Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
25 september 12:39

Ponnypappan: Drömmen om Hjärtat blev sann

Ponnypappan: Drömmen om Hjärtat blev sann
Hjärtat har definitivt vunnit LillyBelles hjärta. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är en speciell tjej. Pratsam i trygga sällskap, tystlåten i andra sammanhang till skillnad mot Angelo som pladdrar på oavsett och som kan gå in och äga vilket rum som helst när som helst. Men medan Angelos tankar fladdrar fritt och hans fokus påminner om en konvex spegel på Lustiga Huset vet LillyBelle alltid vad hon vill. Hon har ett laserfokus som jag inte sett hos många andra i mitt liv.
LillyBelle vet vad hon vill. Vill hon ha ett nytt träns tar hon reda på exakt hur mycket det kostar, sedan sparar hon alla veckopengar och andra gåvor tills hon har tillräckligt. Sedan, samma dag, kräver hon att få åka till affären och köpa tränset.
Jag vet också vad hon haft siktet inställt på under lång tid.
Att få rida Hjärtat.

Hjärtat är Toves häst, som egentligen heter Heart to heart. En häst som i mitt föräldratycke är alldeles för explosiv för att mitt eget hjärta ska må bra, men en häst LillyBelle tittat på i stum beundran i över ett år.
LillyBelle älskar Hjärtat, eller Hearty som hon också kallar det 18-åriga B-ponnystoet. Om det finns någon dröm som står över alla andra drömmar i LillyBelles liv för tillfället är det att få tävla på Hjärtats rygg.
Tidigare i somras fick hon för första och hittills enda gången uppleva ynnesten att, med Toves tillåtelse, genomföra ett träningspass med Hjärtat. Och för ett par veckor kommer LillyBelle fram till mig med ögon som solstrålar och säger med ivrig röst:
”Pappa, vet du?! Jag ska tävla Hearty!!!”.

Lilly1
LillyBelle och Hjärtat förbereder sig. Foto: Daniel Enestubbe

Tävla – med Hjärtat? LillyBelle? Jag förstår hennes glädje och när Tove givit sin tillåtelse är det inte mycket att snacka om. Det är bara att låta dottern få uppfylla en önskan hon burit på under lång tid. Till saken hör dock att LillyBelle tidigare bara tävlat på en B-ponny vid ett tillfälle. Då, förra sommaren, handlade det om Tango och lätt E och D.
Nu är det lätt C som gäller och plötsligt känns LillyBelles vanliga samarbete med Peggy oändligt tryggt mot vad som nu väntar. Hindren högre, hästen, snabbare och mer explosiv. Hur ska det här gå?

Lilly2
Lite ponnypepp är aldrig fel. Foto: Daniel Enestubbe

Tävlingen sker på Lenhovdas alldeles lagom stora anläggning. Eftersom Tove också ska rida Hjärtat i lätt B behöver vi inte ens tänka på att koppla på någon transport. Allt vi behöver göra är att packa in grejerna i Volvon och i god tid styra kosan mot Lenhovda. Så fort LillyBelle fått på sig väst och hjälm går hon in i sin bubbla, något Angelo sällan gör. Hon säger knappt ett ord eftersom hennes enda fokus är på det som snart väntar.

Lilly4
Klart man ser upp till sin idol. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle går sedan bort till Tove och Hjärtat. Sätter sig i sadeln. Lyssnar på Toves tips. Framridning utomhus. Framridning inomhus. Bangång tillsammans med Tove. De pekar, diskuterar olika ridvägar. Sedan står ekipaget och väntar utanför ingången. Klassen har tolv startande och LillyBelle och Hjärtat ska in som trea.
Min enda önskan är att LillyBelle ska ta sig i mål men jag vet att hon har helt andra planer. Hon tänker inte rida på säkerhet om jag känner henne rätt. Det är detta jag fortfarande har svårt att kontrollera när jag ser på hopptävlingar. Rädslan att något ska gå fel, att någon ska trilla av och skada sig illa.

Lilly5
Lovande ridvägar spanas in. Foto: Daniel Enestubbe

Men jag kan ingenting göra. Står bara med kameran i hand och följer dramat genom linsen. LillyBelle kör igång och redan efter ett par hinder drabbas jag av nervositet. Håll dig bara kvar i sadeln, tänker jag. Jag tycker att det går fort redan i grunden. När sedan omhoppningen kommer kan jag inte hålla i kameran längre. Jag vågar egentligen inte titta men gör det ändå.

Lilly6
Dags för start. Foto: Daniel Enestubbe
Lilly7
Andra hindret. Inga problem. Foto: Daniel Enestubbe

Och så här går det:

De tar sig i mål. Går upp i ledning. LillyBelle följer spänt det övriga startfältet och kan snart konstatera att hennes raceromhoppning förblir oöverträffad. Hon får både rosett, plakett och en liten förgylld pokal, som hon omedelbart blir stolt över.
Inte nog med det. När sedan Tove tar över och vinner Lätt B har Hjärtat tagit hem två segrar med två olika ryttare på ryggen.
Min dotter har sett till att ännu en önskan gått i uppfyllelse.
Hon vet vad hon vill och det det är något jag vetat i många år.

Lilly3
En underbar resultatlista.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig och familjen på Instakontot ponnypappandaniel!

Lilly8
Det lilla under hjälmen-flinet syns tydligt. Foto: Daniel Enestubbe
Ponnypappan
18 september 12:50

Fler sporter borde ha inverkan

Fler sporter borde ha inverkan
Angelo ler med hela ansiktet efter inverkansbetyget. Foto: Daniel Enestubbe

Inverkan är ett relativt nytt begrepp för mig. Först sommaren 2019, när jag på allvar började skala av ridsportens lager och sätta mig in i olika discipliner, bevittnade jag min första inverkanstävling.

Jag minns att jag gillade vad jag såg; en mix av det instantdramatiska (hinderfel, olydnader, uteslutningar) och ridsportens variant av långkok i form av en minutlång väntan på inverkanspoängen. För mig kändes det logiskt och klart att antal fel alltid är överordnat inverkanspoängen men jag tyckte också att det var lika logiskt att den som hanterat sin häst på bästa sätt står som segrare vid noll eller lika antal fel.

Som utomstående betraktare har det sedan varit hälsosamt intressant att googla bakåt i tiden och inse vilken debatt inverkan vållat sedan den infördes för tiotalet år sedan. Här har funnits allt från rasande föräldrar och ponnyryttare som skällt som hundar på det nya fenomenet till visionärer som benhårt hävdat att det är rätta vägen att gå. Jag sällar mig till det senare laget.

Jag har nämligen svårt att se någonting negativt med inverkan. Och den som tänker några steg längre inser att det funnits en agenda hos Maria Gretzer och de andra som stått i frontlinjen. För det självklara syftet på lång sikt måste väl ändå vara att vi ska få fram fler duktiga ryttare som nöter grunder än att få fram fler som jagar hundradelar för att få plaketter och rosetter? Dessutom framstår det ganska glasklart att det borde vara otroligt bra för varje ung ryttare att då och då få ett kvitto, svart på vitt, om vad som är bra och vad ryttaren behöver träna på?

103 Angeloklar
Efter en felfri runda väntar Angelo på inverkansresultatet. Foto: Daniel Enestubbe

Tänker vi ännu längre kan vi också formulera följande tes: ju större fokus på h-u-r svenska ryttare rider, desto ljusare ser framtiden ut för både bredd och elit i svensk ridsport. För ju tidigare en ryttare kan hantera en häst ”by the book”, desto större är chanserna till en framtida karriär som ryttare. Eller?

Jag tänker också på att ridsporten är banbrytande här. I ingen annan idrott, backhoppning undantaget, förekommer en mix av prestation och bedömd kontroll och estetik. Det är antingen eller. Antingen flest mål (bollsporter) eller högst poäng (simhopp, konstsim, gymnastik, konståkning).

Tänk om hockeyn plötsligt skulle komma på idén att genomföra individuella grenar där skridskoteknik, klubbteknik och hand-öga-koordination bedömdes separat av professionella domare samtidigt som prestationen, till exempel att försöka sätta straffar, kombinerades till en slutsiffra? Jag tror att det skulle utveckla sporten. Det behövs kanske tio år till för att göra en större utvärdering, men känslan är att ridsporten hittat en guldgruva.

103 Lillytw
Lilly tillsammans med klurige TW på tävlingar i Ringsjöorten. Foto: Daniel Enestubbe

Anledningen till att jag skriver om det här ämnet är att det är aktuellt – för mig. I helgen fick nämligen Angelo och LillyBelle för första gången delta i en inverkanstävling. Den hölls nere på Ringsjöorten i Skåne och klasserna som gällde var LE och LD.

Här får Angelo åter sätta sig på sin älskade Tindras rygg, vilket känns både bra och tryggt. LillyBelle ska rida en viss TW och för er som följt den här bloggen är det inte direkt en ponny vi omedelbart förknippar med inverkan.

Efter viss försening (inverkansdomaren hann inte i tid till första start) drar tävlingarna igång. Som enda A-ekipage i den 15 starter stora AB-klassen är Angelo först ut. Jag hinner tänka att han nog måste ha mycket att tänka på, men Angelo ser koncentrerad ut och sätter igång. Jag ser direkt att Tindra bara älskar det här, fixar alla hinder följt av en nervös väntan. Mitt öga är inte tillräckligt tränat för att ana vad som ska komma, men till slut kommer beskedet:

”Inverkanspoängen för Angelo Enestubbe och Tindra är 25,5”.

25,5. Superbra! Angelo är nöjd, ler med hela ansiktet.

103 Angelotindra
Angelo och Tindra. Foto: Daniel Enestubbe

Som startnummer 13 kommer LillyBelle och TW. Min initiala känsla att precis allt kan hända övergår snabbt i ett lugn. Ekipaget ser harmoniskt ut, nollar och får poängen 21,5. Hästen jag dömde ut bevisar än en gång hur fel jag har. Det hela slutar med en härlig andraplats för Angelo och Tindra medan jag är minst lika stolt över LillyBelles och TW:s sjundeplats.

Sedan laddar vi snabbt om batterierna och gör oss redo för LD, med tolv starter. Även här är Angelo och Tindra först ut och den här gången har mitt öga blivit något bättre tränat. Det ser lika bra ut nu, om inte bättre, och Tindra flyger över samtliga hinder.

Sedan kommer poängen: 26,5. Tre nior och en 8,5:a. Om Angelo var glad innan går det knappt att beskriva hans tillstånd nu. Han lyser av stolthet.

103 Protokoll

Och när de elva återstående ekipagen gått i mål och fått sina poäng står det klart att Angelo och Tindra vunnit klassen.

Protokollformuleringen ”supersött och fint ponnyekipage” gör inte heller ont att ta del av.

Att TW var mer intresserad av att gå tillbaka till transporten än att fortsätta leverera under sitt LD-framträdande är smällar man kan ta en sådan dag.

Tack för att ni tog er tid – och följ gärna mitt hästliv på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
11 september 13:43

Kökskaos, små framsteg och stor lättnad

Kökskaos, små framsteg och stor lättnad
Som kökschef lämnar jag ingenting åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe

Jag har i hela mitt liv hyst en hemlig och stor beundran för en speciell yrkesgrupp, nämligen alla de som jobbar i gatukök. Det spelar ingen roll om du står ensam i kön och väntar på din meny eller om du köar tillsammans med en busslast pensionärer från Vänersborg som vill ha varsin grillad med mos och Pucko. Inne i gatuköket flyter allt på som vanligt. Med stoiskt lugn står oftast en ung tjej eller kille och multitaskar på ett imponerande sätt. Burgarna blir inte brända, pommesen är knaprigt gula och personen i luckan har hittills aldrig glömt att jag önskar byta ut dressing mot bostongurka. Jag har alltid funderat på om jag själv skulle ha en chans att klara det om jag fick byta plats.

102 Fritös
Äntligen fick jag stå på andra sidan. Foto: Daniel Enestubbe

Den här söndagen får jag svaret. Tävling på hemmaklubben, barnen tävlar och vi föräldrar tilldelas funktionärsroller. Uppgiften som faller på mig och Malin är serveringen. Vi delar upp oss. Malin sköter försäljningen utomhus medan jag, just det, blir gatukökschef under ett tretimmarspass. Först när jag står där i skarpt läge och ser vad snart är på väg att hända inser jag att jag direkt kastats in i hetluften. Vi börjar vårt pass klockan 12.00, mitt i lunchrusningen, har haft cirka en minut på oss att slå fast vilka rutiner som gäller och allt jag hör är:
”Tre burgare med pommes!”
”Två pommes!”
”Fyra burgare!”

102 Kökschef
Som kökschef lämnar jag ingenting åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe

Nu kommer stressen. Jag tänker på ungdomarna i gatuköken jag beskrev ovan. Försöker intala mig att jag kan vara lika kylig och multitaskande som de. Jag kastar ett gäng burgare på gasolgrillen, väntar någon minut, vänder. Kutar in i köket, lägger in en laddning pommes i fritösen och kutar ut till grillen igen.
”Tre burgare till!”
”Och tre pommes!”
Jag har redan tappat räkningen på beställningarna. Vi saknar penna och papper, har inte tid att leta heller. Dessutom börjar det regna ymnigt samtidigt som beställningarna fortsätter att välla in. Folk är hungriga. Min uppgift är att snabbt stilla deras hunger.
Jag öppnar locket till grillen. Vänder. Ser att burgarna inte ändrat vare sig konsistens eller färg. Märkligt. Eller egentligen inte, när det i nästa sekund står klart för mig att gastuben är slut. Någon ny finns inte!

”Hur går det? Är min burgare klar?” undrar en förälder med en smula irritation i rösten.
”Ge mig ett par minuter” ljuger jag.
Paniken nära nu. Jag springer in i köket. Svårt att tänka klart. Kommer ändå fram till den enda farbara lösningen. Stekpanna. Måste finnas här någonstans. Letar. Hittar. Startar spisen. Inser att jag maximalt kan lägga på fyra 90-grammare jämfört med tio tolv som ledigt skulle fått plats på Landmann-grillen.
”Jag beställde en pommes för rätt länge sedan. Är det inte klar?”.
Panik deluxe. Pommesen!
I ett steg är jag framme vid fritösen. Har tur. De är precis klara. De första tre pommestallrikarna kan levereras.

102 Lillysteker
LillyBelle dyker upp som en räddande ängel och fixar burgarna mitt i lunchrusningen. Foto: Daniel Enestubbe

Mitt i stressen och paniken kommer LillyBelle in i köket.
”Jag fixar burgarna” säger hon.
Jag tänker först tala om för henne att hon absolut inte får, men inser att jag saknar valmöjligheter. Vända burgare kan väl vem som helst göra och det köper mig tid. Tid att tänka, tid att planera.
Fyller fritösen med pommes. Värmer några bröd i mikron. Väntar några minuter. LillyBelle vänder burgarna, som snart ser helt okej ut. Jag delar ut de första, på måfå. Har ingen aning om vem som ska ha först.
”Jag beställde min burgare före de två där, som redan fått sina. Nu har jag väntat i en kvart!”.
Uppretad ponnymamma. Rösten skarp, uppfordrande. Behåll lugnet nu, Daniel. L-u-g-n och f-i-n.

Blixtsnabbt serverar jag burgaren, adderar gratis pommes och ber så hemskt mycket om ursäkt. En ursäkt som godtas. Gratis är gott, även om man fått vänta en stund på det. Skönt. Bra taktik.
Det tar en kvart, kanske mer än så. Men på något sätt lyckas jag lägga upp en strategi för den fortsatta lunchrusningen. Jag minns att jag i snabbgenomgången fått tips om att förfritera pommesen och sedan snabbfritera dem under ett par minuter. Ett system jag omedelbart inser är framgångsrikt. På det här sättet arbetar jag mig in i matchen och LillyBelles oväntade gästspel blir precis den räddning jag behöver när nöden är som störst.

Mina kunder går från att se skeptiska och lätt irriterade ut till att vara det alla som säljer någonting drömmer om: nöjda. När jag sedan summerar en avklarad lunchrusning trots en gaslös grill och med ett pommessystem som till en början var rena kaoset infinner sig en känsla av belåtenhet. Därefter ligger jag steget före. Har sex sju burgare klara och inlagda på eftervärme i ugnen. Mjuka fina bröd upplagda på en tallrik. Fritösen redo att slutfixa x antal portioner på kort tid. Inte ens när jag upptäcker att 90-gramsburgarna är slut och att det bara finns stora 150-grammare kvar blir jag orolig. Tvärtom ser jag en möjlighet att erbjuda en service vanliga gatukök aldrig skulle göra. Jag låter nämligen mina kunder välja om de vill ha en vanlig 90-grammare eller önskar uppgradera till en 150-grammare utan extra kostnad.

102 Angelo
Angelo och Tango klarar i LC. Foto: Daniel Enestubbe

Kunderna tittar förvånat på mig. Ett fåtal verkar skämmas över erbjudandet och svarar 90 medan de flesta kommer med det givna svaret: ”150, tack!”.
När det hela är över konstaterar jag, trots fadäser, stress och panik, att jag haft mina tre roligaste timmar på länge. Dessutom har jag tidigare på dagen fått se Angelo dubbelnolla i LC och LillyBelle A-ponnydebutera felfritt i LB på tävlingsbanan ett stenkast från köket.
Små framsteg och stor lättnad, på flera plan. Det känns bra. Det är faktiskt precis som jag vill ha det.

102 Lilly
LillyBelle och Peggy debuterar felfritt i LB. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – fortsätt att njuta av hösten och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 

Ponnypappan
4 september 18:53

Ponnypappan: ”Se upp för ridsportens fiender”

Ponnypappan: ”Se upp för ridsportens fiender”
Förslagen i övergödningsutredningen är ett hot mot ridskolorna som vi känner dem idag. Foto: iStock

Boovallen är en idrottsplats i Nacka. Den byggdes på 1940-talet och har sedan dess varit ett centrum för aktiva idrottsutövande barn och ungdomar. Anläggningen har sedan dess följt med i utvecklingen fram till i dag och i takt med att vår befolkning stadigt ökat och samhällena vuxit tränar nu ungdomar fotboll på Boovallens konstgräsplaner med intilliggande bostäder som närmaste grannar.

Sura grannar.

Tvära grannar som trots att de valt att bo i tättbebyggt område vill ha samma tystnad och ro som om de befann sig i retreatcentret i Rättvik.

Om rätten går på de sura grannarnas linje sätter de krokben för ungdomsidrotten i vår överlägset största sport.

Grannar, så sura och tvära att de ansett att ljudnivån från Boovallen är så störande att de klagat, anmält och dessutom fått rätt i mark- och miljödomstolen. Enligt domen likställs fotbollsspelande barn med industribuller, vilket får den katastrofala följden att samtliga drygt 6 000 centralt belägna idrottsplatser i Sverige riskerar att dels bygga bullerplank för miljardbelopp och dessutom tvingas ha strikta öppettider och gå miste om massor av viktiga träningstimmar.

Ärendet har av Nacka kommun överklagats till högsta instans, till mark- och miljööverdomstolen vid Svea Hovrätt som under hösten kommer med en prejudicerande dom i ärendet. Om rätten går på de sura grannarnas linje sätter de krokben för ungdomsidrotten i vår överlägset största sport.

Händelserna i Nacka är ett exempel på hur idrotten utsätts för allvarliga hot.

Ett annat exempel stavas SOU 2020:10.

Där har vi tre bokstäver, sex siffror och ett kolon som i sig själva ser ut som ett harmlöst chiffer men som i praktiken kan bli ödesdigert för alla oss som gillar ljudet av trampande hovar. SOU 2020:10 är nämligen id-numret på den statliga utredning som kan sticka en kniv rakt in i den svenska hästnäringen.

Jag har skummat igenom hela det nästan 324 sidor långa betänkandet som blev klart i vintras. Utredningen heter ”Stärkt lokalt åtgärdsarbete – att nå målet Ingen övergödning” och är en i stora stycken gedigen papperslunta som, precis som namnet antyder, syftar till att minska övergödningen i vår natur med hjälp av lokala åtgärder.

Att bekämpa övergödning är viktigt. Miljö är viktigt. Viktigare än att grannar som valt att köpa hus intill en idrottsplats tvingas stå ut med ljudet från entusiastiska barn som sparkar boll. Men är kriget mot övergödning så viktigt att ändamålen, hur rigida de än ser ut, alltid helgar medlen?

Det är där Sveriges 105 300 hästanläggningar kommer in i bilden. Hästnäringen pekas ut som en särskild miljöbov i sammanhanget och gång på gång i utredningen betonas att åtgärder behövs. Hur ska hästgödsel förvaras och spridas? Kan ett landsomfattande register över samtliga 355 000 hästar upprättas för att miljöinspektörerna redan från skrivbordet ska ges möjlighet till översyn?

Det låter så där lagom byråkratiskt och oskyldigt att gemene man kan skriva under på det mesta.

Det är när vi skrollar ner till sidan 311 i utredningen där frånvaron av konsekvensanalys och närvaron av ren aktivism mot och rent förakt för hästnäringen står skriven svart på vitt. Där utredarna mellan raderna stör sig på att inte bara personer som bor på landet rider på häst.
Det är här, mot slutet av utredningen, de konkreta och farliga åtgärderna skymtar fram.

Jag citerar:
”Mark bör inte användas som hästhage i mer än 10 år eftersom ackumulationen av näringsämnen då blir för stor.”

”För att minimera näringsläckage från hagar rekommenderas att hästtätheten i hagar inte bör överstiga 2–3 hästar per hektar.”

Tio år? Två till tre hästar per hektar? Låt dessa två förslag marinera en stund.

Här har Ridsportsverige fått sitt eget Boovallen. Skulle ovanstående bli verklighet kan vi från en dag till en annan ta farväl av vår världsunika form att bedriva ridskolor, som bygger på att alla – oavsett status eller inkomst – kan ges möjlighet att få lära sig en sport som i övrigt är oerhört dyr att utöva.

Med en begränsning om två till tre hästar per hektar skulle det bli helt svårt, nästan omöjligt, för ridklubbarna att få ekonomi i sin verksamhet. Och efter tio år, när en hästhage är utdömd: hur ska nya ytor hittas?

Vår stolta historia av att få fram trav- och galopphästar och hela trav- och galoppsporten i övrigt – ska den bara kastas överbord?

Miljön är viktig och övergödningen helt klart ett problem men att i princip offra en av våra största och, lovar jag, mest ansvarstagande och kärleksfulla sporter för att minska andelen fosfor med några mikroprocent – hur tänkte man här?

Ridsporten är dock, enligt min mening, den sport med störst förmåga till enighet och mobilisering när läget är skarpt.

Ridsporten är dock, enligt min mening, den sport med störst förmåga till enighet och mobilisering när läget är skarpt. Tonläget har den senaste tiden skärps från hästnäringens företrädare, åtskilliga debattörer har totalsågat förslagen och Facebookgrupper har samlat tiotusentals i protest mot betänkandet.

Jag hoppas att det slutar precis som i den komiska scenen i Lorry från Patent- och registreringsverket. Scenen där uppfinnaren, spelad av Peter Dalle, kommer med en idé han tycker är briljant men efter ett antal tuffa motfrågor glatt utbrister ”Tänkte inte på det” och idén hamnar i papperskorgen.

Det är i papperskorgen SOU 2020:10 bör kastas. Om inte kastas ridsporten in i ett krig den redan har förlorat.

Tack för att ni tog er tid – jag finns på Instagramkontot ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
28 augusti 14:10

100 saker som kan hända en ponnypappa

100 saker som kan hända en ponnypappa
Det har hänt mycket under Ponnypappa Daniels 100 blogginlägg

Tiden går fort när man har roligt. Jag vet inte riktigt hur det gått till, men det här är den 100:e fredagen i rad jag postar en bloggtext på denna härliga sajt.

Ett jubileum är alltid ett jubileum och det firar jag, baserat på verkliga händelser, med att lista 100 saker som kan hända en ponnypappa.

1. Du tänker att hästar är gulliga och lätthanterliga djur.

2. Du går in i ett stall.

3. Du ser för första gången en häst bli rädd.

4. Du blir rädd.

5. Du tänker att hästar inte alltid är gulliga och lätthanterliga.

6. Du tänker på att dina barn kommer att sitta på stora tunga hästar som kan bli rädda.

7. Du blir ännu räddare.

8. Du ser ditt barn falla av en häst som blivit rädd.

9. Du tappar det fullständigt, rädslan rinner av dig och du och rusar fram till ditt barn.

10. Du blir förvånad när ditt barn borstar av sig gruset och insisterar på att omedelbart hoppa upp i sadeln igen.

11. Du inser att ditt barn är mycket tuffare än vad du själv är.

12. Du känner att detta faktum skrämmer dig.

13. Du får i uppgift att mocka en box.

14. Du tar bort allt hästbajs du ser och tänker att det här var ju lätt som en plätt.

15. Din mockning inspekteras och underkänns på alla punkter, förutom att det ytliga hästbajset är borta.

16. Du inser att mockning betyder att du måste vända upp och ner på vartenda sågspån i jakt på dolt bajs och kiss som måste tas bort.

17. Du tycker inte längre att mockning är lätt som en plätt.

18. Dina barn vill ha nya ridhjälmar.

19. Du tror att en bra hjälm kostar typ 500 kronor.

20. Du inser snart att en okej hjälm kostar 2000 kronor.

21. Av dina barn lär du dig namn på hjälmmodeller som enligt både barnen och din fru är ett ”absolut måste” och att dessa kostar mellan 5000 och 8000 kronor.

22. Du skickas iväg för att hämta ut kvadratformade paket.

23. Du upptäcker att paketen innehåller den typ av hjälmar som är ett ”absolut måste”.

24. Du gillar läget trots att du inte gillar läget.

25. Du drar slutsatsen att det är en god idé att se till att ha pengar på dina konton.

26. Du anar att dessa pengar kommer att behöva användas till dina barns ridning.

27. Du lär dig att en pålitlig häst kostar mer än en mindre pålitlig häst.

28. Du lär dig att det kostar lika mycket att ha en pålitlig häst som att ha en lite mindre pålitlig häst.

29. Du förstår att en pålitlig häst ger dina barn större glädje än en mindre pålitlig häst.

30. Du förstår att en pålitlig häst innebär klart minskad skaderisk för ditt barn än en mindre pålitlig häst.

31. Du får besök av veterinären.

32. Du tycker att veterinären är trevlig.

33. Du får en faktura av veterinären.

34. Du tycker inte längre att veterinären är lika trevlig.

35. Efter att tag upptäcker du att dina nävar är valkiga.

36. För att undvika fler valkar försöker du träna på att ge intrycket av att du sliter som ett djur medan du i själva verket maskar en smula.

37. Du njuter medan du maskar. Det är den enda andhämtning du får.

38. Du klagar inte eftersom du vet att ingen någonsin kommer att lyssna på dina klagomål.

39. Du lyssnar noga när andra klagar och löser deras problem omedelbart.

40. Du noterar att ingen tackar dig för att du löser deras problem omedelbart.

41. Du förstår att anledningen till det är att du står lägst i rang.

42. Rangordningen är en naturlag. Du kan inte upphäva den. Du är och förblir lägst rankad.

43. Omröstningar och familjeråd är därför ingenting du bör hoppas på. Du kommer att bli konsekvent nedröstad och ignorerad.

44. Detta eftersom din röst är värd ungefär 0,2 röster.

45. Dina barn börjar tävla.

46. Du följer med på alla tävlingar.

47. Dina arbetsuppgifter under tävling är till en början oklara men du märker att du hela tiden har en uppgift att utföra.

48. Efter några tävlingar börjar du lära dig rutinerna.

49. Du förstår att din specialitet under tävling är att gå varv efter varv på framhoppningsbanan med ponnyerna medan din fru och dina barn går banan.

50. Du inser att du inte är ensam utan tvärtom är i gott sällskap bland andra ponnypappor som går varv efter varv på framhoppningsbanan.

51. Du känner dig för första gången inte helt utanför.

52. Du uppskattar närvaron av andra ponnypappor.

53. Ponnymammor börjar kalla dig för Bob.

54. Du förstår inte vad Bob betyder.

55. Ponnymammorna förklarar för dig att Bob är en förkortning för Bära Och Betala.

56. Du inser att Bob är ett ganska passande namn ändå.

57. Du försöker lära dig ridsportens termer. I början fattar du absolut ingenting.

58. Sedan lär du dig vad ett träns är och blir geniförklarad bland dina icke-hästkompisar på jobbet.

59. Du lär dig fler nyord.

60. Du blir kallad hästexpert på jobbet och känner en oförklarlig stolthet.

61. Du tror att du kan någonting om hästar och drabbas av hybris.

62. Din hybris gör dig korkat modig.

63. Ditt nyfunna mod gör att du dristar dig till en vadslagning.

64. Den där ponnyn kan aldrig hoppa felfritt på en tävling, tänker du.

65. Du erbjuder familjen att önska sig vad som helst om ponnyn nollar.

66. Plötsligt står en resa till Maldiverna på spel.

67. Ponnyn nollar.

68. Du börjar undra vad det är för ett märkligt liv du lever.

69. Du har allt mindre tid att titta på sport på tv.

70. Du har allt mer tid till att fylla hösäckar.

71. Du förväntas kunna backa med hästtransport, innehållande två levande djur, trots att du bara kört minisläp tidigare.

72. Du lyckas till en början inte backa speciellt bra med hästtransport.

73. Du tränar på att backa, utan hästar.

74. Du backar rakt in i garageväggen.

75. Du tänker att det var i alla fall tur att hästarna inte var med.

76. Du får tips om att inte backa in i garageväggar.

77. Du tackar för tipset och backar inte in i garageväggar igen.

78. Du hejar på ditt favoritlag.

79. Du ser ditt favoritlag.

80. Du väljer bort ditt favoritlag.

81. Du glömmer bort ditt favoritlag.

82. Du glömmer bort allt utom det som har med hästar att göra.

83. När du småpratar med ridfolk, undrar du vad de gör när de inte är engagerade i ridningen.

84. Efter ett tag inser du svaret: Nästan ingenting.

85. Du inser att frågan du ställt är dum.

86. Du ställer dig själv frågan vad du gör när du inte engagerar dig i ridsporten.

87. Du kommer inte på någonting av vikt.

88. Du ser en startlista.

89. I startlistan står det Kat B avd A 0.50-0.80 (lätt D) bed A.

90. Du tror att du fått en matematisk formel att lösa.

91. Du lär dig att A är den minsta storleken på en ponny och D är den största.

92. Du lär dig att A är den svåraste nivån inom varje ridklass och D den lättare.

93. Du tycker att det är ologiskt.

94. Du lär dig att nästa svårighetsgrad heter Medelsvår.

95. Du frågar om det också finns en klass som heter Svår.

96. Du får svaret att det inte finns en klass som heter Svår.

97. Ingen kan svara på varför det inte finns en klass som heter Svår, trots att det finns en som heter Lätt och en som heter Medelsvår.

98. Du tycker att detta är märkligt, men lyfter på hatten och går vidare.

99. Du somnar efter ännu en dag i vår herres märkliga hästhage.

100. Du vaknar upp, inser att din bästa tid i livet är nu, att den här tiden aldrig kommer tillbaka och att det gäller att njuta av den varje sekund så länge den varar.

Tack för att ni tog er tid – gör gärna mitt jubileum fulländat genom att följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
21 augusti 11:46

Ponnypappan: ”Min häst har det fulaste namnet”

Ponnypappan: ”Min häst har det fulaste namnet”
Hindret klaras av med viss elegans.

I flera års tid har jag sett på när mina barn hoppat käpphäst. Sett hur de med liv och lust hittat på namn på olika ekipage. Sett men också hört att de anordnat fantasitävlingar där de turats om att vara ryttare, kommentator och tränare. De gör precis det jag själv gjorde hemma i pojkrummet i Älmhult där jag stod och slog med en minitennisracket och en skumgummiboll mot dörren. Jag hittade på egna tennisspelare, skapade mina egna stortävlingar och skrev, baserat på min egen lilla värld, ner en egen världsrankning i mitt skrivhäfte. Ibland var en amerikan bäst i världen, ibland en fransman men oftast en svensk.

Men ibland, märker jag när jag spanar ut i hagarna och gräsmattan, är det på blodigt allvar. Angelo vs LillyBelle, nedslag, tidtagning, den bästa ryttaren för tillfället vinner. Då kryper vinnarskallarna fram, då höjs rösterna, då hörs besvikelsen hos den som kommit tvåa.

Det lockar mig. Jag vill också vara med, vill också vinna. För några veckor sedan frågade jag därför Angelo och LillyBelle om inte jag också kan få en käpphäst. En helt egen som bara jag får rida på. Förvånat svarade de ja. De tyckte att det var en utmärkt idé att även pappa får en häst i stallet.

– Jag har bara ett krav och det är att jag själv får välja namn på hästen, sa jag.

Inte heller detta hade de några invändningar mot.

Min plan var nämligen att ge min käpphäst det fulaste namn jag över huvud taget kunde komma på. Hästnamn är ett kapitel för sig, där bara fantasin sätter gränserna. Och bland Pricken, Raket, Love, Knutte, Filur, Snapchat och andra smågulliga käppisnamn var min plan att slå till med ett namn, för fult för att inte kommas ihåg för evigt. Jag hade tänkt igenom det hela ett tag och när Angelo och LillyBelle äntligen tagit fram en alldeles egen häst till mig droppade jag det fulaste namnet jag kunde komma på.

Kenta.

Det är absolut inget fel på Kenta som smeknamn på en människa. En av våra största hockeyspelare genom tiderna heter exempelvis Kenta Nilsson. Men som namn på en käpphäst? Kenta – obetalbart fult. Så fult att barnen antingen skrattar rakt ut eller åtminstone blir på gott humör när Kentas namn nämns.

Som den vinnarskalle jag innerst inne är vill jag sedan direkt mäta mina och Kentas krafter med barnens. Jag ber dem bygga en bana och göra allt klart för start. Entusiastiskt plockar de fram hindren men gör sedan ett historiskt misstag: de sätter bommarna högt. De må vara smidigare och snabbare än jag på låg höjd, men när ribban ligger på mellan 80 och 90 centimeter kan ni ju räkna ut vad som händer. Jag och Kenta lunkar fram, tar oss sakta men säkert över alla hinder och går i mål som nollade med en tid som inte kan användas till skryt. LillyBelle och Angelo är chanslösa. Båda river och Kenta vinner i sin debut.

Därefter har den hämndlystna vinnarskallen LillyBelle tjatat oavbrutet om att få sin revansch. Jag har kommit med både sanna och mer tveksamma undanflykter men i måndags kväll fick hon sin vilja igenom. Läxan var gjord, bommarna placerade betydligt lägre än tidigare och Kenta skulle krossas.

99lillyjagochkenta
Jag och Kenta. Fokuset är totalt.
99lillyhoppar
LillyBelle och Pricken seglar över.
99jagochlilly
Jag och LillyBelle. Bittra fiender under tävling. Goda vänner efteråt.
99lillyochangelo
LillyBelle och Angelo på fälttävlansbanan för käpphästar.

Det blir en far mot dotter-duell med Angelo som domare och tidtagare. Jag och Kenta är först ut och jag kör min vanliga taktik. Fokuserar på att ta varje hinder i tur och ordning och struntar helt i tiden. Vet att jag är chanslös mot LillyBelle, som är den snabbaste åttaåring jag sett. Lugnt och sansat tar jag och Kenta oss i mål och LillyBelle ställer sig på startlinjen. Hon drar iväg och redan på andra hindret river hon.

Jag har vunnit – eller? Tydligen inte.

– Jag ska köra om! skriker LillyBelle och ställer sig på startlinjen igen.

Varken jag eller Angelo vågar protestera. Det fungerar inte när LillyBelle är på tävlingshumör. Hon startar igen och på trean faller hon. Det är nämligen fuktigt i gräset.

Har jag vunnit nu då?

Nej.

– Det räknas inte. Det går om, fräser LillyBelle, som nu börjar närma sig kokpunkten.

Tredje försöket slutar med en plockepinnrivning och en rejäl smäll på benet. Nu känns LillyBelle mer som en boxare som envisas med att resa sig trots att hon blivit nedslagen än som en sportslig förlorare.

Ytterligare två försök följer och på det sjätte klarar hon slutligen banan med noll fel och på en tid som är mer än tre sekunder snabbare än min och Kentas.

– Vann jag? undrar jag.

– Nej, skriker LillyBelle och springer in i huset.

Jag låter tävlingsmänniskan och vinnarskallen vara. Det är fel läge för diskussion. Men efter en god natts sömn och under än ännu godare frukost ställer jag frågan:

– Lilly, vem var det egentligen som vann i går?

Hon tittar upp, lite skamset och säger:

– Jag blev utesluten. Du och Kenta vann.

Revanschen får vänta, för på tronen sitter Kenta.

Tack för att ni tog er tid – och om ni mot all förmodan kan droppa ett fulare namn på en käpphäst än Kenta får ni gärna skriva det i kommentarfältet på min Insta, där jag som vanligt heter ponnypappandaniel.

Ponnypappan
14 augusti 09:59

”Min dotter kan se in i framtiden”

”Min dotter kan se in i framtiden”
Inget slår ett segersmajl. Foto: Daniel Enestubbe

För tre år sedan sitter två barn, sju och fem år gamla, tillsammans med sina föräldrar på Värendsvallens betonggrå sittplatsläktare. Barnen bevittnar storögt det som pågår på innerplan. Den gröna fotbollsmattan har som i ett trollslag förvandlats till en ridbana.

På banan syns nu ekipage efter ekipage som tar sig över oxrar och kombinationer.
– Jag ska också tävla där, säger femåringen bestämt.
Hon har precis börjat i ridskola. Under lektionerna håller hon sig fast med sina små händer i sadeln under skrittandet för att inte ramla av.
– TW kommer att flyga över hindren som en ängel, fortsätter femåringen.

98-lillytindra
Lilla Tindra flög över hindren och nollade alla tre dagarna. En drömsituation för tre år sedan konstaterar ponnypappan Daniel.

Sjuåringen är lika imponerad. När han ser hur alla de tävlande galopperar blir han både avundsjuk och arg. Avundsjuk för att han inte kan, arg för att hans mamma ännu inte tillåter honom att galoppera.

De två hästar som finns hemma på gården är mer tänkta som sällskap och maskotar än som tävlingsponnyer. När barnen sitter till häst får mamma och pappa turas om att hålla i ett grimskaft för att inte den lilla hästen, Tindra, ska dra iväg. När det gäller den andra, Teeny Weeny, får de hålla hårt i grimskaftet för att förhindra att hon böjer ner huvudet för att äta gräs.

Det var tider det.

Jag minns att jag tänkte ”visst, dröm du, det kommer aldrig att hända” när den då femåriga LillyBelle tvärsäkert siade om sin framtid som ryttare.

Den här söndagen har tre år passerat sedan vårt första besök på Karl Oskar Cup. Nu är cupen av coronaskäl visserligen flyttad till barnens hemmaarena på Växjöortens Fältrittklubb men den är nästan lika stor som vanligt med sina 700 starter under tre dagar.

98-lillyskarm
LillyBelle och Peggy i förgrunden. Hennes och Tindras tid i bakgrunden. Foto: Daniel Enestubbe

Jag står med kameran på innerplan medan Malin filmar. Tre meter längre bort står LillyBelle, nu åtta år gammal, och är så täckt av blommor och priser att hon nästan inte syns. Det är en segerintervju vi ska föreviga. LillyBelle har precis vunnit Karl Oskar Cups minsta tävling, Lilla Anna Cup, med Peggy, ponnyn hon fått låna av snälla Tove.

I ett startfält som bestått av hela sju A-ponnyer (”världsrekord” enligt hoppdomaren Emil Bolin) har hon lyckats komma både etta och tvåa efter tre nollor vardera med Peggy och Tindra och med en segertid som var överlägset snabbast och som i cupen faktiskt bara överträffades av två andra ekipage i kategori B, C och D.

Och när man vinner, då blir man intervjuad. Så här låter det då:

När jag hör min dotter ge sin första segerintervju kommer det en klump i halsen. Hon strålar av lycka och hennes lycka gör mig så sentimental att det nästan brister för mig. Malin, sentimentaliteten personifierad, gråter så det sprutar.

Vår dotter har vunnit Lilla Anna Cup.

Hur underbart är inte det?

LillyBelle fick rätt, inte bara när det gällde hennes egen framtid som tävlingsryttare. Hon var också helt rätt på det när hon sa att TW, Teeny Weeny, skulle ”flyga över hindren som en ängel”.

Vi visste ju att det inte skulle ske.

Jag visste det så mycket att det kommer att kosta mig en resa till Maldiverna, som ni kunnat läsa här.

98-angelotw
Jodå, det var inte bara under Maldivernaritten TW nollade. I fredags hände det igen. Foto: Daniel Enestubbe

Men på fredagen denna åttonde upplaga av Karl Oskar Cup blir LillyBelles ord sanna. Det ser Angelo till genom att på ett mycket övertygande sätt nolla på TW i tävlingarnas inledande klass. Därpå följer 13 fel på lördagen och fyra fel på söndagen. TW fortsätter att kämpa på och imponera på mig.

Det är okej att vara stolt ibland och den här helgen fyller stoltheten alla mina inre bränsledepåer. LillyBelle attackerar banorna som en raket både på Peggy och Tindra som kutar runt, så charmigt som bara A-ponnyer kan göra.

Här är LillyBelles och Peggys segerrunda:


Jag är också oerhört stolt över Angelo. I månader har han tränat på att förutse hur Tango agerar, kämpat med att inte få honom att stanna och plötsligt sitter det. Tango är hur lugn och fin som helst och tillsammans rider han och Angelo fantastiskt fint.
98-angelotango
Angelo och Tango taktade så fint ihop. Foto: Daniel Enestubbe

De tar sig runt de tre dagarna med facit 0–4–4 efter två försmädliga petningar och slutar på tionde plats av 22 i kategori B. Angelo är såklart ledsen  direkt efter tävlingen men förstår samtidigt att han gjort det väldigt bra.

Så här såg deras avslutande runda ut:

Nu har hästarna fått gå på en synnerligen välförtjänt vila. Vi andra varvar ner mentalt och njuter av att Karl Oskar Cup, årets stora mål, blev så lyckat att vi knappt tror att det är sant.

Tack för att ni tog er tid – häng gärna med mig och se vad barnen har för sig på Instakontot ponnypappandaniel!

Ponnypappan
7 augusti 13:56

Ponnypappan: ”Glöm aldrig att förbereda dig”

Ponnypappan: ”Glöm aldrig att förbereda dig”
Angelo och LillyBelle laddar.

Förberedelser.

Det vilar något dubbelt över ordet. Att förbereda sig inför en uppgift kräver tid, fokus och tålamod. Förberedelser kan upplevas som väldigt tråkigt och oinspirerande. Men i potten finns något större, något mycket viktigt. I potten finns tryggheten, alldeles oavsett vad du förbereder dig för.

Jag har alltid varit noga med att förbereda mig. Mitt resonemang går ut på att det inte alltid räcker med att gå på magkänsla och rutin och hoppas på att allt ska lösa sig. Som sportjournalist har jag ett antal gånger under årens lopp blivit inbjuden att hålla föredrag – både inför skolklasser, föreningar och andra sällskap.

”Du behöver inte förbereda dig. Bara kom hit och prata lite om ditt jobb. Vi ställer frågor, det är lugnt” brukar jag få höra.

Jag har aldrig lyssnat på det örat. Aldrig bara dykt upp utan att ha stolpat ner tankar, observationer och allt som kan vara viktigt att prata om. När det kommer till skarpa lägen har jag alltid satt en ära i att göra mitt yttersta för att vara trygg och avslappnad när jag ska börja prata. Därför har det hittills alltid slutat bra. När föredragen varit över har jag haft minst en handfull ämnen kvar på min fusklapp i kavajfickan som inte kommit till användning. Hellre plugga för mycket än för lite, annars kan det stå dig dyrt.

En tidigare kollega till mig gjorde nämligen tvärtom när han blev inbjuden till en skolklass för att prata om sitt jobb. Han litade på magkänslan, struntade i förberedelserna och när han väl inlett sitt föredrag – inför en mer än lovlig tyst och ointresserad skolklass – fick han tunghäfta efter bara fem minuter. De utlovade frågorna kom aldrig, stämningen blev stel och det slutade på värsta tänkbara sätt, nämligen med att kollegan fick tacka för sig och lämna klassrummet redan efter de fem inledande minuterna. Ett hemskt fiasko. Jag lider än i dag med honom.

Sensmoralen: vad du än gör, vilket intresse du än har – se till att komma ordentligt förberedd när du ställs inför en riktigt tuff uppgift.

97 Angelo Och Tw
Angelo och TW laddar.
97 Doris
Doris laddar.
97 Lilly Och Tindra
LillyBelle och Tindra laddar.
97 Peggy Och Tw
Peggy och TW laddar.

Jag kan lugnt försäkra er att vi denna vecka ägnat oss nästan uteslutande åt förberedelser. Årets stora mål står nämligen för dörren: Karl Oskar Cup på hemmaplan här i Växjö. Karl Oskar Cup är den allra största grejen för många unga ponnyryttare i vår region. Tre dagars tävlingar på Östers IF:s gamla tidigare hemmaarena Värendsvallen skapar känslan av ett Falsterbo för ponnyryttare.

I år är det lite annorlunda. På grund av viruset svävade alla länge i stor ovisshet. Blir det ens någon Karl Oskar Cup eller ställs det in? Det slutade med en sorts kompromiss.

Ja, tävlingarna blir av men nej, inte på Värendsvallen. Karl Oskar Cup 2020 hålls istället på Växjöortens Fältrittklubb, vår hemmaklubb. Ingen publik men ändå nästan 700 starter från fredag till söndag.

För första gången kommer Team Enestubbe till start med inte mindre än fyra hästar. Angelo rider Tango och TW medan LillyBelle ställer upp med både Tindra och Peggy i kategori A-klasserna.

Då, mina vänner, krävs förberedelser utöver det vanliga och det är precis vad vi ägnat denna vecka åt. Vi har stigit upp tidigt flera morgnar för att träna på samma bana tävlingarna hålls. Där har Malin stått för träningsupplägget på ett mycket bra sätt. De bra sakerna har förstärkts. Små detaljer i ridningen har understrukits och skärpts. Repetitioner har skett på hemma i vår egen paddock.

En av dagarna hade vi, på tävlingsbanan, bokat ett pass för barnens tränare Katarina Torstensson och därigenom har vi sett till att alla fyra hästar har fått genrepa i lugn och ro. Malin har även varit extremt noga med utfodringen av varje häst. En ponny som TW, lat och bekväm till naturen, behöver energikickar för att inte åter lyckas med konststycket att stanna mitt i en oxer och se dum ut. Små racerbilar som TW:s mor Tindra behöver snarare kylas ner för att inte bli övertända när det ropas varsågod och rid i högtalarna.

Vi har varvat allvaret med avslappnade trivselrundor i skogen och använt skrattet och skämten som vår egen föda.

Redan timmarna efter att den här texten publiceras får vi ett första test hur det går. Sent på fredagens eftermiddag går ridan upp för Karl Oskar Cup 2020. Hur det går för Angelo och LillyBelle och de fyra ponnyerna återstår som vanligt att se. Precis allt kan hända, men jag kan försäkra er en sak. De är förberedda.

Tack för att ni tog er tid – jag återkommer med en rapport nästa vecka! Tills dess får ni gärna följa mig och barnen på Instagramkontot ponnypappandaniel!

 

Ponnypappan
31 juli 15:43

Ponnypappan: ”Återkomsten i Åsbo – när ridning blev regi”

Ponnypappan: ”Återkomsten i Åsbo – när ridning blev regi”
Få saker slår känslan av att rida ärevarv. Foto: Privat

Har ni någon gång upplevt känslan av att vara med om någonting som skulle kunna ha varit på film? När jag ser tillbaka på mitt liv hittar jag ett par tre episoder, samtliga relaterade till idrottsprestationer.

När jag sommaren 1985, med bandagerad stukad vänsterarm, hade matchboll emot mig i Kalle Anka Cup-tennisens första omgång men lyckades rädda den, vinna matchen och sedan hela turneringen.

När slumpens märkliga skördar förde mitt basketlag – bestående av sex killar varav ingen kunde spela basket – till seger i skolmästerskapet på gymnasiet i Älmhult 1990.

Och den märkliga sommaren 1993 när jag helt enkelt inte kunde förlora en enda match på tennisplanen och vann fyra turneringar i följd. Det som skedde var för bra för att egentligen vara sant, det var stories som egentligen kräver en regissör och ett filmteam.

Nu har jag även som vuxen fått uppleva den innerliga lycka det innebär att insupa känslan av någonting otroligt sällsynt. Att dessutom få se sitt barn i huvudrollen i den filmliknande händelsen är smått obeskrivlig.

Den lilla filmen, eller ska vi kalla det det lilla miraklet, utspelar sig i Skåne, på Åsbo Ryttarförenings underbara anläggning i Ljungbyhed. Där ska Angelo tävla och han ska faktiskt göra det på sitt livs största kärlek, 16-åringen Tindra som är den definitiva anledningen till att han över huvud taget kan rida.

96 Angelohopp
Tillsammans igen: Angelo och Tindra. Foto: Privat

Kärleken till henne saknar gräns och tårarna har varit många över vetskapen att Angelo håller på att växa ifrån henne. Vi har under stor vånda sagt att det är sluttävlat men samtidigt sett att det fortfarande fungerar. Angelo är lätt som en fjäder, har inte stuckit iväg speciellt mycket i längd och rider så bra att han inte stör Tindra.

De har aldrig tidigare sett finare ut tillsammans än nu. Vi har till och med konsulterat ett par hoppdomare och annat initierat ryttarfolk som tittat på ekipaget och sagt att det ser helt okej ut. Därför fattade vi beslutet att låta Angelo och Tindra få tävla tillsammans igen.

Denna sista gång är i Åsbo och det är med en Angelo som ingenting annat önskar och hoppas än att få ett fint avslut. Tre ekipage är anmälda till LE plus-klassen; Angelo och Tindra, LillyBelle och Peggy och ett annat ekipage. LillyBelle är först ut. Hon rider säkert, tar inga risker med Peggy som hon inte tävlat på länge och dubbelnollar på en beskedlig tid. Angelo är sist ut av de tre och när tävlande nummer två gått i mål har vi en ny dubbelnolla och en ny ledare i tävlingen.

Så är det dags för Angelo.

Sista tävlingsdagen på Tindras rygg. De ger sig iväg. Ser fint och harmoniskt ut. Lätt tar de sig över hinder 1-7. Åttan kvar, sedan omhoppning. Det känns som en formalitet, men plötsligt händer något. Från där jag står ser det ut som om Tindra drar iväg åt vänster. Fyra fel. Ingen omhoppning. Det är över.

Angelo och Tindra står still inne på ridbanan. Som paralyserade. Jag har aldrig tidigare sett Angelo ledsnare. Jag lider när jag ser hans besvikelse.

Jaha – det var så här det slutade? Med en försmädlig olydnad på åttonde hindret. Jag och Malin suckar i kör, gör oss redo att försiktigt ta oss fram till Angelo, som sent omsider fått sinnesnärvaro nog att lämna banan.

Det är då det händer. Det är då filmen tar över, den del av den här berättelsen som ser ut att vara regisserad. För plötsligt tar hoppdomaren till orda.
– Rätt ska vara rätt, säger hon ljudligt i högtalarna.
Och fortsätter:
– En av våra funktionärer har upptäckt att det låg en flagga framför hinder åtta. Det betyder att Angelo Enestubbe får rida om det åttonde hindret.

Hör vi verkligen rätt? Får han en ny chans? En andraserve – i ponnyridning? På motsatta sidan ser vi LillyBelle säga någonting till Angelo, antagligen någonting om att han ska rida in på banan igen. För det gör han. När hoppdomaren frågar om han vill fortsätta sätter han blixtsnabbt upp en tumme i luften och kör igång.

96 Guld
Guldmedalj, rosett och segertäcke. Angelo hade en av sina bästa dagar i livet på Åsbos trevliga anläggning. Foto: Privat
96 Lillyblommor
Även LillyBelle var jublande glad. Hon och Peggy vann LD-klassen. Foto: Privat

Filmen fortsätter och jag tror nästan att ni kan räkna ut hur den slutar. Angelo klarar åttonde, sätter fart i omhoppningen, Tindra älskar att vara i centrum och knattrar fram i en ljuvlig galopp. När de når mållinjen är de nästan tre sekunder snabbare än ledaren.

Seger. Segertäcke. Ärevarv. Priser i mängder (otroligt prisbord för alla deltagare, tack Åsbo RF!). Jag tror att det vi ser är Angelos hittills lyckligaste stund i livet. Nu går han vidare, nu blir det större hästar men det är Tindra som ger honom en sista kärleksfull boost.

En cirkel är sluten.

Och det är så vackert att jag får gåshud och en klump i halsen.

Tack för att ni tog er tid – njut av den värme jag såg skulle återvända till Sverige och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel!

Ponnypappan
24 juli 11:28

Ponnypappan: ”Veterinärernas situation gör alla till förlorare”

Ponnypappan: ”Veterinärernas situation gör alla till förlorare”
Har du allt som behövs i stallet för att ta hand om en skada eller är det dags att se över ditt stallapotek? Bilden är tagen i ett annat sammanhang.

Under ett av mina mer planlösa och närmast slösurfande facebookbesök hajar jag plötsligt till. Jag klickar, tittar igen, läser med stigande förvåning, klickar vidare till nästa kommentar. Och nästa. Det går inte att sluta läsa.

Tråden handlar om veterinärer eller rättare sagt om fakturorna som skickas ut efter det att veterinären varit på besök hos en häst. Trådskaparen klagar, med full rätt, på en räkning hen nyss fått. Räkningen avser fyra sydda stygn, antibiotika, stelkrampsspruta och ett bandage under en timmes arbetstid. För detta landar notan på 13 000 kronor.

Tretton tusen. För det kan man med lite tur hitta en restresa för två eller fler. Men för fyra stygn, en spruta och lite bandage? Hutlöst.

När jag skrollar ner i kommentarfältet finner jag fler exempel. En annan hästägare har tvingats punga ut med 16 000 kronor för ungefär samma sorts behandling som ovan.

Någon gör en jämförelse med Danmark som känns relevant. En veterinärbesiktning som nyligen utförts i vårt grannland och omfattat 37 röntgenplåtar gick på 11 000 kronor jämfört med året före då besiktningen utfördes i Sverige, med bara en fjärdedel så många röntgenplåtar men till en totalkostnad om 25 000 kronor. Tjugofem tusen. Jag baxnar. Hur kan det vara möjligt? Jag kan till fullo förstå att skåningar och hästägare från andra sydliga landskap väljer bort Sverige när deras hästar ska få behandling och besiktning.

Det är i de ovan nämnda fallen Distriktsveterinärerna som pekas ut, alltså den landsomfattande veterinärorganisation som opererar under statliga Jordbruksverket. En annan hästägare i tråden påpekar den absurda kostnadsutvecklingen i form av ett kvitto från 2005 då en veterinär från Distriktet debiterade endast 700 kronor för behandling av en häst med kolik. Mycket har hänt på 15 år. Beloppen på veterinärernas fakturor har, med en bild som känns passande här, skenat iväg som en förrymd hingst.

Jag vet inte vad som hänt, vad som ligger bakom denna kostnadsgalopp men det är inte svårt att landa i följande slutsats: det här håller inte. Speciellt inte i en tid där en pandemi är på väg att framkalla massarbetslöshet och ofrånkomligt kommer att leda till en klart försämrad köpkraft hos hushållen. Hur ska hästägare kunna överleva debiteringar som skulle kunna göra vilken stjärnadvokat som helst grön av avund?

Det är den ena sidan av myntet.

Det andra sidan är minst lika viktig, eftersom den också ger svaret på varför det ser ut som det gör just nu. Den andra sidan av myntet handlar om de klassiska komponenterna i en marknadsekonomi: utbud och efterfrågan. Där utbudet är stort och efterfrågan liten kan priser pressas. Där är det kundernas marknad. När det gäller veterinärskrået i Sverige är det precis tvärtom. Här är utbudet alldeles för litet och efterfrågan gigantisk. Det går i dag att debitera i princip hur feta belopp som helst, eftersom det är slagsmål om varenda aktiv veterinär.

I veckan gjorde SVT en granskning av veterinärerna, som landade i ett par dystra slutsatser.

• Den första slutsatsen: Det finns alldeles för få veterinärer i Sverige.

Arbetsgivarorganisationen Svensk djursjukvård gör bedömningen att vi under det kommande året behöver rekrytera 365 veterinärer, alltså en veterinär om dagen. Problemet: det finns bara 90 platser per år på veterinärutbildningarna, trots att intresset för att bli veterinär är betydligt större än så. Prognos: undertaligheten bland veterinärer är någonting vi kommer att tvingas fortsätta att vänja oss vid, liksom de feta fakturorna.

• Den andra och minst lika viktiga slutsatsen: Veterinärerna mår inte bra.

Många slutar. Enligt de veterinärer SVT talat med upplever de obehag både vad gäller de obekväma jourarbetstiderna och arbetsmiljön i sig. Framför allt är, enligt de intervjuade veterinärerna, bristen på veterinärer som jobbar utanför kontorstid stor, samtidigt som trycket är stort under just dessa tider. Det framgår också att veterinärerna upplever press, stress och rädsla. Det är långtifrån ovanligt att de hamnar i konflikt med djurägare som ifrågasätter vården och framför allt – som i exemplen ovan – kostnaderna för den. En av de intervjuade veterinärerna säger att flera av hans kollegor går på antidepressiva för att orka med yrkesvardagen.

Det här är ett flerbottnat problem där alla egentligen är förlorare. Djurägarna som snart inte har råd att betala, veterinärerna som mår dåligt och till och med slutar och inte minst djuren, som av kostnadsskäl högst troligt inte får den vård de skulle behöva i tillräckligt stor utsträckning. Man behöver varken känna till de bakomliggande orsakerna eller sitta på en lösning för att inse att läget är allvarligt.

Frågan är inte om det här är ett problem.

Frågan är om problemet går att lösa.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna vidare på ponnypappandaniel som är mitt konto på Instagram!

Ponnypappan
17 juli 12:23

Ponnypappan: ”Klyschornas återkomst ger nytt hopp”

Ponnypappan: ”Klyschornas återkomst ger nytt hopp”
Angelo och LillyBelle tillsammans med Andre Brandt, deras största idol.

”Den största utmaningen för oss nu blir den mentala”.

”Vi måste tro på det vi gör, och spelar vi som vi gjorde i dag är jag inte orolig”.

”När vi inte får vinna matcherna så blir det en mental utmaning”.

”Det här var en match vi skulle ha vunnit”.

”Det finns saker vi måste göra bättre för att det ska generera i poäng”.

Ovanstående fem citat är, tro det eller ej, saxade från en och samma text. Texten handlar om ett hårt pressat IFK Göteborg, som är inne i en rejäl formsvacka i fotbollsallsvenskan. Förutom att orden är hämtade från samma artikel har de två andra saker gemensamt.

1. Vi har hört dem förut.

2. De säger egentligen ingenting utan är bara konstaterade självklarheter.

Men trots att min största ledstjärna som sportskribent genom åren varit att så långt det är möjligt undvika att skriva egna klyschor såväl som att citera andras ser jag nu klyschorna på ett nytt sätt.

Jag känner, hur märkligt det än kan låta, att jag saknat dem. Saknat de förutsägbara kommentarerna. Saknat snömoset om att ”ta en match i taget”, ”stå upp för varandra” och ”vi vet att vi är bra”.

Klyschornas återkomst är här och jag hoppas att de är här för att stanna. Att idrottens hjul sakta men ack så säkert åter börjar rulla ger mig hopp mitt i en av de värsta kriser världen skådat. Klyschorna är kossan i båset som saknas först när båset står tomt.

Ännu är det långt till dess att våra liv och vårt samhälle befinner sig i normalläge. För idrottens del återstår många stentuffa frågor att lösa, samtliga relaterade till ekonomi. Vem överlever, vem går under, har idrotten en framtid över huvud taget? Det är den plågsamma frågeställningen vi snart kommer att ställas inför. Facit ligger ännu ett antal månader fram men att åter få höra elitidrottare uttala sig om den idrott de håller på med istället för att prata om hur de gör för att hålla humöret uppe under ett ofrivilligt tävlingsuppehåll är som en stor nypa frisk luft.

94 Lilly Och Tindra

94 Cement

94 Andre
Angelo och LillyBelle tillsammans med Andre Brandt, deras största idol.

Att läsa om Henrik Ankarcronas glädje över att få vara ute på tävlingar igen och spana in kommande landslag gör mig glad. Att höra Malin Baryard-Johnsson lyriskt prata om SM i Falsterbo, som tack vare/på grund av coronan blivit årets absoluta höjdpunkt, likaså. Att Equipe-appen numera piper nästan okontrollerat och levererar resultat från tävlingar över hela ridsportsverige ger en känsla av hopp i en svår tid.

Även här hemma i Växjö är den återöppnade tävlingskalendern en källa till glädje. I helgen bjöds det på SM-kvaltävlingar i Växjö, där barnens stora idol Andre Brandt fanns på plats med många hästar. Andre, för övrigt rankad som Sveriges tredje största hopptalang i en färsk lista i Aftonbladet, var i en klass för sig. Han vann inte bara 1,45-hoppningen utan hade tre hästar placerade som etta, tvåa och trea i 1,40-klassen. Angelo och LillyBelle, som för övrigt har Andre etta på sina listor, fick till slut också träffa sin störste idol.

Precis som i fjol är Karl Oskar Cup på hemmaplan det stora målet för Angelo och LillyBelle. Länge var det osäkert om tävlingarna ens skulle kunna genomföras, men sedan klubbades en plan B igenom. Karl Oskar genomförs, men detta år sker det på Växjöortens Fältrittklubbs anläggning och inte, som tidigare upplagor, på stora mäktiga Värendsvallens gräsmatta. Det blir ett mindre men otroligt efterlängtat arrangemang.

Tiden fram till Karl Oskar Cup balanserar vi mellan barnens träningsupplägg och våra egna semesterprojekt. Det förstnämnda tog barnens kompis Tove hand om tidigare i veckan genom att spontananordna ett tvådagars ridläger, där Angelo red Tango och LillyBelle Tindra. Sedan avslutades det hela med en pay and jump i Braås, där jag och Malin mötte upp.

Det syntes tydligt att träningen gett resultat. Kolla in Angelo och Tango här:

Huset barnfritt under nästan två dagar gav mig och Malin möjlighet att jobba effektivt. Malin med sina fotokunder och sin sommarshop. Själv fick jag tid att rensa rabatter, plocka ogräs och att äntligen styra upp ett staketprojekt.

Det går framåt och vi tar en dag i taget.

Precis som klyschan säger.

Tack för att ni tog er tid – nu laddar vi för bättre väder och fler klyschor! Följ mig gärna på Instagram där kontot är ponnypappandaniel.

Ponnypappan
10 juli 12:28

Ponnypappan: Vi hade i alla fall inte tur med vädret

Ponnypappan: Vi hade i alla fall inte tur med vädret
Glada miner precis innan fisket drar igång. Sedan tog det snabbt slut.

Det är synen av en kitesurfare som gör att det till sist går upp för mig.

En kitesurfare, utrustad med alla upptänkliga grejer en kitesurfare behöver för att ha riktigt riktigt roligt.

Kitesurfaren nästan springer den sista biten, när asfalten övergår i grus, gräs och sand. Så exalterad är han.

Då går det upp för mig att jag – till skillnad från kitesurfaren och alla andra kitesurfare som redan befinner sig ute i vattnet – befinner mig på helt rätt plats fast vid helt fel tillfälle. Det är vågor stora som de på Hawaii och vindar så starka att man tappar andan av dem.

Jag och familjen skulle ha varit i Falsterbo.

Vi skulle ha ställt upp den redan i januari hyrda husbilen så strategiskt nära den magnifika ryttaranläggningen det bara går att komma. Därifrån skulle vi ha en fantastisk vecka – Malin, Angelo, LillyBelle och jag. Jag hade tänkt jobba några dagar under den här semesterveckan, precis som i fjol. Fotat, intervjuat och skrivit lite om några lokala hopp under Falsterbo Horse Show. I övrigt skulle jag njutit av att som åskådare se hoppning i nationell och internationell toppklass.

Så kom coronan.

Första livlinan borta.

Vad gör man då, när man hyrt en husbil enbart med tanke på Falsterboveckan? Malin är så långt ifrån en campingmänniska det går att komma. Jag kan visserligen tänka mig det, men camping är ingenting som hamnar högt upp på mina listor. Men barnen gillar allt, bara de får hitta på grejer och uppleva nya äventyr.

Därför tänker vi om. När löpsedlarna för ett par veckor sedan basunerar ut THAIVÄRME bestämmer vi oss för Skåne, vårt favoritlandskap. FHS är inställt men det underbara sydliga landskapet ligger kvar. Det får bli en husbilsvecka i Skåne och därmed offrar vi vår andra livlina. För visst är vädret tiptop i juli?

Så kommer lågtrycken.

Andra livlinan borta.

Att studera prognoserna över Skåne kändes lika kul som en rotfyllning och vi insåg att ”nej, vi måste tänka om igen”.

Öland.

Alltid i topp i solligan och alltid en ö som trotsar de flesta väderprognoser.

Det får bli Öland.

Husbilen packad, vi drar iväg och redan på den berömda bron känner vi hur vinden griper tar i bilen på ett sätt endast en kitesurfare kan älska.

93 Bad
Vi skulle aldrig få för oss att övertala barnen att bada. Det skulle nämligen inte behövas.
93 Eketorps Borg
Vid ruskväder rekommenderas Eketorps borg.
93 Flatbröd
LillyBelle testar ett nygräddat flatbröd på Eketorps borg.
93 Fishnchips
Tröstätning av de legendariska fish´n chipsen i Gräsgårds hamn.
93 Kitesurfare
Hela Öland deppade under den gångna veckan. Utom kitesurfarna.
93 Fika
En fika är aldrig fel.

När vi tar sikte på östra delen av Öland och hittar en ställplats i Grusgårds hamn är det inte många sekundmeter från att blåsa storm. Vi kan uppfatta att stället är mysigt och barnen vill trots vinden testa sina kastspön. Det tar slut tämligen omgående. När Angelo på andra kastet råkar kasta MOT vinden knäcks spöet och vi ger upp.

Med stormen kommer regnet och allt vi kan göra är att ta skydd inne i bilen, döda ett par timmar och sedan gå till sängs. Med piskande vindar och ett regn av bibliska proportioner som slår som batonger mot biltaket känner jag ångesten komma krypande. Vetskapen om att det någon annanstans på ön finns kitesurfare, vars sömn och drömmar aldrig varit bättre, ger mig nästan panik. Livlinorna är förbrukade och det här är vad vi får. Jag kväver en impuls att sätta mig i bilen, starta och köra hela vägen hem till Växjö mitt i natten. I stället somnar jag och drömmer om flinande kitesurfare som pekar finger mot mig.

Så inleds vår semester på ett Öland där till och med de åretruntboende (de som inte är kitesurfare) klagar över kraften i vindbyarna.

93 Långe Jan
På Långe Jan, 42 meter upp och i snudd på storm.
93 Saknad
Någon saknar en ponny.

På morgonen har regnet upphört och bara det känns som en bokstavlig skänk från ovan. Nu kan vi tänka igen, börja planera för resten av veckan och inse att vi måste ta det onda med det goda under hela den här veckan. Gilla läget helt enkelt.

Efter en ljuvligt god fish´n chips (hamnens lilla specialitet) rullar vi vidare. Besöker Eketorps borg. Går upp i Långe Jan. Slår läger på Hagaparks camping. Här blir det klassiskt campingliv vare sig vi vill eller inte. Barnen spelar minigolf, cyklar runt och bekantar sig med området och vill obegripligt nog även bada, trots att vindarna har samma styrka som dagen före. Med fara för sina liv i form av förfrysning kastar de sig ner i vattnet medan Malin och jag förstummat ser på. På ömse sidor om barnen surfar ni-vet-vilka – och vinden är så hård att ni-vet-vilka lyfter från vattnet.

Hemma i bilen görs sedan en fasansfull upptäckt: Penny, Love och Bladon Gusty är borta. Barnens favoritkäpphästar finns ingenstans i bilen. Som undersökande journalist blir det min uppgift att ta reda på vad som hänt. Jag rannsakar min hjärna, misstänker först att en kitesurfare varit framme men landar i slutsatsen att jag glömt packa in dem innan vi lämnade hamnen. Sedan: telefonsamtal och sms, men både röst- och textsvar uteblir under hela dagen. Barnen tar det ändå med fattning, visar prov på ett jämnmod jag hittills inte trott dem om.

Först under fjärde dagen får jag äntligen tag i en levande människa i hamnen. Jag förklarar mitt ärende och får till svar att de haft så fullt upp att de ännu inte hunnit leta efter tre förrymda käpphästar, än mindre svara på mina sms.

– Men vänta så ska jag kolla, säger den äldre damen i luren.

En minut senare återkommer hon med lugnande besked. Käpphästarna är lokaliserade och infångade och kan återfås mot beskrivning.

Så dags har vi under samma mardrömsliknande väder- och vindformer avverkat såväl Saxnäs camping som Borgholms hamn, där vi nu står parkerade några meter från havet. En fantastisk idyll om det bara vore 25 grader och bris. Nu parerar vi vår vistelse i staden mellan regnskurarna som radar upp sig. Vi får nöja oss med det lilla. Uppskatta en runda med hunden, en snabb shoppingrunda längs gågatorna och att vi prickar rätt under våra restaurangbesök.

Så här dags har vi alla, även jag och Malin, för länge sedan förlikat oss med situationen. Det kommer att bli en ”minns du vilket fruktansvärt väder det var-vecka” för oss vuxna men barnen har haft kul varje sekund och det är liksom det enda som betyder något.

Sjätte dagen blir en riktigt trevlig dag för dem. Vi är tillbaka på Saxnäs camping, stället barnen uppskattat allra mest, och inleder strax efter lunch Operation Käpphäst. Den går ut på att jag kör Malin och barnen till Ölands djurpark, som ligger ett par stenkast från campingen, och sedan fortsätter åt sydöst. Det går oändligt långsamt att ta sig fram på Öland men efter en hel timmes färd är jag äntligen tillbaka på Gräsgårds hamn. Inne i den lilla restauranglådan sticker de upp sina huvuden: Penny, Love och Bladon Gusty. Jag för dem i säkerhet, startar bilen och kör tillbaka i samma låga tempo som under nerfärden.

93 Omhoppning
Angelo och Alexander förbereder sig för en historisk omhoppning.
93 Guldmedalj
Angelo – mästare i Saxnäs käpphästhoppning 2020!
93 Coronahälsning
Coronahälsning under prisutdelningen.
93 Solnedgång
Solnedgång över Kalmarsund.

När vi återtagit vår position i Saxnäs visar det sig att det just denna dag hålls käpphästtävlingar på campingen. Att en vecka som i stort handlat om taskigast tänkbara tajming plötsligt övergår i sin raka motsats är värmande.

LillyBelle och Angelo är tävlingssugna till tusen och båda gör det mycket bra. När prisutdelningen ska börja står det klart att LillyBelle hamnat precis utanför prispallen. Sedan får tredjepristagaren sin medalj.

Därefter säger tävlingsledaren:

– För första gången har vi en omhoppning om förstaplatsen. Alexander och Angelo fick exakt samma tid: 15.22.

Angelo i omhoppning om förstaplatsen – wow! Efter lottning står det klart att det blir Angelo som får börja. Startsignalen går, Angelo och Love ger sig iväg och går felfritt i mål på en tid som nästan är identisk med den förra. Sedan är det Alexanders tur. Han kutar iväg, klarar de första hindren men när han kommer in i slalombanan river han en port och ger besviket upp. Guldet är klart. Angelo, som inte vunnit något pris på länge, är stolt som en tupp när han får sin guldmedalj hängd om halsen.

När vi slutligen, dag sju, tar plats vid ett restaurangbord och som avsked äter en delikat lunch noterar vi att vinden mojnat, precis som om den hela veckan velat spela oss ett spratt. Men ute i vattnet syns inte en enda kitesurfare till. Alltid något.

Slutet gott, allting gott – men ingen kan beskylla oss för att ha haft tur med vädret.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt vänta in det sommarväder vi alla hoppas ska träffa oss med full kraft snart och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 

Ponnypappan
3 juli 15:27

Ponnypappan: ”Maldiverna – en förlorares bekännelser”

Ponnypappan: ”Maldiverna – en förlorares bekännelser”
TW har gått från att inte vilja vara i en paddock till att älska hoppning. Det står mig dyrt. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är så rökt.
Så tillintetgjord.
Nermald till pulvermos.
Dumstrut på, båda armarna uppe i luften, en loser i ordets rätta bemärkelse.

Av det mycket dumma jag sagt, gjort och trott genom åren finns det ett par saker som definitivt sticker ut.

Det första är en intet ont anande och förflugen kommentar som råkade formas i reptilhjärnan, ta omvägen via struphuvudet och ut genom läpparna för nästan exakt ett år sedan:
”Om TW någonsin nollar i en lokal tävling ska jag … ja, du får själv avsluta meningen”.

Dessa ord råkade jag yppa till Malin efter att ännu en gång sett den fullständigt paddockskygga Teeny Weeny sabotera ännu ett ridpass genom att antingen bocka konsekvent eller inte göra någonting alls förutom att stå som ett fån och glo.

Så fyller Malin i luckan, vilket bevisar en annan av de dumma saker jag trott, nämligen att män och kvinnor är lika smarta. Det är de inte. Kvinnans smartness är så mycket större än mannens att mannen knappt når hennes smartness till knäskålarna.

”…bjuda oss alla på en resa till Maldiverna”.

En skrämmande avslutning på ett i övrigt rätt harmlöst utspel.

Alla visste vi ju en sak med full säkerhet: TW var värdelös, ett hopplöst fall, utdömd, hånad, bara bra på två saker: att äta och på att inte hoppa.

Att jag sedan råkade använda den här plattformen till att avslöja detaljer kring Projekt TW tillhör heller inte det smartaste jag gjort. Vart vi än kommit, var vi än tränat under det senaste halvåret har jag fått kommentarer av typen: ”Nu blir det nog snart en Maldivernaresa”.

Att Malin tog hela handen när jag sträckte ut en lillfingernagel tände hoppet hos barnen. Men den som är mest skyldig till det som nu hänt är barnens kompis Tove. Knappt hade jag yttrat de där orden förrän planerna sattes i verket och TW i ilfart transporterades hem till Toves militäriska träningsläger.

Tove är grymt skicklig, det visste jag, och hon backar inte för någon utmaning, hur svår den än är. Men skulle ens Tove kunna rå på TW? Det trodde varken jag eller Malin. Så sent som för ett par dagar sedan erkände Malin att hon trodde att det var omöjligt att få TW till en fungerande hopphäst, att vadet om Maldiverna skulle bli en trygg och enkel match för mig.

Det blev det inte, trots att den första bilddokumentationen som Tove delade med sig av gjorde min nattsömn fortsatt trygg och lugn.

Så här såg det ut (notera särskilt TW:s specialare, där hon lyckas stanna mitt i en oxer, vilket hon lär vara ensam om i hela världen).

92 Twiträning
Tove la grunden till det lyckade slutresultatet i Projekt TW, men även Tove hade det tufft med sin adept i början. Foto: Daniel Enestubbe

Tove gav sig förstås inte, den stenhårda träningen fortsatte över en sommar och en höst som avslutades med att TW fixade pay and jump men lyckligtvis ingen lokal tävling. Men när Tove sedan lämnade tillbaka TW hade TW gått från hopplös till hoppingivande, vilket kändes rent skrämmande.

Sedan ville Angelo och LillyBelle utan vidare förhandlingar vara med och ta hand om steg 2 i Projekt TW och sällan har jag skådat en större iver inför en uppgift. Under vinter och vår har de tränat henne med en målmedvetenhet som skulle gjort Björn Borg, Ingemar Stenmark och Peter Forsberg avundsjuka.

Sakta men säkert har jag insett att dagarna är räknade, att det inte är om utan när det ska ske att TW nollar i en lokal tävling. Ur den aspekten kom coronapausen som en lättnad, eftersom inga tävlingar fanns att ställa upp i. Men sedan tävlingsförbudet hävdes har jag för egen del tvingats inse att det ändå aldrig är för sent att ge upp.

Den slutliga bekräftelsen kom när jag hämtade barnen efter en dag med dubbla pass hon sin tränare Katta, där Tango och TW varit med.
”Nu är det nog kört” kommenterade Katta torrt och retfullt efter att TW imponerat på henne.

När jag sedan ser att Malin anmält barnen till en tävling i Ringsjön och noterar vilka två hästar som ska med gör jag några tafatta teatraliska försök att byta ut TW mot Tindra, men LillyBelle bara skrattar åt mig och skakar på huvudet.

Väl framme i Skåne stundar sanningens ögonblick. LillyBelle och TW är först ut i Lätt E (jag försökte förresten också förhandla om vadet till att gälla minst Lätt B men blev nedröstad med siffrorna 3–1) och så här går det:

Inte ett fel, vare sig i grunden eller omhoppningen, och insatsen räcker till en sensationell andraplats bland nio startande. Första rosetten i första tävlingen – för TW! LillyBelle är stolt och lycklig och det redan klassiska flinet letar sig fram under hjälmen.

LillyBelle är vinnaren, jag är förloraren men en väldigt stolt förlorare. Om alla projekt var lika lyckade som Projekt TW skulle världen vara en bättre plats. Tove, LillyBelle och Angelo har verkligen gjort ett otroligt jobb.

92 Lillyflin
Klart man drar till med ett välförtjänt segerflin efter en sådan uppvisning. Foto: Daniel Enestubbe
92 Lillyhopp
TW och LillyBelle – hur säkra som helst.
92 Lillyrider
Ingenting lämnas åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe
92 Lillyrosett
Första rosetten i första utomhustävlingen. TW gillade läget i Skåne. Foto: Daniel Enestubbe

Redan resan hem från Skåne i lastbilen artar sig till en triumffärd för barnen som redan där börjar fråga när planet till Maldiverna lyfter. De har noll koll på hur mycket en sådan resa kostar och har heller ingen aning om att jag inte direkt öppnat ett sparkonto dit samtliga kronor oavkortat går till att bekosta ett förlorat vad.

Här sitter jag nu och vill tro att det osäkra världsläget åtminstone kan köpa mig lite tid till att fundera på hur jag ska lösa eller ta mig ur det här. Men först väntar en hel månads semester.

Tack för att ni tog er tid – tips på hur jag kan ta mig ur knipan mottages vänligt men bestämt! Det går också fint att hänga med mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel.

Ponnypappan
26 juni 11:43

Sommarlov för både vuxna och barn

Sommarlov för både vuxna och barn
Teeny Weeny, ett snällt och tryggt dragdjur. Foto: Daniel Enestubbe

När jag skriver detta slås jag av den spanska värmesmockan som för många letat sig hit som en välkommen gäst. Visst finns det även de som gnäller över att det är FÖR varmt, men med tanke på hur sällan det är riktigt varmt i Sverige och med tanke på hur många dagar vi tvingas klä oss i lager på lager för att uthärda finner jag ingen sympati för det gnället.

Sommaren är här och med rådande väderlek öppnas alla möjligheter för att skapa nya minnen för de unga och för oss äldre att uppleva känslan från förr, när solen aldrig ville sluta skina och mörkret aldrig ville infinna sig. Det här är tiden då alla med portabel AC är vinnare, de med vanliga fläktar tröstprisvinnare medan övriga snabbt ser till att lagren av bordsfläktar säljer slut i varuhusen. Det här är tiden då Resorb är en lika vass hårdvaluta som handspriten var i mars och april, tiden då ett glas iskallt vatten är jordens utan tvekan godaste dryck.

91 Angelofiske
Angelo kastar ut. Foto: Daniel Enestubbe

Just en sådan vecka har vi bakom oss, men om jag tolkar väderkartan rätt kommer den regerande värmeböljan snart störtas från sin tron. Veckan som gått har varit fri från tävlingar och har också varit ganska sparsam på träningspass.
LillyBelle är lite ledsen, ska sägas. Hennes älskade låneponny Peggy är hemma hos Tove igen, bara under några veckor men tillräckligt länge för att saknaden ska vara svår. För att få LillyBelle på andra tankar och ge henne och Angelo en liten present hörde vi oss för med Katta, barnens tränare, om det var okej att ordna ett litet endagarsläger. Katta gillade idén och i måndags lastade vi Tango och TW i transporten och tog sikte på Kattas gård. Där fick barnen en heldag, innehållande två träningspass och arbete på gården.

91 Fiskelycka
Den här lille rackaren fick snabbt komma tillbaka ner i vattnet igen. Foto: Daniel Enestubbe

Medan barnen njöt av livet hos Katta passade jag och Malin på att stöka och fixa med ett annat projekt. Malin har nämligen i dagarna öppnat en shop över sommaren inne i sin fotostudio. Jag ska inte göra reklam för något här, men jag kan väl hinta om att det handlar om funktionskläder för ryttare. Vi slet hårt under några timmar men när vi väl var klara gillade vi slutresultatet.

91 Shop
Äntligen! Sommarshopen är klar. Foto: Daniel Enestubbe

I övrigt: ren sommarnjutning. Små projekt som ska fixas. Ett hål i båten som ska lagas. Blommor som ska planteras och vattnas. Vätskepauser, fisketurer, fikastunder.
Hela familjen passade i tisdags på att rida ut tillsammans. Eller rida ut och rida ut. För första gången i livet fick jag vara med om att köra häst, visserligen bara som medpassagerare i vagnen när Malin vant styrde TW med tömmarna, men ändå. Med Angelo ridande framför på Tindra och LillyBelle bakom på Erika var vi en liten kolonn som tog en härlig tur på de småländska grusvägarna. Vibbarna från filmen Utvandrarna var påtaglig och jag kände en klar och tydlig Karl Oskar-känsla.

91 Malin Och Jag
På min första körtur någonsin, som trygg passagerare med utvandrarvibbar. Foto: Daniel Enestubbe

Tisdagen råkade även vara Malins födelsedag och när hon och jag firade med att slappna av med kall dryck utomhus var det oroväckande tyst inifrån, vilket är extremt ovanligt för föräldrar som har popcorn till ungar.
Sedan öppnas dörren och barnen hälsar oss välkomna in. I all tysthet har de på egen hand lyckats åstadkomma det här. Då smälter man.

91 Tårta
Rabarberna var kanske lite sura, men erkänn att barnen skapat ett mästerverk i hemlighet. Foto: Daniel Enestubbe
91 Grattiskort
Lever man med djur blir gratulanterna plötsligt väldigt många. Foto: Daniel Enestubbe

När poolen sedan visar 33 grader kan inte ens jag hålla mig. Då tycker till och med jag det är riktigt skönt att hoppa i. I ärlighetens namn är det nästan någon grad för mycket, men likväl handlar det om maximal sommarnjutning.
Ibland får till och med hästlivet stå tillbaka.
Jag tror dessutom att det kan vara nyttigt.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den fantastiska värmen så länge den varar! Följ mig gärna på ponnypappandaniel, som är mitt Instakonto.

91 Poolhäng
33 grader i poolen. Då kan inte ens jag hålla mig. Foto: Daniel Enestubbe
91 Tobbelarsson
Titta på repriser av Ponnyakuten med Tobbe Larsson. Ett givet frukostinslag. Foto: Daniel Enestubbe
Ponnypappan
19 juni 11:51

Ponnypappan: ”Den äkta glädjen är äntligen tillbaka”

Ponnypappan: ”Den äkta glädjen är äntligen tillbaka”
LillyBelle och Peggy slutade fyra bland 18 ekipage i den hopslagna kategori A- och B-klassen.

Att jag råkar sitta två timmar i fullt solljus och därmed blir kräftröd i ansikte, på ben och på armar struntar jag fullständigt i. Att jag glömt smörja in mig är mitt minsta problem, faktiskt ett icke-problem. Det viktiga, det som fyller min själ med en innerlig glädje, är känslan av att jag kan utföra mitt jobb igen, på det sätt det är tänkt.

Jag sitter nämligen, som ende åskådare, på Åbo idrottsplats och ser Växjö Norra besegra gästande Nybro med 1–0 i fotbollens division 3.

Jag bevakar sport igen. Riktig livesport. Inget personporträtt, ingen nostalgilista eller tidernas bästa-rankning. Det här är riktig svensk idrott på serienivå och jag njuter av det på ett sätt jag inte kan minnas att jag gjort tidigare.

Svensk idrott lever igen. Svensk idrott har puls igen, eftersom tävling är det som gör idrott intressant, både för utomstående och för utövarna själva.

Sverige är uppe i knästående. Den första skoveln av stödpengar har skyfflats ut till tusentals föreningar på breddnivå. Den andra vågen – elitstödet – dröjer ytterligare någon vecka och därefter hoppas vi alla på att politikerna inser idrottens värde och låter ytterligare en halv miljard kronor regna ner över idrottsrörelsen.

Tävlingsglädjen är veckans stora händelse. Jag upplever samma eufori under både lördag och söndag när ridsporten äntligen öppnat sina portar för tävlingar. Corona-protokollen följs till punkt och pricka, rörelsefriheten är klart begränsad men det finns inga begränsningar för glädjen. Alla är nöjda, bara att få finnas på en tävlingsarena oavsett roll, men gladast – att döma av mina egna observationer – är de unga ryttarna själva.

För mina barn begås säsongsdebuten i Blekinge på lördagen, på skönt och mjukt gräs i Sölvesborg. Angelo och Tango får äntligen testa på att tävla tillsammans igen och trots ett stopp är det en mycket nöjd liten kille som summerar dagen. LillyBelle och Tindra noterar också ett stopp men det räcker likväl till en rosett och en plakett i kategori A-klassen.

Söndagen innebar tävlingar på hemmaplan, på Växjöortens Fältrittklubb, och här dubblerar jag i mina roller som dels ponnypappa, dels utsänd journalist och fotograf från Smålandsposten. Jag stannar kvar länge, följer flera klasser från start till mål och lyckas få en intervju av den som måste vara dagens gladaste, trots stenhård konkurrens: Alva Magnusson från Tingsryds Rid- och Körklubb, som får till den perfekta omhoppningen och vinner lätt B-klassen med hela sex sekunder med sin C-ponny Ac’cimo. Att få stå där igen och spela in en intervju med en överlycklig ung idrottare – återigen påminns jag om att det är just sådant som gör mitt jobb så obeskrivligt roligt och givande.

90 Alvaglad
Alva Magnusson, gladast av alla under Junihoppet i Växjö.

Jag lyckas dessutom fånga Alva på en bild som också blir huvudbilden i Smålandsposten. Den säger allt, eller hur?

Inte heller mina barn åker hem med mungiporna neråt. De har all anledning att vara både glada och nöjda med sina insatser. LillyBelle inleder med att tävla mot sig själv, först på Peggy och därefter på Tindra, i kategori A, lätt D. Efter ett felfritt sekunddrama lyckas Tindra avgå med segern, knappt före Peggy. Sedan, i lätt C, fortsätter LillyBelle och Peggy som enda A-ekipage i en klass med 18 starter. Peggy är en smidig liten pärla och LillyBelle en målmedveten liten ryttare och tillsammans hittar de smarta ridvägar under omhoppningen och kommer i mål på en riktigt fin tid. När klassen summeras konstateras att tiden räcker till en imponerande fjärdeplats, vilket innebär nya priser och nya leenden.

Titta så härligt:

Angelo rider Erika för första gången i tävlingssammanhang. Både han och vi vet att hon har en tendens att vilja gå mot utgången om hon får chansen. Det kostar ett stopp i LD men fyra fel är helt okej. I LC klarar de sig igenom grundomgången men under omhoppningen tar Erika åter sikte på utgången. Det blir plats 12 av 18 och det är absolut en väl godkänd insats.

90 Angeloglad
Angelo har inte direkt något pokerfejs när han är nöjd.
90 Angeloläger
Angelo fick till sin stora glädje under lägret prova att rida på Our Carmel.
90 Lillyglad
LillyBelle och Peggy, en grym kombination.
90 Lillypeggy 2
En välpyntad Peggy trivs som fisken i vattnet under ridlägrets avslutning.
90 Lillypeggy
Busig avslutning på lägret.
90 Lillytindra
LillyBelle och Tindra med pris efter säsongsdebuten i Sölvesborg.

Efter två dagars tävlan ser vi sedan inte röken av våra barn mellan måndag morgon och onsdag eftermiddag. Det hett efterlängtade ridlägret hemma hos Louise Wemlerth några mil utanför Växjö slår upp portarna. Vi får ideliga rapporter och foton, både i chattgrupper och på telefon, att glädjen står högt i tak ute på lägerlandet. Och när vi sedan, dag tre, åker ut och bänkar oss får vi se tre grupper framföra sina härliga avslutningsprogram. Angelo, som slitit så hårt så länge, har hittat tillbaka till självförtroendet och får prova en ny häst, Our Carmel, som han kommer fantastiskt bra överens med.

LillyBelle har kört vidare på Peggy, som alltid är lika pålitlig och sugen på att hoppa, och deras fina form håller i sig.

Vilken rivstart vi har fått på sommaren!

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en underbar midsommar och för en gångs skull ser den ut att innehålla massor av sol! Följ mig gärna på Instakontot ponnypappandaniel om ni vill!

 

Ponnypappan
12 juni 18:31

Ponnypappan: ”Den stora supersöndagen”

Ponnypappan: ”Den stora supersöndagen”
Peggy släpper loss. Foto: Daniel Enestubbe

Det är alltid den största av tryggheter att ha någon vid sin sida. Någon du kan luta dig emot när du känner dig osäker, någon som alltid vet hur ett problem ska lösas. Någon som förklarar det svåra på ett enkelt sätt.

Under min tid som ponnypappa har jag alltid haft den tryggheten, som gjort att jag själv kunnat växa med mina små obetydliga uppgifter: Malin.

Eftersom det är Malin, inte jag, som levt ett helt liv med hästar är det också hon som är den självklara ledaren när det kommer till att fatta beslut som rör hästarna. Jag tänker visserligen själv och kan räkna ut både ett och annat, men det är Malin som sitter på de stora kunskaperna, det är hon som tänker stort och långsiktigt när det gäller allt vad hästar beträffar.

Tänk dig då att din trygghet plötsligt åker iväg i en lastbil och lämnar dig själv kvar vid vägkanten. Det är vad som händer den här söndagen. Malin och Angelo lastar TW och tar sikte mot skånska Jonstorp där en träff för gruppen ”Killar som rider i Syd” väntar. Där ska ett tiotal unga ridande killar från södra Sverige få inspiration, tips och skratt av talangen och youtubern Philip Svitzer.

Kvar i Växjö står jag, LillyBelle och fyra hästar som ska tas om hand. Och inte hur som helst. LillyBelle har, med Malins medgivande, slagit fast att hon ska rida samtliga fyra hästar under dagen. Det ska också utfodras och mockas och fixas och donas, men det är jag som ska chefa över en hästtokig åttaåring som ska rida fyra hästar. Det hela ska avslutas med att jag och LillyBelle helt själva lastar Peggy och drar iväg på träning. Det här blir ett eldprov för mig, men jag ser uppsidan med det. Klarar jag det här så …

89morgonrunda
En perfekt start på dagen för Peggy, LillyBelle och mig. Foto: Privat

Bara några minuter efter klockan 08.00, så fort lastbilen försvunnit ur sikte, bestämmer LillyBelle att det är dags för en kort morgontur i skogen med Peggy. Redan här känner jag hur själen renas från slaggprodukter. Det är fullkomligt ljuvligt ute i naturen, vädret är så perfekt det bara kan bli och vi håller inte tyst en enda sekund. Det här är livet. Trots att Malin är iväg känner jag att tryggheten återvänder. Man leker visserligen inte med LillyBelle. Hon har ett humör jag helst inte vill gå närmare in på, men så fort hon landar på en hästrygg uppstår full harmoni. Vi njuter oss igenom hela morgonrundan.

När jag sedan ännu en gång kör min medvetna felsägning och undrar hur man lossar SADELkappan suckar min dotter.
– Men pappa! Det heter ju SVANSKAPPA, fattar du väl!

Peggy borstas av, jag börjar fylla hösäckarna och upptäcker att LillyBelle är borta. Hur hon hunnit förstår jag inte, men när jag tittar ut ser jag henne hämta Tango i hagen. Det är dags för morgonrunda nummer två, den längre varianten. Även här kommer en svårförklarlig stolthet över mig, över att det är jag som är den beskyddande vuxne under promenaden. Han som har all tid i världen. Han som på kommando filmar när dottern rider en viss sträcka.

När Tango sadlats och borstats undrar jag om LillyBelle redan vill ta hand om sin tredje häst för dagen. Till min förvåning säger hon att vi ska göra något helt annat. Vi ska mocka ur hagarna. Mocka ur hagarna? Kan något bli tråkigare? Har jag hört fel? Nej, det har jag inte. Jag skulle inte vilja beskriva LillyBelle som speciellt lillgammal, men följande kommentar är så förnumstig att jag inte kan hålla mig för skratt:
– Lika bra att göra det nu, så har vi det gjort sen, pappa!

89mockahage
Plötsligt ska vi mocka hagarna, bestämmer LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo och TW samtidigt rider gymkhana med Philip Svitzer i Skåne står jag och LillyBelle alltså med grep och skyffel i händerna. Men högarna är ändå redan ihopräfsade, det har inte regnat på länge och det är en barnlek för oss att tömma några skottkärror.
En McDonaldslunch senare drar Lill-Malin upp riktlinjerna igen. Nu är det dags för häst nummer tre: terrängrunda med lilla Tindra. Barnen har med stor fantasi byggt upp en bana i skogen och att galoppera i den är något av det absolut bästa Tindra vet.

Kolla här:

Klockan tickar på. Tindra har återgått till sina matglada aktiviteter i hagen när LillyBelle hämtar sin hjärtevän Erika. Nu är det dags för lite hoppning i paddocken innan vi förbereder oss för dagens stora eldprov. För första gången tar jag ensam LillyBelle till träningen. Men dagen har porlat fram lite enkelt och vackert som vattnet i en bäck och min osäkerhet är helt borta.

Jag kommer på mig själv med att känna känslan av att jag faktiskt kan alla de olika momenten som föregår en träning. Vi samarbetar som det bästa av team och snart har vi åkt den korta biten ner till Växjöortens Fältrittklubb, där LillyBelles tränare Katta väntar.

LillyBelle och Peggy har uträttat stora saker tillsammans, men den senaste tiden har det gått lite sisådär samtidigt som tävlingssäsongen strax är här. Hur ska det gå?

Känslan är att ingenting kan gå fel och det gör det inte heller. Peggy är på sitt allra bästa hopphumör, LillyBelle sitter stolt i sadeln och är ett enda stort leende när ekipaget fixar samtliga hinder exemplariskt. När tränaren Katta sedan med fina ord berömmer de båda är allt fullbordat.

89lillyerika
Erika har en stor plats i LillyBelles hjärta. Foto: Daniel Enestubbe
89lilly2
Plötsligt stämmer allt. Foto: Daniel Enestubbe
89lilly3
LillyBelle har svårt för det här med pokerfejs när hon är nöjd. Foto: Daniel Enestubbe

Det kan inte bli bättre.
Inte för LillyBelle, som fått sin drömdag.
Inte för mig, som klarat eldprovet.
Vi åker hemåt efter en supersöndag med varsitt leende på läpparna.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den hästsommar som äntligen är här! Instakontot ponnypappandaniel står öppet för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
5 juni 12:03

Ponnypappan om en barndom i repris

Ponnypappan om en barndom i repris
Mysiga turer i ett grönskande sommarlandskap. Få saker slår ett läger.

”Pappa, i dag är det elva dagar kvar”.

LillyBelle, normalt så trumpet morgontrött att hon inte säger flaska vid frukostbordet, kvittrar plötsligt som en fågel.

Redan det är ett gott tecken.

Plötsligt är vi mitt uppe i den, sommaren som alltid känns avlägsen och främmande ända till den knackar på dörren och kliver in med ett stort varmt leende på läpparna.

88 Läger 3
På språng mot sommarlovet!

Livet med hästar har fått mig att förflytta mig åtskilliga decennier bakåt i tiden. Till en tid då sommarlovet kändes oändligt, en tid från vilken jag bara minns de soliga och roliga dagarna, lekarna och buset.

Om jag bara ser till mig själv är jag numera mer en höst- och vårmänniska än en sommarmänniska. September är favoritmånaden framför andra, mars och april månaderna då mitt jobb är som allra mest givande medan sommaren inte sällan känns som en transportsträcka av värme och måsten.

Nu får jag ta del av privilegiet att älska sommaren på nytt, som ett barn, genom att leva ett sommarlovsliv g-e-n-o-m mina barn. Och när det handlar om hästnördiga barn råder det inget som helst tvivel om att sommaren är fullkomligt oslagbar, helt i en klass för sig. Bara det att slippa slå hål på isiga vattenkärl flera gånger om dagen i tolv minusgrader gör att jag upplever en själslig sommar-revival. Mockning har gått från att vara ett dagligt omfattande göromål till att bli en sporadisk fritidssyssla och grönskan i hagarna gör att tidsavstånden mellan höhämtningarna blir allt glesare.

Men det är ändå när jag tittar på sommaren genom barnens ögon som det börjar spritta till av glädje i själen. Jag vet ju vad ge går och längtar efter, förutom det klassiska med bad, sol, resor och glass i stora lass. Tävlingarna väntar (ja, vi har fattat beslutet att vi tänker tävla nu när förbudet är hävt). Att resa till arrangörsklubbar som för en dag eller två antar formen av en campingplats – det finns något somrigt och härligt redan där. Att slippa oroas över snöoväder och riskfyllda hemresor på hala vägar och veta att en regnskur är ungefär det värsta som kan hända förstärker ytterligare tjusningen med utomhussäsongen.

Och så är det, som jag skrev inledningsvis, bara elva dagar kvar nu.

Elva dagar kvar till LillyBelles och Angelos stora höjdpunkt: ridlägret. Att åka på läger för att träffa och skaffa nya kompisar och tillsammans utöva det intresse som upptar merparten av ens vakna tid – det kan ärligt talat vara det roligaste som finns.

88 Läger 2
Käpphästhoppning lär vara ett givet lägerinslag.
88 Packlista1
LillyBelles packlista, sidan 1 och 2.
88 Packlista 2
LillyBelles packlista, sidan 3 och 4.
88 Läger 4
Ett bad är ett ljuvligt måste, eller hur?

Jag minns med darrande välbehag mina egna läger i tonåren. Hur vi tipsades om hur vi kunde vässa serve och grundslag under de härligt svettiga tennispassen dagtid. Hur vi efter middagen gick runt i Gislaved sent på kvällarna, spenderade medhavda fickpengar och busringde från telefonkiosker. Eller lägret i Vetlanda sommaren 1986 när vi var bittra fiender under prestigematcherna på gruset för att sedan sitta klistrade framför teven och, precis som alla svenskar den sommaren, hålla på Danmark under pågående fotbolls-VM. Vi tävlade i att dra de roligaste vitsarna, försökte överträffa varandra i att presentera det roligaste partytricket med kortlek – och vi skrattade. Vi skrattade nästan konstant.

Än i dag ligger idrottslägren kvar på mitt livs tio i topp-lista – och jag är helt övertygad om att det som snart väntar mina barn kommer att rankas väldigt högt för dem i en framtid där jag löser sudoku, tittar på krönikan från OS 2028 och skämmer bort mina barnbarn.

Att Angelo och LillyBelle räknar ner dagarna med nästan överdriven intensitet och är helt ockuperade av lägertankar har också sina förklaringar. Förra veckan åkte Malin och barnen och besökte platsen för lägret, tre mil från Växjö. De förälskade sig direkt i vad de såg och gick ytterst motvilligt med på att återvända hem. Dessutom anlitade Malin dem som fotomodeller i veckans plåtningsprojekt, som passande nog handlar om just ridläger. Tillsammans med Ellie, Felicia och Lovis poserade de stolt och glatt för att signalera att den bästa av tider åter är här.

Tack för att ni tog er tid – hälsa sommaren välkommen, njut av den så mycket ni orkar och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel!

Ponnypappan
29 maj 12:19

Ponnypappan: ”Det är bra när det går dåligt”

Ponnypappan: ”Det är bra när det går dåligt”
Klart man blir glad när man får sin pappa att häpna av förvåning.

Så kom det då. Det väntade beskedet att även elitidrottare tillåts återgå till jobbet. Det var ett skönt besked mitt i allt elände vi genomlidit sedan i våras. Även i övriga delar av Europa och världen ser vi att idrotten sakta men säkert öppnas upp. Det innebär såklart sport inför tomma läktare under lång tid framöver, men att välja mellan bröd och vatten och att inte äta någonting är ett enkelt val.

Beskedet betyder inte att faran är över på något sätt, betyder inte att vi ska göra avkall på en enda av alla restriktioner om att hålla avstånd, tvätta händer eller undvika längre resor, betyder inte att vi har rätt att återgå till en tidigare livsstil.

Vad beskedet däremot betyder är något inga pengar i världen kan köpa. Det betyder hopp. I alla tider har kombinationen bröd och skådespel haft den effekten på oss människor. Bröd och skådespel har fått samhällen att leva, utvecklas och blomstra.

Idrotten är mångas tillflykt från en tuffare vardag. Speciellt av den anledningen – när undersökningar tydligt visat att coronan påverkar vår psykiska hälsa negativt – hälsar jag idrottens öppna port välkommen tillbaka in i mitt liv. Jag kan dessutom erkänna att jag, genom mitt eget yrke, är part i målet. Att jobba som sportjournalist när det inte funnits en enda match att skriva om under snart tre månader har varit…hmm, speciellt, kan man lugnt säga.

Lilly1
Här har vi LillyBelle på TW, som just nu är vår osannolika etta i stallet.

Speciell på flera sätt var även den pay and jump vi besökte i Braås förra helgen, för övrigt exemplariskt anordnad både ur arrangörs- och smittskyddssynpunkt. Där står jag med kameran i hand och fokuserar intensivt när LillyBelle seglar över 60 centimeter. När hon klarar det sista hindret felfritt och klappar om sin häst hör jag speakern greppa micken inne i domarrummet:

”Det var riktigt fint ridet, LillyBelle! Och du ska se att ni kommer till Maldiverna framöver. Du har en riktigt fin häst”.

Jag rodnar, ser mig omkring och inser tacksamt att reglerna om social distansering räddar mig från att bli utskrattad.

Det är nämligen Teeny Weeny, TW, som haft LillyBelle på ryggen. Och är man, som jag, dum nog att på denna blogg avslöja lite mer information än vad som borde göras – ja, då blir det så här:

Envisa ungar som vägrar inse att TW är värdelös.

En stor skara digitala fans som står vid sidan och hejar på.

Detta medan jag själv snart står med helöppen mun och känner mig två drag från schackmatt, hur jag än gör.

Hur osannolikt det än låter är det aktuella läget hos oss följande: TW är vår etta, den häst som för närvarade visar bäst och pålitligast form.

Jag tar det igen om du inte förstod: TW är bäst i klassen, regenten i stallet.

Du kan fråga mig hur det gått till men jag kommer inte att kunna svara. Tydligen går det att få även den mest ointresserade häst att ta sig över åtta nio hinder i följd.

Angelo
Angelo kämpar hårt just nu, men tuffa perioder är de viktigaste. Snart kommer belöningen.

Om det är uppåt för LillyBelle är läget det rakt motsatta hos Angelo. Han är inne i en period där få saker funkar i hans ridning och det här får ni inte säga till honom, men jag tycker att det är bra.

När det handlar om läroprocesser fascineras jag av perioder då allt går fel. All min samlade erfarenhet, både som egen idrottare och som bevakare av idrott, har lärt mig en sak: Det är när allt går som på räls du riskerar att drabbas av den bedrägliga hybrisen.

Jag har sett det, jag har varit med om det och det gäller lika för alla, på alla nivåer. Dagen du bara får beröm under ditt träningspass är också dagen då du inte lär dig något, men en dålig dag är alltid en bra dag för den som vill någonting med sitt största intresse.

Mina barn har flera duktiga tränare som direkt ser vad de kan ändra för att förbättra sin ridning. Här kan jag inte bidra med någonting, bara imponeras över tränarnas outtröttliga driv och deras fina öga för hästsporten.

De enda tillfällen där jag kliver in och aktivt coachar mina barn är när det gått riktigt dåligt för dem. Då försöker jag pränta in i dem att det faktiskt bara är bra att det går åt skogen då och då. Att belöningen blir desto större när de klarat sig upp för backen. Att nästa topp är högre än den förra. Att det viktigaste är att ha roligt, även när det går dåligt. För plötsligt sitter det, plötsligt trillar polletten ner för den som verkligen kämpar. Det är den skönaste av belöningar – och jag tror att Angelo snart kommer att få ta del av den. Sedan kan jag alltid hoppas att LillyBelles hybris får TW att säga ”tack, men jag tänker inte hoppa i dag” under tävlingar med en resa i potten.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram (ponnypappandaniel) och glöm inte att njuta av att sommaren äntligen är här!

Ponnypappan
22 maj 13:05

Idrotten har surnat till – tack för det!

Idrotten har surnat till – tack för det!
Maria Gretzer säger ifrån. Foto: Anna Nyberg

Så hände det då – äntligen. Idrotten blev en politisk coronafråga. Idrotten, annars politikernas evigt blinda fläck, diskuteras plötsligt på högsta nivå bland maktens män och kvinnor.
Visserligen är det fotbollen och dess förhoppningar om en snar ligastart i Allsvenskan, Superettan och Damallsvenskan som är det som politiker från olikfärgade partiläger använder som någonting som kan liknas vid ett slagträ.

Men – bakom fotbollen står en minst lika irriterad och frustrerad ridsport som surnat till på allvar. Maria Gretzer påpekar att seniorerna, inte juniorerna, borde stå först i kön till tävlingarna och Sylve Söderstrand stämmer in och bildar duett.
Friidrotten har också ställt sig i gänget som börjat ställa krav, på förbund, myndigheter och politiker. Efter dem kommer de andra, vars säsonger drar igång efter sommaren: hockeyn, innebandyn, basketen, handbollen. Idrotten har börjat ställa krav och jag tycker att det är helt rätt att idrotten gör det.

Dressyr
Sylve Söderstrand. Foto: Roland Thunholm

Först och främst, ett klargörande: Jag tillhör dem som har den största respekt för Anders Tegnell. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att jag beundrar karln för hans till synes oändliga källa av tålamod.
Han tycks inte ens ha förmågan att brusa upp.
Hans dygn verkar ha 36 timmar jämfört med oss andra, som bara kan nyttja 24.
Dag efter dag står han där, mitt i frontlinjer och skottlinjer, och parerar varje attack med en vardagligt enkel logik.
Att han sedan lite för ofta möts av snälla standardfrågor från journalister som kanske inte alltid gör det jobb läsarna förväntar sig låter jag stå som en parentes.

Anders_tegnell_foto--lena-katarina-johansson
Statsepidemiologen Anders Tegnell. Foto: Lena-Katarina Johansson

Men nu finns det idrotter – bland dem ridsporten – som precis som Janne ”Loffe” Carlsson i Göta Kanal tycker att Tegnell skitit i det blå skåpet, att nu får det vara nog.
Det är nämligen när idrotten kommer på tal Tegnell blir flummig och går vilse i sin egen logik. Betänk bara detta: Tegnell och Folkhälsomyndigheten har tillåtit alla yrkesgrupper att fortsätta arbeta under samtliga dagar coronaviruset har hållit oss i ett järngrepp. Alla yrkesgrupper utom en: de professionella idrottsutövarna. De får inte gå till jobbet, de har sedan i mars tjänat noll kronor på sitt tävlande. Reflektionerna kring detta har varit få, men efter den passivitet som inledningsvis kännetecknat idrotten har en djup frustration vuxit sig allt starkare. En frustration som nu uppnått stridsberedskap. Idrotten tycks vara redo att kämpa för sin rätt, men framför allt för sin fortsatta existens.

Det här är någonting helt annat än frågan jag idisslade här för ett par veckor sedan; om barn och ungdomar ska tillåtas att tävla eller inte. Det här handlar om yrkesmän och yrkeskvinnor som utövar idrott, tjänar pengar på det, lever på det. Då har jag väldigt svårt att se Tegnell-logiken där han förbjuder seniorfotboll enbart med argumentet att sportbarer riskerar att bli fullsatta. Är det fotbollens problem? Det är väl sportbarägarnas huvudvärk att se till att det inte bildas folksamlingar? Det finns dessutom kontrollanter som utdelar varningar och rent av stänger restauranger där det varit för folktätt och där avståndsrekommendationer inte följts.

Med det argumentet som grund undrar jag också hur många Ica-, Willys- och Coop-butiker som hade fått hålla öppet om sådan kontroll funnits inom dagligvaruhandeln? Ge-Kås i Ullared tillåts för sjutton att hålla öppet utan invändningar från Tegnell, samtidigt som elitidrottarna befinner sig i lockdownläge.

Ridsport är inte fotboll och det är detta som är min poäng: Tegnell drar alla 72 sporter över en kam när han utdelar yrkesförbud, trots att sporterna skiljer sig åt väldigt mycket. Ridsport tillhör de sporter som är i särklass vad gäller smittsäkert utövande på seniornivå, det finns det svart på vitt på. Till skillnad från barn- och ungdomsridtävlingar klarar sig en senior på egen hand, kan ta hand om sig själv. Och med i sammanhanget enorma avstånd mellan varje ryttare kan jag tänka mig att det ur smittsynpunkt vore en nollrisk att låta seniorerna dra igång. Med vilken logik kan Tegnell och de som styr vårt land tillåta öppna shoppingcenter men samtidigt säga ”sorry, men du får inte jobba” till Peder Fredricson, Malin Baryard-Johnsson och de andra?

Malin-baryard-johnsson-indiana-2-190822-rt
Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Roland Thunholm

Tack vare att idrotten surnat till och börjat ställa krav har det kommit löften om att det redan i början av nästa vecka lämnas nya besked kring idrotten från både Tegnell och regeringen. Jag tror att det beskedet blir positivt för idrotten, eftersom idrotten – när den väl surnar till – är en väldigt stor och mäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står öppet om ni vill följa mig där! Kontot är ponnypappandaniel.

Ponnypappan
15 maj 12:37

Ponnypappan: Kan hästar och humor vara läkande?

Ponnypappan: Kan hästar och humor vara läkande?
Teeny Weeny flyger över hindren efter barnens envisa träning. Tävlingsförbudet bör kanske förlängas till sisådär 2024 trots allt?

Å ena sidan: Studien från Italien visar precis det många av oss varit tämligen övertygade om, nämligen att det är en väldigt låg risk att smittas av corona i samband med ridtävlingar. Siffran noll på en fyragradig skala betyder lägsta tänkbara risk. Då kan jag känna ett ”Varför inte? Kör!” och längta till nästa tävling.

Å andra sidan 1: När jag står och mockar i en av boxarna och hör ett vrålande ”Pappa, pappa!” utifrån ridbanan skyndar jag ut och undrar vad som står på. Det visar sig vara sämsta tänkbara nyheter för mig. På ridbanan möts jag av en glädjestrålande LillyBelle som stolt berättar att hon precis hoppat över ett 80-hinder med TW. Barnen har inte glömt mitt dumma löfte om att bekosta en Maldivernaresa om denna, som jag trodde, omöjliga och obildbara B-ponny lyckas nolla i en lokal tävling. Jag tänker därför om och kommer fram till att det bästa vore om tävlingsförbudet förlängdes till sisådär 2024.

Å andra sidan 2: Även om barnen, vilket känns högst troligt, skulle ta första bästa chans att tävla med TW när bestämmelserna ändras och lyckas nolla – vad händer då? Att ta sig med flyg till ett igenbommat Maldiverna lär inte vara tillåtet på länge och jag är knappast någon jorden runt-seglare. Det känns som att reseförbudet kommer att bestå under lång tid framöver. Det ger mig möjligheten att spela ut force majeure-kortet och kanske rentav få vadslagningen ogiltigförklarad med hänvisning till rådande exceptionella omständigheter.

Ja, jag vet.

Det jag skriver ovan är skrivet med glimten i ögat, det är enkelt, skämtsamt och billigt. Ett försök till en smula humor mitt i det bokstavliga gravallvar som fyller hela vårt system sedan ett par månader tillbaka. När jag dessutom i detta nu tittar ut från min hemmagjorda arbetsplats och noterar ett snöblandat hagelregn inser jag två saker:

1) Det kan väl ändå inte bli värre än så här?

2) Jodå, det kan det.

Dessa motstridiga insikter mynnar snabbt ut i en tredje:

3) Humor är viktigt, inte minst nu.

Redan de gamla grekerna skämtade vitt och brett i oroliga tider och det sägs att det bakom Martin Luthers allvarliga fasad bodde en humorist av rang. Det finns historiska belägg för att människorna under Digerdödens härjningar under 1300-talet höll hopp och humör uppe genom att skämta om farsoten. Faktum är att människan alltid, när sjukdomar och katastrofer hållit världen i ett järngrepp, tycks ha hittat en komisk källa att ösa ur för att hålla humöret uppe.

Tidigare i vår intervjuades Ola Sigurdson i Göteborgs-Posten. Han är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och har efter tio års arbete utkommit med en 1 500 sidor tjockt trebandsverk om humorns utveckling genom historien. På frågan om det är okej att skämta om coronaviruset säger han:

– Det finns skämt som kan vara kränkande för andra människor. Men coronaviruset kommer inte att ta illa upp. På mitt jobb har vi en väldigt drastisk humor kring det här.

Med professor Sigurdsons ord som sköld skrattade jag gott när jag läste en intervju med vår nye landsfader Anders Tegnell i Aftonbladet för ett par dagar sedan. Intervjun gjordes av sportreportern Robert Laul och ämnet var fotboll. Den allsvenska säsongen är i fara och en stor del av elitklubbarna riskerar konkurs om det inte blir något spel. Läget är minst sagt kritiskt. När Laul pressat Tegnell om fotbollens seriestarter och Tegnell som vanligt likt en snäll men skicklig matador svarat faktabaserat korrekt avslutar Laul med frågan:

Till sist, vill du se Zlatan i Hammarby och i så fall varför?

Tegnell brister ut i dubbla skratt medan han beklagar att han är dåligt insatt i fotbollen och därför inte kan ge något bra svar.

Även jag skrattar, varmt och länge. Frågan känns både befriande och briljant och är, som Sigmund Freud påstod redan 1905, ett sätt att hantera en jobbig situation genom att lätta på trycket. Lauls fråga är heller inte kränkande, ingen käftsmäll mot någon som lider fysiskt. Frågan är rolig på ett sätt som gör att vi kan skratta tillsammans med vår kollektiva ångest och oro som insats.

Likaså kan jag uppskatta Usain Bolts skämt som blivit viralt (bara ordet viralt känns förresten komiskt just nu). Det där han, illustrerat med ett foto från OS i Peking 2008 där Bolt drar ifrån alla andra i 100-metersfinalen, förklarar att han tar social distansering på allvar.

Jag skrattade också åt skylten som hängts upp på en balkong av en kvinna i Italien när coronan plågade landet som värst och karantänen tärde på befolkningen. På skylten stod med stora handskrivna bokstäver: HUSBAND FOR SALE.

Humor är ett vapen. Rätt använd fyller den sin uppgift, men om den används fel blir människor sårade.

Eller som psykologen Elizabeth Punzi säger i en intervju med sajten Forskning & Framsteg, också i ämnet coronaskämt:

– Humor kan handla om att tappa fattningen ett tag. Vi måste få vara lediga från våra krav och släppa på hämningar ibland. Det finns något läkande i det.

Om den här texten är läkande tvivlar jag på. Den är vad den är, ett försök till skratt mitt i en svår tid. Det är upp till dig att avgöra om tycker att den är bra eller helt covidkommande.

Tack för att ni tog er tid – jag blir fortsatt glad om ni följer mig på Instagram där mitt konto heter ponnypappandaniel

Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden