Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
23 augusti 10:01

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”
Wille och Angelo, två killar som delar ett hästintresse och har roligt tillsammans.

Det pågår en konflikt inom svensk ishockey. Förra onsdagen meddelade 43 elitspelande damer att de bojkottar det landslagsläger de kallats till och heller inte tänker spela för Damkronorna i den kommande turneringen i Finland. Anledningen är damernas taskiga ekonomiska villkor. För en damspelare på elitnivå är det ofta en förlustaffär att utöva sin sport och jag förstår till fullo att och varför de nu sätter ner foten.

Att vara tjej och spela hockey kräver tuffhet och mod. Mod att stå emot inpyrd machojargong, tuffhet att trotsa den medeltida föreställningen att ”hockey, det är väl ingenting för tjejer” kombinerat med en inre motor som hela tiden driver dig framåt.

Jag tänker på de tjej- och damhockeyspelare jag intervjuat genom åren. För dem har det funnits någonting som står över allt ovanstående, någonting som kan kokas ner till det viktigaste av allt: att ty sig till varandra, hämta kraft hos någon som befinner sig i samma situation.

För ett extremt fåtal tjejer slutar karriären så högt upp som i ett landslag men den börjar nästan alltid i en tomhet, som ensam tjej i ett pojklag, i en unken städskrubb eller liknande medan grabbarna tjoar och stojar i omklädningsrummet intill. Att då, i det utsatta läget, bara kunna ty sig till EN enda av samma kön och med samma intresse är guld värt för många unga hockeytjejer. Ensam kan vara stark men två är starkare än en.

Inom ridsporten är det likadant, fast tvärtom och ändå inte. Alla, oavsett kön, behandlas lika på landslagsnivå tack vare ridsportens magnifika unisexupplägg där var och en – man som kvinna – tävlar på exakt samma villkor.

Men inte heller här börjar man i landslaget utan oftast i den lilla lokala klubben. Som kille är man oftast helt ensam, som Angelo alltid varit i Theleborgs Ryttarsällskap där han och LillyBelle gått på ridskola under flera år nu.

Han är helt ensam kille men långt ifrån unik. Ni som följt den här bloggen vet att även Angelo fått kämpa mot sådant ingen ska behöva kämpa mot; mot föreställningen att ”ridning är en tjejsport”, att ”det är töntigt att vara kille och rida” och andra korkade kommentarer, uttalade av andra killar som helt saknar kunskap om hur stenhård och tuff ridsporten är.

Som tur är har Angelo ingenting emot att vara ensam kille, men han tar illa vid sig av korkade kommentarer. Jag vet att han ser upp till Albin, en 15-årig kille som rider för Växjöortens Fältrittklubb, den klubb barnen också tävlar för. Jag vet också hur otroligt mycket han uppskattar sina vänner Casper och Theo, killar i hans ålder som också tävlar för Växjöorten. Så fort de träffas i samband med någon tävling knyter de osynliga band mellan sig. De tyr sig till varandra, tankar kraft av varandra, känner samhörigheten killar emellan på exakt samma sätt som tjejhockeyspelaren som äntligen kan dela yta och rum med en annan tjej.

Killar behöver killar att se upp till och ty sig till i snett könsfördelade sporter precis som tjejerna i hockeyn. Så är det bara. Och mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en vecka med en underbar liten solskenshistoria som pricken över i:et.

För en tid sedan upptäckte nämligen Malin att hon fått ett direktmeddelande i sin Instagram-app. Meddelandet var från Amanda, som skrev följande:

”Min son Wille ser mycket upp till din son Angelo inom hoppning/ridning och följer er här på Instagram och har hört ridtränare Emma prata gott om dina barn. Wille vill gärna se när Angelo ska rida på Karl Oskar Cup och eftersom jag inte är helt insatt undrar jag vilken tid han ska tävla. Ha det så gott!”

Wow! Bara vetskapen om att vara någons förebild fick Angelo att skina upp och känna sig stolt.

Meddelandet upptäcktes tyvärr för sent för att Wille skulle kunna komma och titta på när Angelo tävlade, men Malin och Amanda styrde snabbt upp en dag då Wille skulle komma ut till oss och hälsa på.

Så kommer söndagen. En bil svänger in på uppfarten, dörrarna öppnas och Amanda och Wille kommer ut. Till en början är Wille så blyg som varje normal sexåring är när han träffar en normal nioåring för första gången. Men sedan pratar de lite, borstar Tindra tillsammans, gör henne fin och redo för ett ridpass. Med sig har Wille ett antal frågor som jag misstänker att Amanda skrivit ner och som Wille nu vill ställa till Angelo.

Hur många gånger har du ramlat av?

Hur gjorde du för att lära dig galoppera?

Har du slagit dig någon gång?

Angelo svarar. Sakta men säkert slappnar Wille av, blygheten börjar avta och snart sitter han i Tindras sadel och beger sig ut på tur tillsammans med Angelo på Tango och LillyBelle på Erika, i närvaro av Malin och Amanda.

De är borta länge. Kommer sedan tillbaka och avverkar ett pass på ridbanan i lugnt tempo. Wille älskar hästar, har en egen shettis hemma och är riktigt duktig på Tindra. Det syns tydligt att han är nöjd. Angelo har förstått sin roll, pratar och uppmuntrar Wille och jag ser att de två trivs ihop.

47wille2
Klart att man gör V-tecknet när man får rida på varsin ponny.
47wille3
Grabbarna Grus på grus.

När vi sedan går in i huset har Wille helt kastat bort blygheten. Nu släpper han loss för fullt, busar med Angelo och LillyBelle och det blir en lång och härligt intensiv eftermiddag med saft, kakor och tårta.

Amanda och Wille tackar för sig och senare skriver Amanda till Malin vad Wille sagt, på kvällen strax före det att ögonlocken sluts, om sitt besök hos Angelo och LillyBelle.

”Det var den bästa dagen i hela världen”.

190823 Ponnypappan 47wille4
Amanda, Wille, Malin, Angelo och LillyBelle rider ut på tur med Tindra, Tango och Erika.

Tack för att ni tog er tid – var snälla mot varandra och tänk på hur lite som krävs för att göra en annan människa lite gladare. Jag träffas gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel och vill ni veta vad Angelo och LillyBelle har för sig hittar du dem på teamenestubbe.

190823 Ponnypappan 47wille5
Wille är nyfiken, bland annat på hur många gånger Angelo ramlat av sin häst och hur han lärt sig galoppera.

 

Ponnypappan
16 augusti 09:30

Ett fruset ögonblick av sommar

Ett fruset ögonblick av sommar
Barnen gjorde det - de vågade och de klarade det. Framgångarna vid Karl Oskar Cup i Växjö överglänser nu allt annat i hästväg för Angelo och LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Den finns kvar. Känslan i bröstet. Den varma, sköna. Känslan av kärlek, känslan av lättnad, känslan av att ha upplevt någonting du länge gått omkring och både fasat över och hoppats på. Någonting som sedan visar sig överträffa allt som funnits på önskelistan. Men framför allt, den kanske skönaste känslan av alla för en förälder: att se sina barn till brädden fyllda av ett lyckorus.

Angelo och LillyBelle hade redan innan föregående helg fått uppleva mycket roligt under sina nio- och sjuåriga hästliv.

De har besökt Gothenburg Horse Show, nyfiket utforskat Elmia och storögt varit på sin första Falsterbovecka.

Men nu finns en ny och överlägsna etta på deras gemensamma topplista: Karl Oskar Cup i Växjö, ponnytävlingen som inramas av den oglamorösa Värendsvallens gamla regngrå betong.

190816_ponnypappan_vallen
En oglamorös före detta guldarena för Östers IF i fotboll. Den är numera barnens favoritplats på jorden. Foto: Daniel Enestubbe

Här, på Östers IF:s forna fyrfaldiga SM-guldarena i fotboll, fick Angelo och LillyBelle uppleva sina tre dittills bästa dagar i livet och som sagt: jag känner ännu värmen av de färska minnena i mitt eget bröst.

Förra veckan skrev jag om tävlingsinstinktens kamp mot nervositeten.

Och oj vad nervösa vi var.

Alldeles fruktansvärt hemskt nervösa.

All träning som lagts ner – skulle den ge resultat? Eller skulle Tindra tvärstanna vid första hindret och gå hem? Skulle LillyBelle och Tango kunna hantera en tävling efter bara två ridveckor tillsammans?

Dagen före cupstarten röjde barnen runt som två sprattelgubbar. Malin hade nära till tårarna och jag erfor en olustkänsla i kroppen som bara äkta nervositet kan orsaka. Mitt i detta kollektiva inre kaos nåddes jag av ett ögonblicks klarsyn och kastade fram en av mina bästa idéer på länge.
– Åk ner till Värendsvallen. Ta en titt på arenan så ser ni att det inte är så farligt. Ni kan till och med kika på hindren. Det är fullt tillåtet, sa jag.

Malin och barnen behövde inte ens någon betänketid. Genast kastade de sig in i bilen, åkte ner, bekantade sig med området och kom tillbaka med ett nyvunnet lugn.
– Det såg inte alls farligt ut, konstaterade Malin.

190816_ponnypappan_priser
Tre rosetter och fyra plaketter. Karl Oskar Cup slår ut allt Angelo och LillyBelle hittills varit med om i sina unga hästliv. Foto: Daniel Enestubbe

De vann så klart inga cuper, Angelo och LillyBelle. De vann mycket mer än så. Symbolvärdet i de tre vackra rosetter och de fyra guldförgyllda plakett-hästskor Angelo och LillyBelle erövrade går nämligen inte att uppskatta.

De v-å-g-a-d-e.

Och när jag säger att de vågade menar jag det verkligen.

För vad händer under framridningen med LillyBelle och Tango? Jo, hästen blir stressad, rycker till, LillyBelle kastas av. Tango skenar iväg, hittar en glugg i staketet, drar iväg ut på asfalten, ut på den tungt trafikerade Hejaregatan.

Se den scenen framför er.

Katastrofen lurar, bara hundratalet meter bort.

Förtvivlad, förkrossad och kanske rentav chockad ser LillyBelle sedan hur någon hjälte till hästmänniska lyckas fånga in Tango.

Ge upp?

Åka hem?

Knappast.

190816_ponnypappan_lillyhopp
LillyBelle och Tango under sin allra första riktiga tävling tillsammans. Foto: Daniel Enestubbe

Inte min LillyBelle. Hon må vara tävlingarnas kanske yngsta ryttare men hon råkar också vara en av dess tuffaste.

Här ger vi inte upp. Upp i sadeln, in på banan och sedan levererar flugviktaren LillyBelle en komisk repris av det ljudliga genrepet i Braås som kunde ses och inte minst höras här förra veckan.

Och så här såg det ut nu:

Efter målgång kommer en glädjetår, sedan spricker hennes ansikte upp i ett enda leende. Lyckan jag känner tangerar den när LillyBelle kom till världen en stormnatt för snart åtta år sedan. Vi var nära att förlora henne, men hon kämpade, tog sig tillbaka, envis redan då. Nu är hon nära att förlora en häst, men han kommer tillbaka oskadd och belönar henne med först en nolla, sedan olydnad på sista hindret och slutligen en tapper insats i halkan under lördagens morgonskyfall där de utesluts (tredje olydnaden snöpligt nog på sista hindret).

190816_ponnypappan_lillyglad
Felfri i debuten! LillyBelle har övervunnit chocken från framridningen och svarar för en perfekt ritt. Foto: Daniel Enestubbe

För Angelo var det minst lika känslosamt. För honom och Tindra innebar Karl Oskar Cup 2019 slutet för deras gemensamma tävlande. Det har varit en tuff tid, där Angelo förbannat det faktum att han växer så det knakar medan Tindra står still på sina 99 centimeter. Han är absolut inte för tung, men han han håller oåterkalleligt på att växa ifrån sin älskade ponny. Därför bestämde vi oss för att Karl Oskar skulle bli avskedsföreställningen.

Även Angelo vågade.

Vågade vara bestämd.

Vågade trotsa nervositeten.

Vågade hålla Tindra lugn.

190816_ponnypappan_angelo
Koncentrerad och lugn. Angelo har rätt fokus strax före sin debut i Karl Oskar Cup, och Tindra tackar och tar emot. Foto: Daniel Enestubbe

Och som de red. Så vackert, så stilfullt, så lagom snabbt, så…felfritt. Två nollor blev det nämligen i fredagens två klasser och att träning ger resultat var detta ett vattentätt bevis för. Hade tävlingarna varit för två veckor sedan hade Tindra vägrat, Angelo gråtit och hans djupa innerliga glädje varit utbytt mot någonting annat.

Nu såg det istället ut så här:

Nu fick de inte ett utan två resultat. Två nollor. De klarade första hindret, som var vårt eget uppsatta mål, och mycket mer än så. Samma sak för LillyBelle. Därför tog båda lördagens regniga nederlag med fattning, ja, LillyBelle till och med kramade om och berömde Tango för att han varit så duktig.

Därefter gick de runt på området likt två inhyrda maskotar i stort sett nonstop fram till sen söndagseftermiddag – gladare och nöjdare än någonsin.

Livet utgörs av fångade ögonblick.

Det frusna ögonblick när Angelo och LillyBelle går hand i hand på den asfalterade backen upp mot framridningsbanan och ivrigt, stolt och glatt pratar om sina fina hästars insatser – det ögonblicket fångar jag och ramar in i min själ.

Det är sommaren 2019 för mig.

Tack för att ni tog er tid! Jag ses gärna på Instagram där ni hittar mig som ponnypappandaniel

Ponnypappan
9 augusti 12:46

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Nervositet.
Alla har vi känt den.
Alla kan vi relatera till ordet.
Alla har vi tvingats öppna det paket av press, stress och obehag i varierande former som ordet nervositet förpackas i. Att vara nervös är ett naturligt mänskligt tillstånd som oftast inte försvinner av sig själv utan måste hanteras.

Det som är påfrestande med att vandra längs nervositetens väg är att där vägen tar slut finns det två dörrar; en glädjens och lättnadens dörr och en besvikelsens och orons dörr. Problemet är att du bara kan passera en av dörrarna. Att inte på förhand veta vilken av dörrarna som står öppen vid vägens slut – det är det som är själva nervositeten.

När den här texten publiceras vet vi hur det gått. Vet hur Angelo och LillyBelle hanterat den enorma press och stress det innebär att rida sin första riktigt stora tävling. När den här texten publiceras pågår nämligen Karl Oskar Cup för fullt här i Växjö. Karl Oskar Cup – barnens enda och största mål under denna sin första säsong som tävlingsryttare.

Nervositeten har varit påtaglig, helt omöjlig att undvika. Allt är fortfarande så nytt, stort och okänt och det som är nytt, stort och okänt gör att nervositetens strängar slås an och spelar sina jobbiga ackord.

Som tur är tror jag att vi vuxna är de i vår familj som känt störst nervositet. Malins nattsömn har varit störd senaste veckan och trots att jag själv gjort mitt bästa för att skapa lugn och försäkra att allt nog kommer att gå bra har jag känt nervositeten stegras inom mig.

Barnen har däremot räknat ner dagarna med glädje. Visst kommer de att ha fjärilar i magen när de rider in på Värendsvallens enorma gräsmatta men de har haft roligt längs vägen. Tillsammans har vi gjort allt vi kunnat för att göra Karl Oskar-debuten så mild och behaglig som möjligt. Vi har fortsatt att följa vårt träningsschema till punkt och pricka. Vi har stött på problem längs vägen och kämpat med näbbar och klor för att försöka lösa dem. Ändå finns den där, nervositeten.

Men nervositeten har en stark motståndare i tävlingsinstinkten.
Tävlingsinstinkten.

Vissa gnäller på den. Kan inte förstå att det finns människor som älskar att tävla och vill vinna till varje pris. Men den som gnäller på tävlingsinstinkten har inte förstått att den är en medfödd mänsklig kraft. Utan människans inneboende tävlingsinstinkt hade vi förmodligen inte ens existerat nu. Det moderna samhälle vi ser i dag är ingenting annat än ett resultat av årtusenden av utveckling, sprungna ur människans förmåga att vilja tävla mot sig själv och gå från någonting bra till att skapa någonting bättre. Uppfinna hjulet, elektriciteten, datortekniken, vacciner och antibiotika – allt har handlat om en lust till att tävla.

Och att tävlingsinstinkten är själva anledningen till att mina barn över huvud taget ställer sig på startlinjen – det gör att delar av nervositeten kan motas bort. Sedan gäller det att lägga ribban på rätt höjd, både i tävlingen och inne i huvudet. En nioåring som Angelo har en tendens att sväva iväg när han får frågan vad han hoppas på. Direkt börjar han snacka om cupfinaler, segertäcken, plaketter och ärevarv när jag frågar vad han vill uppnå i Karl Oskar Cup.
– Men du, om du siktar så högt, hur går det gå om det inte blir som du vill? frågar jag.

Det har Angelo inte tänkt på.
– Vore det inte bättre om du siktade på någonting annat, som att till exempel klara första hindret? Ta ett hinder i taget?
Angelo håller med och vi enas om ett enda mål: klara första hindret. Resten är bonus för Angelo och Tindra. En rimlig målsättning.

LillyBelle ska rida Tango. Hon har haft det tuffare i sin uppladdning än Angelo. Eftersom vi haft Tango under en så pass kort tid har vi i ärlighetens namn varit på väg att stryka ekipaget från tävlingen. När vi för en vecka sedan genrepade med en pay & jump i Braås ställdes allt på sin spets. Vi lindade heller inte in budskapet utan förklarade för LillyBelle att fungerar det inte i dag måste vi lämna återbud till Karl Oskar.

Att viljan och tävlingsinstinkten hos den här lilla sjuåringen nästan saknar gränser har jag vetat ett bra tag nu. Ändå blir jag förvånad över LillyBelles totala fokus när hon och Tango kommer in på banan. Utan att hon är medveten om det får hon folk runt hela anläggningen att skratta när hon låter sina små tävlingstankar bli till ord och högröstat coachar sig själv och sin häst över alla hinder.

Titta här, men framför allt: lyssna!

1angelo
Angelo. Nervös och tävlingssugen.
2lilly
LillyBelle. Nervös och tankfull.
3hopp
LillyBelle och Tango genrepar.
4lättad
Angelo kramar om Tindra efter sista passet.
5glad
Att vara lite tokigt glad kan behövas för att hantera tävlingsnerverna.

Med en sådan tävlingsinstinkt kan vi inte hålla LillyBelle borta från tävlingsarenorna. Vi får leva med vår egen nervositet och hoppas på det bästa. Sanningens ögonblick är här.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med oss på Instagram om du vill veta hur det gått för Angelo och LillyBelle i sin första stora tävling. Jag heter ponnypappandaniel och barnens konto heter teamenestubbe.

 

Ponnypappan
2 augusti 11:54

Vem vet vad Tove kan hitta på?

Vem vet vad Tove kan hitta på?
Tove och Peggy med segertäcke under Börjes Cup tidigare i sommar. Nu är Tove anlitad för att avsevärt svårare uppdrag än så.

Efter fyra veckors semester med lugn och ro, med Falsterbo, Danmark, torskfiske och Öland, har jag kastats tillbaka rakt in i Smålandspostens hetluft. Det är fotbollskris i Växjö med två lag, Öster och Växjö DFF, som båda kämpar för sin överlevnad i respektive tabell, det är tränare som får sparken, panikvärvningar görs i sista stund samtidigt som hockeylagen återsamlats och till och med gått på is.

Jag gillar nyhetspulsen, har alltid gjort. Men det faktum att jag åter är i tjänst ger mig små, nästan obefintliga, möjligheter att påverka vad som sker här hemma på gården. Det sker nämligen en hel del saker bakom min rygg som känns aningen obehagliga, mot bakgrund av ett tidigare inlägg här på bloggen som fortsätter att förfölja mig.

Att viska är fult. Den som viskar i någon annans öra än ditt eget medan du själv ser det hända viskar någonting ofördelaktigt om dig. Så är det bara. Och det har viskats, tisslats och tasslats en hel del den senaste tiden. Det handlar om Teeny Weeny. TW. Matvraket till B-ponny jag dömt ut som potentiell tävlingshäst och i ett aningslöst ögonblick utlovade Malin och barnen ”vad som helst” den dag TW mot all förmodan skulle gå felfritt i en lokal tävling. Efter att Malin utnyttjat mitt utsträckta lillfinger och växlat in det mot en Maldivernaresa har munterheten och nyfikenheten varit stor bland er läsare.

Hur går det för TW? har varit en återkommande fråga på sociala medier, följt av en skrattande emoji.

44lillybelle
LillyBelle Enestubbe, en av hjärnorna bakom Projekt TW.

Barnen har till sin oförställda skadeglädje snabbt räknat ut vad som ligger i potten och går flinande runt och mumlar ”Projekt TW” tillräckligt högt för att jag ska höra det.
Jag menade inte allvar med mitt löfte, sa det bara som en kul grej. Att Malin och barnen definitivt menar allvar med Projekt TW är däremot tydligt, sett till de massiva åtgärder de redan satt in.

Flera gånger i veckan ser jag LillyBelle strängt kämpa med det tjuriga och lata djuret på ridbanan och ibland ser det faktiskt skrämmande normalt ut.

44veterinär
Syftet med det här veterinärbesöket var smått ondskefullt.

I måndags stod plötsligt en röd bil från Distriktsveterinärerna parkerad utanför stallet. Ingenting konstigt med det, tänkte jag. Veterinärbesök är ganska vanliga. Men när Malin sedan glatt går förbi mig och viftar med ett dokument förstår jag vart vi är på väg.
– Vaccinationsintyg för TW, skrattar hon.
Vaccinationsintyg. Ett steg närmare tävlingsarenan för TW. Ett steg närmare förintelsen av min plånbok.

Men samtidigt: vad är ett vaccinationsintyg? Bara ett papper, ingenting annat. Det är knappast papperet som ska tävla, utan en häst som senast i tisdags såg ut så här två minuter efter att vi tvättat hennes päls bländande vit.

44twsmutsig
En sådan häst, en häst som delar samtliga Min Häst-Mulles egenskaper, kan väl knappast tvinga mig att dega upp till en Maldivernaresa?

Men så passerar ytterligare en dag. Innan jag kastar mig in i duschen för att hinna göra mig i ordning för eftermiddagens arbetspass ser jag att transporten är framkörd. När jag kommer ut ur duschen är transporten borta.
Tre hästar går i hagen.
En saknas.
Gissa vilken.

Snart står det klart att kommandosoldaterna Malin, Angelo och LillyBelle inlett ett nytt hotfullt och strategiskt viktigt uppdrag i Projekt TW. Hon ska träna någonstans, så mycket förstår jag, men var? Kanske tränas av någon, men av vem? Snart får jag svaret.

Den som anlitats för detta mission impossible är ingen småhandlare i branschen utan en av de ledande experterna på små hästar. Tove Modig. Barnens kompis. Tove, som kan rida felfritt med förbundna ögon i lägre klasser. TW ska specialtränas av Tove.

Det är ett diaboliskt skickligt drag av mina tre familjeantagonister.

Visst, TW må vara ett hopplöst fall men vem vet vad Tove kan hitta på?
Sakta känner jag den första spiken slås in i min egen kista.

Tack för att ni tog er tid – jag lovar att uppdatera er om det spända läge som råder. Tills dess får ni gärna följa och interagera med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
26 juli 11:07

Den enda omvägen till Karl Oskar

Den enda omvägen till Karl Oskar
Malin instruerar under ett av de ”tråkiga” passen. Foto: Daniel Enestubbe

Oavsett om du är ung eller gammal, stor eller liten, oavsett hur mycket eller lite talang du utrustats med eller hur länge du hållit på med det just du gillar inom idrotten finns det naturlagar som du aldrig kan sätta dig upp mot.

Lagar du måste lyda och följa.

Idrottens naturlagar gäller lika för alla och den första, största och viktigaste naturlagen i idrottens osynliga regelverk är denna:

Det finns inga genvägar.
Inga.
Genvägar.

Varför skulle annars hockeyspelarna frivilligt gå på is nu när vi skriver juli och värmebölja?

Varför skulle annars fotbollsspelarna köra stenhårda träningspass i minus tolv grader i januari?

Jo, därför att det inte finns några genvägar till mål som innefattar prestation, tävling och resultat.

Det finns bara Den Enda Omvägen.
Varför vann Björn Borg fem raka Wimbledontitlar?
Varför vann Ingemar Stenmark 86 världscupsegrar?
De tog Den Enda Omvägen.

Denna enda väg mot målen, stora som små, består av träning, träning och ännu mer träning.

Den som tränar mest vinner kanske inte alltid mest, men den som tränar mest är den som är mest förberedd när det väl kommer till tävling.

Och att komma rätt förberedd till en tävling är viktigare än tävlandet som sådant.

Detta har vi funderat en del kring under den senaste veckan i vår familj. Vi har låtit barnen helt själva välja vad de vill med sitt hästintresse, inte försökt påverka dem i någon riktning, bara önskat att de ska ha roligt och sett dem ha det.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. All träning är inte superkul men all träning är bra.

Vill de bara ta hand om sina älskade ponnyer, rida ut på en tur i skogen då och då och kanske testa några hinder på hoppbanan får de göra det. För detta behövs ingen omväg. Då är det en hobbyverksamhet, något man gör när man känner för det och något som inte har speciellt mycket med vare sig prestation eller tävling att göra.

Men nu har både Angelo och LillyBelle tidigt visat ett brinnande intresse för att tävla, hänga upp rosetter i sina rum och att se mig skruva fast plaketter på boxdörrarna. För att lyckas med det finns det bara en sak att göra. Att ge sig ut på Den Enda Omvägen.

190726_ponnypappan_43sur
Humöret går upp och ner för Angelo när vi går in i fas 2. Ena stunden är han sur… Foto: Daniel Enestubbe
190726_ponnypappan_43glad
…för att sedan bli glad igen. Foto: Daniel Enestubbe

Allt är nytt för oss. När jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen i oktober hade inget av våra barn ställt upp i en enda riktig tävling. Men eftersom de oupphörligt tjatade om att tävla satte vi upp ett mål inför sommaren. Målet var att Angelo och LillyBelle ska komma till start i Karl Oskar Cup i Växjö i augusti. Ingenting annat. Att de sedan tjuvstartat längs vägen dit och kommit igång med sitt tävlande på flera cylindrar är en annan sak. Men deras enda mål för denna vår första säsong är och förblir Karl Oskar Cup.

190726_ponnypappan_43lagt
Vi varvar de nästan löjligt låga hindren… Foto: Daniel Enestubbe
190726_ponnypappan_43hopp
…med att prova på lite högre inför den stora tävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Efter att både Angelo och LillyBelle fått smaka njutningen av att rida nollrundor på låga höjder med sina A- och B-ponnyer har de nu kommit in i fas två. Den lite svårare fasen. Fasen där hästarna, särskilt Tindra, inte lyder, där det slarvas med framridningar och där tårarna är betydligt fler än rosetterna.

Så, förra veckan fattade jag och Malin ett beslut: det är dags att ta Den Enda Omvägen. Dags att träna, dags att nöta, dags att försöka ge barnen en så bra förberedelse som möjligt inför det som snart väntar. Hittills har Tindra behandlats ungefär som en sällskapshund. Fått göra som hon vill, gullats med nästan in absurdum och givits chansen att bestämma själv vad hon vill göra. Nu handlar det om att ta tillbaka kontrollen, i stort som smått, och kommandot över hästarna.

Att rida terrängbana tillhör den roligare delen av träningen för både hästar och ryttare.

Ena dagen varvas därför trav och galopp i långa ridpass i skogen. Nästa dag ställer vi upp bommar på mark hemma på banan i syfte att stärka muskulaturen för att hoppa högre när det väl är dags.

Här ser jag redan hur barnen suger åt sig information. Sakta men säkert spjälkas slarvet bort och ersätts av fokus. Tredje dagen åker vi iväg till en större anläggning och lägger upp hindren på de höjder som väntar i Karl Oskar. Tårarna när Tindra viker av från oxern ersätts av ett leende när Angelo äntligen får till det. Nästa dag: en stärkande tur i naturen med ett extremt uppskattat badstopp för Tindra och Erika.

190726_ponnypappan_43angen
En lugn tur ute i naturen som omväxling. Foto: Daniel Enestubbe

Därefter: lugnt, nästan löjligt lågt tempo. Träna på att ha tråkigt och göra saker rätt. Jag sitter ner på en vit bänk och ömsom studerar, ömsom fotograferar när Malin går tillbaka till grunderna, till det långsamma, till bommar på mark och till hinder nästan utan höjd.
– Känns det som att hindren är fånigt låga? frågar hon.
– Jaaaa, säger barnen i korus och liksom väntar på att banan ska göras svårare.
– Ska man hoppa höga hinder varje dag? undrar Malin sedan.

Paus. Två små tänkande hjärnor. Sedan två polletter som ramlar ner:
– Naeee.

Så fortsätter det. Jag hör kommandona.
– Det går får fort, Lilly!
– Inte luta dig framåt, Angelo!
– Du ska inte rusa utan ha kontroll ut i hörnen.
– Rid mitt på bara!
– Sakta av till skritt och klappa om honom. Bra!

190726_ponnypappan_43bad
Paus i Bergundasjön vid godkänd hästbadplats. Tindra och Erika kan knappt tro att det är sant. Foto: Daniel Enestubbe

Det är ett petigt träningspass jag ser, men ett väldigt bra pass. Den Enda Omvägen är fylld av petigheter och är en mix av grundernas nötning och tävlingens tempofokus. Den är inte alltid rolig att vandra på, men nu har vi begett oss in på den och känner att ridning handlar om teamwork. Och just nu tillåter vi oss att göra ett avsteg från Den Enda Omvägen och tar genvägen till kvalitativ semester. Medan hästarna vilar hemma i hagen njuter vi av två härliga dagar på Öland.

Tack för att ni tog er tid, fortsätt att njuta av den nya härliga värmeböljan och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

190726_ponnypappan_43oland
Efter en tuff träningsvecka unnar vi oss ett avsteg från Den Enda Omvägen och drar till Öland. Foto: Daniel Enestubbe
Ponnypappan
19 juli 12:24

Ponnypappan: Gult kort till oss vuxna

Ponnypappan: Gult kort till oss vuxna
Braås – mindre än Falsterbo men mysigt, trevligt och spännande.

Just nu är sommaren inne i sitt mest magiska skede. Skedet där man glömt bort att man har ett jobb man snart ska gå till, där tråkiga rutiner inte längre existerar och där i princip allt som står på agendan har en positiv laddning.

Min lättfrusna fru håller inte med men jag tycker att sommaren 2019 slår ut sommaren 2018. Den går att hantera, lagren av Resorb är inte slutsålda i matbutikerna och bordsfläktar och portabel luftkonditionering inte längre lika sällsynta som lodjur hos elektronikkedjorna. Vädret är klassiskt juli; varmt men sällan för varmt, lagom svalt ibland, med välgörande små skvättar av regn som ändå inte riskerar att överbelasta resesajternas servrar.

Allt är normalt och när allt är normalt fungerar vi människor som bäst eftersom normalt är vår mentala defaultinställning.

När jag kastar en blick in i hagen ser jag också bara tecken på att allt är perfekt.

Vår nya häst, Angelos B-ponny Tango, har stortrivts från dag ett. På fem minuter blev han blixtförälskad i LillyBelles Erika och har sedan dess inte frivilligt vikit en tum från hennes sida.

 

Flockledaren Tindra håller sig lugn och fin och det bästa av allt: Teeny Weeny, ”TW”, har lagt på sig ett antal kilon efter idogt betande. Hästen som barnen, med min plånboks hjälp, hoppas ska ta dem på en lyxig utlandssemester (se tidigare blogginlägg) vid felfri ritt i lokal tävling bedömer jag i dagsläget ha ungefär samma utsikter som en mjukglass chans i en masugn.

Perfekt är ordet.

Något som däremot skaver lite är ett riktigt dåligt vuxensamvete och det gäller för både mig och Malin. Vi har under de senaste månaderna anmärkt en del på Angelos ridning på tävlingsbanan. Under sina senaste lokala tävlingar såväl som pay and jumps har han nämligen haft en benägenhet att välja fågelvägen när han i högtalarna hört orden ”Angelo, varsågod och rid!”. Alltså närmaste ridväg fram till första hindret, med följden att tempot blivit alldeles för lågt och att han därför antingen tappat rytmen eller fått Tindra att vägra ut sig direkt.

– Du har jättelång tid på dig att börja rida, har vi förklarat och i vår enfald trott att Angelo förstått vad vi menar.

När proceduren upprepades ännu en gång för ett par veckor påtalade vi det för honom. Då visade det sig att Angelo alls inte förstått reglerna. Han har hela tiden trott att tidtagningen STARTAR i det ögonblick hans namn ropas upp och när detta går upp för mig känner jag en rodnad av skam i kroppen. Varför har vi inte förklarat det på ett enklare sätt? Det är alltför lätt för en vuxen att ta någonting som är svårt för en nioåring för givet. Gult kort till oss vuxna, men samtidigt skönt att få svar på ett problem som vore ett ickeproblem om vi bara varit lite tydligare.

Det är tvära kast i ridsportens värld.

Förra veckans flashiga och internationella Falsterbo Horse Show med nio miljoner kronor i prispotten bytte vi igår mot lilla Braås Ponny- och Ridklubb mitt ute i ingenstans i de småländska skogarna.

Vi bytte mäktigt mot mysigt, storslaget mot enkelt, prispengar mot ära och Grand Prix mot P&J.

Men ändå: samma sport, samma sköna känsla, samma regler och samma nervositet.

Nu skulle Angelo och Tango i sitt första egentliga framträdande tillsammans som ”äkta” ekipage få visa vad de kunde. LillyBelle fick till sin stora glädje åter låna Peggy av Tove och båda barnen anmäldes till 40- och 50-hoppning.

42angelo
Angelo och Tango i sin debut som äkta ekipage.
42lilly
Envisa LillyBelle och envisa Peggy – en bra kombo.

Hade Angelo kommit över tidsskräcken eller skulle vi vuxna även drabbas av varsitt rött kort och bli mentalt uteslutna från allt vad hästsport heter för evig tid?

Det var frågan.

Svaret: vi får, tills vidare, stå kvar på gult.

Angelo har visserligen en ganska kort startsträcka i första hoppningen men förklarar efteråt att det var medvetet, att han kände sig så säker på att snabbt få upp lagom tempo att han valde en kortare sträcka. De rider felfritt, med ett extra pluspoäng till Angelo. När Tango plötsligt, mellan sexan och sjuan, vill dra åt ett annat hinder, parerar Angelo snyggt, gör en snabb volt och kommer perfekt på sjuan.

Peggy är tuff, svår att få igång och kräver kilovis med envishet i sadeln för att lyda. LillyBelle är lika tuff som Peggy, uppfyller med råge kraven på envishet och ger sig inte förrän de båda tagit sig över alla hinder.

Två väldigt bra ritter följs efter hinderhöjningen av två ännu bättre. Angelo och Tango känns harmoniska tillsammans och LillyBelle och Peggy gör varken sig själva eller någon annan besviken.

Kolla!


Angelo och Tango.
LillyBelle och Peggy.

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fortsatt perfekt juli och hoppas att vi ses på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
12 juli 08:56

Härligt härligt men farligt farligt

Härligt härligt men farligt farligt
Ponnypannan har varit på sin första Falsterbo Horse Show.

Det finns situationer och fenomen där du både kan vara i en liten grupp lika väl som mitt i en stor folkmassa och ändå uppleva äkta glädje.

Ta badstranden som ett exempel.

Den kan vara charmigt när allt bara sjuder av härligt semesterliv, där vi människor är som myrorna i och kring en myrstack. Vi trängs, men vi gör det för att vi vill trängas, för att det finns något livfullt och givande i det.

Men det kan vara precis lika skönt, ja rentav betydligt skönare, att stå ensam på den där stranden, förutsatt att vädret är någorlunda okej. Det gör vi denna måndag på Lommas norra sandstrand i ett Skåne vi älskar och som älskar oss tillbaka. Förutom några ivriga kitesurfare är vi – min familj, mormor Agneta, vår vän Lena och hennes döttrar Elvira och Kajsa – i stort sett ensamma på den blåsiga stranden. Barnen badar, vi föräldrar pratar, ingenting stör. Livet är kort sagt härligt. Så härligt att jag kostar på mig att leka expert.

Men andra fenomen kräver mer än så för att fungera. Folkfester vore varken folkliga eller festliga om det inte var för den stora massan. Där är det vi alla, tillsammans, som skapar stämningen och känslan av liv och glädje. För trots att vi får kämpa om varje kvadratcentimeter mot andra festdeltagare denna onsdag tankar vi näring av varandra, av den höga puls vårt lilla sällskap utgör när vi är en liten den av kanske 7 000 människor på samma område. Här kräver fenomenet trängsel och fullsatta läktare för att känslan av storhet ska infinna sig.

Det är mitt första Falsterbo Horse Show och jag är helt såld.

190711 41falsterbo2
Det tog mindre än fem minuter för mig att bli helt såld på Falsterbo Horse Show.

Men innan jag fortsätter mina hyllningar av denna juvel i svensk ridsports krona tänker jag uppehålla mig vid det som ändå skaver i mig. Smolken i den enormt stora glädjebägaren. Det som gör att jag lämnar Falsterbo med en inre storm att rida ut. När vi bänkar oss på den knökfulla Falsterbobanan, lyckliga att över huvud taget fått plats, står hunting på schemat. Jag har aldrig sett hunting, vet inte ens vad det är förrän jag ser Pontus Hugosson och All of me rida ut som första ekipage. Det är en sorts mix av hoppning och fälttävlan och vad kan egentligen gå fel? Ganska mycket, visar det sig snabbt.

Först råkar en dansk ryttare ut för en oturlig kollision med sin egen häst. Han kastas av, ligger otäckt orörlig på gräsmattan och sättet han faller på säger mig att han var avsvimmad redan innan han nådde marken.

Sedan faller ett annat ekipage ute i terrängen, vilket ser ännu mer otäckt ut. Speakern lugnar oss efter en stund med att både häst och ryttare mår bra – och tävlingen går vidare. Sista startande har nummer 13 och numrets rykte om oturlighet ska dessvärre visa sig ha full täckning. En ny incident inträffar i terrängdelen och innan arrangörerna hinner stänga av storbildsskärmen hinner vi alla förstå att det inte slutat speciellt bra. Ambulansfärd i ilfart till Malmö följer och jag undrar vad det är jag just sett. Tre potentiellt mycket allvarliga incidenter på 13 starter varav en hamnar i sjukvårdens händer.

Vad är det här? Är det värt det? Hade tävlingarna fortsatt efter ekipage 13 om startfältet varit större? Inte omöjligt.

I den här tidningen läser jag timmen efter tävlingen att Pontus Hugosson är sylvasst kritisk till säkerhetstänket kring huntingtävlingen. Han känner inte alls igen sig från vanlig fälttävlan. Jag gör en stor tumme upp över hans utspel.

Jag har bevakat alla möjliga sporter i över 25 år och ingen som känner mig skulle beskriva mig som någon förbudsivrare. Tvärtom, om jag själv får svara. Men hunting – i den här formen? Lägg ner. Gör det direkt, innan något ännu värre inträffar. Gör om, gör rätt. Gör en annan form av bana eller lägg ner helt. Vad som än händer härnäst: prata om det, väck debatt, sopa ingenting under mattan. Jag må vara tämligen okunnig om ridsport men en sak vet jag när det gäller andra sporter: de tar säkerheten på enormt stort allvar. Den här enskilda tävlingen var ett enda stort arrangörsfiasko vad säkerheten beträffar.

I övrigt, kära Falsterbo: ingen skugga, bara beröm över er enastående genomtänkta hästfestvecka. Det tog mig mindre än fem minuter att förstå varför 60 000 åskådare vallfärdar hit varje år. Allt ligger inom armlängds avstånd, sidoaktiviteterna för barn slår ut allt jag tidigare sett och ni vet säkert detta men jag säger det ändå: ni har idrottssveriges utan tvekan bästa matutbud (och ni ska ha klart för er att jag vet vad jag talar om).

190711 41barn
Angelo, LillyBelle, Elvira och Kajsa älskar Falsterbo.

Apropå sidoaktiviteter hade jag – bara en sån sak – förmånen att visa upp mina helt dolda jockeytalanger.

 

Det jag gillar allra bäst i en högteknologisk tid som denna, då stillasittandet och plattsurfandet hotar vår vällevnad och fysiska status, är två underbara ord en show som den i Falsterbo ympar in i våra barn: kreativiteten och inspirationen.

Första kvällen i vårt lantligt trivsamma B&B i Lomma försvinner plötsligt barnen. Under en timmes tid hör vi inte ett knyst. Sedan knackar de på, kallar ut oss och bjuder på dressyrshow med sina käpphästar, inspirerade av vad de sett tidigare på dagen.

 

View this post on Instagram

Kvällsunderhållning👏👏

A post shared by Angelo & LillyBelle Enestubbe (@teamenestubbe) on

Dag två försvinner barnen återigen. Den här gången är käpphästarna desamma men dressyren utbytt mot hoppning.

Så: ett stort fett tack vill jag rikta till dig Falsterbo Horse Show – och jag lovar dig att vi alla kommer tillbaka redan nästa år. Men pudla och gör om huntingen, okej?

190711 41andrebrandt
Angelo, LillyBelle, Elvira och Kajsa älskar Falsterbo.
190711 41skåne
Skåne – ändå ärligt på något sätt.
190711 41skåneglädje
Hela vårt underbara gäng saluterar den skånska trivseln och gästfriheten.

Tack för att ni tog er tid – och ni är som vanligt välkomna att se vad jag har för mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
5 juli 13:39

Det krävs två för att dansa med Tango

Det krävs två för att dansa med Tango
Efter en lång tids väntan har Angelo äntligen fått sin nya B-ponny.

Ibland stämmer det inte, vad man är gör, hur mycket man än anstränger sig och hur tålmodigt man än försöker.

Så var det i höstas.

Fyra hästar blev tre och snart kunde jakten på Den Nye Läromästaren inledas. Åtta månaders väntan och längtan är nu över.

Efter att ha provridit från Höör till Hudiksvall, färdats på räls och längs oländiga bilvägar i snöfall och hällregn och efter att barnen suttit på ett så stort antal B-ponnyer att jag omöjligt kan hålla räkningen är det äntligen över.

Och som så många gånger förr har det visat sig – ungefär som när man letar efter sina glasögon med glasögonen på – att lösningen på letandet finns betydligt närmare än man tror.

Nu står han i stallet.

Prinsen.

Tango.

Ja, han heter faktiskt Brynnebo Prince Tango om vi ska vara nogräknade. Toves Tango. Barnens nyfunna väns Tango.

Tove, som tröstade en storgråtande LillyBelle efter hennes tävlingsdebut i ett svinkallt Värnamo i vintras.

Toves Tango har nu blivit vår Tango.

Det känns fint och rätt och riktigt att det blev så.

Sedan vi fick reda på att Tango först eventuellt och sedan mer säkert skulle komma att bli till salu har han hela tiden varit en het kandidat. Angelo har haft förmånen att rida honom flertalet gånger även långt innan dess och har till och med tävlat med Tango vid ett tillfälle och fixat rosett efter en nollning.

Så här såg det ut när han fick prova Tango i våras.

Och så här fixade de rosetten tillsammans i Tingsryd:

Angelo älskar Tango.

När det nu på sluttampen stod mellan Tango och en annan ponny som provridits sa Angelo först att han gillade båda lika mycket. Men han lät inte helt övertygande när han sa det och till slut blev det ett enkelt val.

Angelo har grubblat och funderat länge, undrat hur det blir, när hästköpet ska ske, lusläst varje annons på olika sajter och pumpat oss med frågor.

Därför blir reaktionen därefter, när vi slutligen berättar att Tango är hans. Angelo börjar storgråta.

Han gråter och gråter, samma okontrollerade gråt som om han fallit ner för en hög höjd och skadat sig illa.

Så mycket betyder Tango för honom att han inte kan kontrollera känslostormen han kastats rakt in i. Det är rörande att se. Även mitt hjärta gråter av glädje när jag ser vad allt detta betyder för Angelo.

Så: nu står han här, prinsen, tillsammans med tre fyrfotatjejer som han försöker imponera på.

Angelo & Tango.

En ny liten era inleds för detta nykomponerade ekipage och jag är spänd på att se hur det går. LillyBelle kommer naturligtvis också både att rida och tävla Tango men med en Angelo som snart växer ur Tindra och en LillyBelle som fortfarande befinner sig i perfekt A-ponnylängd blir den naturliga startuppställningen Angelo/Tango och LillyBelle/Tindra.

En ny häst i stallet efter en evighetsväntan.

Min semester kunde inte ha börjat bättre.

Bonusmaterial: barnen gjorde i veckan stor succé i hagen när de överraskade hästarna med varsin isglass.

Så här såg det ut:

Och här kommer, givetvis, det superhemliga receptet:

Angelo och LillyBelles hästisar

Till två hästar:
2 tomma kakburkar i hårdplast
2 snören av grövre modell, 50-60 cm långa
2 äpplen
2 päron
2 morötter

Gör så här:
1. Fyll kakburkarna med vatten.
2. Lägg snöret på botten av burkarna, men se till att ändarna sticker ut.
3. Skär äpplen, päron och morötter i mindre bitar. Lägg bitarna i vattnet men se till att snöret hela tiden är under vatten och inte ligger på ytan.
4. In med burkarna i frysen.
5. Vänta jättejättelänge.
6. Ta ut kakburkarna.
7. Lyft ut hästisarna ur burkarna med hjälp av snörena
8. Kuta ut i hagen!
9. Servera!

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna häng med mig på Instagram som ponnypappandaniel!

Ponnypappan
28 juni 11:36

Vad katten gör när råttorna är borta

Vad katten gör när råttorna är borta
Kosta Bodas spa. Foto: Privat

Genom ordspråket har vi lärt oss att när katten är borta dansar råttorna på bordet. Det vill säga: när den som bestämmer inte längre är närvarande öppnas en helt ny och obegränsad värld för de små, som utan risk kan göra precis vad de vill.

Men vad gör egentligen katten när råttorna är borta?

Inget ordspråk finns som avslöjar svaret på den frågan.

Men om jag och Malin kan räknas till katterna och våra barn till råttorna i den här berättelsens allegori kan jag säga så här:

Katterna tar det lugnt. Katterna sover länge. Katterna passar på att arbeta effektivt. Och sist men inte minst: katterna passar på att roa sig och njuta av livet.

Sommarlovet är här och för Angelo och LillyBelle har det föregåtts av en enorm längtan. En längtan efter sommarlovet generellt men även en längtan efter någonting de räknat dagarna till under lång tid. Till lägren. Till de älskade ridlägren som drabbat dem med en närmast hypnotiserade passion.

Om du älskar någonting tillräckligt mycket – spela fotboll, handboll, gå i scouterna, klättra på bergsväggar eller vad som helst – och sedan får åka iväg på ett trivsel- och träningsläger med andra som delar ditt intresse, ja, då är du lyckligt lottad. Ett läger skapar minnen för livet, barndomens läger minns man som vuxen. Jag tänker ofta på de tennisläger jag fick åka på i min barndom. Om de äventyrliga dagarna i Gislaved tillsammans med 20 andra tennisknattar. Eller när vi under en underbar vecka i Vetlanda 1986 svingade racketar på dagarna och njöt av fotbolls-VM i Mexiko på sena kvällar och nätter; allt ackompanjerat av ständiga skratt, upptåg och skämt.

Där, i lägrens stråk av magi, har mina barn befunnit sig de senaste veckorna. Först på hemmaplan på Theleborgs Ryttarsällskap under fyra dagar, där de avstod den frivilliga övernattningen. Sedan, den här veckan, ute på landet i Uråsa där Jenny Johnsson varje år håller ett omåttligt populärt ridläger där barnen tränar och trivs tillsammans och efter mörkrets inbrott sover i stallet tillsammans med ledare. Det är mysigt, det är förväntansfullt, det händer ständigt någonting nytt. Vi har haft telefonkontakt varje dag då LillyBelle och Angelo upphetsad pratat i munnen på varandra på ett sätt som för tankarna till Piff & Puff på julafton. Vi förstår att det händer roliga saker hela tiden.

I övrigt har vi fått leta på sociala medier för att ta reda på vad våra barn hållit på med de senaste dagarna.

Och jag tycker att det vi funnit talar för sig själv.

För hur mycket läger luktar det inte om det här?

Eller en av många lärorika lektioner med massor av tips, som här:

Att vara på läger när vädret är helt perfekt och där kvicksilvret varje dag attackerar 30-gradersstrecket innebär dock att man blir svettig och supervarm. I det läget finns det få saker som passar bättre än att åka häst och vagn med badplatsen i Ingelstad som slutdestination. Den här filmen säger väl allt om stämningen ombord?

En mycket lyckad utflykt som synes:

Inte mycket att klaga på där.

Barnen har skapat minnen för livet och längtar redan efter 2020 års läger.

Men, för att specificera ursprungsfrågan en smula: vad har katterna egentligen haft för sig?

Tja, vi har kombinerat hårt arbete med stort nöje.

Jag har exempelvis genomfört den årliga ommålningen i stallet.

Viss skillnad ändå, eller vad säger ni?

39målning
Före och efter. Foto: Privat

Malin har däremot kämpat på i stark motvind. Plötsligt, när hon skulle dra loss en tuss hö från en bal, låste sig hennes pekfinger och efter två dagar med besök på akuten har det konstaterats att hon drabbats av en senskada som kan bli ganska utdragen. Men Malin kämpar på, ger sig inte i första taget trots att skadan drabbat hennes avtryckarfinger på kameran mitt i bröllopsfotografernas högsäsong.

39finger
Aj, aj, aj! Foto: Privat

Framför allt har jag och Malin passat på att njuta av ett liv i lite lägre tempo men med en desto större känsla av lyx. Kosta Boda Art Hotel har nämligen varit vår tillflykt under två dagar medan barnen samlat sina minnen för livet.

39glasbaren
Sitter man i en glasbar måste man ta ett glas. Eller hur? Foto: Privat
39kostaboda
Kosta Boda Art Hotel. Foto: Privat

Sammanfattningsvis har både katter och råttor haft en bra vecka som uppvärmning inför de tävlingar som nu följer.

Tack för att ni tog er tid även denna vecka – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!

Ponnypappan
21 juni 10:37

”Projekt TW kan stå mig dyrt”

”Projekt TW kan stå mig dyrt”
Förvånad ser jag hur TW lyder LillyBelle på hinder efter hinder. Foto: Privat

Efter en tidsperiod som känts som en eon var det i lördags äntligen dags att i åtminstone små doser stilla tävlingslystmätet.

En enkel pay & jump, fint arrangerad av barnens tränare Emma i Ingelstad blev precis vad Angelo, LillyBelle och faktiskt även jag behövde.

Uppställda hinder, en del publik på läktaren, kiosk med kaffe, tilltugg och rosetter i olika färger tillsammans med en näve spänning skapade ett trivsamt arrangemang.

Barnen och kompisen Ellie delade på två av våra hästar. För Ellies del innebar det debut i p & j-sammanhang och hon genomförde det på ett lysande sätt tillsammans med Erika, utan rivningar.

Allt borde vara frid och fröjd och är det också.

Bara en sak skaver.

Projekt TW.

Det är nämligen inte Tindra som är vår andra pay & jump-häst den här lördagen.

Det är TW.

TW är en förkortning för Teeny Weeny. När vi för snart tolv år sedan köpte Tindra som sällskap till vår dåvarande dressyrponny Nelson hade Tindra redan en liten sak i magen. En sen kväll i maj 2008 ploppade TW ut och har sedan dess varit stående inslag i det liv på landet vi lever här några kilometer söder om centrala Växjö.

TW är både en vit häst och ett svart får i samma gestalt. Hennes i särklass bästa egenskap är hungern; jag har aldrig sett en så liten häst med en så stor aptit. TW gör vad som helst för att sluka ett extra grässtrå, hon är så ivrig när man ger henne mat för hand att hon gett både mig och övriga ett stort antal ofrivilliga bett rakt i köttet. När jag, för att ta ett exempel, för en månad sedan begav mig in i hagen med en portion hö gick jag därifrån blödande med en blånagel rikare.

Lika intensivt och lustfyllt som TW agerar när det vankas mat, lika bedrövligt ointresserad och klumpig är hon när hon ställs inför uppgifter på en ridbana. Hon försöker omedelbart kasta av sig sin ryttare och fungerar inte det ställer hon sig som ett fån och glor när hon kommer fram till ett hinder. Hon travar motvilligt, gillar inte att galoppera och tycks bara vara intresserad av att stå och glo och vräka i sig mat.

Ändå är hon världens snällaste B-ponny, låg i rang och aldrig medvetet dum mot någon, vare sig människa eller häst. Men ridponny? Nej, där har vi dömt ut henne fler gånger än jag kan räkna.

Utsikterna att använda TW i tävlingssyfte är så usla att jag för ett par månader sedan gick till Malin med ett löfte.

Jag skrattade och sa:

”Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag… ja, sedan får du själv avsluta meningen”.

Malin tittade på mig, skrattade och sa direkt:

”…bjuda oss på en resa till Maldiverna”.

Jag skrattade på nytt och sa ”visst, jag lovar”.

Så säker var jag på att jag aldrig skulle behöva hålla mitt löfte.

Nu är jag inte lika säker längre.

Det finns nämligen fler personer som bor i vårt hus. I synnerhet LillyBelle, utan tvekan en av de tjurigaste och mest målmedvetna miniryttare och vinnarskallar det här landet har att uppbringa.

Efter mitt löfte och Malins svar har LillyBelle nämligen sjösatt Projekt TW och jag behöver väl knappast förklara närmare vad det går ut på?

Träning, träning och åter träning. Först med en helt hopplös och bockande TW men med en LillyBelle som aldrig ger upp. Därefter med en något mer resignerad TW som accepterar sadel, träns och bett och motvilligt går med på att göra volter och gå längs banans ytterkanter. Sedan en TW som traskar över bom på mark och sensationellt nog visar tecken på att följa order uppifrån sadelsittaren. Och, sedan någon månad tillbaka, har jag oroväckande ofta sett ett litet ekipage som faktiskt hoppat över vissa hinder i varierande höjd med en liten arg tjej på TW:s rygg som vägrat vika ner sig.

Det dödsdömda Projekt TW har visat sig vara allt annat än dödsdömt. Faktum är att det varit ett så pass lyckat projekt att jag börjat fundera en del på hur man tar sig till Maldiverna och vad det, hemska tanke, skulle kosta mig. Malin är heller inte sen att påminna mig om det oavslutade meningen: ” Om TW någonsin genomför en felfri runda i en lokal tävling ska jag…”.

Denna lördagen blir Projekt TW:s första riktiga test.

Allt är nytt för TW: Hon lastas för första gången, får för första gången uppleva andra miljöer än sin hemmiljö, första framhoppningen, första besöket i ett ridhus – och för första gången någonsin är hon inblandad i någonting som liknar en tävling.

Jag följer utvecklingen med stort intresse.

Hindren är 20 centimeter höga när Emma plötsligt säger ”LillyBelle, varsågod och rid!”.

Förstummad står jag sedan och betraktar det som sker. En till synes helt obesvärad TW travar och galopperar sig genom banan som vore det en barnlek. Hon är inte ens nära att riva, lämna banan eller försöka kasta av LillyBelle.

Felfritt.

Kvarten senare: 30 centimeter. Ser lika bra ut. Lugnt och fint, bra rytm och LillyBelle med full koll. Det blir visserligen en rivning men det ser mer ut som ett slarvfel än någonting allvarligare.

190620 38lillytw2
Ingen som helst tvekan vare sig från LillyBelle eller TW under den historiska pay & jumpen i Ingelstad. Foto: Privat

Visst, det var bara en pay & jump.

Men jag känner LillyBelle så jobbigt väl att jag också vet att hon snart kommer att ta sikte på en lokal tävling.

Projekt TW kan stå mig dyrt.

Maldiverna känns plötsligt oroväckande nära.

190620 38twrosett
LillyBelle och TW är ett steg närmare en start i en lokal tävling. Jag är ett steg närmare att tvingas kolla priser för en resa till Maldiverna. Foto: Privat

Tack för att ni tog er tid – önskar er alla en trevlig midsommar och som vanligt får ni gärna följa mig som ponnypappandaniel på Insta om ni vill!

190620 38angelo
Även Angelo och Erika gjorde mycket bra ifrån sig. Foto: Privat
190620 38ellie
Barnens bästis Ellie debuterade i pay & jump-sammanhang på bästa tänkbara sätt på Erika. Foto: Privat

 

Ponnypappan
14 juni 11:39

Ponnypappan om en termin med Cristin

Ponnypappan om en termin med Cristin
Sista galoppen under sista träningspasset. Nu väntar ett välbehövligt sommarlov för de ridande barnen i en grupp som kommit att tycka väldigt mycket om varandra. Foto: Privat

Oavsett i vilken ålder du befinner dig är det någonting speciellt som vilar över den sjätte kalendermånaden på året.

Juni.

Fina, gröna, hoppfulla juni.

Månaden då allt växer, då naturen fortfarande är stark nog att orka bära allt det vackra och färgglada innan blomster, gräs och växter ska vissna, dö och åter vända tillbaka ner i den jord de kommit ifrån.

Juni är även månaden då många tar ett farväl av ännu en termin i skolan eller i den klubb i den sportaktivitet de utövar. Det är för de flesta ett positivt laddat farväl, en välbehövlig paus från nödvändiga rutiner som följs av ett för barnen till synes oändligt sommarlov.

Vi behöver ett break ibland, för att uppskatta det vi har.

I går var det dags för Angelo och LillyBelle att ta farväl av terminsträningen på Theleborgs Ryttarsällskap, TRS.

TRS är en klubb som inriktar sig mer på grundträning och social trivsel än på elitsatsning och tävlingsverksamhet. Det är mer fritidsgård än tävlingsarena, mer mys än hets. Barnen har älskat anläggningen från första sekund och trots att de utvecklats till små tävlingsmänniskor uppskattar de träningen på TRS lika mycket som de gillar att tävla för Växjöortens Fältrittklubb. Detta ger dem, tycker jag, det bästa av två hästvärldar.

Det som är bra med ridskoleverksamheten rent allmänt är variationen. Sitta i sadeln och studsa fram på små pigga ponnyer, ta i för kung och fosterland sittandes på en sirapsseg 170-häst eller försöka få en motsträvig C-skimmel att fatta galopp – alla varianter förekommer och tvingar eleverna att hitta nya sätt att lösa problem.

37angelocristin
Angelo rider förbi. Cristin håller koll på övriga under terminens sista lektion. Foto: Privat
37lillytato
LillyBelle tränar på att göra saker långsamt och korrekt sittande på Tato. Foto: Privat
37angelorotella
Angelo och Rotella försöker hitta känslan tillsammans. Foto: Privat

Och så, förstås: det sociala.

– Att träffa alla kompisarna, svarar Angelo när jag frågar honom om vad som är det bästa med att vara med i en träningsgrupp.

LillyBelle håller med honom, men tillägger att det också är väldigt kul att galoppera.

I alla sporter är det viktigaste att 1) ha roligt och 2) lära sig grunderna om man ska kunna ha riktigt kul med sin idrott. Dessa viktiga byggstenar får barnen i TRS, där det med jämna mellanrum arrangeras pizzakvällar med övernattning men där även tränaren Cristin Kullsten under varje ridlektion är extremt noga med att hela tiden gå tillbaka till grunderna.

Angelo och LillyBelle avslutar snyggt, tycker jag, under terminsavslutningen. Angelo rider på monsterstora Rotella, Råttan kallad, medan lillasyster tar sig an slöfocken Tato i det nästan bastuvarma ridhuset. Tempot är lugnt, nästan overkligt saktfärdigt, men det viktiga är att allt utförs korrekt. Efter att ha nött grunder under en lång stund stegras sedan tempot en aning för att så småningom övergå i ridsportens svar på slagskott, serveess och bicykleta: galoppen, LillyBelles favoritsysselsättning.

Det är här grunderna läggs och det är här verktygen i lådan blir fler hos de små ryttarna. Cristin övervakar det hela med örnögon, missar inga detaljer, korrigerar när det behövs och berömmer när det är på sin plats.

När jag frågar vad som är det bästa med Cristin svarar Angelo:

– Hon har ju lärt oss nästan allt vi kan om ridning.

Detta att tränare blir förebilder och idoler för små barn är också någonting som tilltalar mig skarpt. Själv såg jag upp till mina tennistränare som om de vore gudaväsen när jag var liten. De kunde liksom allt, visste exakt vad jag gjort för fel när jag missat en boll. Precis detta ser jag nu mina barn uppleva. De ser med respekt och beundran på Cristin, på Emma som tränar dem här hemma en gång i veckan och på Pernilla, som så lugnt och metodiskt lotsade dem genom laghoppningshelgerna.

Det får mig att må bra.

Tack för att ni tog er tid – och njut av er egen terminsavslutning, vilken det än är! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
7 juni 10:07

Den märkliga känslan av att inte tävla

Den märkliga känslan av att inte tävla
Tillsammans igen, på varsin älskad häst, efter en helg utan fyrfotingar. Lycka. Foto: Daniel Enestubbe

Det är lördag. Barnen är med sin mormor på Tivoli i Köpenhamn; ett årligt arrangemang som Diabetesförbundet i Kronoberg står bakom. Jag får telefonrapporter om att Angelo och LillyBelle röjer runt och åker den klassiska gamla bergbanan kanske uppemot 30 gånger.

Malin befinner sig i en skog någonstans i Eksjös periferi, mitt ute i ingenstans i mörka Småland. Där står hon, ligger raklång eller sitter på huk för att försöka få dagens brudpar att se så naturliga ut som möjligt. Hon knäpper uppemot 2000 bilder med sin Nikonkamera under ett normalt bröllop och i vanliga fall går jag, som jag brukar säga, caddie åt Malin; byter objektiv, håller upp reflektorskärmar och bär de tunga kameraväskorna. Men den här gången kan jag inte vara med.

Själv befinner jag mig söder om Stockholm – i Brännkyrka kyrka, en klenod från 1100-talet i gråsten och tegel och med brunputsad fasad. Här döps min brorson Dante och jag har fått den stora äran att bli en av två faddrar, eller gudfar som det mer dramatiska namnet lyder. Trots alarmerande uppgifter om att Dante är en uppkastnings- och avföringsmaskin utan dess like beter han sig exemplariskt när jag står och håller honom framför dopfunten under ceremonin. Allt går bra.

Här, i södra Stockholm, står jag sedan och slås av två saker.

Det första som slår mig är att vår familj aldrig tidigare varit mer geografiskt utspridd är under den här dagen. Jag i Sveriges huvudstad, barnen i Danmarks och Malin på språng någonstans på Småländska Höglandet. Detta skapar viss oro inom mig. Tänk om de överenergiska och ständigt springande barnen villar bort sig mellan smørrebröd, pølser och alla attraktioner i folkvimlet på Tivoli? Tänk om Malin drabbas av tekniska problem? Tappar kameran rakt på en stor småländsk sten? Får punktering på väg till vigseln? Jag vill kunna hjälpa men inser att jag är hjälplös, helt utan kontroll och helt utlämnad åt hoppet.

Det andra som slår mig är en märkligare känsla. Att känna oro inför nära och kära är trots allt väldigt mänskligt och normalt. Det som slår mig nu är något jag skulle kunna kalla hästabstinens eller kanske tävlingsabstinens. För första gången på jag vet inte när upplever jag en lördag helt utan inslag av fyrfotingar. Ingen transport som kopplas på dragkulan, inga västar, inga sadlar i kammaren, inga träns, inga aktuella starter i Equipe för Angelo och LillyBelle. En insikt som gör mig rastlös.

Jag har, först aningen ovilligt, sedan mer och mer entusiastiskt, låtit mig dras in i den besynnerliga värld där människor till häst tävlar mot och med varandra, träffas och trivs. Ja, det är definitivt ett stråk av abstinens som drar in över min själ.

Glädjen, känslan och tryggheten när allt sedan återgår till det normala blir därför överväldigande. Att ta en paus från någonting man verkligen gillar är ibland nödvändigt för att inse hur lyckligt lottad man är, att glädje inte är någonting som kan tas för givet och hur fantastiskt livet är när man hittar ett gemensamt intresse.

Det dröjer nämligen inte många timmar förrän rutinerna är tillbaka. Barnen bosätter sig mer eller mindre i stallet, gör i ordning sina hästar och rider ut. Det finns dessutom lite justeringar och småproblem att ta itu med.

Tindra är ett av problemen. Efter att hon tröttnat på att hoppa och två tävlingar i rad ha rivit ut sig är det nu en nervös Angelo som sätter sig i sadeln. Vi har låtit Tindra vila från allt vad hoppning heter i över en vecka. Nu är det dags, och eftersom Malin står på ridbanan och coachar är det jag som snor hennes Nikon och gör mitt bästa för att fånga vad som sker på bild.

36angelo
Angelo och Tindra flyger igen efter att den sistnämnda vägrat ut sig under två tävlingar i rad. Ett gott tecken. Foto: Daniel Enestubbe

Jag ser direkt att det kommer att gå galant. Tindra är pigg, ser verkligen ut att gilla läget och snart lyfter hennes små hovar från marken medan Angelo är följsam i sadeln. Snart är vi uppe på de höjder Tindra brukar tävla på och hon lyder vid varje givet tillfälle. Lycka.

Även LillyBelle har en utmaning framför sig på sin älskade Erika. Efter att den ardennerlika B-ponnyn gjort så bra ifrån sig på Toves rygg under Citygrosshoppet har vi mer och mer börjat umgås med tankar på att anmäla LillyBelle och Erika till en kommande lokal tävling. Om man inte provar får man ju aldrig några svar, eller hur?

36lillyerika
LillyBelle på Erika. Vi funderar på att anmäla det här ekipaget till en kommande lokal tävling. Vad säger ni? Foto: Daniel Enestubbe

Nu är det visserligen bara träning men det går hur bra som helst. Ingen tvekan, en tydlig och bestämd LillyBelle och en medgörlig Erika klarar uppgifterna galant och jag ser lyckan och nöjdheten i LillyBelles ansikte.

36lilly1
LillyBelle är en kämpe och kämpar brukar det ofta gå bra för. Foto: Daniel Enestubbe

Abstinensen är över, Tindra hoppar igen och ett nytt tävlingsekipage kan med lite flyt inom några veckor se dagens ljus.

Och så lite skön sommarhetta på det, och en skolavslutning runt hörnet.

Lyckan kommer, lyckan går, de som rider lyckan får.

Amen.

Tack för att ni tog er tid – och välkommen till Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
31 maj 14:01

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke
Den osannolika trion Benny, Sonja och LillyBelle vandrar iväg efter att grisen fallit för LillyBelles oemotståndliga locktoner. Foto: Daniel Enestubbe

Lätt yrvaken har jag nyss lämnat badrummet och fortsätter in i tvättstugan. Jag kastar en snabb rutinmässig blick ut genom fönstret. Jag brukar göra det. Vet att Tindra alltid brukar finnas i synfältet där hon går i sin egen hage.

Jag ser mycket riktigt Tindra, men det är något fel på bilden. Vår älskade lilla ponny rör sig runt i hagen med tydlig irritation. Det är inte likt henne, hon brukar alltid vara lugnet själv. Jag tittar igen och förstår först inte vad det är jag ser. Jag får nästan blinka en extra gång för att ta in det. En meter till höger om Tindra står en…gris.

Min första tanke är fasansfull: tänk om en hel vildsvinsfamilj invaderat vår hage? Vildsvin är inte att leka med när de känner sig hotade, så mycket vet jag.

Jag står som fastfrusen i golvet en stund. Sedan ser jag någonting i den högra delen av synfältet som lugnar mig. Det är en vuxen man på cykel. Millisekunden senare ser jag vem det är; Benny, vår granne som bor 500 meter bort.

Då trillar polletten ner.

Det är Sonja som står i hagen och irriterar Tindra.

35sonja
Plötsligt står den här godingen i hagen, till Tindras uttryckliga ogillande. Men rymmaren Sonja njuter till fullo av friheten. Foto: Daniel Enestubbe

Sonja och kompisen Sally är Bennys tamgrisar. Nu har han tydligen glömt att stänga dörren och grisarna har sett och tagit chansen. Benny har snabbt lyckats fånga in Sally men det är först nu den mer långväga rymmaren Sonja har lokaliserats. Det som först kändes lätt obehagligt har nu blivit vardagskomik i kubik.

Men hur hämtar man hem en förrymd gris? Det finns liksom inga grimmor och grimskaft som passar dessa djur. Benny har med sig en banan. Han bryter av små bitar och försöker locka Sonja ut ur hagen medan Angelo försöker lugna Tindra. Det går sådär. Sonja vill hellre vara med Tindra i hagen.

Då dyker LillyBelle upp som räddaren i nöden. Med samma teknik som hon fintar valfri häst lyckas hon nu domptera även Sonja: en skopa pellets, först bjuda på en, sedan skramla med skopan och se djuret följa efter, med önskan om påfyllning.

Det är en härlig syn att se Benny, Sonja och LillyBelle, denna helt osannolika trio, tillsammans vandra de 500 meterna upp till grisarnas ordinarie bostad.

Livet på landet.

Jag säger bara det.

Livet på landet är speciellt, vad som helst kan hända och vad som helst händer.

Att även livet på hästarnas tävlingsbanor är oförutsägbart har vi fått lära oss under veckan som passerat. Söndagen bjöd på final i laghoppningen där barnen representerar varsitt lag från Växjöortens Fältrittklubb.

Det är med stor oro Angelo och Tindra gör entré som första ekipage. Förra veckans debacle, när Tindra vägrade ut sig i Citygrosshoppet, sitter i och framhoppningen har inte varit någon vacker syn, där Tindra vägrat betydligt mer än hon hoppat och det är en mycket nervös kille som nu rider fram mot det första hindret. Jag ser tidigt att det inte kommer att gå. Tindra tvärstannar, Angelo för ett andra försök med samma resultat, sedan en tredje och avslutande olydnad. Sedan är det över – utan ett enda genomfört hopp.

35vägran
Redan på första hindret tar det slut för Angelo och Tindra i lagfinalen. Men det ska sluta lyckligt ändå.

Angelo gråter, är helt förstörd. Han känner att han svikit laget. Vi förklarar att han framför allt hjälpt laget genom att rida felfritt vid de två tidigare grund- och omhoppningarna.

Sedan följer LillyBelle på Peggy. Inga problem, taktfast och fint tar de sig över alla hinden och ger laget en perfekt start. Det blåser rätt friskt, många hästar blir skraja och nollorna visar sig vara sällsynta i den här finalen, då hindren dessutom höjts några centimeter jämfört med under de två tidigare tävlingarna.

35lilly
LillyBelle och Peggy svarar för sin fjärde nolla och har gått felfria genom hela serien. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo bedrövat följer utvecklingen inne på ridbanan gör jag detsamma i den förnämliga Equipe-appen. Hemmaryttarna från Lammhult hanterar läget i det närmaste perfekt. När siste ryttare passerat mållinjen står det klart att hemmalagen tagit en dubbelseger. När prisutdelningen ska förrättas nås vi dock av informationen att även Angelos lag ska närvara på innerplan. Han tittar förvånat på oss. Inte heller vi förstår varför laget ska in. De slutade ju på fjärde plats.

När sedan det intellektuella ljuset tänds och jag slås av insikten att prisutdelningen även gäller slutsegraren i serien börjar jag förstå vart vi är på väg. Angelo förstår däremot ingenting. Han är fortfarande ledsen och en åttaåring har inte helt lätt att greppa vilka regler som gäller för laghoppning. Att det sämsta resultatet får räknas bort säger honom ingenting. Men när hans lagkamrater börjar smajla upp sig inser han att någonting riktigt kul är på väg att hända.

– Vann vi? frågar han lagkamraten Isabella Moats.

Hon nickar.

Angelo fattar fortfarande ingenting.

– Vann vi? frågar han igen och vänder sig till Felicia Lundborg, som svarat för en nolla som sista ryttare i laget.

Även hon nickar.

På en sekund förvandlas sedan hans bedrövade ansiktsuttryck till den där äkta oförställda och helt oväntade glädjen.

– Vi VANN! skriker Angelo och tittar på oss.

Halvminuten senare får han ta emot en segerplakett från Smålands Ridsportförbund och ett täcke som är cirka hundra nummer för stort läggs över Tindra.

35glädje
Va? Har vi vunnit!? Angelo kan knappt tro att det är sant.
35prisutdelning
En minst sagt stolt och glad Angelo tar emot sitt pris.
35täcke
Tindra med sitt segertäcke. Där har hon lite att växa i, som de vuxna alltid sa när man var barn. Foto: Daniel Enestubbe

Från tre ofullbordade hoppförsök till plaketter, täcken och serieseger.

Jag tror faktiskt aldrig att jag sett min son gladare.

Samtidigt tycker jag så otroligt synd om LillyBelle, som visserligen gläds enormt med sin storebror men samtidigt inte riktigt förstår varför inte hon får pris.

Jag försöker trösta henne genom att tala om att hon ridit helt utan rivningar genom hela serien och att det nog inte är många andra som lyckats med det.

Det biter inte riktigt, men sådan är tävlingsidrotten.

Och LillyBelle har en hel del tävlingar kvar på sin drygt fyra månader långa karriär.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel om ni önskar följa mig där!

Ponnypappan
24 maj 15:42

En brun dark horse och lite läropengar

En brun dark horse och lite läropengar
Tove Modig fick det svåra uppdraget att tävlingsdebutera vår Erika. Något hon klarade med bravur.

Allt bara rullar på nu. Rutinerna har satt sig och skapat en sorts virtuellt rullband som du tvingas kliva på vare sig du vill eller ej. Hemmaträning, lastning, hämtning, träning på annan plats än i hemmet, utlastning, hemmaträning och lite vila och omsorg efter det. Och så, den återkommande detaljen när rullbandet börjar närma sig slutet av veckan: tävling, eller i alla fall någon form av tävlingsmoment.

Så har veckorna sett ut ett bra tag nu och för mig är det, liksom för övriga familjen, mycket att ta in. Det här är vårt första år på tävlingsbanorna, ett år där varje tävling är bokstavligt talat unik. Från att nästan uteslutande ha använt vår transport till att hämta hö använder vi den nu om inte dagligen så näst intill.

Som sagt, det rullar på ganska bra.
Någonting som kan tolkas som trygghet börjar breda ut sig när erfarenhet läggs till erfarenhet. Vi vuxna studerar och lär oss logistiken bakom denna gigantiska industri som kallas ridsport. Barnen skaffar sig helt andra lärdomar och under veckan som gått var det Angelos tur att lära sig en rejäl läxa. Faktiskt något jag haft på känn ett tag och som jag tror är viktigt för honom.

När helgen stundar står Citygrosshoppet på programmet här på hemmaplan i Växjö. Angelo som helgen före har avverkat tre felfria rundor i Tingsryd går nu rakt in i en fälla de flesta idrottsutövare, stora som små, fastnar i emellanåt. När känslan av att det går för lätt smyger sig på är det nästan alltid på bekostnad av koncentrationen. Idrott är nämligen nästan alltid svårt och kräver koncentration och fokus för att slutresultatet ska bli bra.
Så tänker inte Angelo den här helgen. När han går banan flamsar han mest, tittar bara med ett halvt öga på hinder och ridvägar och när han och Malin gått banan klart säger Angelo:
– Vilken lätt bana!

Till och med jag ser att banan är utmanande, något många ryttare ska få erfara denna söndag. Angelo blir en av de första. När han och Tindra ska dra igång och signalen går tar Angelo en genväg som helt överraskar Tindra. Ansatsen till det första hindret blir bara några meter och hon hoppar, helt oförberedd, och river. Detta gör henne nervös och Angelo tappar fokus. Redan på andra hindret är det över. Tindra känner inte för att hoppa, tackar för sig och försvinner från scenen. Angelo är först otröstlig men redan efter ett tag medger han att det inte var hästens fel utan hans eget, att ridning handlar om att koncentrera sig och rida i nuet.

34angelo
Angelo – inte lika glad som förra veckan.

Om det är läropengar och nedåtpekande mungipor för Angelo är det raka motsatsen som gäller för LillyBelle. Dagen före har hon för första gången fått se sitt namn överst i en resultatlista efter att hon på samma Tindra klarat samtliga hinder. Hon får rosett, strålar av lycka och kramar om Tindra.

34tindra
LillyBelle fick, tillsammans med Tindra, för första gången se sitt namn högst upp i en resultatlista.

Senare visar det sig att LillyBelle bär på skuldkänslor. Hon älskar Tindra, men barnen har ändå sina egna favorithästar. Trots att båda rider henne är det Tindra som är Angelos hjärtevän. LillyBelles stora kärlek heter Erika, tydligt bevisat av den teckning hon ritar senare på dagen.

34teckning

Erika är en stor häst i en liten kropp, en häst som egentligen bara skulle vara hos oss på prov men som vi inte hade hjärta att lämna tillbaka utan istället köpte. Det första LillyBelle gör varje dag när hon kommer hem från skolan är att släppa allt hon har och springa in till Erika i hagen. Hon rider Erika nästan varje veckodag och här hemma, på vår lilla ridbana, funkar det fint. Men Erika är grov, ardennerlik och gör lite som hon vill.

Men den här söndagen händer det. Erika gör tävlingsdebut i Citygrosshoppet och det är barnens kompis Tove som rycker in och sitter i sadeln. En obekväm och nervös Erika, som helst vill gå sida vid sida med Tindra – hur ska det gå? Ekipaget är dessutom anmält till två klasser. I första starten undviker Tove skickligt en smärre katastrof när Erika plötsligt väljer att galoppera bort mot in- och utsläppet. Hon får Erika på andra tankar och när målgången sker kan vi konstatera att Erika klarat sig undan med fyra fel.

Sedan verkar hon ha förstått lite mer av det här med tävling. Vår bruna Erika blir en dark horse, outsidern som slår till med följande:

Det går sakta men det går säkert. Felfritt i grundomgång, felfritt i omhoppning. En femteplats bland sju startande. Det är fantastiskt, tycker vi, som ni tydligt kan höra på filmen.

Tack för att ni tog er tid! Ni hittar mig som vanligt på Insta som ponnypappandaniel om ni vill följa mig och det hästliv jag lever där

Ponnypappan
17 maj 13:18

Campingliv med omhoppning och dramatik

Campingliv med omhoppning och dramatik
Angelo och Tango klickar direkt och nollar i sin gemensamma tävlingsdebut. Notera den trivsamma och campinginspirerade kulissen till höger.

Någonstans i ett avlägset främmande tidsmaskinellt universum finns en liten pojke i mig som älskar campinglivet. Inte för att jag som ung campade särskilt mycket, men ett antal stekheta husvagnsnätter och kämpande vargtimmar tittandes i tälttak i kamp mot lövtunna liggunderlag finns på mitt cv. Jag vet hur det är att campa.
Mitt vuxna jag gillar stora ytor, mjuka stora dubbelsängar och fräscha toaletter. Pojken i mig snackar däremot om campinglivets äventyrliga uppsidor på minimala kvadratmeter och spartanska vatten- och avloppslösningar.

Nu, vid en ålder av 47, inser jag att jag, vare sig jag vill det eller ej, tvingas uppleva miljöer som inte direkt är camping per definition men ändå en klar lightvariant av det.
Att komma till en hästtävling och se allt från den minsta lilla transport till den grymmaste lyxlastbilarna stå uppradade bredvid varandra skapar dessa flashbacks. Vinterns övningar och prövningar, där barnen fått tävlingsdebutera på riktigt, har gjort att även en sån som jag fått lite rutin.

Nu hinner vi knappt parkera transporten förrän barnen kutar iväg till nyfunna kompisar och gnäggande favorithästar. Även vi vuxna börjar känna igen varandra och ja, lite familjekänsla får man allt när ridsportens campingliv slår till. Ridsportens totala avsaknad av en våldsam supporterkultur innebär dessutom minimal risk att råka ut för vildsinta huliganer på läktarna. Ramsor som ”Heja Ebba du är bäst, när du sitter på din häst” fyller i alla fall inte mig med skräck men väl med glädje.

Jag märker att jag trivs, att jag ser på sporten med vidgade ögon och förstår varför den är en livslång passion för så många människor.
Veckans sociala ”campingutflykt” innehåller dock ingen övernattning. Den går till Tingsryd, orten som är känd för tre saker: hockeyklubben i allsvenskan, Börjes med allt vad därtill hör – och hästar. Tingsryd kallar sig självt för Hästriket, hyser en sporadiskt nyttjad travbana och dessutom en mycket välplanerad och trivsam anläggning där Angelo och LillyBelle nu ska tävla.

Vi får en dag där vädret gillar oss, där doften av grillat kött eggar smaklökarna och där det bjuds på både dramatik, spänning och tristare incidenter på ridbanan.
Laghoppningens andra omgång står på schemat, för Angelo även en individuell tävlingsdebut på Tango, den fina B-ponny han provridit vid några tillfällen och stormtrivs tillsammans med. Det blir en perfekt start på tävlingsdagen; Angelo och Tango nollar i sin klass efter en väldigt fin och välplanerad hoppning. Rosett hämtas ut, foto tas.

33tindra
Angelo och Tindra svarade för en ny fin insats i laghoppningen.

Timmen senare är det dags för lagtävlingen. Förra gången, för tre veckor sedan, gick det fantastiskt bra. Angelos lag vann, han var felfri i både grundomgång och omhoppning och som jag berättat här var jag stolt som en tupp och pinsam som få med min originella tränsupphängning. LillyBelles lag missade däremot omhoppning och jag har sedan dess hört henne mumla lite om att hon hoppas att hennes lag ska vara felfritt den här söndagen.

Hon är dessutom först ut på Peggy, gör ingen besviken och laget har en första nolla i kolumnen. Agnes rider sedan fullkomligt magnifikt och ser ut att skaffa en ny nolla till laget, men på något sätt lyckas hennes häst toucha det allra sista hindret med bakhoven.

Två kvar. Båda måste nolla. Jag bryr mig inte det minsta, tycker bara det är kul att titta på men jag ser hur nervös LillyBelle är. Hon vill så gärna få delta i sitt livs första omhoppning och följer nu oroligt hur det går för Hanna och Linn. Det går väldigt bra för Hanna, som utan problem tar sig över samtliga hinder. När Linn ska in är även jag nervös, för LillyBelles skull.

Linn verkar däremot inte besväras av nervositet. Hon rider hur stabilt som helst och glädjetjutet från LillyBelles mun när Linn klarar sista hindret ekar över hela området.
LillyBelles första omhoppning är ett faktum och hon får dessutom sällskap av Angelos lag, som också kvalificerat sig och där Angelo, nu på Tindra, fixat en av nollorna.

33peggy
Så här strålande glad blir man när man ridit sin första omhoppning i livet och nollat.

Att Tingsryds och Lammhults lag sedan är överlägset snabbast i omhoppningen spelar ingen roll för vare sig Angelo och LillyBelle. De har fått känna på hur härlig lagkänslan är, de har kämpat och gjort allt de kan och vänder hemåt med fem fina insatser utan rivningar.

Men allt är inte guld och gröna skogar med ridsport. Vad många utanför sporten inte tänker på är hur farlig den också är, hur lätt det kan gå fel och hur många skador som varje dag uppstår till häst.
Vi står alla och lider med stackars Hanna, som ingår i Angelos lag, när hennes häst plötsligt tvärstannar framför det första hindret. Hanna överraskas, faller handlöst med ryggen före rakt ner på en hård bom. Det visar sig senare att hon drabbats av en fraktur i överarmen och tvingas vila från all ridning under sommaren.
Krya på dig, bästa Hanna! Vi saknar dig i laget.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel

Ponnypappan
10 maj 13:30

Vårt märkliga förhållande till tårtor

Vårt märkliga förhållande till tårtor
Angelo i full färd med att färdigställa sin avramlingstårta.

Tennis är min sport. Eller rättare sagt: tennis var min barndoms och ungdoms stora favoritidrott. Jag har tränat tusentals timmar, nött forehand och backhand, finslipat på min inåtskruvade serve och övat upp känslan i att lägga stoppbollar. Men framför allt är det en sak som sticker ut när jag plockar fram minnena från 1980-talets Älmhult ur hjärnans garderober: tävlingarna. Slitsamma tresetare på grus, gemytliga möten inomhus och prestigefajter där man hellre offrade ett lillfinger än att förlora.

Jag älskade att tävla i tennis. Älskade det. Njöt av det. Såg fram emot det. Men det fanns ett enda ställe dit jag i-n-t-e ville åka, ett ställe där kärleken till tävlandet överskuggades av rädslan att förlora: Växjö, staden där jag bor i dag. Jag fasade för att tävla i Växjö av en anledning. Det var vad som hände efter det att du råkat förlora. Då var du tvungen att döma nästkommande match. Alltså: helt ofrivilligt sätta dig i en domarstol, förväntas kunna se om bollen är en centimeter utanför eller innanför linjerna och sedan sitta där som en idiot och ta emot arga kommentarer från spelarna när du gjort fel bedömning.

Jag kan inte låta bli att dra denna kanske närmast drastiska parallell till mitt tidigare tennisspelande när jag tänker på vad som hänt i det enestubbska hemmet senaste veckan. Förra torsdagen hände det nämligen. Lömske Mollgan får frispel, bockar elakt och för första gången under ett pass med sin träningsgrupp ramlar Angelo av sin häst. Ingenting konstigt med det. Det ingår i ridning att råka ut för ofrivillig avsittning, som det så fint heter, och man lär sig av det. Men det slutar som bekant inte där. För när man ramlar av ska man…bjuda alla de andra – som i-n-t-e ramlade av – på tårta.
Ooooookej.
Jag ramlar – sen får du en tårta av mig.
Det låter väl rättvist?
Inte?
Alltså, vad är det med oss svenskar och vårt förhållande till tårta egentligen?
Var gick det snett?

Redan de gamla hovnarrarna hade ibland till uppgift att medelst tårtning förnedra kungligheter och andra mäktiga män. Tårtning är ett sedan länge existerande begrepp i Sverige och världen och vi har sett exempel på när politiker som Jimmie Åkesson och Bosse Ringholm blivit mulade av aktivister med tårtor som vapen.

I tisdags var jag på en presskonferens med anledning av en bandyhall som ska byggas i det lilla samhället Åby utanför Växjö. Jag råkade komma med på den största bilden som publicerades i Smålandsposten i samband med artikeln. Där delar vi i presskåren faktiskt ett märkligt arv med ridsporten. I enlighet med gammal praxis ska nämligen en journalist som råkar bli en ofrivillig linslus i sin egen publikation omedelbart bjuda alla sina kollegor på tårta. Jag tar det igen: först fångas du på bild i en intervjusituation. Du ser i stort sett alltid mer eller mindre galen ut på bilden. Du skäms som en hund. Sedan ska du gå till närmaste konditori, köpa en tårta och säga ”varsågod, mina damer och herrar” till flinande kollegor på redaktionen.

Jag struntade självklart blankt i att följa de gamla oskrivna reglerna. Ingen tårta här inte. Min son har däremot en helt annan inställning till tårtor, vilket gläder mig. Angelo verkar inte se någonting negativt med att bjuda på tårta. För honom är det inte känslan av att sätta sig i en domarstol efter en förlorad match. För honom är allting bara skoj. Och när det hålls på den nivån kan även jag förstå det och göra tummen upp. En googling ger nämligen vid handen att Skolinspektionen funnit avramlingstårtor kränkande och förbjudit fenomenet på åtminstone ett ridgymnasium.

Med Angelo är det turligt nog tvärtom. Hela veckan fram till gårdagens träningspass var ett enda långt planerande för att hitta den perfekta tårtan. Malin, Angelo och LillyBelle har dividerat, köpt ingredienser, letat upp noga utvald dekor och sedan tillsammans gjort klart mästerverket. Så här såg det ut i sin fulla prakt:

32tårtaSuccé var ordet. Tårtan blev uppskattad av såväl den avkastade eleven som av övriga unga ryttare i gruppen. Men det skedde efter träningspasset.
Under träningspasset när Angelo satt på samme urflippade Mollgan såg det ut så här:

Det börjar bli en dyr ovana, det här med tårtor. Fast när det sker med glädje och glimtar i ögonen tycker till och med jag att det är en tradition, värd att bevara.

Tack för att ni tog er tid – jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel om ni vill följa mig där!

Ponnypappan
3 maj 15:22

Från det nya normala till det gamla

Från det nya normala till det gamla
LillyBelle. 99 procent människa, en procent häst?

I måndags morse följde jag barnen till skolbussen som jag brukar. Vi var sent ute. Angelo, som alltid energisk och morgonpigg, skaffade sig ett rejält försprång medan jag och LillyBelle lugnt gick ett femtiotal meter bakom.
Då ser vi plötsligt den gröna lilla skolbussen närma sig från höger.
– Lilly, bussen kommer! Skynda dig! utbrister jag.

Hon tittar upp, liksom vaknar ur en dagdröm och inser att hon måste skynda sig maximalt. Hon har cirka hundra meter fram till stället där bussen stannar och hon börjar springa. Fast hon springer inte. Jag ser att hon…galopperar.

Hon gör faktiskt det. Istället för att taktfast ta ett hoppsteg framåt med ena benet och sedan följa efter med det andra, som alla springande människor gör, samlar hon ihop fötterna i upprepade galoppsprång. Att LillyBelle är en hästnörd är inte svårt att räkna ut för den som umgås med henne i mer än fem minuter. Hon är i princip alltid klädd i ridkläder, hon ritar hästar, leker med leksakshästar och när hon inte gör det sitter hon oftast på en hästrygg eller pysslar med en fyrfoting inne i stallet.

Men här tar hon hästnörderiet ett varv till. Utan att hon ens är medveten om det väljer hon hästens snabbaste gångart istället för människans motsvarighet. Jag gissar att det beror på alla dessa oändliga käpphästrace som hon genomför inne i vardagsrummet. Jag tänker på skräckfilmen Flugan från 80-talet, på när Jeff Goldblum uppfinner teleportören men missar att en fluga befinner sig i kapseln samtidigt som Goldblum själv när själva teleporteringen sker och resultatet blir en läskig hybrid mellan människa och fluga.

Just nu känns det som att LillyBelle är 99 procent människa och en procent häst. Är det farligt? Kan hon utveckla mule, hovar och svans också?
Beteendet upprepas nämligen i ett offentligt sammanhang. När jag den 1 maj ska bevaka det traditionsenliga Växjöloppet för Smålandpostens räkning dyker Malin upp med barnen i släptåg. De ska springa Tidningslöpet, sponsrat av just oss på Smp, tävlingen för de allra yngsta som innefattar några hundra meters löpning förbi hinder av tidningsbuntar.

Barnen har varit med förr. Angelo susar iväg, tar täten direkt efter starten och vad som är hans enda mål är mycket lätt att räkna ut. Han tänker passera mållinjen först av alla i sitt heat och bli den första som får hämta ut det obligatoriska diplomet.
LillyBelle? Ja, ni kan ju gissa vad hon gör. Hon struntar fullkomligt i tävlingsmomentet, hon galopperar fram och är särskilt noga med att vara så hästlik som möjligt när hon tar sig över hindren av tidningsbuntar.

På upploppet överdriver hon, testar nya gångarter som för mina tankar till en dressyrtävling och tar sig med ett enormt stort leende i mål, överlägset sist av alla. Sedan ställer de sig och köar för nästa heat och historien upprepar sig. Angelo springer som en människa och LillyBelle transformeras mer och mer till en häst.

Detta att min dotter håller på att förvandlas till ett mellanting mellan människa och häst är annars en av få hästreferenser som sticker ut under den här veckan. För en färsk ponnypappa som jag, som egentligen bara varit med under knappt en säsong med träning och tävling, har det gått snabbt för mig. Snabbt att inse, acceptera och uppskatta att hästar är det nya normala i vår familj. Det är hästarna som är mittpunkten, som styr allt, som bokar upp våra kalendrar.

31fiske
Fiskepremiär i vår lilla göl. Båda fick napp.

Mot den bakgrunden måste jag säga att den här veckan har varit väldigt skön.
Inga tävlingar.
Knappt några träningar.
Inget överdrivet körande.
Hästar som kan stå ute dygnet runt i rena försommarvärme.

Mest bara vara hemma, ta det lugnt, begå fiskepremiär (både Angelo och LillyBelle fick napp), plantera växter och blommor, frossa i hämtmat ena dagen, gå ut och äta tillsammans andra dagen, grilla hemma den tredje, leka dunkgömme, lyssna på när Angelo försöker spela gitarr och sjunga, gå ut i skogen och spana efter fåglar, mata grannens minigrisar, åka på cykeltur, ta ut utemöblerna.
Att leva en vecka med det gamla normala före det nya normala är faktiskt inte så dumt. Inte dumt alls.

Men redan i eftermiddag är det träning igen och nästa helg står åter tävlingar på programmet och jag känner att jag redan längtar dit.
En mix av det gamla och det nya normala är nog det optimala ändå.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt gillar jag när vi ses på Instagram där jag finns som ponnypappandaniel.

31gitarr
Angelo spelar hellre än bra gitarr. Men entusiasmen är det inget fel på.
Ponnypappan
26 april 11:07

Stolt, glad och pinsam

Stolt, glad och pinsam
Ponnypappan är oerhört stolt över sina barns insatser på hästryggen, men har också insett att han befinner sig i en position där han ofrånkomligt kommer att framstå som en pinsam pappa. Foto: Daniel Enestubbe

Min utgångspunkt när jag skriver i den här bloggen är att förmedla min egen bild av ridsporten.

Amatörbetraktelser, vardagsfunderingar och lite glimtar som livet på landet där jag samsas med såväl två- som fyrfotingar.

Med ytterst fåtaliga undantag vill jag till varje pris undvika att framställa mig som en förälder, vars stolthet över sina barn blir pinsam och outhärdlig. Däremot har jag redan från första bloggpostens första bokstav insett att jag befinner mig i en position där jag ofrånkomligt kommer att framstå som en pinsam pappa, beroende på min okunskap.

Det här inlägget blir en mix av båda.

Jag är nämligen så där fånigt stolt över mina barn, stolt som bara en pinsam förälder kan bli, men ni känsliga läsare kan väl ta en kaffe eller nåt, välja en annan text på sajten och så ses vi förhoppningsvis här nästa vecka istället.

Ni andra som orkar ta er vidare får nu ta del av hur stolt jag är.

Jag ska gå rakt på sak.

Angelo och LillyBelle fick för några veckor sedan en förfrågan om att ingå i varsitt lag i division 3-hoppningen i vårt län. Båda skrek först högt av glädje men visade sedan prov på viss osäkerhet och nervositet. Det här med att rida i ett lag förstod de inte riktigt vad det gick ut på, men glädjen över att än en gång få sitta till häst på en tävlingsbana besegrade snabbt tvivlen.

Vi har sedan dess tränat med en Tindra som visat prov på en oroväckande ovilja att ta sig över hinder. Inför laghoppningen fick hon vila sig i form, klara av ett genrep med betyget godkänd men inte mer och sedan var det dags.

LillyBelle, som åter fått låna Peggy, i Växjöortens lag 1 och Angelo och Tindra i lag 2. Eftersom de var de enda som satt på A-ponnyer fick de naturligt nog starta först. Och att vara först ut är om inte det värsta så i alla fall långt ifrån det bästa. Bara en sån sak som att det står fullt med folk runt banan och tittar på skulle ha gett mig spaghettiben om jag var först ut.

190426_ponnypappan_forst
LillyBelle och Peggy är först ut av alla. Det måste vara så nervöst, tänker jag. Foto: Daniel Enestubbe

”LillyBelle, varsågod och rid” säger plötsligt speakern och allt är igång. Min dotter sätter fart på det vita mumintrollet Peggy.

Det går förvånansvärt bra. Det går bättre än så. Det går otroligt bra. Snart hörs applåder och ekipaget är felfritt. ”Så skönt för Lilly” tänker jag. Visst, alla vet att man får räkna bort det sämsta resultatet i ett lag men hur kul hade det varit att lämna med 16 fel?

190426_ponnypappan_lilly
Dock visar LillyBelle inget tecken på nervositet utan rider felfritt. Foto: Daniel Enestubbe

Dags för Angelo och Tindra. Nervositeten ökar. Ska hon börja vägra igen eller är faran över? Redan på första hindret får jag svaret. Tindra lättar över det, fortsätter med ytterligare sju härliga hopp och även Angelo är felfri.

190426_ponnypappan_angelo
Tindra har hittat hoppsuget igen och seglar över alla hinder i grundomgången. Foto: Daniel Enestubbe

Redan detta är mer än nog. Jag är så glad och stolt över mina barn och ser hur nöjda de är med sina lagdebuter. Vi följer sedan med stor glädje och spänning hur det går för alla de andra.

Efter en stund står det klart att LillyBelles lag 1 inte går vidare till omhoppning. Braås och Tingsryd är hittills felfria och om det var jobbigt att vara den förste är det ingenting mot vad som nu väntar Felicia Lundborg och hennes Eascaigh Prince i Angelos lag. Hon är sist ut, i det sista laget, och allt ställs på sin spets. Felfri – då går laget vidare till omhoppning som tredje och sista lag bland åtta. Ett eller fler nedslag och det är över. Felicia håller nerverna i styr, tar sig snyggt över sista hindret och hennes insats gör att Angelo plötsligt står inför sin första omhoppning i livet.

190426_ponnypappan_gladjen
Ögonblicksbild direkt efter den felfria omhoppningen. Angelos glädje är total. Foto: Daniel Enestubbe

Nervositeten är borta. Omhoppning är bara en bonus. En stor anledning till det och att hela dagen flutit fram så krångelfritt är lagledaren Pernilla Berglund. Med sitt självklara lugn smittar hon av sig på alla oss andra. Inför Angelos omhoppning kommer Pernilla bara med ett tips: ha så roligt du kan.

Det har han. Angelo, först ut, svarar för en lugn, trygg och säker insats och nollar för andra gången denna genomsoliga påskafton. Ryttarna från Tingsryd och Braås har svårare att få till det medan Angelos lagkamrater fortsätter att vara stabila. Plötsligt inser jag att Växjöortens tre nollor är ointagliga. Det kommer att bli seger.

Prisutdelning sker, Angelo får genomföra sitt första ärevarv och lyckan och glädjen är total. LillyBelle delar glädjen med sin storebror. Hon är lika nöjd hon.

190426_ponnypappan_arevarv
Angelo får rida sitt livs första ärevarv. Foto: Daniel Enestubbe

När det sedan är dags för hemfärd slår Pinsamma Ponnypappan till med besked. Malin dirigerar in Tindra i transporten, ger mig sedan tränset och ber mig hänga in det i sadelkammaren. Jag funderar. Just upphängning av träns får jag kritik för hela tiden. Det är aldrig bra, alltid någon rem som hänger fel. Jag tänker efter och väljer sedan en lösning som jag tycker är lika enkel som genial.

Sedan åker jag iväg och jobbar.

Först dagen efter talar Malin om för mig vad jag gjort.

Hon har fotograferat det upphängda tränset och säger:

”Tycker du det här är okej? Jag och barnen skrattade oavbrutet i går kväll och sedan blev de nästan arga på dig för att du är så dålig. Upphängningen är så dålig att jag faktiskt tycker att du ska lägga ut bilden på Insta”.

Jag gjorde som hon sa.

190426_ponnypappan_insta

 

Ett urval bland de 32 hittillsvarande kommentarerna:

OMG!

Ajabaja! Man lär sig av sina egna misstag
Kritik? Jag det var ju myyyyyyyycket konstigt
Kan verkligen förstå kritiken
Det ser verkligen eländigt ut
Det blev ju upphängt
Herregudddddddd

Tack för att ni tog er tid – och läs gärna resten av kommentarerna på Insta där jag som vanligt finns som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
19 april 11:31

Ridsporten från sin allra bästa sida

Ridsporten från sin allra bästa sida
Få saker slår segerkänslan. Felix och LillyBelle i glädjerus efter segern i rykttävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Det finns en månad, tycker jag, som sticker ut, som är lite bättre än alla de andra elva. September. Allt börjar om, energin är återfunnen och projekt inleds samtidigt som luften är varm och solen generös i ett lövat landskap draperat i prismats alla färger.

God tvåa på denna min månadernas topplista är april.

Det är mellan dessa månader min värld snurrar. I april pågår slutstriderna mot den – för varje år som går – allt tuffare vintern, men kampen är ojämn. Man vet att kylan snart tvingas kapitulera och krypa in under sin sten och med kapitulationen breder sig en känsla av fred så sakteliga ut sig.

April är månaden då hoppet tänds, september är månaden då chansen till något nytt ges och mellan dem har vi en sommar som alltjämt är ett sådant mirakel att dess främsta syfte är att skapa minnen och längtan.

Det är under hoppets april jag fortfarande går omkring och mockar varje dag, besöker höleverantören en sista eller näst sista gång men också tänker på att beteshagarna och ett utomhusliv snart står redo för våra tre knasiga ponnyer.

190419_ponnypappan_felix
Angelo och LillyBelle har tilldelats Felix i rykttävlingen och sätter igång direkt efter startsignal. Foto: Daniel Enestubbe

April innebär påsk och påsklov, har jag nu lärt mig, betyder ett ofantligt utbud för små nyfikna ryttare. Vår klubb, Theleborgs Ryttarsällskap, är en synnerligen aktiv klubb när det kommer till att skapa vardagliga arrangemang för de unga ryttare som löst medlemskap. Inte blir det sämre av att mina barn vill glufsa i sig i stort sett allt som erbjuds på paletten av aktiviteter. Det här är ridsport när den visar sig från sin allra bästa sida, när fritidsgårdslivets glädje kombineras med kunskapstörst och lockande tävlingsmoment.

Vi är mitt uppe i påsklovet när detta skrivs och redan har Angelo och LillyBelle hunnit genomgå en utbildning som gör dem kvalificerade att delta i interna tävlingar med klubbens egna hästar.

190419_ponnypappan_lilly1
LillyBelle är lagets klippa. När Angelo nervöst springer omkring och oroas över tiden behåller LillyBelle iskylan. Foto: Daniel Enestubbe

Under en späckad onsdag tillbringar jag sex timmar på klubben av ren nyfikenhet. Det börjar med en rykttävling i regi av klubbens förnämliga och ständigt påhittiga ungdomssektion. En prestigefylld tävling som barnen planerat minutiöst för. En tävling som består av två moment: dels själva ryktningen i sig, dels ett dekorativt moment där hästarna ska prydas med diverse attiraljer för att se så spektakulära ut som möjligt.

Det är en underdrift att påstå att Angelo och LillyBelle tar utmaningen på allvar. Tävlingen pågår en timme och redan efter en kvart börjar Angelo oroligt fråga hur långt det är kvar. LillyBelle är hans raka motsats; cool, fyndig, flink med händerna. Skickligt flätar hon svansen på Felix, ponnyn som barnen tilldelats, och förser resultatet med både blommor och fjädrar. När Angelo ängsligt borstar hästen klurar LillyBelle på nästa moment och går vidare till manen där hår blir till flätor, flätor blir till knoppar och även knopparna får fjädrar. Glitterpasta plockas fram, hjärtmallar placeras omsorgsfullt på hästens bakre delar och innehållet trycks ut och formas.

190419_ponnypappan_dekor1
I rykttävlingar är alla medel tillåtna. Även de bra medlen. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är strategen, Angelo är överallt och ingenstans och fortsätter med sina nervösa frågor om hur mycket tid som återstår. Förutom ett kritiskt moment, när Felix ruskar av sig cirka 70 procent av sin nyvunna fjäderdräkt, går det dock som en dans, tack vare LillyBelles förmåga att behålla lugnet.

190419_ponnypappan_lilly2
Det här är som koncentration, tappad på flaska. Foto: Daniel Enestubbe

Slutsignalen ljuder. En olidlig spänning som nästan går att ta på vidtar. Sedan träder domarna Olivia och Alice fram med varsitt påskägg i handen. Slutligen förkunnas vilka som vunnit.
– Rykttävlingen går till…Felix!

190419_ponnypappan_domare
Domarteamet Olivia och Alice konfererar. Vilka ska få de åtråvärda äggen? Foto: Daniel Enestubbe

Jublet vet inga gränser när Angelo och LillyBelle stormar fram och tar emot förstapriset. Först nu verkar de kunna smälta den uteblivna segern i den motsvarande Luciatävlingen i vintras. Att de missar segern i dekorationsgrenen tar de inte ens någon notis om.

190419_ponnypappan_svans
Felix svans är designad och klar. Foto: Daniel Enestubbe

Som ni kan se har jag kameran med mig och bilderna talar för sig själva.

Nästa gren är voltige, ett lika stillsamt som välkommet inslag i de annars ganska livliga aktiviteterna. Gymnastiska färdigheter, balans och koordination tränas upp under skickliga chefstränaren Cristins ledning.

När klockan slagit kväll är det dags för huvudnumret: löshoppning.

För mig är det första gången jag ser det och som vanligt har ridsporten hittat på ett begrepp som är fullkomligt missvisande. Löshoppning? Det låter som ett stilla vattendrag i Blekinge, inte som den fruktade vildfors till actionhändelse den i själva verket är. Pang, boom, swish! Det är omöjligt att inte känna fascination och beundran över vilka krafter hästar kan släppa loss när de frigörs från ryttarens tyngd, från bett och träns och bara får showa som fullblodsartister. För säkerhets skull briljerar Lexus med ett extranummer och flyger över staketet som satts upp vid ridhusets mitt.

Barnen, innanför de uppsatta banden på innerplan, och vi föräldrar på läktarna tjoar spontant över denna för oss helt oväntade händelse.

Lexus njuter, vi andra imponeras och den som tycker att ridsport är töntigt bör söka sig till första bästa löshoppning eller söka hjälp på annat håll.

Tack för att ni tog er tid! Jag önskar er en riktigt härlig påsk och som vanligt får ni gärna följa mig på Insta som ponnypappandaniel

Ponnypappan
12 april 16:00

”Att hantera flodvågor och agera kommentator”

”Att hantera flodvågor och agera kommentator”
Till slut fick Angelo träffa sin största idol, Malin Baryard Johnsson.

Jag har varit på mässor. Små mässor, stora mässor, större mässor.
Jag har också varit på ett par superduperbautamässor. Det är ansträngande.
Jag har också varit på tävlingar i de flesta sporter.
Små, stora, större. Jag har även varit på ett gäng superduperbautatävlingar och ja, det är ansträngande.

Nu har jag varit på Gothenburg Horse Show. En superduperbautatävling och en superduperbautamässa – samtidigt. D-e-t var första gången för mig och ja, ansträngande är bara förnamnet.

Arrangörerna av dessa båda enorma events är inte dummare än att de listat ut exakt hur de ska få ut det absolut bästa av två världar. Mäss- och tävlingsprogrammen är planerade med en sådan list att ingen levande människa som besöker eventen kommer undan.

Jag är en människa med enkla regler, principer och rättesnören:
• Var sjyst mot dina medmänniskor.
• Hetsa inte upp dig i onödan.
• Håll pulsen nere.
• All form av trängsel och köbildning är ett allvarligt samhällsproblem och bör förbjudas.

Det är den här fjärde och sista punkten som är den svaga länken i min levnadsvanekedja och som i viss grad påverkar de övriga tre på ett negativt sätt.
För när de listiga arrangörerna sett till att avsluta en publikdragande klass inne i Scandinavium startar de en flodvåg bestående av mellan 8 000 och 10 000 människor. Dessa blir, likt råttorna till tonerna från flöjtspelaren i Hameln, som hypnotiserade och följer med strömmen som leder in till Svenska Mässan.
Alla ska med, alla ska in, det går knappt att andas och där står jag någonstans mitt i folkhavet och tänker på punkt fyra. Det gäller att gilla läget nu. Vi är här för att njuta av årets bästa helg och då gillar man läget. Så är det bara.

När jag accepterat förutsättningarna och blivit ett med den stora massan blir det också lättare att njuta. Övriga familjemedlemmar lider för övrigt inte av samma besvär som jag. Under min terapeutiska självhjälpssession har de redan vid flera tillfällen lyckats säkerställa att swish och betalkort fungerar även under denna mässa och antalet kassar i min hand ökar betänkligt.

Programmet är späckat, men vi är pålästa. Första dödsviktiga händelse är meet and greeten med Ingemar Hammarström på slaget 10.30. Jag vill i det här sammanhanget förtydliga punkt fyra och betona att jag inte alls är emot köbildning så länge jag själv står först i den. Det gör jag nu. Jag har paxat förstaplatsen åt Angelo och LillyBelle som med oavbrutet kackel (Angelo) och stum beundran (LillyBelle) får signerade autografkort av sin unge europamästare och förebild.

28ingemar
Ingemar Hammarström hade fullt upp med att skriva autografer.

En annan grej jag gillar är hur jämställd ridsporten börjar bli. Flickor, tjejer och kvinnor är visserligen klart fler än pojkar, killar och män men min känsla är att det går åt rätt håll. I de kataloger vi tittar i är fotomodellerna både kvinnor och män och ganska jämnt fördelade. När jag var på Elmia i höstas försökte jag förgäves hitta en riktigt sjyst ponnypappajacka men konstaterade besviket att herrstorlekar inte var prioriterat. Nu dröjer det inte mer än en timme förrän jag hittat till Uhips monter, provat ut, blippat in koden och gjort det jag känner är mitt bästa köp på länge. En snygg, svart och funktionell jacka. Förstår ni hur mycket jag längtat och hur mycket jag kommer att använda den?

Sedan går jämställdheten för långt.
Efter ytterligare en timme börjar morgonens tömda PET-flaska göra sig påmind och jag måste uppsöka toaletten. Men jag är ju på en hästsportmässa, tillhör ett underrepresenterat kön och behöver dessutom bara nyttja en urinoar. Döm om min förvåning när köerna till b-å-d-e dam- och herrtoaletterna är cirka 20 meter långa. Omöjligt. Det är något som inte stämmer. Jag går fram och ställer mig mellan köerna, tittar på dörrarna och får svaret. Herr- och damskyltarna är ersatta av stora upptejpade lappar med texten ”UNISEX”. Där försvann den enda ojämställdhet jag älskat genom alla tider. Inga fler gräddfiler, bara att vänta i en halvtimme eller – vilket jag föredrar – att hålla mig ett par timmar till.

Timmarna tickar på i den stora massan i den stora mässan. Matstopp, hjälmprovningar och käpphästträning varvas med andlöst spännande uppgörelser inne i Scandinavium. Vilken annan sport kan locka så många åskådare även till juniortävlingar? tänker jag. Sträck på er, svensk ridsport. Ni har verkligen lyckats.

När vår tid i Göteborg börjar lida mot sitt slut framåt lördagseftermiddagen har barnen träffat ett antal celebriteter.

28kö
Jämställda köer till toaletten. Jag sörjer redan gräddfilen in till herrarnas.
28kühner
Bus med Max Kühner.
28brodyr
Oj, så snyggt det blev.

Angelo, som nästan orsakat en nackspärr på Max Kühner efter en överraskande bakifrånkram, har dock letat förgäves efter sin största idol – Malin Baryard Johnsson. Han har sett henne vid två tillfällen och sprungit efter men båda gångerna har Malin försvunnit. Angelo vill så gärna berätta för henne hur mycket hon betytt för honom, vad höstens besök hos Malin gjort för hans självförtroende.

Så kommer läget. Baryard Johnsson livepoddar i mässans paddock och precis när hon kommer ut står Angelo där.
– Nämen, det är ju du! säger Malin, som verkligen känner igen honom.
Sedan får Angelo sin efterlängtade pratstund med sin största idol och berättar hur mycket hon betytt för hans ridning.

28agility
Agilitygänget, från vänster: Johanna Lassnack, Pia, Melissa Fröhlich, Angelo Enestubbe, Rakel, LillyBelle Enestubbe, Pontus Hugosson, Liam Alm Fredriksson och Malin Wåhlin.
28käpphästbana
Käpphästbanan – oasen mitt i mässmyllret.

Sedan är det dags helgens stora händelse. Direkt efter livepodden står nämligen agility på programmet. Tack vare fantastiska Linda Jägergren från Åmål har barnen fått förmånen att ingå i varsitt agilitylag och jag har i ett svagt ögonblick tackat ja till att vara kommentator. Dragplåstren i lagen är de välkända Johanna Lassnack och Pontus Hugosson. I lag Lassnack ingår också Angelo och Youtubern Melissa Frölich och i lag Hugosson finns LillyBelle och Liam Alm Fredriksson, Lindas duktige ryttare till son.

Det blir seger för lag Hugosson med den 67 centimeter höga Rakel, som briljerar över tippbroar och genom slalomportar. Lag Lassnack kämpar med sin Pia men når inte hela vägen fram. Alla är glada, alla får gigantiska rosetter och stämningen är på topp.

En perfekt avslutning på årets hittills bästa helg.
Och till sist, punkt fem:
• Borta bra men hemma bäst.

Tack för att ni tog er tid! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!

28vänner
Att springa på några kompisar från Växjö gör inte saken sämre.
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-