Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
14 december 11:58

”Det blir sällan som man tänkt sig”

”Det blir sällan som man tänkt sig”
Peach. Lika nyfiken på kameran som på allt annat i livet.

Det finns inget bättre sätt att beskriva min sinnesstämning just nu än att dra till med en klyscha. Jag sitter med hjärtat i den klassiska halsgropen.
Jag vill inte tänka på hur många gånger hjärtat pumpar per minut när jag knattrar ner dessa bokstäver. Det är ett smärre mirakel att jag ens kan skriva.
Det här skulle bli en ganska odramatisk bloggpost.
Tänkte jag.
Men det blir sällan som man tänkt sig.

Om jag förstått det hela rätt är vi just nu inne i den tid på året då mycket inom svensk ridsport tar en välbehövlig paus.
Världsryttarna sätter sig i sina mentala batteriladdare. Deras hästar får vila ut efter en höst med stentuffa tävlingar och transporter både i luft och längs asfalt och grus. Även de nationella tävlingsryttarna tar paus för att andas och på ett enklare sätt vinna brottningsmatchen mot vardagen. På klubbarna kan styrelserna börja sammanfatta året och göra ekonomiska prognoser inför det nya som lurpassar runt knuten.

Även en ponnypappa som jag kan pusta ut. Just nu handlar det om dagliga ting och göromål som går på repeat: mocka, tvätta vattenkärl, fylla på, hämta hö, utfodra, köpa stallpellets. En ganska behaglig dygnsrytm.
För barnen står också annorlunda aktiviteter på schemat. Både Angelo och LillyBelle anmälde sig direkt till Luciashowen på Theleborgs Ryttarsällskap. LillyBelle var den i särklass minsta tärnan medan Angelo i sina tomtekläder var sällskapets enda kille. Det var för övrigt ingenting som besvärade honom det minsta.
– Får jag vara med i Luciatåget nästa år? var hans första och enda fråga efter att den välbesökta succéföreställningen var över.
– Yes! sa han när vi talade om för honom att det får han gärna.

När inga pay and jumps eller andra småtävlingar syns på radarn märker jag att barnen använder sin kreativitet till att få utlopp för sin gränslösa kärlek till ridsporten. Trots att de bara är sju och åtta år gamla är de redan fullblodiga ridnördar.
När jag går uppför trappan hör jag Angelo kommentera intensivt:
– Här kommer Daniel Zetterman. Han river! Oj! Han river igen! Nu är han uppe i åtta fel! Oj, oj, oj!

Barnen kör sin dagliga ”tävling” med schleichhästar som de flyttar för hand på banor, gjorda av klossar och leksakshinder. Sedan kommenterar de dramatiskt varje ryttare och summerar ställningen. De är inte alltid överens om utgången.

11 Schleich
Sleichhoppningen pågår även under lågsäsong.

LillyBelle följer familjen Hammarström slaviskt på SVT Play och har i ett svagt ögonblick erkänt att hon tycker att Ingemar är snygg. Det var inte precis höga odds på att hennes första förälskelse skulle vara direkt kopplad till ridsport.

Lugnt och skönt, alltså.
En skön och rofylld mellanperiod i väntan på tomte, gröt och klappar.
Det var så jag tänkte mig den här bloggposten från början.
Men fortfarande sitter jag här med en puls som i alla fall inte understiger hundra.

I dag hände nämligen någonting förfärligt. Något som kunde ha stjälpt hela julstämningen och kastat all glädje överbord.
Det började med att jag upptäckte att Peach betedde sig märkligt där hon stod i sin hage. Peach är snäll som Moder Teresa men nyfiken som en skjutjärnsreporter. Nu ser jag att hon lutar sig mot samtliga eltrådar och är på väg att forcera hela stängslet. Jag har glömt att slå på elen. Därför kutar jag ohyggligt snabbt in i stallet, trycker in sladden i uttaget och tittar ut.
Ingen reaktion.
Peach står där hon står.

Jag inser att något är fel. Snabbt genomsöker jag hagen, ser att en tråd gått av och skyndar mig att åtgärda felet. Sedan slår jag på elen igen. Peach hoppar till, drar sig snabbt tillbaka och faran är över.
Tror jag.
Det är när jag går in i stallet på nytt jag inser den verkliga faran.
Gräddbollen är borta!

Gräddbollen är LillyBelles älskade kanin. Varje dag ger hon Gräddbollen massor av kärlek och omsorg. Hon mockar hans bur, fyller på vatten och tar honom med sig ut på promenader. För att vara kanin är Gräddbollen otroligt social. Därtill charmig och nästan löjligt söt.
Några timmar varje dag låter vi också Gräddbollen och Zlatan, Angelos kanin, vandra fritt i vårt lilla stall. Något de uppskattar mycket.
I stressen över Peach har jag totalt glömt bort att kaninerna är lösa inne i stallet – och nu syns inte ett spår av Gräddbollen.

Jag rusar in och skriker:
– Gräddbollen har rymt!
Ut rusar en orolig Malin och bakom henne en förkrossad LillyBelle som gråter Lille Skutt-tårar.
Skuldkänslorna som kommer över mig är så intensiva att jag knappt kan tänka, inte har en aning om vad jag ska göra.
Jag står som paralyserad medan Malin och LillyBelle springer iväg för att leta.
Jag tänker på Stampe, som på grymmaste sätt dödades av en mård tidigare i höst.
På hur tungt det var för barnen.
Tänker på när Angelos förra kanin Vitnos försvann och aldrig återvände.
Då hade Angelo glömt låsa buren.
Nu är allt mitt fel.
Bara mitt.
Jag kan inte ens ta in det.

Plötsligt hör jag skrik.
Det är Malin.
– Stäng av elen! skriker hon.
Jag förstår först inte varför jag ska stänga av men sedan, på långt håll, ser jag något vitgrått som hoppar runt i en annan hage.
Gräddbollen!
De har lokaliserat honom.
Jag stänger av elen.
Ser Malin gå in i hagen och närma sig Gräddbollen med försiktiga steg med LillyBelle tätt efter. LillyBelle håller i Zlatan, som försetts med en sele. Åsynen av Zlatan får Gräddbollen på andra tankar. Han närmar sig sin kamrat, sakta men säkert.
Jag ser allt på avstånd, som i slowmotion.
Malin som sakta sakta sträcker ut sina armar och sedan, snabbt och distinkt, får grepp om Gräddbollen och lyfter upp honom i famnen.

LillyBelles tårar byts mot glädje.
Malin pustar ut.
Jag är räddad.
Istället för att uppsöka psykakuten ska jag nu, som terapi, lära mig att alltid hålla stalldörren stängd.

11gräddbollen (1)
LillyBelle och Gräddbollen, lyckligt återförenade.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
7 december 14:23

Med ett begränsat lexikon

Med ett begränsat lexikon
Klippkort – det senaste inom ridsporten? Foto: Daniel Enestubbe

Du kan aldrig begära av en ponnypappa att han ska vara ett levande lexikon.
Många termer, uttryck och fraser som är typiska inom ridsporten och anses självklara kan du varken förvänta dig att en ponnypappa ska begripa eller använda med självklarhet i rösten.
Men man lär sig.

Det är inte jättebilligt att vara ponnypappa.
Utrustning, foder, veterinärbesök och hovslagarhantverk är som bekant inte gratis.
Men det fina är att det i ovanstående kostnader ingår en grundkurs i det svenska ridspråket.
Dag för dag och vecka för vecka utökas mitt ordförråd och den utbildning jag köpt står mina familjemedlemmar för.

För någon månad sedan hjälpte jag LillyBelle att sadla Tindra. Jag blev nyfiken på den där remmen som spänns baktill på hästen och undrade vad det var för något.
LillyBelle utbildade mig och förklarade att det kallas för svanskappa.
Svanskappa.
Ett ovanligt logiskt ord för att ingå i det svenska ridlexikonet, tänkte jag som kämpat med att lagra träns, oxer och schabrak i min hjärnas hårddisk.

Men du får aldrig bli kaxig som ponnypappa, aldrig tro att du ens är i närheten av att behärska samma terminologi som det initierade hästfolket.
För när jag sedan, efter det fantastiska gensvaret på bloggen om Angelo, blev inbjuden till P4 Kronoberg för att bland mycket annat prata om livet som ponnypappa ute på gården föll jag såklart för frestelsen att använda mina egna lexikala nyord.

Stolt och i direktsändning försökte jag briljera i etern i hopp om att helt oinitierade lyssnare skulle bli imponerade av min låtsaskunskap.
– Man lär ju sig rätt svåra ord och begrepp, sa jag och droppade de ord jag skrev ovan: träns, oxer, schabrak.
För säkerhets skull la jag till det senaste ordet, det LillyBelle just lärt mig: svanskappa. Jag trodde i varje fall att jag sa det.

Jag lämnade radiohuset och tyckte att jag gjort ganska bra ifrån mig.
Tyvärr dröjde det inte mycket mer än en halvtimme innan jag träffade en hästintresserad person som lyssnat på programmet.
Hon tittade på mig, sa att hon precis hört mig prata i radio och började sedan skratta lätt.
Därefter sa hon:
– Ursäkta mig, men kan du berätta för mig vad en sadelkappa är?

Sadelkappa? tänkte jag.
Sadelkappa?!
Jag har sagt SADELkappa i direktsänd radio inför tiotusentals lyssnare. Hur man än använder sitt bildspråk finns det inte plats i hjärnan för att ens framkalla någonting som kan kallas för en sadelkappa.

Sadlar har inte kappor. Så är det bara. Till och med folk som inte vet vad som är fram och bak på en häst vet att det inte finns något som heter sadelkappa.
Bara att bryta ihop och komma igen. Det gör en ponnypappa alltid.

10sadelkappa
Här är sadeln. Men var är kappan? Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är förresten utbildaren även bakom mitt allra senaste nyord. Hon är en klurig tjej som vet exakt vad hon vill och hur hon ska få det.
Förra veckan, när hennes födelsedag började närma sig, hörde jag henne gå runt och mumla någonting mycket konstigt. Det lät som att hon sa någonting i stil med foiiidjaambs.

Konstigt, tänkte jag. Foiiidjaambs. Aldrig hört.
Jag frågade Malin: Vad är det hon går runt och snackar om? Foiiidjaambs, eller nåt. Det låter konstigt.
– Freejumps, svarade Malin med en det-vet-väl-alla-ton.
Jag visste inte.

Innan jag sänkte mig till nivån där man frågar om något man inte vet började jag killgissa för mig själv. Freejumps, alltså.
Vad är det?
Jag kom fram till två tänkbara svar. Jag är bättre på engelska än ridsvenska och vet att free betyder både fri och gratis. Jumps är mer entydigt. Alltså betyder det att LillyBelle antingen vill ha gratis hoppning eller fri hoppning. Jag vet att klubben där mina barn rider har flaggat för så kallade klippkort, där barnen på bestämda tider kan träna extra.
– Hon vill ha klippkort, alltså? sa jag.
Det ville hon inte.

Nu vet jag vad freejumps är och det är knappast någonting jag behöver förklara för er som läser det här. Ni vet redan. Risken är stor att jag far ut i en harang om vilken sadelkappa på marknaden som sitter bäst. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig jättegärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

10freejumps
LillyBelle fick sina hett emotsedda freejumps till slut. Till stor glädje som ni kan se. Foto: Daniel Enestubbe

 

Ponnypappan
30 november 11:33

De små benens folkrörelse

De små benens folkrörelse
Käpphästlavinen sveper in över Sverige. Snart går ingen säker.

Jag kan inte släppa det. Den senaste månaden har gjort mig än mer övertygad om vad som är nästa stora grej. Käpphästarna kommer snart att tokdominera.

Redan tidigt i höstas gjorde jag en mental anteckning i ämnet. När ordet var fritt under ett föräldramöte ställdes frågan:
– Får barnen ta med sina käpphästar till skolan?

Av diskussionen som följde förstod jag att aktiviteten blivit enormt populär under rasterna. Att det rentav går att tala om en boom, speciellt bland tjejer. Efterspelet blev att skolan dessvärre sa tvärnej till såväl medhavda käpphästar som innebandyklubbor. Allt med en luddig formulering. Ungefär som skolor kan formulera det ibland.

Det spelar ingen roll. Innebandyn är redan en ostoppbar gigant. Och jag lovar: ingen skola i världen kommer att kunna stå i vägen för den käpphästlavin jag tror är på väg att dra in över Sverige.

Köpphäst2
LillyBelle finslipar tekniken.

Jag inser att min fru Malin var nästan 40 år före sin tid när hon som liten flicka inte bara nöjde sig med en egen käpphästtillverkning. Bevisen för det står för övrigt uppradade i mängder i vårt uthus. Malin har även avslöjat att hon låg bakom en utbredd tävlingsverksamhet och kryddade den med att anordna ridläger för käpphästar. Jag tror att pionjären Malin snart kommer att få uppleva en nostalgisk renässans.

En googling i ämnet ger nämligen stöd för min känsla. Lavinen har redan börjat. Den väller in från Finland, där käpphästridning har exploderat och lockar över 10 000 unga utövare. Även på spridda ställen i Sverige har det börjat anordnas tävlingar i den nya sporten.

Vi såg det på Elmia förra månaden där åskådarna på en nästan fullsatt läktare i stora hallen tjusades av de duktiga tjejerna som med stor snabbhet och skicklighet tog sig över imponerande höga hinder. Vilken PR, tänkte jag. Jag är övertygad om att tävlingen ledde till att ett stort antal nyfrälsta käpphästryttare.

Mina barn är två av dem. Angelo och LillyBelle är käpphästnördar och det är de långt ifrån ensamma om. De har ett par ”finare” käpphästar, sådana som köps för någon hundring i leksaksaffären, men vårt hus har även blivit rena tillverkningsindustrin för käppisar. När mormor kommer på besök får hon mer ofta än sällan hjälpa till med att tejpa fast strumpor på trästänger, sy fast ögon och man.

Käpphäst
Hemgjort eller inköpt? Vilket är bäst. Om detta tvista de lärde.

Mina barn har redan debuterat som käpphästryttare. Det skedde i Mullesprånget hemma i Växjö för några veckor sedan.
Först en 0,20-hoppning med riktig ponny.
Sedan en 0,30-hoppning.
Och slutligen, som sista klass, en käpphästtävling med exakt samma hinder på exakt samma bana som med de levande djuren.

Jag log för övrigt brett när jag i propositionen läste att käpphästtävlingen tillämpar bedömning A:0. En liten seriös markering om att även käpphästtävlingar ska tas på allvar.

Mina barn är ännu orutinerade. LillyBelle rev, ramlade och kämpade sig i mål. Angelo missuppfattade hela grejen, trodde att han var tvungen att kuta samma långa omväg som när han satt på den riktiga hästryggen och tappade massor av sekunder. Men båda var glada efteråt. Ingen brydde sig om resultatet. De hade släppt loss och fått en rejäl skopa motion på köpet. Gott så.

Käpphästridning är en perfekt sport.
Genialt enkel, otroligt billig och erbjuder dessutom hoppningens och hindrens spännande dramaturgi.
Töntigt, invänder kanske någon.
Töntigt? Inte det minsta. Hur töntigt är då inte skidskytte som jämförelse? Åka runt på skidor med ett gevär på ryggen, sedan ta en paus, gå ner på knä och fyra av några salvor? Ändå prisas den som tv-sport och har till och med tilldelats bragdguld.

Eller schackboxning? Visste du ens att den sporten finns?
Det gör den. Först spelar man schack i tre minuter. Sedan går man upp i en ring och pucklar på varandra. Sedan schack igen. Vinner gör man antingen på knockout eller schackmatt. Men så tillhör heller inte schackboxningen de större alternativa idrottsgrenarna.

Käpphästar är någonting helt annat. Milt och ofarligt. Logiskt och utmanande. Här pratar vi om de små benens egen folkrörelse som snart sveper in på en plats nära dig.

Ponnypappan
23 november 19:09

Ponnypappan: ”Störst av allt är kärleken”

Ponnypappan: ”Störst av allt är kärleken”
Barnradion på besök för att göra ett inslag. Foto: Daniel Enestubbe

Det som hänt sedan jag senast skrev på den här bloggen har fått mig att förstå mycket. Till exempel varför jag under alla år aldrig hört eller läst ett ont ord om Malin Baryard Johnsson.

Strax före lunch förra fredagen noterade jag att Tidningen Ridsport lagt ut mitt inlägg om Angelo i sitt Facebookflöde. Jag hajade till, inte på grund av att inlägget lagts ut. Jag hajade till eftersom det lagts ut bara tio minuter tidigare och redan var uppe i 200 gillamarkeringar och 20-talet kommentarer.
”Vilken respons!” tänkte jag.
Men det var bara början.
Sedan fortsatte allt att accelerera och till sist, när 1000-gillavallen sprängdes, kändes allt bara snurrigt.

En flodvåg av kärlek vällde in över min älskade Angelo som stolt och trots glåpord fortsätter att bära sin Killar som rider-jacka. Som jag misstänkte var han långt ifrån ensam som ridande kille att uppleva problem i vardagen på grund av sitt största intresse. Igenkänningsfaktorn var hög ute i Ridsportsverige och fyllde mig med tröst men gjorde mig även ledsen. Av kommentarerna framkom dessutom att problemet verkar vara tämligen unikt för just Sverige. Jag förstod att det längre ner i Europa finns en helt annan syn på killar som rider.

När detta skrivs har inlägget delats 583 gånger, bara på Tidningen Ridsports Facebooksida. Smålandsposten och Barnradion har besökt oss och gjort reportage om Angelo. I tisdags satt jag en halvtimme i P4 Kronoberg fick berätta om Killar som rider på bästa sändningstid.

8smålandsposten
Angelo uppmärksammades av bland andra Smålandsposten. Foto: Daniel Enestubbe

Flodvågen av kärlek på nätet stannade inte vid gillamarkeringar och fina ord. Många gick även från ord till handling och personliga meddelanden började trilla in i mina inkorgar på Instagram och Facebook. En snäll hovslagare från Uppsala hörde av sig och erbjöd sig att låta Angelo följa med honom under en spännande arbetsdag. Många andra hörde av sig och ville personligen framföra sina ord till Angelo. Nätverket Killar som rider, som tagit fram kläderna, lät meddela på sin Facebook att de fått in närmare 70 förfrågningar bara under det första dygnet från killar som mer än gärna ville ha en jacka.

Även telefonen började ge ifrån sig ljud. En av dem som ringde var Jenny Simic. Hon berättade att hennes son och ett antal andra unga killar som rider gått samman i en egen grupp, Ponnykillarna, som några gånger om året träffas, trivs och rider under ledning av någon mer eller mindre känd tränare.
Döm om vår förvåning och oförställda glädje när Jenny berättar att gruppen under onsdagen ska ha en sammankomst och tränas av Malin Baryard Johnsson hemma på hennes anläggning utanför Norrköping.
– Angelo är hjärtligt välkommen, säger Jenny och vi tror knappt att det är sant.

När vi berättar nyheten för Angelo skriker han rakt ut av glädje:
– Vaaa!! Malin Baryaaaaard!
Efter att vi bokat hotellrum och ordnat med övrig hästtillsyn och logistik lastar vi sedan vår lilla A-ponny Tindra i en läcker hästlastbil som vi hyrt. Ska vi åka till Norrköping får den vanliga transporten stanna hemma, resonerar vi.
Angelo har svårt att sova nätterna före avresan. Han pratar oavbrutet om det kommande besöket hos Baryard Johnsson och träffen med killarna som rider.

8läxor
Har man fått ledigt från skolan är det viktigt att göra läxorna, även om man ska träffa sin idol. Foto: Daniel Enestubbe
8lastning
Tindra lastas inför långfärden. Foto: Daniel Enestubbe
8baryard
Angelo med idolen Malin Baryard Johnsson. Foto: Daniel Enestubbe

Det är sedan en milt uttryckt förväntansfull och lite nervös kille som kliver ut framför ridhuset utanför Norrköping. Vi ser att Malin är i full gång med ett träningspass på en av sina hästar. Hon avslutar passet, kommer ut och hälsar oss välkomna. När hon får syn på Angelos jacka säger hon:
– Vilken fin jacka du har! En sån vill min man också ha.
Genast tar Malin hand om Angelo och får honom att slappna av. De småpratar en stund innan Malin visar oss runt i stallet och berättar för Angelo och oss andra om hästarna som står där. Bland annat får vi gosa en stund med VM-hästen H&M Indiana. Det slår mig hur otroligt vänlig och snäll Malin är mot Angelo. Hon besvarar tålmodigt hans tusen frågor och ställer själv en massa frågor tillbaka.

Transport efter transport anländer till anläggningen och strax före klockan 16 står nio ridsugna killar redo. De delas in i två grupper; en som rider första timmen och en som tar vid efter 17. Angelo, som är klart yngst av alla och vars Tindra ser ur som ett gosedjur i jämförelse med de övriga hästarna, placeras i grupp två, gruppen med de mindre erfarna ryttarna. De andra killarna hälsar på Angelo och får honom direkt att känna sig som en i gänget. Det är rörande att se.

När det är dags för Angelo är koncentrationen hög. Han säger att han inte är nervös men jag ser på honom att han är det. Även här är Malin Baryard Johnsson helt fantastisk. Hon pratar med Angelo, säger hela tiden uppmuntrande ord och får honom att slappna av. Hon ger enkla instruktioner och berömmer honom gång på gång. Även detta är rörande att se.

När allt är över samlas hela gänget för ett gruppfoto. En fin blomma överlämnas till Malin som ett litet tack för en stor uppoffring. När hon får frågan om hur mycket hon vill ha betalt för att ha avsatt en halv dag för att träna nio ridnördiga killar skakar hon bara på huvudet.
– Ingenting. ABSOLUT ingenting, betonar Malin Baryard Johnsson med emfas.

Och vad beträffar hennes man, Henrik Johnsson, får vi sedan veta att han varit i kontakt med nätverket Killar som rider och frågat efter en tröja. En tröja som han kommer att ha på sig som speaker under nästa helgs tävlingar på Friends Arena. Fantastiskt.

Jag tycker ibland att för mycket fokus läggs på det negativa som sker på sociala medier. När sociala medier fungerar på det sätt som skett i fallet Angelo – ja, då är sociala medier helt oslagbara. Visst, det förekommer både hat, hot och elakheter på nätet. Men vi får aldrig glömma orden som högläses under nästan varje kyrkobröllop: Störst av allt är kärleken.

Och kärlek, det har min älskade pojke fått i stora doser den senaste veckan.
Angelos första ord när han, efter träningen med Malin, satte sig i lastbilen var så talande att jag direkt antecknade dem i min telefon:
– Jag ska satsa hårt på ridningen efter det här!
Tio minuter senare sov han.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

 

Ponnypappan
16 november 09:05

Ponnypappan: ”Min älskade pojke”

Ponnypappan: ”Min älskade pojke”
Hästmys.

I dag kommer jag att skriva mycket om kärlek men även om svårigheter, problem och svårhanterliga situationer. Som när ens älskade son kommer hem från skolan och berättar att han fått höra hånfulla kommentarer om sin jacka.

Kommentarerna handlade inte om att jackan var ful eller såg spektakulär ut på något sätt. Kommentarerna handlade om de orangefärgade bokstäver som broderats på tröjan: Killar som rider.
– Haha, kolla vad det står på jackan, hade Angelo fått höra, följt av hånflin och tillmälen.

För det första har jag aldrig förstått varför det ens anses vara en grej att killar rider till häst. Historien är full av dem; fältherrar, soldater till häst, ridande poliser. Genom historien är det faktiskt främst män som suttit till häst.

Även filmhistorien vimlar av manliga idoler på hästryggar.
Vi som är födda under 70-talet minns alla westernfilmer och serier, kanske framför allt Familjen Macahan. Vad vore Zeb och Luke Macahan utan sina vapendragare till hästar? Eller för att ta ett något mer närliggande exempel: Hur dyrkad var inte Orlando Bloom som den magnifike Legolas i Sagan om ringen-trilogin, sittande på en häst och skjutande från en båge vars pilar alltid träffade sina mål?

2angelo
Den här jackan blir man retad för i Sverige 2018. Foto: Daniel Enestubbe

Man skulle till och med våga påstå att kombinationen man och häst är norm, sett ur ett historiskt perspektiv. Det är tydligen annorlunda i Sverige 2018.

Här riskerar du att bli retad, mobbad och utstött om du är kille och tycker att det där med ponnyridning verkar fantastiskt kul. Här hånas Peder Fredricson när han vinner ett Jerringpris.

För min älskade Angelo är djuren hans allt. Han älskar hundar, katter, fåglar, kaniner, älgar och rådjur. Men mest av allt älskar han hästar.

Malin säger än i dag att hon, redan när Angelo var i magen, visste att han skulle bli ett livligt barn. Han sparkade otåligt därinne och tycktes bara vilja komma ut och ta del av världen därute. Malin fick såklart rätt. Angelo blev en vilding. Inte en enda lugn sekund. Full fart framåt, uppåt, inåt och utåt – samtidigt.

Vi insåg snabbt att Angelo var överaktiv. En Nicke Nyfiken på riktigt. Vi lät göra en utredning, som gav svart på vitt att Angelo har diagnosen medelsvår ADHD. Vi märkte också att Angelo, efter perioderna av extrem intensitet, blev slö och orkeslös. Eftersom vi har diabetes i familjen gjorde vi några blindtester. Sedan ännu en utredning. Det stod klart att Angelo inte bara är diabetiker. Han lider av en besvärlig form av diabetes, MODY kallad, som inte kan behandlas med insulin utan bara med motion och rätt kost.

1angelo
Här, i sadeln på sin älskade Tindra, är Angelo i harmoni med sig själv och går in i ett tillstånd av full avslappning. Foto: Daniel Enestubbe
4angelo
Angelo och Peach.

Att ADHD och diabetes gifter sig med varandra innebär inget lyckat äktenskap. Den ena triggar igång den andra och tvärtom. Ett överaktivt barn med ett blodsocker som pendlar mellan väldigt lågt och väldigt högt – ja, ni kan säkert räkna ut att det inte är direkt lätthanterligt.

Angelo har provat olika aktiviteter. Han har ett stort bollsportintresse och har både spelat fotboll och innebandy. Trots att han är duktig på det, en riktig kämpe om du frågar mig, lyckades det dock bara få honom ännu mer okoncentrerad och frustrerad. Han var ofta ledsen när han kom hem från träningen. Jag har också förstått att den grabbiga jargongen inte passade honom.
Angelos räddning är hästarna.

Det är när han kommer in i ett stall undret sker. I ett stall finns levande djur och levande djur kräver ansvar och full uppmärksamhet. Här går Angelo inte alltid men förbluffande ofta från duracellkanin till en pojke som präglas av lugn och fullt fokus. Han borstar, kratsar och tränsar.

Sedan, när han slutligen tar plats i sadeln, sker nästa under. Angelo hamnar i ett komplett avslappnat tillstånd. Tungan sticker till och med ut ur den halvöppna munnen på honom. Här kan varken ADHD:n eller diabetesen rå på honom. Här är han i fullständig harmoni med sig själv. Med hästarna stänger han allt annat ute. Han har hittat sin fristad.

6angelo
Träning med Tindra.
5angelo
På ridskolan med Rotella.

Jag är så ofattbart glad för hans skull och så outsägligt stolt över honom. Han är en liten kämpe som redan i ung ålder tvingats att hitta ett sätt att slåss mot inre demoner. Ofta hittar vi honom i hagen, tätt intill sin favoritponny Tindra. Eftersom så få killar rider och eftersom ridkatalogerna ofta inte ens har bilder på killar finns det nätverk som syftar till att uppmuntra killar att fortsätta med ridsport. Ett av dessa nätverk är Killar som rider, som generöst sett till att Angelo fått sin broderade jacka (tack Maria Åkerhielm!).
En jacka som nu gett upphov till dryga kommentarer i skolan.

Vad som hände nästa dag efter att Angelo blivit retad?
Han insisterade på att ha den på sig igen.
– Äh, dom är bara löjliga, sa han.

Så drog han på sig jackan och vandrade bort mot skolbussen med högburet huvud. På den vägen har det fortsatt.
Angelo bär sin Killar som rider-jacka med stolthet.
Jag älskar honom så det gör ont.

Tack för att ni tog er tid – och diskutera gärna hur vi kan se till att fler killar kan komma in i den värme som ridsporten erbjuder. Följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel och på teamenestubbe kan du följa hur det går för Angelo i sadeln.

Läs mer om reaktionerna efter detta blogginlägg.

Ponnypappan
9 november 11:45

”Hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter”

”Hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter”
Det är mycket att tänka på och mycket som kan gå fel när fyra hästar ska ha varsin skräddarsydd måltid.
6chiffer
Att fodra är att lösa gåtor. För mig gick det sådär.

Medan två barn och en fru ägnade lejonparten av höstlovsslutet åt att vara sjuka avsatte den bloggande ponnypappan, också han milt plågad av en förkylning, några dagar åt att lösa följande ekvation:
• Erika: 3+1, 3/4 Groov, 2dl Lucern, halm i nät
• Peach: 3+1, müsli ist för Groov
• TW: 1+1, en näve Groov
• Tindra: 1,5, 1 hink hackad Lucern+1 kg halm+0,5 kg Groov+ 2dl Lucern

Att fodra hästar är en vetenskap.
Jag är däremot ett exempel på när inte vetenskapen riktigt befinner sig i samklang med det praktiska utfallet.
Givetvis misslyckades jag med att lösa foderchiffret ovan. Halm hamnade där höet skulle ligga, Lucern blev av misstag Groov, hinken med hackad Lucern hälldes i god tro rakt ner i en krubba och det trinda matvraket TW, en förkortning för Teeny Weeny, fick givetvis mycket mer käk än hon borde och klagade inte nämnvärt över det.

Hur jag recenserar min egen insats? Tja, om jag varit en boxare i ringen kan dagarna som foderansvarig närmast beskrivas som en match där jag fick ta stående räkning ett par gånger, blev golvad lika många och reste mig på vingliga ben när domaren, vid namn Malin, räknat till åtta, kollat min syn och försäkrat sig om att jag vet svaret på vilken dag det är. Men som kineserna säger; det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall.

6foder
Jag har fått sparken som foderchef. Men jag är lika glad för det.

Jag reste mig. När jag väl kommit på benen igen hade tiden tickat fram till lördag. Så dags hade stämningen lättat och barnens fysiska form förbättrats till den grad att de åter kunde ta plats i sadeln. Trots att jag fått sparken som foderchef kunde jag tydligt se ett mentalt uppsprickande molntäcke borta i den virtuella horisonten. Lördagar är också en av barnens höjdardagar. Då kommer Marie och hennes dotter Ellie alltid på besök och hjälper oss att hålla tempot uppe i ”Ponnyklubben”.

Efter att Marie och barnen avslutat ett långpass i skog och mark samtidigt som jag mockat ur de fyra boxarna blev det ännu mer ridsport. Ponny-SM i Helsingborg pågick för fullt och än en gång slog det mig vilken underbart dramatisk och underhållande tv-sport ridning är. Alla vi som inte hade läge att ta oss hela vägen ner till tävlingarnas epicentrum i Helsingborg gavs dessutom möjlighet att gratis se tävlingarna via equisport.tv. En utmärkt service – två feta tummar upp till er som ligger bakom, vilka ni nu är.

6smisoffan
Marie, Ellie, LillyBelle och Angelo ser spänt på SM-finalerna. Hoppning är en underbar tv-sport.

Det kanske är svårt att tro med min obefintliga hästbakgrund, men faktum är att något av det bästa jag vet är att se hopptävlingar på tv. Jag är så gammal att jag hann bli hypnotiserad av den häpnadsväckande Anders Gernandts ljuva stämma under 80-talet och alla hans oförglömliga SVT-kommenteringar från Scandinaviuan Horse Show i Göteborg.

På den tiden gick Peder Fredricson i småskolan. Den elegante och rakryggade Peter Eriksson var då Sveriges enda riktiga ess i leken och Gernandts oefterhärmliga uttal av Erikssons häst, Im-perrr-aaa-torr, finns för evigt fastetsad i minnesbarken.

Och så Hugo Simon förstås. Den mytomspunne. Den kanske störste stjärnan inom någon enskild sport någonsin. Det räcker inte att säga att han var sin tids Usain Bolt, Wayne Gretzky eller Zlatan Ibrahimovic. Hugo Simon var större än så. Han var Elvis Presley till häst. Folk skrek okontrollerat så fort Hugo stack ut ansiktet, ungefär som när tjuren Ferdinand tittar ut på arenan i Madrid på julafton.

De fina minnen Hugo Simon och Anders Gernandt skänkte mig i barndomen gör att jag nu drabbas av samma fascination framför teven. Trots att vi följer tävlingarna via en chromecastad lågupplöst streaming är det lika dramatiskt som när vi såg VM-lagomhoppningen i USA för en månad sedan.

Allt kan hända, det är ett hinder i taget, klockan tickar.
Jag inser att hoppningen innehåller den extra dimension av spänning som ibland saknas i många andra sporter. I fotboll, hockey och innebandy kan en ledning bevakas, en match kan vara avgjord trots att en halvtimme återstår och många matchers utgångar är rätt givna från start.
Det är tvärtom i ridsport. Medan andra sporter är misstagssporter handlar allt i ridsporten om ett ord: felfri. Den som är felfri har chans att vinna. Annars går segern till någon annan. Inga misstag går att reparera och börjar det illa kan det inte sluta bra.

Därför är nervositeten enorm hos barnen när deras idol Alicia rider ut med ett så sent startnummer som 27, näst sist i hela fältet. Alicia har tagit sig hela vägen till SM-final och nu gäller det. Efteråt avslöjar Alicia på sin Instagram att hennes ponny var skuttig och taggad redan under framridningen och att applåderna för det felfria ekipage som red precis före Alicia gjorde ponnyn ännu mer taggad.
Övertändningen är inte till deras fördel och för barnen blir besvikelsen nästan chockartat stor när Alicia river på tredje hindret.

Som jag sagt tidigare tror jag det är enbart av godo att mina barn får se att även skickliga ryttare river hinder. Det ger rätt perspektiv och den livsviktiga insikten som citerats ovan: att det viktigaste är att resa sig efter varje fall.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag öppnat ett konto som heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
2 november 11:59

Ponnypappan: ”Torka alltid tårar med rosetter”

Ponnypappan: ”Torka alltid tårar med rosetter”
Vila i frid, Stampe.

Livet på landet som ponnypappa är fyllt av både hårt jobb och glädjeämnen.
Oftast dominerar det fina och positiva, men ibland smyger sig problemen och sorgerna in i bilden. Likt en tjuv om natten förändrar de villkoren, skapar minitrauman och förvandlar skrattet till gråt. I de lägena är det en förälders skyldighet att agera snabbt för att minimera skadeverkningarna. Den här veckan har överskuggats av ett sorgearbete.

Att välja ett liv tillsammans med djur i olika former är berikande. Det ger livet nya dimensioner av glädje och nya positiva perspektiv. Djuren i all sin oskyldiga och väna framtoning kan ge tröst och stöd i många svåra situationer. De uppför sig också på ett sätt som inte sällan lockar till skratt hos de  människor som sköter dem.
Men det finns ett pris för allt.

Priset vi måste betala när vi väljer ett liv med djur är att vi, vare sig vi vill eller inte, tvingas gå igenom fler sorger än de som väljer bort djur. Djur lever kortare tid än människor och vi hade fram till förra veckan redan hunnit begrava flera småttingar. Saknaden av vår älskade hund som hastigt insjuknade och fick tas bort i somras är fortfarande påtaglig varje dag. Nu har vi tvingats anordna ännu en begravning och den blev oväntat sorgtyngd.

När jag sitter på Hovet uppe i Stockholm som Smålandspostens utsände och förbereder mig för hockeymatchen mellan Djurgården och Växjö Lakers får jag ett bildmeddelande från Malin. Bilden föreställer Stampe, en av barnens kaniner. Det är en förfärlig bild. Stampe är död. Den lille pigge krabaten har gått ett fruktansvärt öde till mötes. Jag tänker inte gå in på detaljer men han ser helt fruktansvärd ut där han ligger. En mård har på något sätt grävt sig in i under hans bur, forcerat skyddsnätet och berövat honom livet. Det räcker så.

Avskedsbrev
Ett litet avskedsbrev.

Barnen är förstörda. Malin berättar att de gråter okontrollerat, kan inte tröstas på något sätt. Jag sitter i Stockholm och får dåligt samvete för att jag inte är på plats och kan hjälpa till. När jag kommer hem ett knappt dygn senare kastar sig Angelo och LillyBelle om halsen på mig och berättar på barns vis vad som hänt. Vi pratar om det och bestämmer oss för att ge Stampe en fin begravning. Jag gräver en grav, vi lindar in Stampe i en handduk och lägger ner honom. I graven lägger vi blommor och små dikter och avskedsberättelser som barnen skrivit. Sedan tar vi farväl och gråter en skvätt.

Barnen är fortfarande ledsna och nedstämda. Vi vuxna tröstar så mycket vi kan och pratar om livet och döden. Men de fyra bästa tröstarna går ute i hagen, och det är nu hästarna tar över i sorgeprocessen. Levande djur är nog bland det bästa man kan använda sig av för att läka ett sår av sorg. Och som tur är har tiden kommit när höstlovet slår upp sina portar. Massor av aktiviteter finns på schemat.

Först ut är en pay and jump. Både Angelo och LillyBelle kommer till start på samma Tindra och Tindra gör som vanligt ingen besviken. Hon klarar elegant såväl 0‚20- som 0,30-hoppningen med först Angelo och sedan LillyBelle på ryggen. Efteråt visar barnen stolt upp sina rosetter. Kaninens död finns säkert i deras tankar men just nu dominerar glädjen igen.

Lillybelle
Tindra och LillyBelle flyger över pay and jump-hindren och glädjen är på väg tillbaka.
Angelo.tindra
Angelo och Tindra. Rosetter, vackrare än en plakett, mjukare och större än en medalj och ett prestigelöst kvitto på att du gjort någonting du älskar.

Nästa dag är det maskeradhoppning på barnens ridskola. LillyBelle är enhörningsnörd och hennes val är givet.

Enhöring
Enhörningarna Flicka och LillyBelle hade kul på höstlovet.

Angelo väljer cowboy och klär sig i hatt, skjorta och snusnäsduk. Av ett grimskaft har han dessutom gjort ett lasso. På klubben väljer de ut sina favorithästar Flicka och Mollgan. Båda hästarna är helt i min smak; cirka tre äpplen höga och väger obetydligt mer än en normalstor gris. Det går fantastiskt bra igen. Båda ekipagen klarar samtliga sex hinder. Angelo är lugn och säker. LillyBelle har av sin ridlärare fått lov att galoppera på de tre sista hindren och utnyttjar detta maximalt.

Cowboy
Angelo gillar livet som cowboy.

Efteråt är glädjen total och sorgen suddas ut ytterligare. Nya rosetter skänker ny stolthet till de unga ryttarna. Just rosetter är någonting ni inom ridsporten ska vara stolta över. Rosetten är ett perfekt pris, har ni tänkt på det?

Jag vet att det i högre klasser finns extra åtråvärda rosetter men på nybörjarnivå är en rosett bara en rosett. Den är varken guld, silver eller brons. Roligare än ett diplom, vackrare är en plakett, mjukare och större än en medalj. Rosetten symboliserar ingen cuphets, något finalspel eller någon utslagning. En rosett är en rosett, den kostar nästan ingenting och är dessutom, på mina barns nivå, swishbetald i förväg. Rosetten är bara ett prestigelöst kvitto på att du gjort någonting du älskar – och den fungerar perfekt till att torka dina osynliga tårar över någon du mist och saknar.

Ponnypappan
26 oktober 17:57

Ponnypappans test: ”Ett antal tecken på att du är en ponnypappa”

Ponnypappans test: ”Ett antal tecken på att du är en ponnypappa”
Kritiskt läge mitt i natten för en ponnypappa. Se punkt 24-26. Foto: Privat

Först av allt vill jag rodnande tacka för den enormt fina respons jag fått sedan jag fick möjligheten att börja blogga här.
Tack så jättemycket för alla likes, delningar, glada tillrop och rent generande beröm. Ni är verkligen alldeles för snälla.

I kommentarsfälten på Facebook har jag särskilt och med stor nyfikenhet noterat en del av er kvinnor som läser denna blogg. Ni har i vissa fall taggat era män i kommentarerna med antydningar av typen ”igenkänning” eller ”snart vet du vad som väntar” följt av en liten blink-emoji, smiley eller liknande.
Precis som jag misstänkte finns det fler män som jag därute. Män utan hästbakgrund, som saknar allt vad sakkunskaper om hästar heter men som ändå, i rollen som glada amatörer, i högsta grad är delaktiga i hela det paket ett engagemang kring tunga levande fyrfotingar innebär.
Är kanske du som läser det här en ponnypappa?
Eller du kanske går runt och misstänker att du är en ponnypappa?

Varsågod! Här följer ett enkelt test. Känner du igen dig i vissa av punkterna nedan? Grattis! I så fall är du högst sannolikt en ponnypappa.

1. När du kommer till jobbet upptäcker du att dina skor är täckta av ett mjölliknande lager av spån- och hörester.
2. Du går in på närmaste toalett och rengör skorna.
3. Du jobbar på.
4. När du ska handla efter jobbet ser inköpslistan du fått med dig ut så här: mjölk, frukt, pålägg, smör, bröd, sallad, en grimma, två grimskaft, en krubba, tre säckar Lucernpellets, två säckar Krafft Groov, tre säckar stallpellets.
5. Du tror att mugg är det du dricker kaffe ur och ingenting annat.
6. Du blir upplyst om att mugg även är en sjukdom som drabbar hästar.
7. Du funderar över att mugg är ett konstigt namn på en sjukdom.
8. Du tror att rasp är ett verktyg.
9. Du blir upplyst om att rasp även är en sjukdom, typ mugg.
10. Du funderar över detta igen.
11. Ditt favoritlag i hockey spelar match. Matchen visas på tv.
12. Du missar första perioden på grund av mockning.
13. Du ser andra perioden.
14. I pausen mellan andra och tredje perioden släpper du in hästarna i stallet.
15. Du njuter av tredje perioden.
16. Matchen går till förlängning. Du missar den eftersom du kommer på att du glömt ge hästarna mat.
17. Du skyndar dig ut och ger hästarna mat.
18. När du kommer in har matchen precis avgjorts.
19. Du begrundar detta. ”Jag fick i alla fall se reprisen” tänker du.
20. Vid läggdags tänker du inte på om du lagt fram kläder till barnen utan om du förberett morgondagens foder i stallet. Du funderar även på om du verkligen stängde stalldörren.
21. Du går upp och klär på dig. ”Måste kolla” tänker du.
22. Du upptäcker att du varken glömt stänga stalldörren eller ge hästarna mat.
23. Du tänker: ”Bättre kolla en gång för mycket än en gång för lite”.
24. Du ser att hästarna tittar på dig.
25. Du tycker synd om hästarna eftersom de ser väldigt hungriga ut.
26. Du ger hästarna mat.
27. Nästa morgon berättar du att du gav hästarna mat mitt i natten.
28. Du får reda på att det inte är en bra idé att ge hästar mat mitt i natten.
29. Du lovar, på hedersord, att aldrig mer ge hästarna mat mitt i natten.
30. Du begrundar detta.
31. Du upptäcker att dina naglar är smutsiga. I dag igen.
32. Du inser att dina naglar tidigare oftast varit rena.
33. Du förstår varför dina naglar numera är smutsiga varje dag.
34. Du rengör naglarna och gör dig klar för att gå till jobbet.
35. När du kört cirka en kilometer kommer du på att du glömt att ta ut hästarna.
36. Du kör tillbaka.
37. Du tar ut hästarna och klappar om dem.
38. Du kommer till jobbet.
39. Dina skor är täckta av ett mjölliknande lager av spån- och hörester.
40. Du går in på toaletten och torkar av skorna.
41. Du sätter dig på din plats.
42. Du upptäcker att dina händer luktar häst.
43. Du bryr dig inte. Hästar luktar ju faktiskt ganska gott.

Mocka
Om du är en ponnypappa mockar du istället för att titta på första hockeyperioden. Foto: Privat
Skor
Om dina skor ser ut så här ett par gånger om dagen är du en ponnypappa.
Ponnypappan
19 oktober 09:31

”Några hinder längs vägen till och från Elmia”

”Några hinder längs vägen till och från Elmia”
Käpphästarna gjorde succé under invigningen av den nya hinderparken.

Efter helgen som varit har jag egentligen bara en sak att säga: Älskade Elmia!
Men ni som önskar en längre version får gärna fortsätta läsa.

 Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.

Jag har nu som ponnypappa avverkat min första riktiga Elmia Horse Show. Och vilken fullträff det blev. Förra året var vi uppe några timmar och bekantade oss med det mäktiga mässområdet i Jönköping. Nu hade vi bokat in hela helgen med övernattning och allt. Därför satt det två barn, spända av förväntan, i baksätet med varsin optimistisk inköpslista i fickan.

Väl framme sker rena rivstarten. Det kan inte börja bättre. Angelo och LillyBelle springer bokstavligt talat rakt in i Tobbe Larsson. Tobbe Larsson, denne hästsportens Joe Labero. Trollkarlen som kan tala med hästar och få dem att göra nästan vad som helst. Tobbe är lika glad och positiv som när han elegant hanterar utmaningarna i Ponnyakuten och jag ser den lika generade som oförställda glädjen i barnens ögon när Tobbe kramar om dem.

Image-1
Mötet med Tobbe Larsson var uppskattat.

När Tobbe sedan, förberedd som alltid, plockar upp eleganta autografkort och skriver hälsningar med guldpenna funderar jag på hur stort detta måste vara för barnen. Översatt till min egen värld är det förmodligen en starstruckfaktor motsvarande ett spontanmöte med Robert DeNiro, Al Pacino eller rentav båda tillsammans. Sedan fortsätter det.

Själv är jag för första gången ackrediterad till en hästtävling. Smålandsposten skriver regelbundet om ett antal duktiga tävlingsryttare varav ett par av dem tävlar på Elmia. Att kvittera ut ackrediteringsbrickan höjer omedelbart min självkänsla. Brickan är biljetten till ett större självförtroende. Jag ser plötsligt lite viktigare ut, trots att jag är en halv parentes i sammanhanget. Det syns ju inte på mig att jag saknar expertkunskaper om hästar, och en tävling kan vem som helst bevaka. Blotta åsynen av min bricka får normalt sett sura biljettkontrollanter att nicka gillande och fyra av ett Colgateleende när jag passerar.

Alicia
Alicia Jönberg, en av barnens idoler och föredömen. Notera den snygga röda reklamen i bakgrunden.
Ebba
Ebba Nilsson, en annan av barnens idoler och föredömen. 

Vi intar tävlingsarenan. Barnen är förväntansfulla. Efter Tobbe Larsson är deras största idoler Alicia Jönberg och Ebba Nilsson. Alicia är hoppryttare och Ebba rider dressyr. Båda med stor framgång och båda ska rida varsin Elmiafinal. Barnen har ännu inte sett dem misslyckas en enda gång och det där har skavt lite i mig. Mina barn verkar nämligen oroväckande tävlingsinriktade.

Så sker någonting jag tror är bra. Först får inte Alicia till det i Grand Prix-finalen. Nervositeten kryper på, det flyter inte riktigt och ekipaget slutar långt ner i listan. Mina barn är förstummade. Hur kunde det hända? tänker de säkert. Men när vi sedan träffar Alicia är hon lika glad och obrydd som tidigare. Hon var såklart besviken direkt efter tävlingen, berättar hon, men lika snabbt lägger sig besvikelsen.

Inte heller Ebba lyckas få till det riktigt i dressyren utan hamnar en bit ner i resultatlistan. Men det är samma sak där. Trots att det inte går som hon hoppats är Ebba på gott humör strax efter tävlingen. Jag ser hur barnen tankar in vad de just sett och hört. Att det inte spelar någon roll hur det går, bara man har roligt. Det hoppas jag att de börjar förstå nu. Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.

Helgens höjdpunkt blir någonting annat. Inhandlade sleichhästar, broderade schabrak och massor av popcorn visar sig inte kunna konkurrera med lördagens största begivenhet: käpphästtävlingen. Även här sitter barnen som ljus, med ögon stora som espressokoppar, och ser när Emma Palm på Amazing Danny och de andra glatt kutar runt och fixar 90-centimetershinder utan problem. Barnen har själva ett antal käpphästar hemma och använder dem någon gång ibland. Det kommer snart att bli ändring på det, tänker jag.

Lilly
Närheten till hästarna är en av de stora fördelarna med en tävling som Elmia.
Mässa
Barnen hade ett par tidiga julaftnar under Elmiahelgen.

Söndagen blir de sura minernas återkomst. Stallboxarna plockas ner, allt är över och även jag slås av samma vemod som när man ser spåren efter ett kringresande tivoli och nästan kan känna pulsen och glädjen som funnits på samma plats bara några timmar tidigare. Men hemfärd blir det.

Och när vi sedan stannar till på vägen hem kommer glädjen tillbaka. Vi ska nämligen hämta en mindre hinderpark som Malin hittat på Blocket. Jag funderar lite över priset. Tycker spontant att det är ganska mycket pengar. Ett vrakpris, försäkrar Malin med emfas, och tillägger att begagnade hinder till försäljning är e-x-t-r-e-m-t sällsynt. Jag gillar läget, vi packar in grejerna i transporten och kör hemåt.

Väl hemma ställer vi ut hindren. Ett av dem är ett dubbelhinder, eller oxer som Malin vänligt förklarar att det egentligen heter. Hon förklarar också att de där höga vita stolparna heter hinderstöd och inte ”hinderhållare” som jag kallar dem. Besvikelsen hos barnen är sedan gigantisk när de inser att inga hästar är hemma för tillfället utan betar ett par kilometer bort. Samma besvikelse som jag känt om jag stått på första tee på Barsebäck med ett nytt golfset men inte haft en enda boll kvar i bagen.

Käpphäst
Käpphästarna gjorde succé under invigningen av den nya hinderparken.

Då händer det. En idé föds, med inspiration från Elmia. Snart invigs de nya hindren och tävlingarna är i full gång. Tack vare käpphästarna.

Ponnypappan
12 oktober 12:43

Konstant i numerärt underläge – boxplay som ponnypappa

Konstant i numerärt underläge – boxplay som ponnypappa
Hösten bjuder hittills på perfekt väder för hästarna hemma på gården.

Att leva som ponnypappa innebär att vara inne i boxen och samtidigt försöka tänka utanför boxen. Eller för att använda en äkta hockeyterm. Du spelar i konstant boxplay.

Att spela i boxplay innebär att spela i numerärt underläge. Det är ett läge som innebär att du enbart måste inrikta dig på försvar. Du befinner dig normalt sett under konstant press. Att döda en utvisning brukar vi hockeyjournalister kalla det.

Ponnypappan
Lillybelle och Erika

Hur spelar man då boxplay som ponnypappa?
Svar: Du jobbar hårt, städar av uppgifterna, slarvar precis lagom mycket för att det ska se bra ut på avstånd och kan förhoppningsvis smita iväg för en kopp kaffe eller planlöst mobilsurfande innan det är dags igen.

Sedan har en ny arbetsuppgift identifierats och den hamnar inte sällan i knät på en ponnypappa. Den här veckan har det handlat om en ny ingång. På en viss plats i hagen, mellan två stolpar, vill min fru Malin ha en öppning där ponnyerna enkelt kan slussas in och ut. En trygg arbetsuppgift, som jag direkt sätter igång med medan Malin och åttaåringen Angelo sätter sig i bilen och far iväg för att handla.

Kvar på gården, förutom jag själv, är Lillybelle, 6.
Angelo hanterar jag enkelt och Malin har jag en enorm respekt för – särskilt när det kommer till allt som berör hästar.
Men Lillybelle.
Henne är jag livrädd för.

Till skillnad från hennes storebror ser Lillybelle rakt igenom mig. Hon vet vilka knappar hon ska trycka på för att få som hon vill. Jag vet inte vad som rör sig i hennes hjärna men jag vet att allt i hennes tillvaro går upp på att få rida så mycket som möjligt. Temperamentet bara måste komma från hennes mamma. Och nu har hon siktet inställt på mig.

Erika
Erika och Lillybelle. Redan ett strävsamt par.

Därav känslan av att spela boxplay när jag, fixandes med den nya ingången till hagen, ser henne styra sina små steg oroväckande rakt emot mig.
– Pappa…, inleder hon, misstänksamt lent.
– Ja…, svarar jag och försöker mildra upplevelsen av ren skräck i mitt tonfall.
– Kan inte jag få ta ut Erika på ridbanan?

Rösten fortfarande len. Erika är hennes favoritponny. En B-ponny, en klassificering som i mina ögon borde betyda Bauta-ponny med tanke på hur fjäderlätt min dotter är.
– Nej, det får du inte. Du vet att du inte får rida när inte mamma är med, svarar jag med återfunnen myndighet i rösten.
Då har stubinen redan brunnit ner.
– Men jag v-i-l-l! skriker hon och jag känner hur jag åker på en mental hockeytackling.

Det här är boxplay. Jag är illa ute. Vet att det är absolut olämpligt att gå henne till mötes. Det blir heller inte Lillybelle utan jag som kommer att straffas i efterhand om vi beger oss ut på ridbanan nu.

Sedan kommer räddningen, åtminstone tror jag det.
– Men du säger ju att jag inte fattar någonting om hästar, säger jag.

Touché.
Jag ser hur hon tar in repliken, låter den sjunka in. En lång stund passerar utan att hon säger någonting. Sedan tittar hon ner i marken, sänker rösten och säger:
– Pappa…
– Ja.
– Du kan faktiskt l-i-t-e saker om hästar.
Efter denna lika oväntade som listiga komplimang är jag precis på väg att kapitulera. Kampen känns ojämn.

Då ringer telefonen. Det är från jobbet. Jag maler medvetet på om allt och ingenting och efter några minuter ser jag nöjt hur Lillybelle lommar iväg bort mot stallet. Hon går in. Jag pratar vidare. Väntar ut henne. Äntligen har hon kommit på andra tankar. Jag lägger på. Har klarat av spelet i boxplay genom att ha tur som en tokig.

Kort därefter återvänder Malin och Angelo och snart är båda barnen mitt uppe i en ridlektion medan jag stolt förklarar den nya öppningen invigd.

Jag väntar till kvällen med att plocka hem veckans pluspoäng.
– Vet ni vad som händer nästa helg? frågar jag mina barn.
De skakar på huvudet.
– Hästtävlingarna på Elmia. Och vet ni vem som har bokat hotell till oss alla?
– Du! ropar de.
– Japp.
– Du är världens bästa pappa! skriker de.

Jag får till och med ett par bamsekramar innan de kastar sig ner och skriver varsin drömsk inköpslista inför hästhelgen som väntar. Sådärja. Lätt som en plätt.
Nu laddar vi för Elmia, hela bunten. Hoppas att vi ses där!

Elmia
Lillybelles inköpslista inför Elmia. Drömma går ju alltid…
Ponnypappan
5 oktober 13:41

Ny ponnypappa: ”Jag vet inte hur det gick till. Jag vet bara att jag älskar det”.

Ny ponnypappa: ”Jag vet inte hur det gick till. Jag vet bara att jag älskar det”.
Daniel Enestubbe, "Ponnypappan", är ny bloggare på Ridsport. Varje fredag kommer ett nytt inlägg där han bjuder på sin vardag som nybliven ponnyförälder. Foto: Malin Enestubbe

För mig är det ju bollar som gäller. Bollar som ska in i mål. Och Puckar. Och tacklingar, slagskott och matchstraff. Det är det jag gör. Det jag jobbar med. Det jag kan. Jag jobbar som sportjournalist, med hockey och fotboll som huvudrätter på menyn.
Hästar? Ridsport? Jovisst, jag har skrivit mycket om det också, men haft svårt att få termerna att marinera i skallen och falla på plats. Vadå lätt A, kategori B, avdelning C liksom? A:0? A:0/A:0? En fas? Två faser?
Jag brukar trösta mig med att fler än en tävlingsledare genom åren skakat lätt på huvudet och medgett att ridsportens terminologi är långt ifrån logisk att greppa, rentav direkt svår.

Nu är det andra bullar. Inte så att alla termer sitter, men däremot har hästar blivit en daglig del av mitt liv. Ett liv på landet, på en liten gård, med ett litet stall, med fyra små hästar och framför allt: två rövarungar till barn, sex och åtta år gamla.
De små liven, ponnyerna men framför allt barnen, är mina nya läromästare. Stränga läromästare.
– Du fattar i-n-g-e-n-t-i-n-g pappa! är bland det lindrigare uttrycken min sexåriga dotter klämmer ur sig när jag än en gång misslyckats med en tränsning.
Hon är stenhård. Har gått två år på ridskolan och sugit åt sig som en svamp under teoristunderna. Samma sak med sonen, åtta år. Ingenting undgår honom, han trattar i sig termer som om de vore de enklaste glosor. De vet redan tiofalt mer om hästar än vad jag gör i dag som 46-åring.

Polletterna trillar ner, en efter en, och väldigt sakta men ganska säkert börjar jag förstå lite vad ett hästliv går ut på. Då är jag själv inte dummare än att jag tjuvlyssnar på dem, snappar upp viktiga ord och fraser och tankar in dem i min egen hjärnas ridhårddisk. Okej, en skimmel är en vit häst och en skäck har fläckar. Aha, det där kallas för rotborste. Mhm, skänkelvikning är när hästen går sådär konstigt. Polletterna trillar ner, en efter en, och väldigt sakta men ganska säkert börjar jag förstå lite vad ett hästliv går ut på.

Jag vet min plats i näringskedjan. Medan min fru håller lektion med barnen på vår lilla ridbana står jag med en grep i handen och lär mig mockningens konst, fyller på vatten eller hämtar tre nya höbalar på loftet. Medvetet utdelade arbetsuppgifter, så säkra och monotona att alla vet att till och med jag kan klara av dem. Att låta mig sadla en ponny är inte att tänka på. Jag har lyckats göra allt fel när jag försökt; satt sadeln bak och fram, satt den för långt fram och för långt bak och knäppt sadelgjorden fel.

Men jag kämpar, försöker vara en ponnypappa som sköter sig och som samtidigt är medveten om hur långt ifrån guldstjärnan i boken jag befinner mig. Men även en hockeynördig ponnypappa vet hur han ska lägga upp taktiken och vilka ess han kan dra fram ur rockärmen.
Ibland, efter avslutad mockning, har jag nämligen smugit ut i hagen och dekorerat manen på en av ponnyerna. Barnen har sedan, stumma av häpnad, tagit del av mästerverket. Mitt ess är nämligen att jag redan tidigt i livet lärde mig hur man gör en vacker fläta. Och vad gör inte en ponnypappa för att glänsa inför sina barn?

Daniel Enestubbe, sportjournalist och författare, Smålandsposten.

Hingstar Online

Just nu 132 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-