Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
Igår 12:41

Ponnypappan: ”Nu är jag på gott humör igen”

Ponnypappan: ”Nu är jag på gott humör igen”
Ibland blir man bara på gott humör.

Jag vrider om nyckeln i tändningslåset, backar ut och bilen börjar rulla framåt. Regnet står som spön i backen, det blåser göteborgsk snedvind och det ligger halvdecimeterhöga snöslaskdrivor på uppfarten. Jag är på väg till jobbet och precis när jag passerar stallet kommer LillyBelle ut med grimma och grimskaft i ena handen. Hon viftar med sin lediga hand och signalerar att jag ska stanna. Jag vevar ner rutan och hon säger:

– Pappa, kan du skjutsa mig till Erikas hage?

Jag slås ännu en gång av hur snabbtänkt hon är, vilken humor hon har. Det är cirka tio meter fram till Erikas hage, jag ler med hela ansiktet och spelar med.

– Självklart! Hoppa in bara.

LillyBelle går över på passagerarsidan, öppnar och sätter sig. Jag noterar hennes entusiasm och kan inte låta bli att ställa en fråga jag då och då går runt och bär på. Jag tänker på det extremt oinspirerande vädret, vad det kan göra för sinnesstämningen och frågar:

– Händer det aldrig någonsin att du tycker det är tråkigt att rida? Jag menar, när det regnar och snöar och blåser och så?

– Nej, aldrig.

– Varför?

– För att Erika är bäst i världen. Hej då, pappa! svarar LillyBelle och försvinner snabbt bort till sin älskade B-ponny.

Jag älskar inställningen. Vadå väder? Jag är väl ryttare och inte meteorolog, liksom. Önskar att jag haft samma attityd när jag cyklade till tennisträningarna och surade i duggregn på min tid.

121 Angelohopp
Det är så här vi vill ha det. Och snart är det dags att tävla igen.

Jag blir varm när jag ser med vilken äkta glädje och ömhet LillyBelle kramar om Erika och inser samtidigt att jag faktiskt mår ganska bra. Det känns som att jag passerat någon sorts abstrakt vändpunkt under denna dubbelt mörka årstid vi just nu genomlever.

Jag var både kritisk och gnällig när jag skrev mitt förra blogginlägg, där jag oroade mig för barn- och ungdomsidrotten och vilka konsekvenser det kan få när klåfingriga makthavare har otur när de tänker och exempelvis kan tro på att om man bara smälter isar håller med smittspridningen nere.

Men alla makthavare har inte otur när de tänker. Knappt hade blogginlägget postats förrän min egen kommun, Växjö, meddelade nyheten att den kommer att spola upp inte mindre än FJORTON isytor för barn och ungdomar att motionera på. Vilken enastående nyhet. Det kändes precis som att Växjö sneglat på haveriet i Stockholm och sagt: ”Vi ska göra precis tvärtom. Att de unga får röra på sig är något vi värderar enormt högt”.

Jag blev omedelbart på ett bättre humör och sedan har det fortsatt på ungefär samma sätt. Fler små positiva saker i vardagen har lagts ihop till ett bättre flyt, skarpare tankar och skratt i massor. Hopplöshet har fått ge vika för mer positiva signaler och när även vår idrottsminister Amanda Lind i går tydligt och klart tagit till sin av den massiva kritiken och klargjorde att såväl utomhus- som inomhusträning för våra yngsta snarast bör återstarta spred sig värmen ytterligare i min kropp.

Sakta men säkert är vi på väg att återgå till någonting som allt mer påminner om det normala. Vi har hållit ut, vi har verkligen gjort det, och nu är det snart tid att damma av Equipe igen, som legat och dammat bland de oanvända apparna sedan tidigt i höstas. Från och med måndag är det, hör och häpna, grönt ljus för ridsporten att tävla igen.

Om vi tänker låta Angelo och LillyBelle göra det?

Givetvis.

121 Barnen
En bild som ger hopp om ljusare, varmare och friare tider.

Tävlingsreglementet är fastgemat i pandemilagen med alla dess förordningar och om ridsport redan tidigare räknades till smittsäkra aktiviteter är det ingenting mot hur det kommer att se ut nu, när lagens långa arm kan bötesförelägga dem som bryter mot minsta lilla paragraf. Japp, vi kommer att tävla, kanske inte direkt men så snart vi hittar en tävling som ligger geografiskt lämplig tvekar vi inte en sekund. Vi kommer att göra staten stolt genom att hålla oss för oss själva och vi kommer att gynna tävlingsarrangören med startavgifter och smittsäkert inhandlande av förplägnad.

Dagarna blir ljusare och längre nu, hoppet lever och, precis som Laleh sjunger, det kommer bli bra.

Tack för att ni tog er tid – tappa inte hoppet, håll humöret uppe och följ mig gärna på Instagram eller gå med i den urtrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (yes, kvinnor är precis lika välkomna).

 

Ponnypappan
15 januari 17:54

Ponnypappan: ”Vi har en väldig tur i oturen”

Ponnypappan: ”Vi har en väldig tur i oturen”
Var glad att du har en häst att rida på – speciellt i tider som dessa. Foto: Privat

Vaccineringen i Sverige går med en snigels hastighet. Pandemilagen, en låda full av diktaturverktyg, gick igenom utan anmärkning i vår 349 personer stora folkvalda församling och utan synliga protester.

I Stockholm låter de styrande illvilligt isen på Zinkensdamm, en av få kvarvarande oaser för friluftsälskande barn och ungdomar, smälta för att ingen olovligen ska komma på otyget att åka skridskor där. Trots att exakt ingenting pekar på att någon som helst smittspridning sker under den typen av aktiviteter har Stockholm, trots omfattande kritik, försett all utomhusaktivitet bakom ett osynligt taggtrådsstängsel. Andra regioner har fegt följt efter.

I Växjö, där jag bor, finns det en enda isyta utomhus som är öppen. Gissa tre gånger om den är välbesökt. Region Kronoberg har tack och lov inte följt Stockholms exempel utan samarbetar med Öjaby IS, som driver anläggningen, för att göra den till en smittsäker och attraktiv plats för motions- och leksugna barn och ungdomar. Inte utan motstånd, naturligtvis. Det finns krafter som verkar för en nedstängning även av denna utomhusisbana.

Att hantera en pandemi under så pass lång tid som varit kräver finess. Det kräver åtminstone ett uns av psykologi och uppmuntran. Det borde kräva att varje beslut om inskränkningar i medborgerliga rättigheter ska förklaras och motiveras. Vad vi fått är bara piskor: vi är för dåliga på allt, vi måste skärpa oss, måste bli bättre på precis allt.

120 Häst
Tack vare dessa djur träffas ridsporten av den lilla strimma ljus som når genom mörkret just nu. Foto: Privat

Oavsett om uppmaningarna kommer från politiker eller myndighetspersoner är det gemensamma för dem att deras ord saknar morötter. Den som bara får smaka piska och aldrig blir bjuden på morötter blir först besviken, sedan arg och slutligen troligen upprorisk och olydig. Att medvetet smälta en is är en piska, så grym att den omöjligt kan få positiva effekter för den som håller i den.

Lika självklart och viktigt som det är att minimera sociala kontakter, tvätta och sprita händer och jobba hemifrån, lika självklart är det att vi hittar smittsäkra alternativ till att umgås och genom motion bidra till en stärkt fysisk och psykisk folkhälsa. Vi är 10,3 miljoner människor (förmodligen långt fler) som bor i det här landet och den viktigaste framtidsfrågan för oss alla är att vi rör på oss och undviker stillasittande för att i förlängningen ha kroppar och knoppar som håller för ett långt liv.

För oss i vuxen ålder är det enkelt. Vi kan ta en daglig promenad på en halvtimme och undvika att trycka i oss alltför mycket onyttigheter. Det räcker långt, det finns det forskning som visar. Betydligt värre är att få ett stillasittande barn eller en uttråkad snapchattande tonåring att ta spontana promenader. Jag skulle till och med våga påstå att det är omöjligt.

Därför är angreppet på barn- och ungdomsidrotten så kontraproduktivt. Att komma ombytt till en utomhusaktivitet, genomföra ett pass och sedan omedelbart sätta sig i en bil för hemfärd – nej, det finns inga tecken som tyder på att det bidrar till ökad smittspridning. För att citera Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk från veckan som gått: ”Det var skrämmande hur lätt det var att stänga ner en folkrörelse och en sorglig påminnelse om hur svag sportens status är högt upp i svenska samhället. Nu måste galenskapen ta slut och idrottsanläggningarna öppna.”

Processed With Moldiv
Att motionera har nog aldrig varit viktigare. Jag är glad för att mina barn kan tillgodogöra sig daglig aktivitet, men jag är bekymrad över hur barn- och ungdomsidrotten behandlas av de som bestämmer. Foto: Privat

Men trots att unga ryttare som älskar att tävla förmodligen klättrar på alla upptänkliga väggar just nu utgör ridsporten ett undantag. Snålskjutsens turliga undantag. Ridsporten är försänkt i en sorts aktiv dvala och skiljer sig från alla andra idrotter tack vare det enkla faktum att djur är inblandade. Djur, vars liv inte ens restriktioner biter på. Djur som måste skötas, matas och hållas igång varje dag. Och där i princip all annan barn- och ungdomsidrott är förbjuden att utöva tillåts åtminstone ridskolorna att hålla öppet och träningar att genomföras. Hit har inte den smälta isens diktatur nått – ännu, ska tilläggas.

Vi som tillhör ridsporten ska vara glada. Väldigt glada. Vi tillhör det fåtal som haft turen på vår sida. Trots att jag egentligen borde sucka och stöna över att ha sex boxar att mocka varje morgon ser jag det numera som en ynnest, en viktig aktivitet, ett sätt att hålla igång.

Jag har heller aldrig tidigare fyllts av en sådan glädje som när jag nu, varje dag, ser Angelo och LillyBelle komma hem från skolan, kasta i sig ett mellanmål och sedan – direkt! – springa ut i hagen och sätta på grimma på varsin ponny. Det som tidigare känts som en självklarhet ser jag nu i ett nytt ljus: pyssla, borsta, tränsa, rida ut.

Mina barn, och alla andra barn och ungdomar som rider, kan fortsätta med sitt hjärtas största intresse och varje dag få den livsviktiga motion som barn som spelar innebandy, hockey och handboll förvägras. Det lilla ljus som strilar in genom barn- och ungdomsidrottens kompakta mörker träffar ridsporten. Det ska vi vara mycket tacksamma för.

Tack för att ni tog er tid – mig följer ni smittsäkert såväl inomhus som utomhus på Instagram! Ni är, oavsett ålder och kön, även hjärtligt välkomna att gå med i min Facebookgrupp Ponnypappor i Sverige.

Ponnypappan
8 januari 11:49

Ponnypappans ljuvliga rutiner för hästliga rättigheter

Ponnypappans ljuvliga rutiner för hästliga rättigheter
Äntligen! Slutförandet av uteboxarna är igång, mitt under juldvalan.

Snön faller utanför mitt fönster. Den faller lätt, utan intensitet, och draperar det hittills gråtrista landskapet i ett vykortsvitt lager. Snötäcket är tillräckligt tunt för att jag som vuxen ska finna det acceptabelt, rentav tilltalande. Det kräver inga timmar av skottande, det fraktas inte in i mängder i huset genom skor och kläder, det är bara fint och upplyftande. Samtidigt är snötäcket tillräckligt tunt för att göra barnen glada och kreativa. Precis i detta nu ser jag förresten både Angelo och LillyBelle målmedvetet rulla klot efter klot ute på gräsmattan. Jag gissar att slutmålet blir en mindre snöborg.

Denna lilla men tydliga skiftning i tillvaron är dubbel. Vi skriver den 8 januari och äntligen är rutinerna tillbaka efter ännu en jul. Det enda felet med julen är dess utdragenhet, dess slalomåkning runt klämdagar, heliga aftnar och röda rena helgdagar. Det blir en tidsperiod av icke-aktivitet, icke-händelser och en väntan på att icke-tillvaron äntligen ska ta slut. Och är du inte en amerikansk idiot med fäbless för att bryta dig in i Vita Huset eller råkar ha oturen att, som brittisk medborgare, för tredje gången sedan i våras bli pandemisk fånge i ditt eget hem händer det inte inte speciellt mycket nytt just nu, vare sig i Sverige eller världen. Juldvala är normen.

Som jag skrivit flera gånger tidigare på denna bloggplattform är det därför en välsignelse att få leva ett liv med hästar. Det förpliktigar. Det är tvingande. Det tillåter aldrig pauser, åsidosatta rutiner eller lättja. För den som gillar rutiner, som mår bra av upprepade mönster under dagen, är hästlivet med alla dess krav alltid ett nödvändigt gott, aldrig ett nödvändigt ont. Eftersom jag, på toppen av all rutinlöshet, dessutom tvingats plocka ut ett berg (eller i alla fall en kulle) av kompledighet från mitt jobb har hästarna blivit en oas i händelsernas öken.

Medan Malin och barnen sett till att motionera hästarna har jag valt att fly. Fly – rakt in i uthuset, ner i verktygslådan. Plockat fram borrmaskin, cirkelsåg och vattenpass. Inventerat lagret av skruvar och beslag. Antecknat vad som saknats. Mätt, dubbelkollat och skrivit inköpslistor. Begett mig iväg på ljuvliga resor till byggmarknaden i jakten på raka och perfekta reglar, råplan och lämpliga längder ytterpanel. Åkt till specialställen och köpt in de betongspikar jag vet att proffsen använder.

119 Bygghandel
Älskade hästtransport – du är en av mina bästa vänner.
119 Verkstad
En blivande utebox blir en perfekt snickarverkstad.

På nyårsprogrammet: bygga väggar och två tudelade dörrar till det som ska utgöra två nya uteboxar. Sedan vi utökade den fyrfota skaran till sex ponnyer känns det nämligen inte bra att inte kunna erbjuda alla en skön plats för nattvila. Vi har visserligen ligghall, men en box är alltid en box och en box är en hästlig rättighet.

Detta motiverar mig ytterligare. Inte nog med att jag kan bota rutinlöshet med nya rutiner. Jag gör det för en väldigt god sak.

Det bästa med att kunna luta sig tillbaka mot en lista av nästan oöverträffat många misslyckanden som snickare är att felen man gjort, de gör man aldrig om igen. Det tog några år för min tumme att växa ut från en central position i handen men när den väl gjorde det har den inte visat några planer på att återvända till sitt ursprungsläge. Jag vågar till och med skriva att jag numera ”med van hand” mäter och sågar, kollar lod och vågor. Jag tillåter ingenting fundamentalt att gå fel och skulle det ändå ske, är det bara att göra om och göra rätt.

Känslan att få plocka fram slagborren och höra det dånande ljudet när metallen letar sig sju centimeter ner i betongen är som att lyssna till den ljuvaste musik. Sedan sitter regeln där, omöjlig att rubba, redo att stå pall för tusen hästsparkar och sedan börjar en vägg ta form. Därefter: mäta avstånd mellan vägg och mittregel och planera för den första av totalt fyra dörrsektioner. Den första ramen passar perfekt. Nio panelbrädor senare är den klar, jag förser den med hakgångjärn och gillar slutresultatet. Dörren hänger precis som den ska. I min upprymdhet glömmer jag sedan att kolla lodet på nästa dörrsektion som blir någon centimeter för sned. Då är det bara att skruva loss, tänka rätt och göra rätt och snart sitter även denna sektion där den ska sitta.

119 Färdigt
Lite återvunnet virke, mycket nyinköpt. Lite småfix återstår att göra men annars är det klart för inflytt i två nya ponnylägenheter.

När detta skrivs har ytterligare en vägg och två dörrsektioner färdigställts och invigningen är bara någon dag bort nu. Rutinerna har räddat mig ut ut juldvalan ännu en gång och gjort 2021 till ett hittills mycket meningsfullt år.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill göra det till rutin att följa mig kan ni göra det på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit som vanligt även kvinnor är lika välkomna!

 

Ponnypappan
2 januari 15:29

Ponnypappan: ”Sex saker som gärna får inträffa 2021”

Ponnypappan: ”Sex saker som gärna får inträffa 2021”
Låt 2021 bli året då alla drömmar infrias. Foto: Istock

Klockan är 23.59 den 31 december 2020 och vi skruvar upp volymen i den gamla radioklenoden på högsta reglaget. Fönstret som vetter ut mot gården har vi försett med ett täcke som vi omsorgsfullt tejpat fast på utsidan. Detta för att hålla obehagliga ljussken borta. Åtgärderna lindrar, men inte helt. Inne i sin box drabbas Peggy som vanligt av panik när ljudet från knallarna från exploderande raketer ändå letar sig in genom stallväggen och överröstar musiken.

Vi klappar Peggy. Hon är extremt skotträdd och upplever en mardröm varje nyårstolvslag. Ända sedan den dag jag blev med häst har jag gått från att älska till att avsky smällare och fyrverkeripjäser. Först när man blir vittne till lidandet det tämligen meningslösa skjutandet åstadkommer förstår man vilket obehag och den panik det orsakar vissa känsliga individer och djur.

Tio minuter senare är det tack och lov över, Peggy har lugnat sig och vi kan gå in i huset på nytt. Vi bor ändå på landet, så pass långt ut att bara avlägsna eftersläntrares pyroteknik kan uppfattas med örat efter ett tag. Peggys ångest ger med sig och snart kan hon gå in i 2021 vid samma goda mod som hon annars alltid befinner sig i.

Men hur är det med oss? Hur mår egentligen människan efter 2020? Hur ska vi ta oss an 2021 efter det som varit, under den mardröm vi levt i sedan i våras? Detta är en lika viktig som oroande fråga, ja, rentav farlig och ödesmättad.

Vi behöver alla börja må bra igen, för jag slår vad om att väldigt få av oss kunnat slå bort känslan i magtrakten – ibland diffus, ibland mycket påtaglig – som funnits där ända sedan coronan slog till. Närmare än så orkar jag inte summera detta skitår som varit. Viruset har överskuggat precis allt, tagit livet av somliga, gjort massor arbetslösa, skickat andra in i depression och fått alla kris- och stödlinjer nedringda på ett tidigare aldrig skådat sätt.

Mycket behöver hända under 2021 för att vi ska få uppleva ett ”riktigt” år igen. Det är hög tid att precisera vad som helst måste hända. Här en sex saker som gärna får eller helst måste hända 2021.

1. SLÄPP PANIKEN, OMFAMNA HOPPET
Masspanik är något av det farligaste som finns och det har Sverige och Världen varit drabbade av sedan i våras. En snabb titt på gator och torg ger bilder som för tankarna till apokalypsfilmer; munskydd, vakter, feberkontrollmaskiner, varningsskyltar, oroliga blickar.

Det finns ännu så länge inget hopp förmedlat genom dessa bilder, men hoppet är inte bara det sista som överger oss. Hoppet finns här och nu. Vi har klarat oss så här långt, vaccineringen är i full gång och kommer att accelerera vidare fram till vår och försommar. Släpp paniken, den kan aldrig hjälpa dig med NÅGONTING. Omfamna hoppet och tro på framtiden.

2. PANDEMILAGEN BÖR ÄNDRAS – OCH ANVÄNDAS MED FÖRNUFT OM DEN GÅR IGENOM
Om bara drygt en vecka kan Sveriges riksdag ha klubbat igenom en lag som i praktiken ger regeringen möjlighet att införa diktatur. Jag anser att lagförslaget är en skam för våra mänskliga grundlagsskyddade fri- och rättigheter, men trots att flera tunga instanser (JO, Lagrådet) har totalsågat det kan riksdagen ge grönt ljus för diktatur i Sverige. I klartext ger lagt förslag regeringen möjligheten att i princip stänga ner vilken verksamhet som helst, när som helst och hur som helst.

Ja, jag fattar varför lagförslaget lagts fram, men det är ett livsfarligt förslag eftersom det i praktiken blir helt ensidigt, alltså diktatoriskt. Varför? Jo, eftersom nedstängningen av verksamheter inte följer något motkrav på regeringen. Går förslaget igenom som det ser ut nu kan Volvos produktion stängas ner omgående lika väl som verksamheten på din ridklubb – UTAN att regeringen behöver betala ut en spänn i ersättning för de ekonomiska förlusterna.

Trots att var och en kan räkna ut vilka ödesdigra konsekvenser det skulle innebära hörs förvånande få vilda protester. Därför kan vi bara hoppas att lagen revideras och att den, när den väl går igenom, används med det största förnuft som går att uppbringa. Visst, stäng gärna om det är absolut nödvändigt – men då ska ersättningen vara krona för krona.

3. RÄDDA UNGDOMSIDROTTEN
Genom ett virrvarr av beslut från stat, regioner och kommuner har våra allra yngsta sedan två veckor stått utan tillåtelse att utöva sina aktiviteter. Även utomhusaktiviteter är bannlysta, trots minimal smittorisk, trots omfattande kritik och påpekanden om hur viktigt det är att just ungdomar utövar aktivitet. Samidigt liras det för fullt i nya folksporten padel, det gymmas och det springs runt på diverse lekland.

När allt det här är över, och det hoppas jag det är snart, måste det sättas in skarpa åtgärder för att rädda ungdoms- och breddidrotten. Kampanjer för att få ungdomar att idrotta bör genomföras och det statliga stödfokuset bör riktas mer från elitidrotten till breddidrotten, som blivit styvmoderligt behandlad alltför länge.

Nio månader av restriktioner, tävlings- och träningsförbud kanske inte är en speciellt lång tid för oss vuxna. Men för den som är 13 år är upplevd tid någonting helt annat. Där kan nio månaders oro upplevas som flera år och är en tidsrymd, tillräcklig för den mest uthållige tonåring att tappa sugen och satsa på smittsäkra dataspel istället. 2021 är året då vi alla har en skyldighet att upphöja och rädda ungdomsidrotten.

4. KONSUMERA
Tänk på vår turistnäring. Tänk på flygbolagen. De mysiga fiken. Tänk på allt du velat lösa entré till eller glatt velat betala för men inte fått eller känt dig tvungen att avstå ifrån. 2021 är året då du, när och om du har möjlighet, bör betala tillbaka.

Gå och se ditt favoritlag så fort faran blåses över, besök muséer, nöjesparker och teatrar när de åter slår upp portarna. Markera med din närvaro hur viktigt du tycker det är att vi kan unna oss nöje och att nöjesbranschen, som lider helvetets alla kval, kan få leva vidare. Och glöm absolut inte att redan nu fortsätta beställa hämtmat och, när smittläget medger det, slå på stort med gänget på stamkrogen. Din, min och alla andras insats kommer att vara helt avgörande.

5. MINIMERA MÖRKRET – SE LJUSET
Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Jag ska erkänna att jag är väldigt trött på Triadlåten i sig, men dessa två meningar sammanfattar på ett lite underbart sätt vår samtid just nu. Det håller redan på att ljusna, bokstavligt talat. Och snart kan vi få se ett inre ljus igen.

6. OS-GULD TILL PEDER FREDRICSON
Om allt ovanstående slår in sitter jag gärna framför teven och skriker när Peder får ställa sig överst på pallen i Tokyo.

Tack för att ni tog er tid – och ett stort till alla kommentarer, reaktioner, frågor och glada hejarop som jag fått under 2020. Nu tar vi som sagt sikte på ett helt annat 2021 och även detta år kan du följa mig på Instagram eller gå med i min Facebookgrupp som visserligen heter Ponnypappor i Sverige men där självklart även mammor är välkomna!

Ponnypappan
25 december 2020 12:51

Ponnypappan: ”Så här års är jag kirurg, designer och frisör”

Ponnypappan: ”Så här års är jag kirurg, designer och frisör”
Så här ser det nya ekipaget ut på gården. Får jag presentera Angelo och Hilda.

Årstid spelar aldrig någon roll i livet på landet. Det rullar bara på, du kan aldrig ta paus, dagarna ser likadana ut oavsett väder eller vilket datum som står i almanackan. När hästhagar med tjäle ter sig som en avlägsen dröm och verklighetens hagar mer liknar en tävlingsplats för gyttjebrottning är det bara att se glad ut, anstränga sig lite hårdare och inse att lite fysisk extraträning inte dödar, bara härdar. Även när det sneda regnet letar sig in överallt kan jag trösta mig med tanken att ”så här har väl göteborgarna det året runt?”.

Men även ett liv på en hästgård går i vågor. Just nu upplever vi faktiskt, mitt i snett regn och äkta gyttjebrottningsatmosfär, en ganska spännande tid. Vi har exempelvis blivit med häst igen. Om sanningen ska fram har hon varit hos oss ett tag, men eftersom Angelo gått omkring med armen i mitella och hållit hyperaktiviteten i schack med hjälp av TW har jag valt att inte outa nyförvärvet förrän nu.

Hon heter Hilda, eller egentligen Munsboro Hyland, och är ett rutinerat sto som tidigare tävlat i de riktigt höga klasserna. Angelo går från en utmaning, Tango, till en annan, Hilda. Eller rättare sagt: en utmaning kompletteras av en annan, vilket gör att Angelo har två tävlingshästar i sitt eget lilla team. Nu har han dessutom förklarats skadefri. Frakturen i axeln har läkt som den ska och nu ägnar Angelo sin lediga jullovstid åt att fortsätta utvecklas med Tango och samtidigt lära känna Hilda. Med mitellan försvann också en del av rastlösheten och tjurigheten och den hackspett jag talade om för bara två veckor sedan är ersatt av en mer behagligt aktiv pojke, något som gynnar oss alla. Med andra ord kan vi inte klaga på nuvarande status: skadefria hästar, skadefria människor och ett pågående jullov.

LillyBelle har också fullt upp. Även hon har sitt eget lilla team i form av Tindra och Peggy och det känns bra att både hon och Angelo har två hästar var att träna och tävla med och samtidigt varsin ponny i ”reserv”: den notoriska TW och den hemkära Erika.

117 Lillymarble
LillyBelle har lyst av stolthet när hon fått vara inridare. Här med Marble…
117lillycoco
…och här med Coco.

En fjäder i LillyBelles hatt är att ryttare nu hör av sig till henne och frågar om hon kan tänka sig att hjälpa till med inridningen av deras ponnyer. Bara den senaste veckan har Tanja, Lovis och Felicia hört av sig. Det är tjejer LillyBelle ser upp till och har som förebilder inom ridsport och det är egentligen en dum fråga att ställa till LillyBelle om hon kan tänka sig att hjälpa till. Hon vill ingenting hellre och hon talar med stolthet i rösten om hur det varit att rida på Marble, Cocos och Barney. Att uthärda en tid då tävlingsförbud råder är knappast något problem här hemma, om jag säger så.

Själv har jag dragit mitt strå till stacken för att skapa lite julstämning. Mitt hedersuppdrag inför varje jul är nämligen att göra vår julbock Sigge redo att glänsa och lysa upp under några mörka veckor. Han har hängt med i snart 15 år och den här gången är det med viss oro jag okulärbesiktigar honom. Sigge ser rätt risig ut. Vänster bakben har ruttnat, hornen behöver förstärkas med skruvar och benen måste balanseras för att han inte ska se ut som en fallen soldat.

117siggeföre
Läget är allvarligt men stabilt. Sigge måste omedelbart läggas in.
117siggelurvig
Ett lurvigt väsen? Fram med saxen.
117siggeklar
Sigge i sitt esse.

Jag kan dock både skriva julbockskirurg och julbocksdesigner på visitkortet och lägger omedelbart in Sigge under kniven. Läget är allvarligt men stabilt och efter några skruvar här och ett nysågat ben där är han redo för ännu en jul. Jag går sedan min traditionella vända i skogen, samlar ihop tillräckligt med granris och sätter igång att klä Sigge. Efter en halvtimme har jag en yvigt julväsen framför mig. I lurvigaste laget, noterar jag, och plockar vant fram saxen. Nämnde jag att det även står julbocksfrisör på mitt kort?

Efter ytterligare en kvart av ihärdigt friserande och några glesa partier som förstärkts av mer granris och ett par nya bitar najtråd är det klart. Det får duga. Sigge är redo – och såvitt jag vet står han och vakar utanför vårt hus fortfarande.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en synnerligen god fortsättning på julhelgen och är det så att ni skulle vilja följa mig på sociala medier gör ni det med fördel på Instagram eller går med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där såklart även kvinnor är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
18 december 2020 19:05

Ponnypappan: ”Den som är fri från synd kastar första stenen”

Ponnypappan: ”Den som är fri från synd kastar första stenen”
Vi behöver vidga perspektivet lite. Foto: Istock (bilden har inget samband med inlägget i övrigt)

Debatten är vild nu. Som vanligt uppdelad i två läger. För och emot. Sedan den nya coronasmockan delades ut mot idrotten när det gäller rätten att tävla har polariseringen blivit allt mer tydlig. I klartext innebär de nya reglerna att tävlingsverksamheten, med proffsidrott och andra enstaka undantag, ställs in fram till efter midsommar 2021.

Ett år vi aldrig kommer att glömma följs alltså – mitt i en dubbelt mörk tid – av beskedet att det återstår lång tid innan vi ens kan skymta något som helst ljus i tunneln.

Om det är tufft att få ett sådant besked för en ideell idrottsrörelse som redan går på knäna? Ja, gissa tre gånger.

Då är det klart att det blir reaktioner, klart att det publiceras skriv under-listor och klart att det på sina håll blir vilda protester. Särskilt inom ridsporten, där smittorisken bevisligen är nära noll enligt internationella studier, noterar jag att besvikelsen på sina håll är enorm.

Debattvågorna blir därefter och debatt är någonting som i grunden värnar vår demokrati och är väldigt sunt. Det jag däremot haft svårt för under hela den här pandemin är en viss typ av inlägg från personer som är så kategoriska i sina resonemang att jag blir upprörd när jag läser dem.

Och snacket om att ALL idrott borde läggas ner. Hur tänker den som tycker det?

Jag kan sammanfatta dem i några citat som visserligen är påhittade men där andemeningen från tusentals kommentarer från sociala medier bevarats:
”Om folk bara kunde fatta att vi befinner oss mitt i en pandemi”.
”All idrott borde sättas på paus”.
”Sluta gnälla”.
”Folk är dåliga på att följa restriktioner och råd”.

Allt ovan får mig att bli lätt upprörd och jag ber att få gå i svaromål. Att vi pausar tävlingar just nu tror jag att vi alla kan köpa. Att vi alla längtar till att, så fort det bara är möjligt, åter se ett idrottssverige som blomstrar post-corona är drömmen vi alla delar. Men att, som i nästan varje tråd, fara ut och himla med ögonen framför sitt tangentbord och ironiskt upplysa andra om att det pågår en pandemi – där övergår mitt intresse i irritation.

Jag känner över huvud taget ingen person som inte enbart haft coronan i tankarna sedan nio månader tillbaka. Det är det enda vi pratar om, det enda vi tänker på. Det tog mig och övriga Sverige fem minuter att lära oss att gå i en halvcirkel förbi mötande människor och så ser det ut överallt.

I princip alla håller avstånd, spritar och tvättar händer, nyser i armvecket, undviker folksamlingar och onödiga resor, håller sig inne så mycket som möjligt. Vi följer varenda restriktion, lyssnar till varje råd och agerar därefter. Ja, undantag finns såklart bland 10 300 000 levande människor i en demokrati där fri vilja råder, men de är sannerligen inte många.

Och snacket om att ALL idrott borde läggas ner. Hur tänker den som tycker det? För om all idrott läggs ner, då finns det ingen idrott kvar längre. Betänk vilka konsekvenser DET skulle innebära för folkhälsa, vård, psykvård och barn- och ungdomspsykiatri (med tanke på att miljontals barn i Sverige hittar stora delar av sin drivkraft och sociala näring genom idrottens unika rotsystem).

Och glöm ridsporten för ett tag och tänk på fotboll, boxning, basket och andra idrotter som är stora i Sveriges mest utsatta områden och håller ungdomar borta från kriminalitet. Om idrotten, Sveriges överlägset bästa integrationsprojekt, skulle krascha rakt ner i avgrunden får det följder ni inte ens vill höra talas om.

De flesta av oss tänker inte på NÅGONTING annat än på hur vi ska följa restriktionerna.

Coronan handlar om liv och död men den handlar också om ekonomiska och sociala hjul som måste snurra för att vi ens ska ha en framtid att leva i. Att läsa FN-rapporten från augusti som säger att pandemin bara under 2020 skickar 138 miljoner människor i fattigdom – det är siffror, omöjliga att ta in.

Och angående ”lägg ner gnället” kanske det finns en och annan inom ridsporten som gnäller i egen sak, som bara MÅSTE tävla för att inte tappa formen inför SM och andra framtidsdrömmar.

Men vidgar vi perspektivet och tänker på idrottens stora problem – att så många i 16-17-18-årsåldern slutar med idrotten även i vanliga fall – så förstår åtminstone jag varför även idrottsvetare, idrottspsykologer och ledare på hög nivå är oroliga. Även här kan vi med fördel tänka på andra sporter än just ridsporten för att få en annan, allvarligare, ingång.

Jag skulle sammanfatta läget så här:
• Ja, alla vet att vi befinner oss i en pandemi.
• Att lägga ner all idrott skulle vara förödande för hela Sveriges framtid.
• ”Gnäll” är varken detsamma som befogad oro eller uppdämd frustration utan fullt normalt efter snart ett år av konstanta restriktioner och ett mediaflöde som nästan enbart fokuserat på panik och katastrof och helt glömt bort att förmedla hopp.
• De flesta av oss tänker inte på NÅGONTING annat än på hur vi ska följa restriktionerna. Att 97 procent av Sveriges befolkning ännu inte blivit smittad och att 99,93 procent av befolkningen hittills klarat sig med livet i behåll tyder på att vi gjort en del rätt ändå.

Till den som ändå vill ge sig på idrotten – den sektor i Sverige som kanske drabbats hårdast under pandemin – och påstå att den är ansvarslös och knappt förtjänar att existera förrän varenda människa är vaccinerad skulle jag vilja citera den man, vars namn gett upphov till nästa veckas stora högtid.

”Den som är fri från synd ska kasta den första stenen”.

Alltså: jag tycker att det är fritt fram att kasta sten på idrotten för vem som helst, under förutsättning att hen…
…fått se sina inkomster gå från 100 till noll och sedan kompenserats av staten med en summa som motsvarar knappt 40 procent av inkomsten.
…tvingats tigga ihop resten av pengarna för att över huvud taget kunna leva vidare.
…aldrig fysiskt handlat i någon livsmedelsaffär under coronan, men däremot krävt att Ica, Coop, Willys och de andra jättarna ”tar sitt ansvar för att begränsa smittspridningen”, stänger sina butiker och enbart idkar näthandel och leverans vid dörren fram till den 30 juni.
…låtit håret växa fritt i nio månader, alternativt friserat sig själv smittsäkert medelst egen sax.
…inte besökt ett köpcentrum sedan i mars.
…inhandlat samtliga julklappar på nätet.

Uppfylls kraven? Varsågoda att kasta. Om inte, ligg lite lägre och se att idrotten desperat kämpar för sitt liv, precis som många alla andra under en förfärlig tid.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt att hålla avstånd, tvätta händer och respektera restriktioner och råd.

Mig följer ni helt smittsäkertInstagram eller hänger med mig i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit kvinnor är lika välkomna trots gruppnamnet!

Ponnypappan
11 december 2020 16:28

Ponnypappan: ”Super-TW och den livliga hackspetten”

Ponnypappan: ”Super-TW och den livliga hackspetten”
Angelo med sin nya superbästis, stressterapeuten TW. Foto: Privat

Vad är det man säger? Att det krävs hundra avramlingar för att bli en riktig ryttare. Något i den stilen lyder ridsportens interna ordspråk. Mina barn har stadigt klättrat på den stegen. De håller sig oftast kvar i sadeln men då och då sitter vi där, dagen efter ett ridpass, och äter tårta och minns tillbaka på vad som gick snett.

Att ramla av en häst ingår i spelet på samma sätt som en tackling i fotboll eller hockey. Det är någonting som alltid kommer att finnas där. Men när det gäller Angelo har jag känt att han gärna fått tajma sitt senaste fall bättre. Det visade sig nämligen att han inte bara fallit av utan även drabbats av en fraktur i ett område runt axel/nyckelben. Det är snart tre veckor sedan nu och Angelo har fått gå runt med vänsterarmen i mitella samt belagts med träningsförbud.

Nu finns det säkert barn som utan vidare fixar en tillfällig men ny tillvaro utan problem, men Angelo påminner inte speciellt mycket om andra barn. Ridningen, och i synnerhet tiden tillsammans med häst, är bra för hans ADHD. Det kyler ner hans överaktivitet, får honom lugn och koncentrerad och tvingar honom att fokusera på en (nåja) och samma sak.

Vad vi fått med en Angelo med armen i mitella? Hackspetten i Kalle Anka på julafton. Rastlös, överaktiv, klättrande på väggarna. Vi skulle faktiskt kunna likna oss övriga i familjen vid kolibrierna, vars skönsång ständigt störs av hackspettens ”Hey!…Hey!….Hey!…..HEY! HEY HEY!”. Se det framför er. Han är överallt. Lätt att plåta honom är det inte heller, det vet inte minst Kalle Anka.

Kruxet: efter hästar, kaniner och hund har vi den senaste tiden begåvats med en nybliven hackspett.
Frågan: vad gör man åt det?
Svaret: kallar in en expert på svåra fall.

115rosett
TW är värd en rosett, alldeles oavsett. Gymkhana är hon för övrigt grym på. Foto: Privat
115vtecken
Så här glad blir en hackspett av en vecka tillsammans med en riktigt pålitlig ponny. Foto: Privat

Efter två veckor inser vi nämligen att läget är akut. Angelos rastlöshet har passerat det anständigas gräns och som kolibrier vill vi leva ett mer fridfullt liv. Hitta tillbaka till skönsången, liksom. Inte ha hackspetten som avbryter och ropar HEY! när vi filar på stämmorna.

Vid ett återbesök på sjukhuset konstateras att allt ser bra ut i Angelos axel, att läkningen går som planerat och då öppnas en möjlighet. Angelos träningsförbud upphävs. Han tillåts att utföra enklare sysslor, ja, till och med sitta upp i försiktig skritt och även trav tillsammans med ledare.

Det är då vi kallar in expertisen.

Säga vad man vill om TW – ni har redan läst rätt mycket om henne här i bloggen – men snällare och pålitligare häst finns inte. TW är inte snabb, vilket barnen besviket konstaterat på tävling. Hon tröttnar ibland och går mot utgången när det är skarpt läge på bana, vilket barnen heller inte håller som en egenskap i världsklass.

Men när TW får göra saker i sitt eget tempo, då finns det ingen häst vi litar mer på. Hon blir aldrig rädd för något, hon drar aldrig iväg (såvida inte en hötuss dyker upp framför ögonen på henne) och att hon inte är världens snabbaste ponny är bara en fördel. TW föddes här på gården för snart 13 år sedan, vi har sett vad hon går för under alla år och tvekar inte en sekund. Det blir TW som får ta sig an det svårlösliga fallet med hackspetten.

Och det som hänt härute senaste veckan är rena rama miraklet. Vi ser ett samspel från boxen via stallgången och ut i paddocken mellan Angelo och TW som är rörande. Angelo borstar och fixar, tar ut TW i paddocken, leder henne runt, runt, sätter sig försiktigt upp och skrittar oändligt sakta varv efter varv. Det funkar direkt. Det sitter. Behandlingen får genast effekt.

Det är ren rehabilitering. Angelo kan hålla igång, hans rastlöshet övergår i en mix av lugn och lycka och en stressterapeut som TW uppskattar givetvis att han väljer den låga växeln. Vi ser ett band av kärlek knytas mellan pojke och ponny.

115träning
Angelo får utföra marktjänst medan LillyBelle hopptränar. Foto: Privat
115paddock
En överlycklig Angelo i paddocken där han till sin stora glädje får skritta sig igenom en bana med 20-centimetershinder. Foto: Privat

Efter några dagars TW-behandling låter vi Angelo även leda ut Tango i paddocken. Han får givetvis inte sitta i sadeln men han får ägna sig åt frihetsdressyr och åt att löshoppa Tango, vilket ger honom ytterligare en meningsfull uppgift. Men Tango spelar andrafiolen, det är ingen tvekan om att TW är den givna nummer ett för Angelo just nu.

Det går så bra att vi kan växla upp det hela med en gymkhanatävling mot LillyBelle och Peggy. Och är det någonting annat TW är extremt bra på är det gymkhana. Vi såg det redan när Angelo var iväg på en Killar som rider-träff i våras, hur totalt oberörd TW var, hur hon stannade exakt där hon skulle stanna och där inte tempot var det viktigaste. Då: Succé Nu: Samma sak.

TW och Angelo krossar LillyBelle och Peggy. Tolv gymkhanamatcher avgörs och slutställningen blir 12–0 till ni-vet-vilka.

När vi ser hur pålitlig TW är, hur mycket Angelo njuter och hur mycket samspelet stärker hans impulskontroll beslutar vi att ta det vidare till nästa steg. Vi bygger en hoppbana, lägger ut ett antal extremt låga krysshinder och låter ekipaget rida igenom.

”Wow” kvittrar Angelo högt av glädje – efter att ha skrittat runt en bana med hinder på maximalt 20 centimeter …

TW:s långsamhet har vunnit i längden, tagit bort hackspetten, återställt pojken och kanske till och med banat väg för lite ostörd fågelsång framöver.

Tack för att ni tog er tid – ta hand om eventuella hackspettar, följ gärna mig på Instagram eller gå med i min Facebookgrupp som visserligen heter Ponnypappor i Sverige men där givetvis även kvinnor är hjärtligt välkomna!

Ponnypappan
4 december 2020 12:03

Ponnypappan: ”Livets tillfälligheter ger livslånga vänskaper”

Ponnypappan: ”Livets tillfälligheter ger livslånga vänskaper”
Tre små vänner. Underbar glädje. En bild som säger allt om hur man vill att livet ska vara.

Att leva med hästar innebär ett slit, varje dag från morgon till kväll. Det finns inga valmöjligheter, halvmesyrer ger inte djuren den skötsel de behöver eller den standard de förtjänar. Att leva med hästar gör att stora delar av din fritid utgörs av oömma arbetskläder, tungt fysiskt arbete och en planering som måste finnas på plats. Det ligger i sakens natur, eftersom du istället för en ”död” innebandyklubba har en levande fyrfoting på några hundra kilo som redskap i den aktivitet du utövar. Att då, precis som bönderna, bli avlastad då och då är bland det mest välkomna och värdefulla du kan uppleva som hästägare.

Jag vet inte hur många år sedan det är – jag tippar på 2014 – när vi kände att vi skulle må bra av lite hjälp i stallet under helgerna. Angelo och LillyBelle var då bara några år gamla, hade utvecklat en djup vänskap och förälskelse i sällskapshästarna Tindra och TW men kunde inte rida dem själva. Vi behövde avlastning, Malin kollade runt lite och genom en bekant fick vi tips om Marie, som hade en dotter, Ellie, som var lite äldre än våra barn och som lärt sig rida. Det visade sig att Marie och Ellie mer än gärna kunde tänka sig att ta sig an Tindra och lite stallfix på lördagarna och vi beslöt oss för att ge det ett försök.

Men ni vet hur det är med frivillighet av den här typen. Den är inte alltid självklar och ibland fungerar det inte alls. Det är både förståeligt och frustrerande med både sena återbud och halvhjärtade insatser. Sådant skapar mer osäkerhet än trygghet och leder oftast till snabbt avbrutna samarbeten.

Med Marie och Ellie däremot – där blev det jackpott direkt. Varje lördagmorgon svängde bilen in på på uppfarten och ut klev två entusiastiska tjejer som mockade, borstade, sadlade och sedan begav sig ut på en långrunda med Tindra. Varje lördag, aldrig några återbud och alltid prickfritt utförda arbetsuppgifter frigjorde massor av tid för oss andra på gården. Pålitligheten och tryggheten var total, Marie och Ellie skötte sig helt själva och så rullade det på.

114kompisar
Ellie, Angelo och LillyBelle i somras, strax före avresan till det efterlängtade ridlägret.
114ridaut
Att rida ut tillsammans med sin bästis. Få saker slår det.
114fotomodeller
Marie (vänster) och LillyBelle agerar fotomodeller under ett av Malins uppdrag, tillsammans med Tilde, en annan god vän i vårt liv.

Dessa livets slumpartade möten är så fina. De ger så mycket, de skapar vänskap som består. I takt med att tiden gick och våra barn gick från förskola till ridskola och sedan började riktig skola hade en liten spontan ”ponnyklubb” skapats. Lördagarna var heliga för alla inblandade. Vi hade köpt en tredje häst och istället för att avlastas ingick vi alla i gänget. Vi vuxna passade på att hänga med och promenera när de tre barnen red ut, Ellie stannade allt oftare kvar på lunch med efterföljande lek medan jag och Malin utvecklade en allt djupare vänskap med Marie. Vi märkte att personkemin stämde, att vi befann oss på samma våglängd.

När allt taktar, då befinner man sig även i utveckling. När vi under senare år varit iväg på både kortare och längre resor har vi alltid kunnat räkna med att Marie och Ellie rycker in och tar hand om hö, foder vatten och allt annat. Angelo och LillyBelle blev snabbt så fästa vid Ellie att de börjat fråga hur många dagar det är kvar till hon och Marie kommer nästa gång. Lördagarna blev veckans höjdpunkt och vi märkte att vi inte längre behövde avlastning utan framför allt sällskap och vänskap. De har gjort massor av saker tillsammans, bland annat åkt på tre gemensamma ridläger. De få lördagar vi av olika anledningar tvingats ställa in ponnyklubben har orsakat ramaskri hos våra barn.

Ibland bara stämmer det och det är så oerhört skönt att få uppleva.

Därför blev det rena chockbeskedet för barnen när de fick reda på att Ellie, för någon månad sedan, köpt en alldeles egen häst med boxplats i Alvesta, två mil härifrån. Malin har, med sin fina näsa för hästar, varit behjälplig med tips till Marie i beslutsprocessen och det verkar som att de träffat helt rätt. Ellie älskar sin alldeles egna ponny och redan från start har det klaffat dem emellan.

Men hur skulle det bli nu? Var det slut på den efterlängtade ponnyklubben på lördagar? Att ha egen häst kräver massor av tid och skulle Ellie och Marie, dessa klippor i vårt liv, ens ha tid över till att besöka oss mer?

Svaret visade sig vara självklart. När en vänskap som känns livslång hunnit utvecklas finns det inga hinder för att umgås. Vänskap överbrygger sådant och tid, det är någonting man hittar. Till barnens enorma glädje kan de även framöver se fram emot att en vit bil blinkar vänster och sedan kör in på uppfarten runt klockan tio varje lördag. Ponnyklubben består, liksom vänskapen. Jag vill rikta ett oändligt stort tack till er, Marie och Ellie, för alla dessa fina år och både jag och min familj hoppas på många till!

Tack för att ni tog er tid – och glöm inte att tala om för dem som betyder något i era liv hur mycket ni uppskattar dem. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där som vanligt även kvinnor är varmt välkomna!

Ponnypappan
27 november 2020 10:08

Ponnypappan: ”Ett stormigt förbund är ett starkt förbund”

Ponnypappan: ”Ett stormigt förbund är ett starkt förbund”
Ridsports bloggare Ponnypappan tycker till om konflikterna i Svenska Ridsportförbundet.

Alla vi som vill uppdatera sig om ridsport har, efter SM-veckan, kunnat se att det blåst upp till bråk inom Svenska Ridsportförbundet. Debattörer har vässat pennorna, ledare har tvingats bort, krismöten hållits och i synnerhet inom hoppsektionen har det skett ommöbleringar. Det svingas både högt och lågt, det kan utläsas en hel del mellan raderna och det krävs bara en medioker slutledningsförmåga för att konstatera att läget är spänt. Bakom förbundets fasad kan man anta att det döljer sig maktkamper, oenighet och besvikelse från olika håll.

Men är det så farligt egentligen? Är det hela världen med lite bråk då och då?

Tvärtom, skulle jag säga.

Bortsett från det eventuella lidande vissa personer tvingas utstå efter att de hamnat mitt i kritikens epicentrum är bråk inom förbund egentligen bara att betrakta som ett friskhetstecken, på att taket inte är alltför lågt och på att förändring ibland är oundvikligt.

Nu saknar jag helt och hållet insyn i ridsportförbundet, vet inte ett skvatt om vem som kan tyckas ha gjort eller sagt mer fel eller rätt än någon annan. Men en sak vet jag, efter att ha skrivit om sport under mer än ett kvartssekel: förbund som har högt i tak och där det finns en rejäl syresättning på toppen är oftast förbund i en idrott som är väldigt framgångsrik. Förbund där alla sitter och håller varandra i handen och demokratiskt valda ledamöter sitter på indirekt livstid är förbund du aldrig hör talas om eftersom sporterna de företräder inte utvecklas.

Mitt huvudämne som journalist är ishockey. Jag kan inte dra mig till minnes en enda säsong där inte förbundsledningen varit starkt ifrågasatt, där distriktsförbund och ligor gått i polemik med förbundet och där stridsyxan aldrig tycks kunna grävas ner. Inom hockeyn finns det inte ett enda ämne som är tillräckligt litet för att inte vålla debatt och starka åsikter. Åsikter som förstärks genom krönikörers ofta alltför hårdvinklade och kategoriska alster och sedan en orgie av åsikter på sociala medier.

Trots ständiga bråk är svensk hockey starkare än någonsin. Inget land i världen producerar fler spelare till NHL, det ultimata kvittot på utveckling, och trots de hårda orden och de återkommande bråken tvekar sponsorerna inte en sekund inför att pumpa in ytterligare miljoner i hockeyn. Tv-avtalet för den mest utskällda och kritiserade ligan, högstaligan SHL, är idrottsvärldens allra mest lukrativa, sett till storleken på landet Sverige. Kontroverserna syresätter intresset och olika viljor är bra viljor eftersom det mer eller mindre garanterar utveckling.

Däremot var det längesedan jag hörde någonting om svensk brottning. Förutom en TT-notis då och då känns brottningen i Sverige nästan på utdöende. Annat var det när den lika skicklige som orädde och provokative advokaten och förbundsordföranden Pelle Svensson la sin näsa i blöt precis överallt och retade gallfeber på hela sporten. Det skrevs om brottning överallt och – som du säkert listat ut – brottningen skördade enorma framgångar i takt med att förbundet ställdes inför nya oväntade utmaningar. Nävar knöts i fickorna, nu skulle alla visa vad de gick för och resultaten kom som en logisk följd av att alla inblandade tvingades vara på tårna och göra sitt yttersta för sportens bästa.

Ridsport?

Läser vi mycket om svensk ridsport i dag?

Ja, mer än någonsin, eftersom det går bättre än någonsin. Vissa talar till och med om det svenska ridsportundret med Peder Fredricson, Malin Baryard, Rolf-Göran Bengtsson och alla andra som satt och sätter Sverige på den absoluta världskartan.

Sedan är det bara att googla en stund för att kunna slå fast att ridsportförbundet varit tämligen kontroversiellt genom åren. Att det finns en koppling mellan stridande viljor och framgång tror jag är rätt givet. En sport som vill någonstans och som har medvind lockar kompetenser från alla håll. Att de kompetenserna inte alltid drar jämnt bör man kanske ibland bortse ifrån och ur de små konfliktbomber som ibland briserar följer ofta en sund utveckling.

Så: att det stormar i ditt förbund är mer ett hälsotecken än på att framgångskurvan är på väg åt fel håll.

Tack för att ni tog er tid – kämpa på genom mörka november och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit givetvis även kvinnor är välkomna!

 

 

 

 

Ponnypappan
21 november 2020 14:20

Projekt – när inget annat hjälper

Projekt – när inget annat hjälper
LillyBelle bidrar med ovärderlig hjälp i skyfflandet av bergkross.

Så var vi där igen.

Tävlingsförbud över hela linjen. En Equipe-app som bara innehåller två svenska tävlingar, Grevagårdens och Lövstas dressyrer, och i övrigt bara internationella tävlingar. Jag har inga synpunkter på åtgärderna som vidtagits, förutom att de är kloka. Det gäller att hålla i och hålla ut nu. Vaccin är på gång, kurvan förhoppningsvis snart på väg ner och visst kommer ridsportsverige att öppna upp för tävlingar tids nog.

Däremot kan jag ha synpunkter på hur tråkiga vardagar och helger blir när det inte går att planera in några tävlingar i kalendern. Vad jag tycker om månaden november outade jag dessutom på denna blogg för ett par veckor sedan. Det gäller att göra något bra av en dålig situation och hur gör man då det?

Den gåtan har jag lyckats knäcka och den består av ett enda ord: projekt. Oavsett om du, som jag, bor på landet eller i en mer tätbefolkad bygd finns det alltid en bortglömd att göra-lista för den som är involverad i hästar eller andra djur. Har du tid över kan du alltid lägga den på att starta nya eller återuppta gamla strandade projekt.

Själv har jag valt ett projekt av varje sort, som när jag nu sitter med facit i hand fått mig att må väldigt mycket bättre än om jag använt tävlingsförbudet enbart till att stirra rakt in i en vägg. Första projektet, att bygga en hundgård, tillhör kategorin strandade projekt. Vår lilla jack russel Doris köpte vi mitt under coronavåren och hon har, mellan sina tirader av bus, bjussat på så stora doser glädje genom sitt sätt att vara att jag låtit udda vara jämnt. Men hon är en terrier i ordets rätta bemärkelse.

112 Doris
Ja, så går det när man är olydig. Äntligen har vi en snickerboa till Doris.

Envisheten, tjurigheten och olydigheten finns där mellan stunderna av total tillgivenhet och charm. En hundgård har därför mer och mer känts som ett måste och redan tidigt i somras inhandlade jag staketsektioner som bara stått och samlat damm. Mitt dåliga samvete är dock tvagat för nu är hundgården faktiskt klar, till Doris stora fasa. När hon lämnar gården för att skälla på förbipasserande 100 meter längre bort anser jag att hon skitit i det blå skåpet och placeras bryskt inom lås och bom. Ingen pardon. Där får hon stå och gnälla tills dess jag anser botgöringen vara fullgjord. Ett projekt avbockat.

Det senaste projektet tillhör kategorin nytt. I somras smällde vi, med hjälp av några överblivna sliprar, inköpt virke och inhyrda hantverkare, upp en byggnad som i ett senare skede ska tjäna som uteboxar. Men med tävlingsförbud och en november som inte bjuder på något upplyftande: varför inte slå till redan nu? Jag och Malin snackade ihop oss, kom fram till att ett betonggolv är att föredra framför andra material, att vi skulle hålla nere budgeten till ett minimum och beslutade gemensamt att uppgiften faller på mig.

112 Bergkross
Det behövs inget gymkort när man bor på landet. Projekten är mer än nog som träningsform.

Sedan dess har jag skyfflat och återvunnit bergkross i hundratals skottkärror och hällt ut som fyllnadsmaterial. Och som vanligt dyker hon upp erbjuder sig att hjälpa till, LillyBelle. Snabbt letar hon upp sin gröna lilla barnskottkärra och vips är vi två arbetare i projektet. Sakta men säkert ser vi underlaget stabiliseras och höjas till lämplig nivå. För att hålla nere budgeten ytterligare väljer jag sedan att själv åka och hämta singel på ett vanligt litet släp.

Det blir tre vändor, sedan har vi tillräckligt för att optimera betongen fäste. Även här kommer LillyBelle till hjälp med sin lilla skottkärra. Armeringsnät finns kvar sedan förra gjutningen, box nummer fyra för några år sedan, och det är bara att placera ut dem på små markdistanser.

112 Armering
Armeringsnäten på plats.

I onsdags eftermiddag kommer så den stora stunden. Betongbilen svänger in på vår uppfart och snart står jag där som en examenselev under ett prov och fördelar, iförd gummistövlar, den tunga flytande kubikmassan över de 24 kvadraten.

112 Betongbil
En betongbil som gör vad den är ämnad till. Det blir inte mycket vackrare än så här.

Uttrycket ”tråkigare än att se målarfärg torka” passar inte in på betong. Jag älskar att se den bränna fast, kan inte låta bli att känna med fingret efter 30, 60 och 90 minuter. Jodå, det blir bra, det här. Även LillyBelle betraktar stolt sitt verk. Skolbussen lyckas nämligen tajma in betongbilens besök på sekunden och hon kan följa dramatiken live.

112 Klart
Dags att summera ännu ett underbart projekt.

Bara knappa dygnet senare är betongen stenhård och projektets näst sista fas kan bockas av. Nu återstår bara en mellanvägg och två boxdörrar, sedan har vi tillgång till sex boxar. Därefter är det dags för nästa projekt för att döva smärtan av virus, slask och inställda tävlingar. Jag tror att det projektet blir två nya hagar. Tack gode Gud för gåvan att projektera!

Tack för att ni tog er tid – och det går precis lika bra som vanligt att följa mig på Instagram som att gå med i min grupp Ponnypappor i Sverige där såklart även kvinnor är varmt välkomna!

Ponnypappan på Instagram

Ponnypappor på Facebook

 

Ponnypappan
13 november 2020 12:08

Ponnypappan: ”Det finns ingen bot – men hästarna lindrar”

Ponnypappan: ”Det finns ingen bot – men hästarna lindrar”
En diabetikers dagliga utrustning för att hålla sig vid liv.

Min fru har diabetes. Min son har diabetes. Jag har också diabetes. Medan min egen variant, som kallas MODY, är av den lindrigare sorten är det värre för Angelo och inte minst för Malin, som har en av de mest djävulska former av sjukdomen jag sett.

Hur mycket hon än sköter sig för att hålla blodsockret på en jämn och fin nivå hoppar kurvan upp och ner hela tiden. Svängningarna är extremt plågsamma. Skyhöga siffror på bortåt 25 millimol varvas med låga attacker runt 1-2-strecket.

Båda tillstånden livsfarliga eftersom värdet hos en frisk människa ligger någonstans mellan 4 och 5. Angelo kämpar med samma typ av svängningar. Genom den nya tekniken kan vi följa hans värden under skoldagar, där han enligt upprättad vårdplan ibland får lämna lektionerna och ta en promenad för att få ner blodsockret och ibland tvingas äta en frukt eller en macka för att få upp det.

111sensor
Malin fäster en sensor i armen på Angelo. På så sätt kan vi följa hans blodsockerkurva när han är i skolan. Sensorn håller i två veckor. Sedan måste den bytas ut.
111diagram
Upp och ner på farliga nivåer trots att man gör allt för att få ett jämnt blodsocker. Diabetes är en djävulsk sjukdom.

Att leva med diabetes är att alltid vara sjuk. Alltid, oavsett. Den försvinner aldrig någonsin, tar inte ens paus, och den skördar dagligen nya dödsoffer i världen, ännu mer nu när vi har covid-19 som samhällets fiende nummer ett.

Den som inte lever med eller i närheten av diabetes har ingen möjlighet att förstå hur den fungerar. Att kunskapen därute är låg är ingenting någon ska dömas eller drabbas av dåligt samvete för. Det är helt enkelt så det är med det mesta: innan du själv drabbas kan du inte veta speciellt mycket om det. Det som däremot får en diabetiker att bli riktigt irriterad är när icke-diabetiker ska komma med förvisso välmenande men likväl falska råd. Det är tyvärr ganska vanligt.

Jag minns en gång för rätt många år sedan när jag och Malin var på en fest. När samtalet gled in på diabetes vände sig en av festdeltagarna till Malin och berättade att det finns bot mot diabetes. Myndigt förklarade personen att om Malin bara drack en viss sorts te skulle diabetesen omedelbart försvinna. Blir man glad av att höra sådant trams? Nej, man blir heligt förbannad.

Det finns ingen kur mot diabetes. Kanske kan det finnas någon gång i framtiden men vi är inte där än. Långt ifrån. Tills dess gäller det att dosera rätt insulin trots att du aldrig kan vara säker på att det är rätt, och dessutom sträva efter att hitta ett sätt att leva där du rör dig mycket. Ett hästliv är att rekommendera. Det erbjuder både energifyllda rutiner och en ständig variation. Det finns alltid något att göra för den som hänger i stall och på ridbanor. Hästarna finns där alltid till hands. Ställer inga frågor men accepterar ändå nästan allting för att tjäna människan. Att ett hästliv är en hälsokälla har fler än en diabetiker upplevt, den saken är säker.

En hästmänniska som själv inte är diabetiker men som på nära håll fått se den vidriga sjukdomen är Maria Stigsson på Vissmålens Ridklubb. På sin Facebook har Maria den senaste veckan dragit igång en auktion till förmån för Diabetesforskningen och publicerat ett antal inlägg från personer, alla med anknytning till ridsporten, som drabbats av sjukdomen. Där kan vi läsa om Lina, som berättar den hemska historien om hur diabetesen tog hennes systers liv. En mamma berättar om när dottern Tindra fick sjukdomen vid fyra års ålder och hur ett liv med kanyler, dropp och prover tog sin början. Tolvåriga Tilda som haft diabetes i 1,5 år ger en bild av hur hon tvingas ta ansvar för sin kropp och planera livet timme för timme. Även Malins och Angelos berättelser finns postade, Angelos i form av en film vi lät spela in för ett par år sedan och som uppmärksammades här på Tidningen Ridsport i veckan.

Maria, som både är en engagerad hästmänniska och en enastående konstnär, gör en fantastisk insats för diabetesforskningen. Genom sitt företag Kladd By M har hon på sin Facebook lagt upp tre paket med sin vackra konst som hon auktionerar ut under helgen. Malin och Angelo har fått vara med och designa en av de vackra tavlorna, som föreställer vår egen lilla rallyräka Tindra. Tack Maria för ditt fantastiska engagemang för diabetesen!

110tindra
Angelo och Tindra, ett strävsamt par. Nu har Tindra stått modell för en tavla som auktioneras ut under helgen.
111tavla
Känner ni igen Tindra? Hon har inspirerat till den här fantastiska tavlan som kan bli din.

I morgon är det Världsdiabetesdagen. Tveka inte att göra en insats. Det är väl investerade pengar och vi tackar dig på förhand för att du stöttar oss!

Tack för att ni tog er tid – och som sagt, glöm inte bort Diabetesdagen! Mig kan du följa på instakontot ponnypappandaniel eller gå med i min Facebookgrupp ”Ponnypappor i Sverige” dit givetvis även kvinnor är lika välkomna.

Ponnypappan
6 november 2020 17:45

Ponnypappan: ”Tove är ett ljus i novembermörkret”

Ponnypappan: ”Tove är ett ljus i novembermörkret”
Angelo och TW har hittat flytet. Foto: Privat

November. Är det den värsta tiden på året? Jag tycker det. Jag är annars definitivt en höstmänniska. Älskar september när allt drar igång, när nya projekt sjösätts efter semestrarna och solen fortfarande gör mig påmind om den sommar som var och som snart kommer åter. Med lite tur kan även oktober vara uthärdlig, rentav skön att uppleva.

Men sedan kommer november. Där skjutsas vi i ilfart in i vintertidens mörker. En hopplöshetens månad där septembers löften om sommarens snara återkomst ersatts av insikten att kortbyxor och t-shirt aldrig aldrig mer kommer att kunna vara en lämplig klädkombo. Sådan är känslan.

Det värsta med november är dock varken mörkret eller den tilltagande kylan utan det jag avskyr mest: vätan. I det regnhål i landet som kallas Växjö och där jag råkar bo bjuder november på det mest destruktiva väder som går att uppbringa. Med andra ord: det är aldrig torrt i Växjö i november. Vart man än går, vart man än tittar känns det som om en 200 meter hög jätte spillt ut en gigantisk spann vatten. Överallt.

110 Angelotw
AngeloTW
Angelo valde att försöka efterlikna en pumpa under maskeradhoppningen. Foto: Privat
110 Banskiss
Givetvis fanns en banskiss tydligt placerad. Tove lämnar ingenting åt slumpen. Foto: Privat
110 Ellie
Ellie och Erika hittade rytmen efter en tuff start. Foto: Privat
110 Lillyerika
LillyBelle kunde inte motstå chansen att hoppa med sin älskade Erika. Foto: Privat

Där ett sommarregn ibland känns som en befrielse är de återkommande höstregnen ett förebud om bistra tider. Jag har försökt i 48 år men jag hittar ingen bot mot november. Jag noterar också att detsamma gäller hästarna. De hatar november där de står, uttryckslösa i geggiga hagar och bara längtar efter att bli insläppta i sina spånfyllda boxar och försöka glömma bort att de befinner sig i en mental istid.

Mot den långa bistra bakgrunden känns det ändå bra och hoppfullt, både för mig och för hästarna, att årets november drog igång med en stor ljuspunkt. Den 1 november 2020 var självaste Allhelgonadagen. Tack vare barnens kompis Tove, flerfaldigt omnämnd i denna blogg, fick vi en härlig start på den 30 dagar långa ökenvandringen genom vår elfte månad. Tove är driven som få, helt orädd på hästryggen och tänker kreativt som en innovatör. Jag spår en lysande framtid för henne både som ryttare och människa. Tove har sitt högkvarter hemma hos sin morfar, där alla hennes hästar finns och där det verkar hända någonting nytt varje dag.

Tack vare Toves starka vilja och tro på att allt är möjligt såg hon till att anordna en kombinerad pay and jump och maskerad hemma på morfars gård den här söndagen. En nybyggd ridbana med ett lika nyinvigt intilliggande kafé (!) stod och väntade på oss när vi anlände. Banskiss. Högtalare. Mikrofon. En tävlingsledare. Allt fanns på plats, precis som på vilken annan tävling som helst.

110 Lillyspöke
LillyBelle och Peggy värmer upp med en 30-hoppning efter en månads uppehåll. Foto: Privat
110 Spöke
LillyBelle försökte skrämma sig till segern i maskeraden, men domarna gick inte på den lätta. Foto: Privat
110 Maskerad
Petronella, välförtjänt vinnare i maskeradtävlingen. Foto: Privat
110 Tove
Tove, mästerregissören bakom söndagens begivenhet, seglar över hindret tillsammans med Tango. Foto: Privat
110 Tre Spöken
Buuuuuuuu! Foto: Privat

Det regnade såklart – det är ju trots allt småländsk november – men initiativet var så trevligt att vi knappt märkte vare sig nederbörden eller den tilltagande kylan. Istället såg vi ambitiösa maskeradutstyrslar där LillyBelle, som alltid siktar på seger, gick all in på en spöklook medan Angelo valde att försöka se ut som en pumpa. De lär ha varit med och nosat på slutsegern men fick konstatera att segern gick till en ännu bättre utklädnad.

Glädjen blev inte mindre av att alla deltagare fick med sig varsin rosett och medalj hem. Även detta väldigt väl genomtänkt av Tove och de övriga i tävlingsstaben. Trevliga ritter bjöds det också på. Vi hade fyra hästar på plats. Angelo red TW, först ofokuserat på 40 centimeter, sedan suveränt på 70 medan LillyBelle och Peggy gjorde comeback efter en månads frånvaro och gjorde det riktigt bra.

Ellie, barnens lördagskompis i sadeln, fick först kämpa hårt med Erika men när de väl kom igång svarade de för en lysande insats. LillyBelle kunde heller inte motstå frestelsen att efteranmäla sig på ögonstenen Erika och tillsammans tog de sig över alla hinder snyggt och fint. Inte heller Tove kunde hålla sig från att delta i sin egen tävling. Hon susade över hindren med sin tidigare och Angelos nuvarande ponny Tango.

Tack, Tove för ett riktigt härligt initiativ och för att du fick oss att glömma årets värsta månad för en stund!

Tack till er för att ni tog er tid – häng gärna med mig på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där givetvis även mammor är välkomna!

Ponnypappan
30 oktober 2020 14:00

SM-tävlingarnas minsta ekipage

SM-tävlingarnas minsta ekipage
Lilla LillyBelle och mini-Tindra ska snart inviga den stora SM-veckan.

Grevagården.

Bara namnet andas stil, klass och anor.

Alla som varit där kan även intyga att antydningarna överensstämmer med verkligheten. Grevagården är en av flera klassiska ridsportmetropoler runt om i vårt land där precis allting handlar om hästar. Nu har vi varit där för första men förhoppningsvis inte sista gången.

Med två barn som fortfarande är små men som gått fullkomligt bananas på ridsport försöker jag och Malin behandla både Angelo och LillyBelle så rättvist vi bara kan. Ibland tävlar båda, ibland får en av dem vila och ibland står vi över tävlingar helt. Tack vare slumpen har Angelo haft en förmåga att ofta hamna i händelsernas centrum och bli inbjuden till större events. Han har genom gruppen Killar som rider fått möjlighet att åka och träna med Philip Svitzer, han har varit med i ett långt reportage i Min Häst, fått träna för Malin Baryard och en massa annat.

LillyBelle har säkert varit lite avundsjuk på att Angelo fått ganska stor uppmärksamhet och när vårt stora höstnöje Elmia ställdes in beslutade vi oss för att göra någonting speciellt under höstlovet med LillyBelle i huvudrollen. Det är här Grevagården kommer in i bilden, arrangörsplatsen av årets ponny-SM som när du läser detta pågår för fullt. Men det fina med ett SM i hoppning är att det även finns klasser dit vem som helst kan anmäla sig. Här såg vi chansen att bjuda LillyBelle och Peggy på någonting utöver det vanliga.

109 Förbereda
Tindra görs i ordning inför sitt största framträdande hittills.
109 Sm
Det råder ingen tvekan om vad som pågår på Grevagården den här veckan.
109 Kram
LillyBelle passar på att krama Tindra redan före startsignalen.

Ni som följer den här bloggen vet dock att Peggy, för första gången under sina 16 levnadsår, skadades för ett par veckor sedan. Hennes hov är i dag helt okej men vi valde att inte ta några risker. I stället för Peggy fick Tindra vara stand-in och under tisdagen beger vi oss uppåt landet för att möta äventyret i Västergötland.

Efter att ha checkat in Tindra i utebox 95 och avnjutit en utmärkt buffé under sittande välkomstmingel är vi alla sedan så trötta att vi mer eller mindre ramlar i säng i vår hyrda mysiga stuga ett par kilometer från tävlingsplatsen.

Vi stiger upp klockan 06.00, äter frukost och småpratar lite. När jag frågar LillyBelle om hon har något mål svarar hon:

– Att klara fyra hinder.

Det låter rimligt. Det är en LC hon och Tindra ska rida. Det är högt för en maskot som Tindra och en höjd hon bara hoppat en gång tidigare i tävlingssammanhang. Men hon är å andra sidan lika tuff som hon är liten och har alltid styrt sin flock med järnhand här hemma på gården.

Så står de där plötsligt, som SM-veckans allra första och minsta ekipage, framför en väldig digitalskärm som skriker ut deras namn. LillyBelle ser lugn ut, gör några volter, stannar framför ett hinder och väljer att helt sonika krama om Tindra sekunderna före start. Sedan tar hoppdomaren Albin Bolin till orda, vips lyder startsignalen och de är på väg.

Varför blir man alltid nervös av att stå vid sidan? Jag börjar ändå bli en ganska rutinerad åskådare och ponnypappa nu men så fort jag hör en startsignal och ser något av mina barn på innerplan blir mina ben till spaghetti. LillyBelle och Tindra rusar fram i galopp. Sätter första hindret jättebra. Fin rytm. Rakt på tvåan. Sedan trean och fyran. Jag noterar att LillyBelles mål redan är uppfyllt. Hon fortsätter. Klarar femman. Tar sexan jättesnyggt. Sjuan också. Sedan sista svängen och åttan för att nolla i grundomgången. Hon fixar även det, trycker på gasen och börjar jaga sekunder och hundradelar i omhoppningen. Hon klarar nian och tian. Sedan…händer något. Tindra går åt ett håll, LillyBelle åt ett annat och jag inser att ett fall är oundvikligt. LillyBelle ramlar men studsar upp och håller kvar Tindra som stannat bredvid henne.

LillyBelle Grevagården, video från equisport.tv.

Vad händer nu? tänker jag. Börjar hon skrika och gråta Lille Skutt-tårar som så många gånger förr? Skyller på mig eller Malin – att det är vårt fel? Vi har haft en del kvartssamtal med LillyBelle angående hennes tävlingstemperament, ska ni ha klart för er, men det jag ser här får mig att häpna av glädje.

109 Utgång
Ett fall under omhoppningen spelar ingen roll. LillyBelle är lika glad och stolt ändå.

LillyBelle ler med hela ansiktet, kramar Tindra hela vägen mot utgången och säger fina saker till sin lilla A-ponny. Hon har per definition inte deltagit i SM, men hon har invigt en SM-vecka och för LillyBelle känns det nog snarare som att vara iväg på ett VM. Den här gången är det LillyBelle som fått vara i centrum, och som hon njutit av det under varje sekund. Vi lämnar ytterst motvilligt Grevagården för den här gången, med en önskan om ett snart återseende.

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att njuta av SM och följ mig gärna som ponnypappandaniel på Instagram eller gå med i min grupp för ponnypappor (och mammor) på Facebook.

Ponnypappan
23 oktober 2020 17:59

Ponnypappan: Tillståndet mellan hopp och förtvivlan

Ponnypappan: Tillståndet mellan hopp och förtvivlan
LillyBelle oroar sig. Hennes älskade Peggy mår inte alls bra. Foto: Daniel Enestubbe

Jag vet inte hur många kilo peppar vi förbrukat eller hur många hundra gånger vi tagit i trä, men jag vet en sak. Vi har varit närmast otroligt förskonade från skador och sjukdomar hos våra ponnyer under tiden våra barn hängett sig åt ridsporten.
Men trots att jag fortfarande är oerfaren som ponnypappa har jag levt tillsammans med en hästmänniska i snart 20 år. Under en sådan lång tidsperiod rinner mycket vatten under broarna och man tvingas uppleva både glädje och sorg.

Mitt största hästtrauma är någonting som fortfarande kan plåga mig när jag tänker tillbaka på det. Det var sommaren 2007, en varm och vacker augustidag då Malins trotjänare, den mäktige valacken Azur, plötsligt började vingla runt i hagen som i dimma. Han var gammal, han hade inte många år kvar alldeles oavsett men han hade fram till denna dag ändå varit pigg och glad i sin hage. Han trivdes och bestämde helt över sin egen tillvaro och det kändes fint.

Men denna vackra augustidag tvingades vi tillkalla veterinär. Veterinären kommer ut, Azur undersöks, hjärnblödning konstateras. Veterinären säger att hästen måste tas bort, redan där på plats. Malin klarar inte av att närvara så det blir jag – vid den tiden både rädd för hästar och totalnovis på ridsport – som får stå där och hålla i Azur. Jag ska inte gå in i detalj på förloppet men jag anar att de flesta av er som läser den här texten har någon form av erfarenhet och kan relatera. Jag vet inte om jag fick en chock, men ingen i min position kan i det läget vara medveten om hur otäck och definitiv en avlivning är. Jag mådde dåligt under lång tid framöver. Malin, som tillbringade 17 år tillsammans med Azur, kan då och då fortfarande fälla en tår över sin gamla kärlek.

108azur
Malin och hennes trotjänare Azur, år 2006.

Efter alla peppar, peppar och ta i trä är det därför med en isande kyla vi plötsligt, från ingenstans, noterar att Peggy står och skakar i stallgången. LillyBelle har precis tagit in henne för att förbereda en tur i skogen men Peggy står stilla. Vägrar röra sig i någon riktning. Så gör hon aldrig. Någonting är fel och ett av de första och värsta orden jag lärde mig dyker upp i skallen.
Fång. Tänk om det är fång lilla Peggy drabbats av? Hemska tanke. Med mycket möda lyckas vi få in Peggy i hennes box. Hon lägger sig ner direkt på den tjocka bädden av spån. Andas tungt. Vi ser att hon gör allt hon kan för att inte belasta höger framhov. Den är het men inte svullen och någonting därinne är fel. LillyBelle är förtvivlad. Vi känner oss alla illa till mods. Det här är, peppar, peppar, ta i trä, ingenting vi är vana vid men det ser inte bra ut.

Är det bara höger framhov? Eller flera hovar? Alla hovar? Peggy fortsätter att andas tungt. Malin ringer efter en veterinär och efter ett par timmar siktas den välbekanta röda bilen mellan tall och björk. Alla bra svar uteblir utom ett: det är högst troligt inte fång Peggy drabbats av. I övrigt verkar det svårt att säga varför hon har så ont. Smärtstillande skrivs ut, hoven rengörs med desinfektionsmedel men i övrigt görs ingenting.
Peggy är nyverkad och vi ringer vår hovslagare, som erbjuder sig att omgående komma ut och undersöka ponnyn. Vi behöver svar, vi vill veta och åtminstone jag – med mina hemska minnen från 2007 – vill utesluta att det värsta alternativet kan komma på tal.

Hovslagaren kommer äntligen med ett besked. Han upptäcker en stor böld på höger framhov. Skadan lokaliserad. Lättnad. Bölden töms på vätska och bandageras därefter med löfte från hovslagaren att återkomma dagen efter.
Samma dag upptäcker vi att Tindras ena öga är helt igenmurat. Hon kan inte se på det och här är det betydligt enklare att på helt egen hand ställa en diagnos. Det är ett av de tydligaste fallen av ögoninflammation jag sett. Veterinären får komma tillbaka och behandla Tindra och samtidigt ta en titt på Peggy. Hon ser ut att ha lika ont fortfarande och ligger ner i sin box större delen av tiden med samma tunga smärtfyllda andetag.

108hovböld
Peggys hovböld är riktigt elak. Foto: Daniel Enestubbe

Bölden ger inte med sig. Så kommer hovslagaren ut ännu en gång och tömmer bölden på lika mycket vätska som dagen före. Inte konstigt att Peggy fortfarande har lika ont. Den här bölden är inte att leka med. Även när vi går in på dag tre och fyra märks bara små förändringar till det bättre. Peggy verkar mest intresserad av att befinna sig i liggande position, vilket säger en hel del om läget.
Det blir en jobbig och väldigt lång väntan, men när det väl släpper då släpper det fort. Peggy ser alltmer ut som sitt vanliga jag och när LillyBelle sedan gör ett första test och går med henne ner till den lilla sjön som ligger några hundra meter från vårt hus och tillbaka ser det ut så här.

Vi pustar ut, fortsätter att ta i trä men vi ser tillbaka på en vecka med stark oro och extremt jobbiga flashbacks – inte minst för mig.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i min nystartade Facebookgrupp ”Ponnypappor i Sverige” där givetvis även ponnymammor är välkomna!

Ponnypappan
16 oktober 2020 11:05

Ponnypappan: ”Jag behöver er hjälp, kära läsare”

Ponnypappan: ”Jag behöver er hjälp, kära läsare”
Inspirerande bild i den danska Facebookgruppen Ponyfar till vänster. Till höger Thomas Pelle Vengs bok som kom ut i november 2019

Det kom ett brev…

Så brukade man säga och skriva förr i tiden då snigelposten var det enda sättet att kommunicera skriftligt med varandra.

Att det ens kommer ett handskrivet brev och landar i en icke-digital brevlåda 2020 är nästan att betrakta som en nyhet att tipsa media om.

Och nej, jag har inte fått något brev.

Jag har fått någonting annat.

Jag har fått en meddelandeförfrågan.

Ni vet, en sådan där som ibland dyker upp i Messengerflödet i ett fält utanför de meddelanden man får av sina vänner.

I tisdags låg det en sådan förfrågan i min inkorg. Avsändare: Thomas Pelle Veng. En kombo som bara till två tredjedelar låter svensk och när jag började läsa förstod jag snabbt att avsändaren är stationerad på andra sidan Öresund.

Thomas Pelle Veng är dansk. Inget speciellt med det, eftersom det finns nästan sex miljoner människor som är det.

Det speciella med Thomas Pelle Veng är att han är Danmarks utan jämförelse mest kände ponnypappa. Thomas har, precis som jag, en blogg som han uppdaterar då och då på den danska sajten ridehesten.com.

Bloggen är, skriver han i presentationen, ”en hyllning och hjälp till de tusentals ponyfäder, som varje dag ser till att deras familjer fungerar, trots att de sedan den dag de kom för sig att säga ”en ponny, det låter ju som en riktigt god idé, min skatt”, blivit förvisade till fjärdeplatsen i familjehierarkin (dotter, ponny, mor… och ponnypappa).”

I bloggen publiceras också intervjuer med ryttare från hela världen, där Thomas Pelle Vdng antingen ställer nyfikna frågor om deras roll som ponnypappor eller om hur de upplever sina egna pappor i rollen. Diskussionerna är intressanta och roliga.

När exempelvis Cathrine Dufour får frågan om sin syn på vad en ponnypappa är svarar hon att det finns tre sorters ponnypappor:

1) De som inte vet någonting om ridning och nöjer sig med en toast och cola under en tävling.

2) De som sätter sig in i sporten för att finnas där för sina barn.

3) De som går all-in, tror att de vunnit sju OS-guld och att de vet mer om ridning än sitt ridande barn.

Thomas Pelle Veng varvar rollen som HR-partner på Danmarks största bilförsäljare med att finnas som resurs i stallet till en nu 16-årig dotter. Där gör han det vi ponnypappor brukar förknippas med: mockar, fixar, bär, betalar, gör bort sig. De långa väntetider som ibland uppstår i väntan på att dottern ska rida klart har Thomas använt till att skriva ner alla sina betraktelser. Tack vare det utkom han i november 2019 med boken ”En guide till livet som Ponyfar”.

Jag har bara hunnit läsa presentationen men den är slående. Där beskrivs ponnypappor som ”grå eminenser i de danska ridhusen” och som en ”blandning mellan ett skämt och en klippa”. Med boken, förklarar Thomas Pelle Veng, vill han ”ta upp kampen mot de danska stallen, som oftast är tapetserade med östrogen och befolkade av kvinnor som ridit i hela sitt liv”.

Inspirerad av Thomas får jag en idé. Jag vill ta ponnyfaderskapet vidare, dra det ett varv till. Någon bok är inte aktuell, åtminstone inte för stunden. Jag söker på Facebook, letar efter en grupp som vänder sig till ponnypappor. Får en enda träff. Det är inte ens en grupp, eftersom de bara består av en enda medlem. När jag sedan, i går torsdag, förmiddagschattar med Thomas skriver jag att det helt saknas diskussionsforum för ponnypappor i Sverige.

Thomas Facebook
Så här ser Thomas Pelle Vangs Facebooksida ut.

Även detta har såklart Thomas tänkt på och han skickar omedelbart en länk till sin egen danska diskussionsgrupp som heter Ponyfar. Den har, hör och häpna, 2 800 medlemmar som delar med sig av högt och lågt, skrattar gott tillsammans och tipsar varandra i rollen som ponnypappor.

Det är nu jag behöver er hjälp, älskade läsare. Ända sedan jag började blogga här på Tidningen Ridsport för drygt två år sedan har jag noterat en sak. Nästan varje gång mina texter publicerats på Tidningen Ridsports Facebooksida har ponnymammor taggat sina ponnypappor i inläggen, som en liten hint. Ofta följt av kommentarer som ”Det här är ju du, XX” eller ”Det här är vad som väntar dig, YY”.

Nu behöver jag er hjälp.

Jag har nämligen, starkt inspirerad av Thomas Pelle Veng, startat en alldeles färsk grupp på Facebook. Gruppen heter ”Ponnypappor i Sverige” och jag skulle bli så glad om ni tipsade, taggade eller på andra sätt bjöd in ponnypappor till den här gruppen. Jag är övertygad om att den har potential att bli någonting riktigt bra och ser fram emot att lära känna nya ponnypappor.

Tack för att ni tog er tid – och be gärna ”din” ponnypappa att klicka på den här länken och gå med i Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
9 oktober 2020 11:37

Ponnypappan om laget, jaget och viet

Ponnypappan om laget, jaget och viet
Tvåa i sista omgången och trea totalt. Då blir man så här glad. Från vänster: Angelo, Annie, LillyBelle, Louise, Doris och Sandra.

Att tävla i sin ensamhet, inför allas blickar, kräver lite extra av dig. Inte minst när det gäller de individuella sporter där du inte ställs mot en annan tävlande på banan. I ridsport är ditt enda sällskap den häst du sitter och litar på och jag kan tänka mig att det skapar både press och nervositet i massor.

Viljan att göra bra ifrån sig och rädslan att göra fel kan vara ett dåligt äktenskap, men ett äktenskap du måste härda ut i som ensam ryttare. Spelar du fotboll, handboll eller hockey syns inte dina misstag på samma sätt, du kan nästan gömma dig och undvika vissa situationer om du känner dig osäker. Det fungerar inte i ridsporten.

Att därför då och då få känna lagsportens samhörighet, pepp och gemensamma mål måste, tänker jag, vara någonting alldeles extra, en bonus mitt i förvisso glädjefylld men ändå ensam press. Det är därför med en extra stor glädje både jag och alla andra involverade upplevt de få stunder där laghoppning stått på schemat. Det pratas mer, skrattas mer, stämningen är alltid på topp. Anledningen tror jag är att JAGET, som annars är så dominant inom ridsporten, helt är underordnat LAGET. Trots att du är ensam därute ingår du i ett större sammanhang. Du har tre fler lagkompisar, i sällskap av minst en förälder, som hejar fram dig, berömmer, uppmuntrar och stöttar. Tillsammans är ni ett gäng som under ett par timmar drar åt samma håll. Och det finaste av allt: det är den gemensamma prestationen som avgör, inte den individuella.

106 Angelohopp
Angelo och Tindra för första gången i Lätt C, något de klarar galant.
106 Angelotindra
Allt ljus på Angelo och Tindra.

Den här helgen handlade på ett underbart sätt om laget före jaget. Det var dags för den tredje och avslutande lagtävlingen i division 2. Platsen var Markaryd och i Växjöortens lag ingick LillyBelle tillsammans med Doris Ruuda, Louise Ingvald och Annie Fritzson. Angelo, som varit med under de två första omgångarna, stod utanför laget enligt det rotationssystem som använts. Men Angelo var långt ifrån sysslolös. Förutom att heja på tjejerna och stötta sitt lag tävlade han och Tindra i två förklasser med mycket bra resultat. Bland annat en fantastisk och felfri nollnolla i lätt C, första gången de tävlade på den höjden.

LillyBelle och Peggy, som för övrigt vann Lätt C, är sedan först ut i lagtävlingen som dess enda A-ekipage. Lätt C-plus står på menyn och Peggy är precis lika säker och Lilly precis lika bestämd i sadeln som vanligt. Det är ingen tvekan, ekipaget nollar och ger Växjöortens Fältrittklubb en perfekt start. Sedan är det Doris tur. Det ser lika stabilt ut och snart är hon i mål utan fel. Vi jublar högt på läktaren och tittar nyfiket i mobilens Equipe-app. Eftersom turordningen sker efter ponnystorlek blir det en massa omkastningar i resultatlistan och när Louise gått i mål med ett nedslag börjar vi inse att det här kan gå riktigt bra. Sist ut är Annie som rider riktigt bra på sin D-ponny men ändå råkar ha oturen att notera åtta fel.

Spänningen stiger. Fem lag deltar. Vi har stannat på totalt fyra fel och vet att suveräna Tingsryds Rid- och Körklubb redan är klara segrare. Men det finns två prisplatser att kämpa om och jag inbillar mig vilken lycka det vore för laget om ryttarna fick med sig varsin rosett och plakett hem.

LillyBelle och Doris, lagets två yngsta medlemmar, spekulerar vilt och oroligt utanför ridhuset, sittande på sina ponnyer.

”Blir vi tvåa, pappa?”

Jag vet inte hur många gånger LillyBelle ställer frågan. Den går inte att besvara förrän Lammhult ridit klart. Vi får vänta på avgörandet till dess att tävlingarnas allra sista ryttare beger sig ut. Förutsättningarna är givna.

106 Hinder
LillyBelle och Peggy, ett pålitligt ekipage.
106 Klapp
Tack för en felfri ritt!
106 Doris Och Lilly
”Om dom får fyra fel så…”. Doris och LillyBelle spekulerar vilt inför avgörandet.

Får sista ekipaget fyra eller fler fel slutar vi tvåa.

Nollning och vi är utanför prisplats.

Ni märker att jag skriver ”vi”. Trots att jag inte tillhör laget eller ens vågar sitta på en häst ser jag på laget som ett ”vi” – där min roll kan liknas vid en supporter till ett favoritlag i Premier League.

Det är inte jaget eller ens laget som gäller nu. Det är ”viet”.

Ska vi bli tvåa eller trea?

Så händer det. Sista ekipaget. Jag står bredvid vår peppande lagledare Sandra Ruuda och ser det med egna ögon. En olydnad. Saken är klar. Jag springer ut. Ser LillyBelle. Gör tummen upp.

Vilt jubel, improviserat ärevarv på paddocken intill ridhuset. Sträckta armar i luften, skratt och glada miner.

106 Tjejbus
Så här glad kan man bli när det står klart att man knipit en andraplats.

Växjöorten som befunnit sig en bit från prisplats under omgång 1 och 2 får nu avsluta med gula rosetter (de blåa var tydligen slut), plaketter och lite andra priser. I slutställningen avancerar vi till en tredjeplats, bara en halv poäng från att ta oss vidare till regionfinalen i Vetlanda.

Det är starkt. Och alla har bidragit till framgången. Då känns det extra skönt att ta ett lagfoto med jublande glada ryttare.

Tack för att ni tog er tid – och tack för att ni följer mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 

 

Ponnypappan
2 oktober 2020 17:12

Ponnypappan: ”Många fruktar vintern – ridsporten gör det inte”

Ponnypappan: ”Många fruktar vintern – ridsporten gör det inte”
Peder vinkar till publiken efter att han och Catch Me Not S visat vad de går för. Foto: Roland Thunholm

Oktober nu. Det börjar långsamt bli svalare. Kyligare. Det mörknar tidigare. Solen tar sig rejäla tupplurar under morgontimmarna innan den behagar gå upp. Precis som alla fruktar i Game of Thrones fruktar jag och många andra när vi nu ser vad som väntar: Winter is coming.

Vintrarna är tuffa, tunga, kalla och jobbiga redan som de är. Vintern kommer ofta så tätt inpå sommarens värme att vi har semestern i färskt minne och undrar vad som hänt, hur fort det kunde gå från kortbyxor till underställ.

Vintern kommer även i år och för en betydande del av idrotten kommer det att bli den mest brutala och skoningslösa årstid vi någonsin sett. Elitidrotten är under attack, den utkämpar redan en dödskamp som i bästa fall kan sluta med att de starkaste överlever. Hur det värsta tänkbara scenariot ser ut vill jag inte ens tänka på.

Restriktionerna som gått ut på att i princip alla branscher givits en möjlighet att klara sig undan coronan har haft ett förödande undantag: elitidrotten. Den har i princip belagts med näringsförbud sedan i våras.

Elitidrotten är under attack, den utkämpar redan en dödskamp som i bästa fall kan sluta med att de starkaste överlever.

Fotbollen har drabbats skoningslöst, har redan tappat miljarder i intäkter och nu står hockeyn på tur. Friidrotten blöder, har inte kunnat arrangera ett enda lopp under hela utomhussäsongen. Om regeringens utlovade extra stödmiljard kan med säkerhet sägas en enda sak: den kommer inte att räcka, utan mer fungera som ett plåster på ett dödligt sår.

Arenaidrotten – där fotbollen och hockeyn är störst – fungerar enligt en och samma modell: det är herrlaget som får folk i mångtusental att till varje match köpa biljetter, souvenirer och mat och dryck. Herrlaget är det ekonomiska loket som drar runt alla de andra vagnarna: damlagen, pojklagen, flicklagen, motionslagen och får hela verksamheten att gå runt.

Strypt tillförsel av entréintäkter slår mot hela verksamheten, ända ner till de yngsta knattelagen. Och vad värre är: många klubbar löper en betydande risk att helt upphöra att existera. Just nu lever jag med detta dagligen i mitt jobb. Jag pratar med förtvivlade klubbledare, ångestdrabbade sportchefer och styrelseledamöter som inte ser någon väg ut ur mörkret. Det är en hemsk upplevelse.

Men medan arenaidrotten, likt Max von Sydow i Det sjunde inseglet, utkämpar sitt schackparti mot Döden finns det lyckligtvis idrotter som coronan inte biter på, som både kan njuta av en nutid i balans och se fram emot en ljus och fin vår efter den kalla vintern.

Med en handfull undantag i form av våra allra största nationella och internationella tävlingar lever ridsporten inte av några biljettintäkter.

Ridsporten är, som jag ser det, det bästa exemplet på en idrott som bara blivit starkare ju längre pandemin pågått. Medan övrig sportmedia har arenaidrottens dödskamp överst på agendan är det tidstypiskt att jag, när jag skummar igenom Tidningen Ridsport på webben, knappt hittar en enda text där viruset omnämns. Det är nyheter om Breeders, om avkommor, tips om bästa framridning, webbinarium med Jens Fredricson, rapporter från internationella tävlingar. Det är precis som vanligt.

Ridsporten är nämligen resistent mot den typ av restriktioner som drabbat fotboll, hockey, speedway och friidrott. Med en handfull undantag i form av våra allra största nationella och internationella tävlingar lever ridsporten inte av några biljettintäkter. Att gå och titta på ridtävlingar är gratis till 99,99 procent och därmed kan ridsporten lugnt fortsätta sina verksamheter, nästan som om ingenting hänt.

Det kortare tävlingsuppehållet mellan mars och juni såg hotfullt ut, men det som hänt därefter – extrainsatta tävlingar, smarta tävlingsupplägg med indelade 50-zoner och ett enormt uppdämt intresse från ryttarna att äntligen få tävla – har gjort att mycket hämtats in. Inte nog med det.

Coronatiderna har även fått en annan positiv effekt för ridsporten i form av ett ökat intresse. Ridsportens naturliga fysiska distansering är helt klart någonting som tilltalar nya utövare som söker smittsäkra aktiviteter. Klubbar jag pratat med vittnar om fler nybörjare, fler och större träningsgrupper och det är ett belagt faktum och helt säkert kopplat till corona att fler och fler köper häst 2020. Står vi rentav inför en ridsport-boom? Det är fullt möjligt.

Ridsportens allra översta skikt kommer förstås att brottas med en hel del problem, men känslan är ändå att det finns resurser att lösa dem, exempelvis i form av de många penningstarka aktörer på sponsormarknaden som har betydligt mer att förlora än att vinna på att ridsporteliten går under.

Där andra idrotter svettas kring frågan om det ens finns någon framtid kan ridsporten redan nu planera för sin.

Det är ett styrkebesked mitt i en tid då stora delar av idrotten går på knäna.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
25 september 2020 12:39

Ponnypappan: Drömmen om Hjärtat blev sann

Ponnypappan: Drömmen om Hjärtat blev sann
Hjärtat har definitivt vunnit LillyBelles hjärta. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är en speciell tjej. Pratsam i trygga sällskap, tystlåten i andra sammanhang till skillnad mot Angelo som pladdrar på oavsett och som kan gå in och äga vilket rum som helst när som helst. Men medan Angelos tankar fladdrar fritt och hans fokus påminner om en konvex spegel på Lustiga Huset vet LillyBelle alltid vad hon vill. Hon har ett laserfokus som jag inte sett hos många andra i mitt liv.
LillyBelle vet vad hon vill. Vill hon ha ett nytt träns tar hon reda på exakt hur mycket det kostar, sedan sparar hon alla veckopengar och andra gåvor tills hon har tillräckligt. Sedan, samma dag, kräver hon att få åka till affären och köpa tränset.
Jag vet också vad hon haft siktet inställt på under lång tid.
Att få rida Hjärtat.

Hjärtat är Toves häst, som egentligen heter Heart to heart. En häst som i mitt föräldratycke är alldeles för explosiv för att mitt eget hjärta ska må bra, men en häst LillyBelle tittat på i stum beundran i över ett år.
LillyBelle älskar Hjärtat, eller Hearty som hon också kallar det 18-åriga B-ponnystoet. Om det finns någon dröm som står över alla andra drömmar i LillyBelles liv för tillfället är det att få tävla på Hjärtats rygg.
Tidigare i somras fick hon för första och hittills enda gången uppleva ynnesten att, med Toves tillåtelse, genomföra ett träningspass med Hjärtat. Och för ett par veckor kommer LillyBelle fram till mig med ögon som solstrålar och säger med ivrig röst:
”Pappa, vet du?! Jag ska tävla Hearty!!!”.

Lilly1
LillyBelle och Hjärtat förbereder sig. Foto: Daniel Enestubbe

Tävla – med Hjärtat? LillyBelle? Jag förstår hennes glädje och när Tove givit sin tillåtelse är det inte mycket att snacka om. Det är bara att låta dottern få uppfylla en önskan hon burit på under lång tid. Till saken hör dock att LillyBelle tidigare bara tävlat på en B-ponny vid ett tillfälle. Då, förra sommaren, handlade det om Tango och lätt E och D.
Nu är det lätt C som gäller och plötsligt känns LillyBelles vanliga samarbete med Peggy oändligt tryggt mot vad som nu väntar. Hindren högre, hästen, snabbare och mer explosiv. Hur ska det här gå?

Lilly2
Lite ponnypepp är aldrig fel. Foto: Daniel Enestubbe

Tävlingen sker på Lenhovdas alldeles lagom stora anläggning. Eftersom Tove också ska rida Hjärtat i lätt B behöver vi inte ens tänka på att koppla på någon transport. Allt vi behöver göra är att packa in grejerna i Volvon och i god tid styra kosan mot Lenhovda. Så fort LillyBelle fått på sig väst och hjälm går hon in i sin bubbla, något Angelo sällan gör. Hon säger knappt ett ord eftersom hennes enda fokus är på det som snart väntar.

Lilly4
Klart man ser upp till sin idol. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle går sedan bort till Tove och Hjärtat. Sätter sig i sadeln. Lyssnar på Toves tips. Framridning utomhus. Framridning inomhus. Bangång tillsammans med Tove. De pekar, diskuterar olika ridvägar. Sedan står ekipaget och väntar utanför ingången. Klassen har tolv startande och LillyBelle och Hjärtat ska in som trea.
Min enda önskan är att LillyBelle ska ta sig i mål men jag vet att hon har helt andra planer. Hon tänker inte rida på säkerhet om jag känner henne rätt. Det är detta jag fortfarande har svårt att kontrollera när jag ser på hopptävlingar. Rädslan att något ska gå fel, att någon ska trilla av och skada sig illa.

Lilly5
Lovande ridvägar spanas in. Foto: Daniel Enestubbe

Men jag kan ingenting göra. Står bara med kameran i hand och följer dramat genom linsen. LillyBelle kör igång och redan efter ett par hinder drabbas jag av nervositet. Håll dig bara kvar i sadeln, tänker jag. Jag tycker att det går fort redan i grunden. När sedan omhoppningen kommer kan jag inte hålla i kameran längre. Jag vågar egentligen inte titta men gör det ändå.

Lilly6
Dags för start. Foto: Daniel Enestubbe
Lilly7
Andra hindret. Inga problem. Foto: Daniel Enestubbe

Och så här går det:

De tar sig i mål. Går upp i ledning. LillyBelle följer spänt det övriga startfältet och kan snart konstatera att hennes raceromhoppning förblir oöverträffad. Hon får både rosett, plakett och en liten förgylld pokal, som hon omedelbart blir stolt över.
Inte nog med det. När sedan Tove tar över och vinner Lätt B har Hjärtat tagit hem två segrar med två olika ryttare på ryggen.
Min dotter har sett till att ännu en önskan gått i uppfyllelse.
Hon vet vad hon vill och det det är något jag vetat i många år.

Lilly3
En underbar resultatlista.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig och familjen på Instakontot ponnypappandaniel!

Lilly8
Det lilla under hjälmen-flinet syns tydligt. Foto: Daniel Enestubbe
Ponnypappan
18 september 2020 12:50

Fler sporter borde ha inverkan

Fler sporter borde ha inverkan
Angelo ler med hela ansiktet efter inverkansbetyget. Foto: Daniel Enestubbe

Inverkan är ett relativt nytt begrepp för mig. Först sommaren 2019, när jag på allvar började skala av ridsportens lager och sätta mig in i olika discipliner, bevittnade jag min första inverkanstävling.

Jag minns att jag gillade vad jag såg; en mix av det instantdramatiska (hinderfel, olydnader, uteslutningar) och ridsportens variant av långkok i form av en minutlång väntan på inverkanspoängen. För mig kändes det logiskt och klart att antal fel alltid är överordnat inverkanspoängen men jag tyckte också att det var lika logiskt att den som hanterat sin häst på bästa sätt står som segrare vid noll eller lika antal fel.

Som utomstående betraktare har det sedan varit hälsosamt intressant att googla bakåt i tiden och inse vilken debatt inverkan vållat sedan den infördes för tiotalet år sedan. Här har funnits allt från rasande föräldrar och ponnyryttare som skällt som hundar på det nya fenomenet till visionärer som benhårt hävdat att det är rätta vägen att gå. Jag sällar mig till det senare laget.

Jag har nämligen svårt att se någonting negativt med inverkan. Och den som tänker några steg längre inser att det funnits en agenda hos Maria Gretzer och de andra som stått i frontlinjen. För det självklara syftet på lång sikt måste väl ändå vara att vi ska få fram fler duktiga ryttare som nöter grunder än att få fram fler som jagar hundradelar för att få plaketter och rosetter? Dessutom framstår det ganska glasklart att det borde vara otroligt bra för varje ung ryttare att då och då få ett kvitto, svart på vitt, om vad som är bra och vad ryttaren behöver träna på?

103 Angeloklar
Efter en felfri runda väntar Angelo på inverkansresultatet. Foto: Daniel Enestubbe

Tänker vi ännu längre kan vi också formulera följande tes: ju större fokus på h-u-r svenska ryttare rider, desto ljusare ser framtiden ut för både bredd och elit i svensk ridsport. För ju tidigare en ryttare kan hantera en häst ”by the book”, desto större är chanserna till en framtida karriär som ryttare. Eller?

Jag tänker också på att ridsporten är banbrytande här. I ingen annan idrott, backhoppning undantaget, förekommer en mix av prestation och bedömd kontroll och estetik. Det är antingen eller. Antingen flest mål (bollsporter) eller högst poäng (simhopp, konstsim, gymnastik, konståkning).

Tänk om hockeyn plötsligt skulle komma på idén att genomföra individuella grenar där skridskoteknik, klubbteknik och hand-öga-koordination bedömdes separat av professionella domare samtidigt som prestationen, till exempel att försöka sätta straffar, kombinerades till en slutsiffra? Jag tror att det skulle utveckla sporten. Det behövs kanske tio år till för att göra en större utvärdering, men känslan är att ridsporten hittat en guldgruva.

103 Lillytw
Lilly tillsammans med klurige TW på tävlingar i Ringsjöorten. Foto: Daniel Enestubbe

Anledningen till att jag skriver om det här ämnet är att det är aktuellt – för mig. I helgen fick nämligen Angelo och LillyBelle för första gången delta i en inverkanstävling. Den hölls nere på Ringsjöorten i Skåne och klasserna som gällde var LE och LD.

Här får Angelo åter sätta sig på sin älskade Tindras rygg, vilket känns både bra och tryggt. LillyBelle ska rida en viss TW och för er som följt den här bloggen är det inte direkt en ponny vi omedelbart förknippar med inverkan.

Efter viss försening (inverkansdomaren hann inte i tid till första start) drar tävlingarna igång. Som enda A-ekipage i den 15 starter stora AB-klassen är Angelo först ut. Jag hinner tänka att han nog måste ha mycket att tänka på, men Angelo ser koncentrerad ut och sätter igång. Jag ser direkt att Tindra bara älskar det här, fixar alla hinder följt av en nervös väntan. Mitt öga är inte tillräckligt tränat för att ana vad som ska komma, men till slut kommer beskedet:

”Inverkanspoängen för Angelo Enestubbe och Tindra är 25,5”.

25,5. Superbra! Angelo är nöjd, ler med hela ansiktet.

103 Angelotindra
Angelo och Tindra. Foto: Daniel Enestubbe

Som startnummer 13 kommer LillyBelle och TW. Min initiala känsla att precis allt kan hända övergår snabbt i ett lugn. Ekipaget ser harmoniskt ut, nollar och får poängen 21,5. Hästen jag dömde ut bevisar än en gång hur fel jag har. Det hela slutar med en härlig andraplats för Angelo och Tindra medan jag är minst lika stolt över LillyBelles och TW:s sjundeplats.

Sedan laddar vi snabbt om batterierna och gör oss redo för LD, med tolv starter. Även här är Angelo och Tindra först ut och den här gången har mitt öga blivit något bättre tränat. Det ser lika bra ut nu, om inte bättre, och Tindra flyger över samtliga hinder.

Sedan kommer poängen: 26,5. Tre nior och en 8,5:a. Om Angelo var glad innan går det knappt att beskriva hans tillstånd nu. Han lyser av stolthet.

103 Protokoll

Och när de elva återstående ekipagen gått i mål och fått sina poäng står det klart att Angelo och Tindra vunnit klassen.

Protokollformuleringen ”supersött och fint ponnyekipage” gör inte heller ont att ta del av.

Att TW var mer intresserad av att gå tillbaka till transporten än att fortsätta leverera under sitt LD-framträdande är smällar man kan ta en sådan dag.

Tack för att ni tog er tid – och följ gärna mitt hästliv på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
11 september 2020 13:43

Kökskaos, små framsteg och stor lättnad

Kökskaos, små framsteg och stor lättnad
Som kökschef lämnar jag ingenting åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe

Jag har i hela mitt liv hyst en hemlig och stor beundran för en speciell yrkesgrupp, nämligen alla de som jobbar i gatukök. Det spelar ingen roll om du står ensam i kön och väntar på din meny eller om du köar tillsammans med en busslast pensionärer från Vänersborg som vill ha varsin grillad med mos och Pucko. Inne i gatuköket flyter allt på som vanligt. Med stoiskt lugn står oftast en ung tjej eller kille och multitaskar på ett imponerande sätt. Burgarna blir inte brända, pommesen är knaprigt gula och personen i luckan har hittills aldrig glömt att jag önskar byta ut dressing mot bostongurka. Jag har alltid funderat på om jag själv skulle ha en chans att klara det om jag fick byta plats.

102 Fritös
Äntligen fick jag stå på andra sidan. Foto: Daniel Enestubbe

Den här söndagen får jag svaret. Tävling på hemmaklubben, barnen tävlar och vi föräldrar tilldelas funktionärsroller. Uppgiften som faller på mig och Malin är serveringen. Vi delar upp oss. Malin sköter försäljningen utomhus medan jag, just det, blir gatukökschef under ett tretimmarspass. Först när jag står där i skarpt läge och ser vad snart är på väg att hända inser jag att jag direkt kastats in i hetluften. Vi börjar vårt pass klockan 12.00, mitt i lunchrusningen, har haft cirka en minut på oss att slå fast vilka rutiner som gäller och allt jag hör är:
”Tre burgare med pommes!”
”Två pommes!”
”Fyra burgare!”

102 Kökschef
Som kökschef lämnar jag ingenting åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe

Nu kommer stressen. Jag tänker på ungdomarna i gatuköken jag beskrev ovan. Försöker intala mig att jag kan vara lika kylig och multitaskande som de. Jag kastar ett gäng burgare på gasolgrillen, väntar någon minut, vänder. Kutar in i köket, lägger in en laddning pommes i fritösen och kutar ut till grillen igen.
”Tre burgare till!”
”Och tre pommes!”
Jag har redan tappat räkningen på beställningarna. Vi saknar penna och papper, har inte tid att leta heller. Dessutom börjar det regna ymnigt samtidigt som beställningarna fortsätter att välla in. Folk är hungriga. Min uppgift är att snabbt stilla deras hunger.
Jag öppnar locket till grillen. Vänder. Ser att burgarna inte ändrat vare sig konsistens eller färg. Märkligt. Eller egentligen inte, när det i nästa sekund står klart för mig att gastuben är slut. Någon ny finns inte!

”Hur går det? Är min burgare klar?” undrar en förälder med en smula irritation i rösten.
”Ge mig ett par minuter” ljuger jag.
Paniken nära nu. Jag springer in i köket. Svårt att tänka klart. Kommer ändå fram till den enda farbara lösningen. Stekpanna. Måste finnas här någonstans. Letar. Hittar. Startar spisen. Inser att jag maximalt kan lägga på fyra 90-grammare jämfört med tio tolv som ledigt skulle fått plats på Landmann-grillen.
”Jag beställde en pommes för rätt länge sedan. Är det inte klar?”.
Panik deluxe. Pommesen!
I ett steg är jag framme vid fritösen. Har tur. De är precis klara. De första tre pommestallrikarna kan levereras.

102 Lillysteker
LillyBelle dyker upp som en räddande ängel och fixar burgarna mitt i lunchrusningen. Foto: Daniel Enestubbe

Mitt i stressen och paniken kommer LillyBelle in i köket.
”Jag fixar burgarna” säger hon.
Jag tänker först tala om för henne att hon absolut inte får, men inser att jag saknar valmöjligheter. Vända burgare kan väl vem som helst göra och det köper mig tid. Tid att tänka, tid att planera.
Fyller fritösen med pommes. Värmer några bröd i mikron. Väntar några minuter. LillyBelle vänder burgarna, som snart ser helt okej ut. Jag delar ut de första, på måfå. Har ingen aning om vem som ska ha först.
”Jag beställde min burgare före de två där, som redan fått sina. Nu har jag väntat i en kvart!”.
Uppretad ponnymamma. Rösten skarp, uppfordrande. Behåll lugnet nu, Daniel. L-u-g-n och f-i-n.

Blixtsnabbt serverar jag burgaren, adderar gratis pommes och ber så hemskt mycket om ursäkt. En ursäkt som godtas. Gratis är gott, även om man fått vänta en stund på det. Skönt. Bra taktik.
Det tar en kvart, kanske mer än så. Men på något sätt lyckas jag lägga upp en strategi för den fortsatta lunchrusningen. Jag minns att jag i snabbgenomgången fått tips om att förfritera pommesen och sedan snabbfritera dem under ett par minuter. Ett system jag omedelbart inser är framgångsrikt. På det här sättet arbetar jag mig in i matchen och LillyBelles oväntade gästspel blir precis den räddning jag behöver när nöden är som störst.

Mina kunder går från att se skeptiska och lätt irriterade ut till att vara det alla som säljer någonting drömmer om: nöjda. När jag sedan summerar en avklarad lunchrusning trots en gaslös grill och med ett pommessystem som till en början var rena kaoset infinner sig en känsla av belåtenhet. Därefter ligger jag steget före. Har sex sju burgare klara och inlagda på eftervärme i ugnen. Mjuka fina bröd upplagda på en tallrik. Fritösen redo att slutfixa x antal portioner på kort tid. Inte ens när jag upptäcker att 90-gramsburgarna är slut och att det bara finns stora 150-grammare kvar blir jag orolig. Tvärtom ser jag en möjlighet att erbjuda en service vanliga gatukök aldrig skulle göra. Jag låter nämligen mina kunder välja om de vill ha en vanlig 90-grammare eller önskar uppgradera till en 150-grammare utan extra kostnad.

102 Angelo
Angelo och Tango klarar i LC. Foto: Daniel Enestubbe

Kunderna tittar förvånat på mig. Ett fåtal verkar skämmas över erbjudandet och svarar 90 medan de flesta kommer med det givna svaret: ”150, tack!”.
När det hela är över konstaterar jag, trots fadäser, stress och panik, att jag haft mina tre roligaste timmar på länge. Dessutom har jag tidigare på dagen fått se Angelo dubbelnolla i LC och LillyBelle A-ponnydebutera felfritt i LB på tävlingsbanan ett stenkast från köket.
Små framsteg och stor lättnad, på flera plan. Det känns bra. Det är faktiskt precis som jag vill ha det.

102 Lilly
LillyBelle och Peggy debuterar felfritt i LB. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – fortsätt att njuta av hösten och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 

Hingstar Online

Just nu 119 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-