig, man lär sig att vägen fram är inte en dans på rosor och vet ni vad, det är helt okej att misslyckas, det är det man lär sig av och gör det bättre nästa gång 

Men som vi lindar in våra ungdomar idag, det är totalt kravlöst”

Jonas refererar till hockeyn där han upplever den ängslighet som ridsporten fram till nu varit helt förskonad från.

För så här är det:

• I ridsporten existerar varken åldersklasser eller organiserad nivåindelning.

• Här väljer du i lugn och ro det som passar dig bäst och känner du för att testa en högre nivå kan du göra det eller tvärtom gå ner en klass om du känner att du behöver det.

• Killar tävlar mot tjejer, alla kör just SIN individuella satsning och du lär dig att hantera press utan att ens märka pressen, eftersom ridsport i grunden, med djurens närvaro, per definition är att hantera press.

• I ingen annan sport lär du dig snabbare hur det är att förlora – och att det inte är så farligt.

• Kortare sagt: Hockeyns problem är icke-existerande i ridsporten.

Det som gör Jonas Westerling extra upprörd är det senaste mediadrevet mot idrotten: streamade tävlingar, någonting som anses vara direkt hälsovådligt för idrottande barn. Även här har RF kommit med nya RIKTLINJER (alltså inte regler) om att man helst ser samtycke hos föräldrar för att matcher ska filmas.

Fotbollen vacklar, någon sport har redan lagt ner sina sändningar, fler kan vara på gång.

Hört talas om Equisport? Clipmyhorse?

En skatt för oss alla, framför allt för de ridande barnen själva som alltid, hur det än gått, insisterar på att se sin runda.

Snart kan båda vara ett minne blott.

Senast i gårdagens Aftonbladet pressas Ridsportförbundet hårt om vad de tänker göra åt otyget med streamade tävlingar.

Att stänga B-ponny-SM är nog inte slutet.

Det är nog bara början.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ännu ett SIHS är till ända. Tyvärr för egen del har veckan varit så extremt stressig och tempot så tufft i alla väderstreck att jag bara sett ögonblicksbilder från Strawberry Arena medan teven stått på. Jag har därför mest fått läsa mig till, kompletterat med sociala medieklipp, att årets tävlingar innehöll två otäcka vurpor (Niklas Lindbäck och Erika Lickhammer-van Helmond) men att det slutade lyckligt i båda fallen.

Jag noterar att Kevin Staut blev lite av kungen av Stockholm med segrar både fredag och lördag med SWB-hästen med det underbara namnet Kannonqulan och jag noterar lokal framgång i form av Växjös egen Elvira Aaby-Ericsson.

Det jag framför allt noterar när jag ser Roland Thunholms bildspel från tävlingarna är en känsla jag burit med mig i flera år just när det gäller Sweden International Horse Show utan att kunna sätta fingret på det.

Nu vet jag vad det är, vad känslan säger.

Att SIHS måste vara världens i särklass vackraste ridsporttävling, åtminstone när det gäller inomhustävlingar.

Den tar liksom andan ur en.

Koreografin, kulisserna och ljusspelet liknar ingenting annat jag tidigare sett i den här sporten. Jag har inte suttit i publiken själv och fått uppleva det live, men som tv-tittare är upplevelsen makalös. Det känns som att man sitter och tittar på en av världens största teatrar, där all mäktig rekvisita gör att allt känns som en regisserad pjäs snarare än en tävling. Mixen av allt vackert den här världsarenan bjuder på kittlar sinnena maximalt och känslan är, i alla fall nästan, att man sitter där på riktigt, i 3D. Jag älskar det. Älskar att en arrangör satsar på ett sinnenas skrytbygge och vrider upp allt de har till max.

Det finns också två paralleller mellan SIHS och de nyårsfyrverkerier vi ser vid tolvslaget den 31 december varje år.

Förutom att det är två enastående och färgsprakande skådespel signalerar de även varsin slutpunkt.

Pyrotekniken tar oss in i ett nytt år.

SIHS sätter på samma sätt punkt för den aktiva tävlingssäsongen för året när det gäller toppryttarna i vår del av världen.

Detsamma gäller på lokal nivå. Där finns denna vecka bara enstaka ponny- och hästtävlingar att välja på. Även i vår familj blev helgen som gick årets sista på tävlingssidan. Det var inte SIHS men väl hemmatävling i Växjö med en bra bit över 300 starter. LillyBelle red tre ponnyer, vann en klass med Poppis (delad etta, faktiskt) och tillsammans med femåringen Sigge nollade de i sin LA-debut.

Det var även tänkt att Angelo skulle komma till start med D-ponnyn Tom men där satte en skada stopp. Det rör sig om en skada på ryttaren, som åkte på en ful smäll under ett träningspass med sitt fotbollslag under lördagen.

Nu tar vi paus från tävlandet, ger hästarna en lång och mycket välförtjänt vila samtidigt som den unge skadade ryttaren följer sin rehabplan i väntan på comeback i båda sporterna.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.