Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
Idag 13:09

När katten är borta…

När katten är borta…
Foto: Malin Enestubbe

Ibland går det för långt, även för en ponnypappa. Ibland får det bara vara nog.
Det är en sak att som oinvigd i ridsportens miljontals mysterier och kodspråk inse sin roll i näringskedjan, ta gliringar och se glad ut. Men det finns gränser, även för mig. En sådan gräns passerades i veckan.

Jag hade som brukligt är varit ute i stallet och släppt in hästarna för kvällen.
Malin och barnen hade redan måttat foder, vägt hö och halm och omsorgsfullt placerat det ätbara på strategiska platser i boxarna. Som ni kanske minns har jag en förmåga att dosera fel och en uppenbar förmåga att förväxla Lucern med Groov. Jag brukar också föredra att göra kvalificerade gissningar och räkna i skivor snarare än att väga hömängden innan jag placerar det i boxen. En metod som mött hård kritik.

21barnen
Mina tuffaste kritiker LillyBelle och Angelo slår till igen.

Kvällens uppgift gällde att byta täcken på Erika och Tindra. Det vimlar av täcken i stallet och jag har svårt att se skillnad på vilka som ska användas ute och vilka som ska tjäna som pyjamas. Jag letade upp Tindras vinröda täcke som jag blivit instruerad och justerade spännen och fästen tills det hela såg ut att sitta bekvämt.
Följande morgon uppstod palaver i stallet när det uppdagades att jag tydligen valt fel vinrött täcke. Tindra skulle visst ha ett annat.

Angelo, som tydligen är petnoga när det kommer till täcken, blir mycket upprörd och Malin berättar i efterhand för mig hur han kommenterar min insats.
– Den mannen kan inte göra någonting rätt!
Hallå!
”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Den MANNEN.
Vem tror Angelo att han är?
Och hur lillgammal går det ens att bli vid åtta års ålder?
Jag skakar på huvudet och när jag frågar Angelo om han verkligen sagt det Malin påstår att han sagt flinar han bara och nickar.

Inte heller Lillybelle har något som helst till övers för det illdåd jag tydligen utsatt Tindra för och tittar på mig med kritisk blick. Jag minns värre saker hon sagt om mig. Under en hotellweekend i Göteborg för två år sedan, när Pokemon peakade, krävde hon att jag skulle ta med henne ut i Trädgårdsföreningen för att spela Pokemon. Där fanns det tydligen massor av pokemons att samla. Men klockan var sen, det var bara någon timme till läggdags och jag sa tvärnej.
Lillybelle blev vansinnig, skällde ut mig efter noter och när hon sedan trodde att jag var utom hörhåll satte hon sig i Malins knä och sa, allvarligt:
– Mamma. Kan vi sälja pappa?
Säljas?
Hallå!

Och nu är jag huvudperson i meningen ”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Hallå igen! Jag har varit hemma alldeles för länge, tänker jag. Det finns bara en sak kvar att göra: Fly landet. Det gör jag också.

När dessa rader skrivs sitter jag i en lägenhet i Vancouver i Kanada. Hit har Smålandsposten skickat mig och en kollega, Alexander, för att under fem dagar punktmarkera NHL-stjärnan Elias Pettersson.

Här är jag inte ponnypappan Daniel. Här är jag hockeyexperten Daniel, som vare sig är känd för att misslyckas med särskilt mycket eller är till salu för pengar.
Jag andas hockey i hockeyns eget hemland samtidigt som jag – med nio timmars tidsskillnad – håller kontakten med Malin hemma i Sverige så gott det går.

21elias
När mina hästkunskaper ifrågasattes alltför mycket valde jag att fly till Kanada och hänga med Elias Pettersson istället.

Vi Facetajmar varje dag och plötsligt är det glada miner från barnen när de får syn på mitt ansikte. Lillgamla eller ej, nosiga eller ej – det är en plågsam saknad att se sina barn men inte kunna krama, busa och gosa med dem.
Jag känner genast en hemlängtan mitt i det drömuppdrag jag är ute på.

Fast precis som råttorna dansar på bordet när katten är borta smids det likväl ondskefulla planer hemma i Sverige när ponnypappan inte är hemma och kan göra sin röst hörd. För precis när allting verkar lugnt och stilla, precis när allt känns bra och jag inser hur skönt det är att längta och till och med börjar känna en saknad efter att greppa grepar, mocka boxar och bolla med balar slår blixten ner från klar himmel.

21grisar3
Och vad händer när man tror att allt är lugnt och fridfullt?

 

Det kanske är läge att söka permanent uppehållstillstånd i Kanada, trots allt.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står alltid öppet för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
15 februari 13:05

När den goda fen kommer på besök

När den goda fen kommer på besök
Tove Modig och Brynnebo Prince, LillyBelle och Peggy och Angelo och Tindra njuter av livet.

Efter förra veckans tävlingsdebut för LillyBelle i Värnamo följde en söndag där det i rättvisans namn var dags även för Angelo att göra sitt första lokala framträdande på ridscenerna. Pigg och energisk som han är föregås debuten av ett gäng nätter med minimal sömn. Ett trist arv från mig, ska sägas. Jag har aldrig under mitt hittillsvarande 46-åriga liv haft en enda natt med god och härlig drömlös sömn de gånger jag vetat att Något Stort ska ske den dag då morgonen gryr.

Men minimal sömn är inget som stör min son. Angelo studsar upp till den tidiga frukosten, är på sitt allra bästa humör och börjar omedelbart ladda för det som väntar.

Vi har tänkt till några varv den här gången, visa av viss erfarenhet från tävlingarna i Värnamo. Vi har förberett oss minutiöst, stigit upp i extremt god tid och allt som återstår efter frukosten är egentligen att lasta Tindra. Därefter kör vi lugnt och fridfullt på snöfria vägar och redan efter drygt en halvtimme är vi framme i Lammhult. Vi tränsar, lastar ur och sadlar. Sedan vandrar vi alla förväntansfullt upp mot anläggningen.

Snart anländer Casper Jönberg, Angelos kompis som också dagen till ära ska rida sin första tävling. De skrattar, busar och pratar en stund innan det är dags för framridning. Så här långt syns det tydligt på LillyBelle att hon både är lite trumpen och avundsjuk. Att gå runt till fots på en hopptävling när det bästa man vet är att sitta på en hästrygg är förstås tungt att hantera. Det svider i henne.

Men det här är ingen vanlig dag, visar det sig.
Det här är en dag då LillyBelle – fullkomligt oväntat och som en skänk från ovan – får besök av den goda fen.
Den goda fen har dessutom ett namn: Tove Modig.

Tove var LillyBelles enda motståndare i förra veckans tävling. En debut LillyBelle lämnade i tårar och där en glad Tove elegant red sin Peggy både snabbt och felfritt. Nu kommer Tove fram och hälsar. LillyBelles ögon blir stora. Tove berättar att hon ska tävla även i Lammhult och med två hästar den här gången.
Sedan kommer frågan som förändrar allt för LillyBelle:
– Skulle du vilja hjälpa mig att rida fram Peggy?

20lillyopeggy
LillyBelle tror inte att det är sant. Hon har precis fått reda på att just hon ska få ansvara för framridningen av lilla godingen Peggy. Det är äkta kärlek vid första ögonkastet.

LillyBelle nästan hoppar till, tror först att hon hört fel. Sedan skiner hon upp, visar en tandrad med massor av gluggar och ropar:
–Jaaaa!!
Hon är så till sig av glädje att jag blir rörd. I LillyBelles ögon är Peggy ingen A-ponny utan någon sorts All In eller Indiana. Hon har knappt pratat om annat än Peggy under veckan som gått. Om hur fin hon är, hur grymt duktig hon är och hur högt hon kan hoppa.

Och nu får hon, tack vare fina snälla Tove, ansvara för framridningen av Peggy. Något LillyBelle tar på största allvar. Hon kämpar en stund med galoppen, hittar den och sedan utnyttjar hon all tid som finns. Jag ljuger inte om jag säger att LillyBelle är ett enda stort leende från den sekund Tove ställer frågan och fram till dess att vi sätter oss i bilen för hemfärd.

Men det är Angelo som är familjen Enestubbes enda tävlande för dagen. Han har valt att ställa upp i två klasser; en lätt E och en lätt D. Som ponnypappa skakar jag av nervositet när det slutligen är dags för debuten, men jag lyckas ändå hålla telefonen någorlunda stadigt för att filma hela ritten.

Angelo är väldigt förberedd. Tidigare, när han hoppat pay and jumps, har han haft svårt att fokusera hela vägen. Vid ett tillfälle red han så anmärkningsvärt långt ut till vänster att vi fick skrika på honom för att han, i sista sekunden, skulle upptäcka det nionde och sista hindret.
När vi efteråt frågade honom vad som hände svarade han att han börjat tänka på hur man fångar en lax. Angelo är inte bara hästnörd. Han älskar fiske också.

Några laxar finns inte i skallen hos honom nu. Den här gången är hans fokus totalt. Malin har gått banan otaliga gånger med Angelo och han har memorerat varje hinder. Han styr sin lilla Tindra på bästa sätt och när han klarar sista hindret känns det som om någonting exploderar inom mig. Han är felfri, överlycklig och får sin första rosett! Och LillyBelle är i det här läget så överväldigat förälskad i Peggy att hon inte ens funderar på att bli avundsjuk.

Därför är det en smal sak för Angelo att acceptera ett nedslag i lätt D. Han är världens lyckligaste pojke och har en nyförälskad lillasyster som bara har Peggy i tankarna.

LillyBelle upphör dock inte att förvåna. När vi på kvällen leker Tjugo Frågor inbillar jag mig att jag är klurig när jag väljer en viss person. LillyBelle behöver dock bara ställa tre ja- eller nej-frågor till mig innan hon levererar det korrekta svaret: Tove Modig.
En god fe är inte alls dumt att ha ibland. Jag rekommenderar faktiskt er alla att snarast skaffa en.

Tack för att ni tog er tid – jag heter ponnypappandaniel på Insta och fortsätter gärna att hänga med er där!

20felfri
Angelo och Tindra på väg mot en felfri runda i sin tävlingsdebut.
Ponnypappan
8 februari 13:33

Ridsportens vardagshjältar är guld värda

Ridsportens vardagshjältar är guld värda
Framridningen höll på att sluta i en smärre katastrof, men tack vara en okänd vardagshjälte gick allt bra.

Hemfärd från Värnamo. I baksätet sitter en tröstlös LillyBelle och gråter.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.
Tio minuter senare. En mil har avverkats och fortfarande är det höga och gälla decibeltal som som når mina öron bakifrån.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.

Tjugo minuter senare har vi hunnit mer än halvvägs hem. Tårarna fortsätter att spruta.
Men KAN DU INTE SLUTA GRÅTA någon gång!! tänker jag. Det är ju bara EN ENDA LITEN TÄVLING!
LillyBelle tänker tyvärr inte så.
Hon gillar att tävla och därför uppmuntrar vi henne till att tävla. Men där vi uppmuntrar henne till att tävla OCH HA ROLIGT har LillyBelle svårt för att ha roligt om hon inte samtidigt vinner.

19startlista
LillyBelle Enestubbes namn i en officiell startlista. Lördagen den 2 februari blev historisk.

Själv är jag full av beundran inför vad min sjuåriga dotter åstadkommit. Hon har gjort riktig tävlingsdebut, trotsat nervositeten, levt med den självpåtagna pressen och gjort en enligt mitt tycke fantastisk insats. Trots att den hastiga framhoppningen håller på att sluta i en smärre katastrof – LillyBelle ramlar två gånger – hinner hon samla sig och rida in som tävlingarnas allra första deltagare. Bara en sån sak!

Sedan uppfattar hon först inte startsignalen och missar ett antal sekunder. Men när hon och Tindra sedan galopperar iväg är det där sköna flytet tillbaka. Hinder efter hinder klaras av och när nummer åtta avverkats står det klart att LillyBelle nollat i sin första grundomgång. Enastående.

Det är under den direkt efterföljande omhoppningen en liten detalj lyckas gå fel. På tian, en för Tindra ovanligt bred oxer, lyckas den prickiga 99-centimetaren bli lite nervös och river hårfint. Det är första gången någonsin hon river ett hinder och LillyBelle blir så förvånad av ljudet att hon vänder sig om för att kontrollera om bommen ligger kvar. Det skapar obalans och vid elvan, det näst sista hindret, tar det slut.

LillyBelle är förstörd, slussarna till tårkanalen öppnas och jag inser i det läget hur grym ridsporten kan vara. Jag har varit på innebandycuper och fotbollscuper. Ingår man i ett lag är det en smal sak att ta en förlust. Det räknas för övrigt inte ens några mål officiellt länge när pojkar och flickor spelar match mot varandra, vilket i sin tur beror på idioter till föräldrar som hetsar, toppar och klagar på domare.

Sitter man på ett djur som hoppar över hinder på en bana och dessutom vet att det delas ut rosetter om bommarna står kvar är smärtan desto större vid ett misslyckande. Det bara är så. Lagidrott och individuell idrott har bara tävlingsmomentet gemensamt. I övrigt är det så gott som alltid enklare och mindre kravfyllt att ingå i ett lag än att ensam ha alla ögon på sig.

19tävling
LillyBelle och Tindra nollar i sin första grundomgång. Sedan dök det upp en liten detalj och ställde till det.

Jag tror att det är vad som händer inuti LillyBelle, tror det är så hon tänker och resonerar.
Förlora med 1–5 i innebandy – fine, vem bryr sig?
Riva hinder nummer tio – hemskt, nu går världen under!

Det fina i det trista är att vi hela tiden lär oss, såväl barn som vuxna. Debuten av avklarad för LillyBelle och när jag och Malin rannsakar oss själva kommer vi fram till en mycket viktig slutsats: vi var för sent ute. För att LillyBelle komma optimalt förberedd till sin första tävling hade vi behövt ge henne åtminstone en halvtimme till. Nu blev det mesta forcerat, irriterat och nervöst vilket knappast är ingredienser i en välsmakande drink.

Samtidigt känner vi en enorm tacksamhet över det mottagande vi får, över hur hjälpsamma alla människor är, över hur många vardagshjältar som finns. Du som skyndade fram under framridningen när LillyBelle ramlade, tog tag i tyglarna och sedan sprang igång ekipaget över samma hinder – vi hann aldrig tacka dig. Om du läser detta ska du veta att din insats var ovärderlig. Eller du som peppade LillyBelle när hon inte ville komma till start och förklarade för henne att det är bra om man bara klarar ett enda hinder första gången man tävlar – utan dig hade det nog inte blivit någon tävling alls.

Eller alla ni som med god min dirigerade oss rätt mellan sekretariat och framridningsbana, som förklarade att Tindras pass redan är registrerat eller ni som kom fram till LillyBelle och tröstade och berömde henne för insatsen – det är ni som gör ridsporten så givande och medmänsklig. Något sådant tror jag inte ens existerar i lagidrotter. Tack till er alla!

Nu har vi lagt tävlingen bakom oss, packat ner tonvis med lärdomar i bagaget och på söndag är det dags för Angelo att debutera på samma Tindra. Tävlingar i Lammhult står på programmet och han är redan nu supertaggad inför debuten.

Tack för att ni tog er tid – och i vanlig ordning hoppas jag att ni vill hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
1 februari 15:39

En ”beckåntwäck” för tvåtusen

En ”beckåntwäck” för tvåtusen
LillyBelle med sin nya hjälm.

Den blivande inköpschefen LillyBelle Enestubbe behöver hjälp.
– Pappa, kan du räkna hur många pengar jag har?
Det är ingen fråga.
Det är en direkt order jag aldrig skulle våga drömma om att inte omedelbart lyda.
Jag går med raska steg in i hennes rum. Hon tar fram den spargris som för tillfället utgörs av ett rosa pappershus och tömmer innehållet.
På golvet ligger sedan tre presentkort från i julas, där finns sedlar och mynt i en imponerande samling.

Jag ser hur intresset stiger hos LillyBelle när jag, dramatiskt sakta, räknar ett presentkort i taget, sedan sedel för sedel och mynt för mynt samtidigt som jag adderar den stigande summan.
Vi landar på 1 170 kronor.

Det är mycket för en sjuåring. Själv var jag säkert 15 år innan jag förfogade över en så stor summa pengar. LillyBelle är en ekorre. Hon vet hur man samlar och sparar.

– Vad ska du göra av pengarna? undrar jag.
Svaret kommer blixtsnabbt, precis som hon hela tiden gått runt och väntat på frågan:
– Beckåntwäck.
– Va sa du?
– Beckåntwäck, pappa.
– Vad är det?
– Men pappa! En hjälm såklart, säger hon som om det vore den naturligaste saken i världen.

Jag låter det sjunka in. En hjälm av obegripligt märke till ett pris av nästan 1 200 kronor.
– Kostar den så mycket verkligen? frågar jag.
– Nej, pappa. Den kostar mer. Den kostar ettusen kronor och sjuhundra.
Jag tror henne inte men finner mig i situationen.
– Men då saknas det femhundra, inflikar jag.
– Jag VET, säger LillyBelle besviket och lämnar rummet.

Själv sätter jag mig vid datorn och går in på Google. Slår in ”ridhjälm pris”. Studerar resultatet.
Classic Ridhjälm, 499 kronor. Covalliero, 399. Horze InCase, 399.
Skönt, tänker jag. Några sjuttonhundra lär det inte handla om i alla fall.
När Malin kommer hem berättar jag om vad som hänt. Om att jag på order av LillyBelle räknat hennes hopsparade pengar. Jag nämner den imponerande summan.
– Sen sa hon att hon skulle köpa en hjälm med ett jättekonstigt namn, säger jag.
– Ja, svarar Malin lugnt. Hon ska ha en back-on-track-hjälm.

Polletten trillar ner, sakta men säkert.
Beckåntwäck.
Back-on-track.
Det finns ett hjälmformat som heter back-on-track.

Ny googlesökning: ”ridhjälm back-on-track”. Studerar sökresultatet igen och givetvis har den lilla skitungen rätt. En back-on-track-hjälm ligger mycket riktigt på 1 700 spänn plus minus någon hundring beroende på leverantör och försäljningsställe. Det slår mig samtidigt att de första träffarna som kommer upp brukar visa de billigaste produkterna. Malin bekräftar att 1 700 kronor absolut inte är någon övre gräns för en back-on-track-hjälm och att den hjälm LillyBelle önskar sig dessutom kostar 2 000 kronor. Det finns tydligen hjälmar som kostar det dubbla och det tredubbla, får jag veta.

18test
Endast det bästa är gott nog när huvudet ska skyddas.

Jag grubblar igen. Tänker efter. Å ena sidan är tvåtusen för en störtkruka löjligt mycket pengar. Å andra sidan: är det någonting som ska få kosta, som ska vara av högsta kvalitet och säkerhet när man rider, är det en hjälm.

Jag lär mig hela tiden. Tänker på skämtet ”I used to have money, now I have a horse” och lär mig lite till.

Ett par dagar passerar. Snöslasket lägrar sig som en smutsig filt utanför vårt hus. Medan jag dukar av och ställer in disk efter vår familjemiddag intar barnen position i tv-rummet för att se Greta Gris. Det börjar snart bli läggdags när Malin överraskar barnen.
– Vad säger ni? Ska vi åka till Hööks? Dom har fått in lite nya grejer.
Barnen skriker. En minut senare är det tyst och tomt. Jag står ensam kvar och trycker igång diskmaskinen. När jag knappa timmen senare dammsugit och tvättat golven hör jag Volvon rulla in framför huset. Små klampande men snabba steg hörs från snöblasket. Dörren öppnas. LillyBelle vrålar:
– PAPPA! PAPPA! Kolla!

Ögonen tindrar. Glädjen är total. I famnen har hon en stor kartong. Jag hinner upptäcka en blå etikett med texten Bäst i test på ena sidan.
– Gissa vad jag har köpt! nästan skriker LillyBelle.

Nu är jag påläst och svarar direkt:
– Det vet jag. En back-on-track!
Hon tittar förvånat på mig, ler sedan med hela ansiktet och nickar upprepade gånger.

Sedan viker hon försiktigt upp kartongfliken, lyfter ut det emballerade innehållet. Inuti en snygg svart påse ligger den. Superhjälmen.
– Den var för stor först. Men sen kunde man ändra längst bak, förklarar LillyBelle pedagogiskt.
Jag har lärt mig ett nytt begrepp. LillyBelle har till mer än hälften finansierat en ny och säkrare hjälm. Ännu en bra och lärorik vecka har passerat.

Tack för att ni tog er tid – och ni är vanlig ordning hjärtligt välkomna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

18erikaolilly
Erika och LillyBelle – nu säkrare än någonsin.
18sparhus
Spargrisen, eller rättare sagt sparhuset, är nu tomt.
Ponnypappan
25 januari 15:56

De äldsta tricken i boken

De äldsta tricken i boken
Uppdraget är slutfört.

Jag hann inte göra mycket mer än att skicka in min förra bloggpost till redaktionen förrän ett lömskt väsen smög fram bakom min rygg, tog stryptag på mig och sedan vägrade att släppa taget.
Förkylning.
Den sjätte på lika många månader.
Japp, nytt personligt rekord för min del.

Ju äldre man blir desto mer inser man att förkylning är ett normaltillstånd. Att vara lite sjuk är det nya friska och är man ponnypappa är virus inte skäl nog för att kvittera ut frikort mot mockning och allmän hästtillsyn. Men det här viruset har varit elakare än de tidigare. Symptomen har liksom kommit i fel ordning. Först kom hostan, sedan halsont och därefter rinnsnuva och ett huvud, dimmigare än London i sina värsta stunder.

Det är då du måste tvinga dig att vara smart, att tänka listigt och lägga upp en plan B för att vardagslivets hjul åtminstone hjälpligt ska snurra runt några varv till. Mitt i den värsta förkylningsfasen noterar jag nämligen att det börjar bli ont om hö i det lilla loftet ovanför ligghallen. Jag räknar till tre småbalar, gör ett överslag i huvudet och räknar ut att jag helst i förrgår skulle ha behövt hämta mer.

Jag ringer till min höleverantör Pär, en pålitlig bonde som bor fyra mil söderut. Han är som alltid flexibel och lovar att jag kan kan komma omgående. Det råkar vara lördag och därmed ingen skoldag för Angelo och Lillybelle. Malin är däremot upptagen med fotojobb och kan inte assistera mig.

Barnen älskar att följa med till Pär. Särskilt Angelo, som sedan flera år tydligt deklarerat att han tänker bli bonde när han blir stor. Med stor nyfikenhet har han pepprat Pär med tusentals frågor om allt från hur många gånger om året man ska skörda till vilket vinterfoder korna gillar bäst.

Att få med mig Angelo och Lillybelle på resan är enkelt. De jublar redan när vi sätter oss i den släpförsedda bilen. Väl framme får barnen till sin stora förtjusning stifta bekantskap med en blott två dagar gammal kalv, vars mor oväntat och tragiskt dött i samband med förlossningen. Inte ens i mitt förkylningsberusade tillstånd kan jag låta bli att titta på kalven; så söt, så liten och så social.

17kalv
LillyBelle och den två dagar unga kalven.

Medan barnen sedan springer runt och leker med busiga tollaren Cilla staplar jag, med stor möda och kronisk hosta, höbalarna så effektivt det går för att få plats med så många som möjligt. Det brukar funka ganska smidigt men den här gången tycks Pär ha smugglat in blytyngder i varenda bal.

Under ett ideligt hostande och snörvlande lyckas jag ändå, med Pärs hjälp, få in samtliga 55 balar i släpet. Vi åker tillbaka till Växjö och jag trotsar dimman inuti mitt huvud och försöker tänka smart. Det är nu det svåra börjar. Balarna ska upp på loftet och jag behöver hjälp.

Det är dags att spela fulspel. Dags att plocka fram de äldsta knepen i boken. Det är dags att muta barnen. Jag vet att både Angelo och LillyBelle har full koll på innehållet i sina spargrisar. Vet att de redan tittat ut nya hästgrejer som de vill inhandla när de får råd.

Jag erbjuder dem att få dela på en hundring om de hjälper till. De funderar. Är ännu inte helt övertygade. Jag sockrar budet och slänger in ett rör Pringles sourcream & onion. De accepterar.

17pringles
I krig, kärlek och vid obarmhärtiga förkylningar är allt tillåtet. Exempelvis mutor.

Som blivande bonde går Angelo utan vidare med på att inta platsen uppe på loftet. Hans uppgift blir att ta emot balarna jag langar upp och rulla in dem längs loftets golv. Problemet är LillyBelle. Jag vet att jag i det här läget klarar mig utan hennes hjälp men hon är både för liten och dessutom totalt ointresserad av att inta position uppe på loftet. Hon flummar hellre runt i sin egen lilla värld men är samtidigt mycket mån om att allt ska vara rättvist här i världen. Hon klargör att även hon måste ha en arbetsuppgift, för ”annars blir det orättvist”.

Då kläcker jag den briljanta idén.
– Vill du vara höchef, Lilly? undrar jag.
Hon skiner upp.
– Ja! Vad är höchef?

Jag förklarar att höchef är den kanske viktigaste uppgiften av alla. Någon måste ju bestämma i vilken ordning balarna ska skickas upp på loftet. Och vem kan klara en sådan uppgift bättre än LillyBelle?

Hon tackar ja till att bli höchef. Arbetsordningen är därmed följande: jag står nere i ligghallen dit jag under stora plågor burit in 55 höbalar. Angelo positionerar sig uppe på loftet, beredd på att ta emot. Bredvid mig står LillyBelle och bestämmer vilken bal jag ska sätta grepen i och kasta upp till Angelo. Hon tar sin uppgift på största allvar.
– Nej, inte den balen pappa. Det är den du ska ta. Den där borta!

LillyBelle chefar. Jag lyder. Angelo utgör tredjelänken. Tillsammans är vi en dynamisk trio med varsin superviktig uppgift. Jag sparar både tid och viktig energi. Angelo är stolt över sin bragdartade bondeinsats och LillyBelle glänser som chef. Dessutom smakar chipsen bra och barnens drömmar om att återigen besöka hästsportbutiken växer.

Tack för att ni tog er tid! Och som vanligt får ni gärna hänga med mig på Instagram som ponnypappandaniel

Ponnypappan
18 januari 15:34

Små grytor har också öron

Små grytor har också öron
Om Tindra med sina 99 centimeter är liten, vad ska man då kalla godingen Ikaros som dök upp på mätstationen?

Det är söndag och ännu ett spontant träningspass avverkas på vår lilla ridbana. LillyBelle rider sin Erika och kämpar med galoppen, där Erika har en tendens att bocka sekunderna efter att hon fattat galopp.

Men det är inte LillyBelle som fångar min uppmärksamhet utan Angelo. Med en koncentration som måste vara maximal skrittar han sin Tindra. Det ovanliga är att han håller sig innanför spåret. Angelo, som ofta brukar följa spåret utan en plan, rider nu innanför spåret och försöker hitta egna vägar. Han frågar också Malin hur man ”ställer en häst”.
Jag går fram till honom.
– Varför rider du så långt in? undrar jag.
Angelo tittar upp och svarar snabbt:
– Jens sa det. Att man ska rakställa hästen och ställa den i hörnorna.

Svaret gör mig lika förvånad som glad.
”Jens sa det”.

16jensa
Jens Fredricson – tydlig, enkel och lagom rolig.

Dagen före har ridklubben i den del av Växjö där vi bor arrangerat en mycket uppskattad heldag med Jens Fredricson som gäst. En dag som avslutats med en två timmar lång clinic där läktarna fyllts till sista plats.
Hela vår familj besökte anläggningen. Malin och barnen från tidig förmiddag medan jag själv dök upp lagom till clinicen. Där passade jag på att ta lite bilder och skriva en artikel i Smålandsposten om Fredricsons besök i Växjö.

En clinic i all ära, tänkte jag. Kan verkligen en lång levande ridsportföreläsning intressera små barn? Är inte en clinic lika kul som att gå på högmässa om man är sju eller åtta år gammal? Jag inser nu till min glädje att jag haft fel. Små grytor har också öron och det visar sig att Angelo likt en svamp sugit i sig Jens Fredricsons visdomsord. Framför allt verkar uppmaningen om att inte fuska i ridspåret ha gett omedelbar effekt.

Som vuxen skulle jag vilja recensera Jens Fredricson genom att utdela ett mycket högt betyg. Jens är tydlig, enkel och rolig på det där lagoma sättet som aldrig övergår i käckhet eller göteborgska ordvitsar. Jag är långt ifrån någon hästexpert men efter 23 år som sportjournalist och ett tidigare liv som tennisspelare har jag skaffat mig en del kunskaper om vad som förenar all idrott. Framför allt insikten om att utveckling kommer av att göra det enkla, att inte krångla till det och att bygga upp en kärlek till att träna, nöta och upprepa. Ta vilken världsstjärna som helst i vilken sport som helst och ni kommer att upptäcka en detalj när ni ser dem tävla.
De får det svåra att se enkelt ut.
Det svåra är att göra det enkla i exakt rätt läge, och just denna förmåga skapar utveckling.

Ovanstående är kontentan, själva essensen, i de budskap Jens Fredricsons skickar ut under sin clinic. Allt han säger är lika enkelt som svårt.
• Fokusera på rätt saker.
• Fråga om du inte vet, lägg korten på bordet.
• Det är din skyldighet gentemot hästen att sträva efter förbättring.
• Var konsekvent.
• Tänk inte på vad ni inte ska göra utan på vad ni ska göra.
• Hästen förstår inte ordet ”inte”.

Dessa teser är grundstenar för en sund och bra utveckling. Det är sådana självklarheter att till och med jag förstår dem. Den som inte når stjärnorna kanske når trätopparna om dessa uppmaningar följs.
Att Jens Fredricson sedan inte kan hålla sig från att dela ut en hästspark mot lillebror Peder höjer stämningen ytterligare i det småkyliga ridhuset:
– Peder är äckligt bra men han är egoistisk, behöver bara tänka på sig själv. Får jag en tillräckligt bra häst ska jag nog slå honom.

Utöver clinicen har ett par viktiga pusselbitar fallit på plats under veckan. För att målet om att tävla lokalt ska infrias måste vi få svart på vitt på hur höga Tindra och Erika är. I måndags var det äntligen dags för mätning på veterinärkliniken vid Tingsryds travbana. Nyfiket stövlade våra fyrbenta damer in i mätrummet och när de kom ut stod det klart att Tindra mäter 99 centimeter i mankhöjd och Erika 126. Reggat och klart.

16mätning
Tindra får äntligen svart på vitt om sin mankhöjd. 99 centimeter.

Nästa steg: tävlingslicens.
Det fixade vi redan dagen efter genom några snabba klick i tävlingsdatabasen.
Barnen, som för närvarande nöjer sig med påhittade inomhustävlingar med leksakshästar, är nu spända av förväntan inför var deras riktiga tävlingsdebut kommer att ske. Jag återkommer i ämnet.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med mig på Instagram som ponnypappandaniel

16race
Vem vinner det här? Jag tippar på ekipaget i mitten.
Ponnypappan
11 januari 13:09

”Sorgen över att inte gråta”

”Sorgen över att inte gråta”
Bästa rosettplockaren Tindra och nöjda pay and jump-ryttaren LillyBelle.

Det är förmiddag hemma på gården när LillyBelle får mig helt ur fattningen. Hulkande och snörvlande, mitt i rännilar av tårar, säger hon:
”Pappa, kan du inte vara lika ledsen som jag, och gråta?”
Gråta?
Frågan gör mig hjälplös.
Ärligt kan jag säga att jag, utan en sekunds tvekan, är beredd att göra vad som helst för mina barn. Hjälpa, stötta, trösta, uppmuntra. Allt. Men inte det hon ber mig om nu. En av få saker jag inte k-a-n göra för LillyBelle är att fälla tårar, trots att jag är lika ledsen som hon. Tårar går inte att framkalla på samma sätt som man kan plocka fram ett leende i en given situation. Tårar är en bristvara hos mig.
Mina barn har ännu inte sett mig gråta.

Trots att jag, precis som de flesta normalt funtade människor, kan känna bottenlös sorg och vara så upprörd och ledsen att jag nästan går itu är det svårare med tårarna.
Inte ens på de begravningar jag varit på har jag fällt särskilt många tårar, trots att hela mitt inre kräver och inget hellre vill än att rensa ut hela tårkanalen.

Jag tillhör den närmast pinsamma människotypen som i stort sett bara stortjuter när slutet av en feelgoodfilm visas. Jag fontängråter under slutscenen i The Holiday, släpper loss känslorna fullt ut när Tom Hanks och Meg Ryan får varandra i You´ve got mail och frågan är om någon gråtit mer till slutscenen i En officer och gentleman än jag, eftersom jag sett den uppskattningsvis tretton gånger.
LillyBelle skulle bara veta hur mycket pappa kan gråta, tänker jag i min hjälplöshet.

Vi står hand i hand och ser en av hennes och Angelos ponnyer lämna gården för alltid. Det är så oerhört sorgligt och jag önskar verkligen att jag kunde gå LillyBelle till mötes och gråta tillsammans med henne.

Samtidigt är det vardag för väldigt många andra unga ryttare och det slår mig än en gång hur annorlunda ridsporten är jämfört med alla övriga idrotter.
Ett golfset byts ut utan minsta sentimentalitet, den som bowlar byter enkelt upp sig till ett tyngre klot och en tennisspelare blir överlycklig när han eller hon äntligen får den där nya racketen i julklapp.

Lika enkelt som det är att skiljas från döda ting för 99 procent av landets idrottsutövare, lika svårt är det för en ryttare att skiljas från en häst man vuxit ifrån eller som fungerar bättre med någon annan på ryggen. Den som väljer ett liv tillsammans med djur får belöning i form av ett överflöd av glädje och kärlek men får betala med fler sorger och skilsmässor än vad andra tvingas uppleva.
Där är vi nu.

Mitt i sorgen och saknaden har vi begett oss ut på ponnyjakt.
Vi letar efter en läromästare till våra barn. En som varit med förr, som tävlat i lite högre klasser och är lugn och trygg. Det är inte det lättaste att hitta, har jag snabbt insett, och vi kommer inte att genomföra något köp innan vi känner att det känns helt rätt. Stort tack till dig Therese Brandt som bjuder oss på goda råd i vårt letande.

Även LillyBelle letar. Hon går i ettan och kämpar på med att läsa och skriva. Hon har kommit tillräckligt långt för att veta hur hon surfar in på Google, skriver in sökfrasen ”B ponny till salu” och trycker på enter. Sedan studerar hon spänt resultatet.
Vi får se hur det slutar.

Tindra1
Tindra och LillyBelle – två som verkligen älskar att tävla.

Fram tills dess att vi hittar läromästaren är det Tindra som gäller. Vår lilla superturbo som aldrig gör någon besviken och vars enda brist är att hon inte är en B-ponny utan cirka 95 centimeter i mankhöjd. Oj, vad pålitlig hon är. Dagarna efter det trista avskedet är det dags för en ny pay and jump och jag märker på Tindra att hon gillar det här med tävling. Från att ha gnäggat och uppträtt allmänt skeptiskt de första gångerna känns det numera nästan som att hon vill kasta sig in i transporten när vi kör fram den.

Tindra är alltid överlägset minst i startfältet, hon är överlägset sötast (enligt min mening) och har hela tiden en skock beundrare som kommer fram och vill gosa. Förmodligen är Tindra medveten om allt detta och förmodligen är det anledningen till att hon trippar fram alltmer världsvant och nästan divigt på diverse tävlingsbanor. Under den här pay and jumpen ställer både LillyBelle och Angelo upp med Tindra. Två klasser var, 30 respektive 40 centimeter, och det går så klockrent att jag knappt tror att det är sant. Tindra susar fram, fjäderlätt och piggt, och flyger med lätthet över samtliga hinder. Fyra härligt röda rosetter kvitteras ut och vi beger oss nöjda hemåt.
Tindra är bäst.
Ingen protest.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
4 januari 12:05

Ponnypappan: 2019 – året då jag blivit Pelle

Ponnypappan: 2019 – året då jag blivit Pelle
Idolen Alicia gosar med Erika. LillyBelle och Angelo tittar imponerat på. Foto: Privat

Jag har precis satt punkt för ett år som formligen marinerats, kantats och in i minsta detalj formats efter en djurart med fyra ben, mule och intressant personlighet. Jag inser lika snabbt att 2018 bara var en stilla andning, en vilopuls och en svag bris i solnedgången jämfört med vad som nu väntar.

Det är 2019 livet som ponnypappa börjar på allvar.

Jag minns en kommentar jag fick när jag för cirka 15 år sedan hetsade Pelle, en numera pensionerad fotograf på Smålandsposten. Pelle har två döttrar som vid tillfället var fullkomligt galna i allt vad ridsport heter.
– Det är väl härligt med två döttrar som rider. Billigt och bra, misstänker jag, sa jag med betoning på ordet ”billigt”.
Pelle, spjuveraktig och lite butter på samma gång, svarade.
– Du skulle bara veta.
– Det är väl kul att komma ut och se dina barn rida, sa jag.
Pelle svarade:
– Vänta tills du stigit upp klockan fyra på morgonen, lastat hästarna, kört på dåliga vägar till Tranås, sett dina barn rida, tröstat dem i flera timmar när det inte gått som de hoppats på och därefter lastat hästarna igen och kommit hem strax före midnatt.

Nu är Pelle en glad pensionär som nog med stor glädje ser tillbaka på sitt liv som ponnypappa.
Själv har jag b-l-i-v-i-t Pelle och det är nu det börjar på riktigt.

Som ni säkert förstått om ni följt den här bloggen är mina barns intresse för ridsport allt annat är måttligt. De är ett med sina hästar, skulle lätt kunna rida fyra fem träningspass om dagen om de bara kunde.

Som förälder gäller det att både gasa och ibland bromsa för att skapa något slags balans i hästlivet.

Angelo är åtta och LillyBelle sju. De har kommit så pass långt att de klarat av en handfull pay and jumps på höjder som inleddes med bom på mark och nu ligger någonstans kring halvmetern. Båda har sagt att det här med tävling är det bästa i hela världen och därför har vi satt upp ett mål för 2019 – Karl Oskar Cup.

Sveriges kanske största ponnytävling utomhus, dessutom på hemmaplan här i Växjö.
I den cupen, i dess minsta klass – Lilla Anna Cup – ska mina barn finnas med i startfältet i augusti. Där har vi lagt ribban.

Malin är ett under av försiktighet jämfört med mig. Hon har skyndat imponerande långsamt med barnen, låtit dem nöta grunder, grunder och åter grunder innan galopptankar ens funnits på radarn. Under hösten har fantastiska Emma Örtendahl varje vecka kommit ut till vår lilla ridbana och tipsat, tränat och peppat barnen med spännande banor, highfives och nyttiga tips.
Veckan som passerat har, förutom en uppskattad Emmaträning, innehållit såväl ridläger på hemmaklubben som ett heldagsläger i Lammhult tre mil utanför Växjö.

I Lammhult bedriver Åsa Svensson en mycket uppskattad träningsverksamhet hemma på sin fina hästgård. Där fick jag i onsdags uppleva någonting som gav mig en bild av det Pelle talade om en gång för längesedan.

Uppstigning klockan sex (efter tre timmars sömn i kroppen), lastning, packning, uppstallning och omfattande förberedelser.

14träning
Träningen är i full gång hemma hos Åsa Svensson i Lammhult. Foto: Privat

Jag klarar kyla ganska bra. Klär mig därefter, med dunjacka, underställ och termobrallor. Minus tio tolv grader är inga problem. Det är vinden jag aldrig klarat av, som alltid fått mig att känna mig som en urvriden disktrasa inslängd i en frysbox. Därför träffar resterna av den skoningslösa stormen Alfrida mig som en mental lavin.

Jag kan knappt tänka, står som en ordlös istapp och bara skakar. Men när jag ser mig omkring upptäcker jag att vi är cirka 20 personer som befinner oss hemma på Åsas gård. Vissa av dem utan mössa. Andra utan vantar. Ingen av dem visar några tecken på att frysa. Bara jag. Jag biter ihop, uthärdar, intalar mig att långt ifrån alla dagar erbjuder detta fasansfulla väder.

Jag finner frid i ett pannrum, där värme regerar. Jag söker skydd, hämtar kraft och tinar långsamt upp. Sedan går jag in i ridhuset där träningen snart ska börja. Jag är tillbaka, kan åtminstone tänka igen.

Till barnens gapande glädje är deras idol Alicia Jönberg en av deltagarna på lägret. Alicia är alltid cool och obrydd och det perfekta föredömet för Angelo och LillyBelle. När det också står klart att Alicia under ett av passen ska rida LillyBelles egen Erika vet stoltheten och beundran inga gränser.

När Åsa frågar Alicia hur det är att rida på Erika blir svaret:
– Hon drar lite åt alla håll.
LillyBelle lyssnar, tar in viktig information.

Barnen rider på. Åsa visar sig vara en drömtränare; har lika lätt för att ge beröm som att upptäcka och korrigera fel. Hon bygger banor som ser lätta ut men som ställer krav på fullständigt fokus och en blick som hela tiden finns på nästa, nästa och nästa uppgift.
– Blicken, blicken, blicken, upprepar Åsa och till slut trillar polletten ner hos mina barn och jag ser att de lärt sig någonting viktigt.

14läger
Ett läger ger både barnen lärdomar och en möjlighet att busa och lära känna varandra. Foto: Privat

Träningsläger är också en sammankomst där kontakter knyts och vänskap föds. De åtta deltagarna lär snabbt känna varandra, de pratar och busar sinsemellan och kommer med all sannolikhet att träffas och trivas tillsammans under diverse tävlingar under detta utmaningarnas 2019.

Och när jag själv, med hjälp av bilens värmereglage som vridits upp på max, börjar tina upp inser jag att jag, trots att Alfrida hotade mitt mentala jag till livet, för alltid kommer att minnas den här dagen som någonting vackert.

Nu kör vi vidare.
Redan i morgon väntar nästa pay and jump.
Dock inte i Tranås, tack och lov.

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fin inledning på 2019 och vill ni följa mig på Instagram finns jag som vanligt där som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
28 december 2018 12:24

Ponnypappan: Ett år i tacksamhetens tecken

Ponnypappan: Ett år i tacksamhetens tecken
LillyBelle har gått från att använda sina ponnyer som enhörningar till att rida på dem.

Ju äldre du blir, desto fortare går dagarna.

Ju fler rutiner du skaffar dig och ju färre nya sinnesintryck du tar in varje dag, desto snabbare blir den upplevda tiden och desto snabbare läggs ett år till ett annat. Däri ligger åldrandets förbannelse.

Trots att jag nog aldrig haft det bättre och trots att jag skaffat mig rutiner som jag trivs med tvingas jag konstatera att det snart är nyårsafton igen. Alla sinnen reagerar mot detta faktum och invänder: Det var ju bara ett par tre månader sedan 2017 blev 2018.

Det är den upplevda känslan. Sanningen, den smärtsamma, är att ett dussin månader passerat.

I ett sådant läge är det intressant att byta perspektiv och ta en titt på små människor som har en helt motsatt uppfattning om hur fort tiden går. Jag tänkte på det i går när Malin visade mig ett filmklipp på Facebook som var exakt två år gammalt. Där, på ridskolan, sitter en sexårig Angelo och en nybliven femårig LillyBelle för första gången på varsin häst utan ledsagare. I försiktig skritt håller de hårt i tyglarna och kämpar under stor koncentration med balansen. Att just d-e-t minnet känns som en evighet sedan gör mig på bättre humör och blir ett lyckopiller i kampen mot min egen tidsångest. Det är faktiskt bara två år sedan – och oj, så mycket som hänt sedan dess.

13stallhäng
Intresset för hästar har det aldrig varit något fel på.

Nu bor barnen praktiskt taget i stallet. Så fort tillfälle ges vårdar de sina ponnyer och tar varje chans att charma till sig ett extra ridpass med Malin ute på vår lilla ridbana. De lever, pratar, äter och sover häst. Till och med när de vaknar mitt i natten och förlänger en dröm är det förvirrade hästkommentarer av typen ”hopp, smack, Erika” som flyger ur deras små munnar.

De har för länge sedan kommit fram till slutsatsen att tävling är någonting kul. Alla gillar inte att tävla men mina barn älskar det och därmed vet jag att 2019 kommer att bli ett år då mycket nytt kommer att hända. Och när mycket nytt händer, även i en vuxens liv, innebär det att tiden upplevs som långsammare. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

13angelo
Mycket händer på ett par år. Angelo har exempelvis kommit på att han älskar att tävla.
13teenyweeny
Lycka är att ha en snäll häst.

Apropå rutiner är jag är stor vän av dem.

Jag kan av somliga upplevas som slarvig och ostrukturerad men nästan allt jag gör handlar om rutiner. Jag vill ha ett flyt i vardagen, veta vad som sker och när det ska ske. Därför har jag ibland svårt för julen, speciellt när julafton är på en måndag, som i år, eller ännu värre på en tisdag som fallet är nästa år. Tre på varandra följande storhelger som trasar samman allt vad rutiner heter – jag må vara i minoritet men jag gillar det inte. För mig vore det bästa om julafton alltid inföll på en fredag.

En stor fördel med barnens gränslösa hästintresse är att julklappsköpen mer liknar investeringar än bortkastade pengar på meningslösa leksaker som är roliga under de fem första minuterna. När önskelistorna nästan är kliniskt rena från icke-hästgrejer är det extra kul att ge. Sedan Tomten, för övrigt väldigt misstänkt lik min förträfflige kollega Kricken, var förbi på julafton och delade ut sina paket till Angelo och LillyBelle har de i stort sett utan uppehåll använt klapparna; schabrak, stigbyglar, täcken, grimmor och förstås de notoriska Schleichprodukterna. Ingen hejd finns på hästnörderiet i detta hus, den saken är klar.

Jag ser själv tillbaka på 2018 med stor tacksamhet.

Jag vill tacka Tidningen Ridsport för att ni gav mig chansen att blogga som ponnypappa.

Jag vill tacka er läsare för helt enastående respons på mina inlägg.

Jag vill framför allt tacka hela ridsportsverige för ert enorma stöd till Angelo i samband med texten jag skrev om att han retats i skolan för sin Killar som rider-jacka.

Tack Malin Baryard Johnsson för den tid och uppmärksamhet du gav Angelo; han pratar fortfarande om besöket hos dig.

Mycket annat positivt har hänt sedan dess. Hööks tryckte omgående upp en uppsättning jackor, jag har läst flera reportage som satt fingret på frågan och i skolan har många killar kommit fram till Angelo och sagt att de också tycker att ridning verkar coolt.

Allt detta gläder mig ända in i själen och jag hoppas att 2019 får bli året då alla förstår att ridning är en sport för alla.

Tack för att ni tog er tid, ha ett härlig gott nytt år och som vanligt kan ni följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!

Ponnypappan
21 december 2018 12:36

Ponnypappan: ”Därför hoppas jag på ett nyval”

Ponnypappan: ”Därför hoppas jag på ett nyval”
När det kommer till ett lära ur ansvar och till ”de mjuka värdena” är ridsporten bäst i klassen. Nu vill Ridsports bloggare "ponnypappan" lyfta idrotten som samhällsfråga och efterlyser ett idrottsuppror. Foto: Daniel Enestubbe

Ett politiskt inlägg på en ponnypappablogg?

Nja, oroa er inte.

Det här handlar visserligen om politik men bara om en enda fråga. Frågan som är lika osynlig som viktig. Frågan som alltid glöms bort, i alla debatter och i alla valrörelser. Jag talar förstås om idrotten som den fantastiska samhällskraft den är.

Säg mig: när hörde du senast en politiker av rang göra ett rejält utspel om idrotten? Utlova en extra miljard till våra tusentals föreningar under Riksidrottsförbundets stora paraply?

Nej, just det.

Idrotten står utanför i kylan medan makthavarna, från vänster till höger, avverkar och debatterar alla upptänkliga ämnen – utan att vid ett enda tillfälle föra idrotten på tal.

För mig är det obegripligt.

Det talas om sviktande folkhälsa.
Min fråga: vilken aktör i samhället bidrar mest till folkhälsan om inte idrotten?

Det talas om dålig integration.
Min fråga: har politiker ens någon aning om att idrottsrörelsen i vårt land är det i särklass största, bästa och viktigaste integrationsprojektet vi har?

Om jag får ta min stad Växjö som ett lysande exempel har vi här en fotbollsklubb som heter Östers IF. För Öster handlar det inte bara om att vinna matcher och att avancera uppåt i seriehierarkin. Det handlar även om att vara en aktör i samhället. Varje fredag arrangerar Öster nattfotboll, dit ett snitt på 150 flickor och pojkar från ett 30-tal nationaliteter söker sig. Nattfotbollen är en framgångssaga. Polisen hyllar den reservationslöst och ser en koppling mellan nattfotbollen och att stökigheter på stan minskat till ett minimun under just fredagsnätter.

Ponnypappannyval1
Idrott i alla dess former är hälsofrämjande och en vinstaffär för staten. Det är hög tid att staten bjuder till. Det skriver Daniel Enestubbe. Foto: Daniel Enestubbe

Även ridsporten är ett föredöme. Massor av ideella eldsjälar lär våra barn att ta ansvar, inse betydelsen av ordet respekt och hur man arbetar tillsammans. I det vi kallar ”de mjuka värdena” vågar jag påstå att ridsporten är bäst i klassen. Och jag kan tänka mig hur viktig den sociala verksamhet som bedrivs på ridklubbarna, med spontant ”fritidsgårdshäng”, är för många unga ridsportare. På vår klubb erbjuds till och med läxhjälp helt utan kostnad. Det alarmerande är att denna viktiga och fysiskt och psykiskt hälsofrämjande verksamhet sker samtidigt som många klubbar går på knäna ekonomiskt. Det är inte säkert att den finns kvar i framtiden. Flera idrottsförbund går enligt initierade bedömare en säker död till mötes.

För mig är det obegripligt att ingen enda politiker spelar ut idrottskortet.

Jag menar: vi som tillhör idrottsrörelsen utgör drygt tre miljoner av det här landets invånare. Det är en helt ofattbart stor väljarbas. Till skillnad mot kultursektorn, där det regnar subventioner och bidrag med astronomiska belopp, vilar vår unika svenska idrott fortfarande på en grund, bestående av ideellt arbetande kämpar som både skapar en meningsfull fritid för oss och avsevärt stärker vår hälsa. Kan någon politiker ens föreställa sig vilka positiva skatteeffekter ett sådant projekt har för folkhälsan? Hur många miljarder kronor varje år som sparas in genom att idrottande människor är friskare människor än de som inte idrottar?

Uppenbart inte.

Om så varit fallet hade satsningarna på idrotten antagit helt andra konturer än vad vi ser i dag.

Det lilla stöd som betalas ut till idrotten, LOK-stödet, är ett litet plåster på såren i verksamheter som i bästa fall balanserar på gränsen mellan plus och minus i boksluten.

Men var är ni? Var är vi? Var är alla som vill värna om idrotten och vill att staten ser idrotten som den garanterade vinstaffär den är?

Jag vill inte att svensk idrott fortsätter att stå med mössan i hand.

Jag önskar att svensk idrott skapar opinion, väcker debatt och kräver bättre ekonomiska villkor gentemot en stat som tjänar på idrotten.

På måndag är det julafton.

På min önskelista finns, med anledning av ovanstående, två saker:

1) Ett idrottsuppror. Vi borde samla oss, göra vår röst hörd, förklara att ju mer pengar som satsas på idrotten desto mer pengar kickbackas tillbaka i form av bättre integration och folkhälsa. Och vilket förbund passar bättre att ta täten i opinionen än ridsporten, som är en föregångare när det gäller att stå enade i viktiga frågor?

2) Gärna ett nyval, där idrotten får en lika given plats i debatten som alla de andra samhällsfrågorna.

Det är dags nu.

Sverige har inte råd att inte satsa på idrotten.

Tack för att ni tog er tid! Jag önskar er alla en riktigt härlig jul – och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
14 december 2018 11:58

”Det blir sällan som man tänkt sig”

”Det blir sällan som man tänkt sig”
Peach. Lika nyfiken på kameran som på allt annat i livet.

Det finns inget bättre sätt att beskriva min sinnesstämning just nu än att dra till med en klyscha. Jag sitter med hjärtat i den klassiska halsgropen.
Jag vill inte tänka på hur många gånger hjärtat pumpar per minut när jag knattrar ner dessa bokstäver. Det är ett smärre mirakel att jag ens kan skriva.
Det här skulle bli en ganska odramatisk bloggpost.
Tänkte jag.
Men det blir sällan som man tänkt sig.

Om jag förstått det hela rätt är vi just nu inne i den tid på året då mycket inom svensk ridsport tar en välbehövlig paus.
Världsryttarna sätter sig i sina mentala batteriladdare. Deras hästar får vila ut efter en höst med stentuffa tävlingar och transporter både i luft och längs asfalt och grus. Även de nationella tävlingsryttarna tar paus för att andas och på ett enklare sätt vinna brottningsmatchen mot vardagen. På klubbarna kan styrelserna börja sammanfatta året och göra ekonomiska prognoser inför det nya som lurpassar runt knuten.

Även en ponnypappa som jag kan pusta ut. Just nu handlar det om dagliga ting och göromål som går på repeat: mocka, tvätta vattenkärl, fylla på, hämta hö, utfodra, köpa stallpellets. En ganska behaglig dygnsrytm.
För barnen står också annorlunda aktiviteter på schemat. Både Angelo och LillyBelle anmälde sig direkt till Luciashowen på Theleborgs Ryttarsällskap. LillyBelle var den i särklass minsta tärnan medan Angelo i sina tomtekläder var sällskapets enda kille. Det var för övrigt ingenting som besvärade honom det minsta.
– Får jag vara med i Luciatåget nästa år? var hans första och enda fråga efter att den välbesökta succéföreställningen var över.
– Yes! sa han när vi talade om för honom att det får han gärna.

När inga pay and jumps eller andra småtävlingar syns på radarn märker jag att barnen använder sin kreativitet till att få utlopp för sin gränslösa kärlek till ridsporten. Trots att de bara är sju och åtta år gamla är de redan fullblodiga ridnördar.
När jag går uppför trappan hör jag Angelo kommentera intensivt:
– Här kommer Daniel Zetterman. Han river! Oj! Han river igen! Nu är han uppe i åtta fel! Oj, oj, oj!

Barnen kör sin dagliga ”tävling” med schleichhästar som de flyttar för hand på banor, gjorda av klossar och leksakshinder. Sedan kommenterar de dramatiskt varje ryttare och summerar ställningen. De är inte alltid överens om utgången.

11 Schleich
Sleichhoppningen pågår även under lågsäsong.

LillyBelle följer familjen Hammarström slaviskt på SVT Play och har i ett svagt ögonblick erkänt att hon tycker att Ingemar är snygg. Det var inte precis höga odds på att hennes första förälskelse skulle vara direkt kopplad till ridsport.

Lugnt och skönt, alltså.
En skön och rofylld mellanperiod i väntan på tomte, gröt och klappar.
Det var så jag tänkte mig den här bloggposten från början.
Men fortfarande sitter jag här med en puls som i alla fall inte understiger hundra.

I dag hände nämligen någonting förfärligt. Något som kunde ha stjälpt hela julstämningen och kastat all glädje överbord.
Det började med att jag upptäckte att Peach betedde sig märkligt där hon stod i sin hage. Peach är snäll som Moder Teresa men nyfiken som en skjutjärnsreporter. Nu ser jag att hon lutar sig mot samtliga eltrådar och är på väg att forcera hela stängslet. Jag har glömt att slå på elen. Därför kutar jag ohyggligt snabbt in i stallet, trycker in sladden i uttaget och tittar ut.
Ingen reaktion.
Peach står där hon står.

Jag inser att något är fel. Snabbt genomsöker jag hagen, ser att en tråd gått av och skyndar mig att åtgärda felet. Sedan slår jag på elen igen. Peach hoppar till, drar sig snabbt tillbaka och faran är över.
Tror jag.
Det är när jag går in i stallet på nytt jag inser den verkliga faran.
Gräddbollen är borta!

Gräddbollen är LillyBelles älskade kanin. Varje dag ger hon Gräddbollen massor av kärlek och omsorg. Hon mockar hans bur, fyller på vatten och tar honom med sig ut på promenader. För att vara kanin är Gräddbollen otroligt social. Därtill charmig och nästan löjligt söt.
Några timmar varje dag låter vi också Gräddbollen och Zlatan, Angelos kanin, vandra fritt i vårt lilla stall. Något de uppskattar mycket.
I stressen över Peach har jag totalt glömt bort att kaninerna är lösa inne i stallet – och nu syns inte ett spår av Gräddbollen.

Jag rusar in och skriker:
– Gräddbollen har rymt!
Ut rusar en orolig Malin och bakom henne en förkrossad LillyBelle som gråter Lille Skutt-tårar.
Skuldkänslorna som kommer över mig är så intensiva att jag knappt kan tänka, inte har en aning om vad jag ska göra.
Jag står som paralyserad medan Malin och LillyBelle springer iväg för att leta.
Jag tänker på Stampe, som på grymmaste sätt dödades av en mård tidigare i höst.
På hur tungt det var för barnen.
Tänker på när Angelos förra kanin Vitnos försvann och aldrig återvände.
Då hade Angelo glömt låsa buren.
Nu är allt mitt fel.
Bara mitt.
Jag kan inte ens ta in det.

Plötsligt hör jag skrik.
Det är Malin.
– Stäng av elen! skriker hon.
Jag förstår först inte varför jag ska stänga av men sedan, på långt håll, ser jag något vitgrått som hoppar runt i en annan hage.
Gräddbollen!
De har lokaliserat honom.
Jag stänger av elen.
Ser Malin gå in i hagen och närma sig Gräddbollen med försiktiga steg med LillyBelle tätt efter. LillyBelle håller i Zlatan, som försetts med en sele. Åsynen av Zlatan får Gräddbollen på andra tankar. Han närmar sig sin kamrat, sakta men säkert.
Jag ser allt på avstånd, som i slowmotion.
Malin som sakta sakta sträcker ut sina armar och sedan, snabbt och distinkt, får grepp om Gräddbollen och lyfter upp honom i famnen.

LillyBelles tårar byts mot glädje.
Malin pustar ut.
Jag är räddad.
Istället för att uppsöka psykakuten ska jag nu, som terapi, lära mig att alltid hålla stalldörren stängd.

11gräddbollen (1)
LillyBelle och Gräddbollen, lyckligt återförenade.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
7 december 2018 14:23

Med ett begränsat lexikon

Med ett begränsat lexikon
Klippkort – det senaste inom ridsporten? Foto: Daniel Enestubbe

Du kan aldrig begära av en ponnypappa att han ska vara ett levande lexikon.
Många termer, uttryck och fraser som är typiska inom ridsporten och anses självklara kan du varken förvänta dig att en ponnypappa ska begripa eller använda med självklarhet i rösten.
Men man lär sig.

Det är inte jättebilligt att vara ponnypappa.
Utrustning, foder, veterinärbesök och hovslagarhantverk är som bekant inte gratis.
Men det fina är att det i ovanstående kostnader ingår en grundkurs i det svenska ridspråket.
Dag för dag och vecka för vecka utökas mitt ordförråd och den utbildning jag köpt står mina familjemedlemmar för.

För någon månad sedan hjälpte jag LillyBelle att sadla Tindra. Jag blev nyfiken på den där remmen som spänns baktill på hästen och undrade vad det var för något.
LillyBelle utbildade mig och förklarade att det kallas för svanskappa.
Svanskappa.
Ett ovanligt logiskt ord för att ingå i det svenska ridlexikonet, tänkte jag som kämpat med att lagra träns, oxer och schabrak i min hjärnas hårddisk.

Men du får aldrig bli kaxig som ponnypappa, aldrig tro att du ens är i närheten av att behärska samma terminologi som det initierade hästfolket.
För när jag sedan, efter det fantastiska gensvaret på bloggen om Angelo, blev inbjuden till P4 Kronoberg för att bland mycket annat prata om livet som ponnypappa ute på gården föll jag såklart för frestelsen att använda mina egna lexikala nyord.

Stolt och i direktsändning försökte jag briljera i etern i hopp om att helt oinitierade lyssnare skulle bli imponerade av min låtsaskunskap.
– Man lär ju sig rätt svåra ord och begrepp, sa jag och droppade de ord jag skrev ovan: träns, oxer, schabrak.
För säkerhets skull la jag till det senaste ordet, det LillyBelle just lärt mig: svanskappa. Jag trodde i varje fall att jag sa det.

Jag lämnade radiohuset och tyckte att jag gjort ganska bra ifrån mig.
Tyvärr dröjde det inte mycket mer än en halvtimme innan jag träffade en hästintresserad person som lyssnat på programmet.
Hon tittade på mig, sa att hon precis hört mig prata i radio och började sedan skratta lätt.
Därefter sa hon:
– Ursäkta mig, men kan du berätta för mig vad en sadelkappa är?

Sadelkappa? tänkte jag.
Sadelkappa?!
Jag har sagt SADELkappa i direktsänd radio inför tiotusentals lyssnare. Hur man än använder sitt bildspråk finns det inte plats i hjärnan för att ens framkalla någonting som kan kallas för en sadelkappa.

Sadlar har inte kappor. Så är det bara. Till och med folk som inte vet vad som är fram och bak på en häst vet att det inte finns något som heter sadelkappa.
Bara att bryta ihop och komma igen. Det gör en ponnypappa alltid.

10sadelkappa
Här är sadeln. Men var är kappan? Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är förresten utbildaren även bakom mitt allra senaste nyord. Hon är en klurig tjej som vet exakt vad hon vill och hur hon ska få det.
Förra veckan, när hennes födelsedag började närma sig, hörde jag henne gå runt och mumla någonting mycket konstigt. Det lät som att hon sa någonting i stil med foiiidjaambs.

Konstigt, tänkte jag. Foiiidjaambs. Aldrig hört.
Jag frågade Malin: Vad är det hon går runt och snackar om? Foiiidjaambs, eller nåt. Det låter konstigt.
– Freejumps, svarade Malin med en det-vet-väl-alla-ton.
Jag visste inte.

Innan jag sänkte mig till nivån där man frågar om något man inte vet började jag killgissa för mig själv. Freejumps, alltså.
Vad är det?
Jag kom fram till två tänkbara svar. Jag är bättre på engelska än ridsvenska och vet att free betyder både fri och gratis. Jumps är mer entydigt. Alltså betyder det att LillyBelle antingen vill ha gratis hoppning eller fri hoppning. Jag vet att klubben där mina barn rider har flaggat för så kallade klippkort, där barnen på bestämda tider kan träna extra.
– Hon vill ha klippkort, alltså? sa jag.
Det ville hon inte.

Nu vet jag vad freejumps är och det är knappast någonting jag behöver förklara för er som läser det här. Ni vet redan. Risken är stor att jag far ut i en harang om vilken sadelkappa på marknaden som sitter bäst. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig jättegärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

10freejumps
LillyBelle fick sina hett emotsedda freejumps till slut. Till stor glädje som ni kan se. Foto: Daniel Enestubbe

 

Ponnypappan
30 november 2018 11:33

De små benens folkrörelse

De små benens folkrörelse
Käpphästlavinen sveper in över Sverige. Snart går ingen säker.

Jag kan inte släppa det. Den senaste månaden har gjort mig än mer övertygad om vad som är nästa stora grej. Käpphästarna kommer snart att tokdominera.

Redan tidigt i höstas gjorde jag en mental anteckning i ämnet. När ordet var fritt under ett föräldramöte ställdes frågan:
– Får barnen ta med sina käpphästar till skolan?

Av diskussionen som följde förstod jag att aktiviteten blivit enormt populär under rasterna. Att det rentav går att tala om en boom, speciellt bland tjejer. Efterspelet blev att skolan dessvärre sa tvärnej till såväl medhavda käpphästar som innebandyklubbor. Allt med en luddig formulering. Ungefär som skolor kan formulera det ibland.

Det spelar ingen roll. Innebandyn är redan en ostoppbar gigant. Och jag lovar: ingen skola i världen kommer att kunna stå i vägen för den käpphästlavin jag tror är på väg att dra in över Sverige.

Köpphäst2
LillyBelle finslipar tekniken.

Jag inser att min fru Malin var nästan 40 år före sin tid när hon som liten flicka inte bara nöjde sig med en egen käpphästtillverkning. Bevisen för det står för övrigt uppradade i mängder i vårt uthus. Malin har även avslöjat att hon låg bakom en utbredd tävlingsverksamhet och kryddade den med att anordna ridläger för käpphästar. Jag tror att pionjären Malin snart kommer att få uppleva en nostalgisk renässans.

En googling i ämnet ger nämligen stöd för min känsla. Lavinen har redan börjat. Den väller in från Finland, där käpphästridning har exploderat och lockar över 10 000 unga utövare. Även på spridda ställen i Sverige har det börjat anordnas tävlingar i den nya sporten.

Vi såg det på Elmia förra månaden där åskådarna på en nästan fullsatt läktare i stora hallen tjusades av de duktiga tjejerna som med stor snabbhet och skicklighet tog sig över imponerande höga hinder. Vilken PR, tänkte jag. Jag är övertygad om att tävlingen ledde till att ett stort antal nyfrälsta käpphästryttare.

Mina barn är två av dem. Angelo och LillyBelle är käpphästnördar och det är de långt ifrån ensamma om. De har ett par ”finare” käpphästar, sådana som köps för någon hundring i leksaksaffären, men vårt hus har även blivit rena tillverkningsindustrin för käppisar. När mormor kommer på besök får hon mer ofta än sällan hjälpa till med att tejpa fast strumpor på trästänger, sy fast ögon och man.

Käpphäst
Hemgjort eller inköpt? Vilket är bäst. Om detta tvista de lärde.

Mina barn har redan debuterat som käpphästryttare. Det skedde i Mullesprånget hemma i Växjö för några veckor sedan.
Först en 0,20-hoppning med riktig ponny.
Sedan en 0,30-hoppning.
Och slutligen, som sista klass, en käpphästtävling med exakt samma hinder på exakt samma bana som med de levande djuren.

Jag log för övrigt brett när jag i propositionen läste att käpphästtävlingen tillämpar bedömning A:0. En liten seriös markering om att även käpphästtävlingar ska tas på allvar.

Mina barn är ännu orutinerade. LillyBelle rev, ramlade och kämpade sig i mål. Angelo missuppfattade hela grejen, trodde att han var tvungen att kuta samma långa omväg som när han satt på den riktiga hästryggen och tappade massor av sekunder. Men båda var glada efteråt. Ingen brydde sig om resultatet. De hade släppt loss och fått en rejäl skopa motion på köpet. Gott så.

Käpphästridning är en perfekt sport.
Genialt enkel, otroligt billig och erbjuder dessutom hoppningens och hindrens spännande dramaturgi.
Töntigt, invänder kanske någon.
Töntigt? Inte det minsta. Hur töntigt är då inte skidskytte som jämförelse? Åka runt på skidor med ett gevär på ryggen, sedan ta en paus, gå ner på knä och fyra av några salvor? Ändå prisas den som tv-sport och har till och med tilldelats bragdguld.

Eller schackboxning? Visste du ens att den sporten finns?
Det gör den. Först spelar man schack i tre minuter. Sedan går man upp i en ring och pucklar på varandra. Sedan schack igen. Vinner gör man antingen på knockout eller schackmatt. Men så tillhör heller inte schackboxningen de större alternativa idrottsgrenarna.

Käpphästar är någonting helt annat. Milt och ofarligt. Logiskt och utmanande. Här pratar vi om de små benens egen folkrörelse som snart sveper in på en plats nära dig.

Ponnypappan
23 november 2018 19:09

Ponnypappan: ”Störst av allt är kärleken”

Ponnypappan: ”Störst av allt är kärleken”
Barnradion på besök för att göra ett inslag. Foto: Daniel Enestubbe

Det som hänt sedan jag senast skrev på den här bloggen har fått mig att förstå mycket. Till exempel varför jag under alla år aldrig hört eller läst ett ont ord om Malin Baryard Johnsson.

Strax före lunch förra fredagen noterade jag att Tidningen Ridsport lagt ut mitt inlägg om Angelo i sitt Facebookflöde. Jag hajade till, inte på grund av att inlägget lagts ut. Jag hajade till eftersom det lagts ut bara tio minuter tidigare och redan var uppe i 200 gillamarkeringar och 20-talet kommentarer.
”Vilken respons!” tänkte jag.
Men det var bara början.
Sedan fortsatte allt att accelerera och till sist, när 1000-gillavallen sprängdes, kändes allt bara snurrigt.

En flodvåg av kärlek vällde in över min älskade Angelo som stolt och trots glåpord fortsätter att bära sin Killar som rider-jacka. Som jag misstänkte var han långt ifrån ensam som ridande kille att uppleva problem i vardagen på grund av sitt största intresse. Igenkänningsfaktorn var hög ute i Ridsportsverige och fyllde mig med tröst men gjorde mig även ledsen. Av kommentarerna framkom dessutom att problemet verkar vara tämligen unikt för just Sverige. Jag förstod att det längre ner i Europa finns en helt annan syn på killar som rider.

När detta skrivs har inlägget delats 583 gånger, bara på Tidningen Ridsports Facebooksida. Smålandsposten och Barnradion har besökt oss och gjort reportage om Angelo. I tisdags satt jag en halvtimme i P4 Kronoberg fick berätta om Killar som rider på bästa sändningstid.

8smålandsposten
Angelo uppmärksammades av bland andra Smålandsposten. Foto: Daniel Enestubbe

Flodvågen av kärlek på nätet stannade inte vid gillamarkeringar och fina ord. Många gick även från ord till handling och personliga meddelanden började trilla in i mina inkorgar på Instagram och Facebook. En snäll hovslagare från Uppsala hörde av sig och erbjöd sig att låta Angelo följa med honom under en spännande arbetsdag. Många andra hörde av sig och ville personligen framföra sina ord till Angelo. Nätverket Killar som rider, som tagit fram kläderna, lät meddela på sin Facebook att de fått in närmare 70 förfrågningar bara under det första dygnet från killar som mer än gärna ville ha en jacka.

Även telefonen började ge ifrån sig ljud. En av dem som ringde var Jenny Simic. Hon berättade att hennes son och ett antal andra unga killar som rider gått samman i en egen grupp, Ponnykillarna, som några gånger om året träffas, trivs och rider under ledning av någon mer eller mindre känd tränare.
Döm om vår förvåning och oförställda glädje när Jenny berättar att gruppen under onsdagen ska ha en sammankomst och tränas av Malin Baryard Johnsson hemma på hennes anläggning utanför Norrköping.
– Angelo är hjärtligt välkommen, säger Jenny och vi tror knappt att det är sant.

När vi berättar nyheten för Angelo skriker han rakt ut av glädje:
– Vaaa!! Malin Baryaaaaard!
Efter att vi bokat hotellrum och ordnat med övrig hästtillsyn och logistik lastar vi sedan vår lilla A-ponny Tindra i en läcker hästlastbil som vi hyrt. Ska vi åka till Norrköping får den vanliga transporten stanna hemma, resonerar vi.
Angelo har svårt att sova nätterna före avresan. Han pratar oavbrutet om det kommande besöket hos Baryard Johnsson och träffen med killarna som rider.

8läxor
Har man fått ledigt från skolan är det viktigt att göra läxorna, även om man ska träffa sin idol. Foto: Daniel Enestubbe
8lastning
Tindra lastas inför långfärden. Foto: Daniel Enestubbe
8baryard
Angelo med idolen Malin Baryard Johnsson. Foto: Daniel Enestubbe

Det är sedan en milt uttryckt förväntansfull och lite nervös kille som kliver ut framför ridhuset utanför Norrköping. Vi ser att Malin är i full gång med ett träningspass på en av sina hästar. Hon avslutar passet, kommer ut och hälsar oss välkomna. När hon får syn på Angelos jacka säger hon:
– Vilken fin jacka du har! En sån vill min man också ha.
Genast tar Malin hand om Angelo och får honom att slappna av. De småpratar en stund innan Malin visar oss runt i stallet och berättar för Angelo och oss andra om hästarna som står där. Bland annat får vi gosa en stund med VM-hästen H&M Indiana. Det slår mig hur otroligt vänlig och snäll Malin är mot Angelo. Hon besvarar tålmodigt hans tusen frågor och ställer själv en massa frågor tillbaka.

Transport efter transport anländer till anläggningen och strax före klockan 16 står nio ridsugna killar redo. De delas in i två grupper; en som rider första timmen och en som tar vid efter 17. Angelo, som är klart yngst av alla och vars Tindra ser ur som ett gosedjur i jämförelse med de övriga hästarna, placeras i grupp två, gruppen med de mindre erfarna ryttarna. De andra killarna hälsar på Angelo och får honom direkt att känna sig som en i gänget. Det är rörande att se.

När det är dags för Angelo är koncentrationen hög. Han säger att han inte är nervös men jag ser på honom att han är det. Även här är Malin Baryard Johnsson helt fantastisk. Hon pratar med Angelo, säger hela tiden uppmuntrande ord och får honom att slappna av. Hon ger enkla instruktioner och berömmer honom gång på gång. Även detta är rörande att se.

När allt är över samlas hela gänget för ett gruppfoto. En fin blomma överlämnas till Malin som ett litet tack för en stor uppoffring. När hon får frågan om hur mycket hon vill ha betalt för att ha avsatt en halv dag för att träna nio ridnördiga killar skakar hon bara på huvudet.
– Ingenting. ABSOLUT ingenting, betonar Malin Baryard Johnsson med emfas.

Och vad beträffar hennes man, Henrik Johnsson, får vi sedan veta att han varit i kontakt med nätverket Killar som rider och frågat efter en tröja. En tröja som han kommer att ha på sig som speaker under nästa helgs tävlingar på Friends Arena. Fantastiskt.

Jag tycker ibland att för mycket fokus läggs på det negativa som sker på sociala medier. När sociala medier fungerar på det sätt som skett i fallet Angelo – ja, då är sociala medier helt oslagbara. Visst, det förekommer både hat, hot och elakheter på nätet. Men vi får aldrig glömma orden som högläses under nästan varje kyrkobröllop: Störst av allt är kärleken.

Och kärlek, det har min älskade pojke fått i stora doser den senaste veckan.
Angelos första ord när han, efter träningen med Malin, satte sig i lastbilen var så talande att jag direkt antecknade dem i min telefon:
– Jag ska satsa hårt på ridningen efter det här!
Tio minuter senare sov han.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

 

Ponnypappan
16 november 2018 09:05

Ponnypappan: ”Min älskade pojke”

Ponnypappan: ”Min älskade pojke”
Hästmys.

I dag kommer jag att skriva mycket om kärlek men även om svårigheter, problem och svårhanterliga situationer. Som när ens älskade son kommer hem från skolan och berättar att han fått höra hånfulla kommentarer om sin jacka.

Kommentarerna handlade inte om att jackan var ful eller såg spektakulär ut på något sätt. Kommentarerna handlade om de orangefärgade bokstäver som broderats på tröjan: Killar som rider.
– Haha, kolla vad det står på jackan, hade Angelo fått höra, följt av hånflin och tillmälen.

För det första har jag aldrig förstått varför det ens anses vara en grej att killar rider till häst. Historien är full av dem; fältherrar, soldater till häst, ridande poliser. Genom historien är det faktiskt främst män som suttit till häst.

Även filmhistorien vimlar av manliga idoler på hästryggar.
Vi som är födda under 70-talet minns alla westernfilmer och serier, kanske framför allt Familjen Macahan. Vad vore Zeb och Luke Macahan utan sina vapendragare till hästar? Eller för att ta ett något mer närliggande exempel: Hur dyrkad var inte Orlando Bloom som den magnifike Legolas i Sagan om ringen-trilogin, sittande på en häst och skjutande från en båge vars pilar alltid träffade sina mål?

2angelo
Den här jackan blir man retad för i Sverige 2018. Foto: Daniel Enestubbe

Man skulle till och med våga påstå att kombinationen man och häst är norm, sett ur ett historiskt perspektiv. Det är tydligen annorlunda i Sverige 2018.

Här riskerar du att bli retad, mobbad och utstött om du är kille och tycker att det där med ponnyridning verkar fantastiskt kul. Här hånas Peder Fredricson när han vinner ett Jerringpris.

För min älskade Angelo är djuren hans allt. Han älskar hundar, katter, fåglar, kaniner, älgar och rådjur. Men mest av allt älskar han hästar.

Malin säger än i dag att hon, redan när Angelo var i magen, visste att han skulle bli ett livligt barn. Han sparkade otåligt därinne och tycktes bara vilja komma ut och ta del av världen därute. Malin fick såklart rätt. Angelo blev en vilding. Inte en enda lugn sekund. Full fart framåt, uppåt, inåt och utåt – samtidigt.

Vi insåg snabbt att Angelo var överaktiv. En Nicke Nyfiken på riktigt. Vi lät göra en utredning, som gav svart på vitt att Angelo har diagnosen medelsvår ADHD. Vi märkte också att Angelo, efter perioderna av extrem intensitet, blev slö och orkeslös. Eftersom vi har diabetes i familjen gjorde vi några blindtester. Sedan ännu en utredning. Det stod klart att Angelo inte bara är diabetiker. Han lider av en besvärlig form av diabetes, MODY kallad, som inte kan behandlas med insulin utan bara med motion och rätt kost.

1angelo
Här, i sadeln på sin älskade Tindra, är Angelo i harmoni med sig själv och går in i ett tillstånd av full avslappning. Foto: Daniel Enestubbe
4angelo
Angelo och Peach.

Att ADHD och diabetes gifter sig med varandra innebär inget lyckat äktenskap. Den ena triggar igång den andra och tvärtom. Ett överaktivt barn med ett blodsocker som pendlar mellan väldigt lågt och väldigt högt – ja, ni kan säkert räkna ut att det inte är direkt lätthanterligt.

Angelo har provat olika aktiviteter. Han har ett stort bollsportintresse och har både spelat fotboll och innebandy. Trots att han är duktig på det, en riktig kämpe om du frågar mig, lyckades det dock bara få honom ännu mer okoncentrerad och frustrerad. Han var ofta ledsen när han kom hem från träningen. Jag har också förstått att den grabbiga jargongen inte passade honom.
Angelos räddning är hästarna.

Det är när han kommer in i ett stall undret sker. I ett stall finns levande djur och levande djur kräver ansvar och full uppmärksamhet. Här går Angelo inte alltid men förbluffande ofta från duracellkanin till en pojke som präglas av lugn och fullt fokus. Han borstar, kratsar och tränsar.

Sedan, när han slutligen tar plats i sadeln, sker nästa under. Angelo hamnar i ett komplett avslappnat tillstånd. Tungan sticker till och med ut ur den halvöppna munnen på honom. Här kan varken ADHD:n eller diabetesen rå på honom. Här är han i fullständig harmoni med sig själv. Med hästarna stänger han allt annat ute. Han har hittat sin fristad.

6angelo
Träning med Tindra.
5angelo
På ridskolan med Rotella.

Jag är så ofattbart glad för hans skull och så outsägligt stolt över honom. Han är en liten kämpe som redan i ung ålder tvingats att hitta ett sätt att slåss mot inre demoner. Ofta hittar vi honom i hagen, tätt intill sin favoritponny Tindra. Eftersom så få killar rider och eftersom ridkatalogerna ofta inte ens har bilder på killar finns det nätverk som syftar till att uppmuntra killar att fortsätta med ridsport. Ett av dessa nätverk är Killar som rider, som generöst sett till att Angelo fått sin broderade jacka (tack Maria Åkerhielm!).
En jacka som nu gett upphov till dryga kommentarer i skolan.

Vad som hände nästa dag efter att Angelo blivit retad?
Han insisterade på att ha den på sig igen.
– Äh, dom är bara löjliga, sa han.

Så drog han på sig jackan och vandrade bort mot skolbussen med högburet huvud. På den vägen har det fortsatt.
Angelo bär sin Killar som rider-jacka med stolthet.
Jag älskar honom så det gör ont.

Tack för att ni tog er tid – och diskutera gärna hur vi kan se till att fler killar kan komma in i den värme som ridsporten erbjuder. Följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel och på teamenestubbe kan du följa hur det går för Angelo i sadeln.

Läs mer om reaktionerna efter detta blogginlägg.

Ponnypappan
9 november 2018 11:45

”Hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter”

”Hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter”
Det är mycket att tänka på och mycket som kan gå fel när fyra hästar ska ha varsin skräddarsydd måltid.
6chiffer
Att fodra är att lösa gåtor. För mig gick det sådär.

Medan två barn och en fru ägnade lejonparten av höstlovsslutet åt att vara sjuka avsatte den bloggande ponnypappan, också han milt plågad av en förkylning, några dagar åt att lösa följande ekvation:
• Erika: 3+1, 3/4 Groov, 2dl Lucern, halm i nät
• Peach: 3+1, müsli ist för Groov
• TW: 1+1, en näve Groov
• Tindra: 1,5, 1 hink hackad Lucern+1 kg halm+0,5 kg Groov+ 2dl Lucern

Att fodra hästar är en vetenskap.
Jag är däremot ett exempel på när inte vetenskapen riktigt befinner sig i samklang med det praktiska utfallet.
Givetvis misslyckades jag med att lösa foderchiffret ovan. Halm hamnade där höet skulle ligga, Lucern blev av misstag Groov, hinken med hackad Lucern hälldes i god tro rakt ner i en krubba och det trinda matvraket TW, en förkortning för Teeny Weeny, fick givetvis mycket mer käk än hon borde och klagade inte nämnvärt över det.

Hur jag recenserar min egen insats? Tja, om jag varit en boxare i ringen kan dagarna som foderansvarig närmast beskrivas som en match där jag fick ta stående räkning ett par gånger, blev golvad lika många och reste mig på vingliga ben när domaren, vid namn Malin, räknat till åtta, kollat min syn och försäkrat sig om att jag vet svaret på vilken dag det är. Men som kineserna säger; det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall.

6foder
Jag har fått sparken som foderchef. Men jag är lika glad för det.

Jag reste mig. När jag väl kommit på benen igen hade tiden tickat fram till lördag. Så dags hade stämningen lättat och barnens fysiska form förbättrats till den grad att de åter kunde ta plats i sadeln. Trots att jag fått sparken som foderchef kunde jag tydligt se ett mentalt uppsprickande molntäcke borta i den virtuella horisonten. Lördagar är också en av barnens höjdardagar. Då kommer Marie och hennes dotter Ellie alltid på besök och hjälper oss att hålla tempot uppe i ”Ponnyklubben”.

Efter att Marie och barnen avslutat ett långpass i skog och mark samtidigt som jag mockat ur de fyra boxarna blev det ännu mer ridsport. Ponny-SM i Helsingborg pågick för fullt och än en gång slog det mig vilken underbart dramatisk och underhållande tv-sport ridning är. Alla vi som inte hade läge att ta oss hela vägen ner till tävlingarnas epicentrum i Helsingborg gavs dessutom möjlighet att gratis se tävlingarna via equisport.tv. En utmärkt service – två feta tummar upp till er som ligger bakom, vilka ni nu är.

6smisoffan
Marie, Ellie, LillyBelle och Angelo ser spänt på SM-finalerna. Hoppning är en underbar tv-sport.

Det kanske är svårt att tro med min obefintliga hästbakgrund, men faktum är att något av det bästa jag vet är att se hopptävlingar på tv. Jag är så gammal att jag hann bli hypnotiserad av den häpnadsväckande Anders Gernandts ljuva stämma under 80-talet och alla hans oförglömliga SVT-kommenteringar från Scandinaviuan Horse Show i Göteborg.

På den tiden gick Peder Fredricson i småskolan. Den elegante och rakryggade Peter Eriksson var då Sveriges enda riktiga ess i leken och Gernandts oefterhärmliga uttal av Erikssons häst, Im-perrr-aaa-torr, finns för evigt fastetsad i minnesbarken.

Och så Hugo Simon förstås. Den mytomspunne. Den kanske störste stjärnan inom någon enskild sport någonsin. Det räcker inte att säga att han var sin tids Usain Bolt, Wayne Gretzky eller Zlatan Ibrahimovic. Hugo Simon var större än så. Han var Elvis Presley till häst. Folk skrek okontrollerat så fort Hugo stack ut ansiktet, ungefär som när tjuren Ferdinand tittar ut på arenan i Madrid på julafton.

De fina minnen Hugo Simon och Anders Gernandt skänkte mig i barndomen gör att jag nu drabbas av samma fascination framför teven. Trots att vi följer tävlingarna via en chromecastad lågupplöst streaming är det lika dramatiskt som när vi såg VM-lagomhoppningen i USA för en månad sedan.

Allt kan hända, det är ett hinder i taget, klockan tickar.
Jag inser att hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter. I fotboll, hockey och innebandy kan en ledning bevakas, en match kan vara avgjord trots att en halvtimme återstår och många matchers utgångar är rätt givna från start.
Det är tvärtom i ridsport. Medan andra sporter är misstagssporter handlar allt i ridsporten om ett ord: felfri. Den som är felfri har chans att vinna. Annars går segern till någon annan. Inga misstag går att reparera och börjar det illa kan det inte sluta bra.

Därför är nervositeten enorm hos barnen när deras idol Alicia rider ut med ett så sent startnummer som 27, näst sist i hela fältet. Alicia har tagit sig hela vägen till SM-final och nu gäller det. Efteråt avslöjar Alicia på sin Instagram att hennes ponny var skuttig och taggad redan under framridningen och att applåderna för det felfria ekipage som red precis före Alicia gjorde ponnyn ännu mer taggad.
Övertändningen är inte till deras fördel och för barnen blir besvikelsen nästan chockartat stor när Alicia river på tredje hindret.

Som jag sagt tidigare tror jag det är enbart av godo att mina barn får se att även skickliga ryttare river hinder. Det ger rätt perspektiv och den livsviktiga insikten som citerats ovan: att det viktigaste är att resa sig efter varje fall.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag öppnat ett konto som heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
2 november 2018 11:59

Ponnypappan: ”Torka alltid tårar med rosetter”

Ponnypappan: ”Torka alltid tårar med rosetter”
Vila i frid, Stampe.

Livet på landet som ponnypappa är fyllt av både hårt jobb och glädjeämnen.
Oftast dominerar det fina och positiva, men ibland smyger sig problemen och sorgerna in i bilden. Likt en tjuv om natten förändrar de villkoren, skapar minitrauman och förvandlar skrattet till gråt. I de lägena är det en förälders skyldighet att agera snabbt för att minimera skadeverkningarna. Den här veckan har överskuggats av ett sorgearbete.

Att välja ett liv tillsammans med djur i olika former är berikande. Det ger livet nya dimensioner av glädje och nya positiva perspektiv. Djuren i all sin oskyldiga och väna framtoning kan ge tröst och stöd i många svåra situationer. De uppför sig också på ett sätt som inte sällan lockar till skratt hos de  människor som sköter dem.
Men det finns ett pris för allt.

Priset vi måste betala när vi väljer ett liv med djur är att vi, vare sig vi vill eller inte, tvingas gå igenom fler sorger än de som väljer bort djur. Djur lever kortare tid än människor och vi hade fram till förra veckan redan hunnit begrava flera småttingar. Saknaden av vår älskade hund som hastigt insjuknade och fick tas bort i somras är fortfarande påtaglig varje dag. Nu har vi tvingats anordna ännu en begravning och den blev oväntat sorgtyngd.

När jag sitter på Hovet uppe i Stockholm som Smålandspostens utsände och förbereder mig för hockeymatchen mellan Djurgården och Växjö Lakers får jag ett bildmeddelande från Malin. Bilden föreställer Stampe, en av barnens kaniner. Det är en förfärlig bild. Stampe är död. Den lille pigge krabaten har gått ett fruktansvärt öde till mötes. Jag tänker inte gå in på detaljer men han ser helt fruktansvärd ut där han ligger. En mård har på något sätt grävt sig in i under hans bur, forcerat skyddsnätet och berövat honom livet. Det räcker så.

Avskedsbrev
Ett litet avskedsbrev.

Barnen är förstörda. Malin berättar att de gråter okontrollerat, kan inte tröstas på något sätt. Jag sitter i Stockholm och får dåligt samvete för att jag inte är på plats och kan hjälpa till. När jag kommer hem ett knappt dygn senare kastar sig Angelo och LillyBelle om halsen på mig och berättar på barns vis vad som hänt. Vi pratar om det och bestämmer oss för att ge Stampe en fin begravning. Jag gräver en grav, vi lindar in Stampe i en handduk och lägger ner honom. I graven lägger vi blommor och små dikter och avskedsberättelser som barnen skrivit. Sedan tar vi farväl och gråter en skvätt.

Barnen är fortfarande ledsna och nedstämda. Vi vuxna tröstar så mycket vi kan och pratar om livet och döden. Men de fyra bästa tröstarna går ute i hagen, och det är nu hästarna tar över i sorgeprocessen. Levande djur är nog bland det bästa man kan använda sig av för att läka ett sår av sorg. Och som tur är har tiden kommit när höstlovet slår upp sina portar. Massor av aktiviteter finns på schemat.

Först ut är en pay and jump. Både Angelo och LillyBelle kommer till start på samma Tindra och Tindra gör som vanligt ingen besviken. Hon klarar elegant såväl 0‚20- som 0,30-hoppningen med först Angelo och sedan LillyBelle på ryggen. Efteråt visar barnen stolt upp sina rosetter. Kaninens död finns säkert i deras tankar men just nu dominerar glädjen igen.

Lillybelle
Tindra och LillyBelle flyger över pay and jump-hindren och glädjen är på väg tillbaka.
Angelo.tindra
Angelo och Tindra. Rosetter, vackrare än en plakett, mjukare och större än en medalj och ett prestigelöst kvitto på att du gjort någonting du älskar.

Nästa dag är det maskeradhoppning på barnens ridskola. LillyBelle är enhörningsnörd och hennes val är givet.

Enhöring
Enhörningarna Flicka och LillyBelle hade kul på höstlovet.

Angelo väljer cowboy och klär sig i hatt, skjorta och snusnäsduk. Av ett grimskaft har han dessutom gjort ett lasso. På klubben väljer de ut sina favorithästar Flicka och Mollgan. Båda hästarna är helt i min smak; cirka tre äpplen höga och väger obetydligt mer än en normalstor gris. Det går fantastiskt bra igen. Båda ekipagen klarar samtliga sex hinder. Angelo är lugn och säker. LillyBelle har av sin ridlärare fått lov att galoppera på de tre sista hindren och utnyttjar detta maximalt.

Cowboy
Angelo gillar livet som cowboy.

Efteråt är glädjen total och sorgen suddas ut ytterligare. Nya rosetter skänker ny stolthet till de unga ryttarna. Just rosetter är någonting ni inom ridsporten ska vara stolta över. Rosetten är ett perfekt pris, har ni tänkt på det?

Jag vet att det i högre klasser finns extra åtråvärda rosetter men på nybörjarnivå är en rosett bara en rosett. Den är varken guld, silver eller brons. Roligare än ett diplom, vackrare är en plakett, mjukare och större än en medalj. Rosetten symboliserar ingen cuphets, något finalspel eller någon utslagning. En rosett är en rosett, den kostar nästan ingenting och är dessutom, på mina barns nivå, swishbetald i förväg. Rosetten är bara ett prestigelöst kvitto på att du gjort någonting du älskar – och den fungerar perfekt till att torka dina osynliga tårar över någon du mist och saknar.

Ponnypappan
26 oktober 2018 17:57

Ponnypappans test: ”Ett antal tecken på att du är en ponnypappa”

Ponnypappans test: ”Ett antal tecken på att du är en ponnypappa”
Kritiskt läge mitt i natten för en ponnypappa. Se punkt 24-26. Foto: Privat

Först av allt vill jag rodnande tacka för den enormt fina respons jag fått sedan jag fick möjligheten att börja blogga här.
Tack så jättemycket för alla likes, delningar, glada tillrop och rent generande beröm. Ni är verkligen alldeles för snälla.

I kommentarsfälten på Facebook har jag särskilt och med stor nyfikenhet noterat en del av er kvinnor som läser denna blogg. Ni har i vissa fall taggat era män i kommentarerna med antydningar av typen ”igenkänning” eller ”snart vet du vad som väntar” följt av en liten blink-emoji, smiley eller liknande.
Precis som jag misstänkte finns det fler män som jag därute. Män utan hästbakgrund, som saknar allt vad sakkunskaper om hästar heter men som ändå, i rollen som glada amatörer, i högsta grad är delaktiga i hela det paket ett engagemang kring tunga levande fyrfotingar innebär.
Är kanske du som läser det här en ponnypappa?
Eller du kanske går runt och misstänker att du är en ponnypappa?

Varsågod! Här följer ett enkelt test. Känner du igen dig i vissa av punkterna nedan? Grattis! I så fall är du högst sannolikt en ponnypappa.

1. När du kommer till jobbet upptäcker du att dina skor är täckta av ett mjölliknande lager av spån- och hörester.
2. Du går in på närmaste toalett och rengör skorna.
3. Du jobbar på.
4. När du ska handla efter jobbet ser inköpslistan du fått med dig ut så här: mjölk, frukt, pålägg, smör, bröd, sallad, en grimma, två grimskaft, en krubba, tre säckar Lucernpellets, två säckar Krafft Groov, tre säckar stallpellets.
5. Du tror att mugg är det du dricker kaffe ur och ingenting annat.
6. Du blir upplyst om att mugg även är en sjukdom som drabbar hästar.
7. Du funderar över att mugg är ett konstigt namn på en sjukdom.
8. Du tror att rasp är ett verktyg.
9. Du blir upplyst om att rasp även är en sjukdom, typ mugg.
10. Du funderar över detta igen.
11. Ditt favoritlag i hockey spelar match. Matchen visas på tv.
12. Du missar första perioden på grund av mockning.
13. Du ser andra perioden.
14. I pausen mellan andra och tredje perioden släpper du in hästarna i stallet.
15. Du njuter av tredje perioden.
16. Matchen går till förlängning. Du missar den eftersom du kommer på att du glömt ge hästarna mat.
17. Du skyndar dig ut och ger hästarna mat.
18. När du kommer in har matchen precis avgjorts.
19. Du begrundar detta. ”Jag fick i alla fall se reprisen” tänker du.
20. Vid läggdags tänker du inte på om du lagt fram kläder till barnen utan om du förberett morgondagens foder i stallet. Du funderar även på om du verkligen stängde stalldörren.
21. Du går upp och klär på dig. ”Måste kolla” tänker du.
22. Du upptäcker att du varken glömt stänga stalldörren eller ge hästarna mat.
23. Du tänker: ”Bättre kolla en gång för mycket än en gång för lite”.
24. Du ser att hästarna tittar på dig.
25. Du tycker synd om hästarna eftersom de ser väldigt hungriga ut.
26. Du ger hästarna mat.
27. Nästa morgon berättar du att du gav hästarna mat mitt i natten.
28. Du får reda på att det inte är en bra idé att ge hästar mat mitt i natten.
29. Du lovar, på hedersord, att aldrig mer ge hästarna mat mitt i natten.
30. Du begrundar detta.
31. Du upptäcker att dina naglar är smutsiga. I dag igen.
32. Du inser att dina naglar tidigare oftast varit rena.
33. Du förstår varför dina naglar numera är smutsiga varje dag.
34. Du rengör naglarna och gör dig klar för att gå till jobbet.
35. När du kört cirka en kilometer kommer du på att du glömt att ta ut hästarna.
36. Du kör tillbaka.
37. Du tar ut hästarna och klappar om dem.
38. Du kommer till jobbet.
39. Dina skor är täckta av ett mjölliknande lager av spån- och hörester.
40. Du går in på toaletten och torkar av skorna.
41. Du sätter dig på din plats.
42. Du upptäcker att dina händer luktar häst.
43. Du bryr dig inte. Hästar luktar ju faktiskt ganska gott.

Mocka
Om du är en ponnypappa mockar du istället för att titta på första hockeyperioden. Foto: Privat
Skor
Om dina skor ser ut så här ett par gånger om dagen är du en ponnypappa.
Ponnypappan
19 oktober 2018 09:31

”Några hinder längs vägen till och från Elmia”

”Några hinder längs vägen till och från Elmia”
Käpphästarna gjorde succé under invigningen av den nya hinderparken.

Efter helgen som varit har jag egentligen bara en sak att säga: Älskade Elmia!
Men ni som önskar en längre version får gärna fortsätta läsa.

 Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.

Jag har nu som ponnypappa avverkat min första riktiga Elmia Horse Show. Och vilken fullträff det blev. Förra året var vi uppe några timmar och bekantade oss med det mäktiga mässområdet i Jönköping. Nu hade vi bokat in hela helgen med övernattning och allt. Därför satt det två barn, spända av förväntan, i baksätet med varsin optimistisk inköpslista i fickan.

Väl framme sker rena rivstarten. Det kan inte börja bättre. Angelo och LillyBelle springer bokstavligt talat rakt in i Tobbe Larsson. Tobbe Larsson, denne hästsportens Joe Labero. Trollkarlen som kan tala med hästar och få dem att göra nästan vad som helst. Tobbe är lika glad och positiv som när han elegant hanterar utmaningarna i Ponnyakuten och jag ser den lika generade som oförställda glädjen i barnens ögon när Tobbe kramar om dem.

Image-1
Mötet med Tobbe Larsson var uppskattat.

När Tobbe sedan, förberedd som alltid, plockar upp eleganta autografkort och skriver hälsningar med guldpenna funderar jag på hur stort detta måste vara för barnen. Översatt till min egen värld är det förmodligen en starstruckfaktor motsvarande ett spontanmöte med Robert DeNiro, Al Pacino eller rentav båda tillsammans. Sedan fortsätter det.

Själv är jag för första gången ackrediterad till en hästtävling. Smålandsposten skriver regelbundet om ett antal duktiga tävlingsryttare varav ett par av dem tävlar på Elmia. Att kvittera ut ackrediteringsbrickan höjer omedelbart min självkänsla. Brickan är biljetten till ett större självförtroende. Jag ser plötsligt lite viktigare ut, trots att jag är en halv parentes i sammanhanget. Det syns ju inte på mig att jag saknar expertkunskaper om hästar, och en tävling kan vem som helst bevaka. Blotta åsynen av min bricka får normalt sett sura biljettkontrollanter att nicka gillande och fyra av ett Colgateleende när jag passerar.

Alicia
Alicia Jönberg, en av barnens idoler och föredömen. Notera den snygga röda reklamen i bakgrunden.
Ebba
Ebba Nilsson, en annan av barnens idoler och föredömen. 

Vi intar tävlingsarenan. Barnen är förväntansfulla. Efter Tobbe Larsson är deras största idoler Alicia Jönberg och Ebba Nilsson. Alicia är hoppryttare och Ebba rider dressyr. Båda med stor framgång och båda ska rida varsin Elmiafinal. Barnen har ännu inte sett dem misslyckas en enda gång och det där har skavt lite i mig. Mina barn verkar nämligen oroväckande tävlingsinriktade.

Så sker någonting jag tror är bra. Först får inte Alicia till det i Grand Prix-finalen. Nervositeten kryper på, det flyter inte riktigt och ekipaget slutar långt ner i listan. Mina barn är förstummade. Hur kunde det hända? tänker de säkert. Men när vi sedan träffar Alicia är hon lika glad och obrydd som tidigare. Hon var såklart besviken direkt efter tävlingen, berättar hon, men lika snabbt lägger sig besvikelsen.

Inte heller Ebba lyckas få till det riktigt i dressyren utan hamnar en bit ner i resultatlistan. Men det är samma sak där. Trots att det inte går som hon hoppats är Ebba på gott humör strax efter tävlingen. Jag ser hur barnen tankar in vad de just sett och hört. Att det inte spelar någon roll hur det går, bara man har roligt. Det hoppas jag att de börjar förstå nu. Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.

Helgens höjdpunkt blir någonting annat. Inhandlade sleichhästar, broderade schabrak och massor av popcorn visar sig inte kunna konkurrera med lördagens största begivenhet: käpphästtävlingen. Även här sitter barnen som ljus, med ögon stora som espressokoppar, och ser när Emma Palm på Amazing Danny och de andra glatt kutar runt och fixar 90-centimetershinder utan problem. Barnen har själva ett antal käpphästar hemma och använder dem någon gång ibland. Det kommer snart att bli ändring på det, tänker jag.

Lilly
Närheten till hästarna är en av de stora fördelarna med en tävling som Elmia.
Mässa
Barnen hade ett par tidiga julaftnar under Elmiahelgen.

Söndagen blir de sura minernas återkomst. Stallboxarna plockas ner, allt är över och även jag slås av samma vemod som när man ser spåren efter ett kringresande tivoli och nästan kan känna pulsen och glädjen som funnits på samma plats bara några timmar tidigare. Men hemfärd blir det.

Och när vi sedan stannar till på vägen hem kommer glädjen tillbaka. Vi ska nämligen hämta en mindre hinderpark som Malin hittat på Blocket. Jag funderar lite över priset. Tycker spontant att det är ganska mycket pengar. Ett vrakpris, försäkrar Malin med emfas, och tillägger att begagnade hinder till försäljning är e-x-t-r-e-m-t sällsynt. Jag gillar läget, vi packar in grejerna i transporten och kör hemåt.

Väl hemma ställer vi ut hindren. Ett av dem är ett dubbelhinder, eller oxer som Malin vänligt förklarar att det egentligen heter. Hon förklarar också att de där höga vita stolparna heter hinderstöd och inte ”hinderhållare” som jag kallar dem. Besvikelsen hos barnen är sedan gigantisk när de inser att inga hästar är hemma för tillfället utan betar ett par kilometer bort. Samma besvikelse som jag känt om jag stått på första tee på Barsebäck med ett nytt golfset men inte haft en enda boll kvar i bagen.

Käpphäst
Käpphästarna gjorde succé under invigningen av den nya hinderparken.

Då händer det. En idé föds, med inspiration från Elmia. Snart invigs de nya hindren och tävlingarna är i full gång. Tack vare käpphästarna.

Ponnypappan
12 oktober 2018 12:43

Konstant i numerärt underläge – boxplay som ponnypappa

Konstant i numerärt underläge – boxplay som ponnypappa
Hösten bjuder hittills på perfekt väder för hästarna hemma på gården.

Att leva som ponnypappa innebär att vara inne i boxen och samtidigt försöka tänka utanför boxen. Eller för att använda en äkta hockeyterm. Du spelar i konstant boxplay.

Att spela i boxplay innebär att spela i numerärt underläge. Det är ett läge som innebär att du enbart måste inrikta dig på försvar. Du befinner dig normalt sett under konstant press. Att döda en utvisning brukar vi hockeyjournalister kalla det.

Ponnypappan
Lillybelle och Erika

Hur spelar man då boxplay som ponnypappa?
Svar: Du jobbar hårt, städar av uppgifterna, slarvar precis lagom mycket för att det ska se bra ut på avstånd och kan förhoppningsvis smita iväg för en kopp kaffe eller planlöst mobilsurfande innan det är dags igen.

Sedan har en ny arbetsuppgift identifierats och den hamnar inte sällan i knät på en ponnypappa. Den här veckan har det handlat om en ny ingång. På en viss plats i hagen, mellan två stolpar, vill min fru Malin ha en öppning där ponnyerna enkelt kan slussas in och ut. En trygg arbetsuppgift, som jag direkt sätter igång med medan Malin och åttaåringen Angelo sätter sig i bilen och far iväg för att handla.

Kvar på gården, förutom jag själv, är Lillybelle, 6.
Angelo hanterar jag enkelt och Malin har jag en enorm respekt för – särskilt när det kommer till allt som berör hästar.
Men Lillybelle.
Henne är jag livrädd för.

Till skillnad från hennes storebror ser Lillybelle rakt igenom mig. Hon vet vilka knappar hon ska trycka på för att få som hon vill. Jag vet inte vad som rör sig i hennes hjärna men jag vet att allt i hennes tillvaro går upp på att få rida så mycket som möjligt. Temperamentet bara måste komma från hennes mamma. Och nu har hon siktet inställt på mig.

Erika
Erika och Lillybelle. Redan ett strävsamt par.

Därav känslan av att spela boxplay när jag, fixandes med den nya ingången till hagen, ser henne styra sina små steg oroväckande rakt emot mig.
– Pappa…, inleder hon, misstänksamt lent.
– Ja…, svarar jag och försöker mildra upplevelsen av ren skräck i mitt tonfall.
– Kan inte jag få ta ut Erika på ridbanan?

Rösten fortfarande len. Erika är hennes favoritponny. En B-ponny, en klassificering som i mina ögon borde betyda Bauta-ponny med tanke på hur fjäderlätt min dotter är.
– Nej, det får du inte. Du vet att du inte får rida när inte mamma är med, svarar jag med återfunnen myndighet i rösten.
Då har stubinen redan brunnit ner.
– Men jag v-i-l-l! skriker hon och jag känner hur jag åker på en mental hockeytackling.

Det här är boxplay. Jag är illa ute. Vet att det är absolut olämpligt att gå henne till mötes. Det blir heller inte Lillybelle utan jag som kommer att straffas i efterhand om vi beger oss ut på ridbanan nu.

Sedan kommer räddningen, åtminstone tror jag det.
– Men du säger ju att jag inte fattar någonting om hästar, säger jag.

Touché.
Jag ser hur hon tar in repliken, låter den sjunka in. En lång stund passerar utan att hon säger någonting. Sedan tittar hon ner i marken, sänker rösten och säger:
– Pappa…
– Ja.
– Du kan faktiskt l-i-t-e saker om hästar.
Efter denna lika oväntade som listiga komplimang är jag precis på väg att kapitulera. Kampen känns ojämn.

Då ringer telefonen. Det är från jobbet. Jag maler medvetet på om allt och ingenting och efter några minuter ser jag nöjt hur Lillybelle lommar iväg bort mot stallet. Hon går in. Jag pratar vidare. Väntar ut henne. Äntligen har hon kommit på andra tankar. Jag lägger på. Har klarat av spelet i boxplay genom att ha tur som en tokig.

Kort därefter återvänder Malin och Angelo och snart är båda barnen mitt uppe i en ridlektion medan jag stolt förklarar den nya öppningen invigd.

Jag väntar till kvällen med att plocka hem veckans pluspoäng.
– Vet ni vad som händer nästa helg? frågar jag mina barn.
De skakar på huvudet.
– Hästtävlingarna på Elmia. Och vet ni vem som har bokat hotell till oss alla?
– Du! ropar de.
– Japp.
– Du är världens bästa pappa! skriker de.

Jag får till och med ett par bamsekramar innan de kastar sig ner och skriver varsin drömsk inköpslista inför hästhelgen som väntar. Sådärja. Lätt som en plätt.
Nu laddar vi för Elmia, hela bunten. Hoppas att vi ses där!

Elmia
Lillybelles inköpslista inför Elmia. Drömma går ju alltid…
Hingstar Online

Just nu 116 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-