Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
19 april 11:31

Ridsporten från sin allra bästa sida

Ridsporten från sin allra bästa sida
Få saker slår segerkänslan. Felix och LillyBelle i glädjerus efter segern i rykttävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Det finns en månad, tycker jag, som sticker ut, som är lite bättre än alla de andra elva. September. Allt börjar om, energin är återfunnen och projekt inleds samtidigt som luften är varm och solen generös i ett lövat landskap draperat i prismats alla färger.

God tvåa på denna min månadernas topplista är april.

Det är mellan dessa månader min värld snurrar. I april pågår slutstriderna mot den – för varje år som går – allt tuffare vintern, men kampen är ojämn. Man vet att kylan snart tvingas kapitulera och krypa in under sin sten och med kapitulationen breder sig en känsla av fred så sakteliga ut sig.

April är månaden då hoppet tänds, september är månaden då chansen till något nytt ges och mellan dem har vi en sommar som alltjämt är ett sådant mirakel att dess främsta syfte är att skapa minnen och längtan.

Det är under hoppets april jag fortfarande går omkring och mockar varje dag, besöker höleverantören en sista eller näst sista gång men också tänker på att beteshagarna och ett utomhusliv snart står redo för våra tre knasiga ponnyer.

190419_ponnypappan_felix
Angelo och LillyBelle har tilldelats Felix i rykttävlingen och sätter igång direkt efter startsignal. Foto: Daniel Enestubbe

April innebär påsk och påsklov, har jag nu lärt mig, betyder ett ofantligt utbud för små nyfikna ryttare. Vår klubb, Theleborgs Ryttarsällskap, är en synnerligen aktiv klubb när det kommer till att skapa vardagliga arrangemang för de unga ryttare som löst medlemskap. Inte blir det sämre av att mina barn vill glufsa i sig i stort sett allt som erbjuds på paletten av aktiviteter. Det här är ridsport när den visar sig från sin allra bästa sida, när fritidsgårdslivets glädje kombineras med kunskapstörst och lockande tävlingsmoment.

Vi är mitt uppe i påsklovet när detta skrivs och redan har Angelo och LillyBelle hunnit genomgå en utbildning som gör dem kvalificerade att delta i interna tävlingar med klubbens egna hästar.

190419_ponnypappan_lilly1
LillyBelle är lagets klippa. När Angelo nervöst springer omkring och oroas över tiden behåller LillyBelle iskylan. Foto: Daniel Enestubbe

Under en späckad onsdag tillbringar jag sex timmar på klubben av ren nyfikenhet. Det börjar med en rykttävling i regi av klubbens förnämliga och ständigt påhittiga ungdomssektion. En prestigefylld tävling som barnen planerat minutiöst för. En tävling som består av två moment: dels själva ryktningen i sig, dels ett dekorativt moment där hästarna ska prydas med diverse attiraljer för att se så spektakulära ut som möjligt.

Det är en underdrift att påstå att Angelo och LillyBelle tar utmaningen på allvar. Tävlingen pågår en timme och redan efter en kvart börjar Angelo oroligt fråga hur långt det är kvar. LillyBelle är hans raka motsats; cool, fyndig, flink med händerna. Skickligt flätar hon svansen på Felix, ponnyn som barnen tilldelats, och förser resultatet med både blommor och fjädrar. När Angelo ängsligt borstar hästen klurar LillyBelle på nästa moment och går vidare till manen där hår blir till flätor, flätor blir till knoppar och även knopparna får fjädrar. Glitterpasta plockas fram, hjärtmallar placeras omsorgsfullt på hästens bakre delar och innehållet trycks ut och formas.

190419_ponnypappan_dekor1
I rykttävlingar är alla medel tillåtna. Även de bra medlen. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är strategen, Angelo är överallt och ingenstans och fortsätter med sina nervösa frågor om hur mycket tid som återstår. Förutom ett kritiskt moment, när Felix ruskar av sig cirka 70 procent av sin nyvunna fjäderdräkt, går det dock som en dans, tack vare LillyBelles förmåga att behålla lugnet.

190419_ponnypappan_lilly2
Det här är som koncentration, tappad på flaska. Foto: Daniel Enestubbe

Slutsignalen ljuder. En olidlig spänning som nästan går att ta på vidtar. Sedan träder domarna Olivia och Alice fram med varsitt påskägg i handen. Slutligen förkunnas vilka som vunnit.
– Rykttävlingen går till…Felix!

190419_ponnypappan_domare
Domarteamet Olivia och Alice konfererar. Vilka ska få de åtråvärda äggen? Foto: Daniel Enestubbe

Jublet vet inga gränser när Angelo och LillyBelle stormar fram och tar emot förstapriset. Först nu verkar de kunna smälta den uteblivna segern i den motsvarande Luciatävlingen i vintras. Att de missar segern i dekorationsgrenen tar de inte ens någon notis om.

190419_ponnypappan_svans
Felix svans är designad och klar. Foto: Daniel Enestubbe

Som ni kan se har jag kameran med mig och bilderna talar för sig själva.

Nästa gren är voltige, ett lika stillsamt som välkommet inslag i de annars ganska livliga aktiviteterna. Gymnastiska färdigheter, balans och koordination tränas upp under skickliga chefstränaren Cristins ledning.

När klockan slagit kväll är det dags för huvudnumret: löshoppning.

För mig är det första gången jag ser det och som vanligt har ridsporten hittat på ett begrepp som är fullkomligt missvisande. Löshoppning? Det låter som ett stilla vattendrag i Blekinge, inte som den fruktade vildfors till actionhändelse den i själva verket är. Pang, boom, swish! Det är omöjligt att inte känna fascination och beundran över vilka krafter hästar kan släppa loss när de frigörs från ryttarens tyngd, från bett och träns och bara får showa som fullblodsartister. För säkerhets skull briljerar Lexus med ett extranummer och flyger över staketet som satts upp vid ridhusets mitt.

Barnen, innanför de uppsatta banden på innerplan, och vi föräldrar på läktarna tjoar spontant över denna för oss helt oväntade händelse.

Lexus njuter, vi andra imponeras och den som tycker att ridsport är töntigt bör söka sig till första bästa löshoppning eller söka hjälp på annat håll.

Tack för att ni tog er tid! Jag önskar er en riktigt härlig påsk och som vanligt får ni gärna följa mig på Insta som ponnypappandaniel

Ponnypappan
12 april 16:00

”Att hantera flodvågor och agera kommentator”

”Att hantera flodvågor och agera kommentator”
Till slut fick Angelo träffa sin största idol, Malin Baryard Johnsson.

Jag har varit på mässor. Små mässor, stora mässor, större mässor.
Jag har också varit på ett par superduperbautamässor. Det är ansträngande.
Jag har också varit på tävlingar i de flesta sporter.
Små, stora, större. Jag har även varit på ett gäng superduperbautatävlingar och ja, det är ansträngande.

Nu har jag varit på Gothenburg Horse Show. En superduperbautatävling och en superduperbautamässa – samtidigt. D-e-t var första gången för mig och ja, ansträngande är bara förnamnet.

Arrangörerna av dessa båda enorma events är inte dummare än att de listat ut exakt hur de ska få ut det absolut bästa av två världar. Mäss- och tävlingsprogrammen är planerade med en sådan list att ingen levande människa som besöker eventen kommer undan.

Jag är en människa med enkla regler, principer och rättesnören:
• Var sjyst mot dina medmänniskor.
• Hetsa inte upp dig i onödan.
• Håll pulsen nere.
• All form av trängsel och köbildning är ett allvarligt samhällsproblem och bör förbjudas.

Det är den här fjärde och sista punkten som är den svaga länken i min levnadsvanekedja och som i viss grad påverkar de övriga tre på ett negativt sätt.
För när de listiga arrangörerna sett till att avsluta en publikdragande klass inne i Scandinavium startar de en flodvåg bestående av mellan 8 000 och 10 000 människor. Dessa blir, likt råttorna till tonerna från flöjtspelaren i Hameln, som hypnotiserade och följer med strömmen som leder in till Svenska Mässan.
Alla ska med, alla ska in, det går knappt att andas och där står jag någonstans mitt i folkhavet och tänker på punkt fyra. Det gäller att gilla läget nu. Vi är här för att njuta av årets bästa helg och då gillar man läget. Så är det bara.

När jag accepterat förutsättningarna och blivit ett med den stora massan blir det också lättare att njuta. Övriga familjemedlemmar lider för övrigt inte av samma besvär som jag. Under min terapeutiska självhjälpssession har de redan vid flera tillfällen lyckats säkerställa att swish och betalkort fungerar även under denna mässa och antalet kassar i min hand ökar betänkligt.

Programmet är späckat, men vi är pålästa. Första dödsviktiga händelse är meet and greeten med Ingemar Hammarström på slaget 10.30. Jag vill i det här sammanhanget förtydliga punkt fyra och betona att jag inte alls är emot köbildning så länge jag själv står först i den. Det gör jag nu. Jag har paxat förstaplatsen åt Angelo och LillyBelle som med oavbrutet kackel (Angelo) och stum beundran (LillyBelle) får signerade autografkort av sin unge europamästare och förebild.

28ingemar
Ingemar Hammarström hade fullt upp med att skriva autografer.

En annan grej jag gillar är hur jämställd ridsporten börjar bli. Flickor, tjejer och kvinnor är visserligen klart fler än pojkar, killar och män men min känsla är att det går åt rätt håll. I de kataloger vi tittar i är fotomodellerna både kvinnor och män och ganska jämnt fördelade. När jag var på Elmia i höstas försökte jag förgäves hitta en riktigt sjyst ponnypappajacka men konstaterade besviket att herrstorlekar inte var prioriterat. Nu dröjer det inte mer än en timme förrän jag hittat till Uhips monter, provat ut, blippat in koden och gjort det jag känner är mitt bästa köp på länge. En snygg, svart och funktionell jacka. Förstår ni hur mycket jag längtat och hur mycket jag kommer att använda den?

Sedan går jämställdheten för långt.
Efter ytterligare en timme börjar morgonens tömda PET-flaska göra sig påmind och jag måste uppsöka toaletten. Men jag är ju på en hästsportmässa, tillhör ett underrepresenterat kön och behöver dessutom bara nyttja en urinoar. Döm om min förvåning när köerna till b-å-d-e dam- och herrtoaletterna är cirka 20 meter långa. Omöjligt. Det är något som inte stämmer. Jag går fram och ställer mig mellan köerna, tittar på dörrarna och får svaret. Herr- och damskyltarna är ersatta av stora upptejpade lappar med texten ”UNISEX”. Där försvann den enda ojämställdhet jag älskat genom alla tider. Inga fler gräddfiler, bara att vänta i en halvtimme eller – vilket jag föredrar – att hålla mig ett par timmar till.

Timmarna tickar på i den stora massan i den stora mässan. Matstopp, hjälmprovningar och käpphästträning varvas med andlöst spännande uppgörelser inne i Scandinavium. Vilken annan sport kan locka så många åskådare även till juniortävlingar? tänker jag. Sträck på er, svensk ridsport. Ni har verkligen lyckats.

När vår tid i Göteborg börjar lida mot sitt slut framåt lördagseftermiddagen har barnen träffat ett antal celebriteter.

28kö
Jämställda köer till toaletten. Jag sörjer redan gräddfilen in till herrarnas.
28kühner
Bus med Max Kühner.
28brodyr
Oj, så snyggt det blev.

Angelo, som nästan orsakat en nackspärr på Max Kühner efter en överraskande bakifrånkram, har dock letat förgäves efter sin största idol – Malin Baryard Johnsson. Han har sett henne vid två tillfällen och sprungit efter men båda gångerna har Malin försvunnit. Angelo vill så gärna berätta för henne hur mycket hon betytt för honom, vad höstens besök hos Malin gjort för hans självförtroende.

Så kommer läget. Baryard Johnsson livepoddar i mässans paddock och precis när hon kommer ut står Angelo där.
– Nämen, det är ju du! säger Malin, som verkligen känner igen honom.
Sedan får Angelo sin efterlängtade pratstund med sin största idol och berättar hur mycket hon betytt för hans ridning.

28agility
Agilitygänget, från vänster: Johanna Lassnack, Pia, Melissa Fröhlich, Angelo Enestubbe, Rakel, LillyBelle Enestubbe, Pontus Hugosson, Liam Alm Fredriksson och Malin Wåhlin.
28käpphästbana
Käpphästbanan – oasen mitt i mässmyllret.

Sedan är det dags helgens stora händelse. Direkt efter livepodden står nämligen agility på programmet. Tack vare fantastiska Linda Jägergren från Åmål har barnen fått förmånen att ingå i varsitt agilitylag och jag har i ett svagt ögonblick tackat ja till att vara kommentator. Dragplåstren i lagen är de välkända Johanna Lassnack och Pontus Hugosson. I lag Lassnack ingår också Angelo och Youtubern Melissa Frölich och i lag Hugosson finns LillyBelle och Liam Alm Fredriksson, Lindas duktige ryttare till son.

Det blir seger för lag Hugosson med den 67 centimeter höga Rakel, som briljerar över tippbroar och genom slalomportar. Lag Lassnack kämpar med sin Pia men når inte hela vägen fram. Alla är glada, alla får gigantiska rosetter och stämningen är på topp.

En perfekt avslutning på årets hittills bästa helg.
Och till sist, punkt fem:
• Borta bra men hemma bäst.

Tack för att ni tog er tid! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!

28vänner
Att springa på några kompisar från Växjö gör inte saken sämre.
Ponnypappan
5 april 07:00

När tummen växer ut

När tummen växer ut
Vårt älskade stall. Det existerar tack vare mina egna beslut. Inte det vackraste stallet på jorden men jag är stolt över det, och hästarna älskar det.

Att vara ponnypappa är ett sätt att växa. Att växa som människa, genom ständigt nya ansvarsområden som mockning, höhämtning och nedbankning av staketstolpar i småländsk stenig mark. Det tvingar fram ett såväl logiskt som logistiskt tänkande även hos den vars värld dittills bara snurrat kring att hantera barn, hem och jobb. Den dag du öppnar dörren och vågar ta steget in i ponnyernas, grimmornas och de färgglada schabrakens förlovade land blir ingenting mer sig likt.

Du växer som människa. Och inte nog med det. Dina kroppsdelar börjar växa.
Som i mitt fall, där speciellt en liten del av min kropp vuxit ut på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Tummen.

Jag hade den mitt i handen när jag för snart elva år sedan lämnade ett 35-årigt liv med två trygga fötter på asfalt bakom mig för att flytta ut till ett nybyggt hus på landet i en okänd och otrygg verklighet.

27tumme1
Min tumme när jag precis flyttat ut på landet.

Jag hade fram till dess bott i hyreslägenhet, vilket betyder att jag levt mina dagar med minsta möjliga ansvar. Förutom att byta en glödlampa, diska och städa behövde jag egentligen bara lyfta luren (det fanns något som hette fast telefon på den tiden) och ringa till min hyresvärd om något i lägenheten behövde åtgärdas. Sedan kunde jag sitta vid datorn med en kopp kaffe medan servicepersonal såg till att fixa och reparera.

Så funkar det inte riktigt när du har ett eget hus. Speciellt inte på landet. Vid 35 års ålder skulle jag för första gången montera ett gäng skohyllor på en gipsvägg. Jag hade precis lärt mig vad en skruvdragare var men inte mycket mer.
– Du måste ha mollypluggar på gipsväggar, sa en hantverkare jag kände.
Mollypluggar? Aldrig hört. Fick bildgoogla för att ens fatta vad jag skulle köpa. Mötet med pluggarna, skruvdragaren som också kunde användas som borrmaskin och mollytången som krävdes för att montera pluggarna – blev min första aha-upplevelse. Det ryckte till i tummen, men inte mer.
När huset var rest och vi bott in oss under ett par månader höjde Malin tonläget.
– Vi måste ha ett stall också. Det får du fixa, sa hon.

Jaha. Jag ska fixa ett stall, med en tumme mitt i handen. Hur gör man det? Ångesten jag kände går nästan inte att beskriva. Uppdraget var solklart, men hur sjutton skulle jag bete mig nu – utan några som helst kunskaper? Bygga själv – otänkbart. Köpa ett stall i byggsats – nja. Surfa runt på Blocket och se vad som finns där – deal.

Jag hittade till slut en isolerad plåtbyggnad som används vid större byggen, uppdelad i sektioner, som kunde monteras ner och upp. Jag tokchansade, tjatade på hjälp av fem av mina bästa vänner, bokade en lastbil och fick hela rasket hemkört. Bara att resa upp eländet och få hästarna på plats, tänkte jag. Nja, så enkelt var det inte.
– Du måste fixa en grund först, fortsatte Malin.

27tumme2
Min tumme efter att stallgrunden lagts.

Jaha, en grund. Det lät ju enkelt. Bara att vräka ut en massa betong och låta den stelna. Men riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Först – fick jag veta – ska marken schaktas ut, sedan ska den förses med singel och därefter ska den paddas (det sista visste jag inte ens vad det betydde). Schaktningen var det minsta problemet, bara att anlita en grävare.

Men innan det gigantiska lasset med singel skulle levereras återstod en liten detalj; att bygga en form och se till att den stod pall för kraften från de tontals kilo betong som väntade på nedsläpp. Jag läste på, började mäta och såga, slå ner pålar och fixa med vattenpass. Plötsligt fick jag växtvärk i tummen, tittade på min hand och såg att den ändrat utseende.

Plötsligt hade jag allt förberett för Den Stora Betongleveransen. Med benäget bistånd av en pensionerad snickare gick det sedan som en dans att få till en lagom ruggig yta för att inte golvet skulle bli för halt. Jag lärde mig vad en syll är, varför det är viktigt att anlägga en sådan – och hux flux var jag redo för att resa vägg- och taksektionerna.

Med hjälp av mina fem ovärderliga vänner lyckades jag få allt på plats. En byggnad stod framför mig, en byggnad som genom mina beslut och genom mitt ledarskap blivit verklighet. Men byggnaden var tom och mörk, ännu inget stall.
– Du måste fixa boxar också, sa Malin.

Jaha. Boxar. Innan min bror Jonas blev banktjänsteman jobbade han tack och lov som murare. Ett paniksamtal till Jonas och ett ”självklart, när kör vi?”-svar senare lyckades jag leverera ett par hundra murblock och säckar med cement- och fogmassa. Vi körde igång, Jonas och jag. Han mätte och murade, jag blandade bruk och sågade block med en specialsåg jag i ett ögonblick av total klarsyn lyckats hyra. Efter en helg med bokstavligt talat stenhårt arbete stod de klara, tre murade boxar.
Redo för inflytt för fyrfotingarna?
Inte riktigt ändå.
– Boxdörrar. Fixa! sa Malin.

28tumme3
Min tumme när hela projektet var klart.

Jaha. Boxdörrar. Vad som sedan hände har jag svårt att förklara i efterhand. Jag lyckades mäta rätt, skruva rätt och få till tre perfekta boxdörrar. Köpte gångjärn, borrade hål i cementblocken, sågade till en gängstång som fixades på plats genom en mirakelmassa som sprutades in i borrhålen och – voilá! Allt var på plats. Sedan var det bara att ringa elektrikern och be honom dra in ström och koppla in belysning.
Hästarna invigde sitt nya hem, trivdes från dag ett och för min hand blev det en så storartad förändring att jag häpnade när jag tittade på den.

Stallprojektet blev början på någonting helt nytt i mitt liv. Därefter har jag byggt ett uthus (fult men funktionellt), deltagit i bygget av en fotostudio (grymt snygg), anlagt tre altaner (klockrena), byggt en sadelkammare (underbar), byggt ut stallet med en fjärde box (den snyggaste), roddat Projekt Uterum (fint, snart klart) och roddat Projekt Pool (dundersuccé).

Jag har lärt mig att hantera vinkelslipar, sticksågar och slipmaskiner, lärt mig dimensioner på reglar, panel och råspont, skaffat information om markdistanser, armeringsjärn och expanderbultar. Och alltsammans tack vare att jag bytte asfalt mot grus. Ibland växer tummen ut – och jag vet en sak med säkerhet: du kan mer än du tror.

27hinder
Mitt senaste lilla projekt gick som en dans, med tummen på rätt ställe.

Tack för att ni tog er tid – nu väntar en härlig helg i Göteborg, utan skruvdragare. Följ mig gärna där på Instagram som ponnypappandaniel

 

Ponnypappan
29 mars 13:55

Värmen mitt i vårkylan – syskonmöte i Gislaved

Värmen mitt i vårkylan – syskonmöte i Gislaved
LillyBelle och Peggy får en perfekt start. Foto: Daniel Enestubbe

Lurig årstid nu. Badguyvintern med sin kalkylerade illvilja har härjat ännu en gång, vet att hans tid är kort och befinner sig i en avgörande strid mot Hjältevåren, som matar in slag efter slag. Det är lite som under upplösningen av en kuslig film där skurken faller till marken och ser död ut medan hjälten kramas om. Man vet vad som kan och kommer hända. I en sista ondskefull attack reser sig skurken från de döda och försöker med ett sista ondskefullt utspel innan hans tid är ute och det goda äntligen får segra.

Den striden pågår just nu.

Och för en ponnypappa som är inne på sin första säsong som assistent, allt-i-allo och pinsam statist till sina tävlande barn gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det enda som gäller är att överleva vistelserna på svinkalla ridanläggningar med en eller i bästa fall två toaletter och maximalt ett uppvärmt fikarum.

190329_ponnypappan3
Efter en isande kylig morgon tittade solen fram en stund i Gislaved. Foto: Daniel Enestubbe

Denna lördag anländer vi till ett Gislaved som erbjuder hela paletten av iskyla, regn, blåst och sol på samma gång. Det som gör det hela uthärdligt, förutom att klä sig som en skidåkare på väg mot Nordpolen, är bemötandet vi får. Jag vet inte vilka ledarskapskurser eller utbildningar funktionärerna på ridtävlingar genomgår men det måste vara någonting i hästväg, om uttrycket tillåts. Det är glada miner överallt, hjälpsamhet in i minsta detalj och ett tidsflyt i startordningen som skulle göra de flesta andra sporter avundsjuka. Personalens värme mitt i vårkylan ger hopp. I ett obevakat ögonblick smyger jag dessutom in en stund i den enda uppvärmda byggnaden. Jag köper kaffe och en fralla för att ändå tanka lite riktiga celsiusgrader innan det är dags för dagens aktiviteter.

För första gången ska vi se våra barn mötas i tävlingssammanhang.

LillyBelle vs Angelo.

Hur ska det gå? Blir någon alltför glad eller alltför besviken efteråt? Tänk om bara en av dem får pris och den andre blir utan?

Av sin tidigare motståndare Tove har LillyBelle, till sin obeskrivliga lycka, fått låna sin favorit, den maxade A-ponnyn Peggy medan Angelo i vanlig ordning litar på sin älskade knappt meterhöga Tindra.

Angelo och Tindra värmer först, som enda kategori A-ekipage bland de elva startande, upp med en Lätt E-hoppning. Det slutar med ett nedslag men ser i övrigt väldigt bra ut. Tindra är pigg och följsam och det är ett fint flyt i hoppningen. Jag noterar att tiden är den tredje snabbaste i startfältet.

Under pausen som sedan följer medan banan byggs om väntar ny framridning. LillyBelles koncentration är hundraprocentig, hon vill verkligen göra bra ifrån sig nu när hennes önskan att få rida sin egen ”All-in” går i uppfyllelse.

Jag intar kameraposition vid ridhusets kortsida och i högtalarna hör jag hur båda mina barn kallas in. LillyBelle ska rida först, med Angelo närmast efter.

Men bara ett barn och en häst skrittar in.

Var är Angelo och Tindra någonstans?

Jag slår bort tankarna när startsignalen går och LillyBelle ger sig iväg på Peggy. Jag ser direkt att det kommer att gå bra. Peggy är en maskin, LillyBelle ser säker ut och efter en minut har de svarat för en dubbelnolla. Felfritt gånger två. Hur hon är försöker lyckas LillyBelle inte dölja hur nöjd hon är.

190329_ponnypappan2
LillyBelle och Peggy säkert och fint över varje hinder. Foto: Daniel Enestubbe

Angelo och Tindra då? Kan de upprepa bedriften? Just det, var är de någonstans?

Vad jag inte känner till är det drama som utspelat sig bakom kulisserna medan jag bytt objektiv och ställt in bländare, slutare och ISO-värde på kameran.

Det infinner sig nämligen en tidspress mellan klasserna i det tajta schemat. Först fem minuter före start ges ekipagen möjlighet till framridning och just där ger jag ett litet minus till arrangören. LillyBelle hinner inte ens skritta Peggy utan får gå upp i trav direkt.

För den som minns LillyBelles tävlingsdebut här på bloggen kommer ihåg att en stressig framridning inte är Tindras kopp te. Nu gör Tindra klart för Angelo att ”nej, i dag räcker det med en klass” genom att vid upprepade tillfällen stanna vid hindren.

Negativ stress är aldrig bra och Angelo kan inte alls hantera denna för honom helt nya situation. Tävlingssuget försvinner, modet tappas och trots Malins peptalk vägrar han att komma till start.

Det blir inget syskonmöte den här lördagen i Gislaved.

Angelo är otröstlig, LillyBelle nöjd med sin insats och nya viktiga erfarenheter är insatta på deras ridsportkonton.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men alltid blir det något.

Nu laddar vi alla för nästa helgs härliga hästparty i Göteborg.

Tack för att ni tog er tid – och se gärna vad jag har för mig på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
22 mars 13:45

”Ridsporten bör lära av klädkedjor och skidorter”

”Ridsporten bör lära av klädkedjor och skidorter”
Foto: Lotta Vess/Istock

Kära ridsport! Vi har levt tillsammans ett tag nu. Känt på varandra. Jag gillar dig, är nyfiken på dig och trivs oftast mycket bra i ditt sällskap. Hoppas att du gillar mig tillbaka, trots mina många fel och brister. Men jag måste få säga ifrån nu. Det är dags för mig att jag tar mod till mig och höjer rösten mot dig. Det är hög tid för det.

Min fråga är denna: Varför beter du dig så onödigt konstigt?
Du kanske inte ens tänker på det själv, men jag känner mig faktiskt utanför. Jag känner mig exkluderad. Jag vill att du ändrar på dig, både för ditt och mitt eget bästa. Kan du det?

Ta det här med tävlingar. Jag har följt dig i många år, på slutet som förälder till tävlande barn men i övrigt som sportjournalist under snart ett kvarts sekel. Varför krånglar du till det? Varför gör du allt så enormt komplicerat? Din indelning i storlekar varierar mellan kategori A och kategori D, där A betyder liten och D stor. Så långt inga problem. Jag är med.

Sedan kommer klassindelningen. Lätt eller medelsvår – ja, jag är med. Sedan blir det ologiskt: Lätt A är en svårare lätt ridning medan Lätt D är en lättare lätt ridning. Där är skalan plötsligt omvänd jämfört med kategoriindelningen. Nu betyder plötsligt A att saker är stora och svåra medan D inte längre betyder att klassen är större och svårare än A, som man kan misstänka, utan tvärtom lättare.
Men okej.
Två bollar kan jag också jonglera med. Det är onödigt, men funkar.

Men sedan kommer bedömningarna. Jag citerar ett litet stycke från ditt tjocka tävlingsreglemente: Grundhoppning rids i bedömning A:Clear Round, A, A:0, A:1a, A:1b, A:2, A:Da Capo, A:Plus eller A:Stilla med det antal hinder som anges i moment 312, 313 och 324.

Alltså, vad är det här?Det förstör lugnet och enkelheten på samma sätt som hackspetten gör för Kalle Anka på julafton.
Och då snackar vi ändå bara grundhoppning.
Sorry, jag kan kanske hålla en boll till i luften under maximalt ett par sekunder men sedan är jag fullkomligt borta i den helt ogenomträngliga terrängen. Även om jag skulle plugga in dessa bedömningsmoment skulle de aldrig få fäste. Siffror, skiljetecken och bokstäver är nämligen inte samma sak som att lära sig en glosa. En språkglosa går att associera till någonting men hur ska jag tänka för att i längden kunna skilja på A:1a, A:1b och A:2? Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag säger att min hjärna inte riktigt är funtad på det viset.

Det här är ren byråkrati i sin mest plågsamma form, så långt ifrån att vara kundnära det över huvud taget går att komma. Jag är väl medveten om att du har ditt ursprung i det militära. Jag är säker på att reglementet en gång i tiden nedtecknades av nitiska paragrafryttare till officerare, med syfte att skapa ett kodspråk bara de själva fullt ut kan begripa. Men nu är det 2019, en tid då till och med Skatteverket ruckat på sin byråkratisvenska och faktiskt får oss att begripa om du ska få tillbaka eller lägga till på skatten.

Mot den bakgrunden undrar jag, kära ridsport: Varför accepterar du att fortfarande år 2019 vara militärens gisslan? Vi har väl knappt något försvar längre och det försvar som finns skulle säkerligen inte invända om du ägnade dig åt det alla framgångsrika branscher lever på i dag: att förenkla för kunder, utövare och konsumenter. Nej du, kära ridsport, vad du behöver är en extreme makeover, en fullständig revidering och förenkling av tävlingsreglementet.

Om jag har ett förslag? Klart jag har. Jag har flera.
Varför tror du till exempel att det är så lätt att sälja och köpa kläder?
Svar: Enkelheten.
Small, medium, large, extra large. Ta ett plagg, in i provrummet, köp.
Det borde vara samma sak med hästkategorierna; liten, mellan, stor, extra stor ponny. Det skulle se finare ut också.

Och hur skulle det se ut, tror du, om Åres 89 olika pister hade hetat A:1a, A:Da Capo och A:Plus? Få familjer hade ens vågat testa backarna av osäkerhet inför vad som väntar. Vad har de alpina anläggningarna varit bra på i 40-50 års tid? Jo, att förenkla. Grön pist: barnvänlig, blå pist: för hela familjen, röd pist: medelsvår och svart: utmanande, riskabel.

Febc2008-eeba-4200-9fa8-69b97de52eb3
På väg mot en röd backe eller en A:Da Capo..? Foto: Skistar

Färger är nämligen – till skillnad från siffror, bokstäver och kolon – extremt lätta att förstå och associera till oavsett om du är sex eller 96 år gammal. Jag lovar, inte bara jag skulle bli glad om även du skrotade det nuvarande systemet och införde gröna, blåa, röda och svarta klasser. Jag har träffat flera tävlingsledare genom åren som medgett att inte ens de vet hur alla klasser ska ridas.

Bedömningarna? Där hoppas jag också att du vill förenkla. Kanske uppkalla bedömningarna efter kända ryttare, kända hästar eller kända platser? Det skulle inte bara göra allting så mycket enklare. Det skulle även vara en ren PR-succé för dig.
Jag skulle både uppskatta och förstå avsevärt mycket mer om jag i en nära framtid åkte på en tävling med mina barn, tittade i startlistan och läste följande:
Blå klass, ponny medium, 1,00, bedömning Baryard.
Grön klass, ponny small, 0,80, bedömning All-in.

När vi ändå håller på: vem är egentligen p-l-a-c-e-r-a-d i en tävling? Är den som kommer på 19:e plats placerad eller saknar han eller hon en placering? Och har alla vunnit när sex ekipage står som etta i resultatlistan, trots att tiderna skiljer sig åt markant? Ska jag skriva i tidningen att alla vann? Att Lisa blev placerad men Kalle kom på tolfte plats? Det där borde du också fundera på, tycker jag.
Med hopp om förenklad hoppning!

PS. Att försöka ”rida lätt” är det utan jämförelse tuffaste jag gjort i hela mitt snart 47-åriga liv, under Fars dags-ridningen 2017. Kan du kanske byta ut det mot ”rida svårt”?

Tack för att ni tog er tid! Är jag helt ute och cyklar när jag tycker att reglementet är för krångligt eller borde det förenklas? Diskutera gärna med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
14 mars 16:50

”Varför hör hon inte?”

”Varför hör hon inte?”
LillyBelle kramar om sin älskade Tindra efter en dramatisk insats. Foto: Privat

Det ska bli revanschens dag för LillyBelle är det tänkt.

Dagen då hon ska tävla igen, dagen då vi föräldrar som vanligt inte bryr oss om vare sig prestation eller resultat men samtidigt så innerligt önskar att LillyBelle ska lämna tävlingsbanan med ett leende.

Jag minns med fasa hennes tävlingsdebut i Värnamo en månad tidigare, som jag skrivit om på den här bloggen. Hur hon bokstavligt talat reste sig från en urusel och tidspressad framridning, nollade i grundomgången men sedan rev och fick avbryta under den direkt följande omhoppningen.

Hur tårarna aldrig slutade rinna, hur otröstlig hon var och hur synd vi alla tyckte om henne.

Sedan dess har Angelo hunnit tävlingsdebutera och stolt fått med sig sin första lokala rosett medan LillyBelle fortfarande drömmer om sin.

24framhoppning
LillyBelle och Tindra kom bättre förberedda till den här tävlingen.
24liten
Vi letar hyperaktivt efter en B-ponny. Innan vi hittat rätt får barnen nöja sig med att rida på tävlingarnas i särklass minsta häst. Foto: Privat

Nu är hon i Lammhult, samma plats där Angelo och Tindra elegant tog sig över samtliga hinder i 0,40-hoppningen, och förbereder sig. LillyBelle och Tindra har en fin och följsam framhoppning bakom sig men det är nu det gäller. Hindren är 50 centimeter höga, lite högre än när Angelo red.

Jag är familjens fotograf för dagen och jag känner hur tung kameran med det stora teleobjektivet känns i mina händer samtidigt som jag darrar av nervositet.

24coachning
Malin coachar LillyBelle och går igenom det viktigaste inför dagens start. Foto: Privat

Snälla, låt det gå bra. Det är min enda tanke när ekipaget slutligen rider in och snart ska genomföra tävlingarnas allra första start.

LillyBelle rider in, inväntar klartecken. Hon rider runt runt i samma volt och i högtalarna hör jag hennes namn ropas ut i högtalarna, dock oroväckande otydligt. LillyBelle reagerar inte. Fortsätter bara att rida i samma volt, varv efter varv.

Vad händer?

Varför hör hon inte?

Jag känner mig svettig och nervositeten ökar.

Tiden går. Det händer fortfarande ingenting. LillyBelle är i sin bubbla, ridandes på Tindra i en cirkel och tävlingarna har börjat. Jag hör Malin skrika:
– Lilly! Lilly!

Malin gestikulerar och försöker skapa ögonkontakt med LillyBelle, som fortfarande inte uppfattat startsignalen. Ska det roliga sluta innan det ens börjat? Men precis när jag är på väg att förlora hoppet tycks det äntligen gå upp för min lilla dotter att det är dags för action och hon stressar iväg mot det första hindret.

Med en smärta som känns i hela kroppen hör jag Tindra slå i en bom. Jag blundar, tittar upp och ser till min oförställda glädje att det inte orsakat ett nedslag. Bommen ligger kvar, ungefär som när en höjdhoppare klarat en höjd med extremt mycket darr på ribban. Jag klarar inte av att fotografera längre. Jag ger upp och följer det fortsatta dramat intensivt.
Snälla, inga tårar i dag! Inga tårar i dag!

Nu är Tindra med i matchen på allvar. Galoppen ser fin ut, de två följande hindren klaras av utan minsta problem och LillyBelle kämpar på, säker i sadeln. Femman, sexan, sjuan klaras av och nu återstår det väl bara ett enda hinder, eller har jag räknat fel?

Sekunder som känns som minuter plågar sig förbi och som i slowmotion ser jag hur Tindra lyfter hovarna, tar sig upp genom luften och över det sista hindret.
Hon klarar. Är det över? Ja, det verkar så.
– Och vi inleder tävlingarna med en nolla för LillyBelle Enestubbe och Tindra, bekräftar speakern.

Lycka. Eufori.
LillyBelle är felfri. Hon klarade det!

24glad
Betydligt gladare miner den här gången än när LillyBelle tävlade för en månad sedan. Foto: Privat
24mobiler
Febril aktivitet råder i Lammhult. Foto: Privat

Hon klockas till och med för en bättre tid än den andra deltagaren i kategori A, som också rider felfritt. Nu vågar jag ta upp kameran igen. Jag rusar ut, plåtar det vinnande ekipaget som får gratulationer. Om LillyBelle var förkrossad i Värnamo och inte på något sätt gjorde någon hemlighet av det tar hon nu segern med ro. Inga överdrivna glädjegester eller vrål. I stället lutar hon sig framåt, lägger sig ner över Tindra och kramar henne så hårt det bara går.

Det räcker så.
Det säger allt.
Med tanke på den bottenlösa besvikelse vi fick se en månad tidigare känns det nästan som att vi föräldrar känner en om möjligt större lycka över den fina insatsen än vad LillyBelle gör.
Vi firar enkelt, med rosett, toast och Festis inne i kafeterian innan vi gör oss själva och Tindra redo för hemfärd.

Trots att startsignalen inte uppfattats, trots den nervösa och stressade inledningen och det skräckfyllda första hindret redde LillyBelle ut det. Sju år gammal har hon fått uppleva grundbultarna inom idrotten. Ibland förlorar man och det svider en stund. Ibland vinner man och rosetten finns kvar.
 
Tack för att ni tog er tid – jag finns kvar på Instagram som ponnypappandaniel för er som följer eller vill följa mig där!

Ponnypappan
8 mars 12:02

Konsten att välja rätt

Konsten att välja rätt
En koncentrerad Angelo under en av sina många provridningar.

Det första jag ser när jag tittar ut genom fönstret är ett vågrätt regn, orkestrerat av en plågsam vind som piskar in från havet. Jag har precis vaknat upp på ett hotellrum i Halmstad tillsammans med övriga familjen. Jag skulle egentligen inte vara här, men nyfikenheten blev för stor och jag lyckades bli klar snabbare än jag trodde med mina hockeytexter på Smålandsposten kvällen före. Sedan satte jag av västerut så fort jag kunde.

Nu vaknar jag upp på ett hotell i Halmstad som ska visa sig ha fler likheter med Fawlty Towers än vad en normal människa behöver utsättas för. Hotellet är under ombyggnad, visar det sig, och när vi tagit hissen ner till entréplanet möts vi av ljudet från en fontän. Tror vi. Det är dock ingen fontän vi hör utan ett ilsket takdropp.

Byggnaden läcker som ett såll, golvet är fyllt av vatten trots att enorma kärl placerats ut för att samla upp läckaget. Vi halkar oss fram i vätan och fram till receptionen. Där får vi veta att frukostsalen är provisorisk och ligger en bit bort.
I frukostsalen råder kyla eftersom det bara skiljer en spånskiva mellan långväggen och det ursinniga västkustvädret Kvällen före har Malin kallat på personal för att få igång ventilationen och för att ens få ut våningssängarna i vårt familjerum. Upp dök en vaktmästare som fixade med ventilationen och med kraft pressade ut sängarna ur väggen.

Fawlty Towers-vibbarna blir därför inte mindre när vi nu, i frukostmatsalen, ser vem som är dagens kock. Det är vaktmästaren. Det enda som fattas är att han presenterar sig som Manuel på bruten spansk-engelska.

Men det är varken det skräckinjagande vädret eller det läckande hotellet som fått mig att sent en lördagskväll bila 13 mil västerut. Malin och barnen är nämligen ute på provridningsturné och den här söndagen vill även jag vara med.

23hästnet
Det finns så många hästar därute. Det svåra är att hitta rätt.

LillyBelle och Angelo har nu kommit så pass långt att det är dags att hitta den nya Läromästaren, B-ponnyn som ska hjälpa dem att ta ytterligare ett, två och tre steg i sin utveckling. För hundrade gången slår det mig hur annorlunda ridsporten är. Hur lätt är det inte att byta upp sig till ett nytt golfset, inhandla en ny innebandyklubba eller prova ut ett par nya skidor?
Sådant är jag bra på eftersom jag är både otålig och beslutsam.

Det visar sig inte otippat att dessa egenskaper inte är direkt klockrena när det kommer till att välja en ny ponny.
Hittills har jag bara sett filmer från när barnen provrider och med min obefintliga expertis har jag tyckt att alla hästar ser bra ut.
”Fin. Köp!” har varit mitt standardsvar när jag textat tillbaka och jag märker på

Malin att det kanske inte är exakt de orden hon vill höra gång efter annan.
Malin är min motsats här. Eftertänksam, grubblande och utrustad med svår beslutsångest. Kassa egenskaper när det kommer till att köpa innebandyklubbor men fullkomligt ovärderliga som hästspekulant. Om jag och barnen fått bestämma hade vi köpt första bästa häst, eftersom jag är som jag är och barnen förälskar sig i hästar lika snabbt som de äter upp en glass.

Angelo rider en stark kandidat. Vad tror ni? Kan det vara en läromästare?

Vi har nu provridit hästar i Borås, Kalmar, Jönköping och på Öland. Gårdagen i och kring Halmstad bjöd på två nya provridna hästar, varav en – en stark kandidat – reds för andra gången. Alla hästar utom en har känts mer eller mindre bra, även enligt Malin, men tydligen saknas det där lilla extra. Nu väntar nästa anhalt på turnén. Vi skriver in en adress i skånska Höör i navigationsappen, trotsar det sneda regnet och beger oss söderöver. Drygt en timme senare stiftar vi bekantskap med en irländsk herre, född 2005. Är det Läromästaren vi har framför oss?

För mig är allting nytt. Här ska man, under någon halvtimme, förväntas se i nutid vad som kan och kommer att kunna hända i framtiden. Hur känslig hästen är, hur lyhörd, vilket temperament den har, om den är lätt att få i galopp och hur den reagerar på störande moment.

Angelo är först ut. Han skrittar några varv, travar en stund och får ponnyn att fatta galopp. Det ser följsamt ut, tycker jag, men i det här sällskapet är jag analfabeten som ska analysera Shakespeares verk och mina åsikter väger fjäderlätt.
Efter att ha hoppat över ett antal hinder säger plötsligt Angelo att han inte vill rida mer.
– Jag vill inte ha honom, säger han och jag förstår inte vad han menar.

Något är det och även när LillyBelle tagit plats i sadeln dröjer det inte länge förrän hon, den största lilla hästnörd jag känner till, vill kliva av.
Det är någonting som inte stämmer.
Fråga inte mig, jag vet inte.
Själv frågar jag Malin vad det är, men inte heller hon kan peka på någonting specifikt.
– Känslan finns inte där, säger hon krasst.

Så är det. Det finns situationer i livet när allt ser bra ut men någonting svårdefinierat saknas. Det vi upplever är ett sådan situation.
Att välja rätt är en konst och trots att vi gått tillbaka till ruta ett känns det som att vi valt rätt som valt bort.
Läromästaren finns därute och jag vet att den snart står i vårt stall.

Tack för att ni tog er tid – vi fortsätter vårt letande och mig kan ni följa på Instagram som ponnypappandaniel

Ponnypappan
1 mars 14:29

”Har någon numret till FRIS?”

”Har någon numret till FRIS?”
Jag missade mycket när jag var borta. Till exempel den här sköna ridturen.

Vi känner alla till den ideella föreningen BRIS, Barnens rätt i samhället.
Men är det någon som vet om FRIS existerar? Föräldrars rätt i samhället.
Och i så fall: har någon av er snubblat över ett telefonnummer till organisationen?
Jag tar i så fall tacksamt emot.

Jag börjar nämligen känna att ett samtal till FRIS snart är på sin plats. Visserligen har jag under snart en vecka befunnit mig i ett sällsynt uselt skick. Att flyga hem från Florida har jag gjort några gånger och det är jobbigt bara det, med sex timmars jetlag att bearbeta. När mitt tåg i lördags strax före klockan 18.00 äntligen stannade vid Växjö station var det som att kliva ut i en flerdimensionell värld. Nu handlade det inte om sex timmar utan om nio timmars kanadensisk jetlag som genast skulle bearbetas. Och dessa tre extra timmar skojar man inte bort, jag lovar.

Sinnesintryck flyter ihop, bildar kluster som i sin tur framkallar märkliga syner. Jag ser nio hästar stå och glo på mig i hagen istället för tre. Två gästhus har byggts medan jag varit borta och jag är tydligen far till sex småbarn som hoppar runt i galopp och smackar med sina munnar. Här skulle det akuta krisnumret till FRIS passa alldeles utmärkt.

Jag lyckas somna, underligt vore det annars, och söndagen kommer. Med mig i jetlagbagaget har jag cirka 18 kilo dåligt samvete som tryckts ner i resväskan. Reportageresan till Vancouver har nämligen kolliderat med barnens sportlov och jag har fått nöja mig med filmklipp och bilder i mobilen som visar hur de provridit hästar i Halmstad såväl som på Öland. Sett dem skratta och skritta och hoppa och hoppas. Facetajmat och hört deras intensiva berättelser om allt mellan hästhimmel och hästjord med tilltagande styng i hjärtat av att inte vara där och aktivt delta.

22provridning
En av två provridningar under sportlovet.

Så: söndagen ska bli dagen då jag börjar betala tillbaka, lätta mitt dåliga samvetes blytyngder med några hekto. Söndagen blir dagen då jag tar med barnen ner till ridklubben där de ska utsmycka sina utvalda förvaringsskåp. Före avresan noterar jag att de nio hästarna i hagen nu bara är sex och att ett av gästhusen jämnats med marken. I backspegeln ser jag dubbla uppsättningar av LillyBelle och Angelo.

Framme på klubben tar vi trappan upp till loftet och en sagovärld öppnar sig. Skåp i allehanda former och storlekar uppenbarar sig, vi går längs gångar med kistor och lådor, försedda med nummer. Jag inser att det är på riktigt. Jag ser rätt. Det här loftet är verkligen ett ställe för att skapa minnen. Det är bara det att jag plötsligt känner mig övertygad om att mina barn – som nu bara är de ursprungliga två till antalet – ska gå rakt igenom ett klädskåp och ut i Narnia, med fauner, lejon och vita häxor.
FRIS, var är ni när jag behöver er som mest?

Men barnen står kvar. Pyntar sina skåp. Hänger upp Mulleplanscher och rensar bort kvarglömda minnen från tidigare ägare som nu blivit vuxna. De är på ett strålande humör, jag hjälper dem att skruva fast krokar i lagom höjd för att de ska kunna hänga upp sina jackor och västar. Samtidigt slår trötthetens knytnäve mig rakt i solar plexus, jag går liksom ut ur mig själv och blir en betraktare snarare än en aktör. Ser att barnen klarar sig bra själva. Men jag då, föräldern? Jag borde genast ringa ett samtal till FRIS.

Dagarna går och sakta men säkert vinner jag mark i kriget mot de olika tidszonerna. Barnen börjar skolan igen, någonting som börjar likna rutiner sätter sig och bara tre hästar går omkring i hagen och solar sig i den brådmogna våren som visar sitt vackra ansikte. Jag känner att jag har ett fotfäste igen, jag vinglar men befinner mig på fast mark. Kanada börjar känner alltmer avlägset och Växjö tar över. När jag till slut börjar känna mig hyfsat nollställd är det tisdag. Nio timmars jetlag avklarat på mindre än tre dygn. Jag är nöjd. Jag är tillbaka.
Det där jag skrev om FRIS? Äh, glöm det.

22plånbok
Är det dags att ringa ett krissamtal när ens dotter byter ut sitt namn på plånboken mot en ponnys?

Rutiner läggs till rutiner och mellan dessa och trygghet finns ett skönt likhetstecken. Samtidigt märker jag hur annorlunda det är att vara hemma efter ha befunnit mig inne i en hockeybubbla nästan en vecka utomlands. Den hästvärld jag lever i hemma h-a-r blivit större, mer extrem, mer intensiv. LillyBelle byter ut sitt eget namn på sin plånbok mot en ponnys. Angelo uppnår en sådan glädje under en skogstur med Tindra att han börjar gapskratta. Kolla här:

Inte ens på morgnarna, när barnen brukar vara buttra och lättretliga, befinner vi oss i vårt tidigare normaltillstånd. LillyBelle, den morgontröttaste av alla morgontrötta surpuppor, turbokäkar upp frukosten och blixtborstar tänderna innan jag och Malin hunnit dricka upp vårt kaffe. Sedan springer hon, i galopp (LillyBelle går sällan utan galopperar nästan alltid), ut i stallet där hon vet att hon har nästan en halvtimme på sig att gå från box till box och hästmysa innan skolbussen anländer.

När frukosten slutligen är undanplockad och barnens matlådor nedpackade bland övrigt innehåll i skolväskorna går jag ut för att följa barnen till bussen. Jag ser att LillyBelle redan släppt ut hästarna i hagen och när jag spanar ut över ridbanan ser jag att hon fått sällskap av Angelo. De har lagt en 70 centimeter hög bom på oxern och turas om att ta sats, galoppera fram och hoppa över hindret.

Det kanske är dags ändå att ringa det där samtalet till FRIS och fråga om det här är ett normalt beteende. Om någon nu hade numret, vill säga.

Ponnypappan
22 februari 13:09

När katten är borta…

När katten är borta…
Foto: Malin Enestubbe

Ibland går det för långt, även för en ponnypappa. Ibland får det bara vara nog.
Det är en sak att som oinvigd i ridsportens miljontals mysterier och kodspråk inse sin roll i näringskedjan, ta gliringar och se glad ut. Men det finns gränser, även för mig. En sådan gräns passerades i veckan.

Jag hade som brukligt är varit ute i stallet och släppt in hästarna för kvällen.
Malin och barnen hade redan måttat foder, vägt hö och halm och omsorgsfullt placerat det ätbara på strategiska platser i boxarna. Som ni kanske minns har jag en förmåga att dosera fel och en uppenbar förmåga att förväxla Lucern med Groov. Jag brukar också föredra att göra kvalificerade gissningar och räkna i skivor snarare än att väga hömängden innan jag placerar det i boxen. En metod som mött hård kritik.

21barnen
Mina tuffaste kritiker LillyBelle och Angelo slår till igen.

Kvällens uppgift gällde att byta täcken på Erika och Tindra. Det vimlar av täcken i stallet och jag har svårt att se skillnad på vilka som ska användas ute och vilka som ska tjäna som pyjamas. Jag letade upp Tindras vinröda täcke som jag blivit instruerad och justerade spännen och fästen tills det hela såg ut att sitta bekvämt.
Följande morgon uppstod palaver i stallet när det uppdagades att jag tydligen valt fel vinrött täcke. Tindra skulle visst ha ett annat.

Angelo, som tydligen är petnoga när det kommer till täcken, blir mycket upprörd och Malin berättar i efterhand för mig hur han kommenterar min insats.
– Den mannen kan inte göra någonting rätt!
Hallå!
”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Den MANNEN.
Vem tror Angelo att han är?
Och hur lillgammal går det ens att bli vid åtta års ålder?
Jag skakar på huvudet och när jag frågar Angelo om han verkligen sagt det Malin påstår att han sagt flinar han bara och nickar.

Inte heller Lillybelle har något som helst till övers för det illdåd jag tydligen utsatt Tindra för och tittar på mig med kritisk blick. Jag minns värre saker hon sagt om mig. Under en hotellweekend i Göteborg för två år sedan, när Pokemon peakade, krävde hon att jag skulle ta med henne ut i Trädgårdsföreningen för att spela Pokemon. Där fanns det tydligen massor av pokemons att samla. Men klockan var sen, det var bara någon timme till läggdags och jag sa tvärnej.
Lillybelle blev vansinnig, skällde ut mig efter noter och när hon sedan trodde att jag var utom hörhåll satte hon sig i Malins knä och sa, allvarligt:
– Mamma. Kan vi sälja pappa?
Säljas?
Hallå!

Och nu är jag huvudperson i meningen ”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Hallå igen! Jag har varit hemma alldeles för länge, tänker jag. Det finns bara en sak kvar att göra: Fly landet. Det gör jag också.

När dessa rader skrivs sitter jag i en lägenhet i Vancouver i Kanada. Hit har Smålandsposten skickat mig och en kollega, Alexander, för att under fem dagar punktmarkera NHL-stjärnan Elias Pettersson.

Här är jag inte ponnypappan Daniel. Här är jag hockeyexperten Daniel, som vare sig är känd för att misslyckas med särskilt mycket eller är till salu för pengar.
Jag andas hockey i hockeyns eget hemland samtidigt som jag – med nio timmars tidsskillnad – håller kontakten med Malin hemma i Sverige så gott det går.

21elias
När mina hästkunskaper ifrågasattes alltför mycket valde jag att fly till Kanada och hänga med Elias Pettersson istället.

Vi Facetajmar varje dag och plötsligt är det glada miner från barnen när de får syn på mitt ansikte. Lillgamla eller ej, nosiga eller ej – det är en plågsam saknad att se sina barn men inte kunna krama, busa och gosa med dem.
Jag känner genast en hemlängtan mitt i det drömuppdrag jag är ute på.

Fast precis som råttorna dansar på bordet när katten är borta smids det likväl ondskefulla planer hemma i Sverige när ponnypappan inte är hemma och kan göra sin röst hörd. För precis när allting verkar lugnt och stilla, precis när allt känns bra och jag inser hur skönt det är att längta och till och med börjar känna en saknad efter att greppa grepar, mocka boxar och bolla med balar slår blixten ner från klar himmel.

21grisar3
Och vad händer när man tror att allt är lugnt och fridfullt?

 

Det kanske är läge att söka permanent uppehållstillstånd i Kanada, trots allt.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står alltid öppet för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
15 februari 13:05

När den goda fen kommer på besök

När den goda fen kommer på besök
Tove Modig och Brynnebo Prince, LillyBelle och Peggy och Angelo och Tindra njuter av livet.

Efter förra veckans tävlingsdebut för LillyBelle i Värnamo följde en söndag där det i rättvisans namn var dags även för Angelo att göra sitt första lokala framträdande på ridscenerna. Pigg och energisk som han är föregås debuten av ett gäng nätter med minimal sömn. Ett trist arv från mig, ska sägas. Jag har aldrig under mitt hittillsvarande 46-åriga liv haft en enda natt med god och härlig drömlös sömn de gånger jag vetat att Något Stort ska ske den dag då morgonen gryr.

Men minimal sömn är inget som stör min son. Angelo studsar upp till den tidiga frukosten, är på sitt allra bästa humör och börjar omedelbart ladda för det som väntar.

Vi har tänkt till några varv den här gången, visa av viss erfarenhet från tävlingarna i Värnamo. Vi har förberett oss minutiöst, stigit upp i extremt god tid och allt som återstår efter frukosten är egentligen att lasta Tindra. Därefter kör vi lugnt och fridfullt på snöfria vägar och redan efter drygt en halvtimme är vi framme i Lammhult. Vi tränsar, lastar ur och sadlar. Sedan vandrar vi alla förväntansfullt upp mot anläggningen.

Snart anländer Casper Jönberg, Angelos kompis som också dagen till ära ska rida sin första tävling. De skrattar, busar och pratar en stund innan det är dags för framridning. Så här långt syns det tydligt på LillyBelle att hon både är lite trumpen och avundsjuk. Att gå runt till fots på en hopptävling när det bästa man vet är att sitta på en hästrygg är förstås tungt att hantera. Det svider i henne.

Men det här är ingen vanlig dag, visar det sig.
Det här är en dag då LillyBelle – fullkomligt oväntat och som en skänk från ovan – får besök av den goda fen.
Den goda fen har dessutom ett namn: Tove Modig.

Tove var LillyBelles enda motståndare i förra veckans tävling. En debut LillyBelle lämnade i tårar och där en glad Tove elegant red sin Peggy både snabbt och felfritt. Nu kommer Tove fram och hälsar. LillyBelles ögon blir stora. Tove berättar att hon ska tävla även i Lammhult och med två hästar den här gången.
Sedan kommer frågan som förändrar allt för LillyBelle:
– Skulle du vilja hjälpa mig att rida fram Peggy?

20lillyopeggy
LillyBelle tror inte att det är sant. Hon har precis fått reda på att just hon ska få ansvara för framridningen av lilla godingen Peggy. Det är äkta kärlek vid första ögonkastet.

LillyBelle nästan hoppar till, tror först att hon hört fel. Sedan skiner hon upp, visar en tandrad med massor av gluggar och ropar:
–Jaaaa!!
Hon är så till sig av glädje att jag blir rörd. I LillyBelles ögon är Peggy ingen A-ponny utan någon sorts All In eller Indiana. Hon har knappt pratat om annat än Peggy under veckan som gått. Om hur fin hon är, hur grymt duktig hon är och hur högt hon kan hoppa.

Och nu får hon, tack vare fina snälla Tove, ansvara för framridningen av Peggy. Något LillyBelle tar på största allvar. Hon kämpar en stund med galoppen, hittar den och sedan utnyttjar hon all tid som finns. Jag ljuger inte om jag säger att LillyBelle är ett enda stort leende från den sekund Tove ställer frågan och fram till dess att vi sätter oss i bilen för hemfärd.

Men det är Angelo som är familjen Enestubbes enda tävlande för dagen. Han har valt att ställa upp i två klasser; en lätt E och en lätt D. Som ponnypappa skakar jag av nervositet när det slutligen är dags för debuten, men jag lyckas ändå hålla telefonen någorlunda stadigt för att filma hela ritten.

Angelo är väldigt förberedd. Tidigare, när han hoppat pay and jumps, har han haft svårt att fokusera hela vägen. Vid ett tillfälle red han så anmärkningsvärt långt ut till vänster att vi fick skrika på honom för att han, i sista sekunden, skulle upptäcka det nionde och sista hindret.
När vi efteråt frågade honom vad som hände svarade han att han börjat tänka på hur man fångar en lax. Angelo är inte bara hästnörd. Han älskar fiske också.

Några laxar finns inte i skallen hos honom nu. Den här gången är hans fokus totalt. Malin har gått banan otaliga gånger med Angelo och han har memorerat varje hinder. Han styr sin lilla Tindra på bästa sätt och när han klarar sista hindret känns det som om någonting exploderar inom mig. Han är felfri, överlycklig och får sin första rosett! Och LillyBelle är i det här läget så överväldigat förälskad i Peggy att hon inte ens funderar på att bli avundsjuk.

Därför är det en smal sak för Angelo att acceptera ett nedslag i lätt D. Han är världens lyckligaste pojke och har en nyförälskad lillasyster som bara har Peggy i tankarna.

LillyBelle upphör dock inte att förvåna. När vi på kvällen leker Tjugo Frågor inbillar jag mig att jag är klurig när jag väljer en viss person. LillyBelle behöver dock bara ställa tre ja- eller nej-frågor till mig innan hon levererar det korrekta svaret: Tove Modig.
En god fe är inte alls dumt att ha ibland. Jag rekommenderar faktiskt er alla att snarast skaffa en.

Tack för att ni tog er tid – jag heter ponnypappandaniel på Insta och fortsätter gärna att hänga med er där!

20felfri
Angelo och Tindra på väg mot en felfri runda i sin tävlingsdebut.
Ponnypappan
8 februari 13:33

Ridsportens vardagshjältar är guld värda

Ridsportens vardagshjältar är guld värda
Framridningen höll på att sluta i en smärre katastrof, men tack vara en okänd vardagshjälte gick allt bra.

Hemfärd från Värnamo. I baksätet sitter en tröstlös LillyBelle och gråter.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.
Tio minuter senare. En mil har avverkats och fortfarande är det höga och gälla decibeltal som som når mina öron bakifrån.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.

Tjugo minuter senare har vi hunnit mer än halvvägs hem. Tårarna fortsätter att spruta.
Men KAN DU INTE SLUTA GRÅTA någon gång!! tänker jag. Det är ju bara EN ENDA LITEN TÄVLING!
LillyBelle tänker tyvärr inte så.
Hon gillar att tävla och därför uppmuntrar vi henne till att tävla. Men där vi uppmuntrar henne till att tävla OCH HA ROLIGT har LillyBelle svårt för att ha roligt om hon inte samtidigt vinner.

19startlista
LillyBelle Enestubbes namn i en officiell startlista. Lördagen den 2 februari blev historisk.

Själv är jag full av beundran inför vad min sjuåriga dotter åstadkommit. Hon har gjort riktig tävlingsdebut, trotsat nervositeten, levt med den självpåtagna pressen och gjort en enligt mitt tycke fantastisk insats. Trots att den hastiga framhoppningen håller på att sluta i en smärre katastrof – LillyBelle ramlar två gånger – hinner hon samla sig och rida in som tävlingarnas allra första deltagare. Bara en sån sak!

Sedan uppfattar hon först inte startsignalen och missar ett antal sekunder. Men när hon och Tindra sedan galopperar iväg är det där sköna flytet tillbaka. Hinder efter hinder klaras av och när nummer åtta avverkats står det klart att LillyBelle nollat i sin första grundomgång. Enastående.

Det är under den direkt efterföljande omhoppningen en liten detalj lyckas gå fel. På tian, en för Tindra ovanligt bred oxer, lyckas den prickiga 99-centimetaren bli lite nervös och river hårfint. Det är första gången någonsin hon river ett hinder och LillyBelle blir så förvånad av ljudet att hon vänder sig om för att kontrollera om bommen ligger kvar. Det skapar obalans och vid elvan, det näst sista hindret, tar det slut.

LillyBelle är förstörd, slussarna till tårkanalen öppnas och jag inser i det läget hur grym ridsporten kan vara. Jag har varit på innebandycuper och fotbollscuper. Ingår man i ett lag är det en smal sak att ta en förlust. Det räknas för övrigt inte ens några mål officiellt länge när pojkar och flickor spelar match mot varandra, vilket i sin tur beror på idioter till föräldrar som hetsar, toppar och klagar på domare.

Sitter man på ett djur som hoppar över hinder på en bana och dessutom vet att det delas ut rosetter om bommarna står kvar är smärtan desto större vid ett misslyckande. Det bara är så. Lagidrott och individuell idrott har bara tävlingsmomentet gemensamt. I övrigt är det så gott som alltid enklare och mindre kravfyllt att ingå i ett lag än att ensam ha alla ögon på sig.

19tävling
LillyBelle och Tindra nollar i sin första grundomgång. Sedan dök det upp en liten detalj och ställde till det.

Jag tror att det är vad som händer inuti LillyBelle, tror det är så hon tänker och resonerar.
Förlora med 1–5 i innebandy – fine, vem bryr sig?
Riva hinder nummer tio – hemskt, nu går världen under!

Det fina i det trista är att vi hela tiden lär oss, såväl barn som vuxna. Debuten av avklarad för LillyBelle och när jag och Malin rannsakar oss själva kommer vi fram till en mycket viktig slutsats: vi var för sent ute. För att LillyBelle komma optimalt förberedd till sin första tävling hade vi behövt ge henne åtminstone en halvtimme till. Nu blev det mesta forcerat, irriterat och nervöst vilket knappast är ingredienser i en välsmakande drink.

Samtidigt känner vi en enorm tacksamhet över det mottagande vi får, över hur hjälpsamma alla människor är, över hur många vardagshjältar som finns. Du som skyndade fram under framridningen när LillyBelle ramlade, tog tag i tyglarna och sedan sprang igång ekipaget över samma hinder – vi hann aldrig tacka dig. Om du läser detta ska du veta att din insats var ovärderlig. Eller du som peppade LillyBelle när hon inte ville komma till start och förklarade för henne att det är bra om man bara klarar ett enda hinder första gången man tävlar – utan dig hade det nog inte blivit någon tävling alls.

Eller alla ni som med god min dirigerade oss rätt mellan sekretariat och framridningsbana, som förklarade att Tindras pass redan är registrerat eller ni som kom fram till LillyBelle och tröstade och berömde henne för insatsen – det är ni som gör ridsporten så givande och medmänsklig. Något sådant tror jag inte ens existerar i lagidrotter. Tack till er alla!

Nu har vi lagt tävlingen bakom oss, packat ner tonvis med lärdomar i bagaget och på söndag är det dags för Angelo att debutera på samma Tindra. Tävlingar i Lammhult står på programmet och han är redan nu supertaggad inför debuten.

Tack för att ni tog er tid – och i vanlig ordning hoppas jag att ni vill hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
1 februari 15:39

En ”beckåntwäck” för tvåtusen

En ”beckåntwäck” för tvåtusen
LillyBelle med sin nya hjälm.

Den blivande inköpschefen LillyBelle Enestubbe behöver hjälp.
– Pappa, kan du räkna hur många pengar jag har?
Det är ingen fråga.
Det är en direkt order jag aldrig skulle våga drömma om att inte omedelbart lyda.
Jag går med raska steg in i hennes rum. Hon tar fram den spargris som för tillfället utgörs av ett rosa pappershus och tömmer innehållet.
På golvet ligger sedan tre presentkort från i julas, där finns sedlar och mynt i en imponerande samling.

Jag ser hur intresset stiger hos LillyBelle när jag, dramatiskt sakta, räknar ett presentkort i taget, sedan sedel för sedel och mynt för mynt samtidigt som jag adderar den stigande summan.
Vi landar på 1 170 kronor.

Det är mycket för en sjuåring. Själv var jag säkert 15 år innan jag förfogade över en så stor summa pengar. LillyBelle är en ekorre. Hon vet hur man samlar och sparar.

– Vad ska du göra av pengarna? undrar jag.
Svaret kommer blixtsnabbt, precis som hon hela tiden gått runt och väntat på frågan:
– Beckåntwäck.
– Va sa du?
– Beckåntwäck, pappa.
– Vad är det?
– Men pappa! En hjälm såklart, säger hon som om det vore den naturligaste saken i världen.

Jag låter det sjunka in. En hjälm av obegripligt märke till ett pris av nästan 1 200 kronor.
– Kostar den så mycket verkligen? frågar jag.
– Nej, pappa. Den kostar mer. Den kostar ettusen kronor och sjuhundra.
Jag tror henne inte men finner mig i situationen.
– Men då saknas det femhundra, inflikar jag.
– Jag VET, säger LillyBelle besviket och lämnar rummet.

Själv sätter jag mig vid datorn och går in på Google. Slår in ”ridhjälm pris”. Studerar resultatet.
Classic Ridhjälm, 499 kronor. Covalliero, 399. Horze InCase, 399.
Skönt, tänker jag. Några sjuttonhundra lär det inte handla om i alla fall.
När Malin kommer hem berättar jag om vad som hänt. Om att jag på order av LillyBelle räknat hennes hopsparade pengar. Jag nämner den imponerande summan.
– Sen sa hon att hon skulle köpa en hjälm med ett jättekonstigt namn, säger jag.
– Ja, svarar Malin lugnt. Hon ska ha en back-on-track-hjälm.

Polletten trillar ner, sakta men säkert.
Beckåntwäck.
Back-on-track.
Det finns ett hjälmformat som heter back-on-track.

Ny googlesökning: ”ridhjälm back-on-track”. Studerar sökresultatet igen och givetvis har den lilla skitungen rätt. En back-on-track-hjälm ligger mycket riktigt på 1 700 spänn plus minus någon hundring beroende på leverantör och försäljningsställe. Det slår mig samtidigt att de första träffarna som kommer upp brukar visa de billigaste produkterna. Malin bekräftar att 1 700 kronor absolut inte är någon övre gräns för en back-on-track-hjälm och att den hjälm LillyBelle önskar sig dessutom kostar 2 000 kronor. Det finns tydligen hjälmar som kostar det dubbla och det tredubbla, får jag veta.

18test
Endast det bästa är gott nog när huvudet ska skyddas.

Jag grubblar igen. Tänker efter. Å ena sidan är tvåtusen för en störtkruka löjligt mycket pengar. Å andra sidan: är det någonting som ska få kosta, som ska vara av högsta kvalitet och säkerhet när man rider, är det en hjälm.

Jag lär mig hela tiden. Tänker på skämtet ”I used to have money, now I have a horse” och lär mig lite till.

Ett par dagar passerar. Snöslasket lägrar sig som en smutsig filt utanför vårt hus. Medan jag dukar av och ställer in disk efter vår familjemiddag intar barnen position i tv-rummet för att se Greta Gris. Det börjar snart bli läggdags när Malin överraskar barnen.
– Vad säger ni? Ska vi åka till Hööks? Dom har fått in lite nya grejer.
Barnen skriker. En minut senare är det tyst och tomt. Jag står ensam kvar och trycker igång diskmaskinen. När jag knappa timmen senare dammsugit och tvättat golven hör jag Volvon rulla in framför huset. Små klampande men snabba steg hörs från snöblasket. Dörren öppnas. LillyBelle vrålar:
– PAPPA! PAPPA! Kolla!

Ögonen tindrar. Glädjen är total. I famnen har hon en stor kartong. Jag hinner upptäcka en blå etikett med texten Bäst i test på ena sidan.
– Gissa vad jag har köpt! nästan skriker LillyBelle.

Nu är jag påläst och svarar direkt:
– Det vet jag. En back-on-track!
Hon tittar förvånat på mig, ler sedan med hela ansiktet och nickar upprepade gånger.

Sedan viker hon försiktigt upp kartongfliken, lyfter ut det emballerade innehållet. Inuti en snygg svart påse ligger den. Superhjälmen.
– Den var för stor först. Men sen kunde man ändra längst bak, förklarar LillyBelle pedagogiskt.
Jag har lärt mig ett nytt begrepp. LillyBelle har till mer än hälften finansierat en ny och säkrare hjälm. Ännu en bra och lärorik vecka har passerat.

Tack för att ni tog er tid – och ni är vanlig ordning hjärtligt välkomna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

18erikaolilly
Erika och LillyBelle – nu säkrare än någonsin.
18sparhus
Spargrisen, eller rättare sagt sparhuset, är nu tomt.
Ponnypappan
25 januari 15:56

De äldsta tricken i boken

De äldsta tricken i boken
Uppdraget är slutfört.

Jag hann inte göra mycket mer än att skicka in min förra bloggpost till redaktionen förrän ett lömskt väsen smög fram bakom min rygg, tog stryptag på mig och sedan vägrade att släppa taget.
Förkylning.
Den sjätte på lika många månader.
Japp, nytt personligt rekord för min del.

Ju äldre man blir desto mer inser man att förkylning är ett normaltillstånd. Att vara lite sjuk är det nya friska och är man ponnypappa är virus inte skäl nog för att kvittera ut frikort mot mockning och allmän hästtillsyn. Men det här viruset har varit elakare än de tidigare. Symptomen har liksom kommit i fel ordning. Först kom hostan, sedan halsont och därefter rinnsnuva och ett huvud, dimmigare än London i sina värsta stunder.

Det är då du måste tvinga dig att vara smart, att tänka listigt och lägga upp en plan B för att vardagslivets hjul åtminstone hjälpligt ska snurra runt några varv till. Mitt i den värsta förkylningsfasen noterar jag nämligen att det börjar bli ont om hö i det lilla loftet ovanför ligghallen. Jag räknar till tre småbalar, gör ett överslag i huvudet och räknar ut att jag helst i förrgår skulle ha behövt hämta mer.

Jag ringer till min höleverantör Pär, en pålitlig bonde som bor fyra mil söderut. Han är som alltid flexibel och lovar att jag kan kan komma omgående. Det råkar vara lördag och därmed ingen skoldag för Angelo och Lillybelle. Malin är däremot upptagen med fotojobb och kan inte assistera mig.

Barnen älskar att följa med till Pär. Särskilt Angelo, som sedan flera år tydligt deklarerat att han tänker bli bonde när han blir stor. Med stor nyfikenhet har han pepprat Pär med tusentals frågor om allt från hur många gånger om året man ska skörda till vilket vinterfoder korna gillar bäst.

Att få med mig Angelo och Lillybelle på resan är enkelt. De jublar redan när vi sätter oss i den släpförsedda bilen. Väl framme får barnen till sin stora förtjusning stifta bekantskap med en blott två dagar gammal kalv, vars mor oväntat och tragiskt dött i samband med förlossningen. Inte ens i mitt förkylningsberusade tillstånd kan jag låta bli att titta på kalven; så söt, så liten och så social.

17kalv
LillyBelle och den två dagar unga kalven.

Medan barnen sedan springer runt och leker med busiga tollaren Cilla staplar jag, med stor möda och kronisk hosta, höbalarna så effektivt det går för att få plats med så många som möjligt. Det brukar funka ganska smidigt men den här gången tycks Pär ha smugglat in blytyngder i varenda bal.

Under ett ideligt hostande och snörvlande lyckas jag ändå, med Pärs hjälp, få in samtliga 55 balar i släpet. Vi åker tillbaka till Växjö och jag trotsar dimman inuti mitt huvud och försöker tänka smart. Det är nu det svåra börjar. Balarna ska upp på loftet och jag behöver hjälp.

Det är dags att spela fulspel. Dags att plocka fram de äldsta knepen i boken. Det är dags att muta barnen. Jag vet att både Angelo och LillyBelle har full koll på innehållet i sina spargrisar. Vet att de redan tittat ut nya hästgrejer som de vill inhandla när de får råd.

Jag erbjuder dem att få dela på en hundring om de hjälper till. De funderar. Är ännu inte helt övertygade. Jag sockrar budet och slänger in ett rör Pringles sourcream & onion. De accepterar.

17pringles
I krig, kärlek och vid obarmhärtiga förkylningar är allt tillåtet. Exempelvis mutor.

Som blivande bonde går Angelo utan vidare med på att inta platsen uppe på loftet. Hans uppgift blir att ta emot balarna jag langar upp och rulla in dem längs loftets golv. Problemet är LillyBelle. Jag vet att jag i det här läget klarar mig utan hennes hjälp men hon är både för liten och dessutom totalt ointresserad av att inta position uppe på loftet. Hon flummar hellre runt i sin egen lilla värld men är samtidigt mycket mån om att allt ska vara rättvist här i världen. Hon klargör att även hon måste ha en arbetsuppgift, för ”annars blir det orättvist”.

Då kläcker jag den briljanta idén.
– Vill du vara höchef, Lilly? undrar jag.
Hon skiner upp.
– Ja! Vad är höchef?

Jag förklarar att höchef är den kanske viktigaste uppgiften av alla. Någon måste ju bestämma i vilken ordning balarna ska skickas upp på loftet. Och vem kan klara en sådan uppgift bättre än LillyBelle?

Hon tackar ja till att bli höchef. Arbetsordningen är därmed följande: jag står nere i ligghallen dit jag under stora plågor burit in 55 höbalar. Angelo positionerar sig uppe på loftet, beredd på att ta emot. Bredvid mig står LillyBelle och bestämmer vilken bal jag ska sätta grepen i och kasta upp till Angelo. Hon tar sin uppgift på största allvar.
– Nej, inte den balen pappa. Det är den du ska ta. Den där borta!

LillyBelle chefar. Jag lyder. Angelo utgör tredjelänken. Tillsammans är vi en dynamisk trio med varsin superviktig uppgift. Jag sparar både tid och viktig energi. Angelo är stolt över sin bragdartade bondeinsats och LillyBelle glänser som chef. Dessutom smakar chipsen bra och barnens drömmar om att återigen besöka hästsportbutiken växer.

Tack för att ni tog er tid! Och som vanligt får ni gärna hänga med mig på Instagram som ponnypappandaniel

Ponnypappan
18 januari 15:34

Små grytor har också öron

Små grytor har också öron
Om Tindra med sina 99 centimeter är liten, vad ska man då kalla godingen Ikaros som dök upp på mätstationen?

Det är söndag och ännu ett spontant träningspass avverkas på vår lilla ridbana. LillyBelle rider sin Erika och kämpar med galoppen, där Erika har en tendens att bocka sekunderna efter att hon fattat galopp.

Men det är inte LillyBelle som fångar min uppmärksamhet utan Angelo. Med en koncentration som måste vara maximal skrittar han sin Tindra. Det ovanliga är att han håller sig innanför spåret. Angelo, som ofta brukar följa spåret utan en plan, rider nu innanför spåret och försöker hitta egna vägar. Han frågar också Malin hur man ”ställer en häst”.
Jag går fram till honom.
– Varför rider du så långt in? undrar jag.
Angelo tittar upp och svarar snabbt:
– Jens sa det. Att man ska rakställa hästen och ställa den i hörnorna.

Svaret gör mig lika förvånad som glad.
”Jens sa det”.

16jensa
Jens Fredricson – tydlig, enkel och lagom rolig.

Dagen före har ridklubben i den del av Växjö där vi bor arrangerat en mycket uppskattad heldag med Jens Fredricson som gäst. En dag som avslutats med en två timmar lång clinic där läktarna fyllts till sista plats.
Hela vår familj besökte anläggningen. Malin och barnen från tidig förmiddag medan jag själv dök upp lagom till clinicen. Där passade jag på att ta lite bilder och skriva en artikel i Smålandsposten om Fredricsons besök i Växjö.

En clinic i all ära, tänkte jag. Kan verkligen en lång levande ridsportföreläsning intressera små barn? Är inte en clinic lika kul som att gå på högmässa om man är sju eller åtta år gammal? Jag inser nu till min glädje att jag haft fel. Små grytor har också öron och det visar sig att Angelo likt en svamp sugit i sig Jens Fredricsons visdomsord. Framför allt verkar uppmaningen om att inte fuska i ridspåret ha gett omedelbar effekt.

Som vuxen skulle jag vilja recensera Jens Fredricson genom att utdela ett mycket högt betyg. Jens är tydlig, enkel och rolig på det där lagoma sättet som aldrig övergår i käckhet eller göteborgska ordvitsar. Jag är långt ifrån någon hästexpert men efter 23 år som sportjournalist och ett tidigare liv som tennisspelare har jag skaffat mig en del kunskaper om vad som förenar all idrott. Framför allt insikten om att utveckling kommer av att göra det enkla, att inte krångla till det och att bygga upp en kärlek till att träna, nöta och upprepa. Ta vilken världsstjärna som helst i vilken sport som helst och ni kommer att upptäcka en detalj när ni ser dem tävla.
De får det svåra att se enkelt ut.
Det svåra är att göra det enkla i exakt rätt läge, och just denna förmåga skapar utveckling.

Ovanstående är kontentan, själva essensen, i de budskap Jens Fredricsons skickar ut under sin clinic. Allt han säger är lika enkelt som svårt.
• Fokusera på rätt saker.
• Fråga om du inte vet, lägg korten på bordet.
• Det är din skyldighet gentemot hästen att sträva efter förbättring.
• Var konsekvent.
• Tänk inte på vad ni inte ska göra utan på vad ni ska göra.
• Hästen förstår inte ordet ”inte”.

Dessa teser är grundstenar för en sund och bra utveckling. Det är sådana självklarheter att till och med jag förstår dem. Den som inte når stjärnorna kanske når trätopparna om dessa uppmaningar följs.
Att Jens Fredricson sedan inte kan hålla sig från att dela ut en hästspark mot lillebror Peder höjer stämningen ytterligare i det småkyliga ridhuset:
– Peder är äckligt bra men han är egoistisk, behöver bara tänka på sig själv. Får jag en tillräckligt bra häst ska jag nog slå honom.

Utöver clinicen har ett par viktiga pusselbitar fallit på plats under veckan. För att målet om att tävla lokalt ska infrias måste vi få svart på vitt på hur höga Tindra och Erika är. I måndags var det äntligen dags för mätning på veterinärkliniken vid Tingsryds travbana. Nyfiket stövlade våra fyrbenta damer in i mätrummet och när de kom ut stod det klart att Tindra mäter 99 centimeter i mankhöjd och Erika 126. Reggat och klart.

16mätning
Tindra får äntligen svart på vitt om sin mankhöjd. 99 centimeter.

Nästa steg: tävlingslicens.
Det fixade vi redan dagen efter genom några snabba klick i tävlingsdatabasen.
Barnen, som för närvarande nöjer sig med påhittade inomhustävlingar med leksakshästar, är nu spända av förväntan inför var deras riktiga tävlingsdebut kommer att ske. Jag återkommer i ämnet.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med mig på Instagram som ponnypappandaniel

16race
Vem vinner det här? Jag tippar på ekipaget i mitten.
Ponnypappan
11 januari 13:09

”Sorgen över att inte gråta”

”Sorgen över att inte gråta”
Bästa rosettplockaren Tindra och nöjda pay and jump-ryttaren LillyBelle.

Det är förmiddag hemma på gården när LillyBelle får mig helt ur fattningen. Hulkande och snörvlande, mitt i rännilar av tårar, säger hon:
”Pappa, kan du inte vara lika ledsen som jag, och gråta?”
Gråta?
Frågan gör mig hjälplös.
Ärligt kan jag säga att jag, utan en sekunds tvekan, är beredd att göra vad som helst för mina barn. Hjälpa, stötta, trösta, uppmuntra. Allt. Men inte det hon ber mig om nu. En av få saker jag inte k-a-n göra för LillyBelle är att fälla tårar, trots att jag är lika ledsen som hon. Tårar går inte att framkalla på samma sätt som man kan plocka fram ett leende i en given situation. Tårar är en bristvara hos mig.
Mina barn har ännu inte sett mig gråta.

Trots att jag, precis som de flesta normalt funtade människor, kan känna bottenlös sorg och vara så upprörd och ledsen att jag nästan går itu är det svårare med tårarna.
Inte ens på de begravningar jag varit på har jag fällt särskilt många tårar, trots att hela mitt inre kräver och inget hellre vill än att rensa ut hela tårkanalen.

Jag tillhör den närmast pinsamma människotypen som i stort sett bara stortjuter när slutet av en feelgoodfilm visas. Jag fontängråter under slutscenen i The Holiday, släpper loss känslorna fullt ut när Tom Hanks och Meg Ryan får varandra i You´ve got mail och frågan är om någon gråtit mer till slutscenen i En officer och gentleman än jag, eftersom jag sett den uppskattningsvis tretton gånger.
LillyBelle skulle bara veta hur mycket pappa kan gråta, tänker jag i min hjälplöshet.

Vi står hand i hand och ser en av hennes och Angelos ponnyer lämna gården för alltid. Det är så oerhört sorgligt och jag önskar verkligen att jag kunde gå LillyBelle till mötes och gråta tillsammans med henne.

Samtidigt är det vardag för väldigt många andra unga ryttare och det slår mig än en gång hur annorlunda ridsporten är jämfört med alla övriga idrotter.
Ett golfset byts ut utan minsta sentimentalitet, den som bowlar byter enkelt upp sig till ett tyngre klot och en tennisspelare blir överlycklig när han eller hon äntligen får den där nya racketen i julklapp.

Lika enkelt som det är att skiljas från döda ting för 99 procent av landets idrottsutövare, lika svårt är det för en ryttare att skiljas från en häst man vuxit ifrån eller som fungerar bättre med någon annan på ryggen. Den som väljer ett liv tillsammans med djur får belöning i form av ett överflöd av glädje och kärlek men får betala med fler sorger och skilsmässor än vad andra tvingas uppleva.
Där är vi nu.

Mitt i sorgen och saknaden har vi begett oss ut på ponnyjakt.
Vi letar efter en läromästare till våra barn. En som varit med förr, som tävlat i lite högre klasser och är lugn och trygg. Det är inte det lättaste att hitta, har jag snabbt insett, och vi kommer inte att genomföra något köp innan vi känner att det känns helt rätt. Stort tack till dig Therese Brandt som bjuder oss på goda råd i vårt letande.

Även LillyBelle letar. Hon går i ettan och kämpar på med att läsa och skriva. Hon har kommit tillräckligt långt för att veta hur hon surfar in på Google, skriver in sökfrasen ”B ponny till salu” och trycker på enter. Sedan studerar hon spänt resultatet.
Vi får se hur det slutar.

Tindra1
Tindra och LillyBelle – två som verkligen älskar att tävla.

Fram tills dess att vi hittar läromästaren är det Tindra som gäller. Vår lilla superturbo som aldrig gör någon besviken och vars enda brist är att hon inte är en B-ponny utan cirka 95 centimeter i mankhöjd. Oj, vad pålitlig hon är. Dagarna efter det trista avskedet är det dags för en ny pay and jump och jag märker på Tindra att hon gillar det här med tävling. Från att ha gnäggat och uppträtt allmänt skeptiskt de första gångerna känns det numera nästan som att hon vill kasta sig in i transporten när vi kör fram den.

Tindra är alltid överlägset minst i startfältet, hon är överlägset sötast (enligt min mening) och har hela tiden en skock beundrare som kommer fram och vill gosa. Förmodligen är Tindra medveten om allt detta och förmodligen är det anledningen till att hon trippar fram alltmer världsvant och nästan divigt på diverse tävlingsbanor. Under den här pay and jumpen ställer både LillyBelle och Angelo upp med Tindra. Två klasser var, 30 respektive 40 centimeter, och det går så klockrent att jag knappt tror att det är sant. Tindra susar fram, fjäderlätt och piggt, och flyger med lätthet över samtliga hinder. Fyra härligt röda rosetter kvitteras ut och vi beger oss nöjda hemåt.
Tindra är bäst.
Ingen protest.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
4 januari 12:05

Ponnypappan: 2019 – året då jag blivit Pelle

Ponnypappan: 2019 – året då jag blivit Pelle
Idolen Alicia gosar med Erika. LillyBelle och Angelo tittar imponerat på. Foto: Privat

Jag har precis satt punkt för ett år som formligen marinerats, kantats och in i minsta detalj formats efter en djurart med fyra ben, mule och intressant personlighet. Jag inser lika snabbt att 2018 bara var en stilla andning, en vilopuls och en svag bris i solnedgången jämfört med vad som nu väntar.

Det är 2019 livet som ponnypappa börjar på allvar.

Jag minns en kommentar jag fick när jag för cirka 15 år sedan hetsade Pelle, en numera pensionerad fotograf på Smålandsposten. Pelle har två döttrar som vid tillfället var fullkomligt galna i allt vad ridsport heter.
– Det är väl härligt med två döttrar som rider. Billigt och bra, misstänker jag, sa jag med betoning på ordet ”billigt”.
Pelle, spjuveraktig och lite butter på samma gång, svarade.
– Du skulle bara veta.
– Det är väl kul att komma ut och se dina barn rida, sa jag.
Pelle svarade:
– Vänta tills du stigit upp klockan fyra på morgonen, lastat hästarna, kört på dåliga vägar till Tranås, sett dina barn rida, tröstat dem i flera timmar när det inte gått som de hoppats på och därefter lastat hästarna igen och kommit hem strax före midnatt.

Nu är Pelle en glad pensionär som nog med stor glädje ser tillbaka på sitt liv som ponnypappa.
Själv har jag b-l-i-v-i-t Pelle och det är nu det börjar på riktigt.

Som ni säkert förstått om ni följt den här bloggen är mina barns intresse för ridsport allt annat är måttligt. De är ett med sina hästar, skulle lätt kunna rida fyra fem träningspass om dagen om de bara kunde.

Som förälder gäller det att både gasa och ibland bromsa för att skapa något slags balans i hästlivet.

Angelo är åtta och LillyBelle sju. De har kommit så pass långt att de klarat av en handfull pay and jumps på höjder som inleddes med bom på mark och nu ligger någonstans kring halvmetern. Båda har sagt att det här med tävling är det bästa i hela världen och därför har vi satt upp ett mål för 2019 – Karl Oskar Cup.

Sveriges kanske största ponnytävling utomhus, dessutom på hemmaplan här i Växjö.
I den cupen, i dess minsta klass – Lilla Anna Cup – ska mina barn finnas med i startfältet i augusti. Där har vi lagt ribban.

Malin är ett under av försiktighet jämfört med mig. Hon har skyndat imponerande långsamt med barnen, låtit dem nöta grunder, grunder och åter grunder innan galopptankar ens funnits på radarn. Under hösten har fantastiska Emma Örtendahl varje vecka kommit ut till vår lilla ridbana och tipsat, tränat och peppat barnen med spännande banor, highfives och nyttiga tips.
Veckan som passerat har, förutom en uppskattad Emmaträning, innehållit såväl ridläger på hemmaklubben som ett heldagsläger i Lammhult tre mil utanför Växjö.

I Lammhult bedriver Åsa Svensson en mycket uppskattad träningsverksamhet hemma på sin fina hästgård. Där fick jag i onsdags uppleva någonting som gav mig en bild av det Pelle talade om en gång för längesedan.

Uppstigning klockan sex (efter tre timmars sömn i kroppen), lastning, packning, uppstallning och omfattande förberedelser.

14träning
Träningen är i full gång hemma hos Åsa Svensson i Lammhult. Foto: Privat

Jag klarar kyla ganska bra. Klär mig därefter, med dunjacka, underställ och termobrallor. Minus tio tolv grader är inga problem. Det är vinden jag aldrig klarat av, som alltid fått mig att känna mig som en urvriden disktrasa inslängd i en frysbox. Därför träffar resterna av den skoningslösa stormen Alfrida mig som en mental lavin.

Jag kan knappt tänka, står som en ordlös istapp och bara skakar. Men när jag ser mig omkring upptäcker jag att vi är cirka 20 personer som befinner oss hemma på Åsas gård. Vissa av dem utan mössa. Andra utan vantar. Ingen av dem visar några tecken på att frysa. Bara jag. Jag biter ihop, uthärdar, intalar mig att långt ifrån alla dagar erbjuder detta fasansfulla väder.

Jag finner frid i ett pannrum, där värme regerar. Jag söker skydd, hämtar kraft och tinar långsamt upp. Sedan går jag in i ridhuset där träningen snart ska börja. Jag är tillbaka, kan åtminstone tänka igen.

Till barnens gapande glädje är deras idol Alicia Jönberg en av deltagarna på lägret. Alicia är alltid cool och obrydd och det perfekta föredömet för Angelo och LillyBelle. När det också står klart att Alicia under ett av passen ska rida LillyBelles egen Erika vet stoltheten och beundran inga gränser.

När Åsa frågar Alicia hur det är att rida på Erika blir svaret:
– Hon drar lite åt alla håll.
LillyBelle lyssnar, tar in viktig information.

Barnen rider på. Åsa visar sig vara en drömtränare; har lika lätt för att ge beröm som att upptäcka och korrigera fel. Hon bygger banor som ser lätta ut men som ställer krav på fullständigt fokus och en blick som hela tiden finns på nästa, nästa och nästa uppgift.
– Blicken, blicken, blicken, upprepar Åsa och till slut trillar polletten ner hos mina barn och jag ser att de lärt sig någonting viktigt.

14läger
Ett läger ger både barnen lärdomar och en möjlighet att busa och lära känna varandra. Foto: Privat

Träningsläger är också en sammankomst där kontakter knyts och vänskap föds. De åtta deltagarna lär snabbt känna varandra, de pratar och busar sinsemellan och kommer med all sannolikhet att träffas och trivas tillsammans under diverse tävlingar under detta utmaningarnas 2019.

Och när jag själv, med hjälp av bilens värmereglage som vridits upp på max, börjar tina upp inser jag att jag, trots att Alfrida hotade mitt mentala jag till livet, för alltid kommer att minnas den här dagen som någonting vackert.

Nu kör vi vidare.
Redan i morgon väntar nästa pay and jump.
Dock inte i Tranås, tack och lov.

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fin inledning på 2019 och vill ni följa mig på Instagram finns jag som vanligt där som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
28 december 2018 12:24

Ponnypappan: Ett år i tacksamhetens tecken

Ponnypappan: Ett år i tacksamhetens tecken
LillyBelle har gått från att använda sina ponnyer som enhörningar till att rida på dem.

Ju äldre du blir, desto fortare går dagarna.

Ju fler rutiner du skaffar dig och ju färre nya sinnesintryck du tar in varje dag, desto snabbare blir den upplevda tiden och desto snabbare läggs ett år till ett annat. Däri ligger åldrandets förbannelse.

Trots att jag nog aldrig haft det bättre och trots att jag skaffat mig rutiner som jag trivs med tvingas jag konstatera att det snart är nyårsafton igen. Alla sinnen reagerar mot detta faktum och invänder: Det var ju bara ett par tre månader sedan 2017 blev 2018.

Det är den upplevda känslan. Sanningen, den smärtsamma, är att ett dussin månader passerat.

I ett sådant läge är det intressant att byta perspektiv och ta en titt på små människor som har en helt motsatt uppfattning om hur fort tiden går. Jag tänkte på det i går när Malin visade mig ett filmklipp på Facebook som var exakt två år gammalt. Där, på ridskolan, sitter en sexårig Angelo och en nybliven femårig LillyBelle för första gången på varsin häst utan ledsagare. I försiktig skritt håller de hårt i tyglarna och kämpar under stor koncentration med balansen. Att just d-e-t minnet känns som en evighet sedan gör mig på bättre humör och blir ett lyckopiller i kampen mot min egen tidsångest. Det är faktiskt bara två år sedan – och oj, så mycket som hänt sedan dess.

13stallhäng
Intresset för hästar har det aldrig varit något fel på.

Nu bor barnen praktiskt taget i stallet. Så fort tillfälle ges vårdar de sina ponnyer och tar varje chans att charma till sig ett extra ridpass med Malin ute på vår lilla ridbana. De lever, pratar, äter och sover häst. Till och med när de vaknar mitt i natten och förlänger en dröm är det förvirrade hästkommentarer av typen ”hopp, smack, Erika” som flyger ur deras små munnar.

De har för länge sedan kommit fram till slutsatsen att tävling är någonting kul. Alla gillar inte att tävla men mina barn älskar det och därmed vet jag att 2019 kommer att bli ett år då mycket nytt kommer att hända. Och när mycket nytt händer, även i en vuxens liv, innebär det att tiden upplevs som långsammare. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

13angelo
Mycket händer på ett par år. Angelo har exempelvis kommit på att han älskar att tävla.
13teenyweeny
Lycka är att ha en snäll häst.

Apropå rutiner är jag är stor vän av dem.

Jag kan av somliga upplevas som slarvig och ostrukturerad men nästan allt jag gör handlar om rutiner. Jag vill ha ett flyt i vardagen, veta vad som sker och när det ska ske. Därför har jag ibland svårt för julen, speciellt när julafton är på en måndag, som i år, eller ännu värre på en tisdag som fallet är nästa år. Tre på varandra följande storhelger som trasar samman allt vad rutiner heter – jag må vara i minoritet men jag gillar det inte. För mig vore det bästa om julafton alltid inföll på en fredag.

En stor fördel med barnens gränslösa hästintresse är att julklappsköpen mer liknar investeringar än bortkastade pengar på meningslösa leksaker som är roliga under de fem första minuterna. När önskelistorna nästan är kliniskt rena från icke-hästgrejer är det extra kul att ge. Sedan Tomten, för övrigt väldigt misstänkt lik min förträfflige kollega Kricken, var förbi på julafton och delade ut sina paket till Angelo och LillyBelle har de i stort sett utan uppehåll använt klapparna; schabrak, stigbyglar, täcken, grimmor och förstås de notoriska Schleichprodukterna. Ingen hejd finns på hästnörderiet i detta hus, den saken är klar.

Jag ser själv tillbaka på 2018 med stor tacksamhet.

Jag vill tacka Tidningen Ridsport för att ni gav mig chansen att blogga som ponnypappa.

Jag vill tacka er läsare för helt enastående respons på mina inlägg.

Jag vill framför allt tacka hela ridsportsverige för ert enorma stöd till Angelo i samband med texten jag skrev om att han retats i skolan för sin Killar som rider-jacka.

Tack Malin Baryard Johnsson för den tid och uppmärksamhet du gav Angelo; han pratar fortfarande om besöket hos dig.

Mycket annat positivt har hänt sedan dess. Hööks tryckte omgående upp en uppsättning jackor, jag har läst flera reportage som satt fingret på frågan och i skolan har många killar kommit fram till Angelo och sagt att de också tycker att ridning verkar coolt.

Allt detta gläder mig ända in i själen och jag hoppas att 2019 får bli året då alla förstår att ridning är en sport för alla.

Tack för att ni tog er tid, ha ett härlig gott nytt år och som vanligt kan ni följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!

Ponnypappan
21 december 2018 12:36

Ponnypappan: ”Därför hoppas jag på ett nyval”

Ponnypappan: ”Därför hoppas jag på ett nyval”
När det kommer till ett lära ur ansvar och till ”de mjuka värdena” är ridsporten bäst i klassen. Nu vill Ridsports bloggare "ponnypappan" lyfta idrotten som samhällsfråga och efterlyser ett idrottsuppror. Foto: Daniel Enestubbe

Ett politiskt inlägg på en ponnypappablogg?

Nja, oroa er inte.

Det här handlar visserligen om politik men bara om en enda fråga. Frågan som är lika osynlig som viktig. Frågan som alltid glöms bort, i alla debatter och i alla valrörelser. Jag talar förstås om idrotten som den fantastiska samhällskraft den är.

Säg mig: när hörde du senast en politiker av rang göra ett rejält utspel om idrotten? Utlova en extra miljard till våra tusentals föreningar under Riksidrottsförbundets stora paraply?

Nej, just det.

Idrotten står utanför i kylan medan makthavarna, från vänster till höger, avverkar och debatterar alla upptänkliga ämnen – utan att vid ett enda tillfälle föra idrotten på tal.

För mig är det obegripligt.

Det talas om sviktande folkhälsa.
Min fråga: vilken aktör i samhället bidrar mest till folkhälsan om inte idrotten?

Det talas om dålig integration.
Min fråga: har politiker ens någon aning om att idrottsrörelsen i vårt land är det i särklass största, bästa och viktigaste integrationsprojektet vi har?

Om jag får ta min stad Växjö som ett lysande exempel har vi här en fotbollsklubb som heter Östers IF. För Öster handlar det inte bara om att vinna matcher och att avancera uppåt i seriehierarkin. Det handlar även om att vara en aktör i samhället. Varje fredag arrangerar Öster nattfotboll, dit ett snitt på 150 flickor och pojkar från ett 30-tal nationaliteter söker sig. Nattfotbollen är en framgångssaga. Polisen hyllar den reservationslöst och ser en koppling mellan nattfotbollen och att stökigheter på stan minskat till ett minimun under just fredagsnätter.

Ponnypappannyval1
Idrott i alla dess former är hälsofrämjande och en vinstaffär för staten. Det är hög tid att staten bjuder till. Det skriver Daniel Enestubbe. Foto: Daniel Enestubbe

Även ridsporten är ett föredöme. Massor av ideella eldsjälar lär våra barn att ta ansvar, inse betydelsen av ordet respekt och hur man arbetar tillsammans. I det vi kallar ”de mjuka värdena” vågar jag påstå att ridsporten är bäst i klassen. Och jag kan tänka mig hur viktig den sociala verksamhet som bedrivs på ridklubbarna, med spontant ”fritidsgårdshäng”, är för många unga ridsportare. På vår klubb erbjuds till och med läxhjälp helt utan kostnad. Det alarmerande är att denna viktiga och fysiskt och psykiskt hälsofrämjande verksamhet sker samtidigt som många klubbar går på knäna ekonomiskt. Det är inte säkert att den finns kvar i framtiden. Flera idrottsförbund går enligt initierade bedömare en säker död till mötes.

För mig är det obegripligt att ingen enda politiker spelar ut idrottskortet.

Jag menar: vi som tillhör idrottsrörelsen utgör drygt tre miljoner av det här landets invånare. Det är en helt ofattbart stor väljarbas. Till skillnad mot kultursektorn, där det regnar subventioner och bidrag med astronomiska belopp, vilar vår unika svenska idrott fortfarande på en grund, bestående av ideellt arbetande kämpar som både skapar en meningsfull fritid för oss och avsevärt stärker vår hälsa. Kan någon politiker ens föreställa sig vilka positiva skatteeffekter ett sådant projekt har för folkhälsan? Hur många miljarder kronor varje år som sparas in genom att idrottande människor är friskare människor än de som inte idrottar?

Uppenbart inte.

Om så varit fallet hade satsningarna på idrotten antagit helt andra konturer än vad vi ser i dag.

Det lilla stöd som betalas ut till idrotten, LOK-stödet, är ett litet plåster på såren i verksamheter som i bästa fall balanserar på gränsen mellan plus och minus i boksluten.

Men var är ni? Var är vi? Var är alla som vill värna om idrotten och vill att staten ser idrotten som den garanterade vinstaffär den är?

Jag vill inte att svensk idrott fortsätter att stå med mössan i hand.

Jag önskar att svensk idrott skapar opinion, väcker debatt och kräver bättre ekonomiska villkor gentemot en stat som tjänar på idrotten.

På måndag är det julafton.

På min önskelista finns, med anledning av ovanstående, två saker:

1) Ett idrottsuppror. Vi borde samla oss, göra vår röst hörd, förklara att ju mer pengar som satsas på idrotten desto mer pengar kickbackas tillbaka i form av bättre integration och folkhälsa. Och vilket förbund passar bättre att ta täten i opinionen än ridsporten, som är en föregångare när det gäller att stå enade i viktiga frågor?

2) Gärna ett nyval, där idrotten får en lika given plats i debatten som alla de andra samhällsfrågorna.

Det är dags nu.

Sverige har inte råd att inte satsa på idrotten.

Tack för att ni tog er tid! Jag önskar er alla en riktigt härlig jul – och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
14 december 2018 11:58

”Det blir sällan som man tänkt sig”

”Det blir sällan som man tänkt sig”
Peach. Lika nyfiken på kameran som på allt annat i livet.

Det finns inget bättre sätt att beskriva min sinnesstämning just nu än att dra till med en klyscha. Jag sitter med hjärtat i den klassiska halsgropen.
Jag vill inte tänka på hur många gånger hjärtat pumpar per minut när jag knattrar ner dessa bokstäver. Det är ett smärre mirakel att jag ens kan skriva.
Det här skulle bli en ganska odramatisk bloggpost.
Tänkte jag.
Men det blir sällan som man tänkt sig.

Om jag förstått det hela rätt är vi just nu inne i den tid på året då mycket inom svensk ridsport tar en välbehövlig paus.
Världsryttarna sätter sig i sina mentala batteriladdare. Deras hästar får vila ut efter en höst med stentuffa tävlingar och transporter både i luft och längs asfalt och grus. Även de nationella tävlingsryttarna tar paus för att andas och på ett enklare sätt vinna brottningsmatchen mot vardagen. På klubbarna kan styrelserna börja sammanfatta året och göra ekonomiska prognoser inför det nya som lurpassar runt knuten.

Även en ponnypappa som jag kan pusta ut. Just nu handlar det om dagliga ting och göromål som går på repeat: mocka, tvätta vattenkärl, fylla på, hämta hö, utfodra, köpa stallpellets. En ganska behaglig dygnsrytm.
För barnen står också annorlunda aktiviteter på schemat. Både Angelo och LillyBelle anmälde sig direkt till Luciashowen på Theleborgs Ryttarsällskap. LillyBelle var den i särklass minsta tärnan medan Angelo i sina tomtekläder var sällskapets enda kille. Det var för övrigt ingenting som besvärade honom det minsta.
– Får jag vara med i Luciatåget nästa år? var hans första och enda fråga efter att den välbesökta succéföreställningen var över.
– Yes! sa han när vi talade om för honom att det får han gärna.

När inga pay and jumps eller andra småtävlingar syns på radarn märker jag att barnen använder sin kreativitet till att få utlopp för sin gränslösa kärlek till ridsporten. Trots att de bara är sju och åtta år gamla är de redan fullblodiga ridnördar.
När jag går uppför trappan hör jag Angelo kommentera intensivt:
– Här kommer Daniel Zetterman. Han river! Oj! Han river igen! Nu är han uppe i åtta fel! Oj, oj, oj!

Barnen kör sin dagliga ”tävling” med schleichhästar som de flyttar för hand på banor, gjorda av klossar och leksakshinder. Sedan kommenterar de dramatiskt varje ryttare och summerar ställningen. De är inte alltid överens om utgången.

11 Schleich
Sleichhoppningen pågår även under lågsäsong.

LillyBelle följer familjen Hammarström slaviskt på SVT Play och har i ett svagt ögonblick erkänt att hon tycker att Ingemar är snygg. Det var inte precis höga odds på att hennes första förälskelse skulle vara direkt kopplad till ridsport.

Lugnt och skönt, alltså.
En skön och rofylld mellanperiod i väntan på tomte, gröt och klappar.
Det var så jag tänkte mig den här bloggposten från början.
Men fortfarande sitter jag här med en puls som i alla fall inte understiger hundra.

I dag hände nämligen någonting förfärligt. Något som kunde ha stjälpt hela julstämningen och kastat all glädje överbord.
Det började med att jag upptäckte att Peach betedde sig märkligt där hon stod i sin hage. Peach är snäll som Moder Teresa men nyfiken som en skjutjärnsreporter. Nu ser jag att hon lutar sig mot samtliga eltrådar och är på väg att forcera hela stängslet. Jag har glömt att slå på elen. Därför kutar jag ohyggligt snabbt in i stallet, trycker in sladden i uttaget och tittar ut.
Ingen reaktion.
Peach står där hon står.

Jag inser att något är fel. Snabbt genomsöker jag hagen, ser att en tråd gått av och skyndar mig att åtgärda felet. Sedan slår jag på elen igen. Peach hoppar till, drar sig snabbt tillbaka och faran är över.
Tror jag.
Det är när jag går in i stallet på nytt jag inser den verkliga faran.
Gräddbollen är borta!

Gräddbollen är LillyBelles älskade kanin. Varje dag ger hon Gräddbollen massor av kärlek och omsorg. Hon mockar hans bur, fyller på vatten och tar honom med sig ut på promenader. För att vara kanin är Gräddbollen otroligt social. Därtill charmig och nästan löjligt söt.
Några timmar varje dag låter vi också Gräddbollen och Zlatan, Angelos kanin, vandra fritt i vårt lilla stall. Något de uppskattar mycket.
I stressen över Peach har jag totalt glömt bort att kaninerna är lösa inne i stallet – och nu syns inte ett spår av Gräddbollen.

Jag rusar in och skriker:
– Gräddbollen har rymt!
Ut rusar en orolig Malin och bakom henne en förkrossad LillyBelle som gråter Lille Skutt-tårar.
Skuldkänslorna som kommer över mig är så intensiva att jag knappt kan tänka, inte har en aning om vad jag ska göra.
Jag står som paralyserad medan Malin och LillyBelle springer iväg för att leta.
Jag tänker på Stampe, som på grymmaste sätt dödades av en mård tidigare i höst.
På hur tungt det var för barnen.
Tänker på när Angelos förra kanin Vitnos försvann och aldrig återvände.
Då hade Angelo glömt låsa buren.
Nu är allt mitt fel.
Bara mitt.
Jag kan inte ens ta in det.

Plötsligt hör jag skrik.
Det är Malin.
– Stäng av elen! skriker hon.
Jag förstår först inte varför jag ska stänga av men sedan, på långt håll, ser jag något vitgrått som hoppar runt i en annan hage.
Gräddbollen!
De har lokaliserat honom.
Jag stänger av elen.
Ser Malin gå in i hagen och närma sig Gräddbollen med försiktiga steg med LillyBelle tätt efter. LillyBelle håller i Zlatan, som försetts med en sele. Åsynen av Zlatan får Gräddbollen på andra tankar. Han närmar sig sin kamrat, sakta men säkert.
Jag ser allt på avstånd, som i slowmotion.
Malin som sakta sakta sträcker ut sina armar och sedan, snabbt och distinkt, får grepp om Gräddbollen och lyfter upp honom i famnen.

LillyBelles tårar byts mot glädje.
Malin pustar ut.
Jag är räddad.
Istället för att uppsöka psykakuten ska jag nu, som terapi, lära mig att alltid hålla stalldörren stängd.

11gräddbollen (1)
LillyBelle och Gräddbollen, lyckligt återförenade.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
7 december 2018 14:23

Med ett begränsat lexikon

Med ett begränsat lexikon
Klippkort – det senaste inom ridsporten? Foto: Daniel Enestubbe

Du kan aldrig begära av en ponnypappa att han ska vara ett levande lexikon.
Många termer, uttryck och fraser som är typiska inom ridsporten och anses självklara kan du varken förvänta dig att en ponnypappa ska begripa eller använda med självklarhet i rösten.
Men man lär sig.

Det är inte jättebilligt att vara ponnypappa.
Utrustning, foder, veterinärbesök och hovslagarhantverk är som bekant inte gratis.
Men det fina är att det i ovanstående kostnader ingår en grundkurs i det svenska ridspråket.
Dag för dag och vecka för vecka utökas mitt ordförråd och den utbildning jag köpt står mina familjemedlemmar för.

För någon månad sedan hjälpte jag LillyBelle att sadla Tindra. Jag blev nyfiken på den där remmen som spänns baktill på hästen och undrade vad det var för något.
LillyBelle utbildade mig och förklarade att det kallas för svanskappa.
Svanskappa.
Ett ovanligt logiskt ord för att ingå i det svenska ridlexikonet, tänkte jag som kämpat med att lagra träns, oxer och schabrak i min hjärnas hårddisk.

Men du får aldrig bli kaxig som ponnypappa, aldrig tro att du ens är i närheten av att behärska samma terminologi som det initierade hästfolket.
För när jag sedan, efter det fantastiska gensvaret på bloggen om Angelo, blev inbjuden till P4 Kronoberg för att bland mycket annat prata om livet som ponnypappa ute på gården föll jag såklart för frestelsen att använda mina egna lexikala nyord.

Stolt och i direktsändning försökte jag briljera i etern i hopp om att helt oinitierade lyssnare skulle bli imponerade av min låtsaskunskap.
– Man lär ju sig rätt svåra ord och begrepp, sa jag och droppade de ord jag skrev ovan: träns, oxer, schabrak.
För säkerhets skull la jag till det senaste ordet, det LillyBelle just lärt mig: svanskappa. Jag trodde i varje fall att jag sa det.

Jag lämnade radiohuset och tyckte att jag gjort ganska bra ifrån mig.
Tyvärr dröjde det inte mycket mer än en halvtimme innan jag träffade en hästintresserad person som lyssnat på programmet.
Hon tittade på mig, sa att hon precis hört mig prata i radio och började sedan skratta lätt.
Därefter sa hon:
– Ursäkta mig, men kan du berätta för mig vad en sadelkappa är?

Sadelkappa? tänkte jag.
Sadelkappa?!
Jag har sagt SADELkappa i direktsänd radio inför tiotusentals lyssnare. Hur man än använder sitt bildspråk finns det inte plats i hjärnan för att ens framkalla någonting som kan kallas för en sadelkappa.

Sadlar har inte kappor. Så är det bara. Till och med folk som inte vet vad som är fram och bak på en häst vet att det inte finns något som heter sadelkappa.
Bara att bryta ihop och komma igen. Det gör en ponnypappa alltid.

10sadelkappa
Här är sadeln. Men var är kappan? Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är förresten utbildaren även bakom mitt allra senaste nyord. Hon är en klurig tjej som vet exakt vad hon vill och hur hon ska få det.
Förra veckan, när hennes födelsedag började närma sig, hörde jag henne gå runt och mumla någonting mycket konstigt. Det lät som att hon sa någonting i stil med foiiidjaambs.

Konstigt, tänkte jag. Foiiidjaambs. Aldrig hört.
Jag frågade Malin: Vad är det hon går runt och snackar om? Foiiidjaambs, eller nåt. Det låter konstigt.
– Freejumps, svarade Malin med en det-vet-väl-alla-ton.
Jag visste inte.

Innan jag sänkte mig till nivån där man frågar om något man inte vet började jag killgissa för mig själv. Freejumps, alltså.
Vad är det?
Jag kom fram till två tänkbara svar. Jag är bättre på engelska än ridsvenska och vet att free betyder både fri och gratis. Jumps är mer entydigt. Alltså betyder det att LillyBelle antingen vill ha gratis hoppning eller fri hoppning. Jag vet att klubben där mina barn rider har flaggat för så kallade klippkort, där barnen på bestämda tider kan träna extra.
– Hon vill ha klippkort, alltså? sa jag.
Det ville hon inte.

Nu vet jag vad freejumps är och det är knappast någonting jag behöver förklara för er som läser det här. Ni vet redan. Risken är stor att jag far ut i en harang om vilken sadelkappa på marknaden som sitter bäst. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig jättegärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

10freejumps
LillyBelle fick sina hett emotsedda freejumps till slut. Till stor glädje som ni kan se. Foto: Daniel Enestubbe

 

Hingstar Online

Just nu 117 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-