Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
14 januari 13:04

Ponnypappan om att vara barn genom sina barn

Ponnypappan om att vara barn genom sina barn
Angelo och Hilda hittar rytmen direkt, trots ett långt tävlingsuppehåll.

Att vara förälder är i mångt och mycket att vara barn på nytt. Åtminstone ges vi föräldrar en möjlighet att genom våra barns ögon se en alternativ verklighet och minnas hur det var när vi själva var små. En tid när allt skulle hända, helst under en och samma dag, en tid då en timmes upplevd tid nästan motsvaras av ett dygn i dagens vuxenvärld.

Det är, tycker jag, därför väldigt charmigt att ”ställa sig” bakom sitt barn, leva sig in i situationer och ögonblick barnet upplever och förutse eller gissa sig till vad som ska hända eller hur barnet agerar.

Bland det värsta jag visste som barn var att vänta och där är jag fortfarande. Känslan av att någonting roligt ska hända just i dag och inte nästa vecka eller nästa månad fyller mig alltid med en känsla av lycka från den sekund jag vaknar. Allt känns enklare och varje steg lättare för jag vet att innan det är dags för ett nytt läggdags har någonting roligt hänt.

Jag tänkte på det när vi under helgen som gick äntligen åter gick in i förberedelsens fas och gjorde mentala checklistor inför det som väntade. Jag räknade ut att det passerat mer än 40 dagar sedan vi senast befann oss på en tävlingsplats. 40 dagar. Det måste vara outhärdligt för ett barn och ärligt talar erkänner jag för mig själv att också jag gått och längtat efter nästa tävling. Jag tävlar inte men jag står bakom mina barn, känner deras drömmar och får likt en efterlängtad gåva vara barnsligt förtjust över att se dem kämpa sig över oxrar, räcken och kombinationer. Det är väl någonting som växer fram, antar jag, och jag tror dessutom att den känslan är viktigare att ha om ditt barn rider än om det exempelvis spelar innebandy. Det kan knappast finnas någon sport som kräver ett större föräldraengagemang och knappast någon sport som kräver mer nedlagd föräldratid än ridsporten. Om du då inte omfamnar sporten och går all in på den – då kommer ridsporten att till slut få dig att vilja kräkas.

Därför är jag glad att jag känner som jag gör denna tidiga lördagsmorgon. 40 dagar har gått, Angelo ska tävla igen, tio timmars nedlagd tid väntar mig men ändå känner jag mig nästan löjligt entusiastisk när vi rullar iväg 20 mil söderut.

Trettonspelen i Helsingborg väntar, en ny erfarenhet för oss alla. En erfarenhet som snabbt ska få oss att vilja komma tillbaka. Anläggningen håller toppskick trots att den har 27 år på nacken. Helsingborgs stad visste vad den gjorde när den valde att resa det magnifika ridhuset. Det är som att hela anläggningen pratar med oss och säger ”Välkommen hit, här kommer du att få en trevlig dag!”.

72 Hinder
Någonstans bland alla hinder i bilden har jag gömt en pojke och delar av en ponny. Kan du upptäcka dem?

Angelo är givetvis extremt taggad på att tävla igen, men samtidigt osäker på dagsformen. 40 dagar utan tävling skojar man inte bort i någon idrott och även för hans B-ponny Hilda har det passerat lika många dagar sedan senaste starten.

Hur tänker man då? funderar jag inom mig. Tävlar man sig i form? Går in och rider på säkerhet? Eller bara litar på att allt sitter som det ska? Jag låter frågorna stanna kvar inne i mitt huvud och är nyfiken på hur Angelo ska hantera det långa uppehållet.

”Fokus” säger jag till honom så lugnt jag kan.

Det säger jag inför varje tävling eftersom det är det enda rådet min kunskapsbas kan ge honom och eftersom jag vet att det är ett bra råd. Fokus är alltid ett bra ord.

Så inleds de sista förberedelserna. Jag utför mitt uppdrag att leda runt Hilda i den charmiga lilla rotundan på baksidan av ridhuset medan Malin och Angelo går banan. Jag pratar lite med Hilda med min lugnaste röst. Berömmer. Går runt, runt, runt och runt och fortsätter att berömma ända till jag ser Angelo, som alltid, komma småspringande från bangången. Härifrån kan jag inte tillföra mer än ett sista fokustips och sedan ta mig en våning uppåt och slå mig ner på den inbjudande och generöst tilltagna läktaren i ridhuset.

Så sitter jag äntligen och tittar på sport igen. Inte ens som sportjournalist ser jag speciellt mycket sport nuförtiden. Nästan alla matcher skjuts upp trots att nästan alla covidfall i lagen är asymptomatiska. Att se idrott i januari 2022 är därför en ynnest och ja, det är ren njutning jag känner när de första ekipagen drar igång. Efter att fem ryttare gått i mål kommer Angelo och Hilda in. Angelo ser samlad ut. Bestämd. Fokuserad. Äntligen, tänker jag. Äntligen njuter han av en tävling igen medan jag sitter på läktaren och njuter lika mycket av att titta på.

Det ser både lugnt och samlat ut och speciellt långsamt går det inte heller. Mitt öga är visserligen inte fullt tränat för att bedöma men det fastslår snabbt att det är en fin ritt jag bevittnar.

72 Rosett
Segerrosetten sitter som den ska men bilden ljuger. Angelo är betydligt gladare än var han ser ut att vara just här.
72 Springer Ärevarv
Det blev ett ärevarv utan häst i underbara Helsingborg. Det berodde knappast på covid 19 utan på att Hilda blir övertaggad i den typen av situationer. Då fick ryttaren göra sitt bästa för att höja stämningen istället.

De går i mål som etta på en bra tid och sedan följer tio återstående ekipage innan klassen är slut. Flera av dem är där och nosar men ingen av dem lyckas rida i mål snabbare än Angelo, som vinner klassen. Vilken härlig start på året!

Vi rullar hemåt. Nöjda över prestationen, lyckliga över resultatet men framför allt känner vi glädjen av att allt drar igång igen efter en väntan som känts alltför lång. Vi gör det tillsammans. Barnen står i centrum och vi föräldrar ges privilegiet att titta in i deras liv genom ett magiskt nyckelhål. Det är livskvalitet.

Eller som Khalil Gibran skriver i sin fascinerande och ofta citerade bok Profeten, i kapitlet om barnen:

”En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade: tala till oss om barnen.
Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka ens i era drömmar.

Ni må sträva efter att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att hans pilar ska gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand, ty liksom Han älskar pilen som flyger, älskar han också bågen som är stadig.”

Tack för att ni tog er tid – här tipsar jag i vanlig ordning om den förträffliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (mammor lika välkomna!) och mitt konto på Instagram där ni gärna får följa mig. Den här veckan skulle jag också väldigt gärna vilja puffa för en lång intervju med Linda Algotsson, som berättar om OS, flow och hur det är att placeras i frysboxen och känna sig vuxenmobbad. Intervjun hittar ni i det senaste avsnittet av ridsportpodden Fria Tyglar som ni enkelt prenumererar på via Spotify.

Ponnypappan
7 januari 11:51

Jag har inte rätt gener

Jag har inte rätt gener
Spolarvätska. En räddare i januarinöden. Foto: Ponnypappan Daniel

En gång för rätt många år sedan satt jag i ett väntrum någonstans och bläddrade i en damtidning. Jag minns inte vilken, det kan ha varit Amelia. Mina ögon föll då på en sida där man skämtsamt hade avbildat en manshjärna med allt vad den påstås innehålla. Ni kan ju tänka er; där fanns öl i mängder, tipskuponger, mat, mat och mat, diverse snuskiga tankar och lite annat. Bland alla förutfattade meningar om manssläktet var det en specifik detalj som fångade min uppmärksamhet. Eller detalj och detalj. Ett relativt stort område av en manshjärna påstods bestå av den så kallade backa-med-släp-genen.

Underförstått: alla män är oöverträffat begåvade när det kommer till att backa med släp.

Det är bara en liten detalj jag skulle vilja inflika här: jag är man – och kass på att backa med släp. Jag saknar en backa-med-släp-gen.

Och så en fråga till er: Vem tror ni det är i vår familj som alltid, utan undantag, är den som har ansvaret för hästsläpet?

Rätt gissat.

Det är en uppgift som faller på mig.

I alla år har jag, stum av beundran, sett hur lastbilar backat in på den 100 meter långa grusväg som leder fram till vårt hus. Sedan har föraren lyckats vända på en femöring, undgå staketstolpar och lyktor med ett par millimeter, dumpat lasten och slutligen, med samma millimeterprecision, vänt tillbaka det brummande monstret och rullat vidare mot nästa leverans.

Själv har jag väldiga problem med att ens koppla på en hästtransport. Det sträva underlaget av singel på gården gör vår transport svår att rubba i sidled, vilket innebär att jag måste backa bilen i exakt rätt position för att sedan veva ner kulkopplingen över dragkroken. Bara det kan ta en kvart.

Trots att jag saknar backa-med-släp-genen och djupt avundas alla de många män som utrustats med den har jag ändå klarat mig rätt hyfsat. Ett antal milt rammade väggar och ett otal omkullvälta soptunnor under 13 år härute på gården måste väl ändå vara fullt godkänt för en sån som jag?

Jag har gjort det på ren tjurighet, uppblandat med lika delar lugn och raseri. Visst blir det lite meckigt ibland när jag ska backa tillbaka släpet efter fullföljt uppdrag. Saknar du släpgenen får du göra om ett antal gånger för att göra rätt men till slut, efter fem sex försök, brukar transporten stå där snörrät och fin och redo att kopplas av.

Men nu är det januari och då är det inte att backa med släpet som gör mig nervös. Det är att dra släpet. Förutom när barnen tränar och tävlar använder jag släpet en gång varje vecka för att hämta nytt hö till hästarna. Eftersom vår gård inte är en gård med obegränsat förvaringsutrymme får vi bara plats med en 240-kilos bautabal åt gången. Efter sex eller sju dagar är den i regel förbrukad till sista strået och eftersom jag är släpansvarig är jag även hämtningsansvarig. Bättre tider väntar dock. Ett stort förvaringstält med plats för fem sex balar är faktiskt både beställt, levererat och monterat. Men monteringen lämnade oss kvar med den klassiska nedslående insikten att fem avgörande byggrör saknas och måste beställas på nytt.

Fram till dess är det en därför en bal i taget en gång i veckan som gäller. Och januari är knappast någon bra kompis; en skitmånad med sin mix av plus- och minusgrader och regn, blötsnö och nysnö. När jag kliver ut denna morgon har vi gått från plus två och duggregn till minus åtta och molnfri himmel. Hjulveven är fastfrusen, omöjlig att rubba. Höet slut. Här gäller det att behålla lugnet, låta det regera över raseriet. Metodiskt droppa spolarvätska på veven, första tricket i boken. Vänta några minuter. Testa. Droppa vidare. Testa vidare. Bli arg. Droppa. Testa. Bli arg igen. Rycka hårdare men inte för hårt. Droppa igen. Vänta igen. Och efter en halvtimmes procedur äntligen känna att veven ger med sig, sakta men säkert.

Kulhandsken kopplas på efter att jag, efter en svår manöver, backat bilen i exakt rätt position. Sedan kommer nästa problem: däcken. Hur man än försöker smörja och underhålla finns det få däck som fixar riktigt svåra svenska vinterförhållanden. Då tänker jag inte på väggreppet; däcken är nya och fullproppade med dubbar. Det är temperaturväxlingen som är förödande. Däcken reagerar nämligen på samma sätt som veven. De rör sig inte. Rullar inte. Är fastfrusna.

Men jag måste iväg om inte hästarna ska börja svälta efter lunch, när den sista säcken hö är slut. Måste utföra uppdraget. Här är goda råd dyra och jag gör tvärtemot alla tips jag läst på diverse forum. Nu SKA jag bara iväg och det krävs ett Alexanderhugg för att fixa det. Jag pillar bort de fyra fälgsidorna och plockar fram släggan. Sedan går jag bananas på den fastfrusna däckkvartetten. Bam, bam, bam på utvalda ställen på fälgarna. Startar bilen. Kör några meter. Noterar att tre av hjulen rullar. Går ut ur bilen. Greppar släggan. Några välriktade slag senare på vänster bak och saken är klar. Genom ishalka tar jag mig sedan till min leverantör, balen placeras i transporten och jag vänder hemåt som en hjälte med bytet i säkert förvar. Nästa moment: styrkelyft. Jag kämpar upp balen på högkant, tippar den och upprepar proceduren tre gånger. Sedan står veckans ranson redo att tas i bruk. Jag avslutar med en i det närmaste perfekt backning och kopplar av kulhandsken. Kanske håller jag på att utveckla den där genen ändå?

Tack för att ni tog er tid – som vanligt hörs jag i podden Fria Tyglar, som vanligt uppmanar jag alla ponny- och hästföräldrar att gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige och som vanligt blir jag överlycklig när ni följer mig på Instagram!

171 Slägga
Slägga. Perfekt när nöden kräver. Foto: Ponnypappan Daniel
Ponnypappan
31 december 2021 06:21

Ponnypappan: I år har jag bara en enda önskan

Ponnypappan: I år har jag bara en enda önskan
Det ser ut som att Angelo och LillyBelle brutit sig in i sekretariatet i Olofström och stulit alla rosetter de kommit över. Jag kan här och nu kraftfullt dementera det. Foto: Privat

Så lägligt att den här texten publiceras på självaste nyårsafton. Då kan jag fokusera på saker som inte gör mig arg. Har ännu inte sett paniken inne hos hästarna under de plågsamt långa timmar då skjutgalna nyårsfirare offrar tusentals och åter tusentals kronor på raketer som exploderar, lyser i några sekunder och sedan faller ner som miljöfarligt avfall i naturen. Så bra att jag ännu inte hunnit bli lika arg som jag alltid blir när tolvslaget sker.

Att ha häst, hund eller annat djur som får panik av höga smällar är att bli arg på avfyrade raketer. Har du inte häst rycker du nog på axlarna och tänker att folk får väl göra som de vill. Men du som befinner dig i daglig närkontakt med en häst, uppskattningsvis nära 100 procent av de som läser den här texten, vet vilket helvete en nyårafton ofta är.

Jag ser tillbaka på ett år som jag gick in i med sex önskningar:

1. Släpp paniken, omfamna hoppet.

2. Pandemilagen bör användas med förnuft.

3. Rädda ungdomsidrotten.

4. Konsumera.

5. Minimera mörkret – se ljuset.

6. OS-guld till Peder Fredricson.

Sex punkter. Fem av dem covidrelaterade.

Med undantag för punkt 3, där vi ännu behöver ytterligare tid för att spana in konsekvenser och dra slutsatser, har det mesta faktiskt gått som jag hoppades. Pandemilagen har – jämfört med vad som skett i nästan hela övriga världen, där demokratier förvandlats till coviddiktaturer (Australien, Österrike, USA, Storbritannien, Tyskland med flera) – använts förnuftigt. Jag misstänker dock att det som sker nu, slaktandet av alla former av ungdomscuper och läger under jullovet, kan påverka punkt 3 negativt och jag tycker det är direkt fel att ännu en gång kasta idrotten framför bussen.

170 Angelo Hilda
Tävla med Hilda på Elmia. En once in a lifetime-upplevelse för Angelo. Definitivt årets höjdare 2021 i vår familj.
170 Angelo Tango
Även på Tango har Angelo utvecklats bra som ryttare under året.

Att vi konsumerat som aldrig förr har sannolikt räddat fler branscher än den som finns på våra skidorter och att sexan skulle slå in var egentligen bara en dröm. Men jag fick inte bara se Peder överst på pallen utan även Malin och Henrik.

Det är, trots låga ingångsvärden, ett mycket bra svenskt 2021 jag sitter här och summerar. Även i vårt geografiska mikroperspektiv här i Växjö har 2021 varit enastående. Angelo och LillyBelle är plötsligt inte lika nybörjiga utan har blivit två unga stabila tävlingsryttare med ambitioner.

Angelo har under året med Hilda sakta men säkert fått till en uppåtpekande formkurva med flera Lätt B-segrar och en fullkomligt obeskrivlig Agria Pony Trophy-helg på Elmia, där han var några futtiga hundradelar från att bli placerad. Även på Tango har Angelo utvecklats och även där har det blivit ett flertal segertäcken och ärevarv.

LillyBelle fortsätter att bergfast tro på sin Erika och även där pekar kurvan sakta men säkert i helt rätt riktning. Hon varvar sanndrömmarna på Erika med att utmana B-ponnyer på Peggy och, när tillfälle ges, rida mot A-ponnyer på Tindra, med gott resultat.

Jodå, det går framåt på ett härligt sätt och det märks när man pratar framtid med dem.

– Kvala till SM, svarade Angelo nyss när jag frågade honom om hans främsta mål 2022.

– Nolla i Lätt A med Erika, blev LillyBelles svar på samma fråga.

170 Erika
Erikas första rosett innebar LillyBelles lyckligaste dag. Platsen var Lammhult, det var juli, varmt och skönt.
170 Lillypeggy
LillyBelle och Peggy, ett par som verkligen krigar ute på banan.

Tuffa mål, men jag ser inget fel i att ha det. Tvärtom ligger det någonting i ordspråket ”sikta mot stjärnorna för att nå grantopparna” och även om ingen av dem skulle infria sin målsättning vet jag att de ändå kommer att göra allt i sin makt för att fixa det. Gör du ditt bästa finns det inte mer att begära.

Min önskelista inför 2022 är enkel. Den innehåller inte sex punkter i år utan bara en enda:

• Jag önskar att Omikron blir vår snällaste ovän under vinter och vår.

Alla studier hittills visar att han (Omikron låter som en han, eller hur?) är en mutation som mer liknar en kelig golden retriever än ett dödligt monster. Det ser hittills, peppar, peppar, ut som att han, till skillnad från den betydligt elakare Delta, bara orsakar lättare förkylningssymptom men också blixtsnabbt förser sina värdar med immunitet. I Sydafrika har han redan kommit och gått – utan att orsaka en enda människas död. Omikron är nämligen i sin konstruktion påfallande lik den mutation som var så mild och skonsam att den blev slutet för Spanska sjukan för 100 år sedan. Jag hoppas att han jagar bort Delta, sköljer över oss med stor mildhet, sedan försvinner snabbt och att han är det sista vi känner av det virus vi är så innerligt trötta på. Aldrig tidigare i mitt liv har jag hoppats mer på någonting än på ett milt och skonsamt avslut på en pandemi som under två års tid lamslagit världen.

Tack för att ni tog er tid – och ett underbart gott 2022 önskar jag er alla! Som vanligt hörs jag i podden Fria Tyglar (nytt avsnitt ute nu), som vanligt uppmanar jag alla ponny- och hästföräldrar att gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige och som vanligt blir jag överlycklig när ni följer mig på Instagram.

Ponnypappan
24 december 2021 10:29

Vit vacker jul väntar – och tänk på vad Fylking sa

Vit vacker jul väntar – och tänk på vad Fylking sa
Så här ska det se ut när tomten kommer.

Klockan visar 13.35 den 23 december när jag skriver detta. När jag tittar ut genom fönstret ser jag snö som sakta faller i små vackra flingor. Blickar jag en bit bort ser jag granar, tallar och björkar som är Disneytäckta av ett tunt vitt lager. Meteorologerna är dessutom eniga. Kallare luft är på väg norrifrån och äntligen får även vi här nere i söder för en gångs skull uppleva vad en vit jul innebär. Ett par tre centimeter snö och kall luft. Det räcker så, det skapar en närmast helig atmosfär inför historiens heligaste högtid.

Nu är dessutom allt är inhandlat; klappar såväl som mat, dryck och sötsaker. Ett par småärenden av bagatellformat är allt som återstår innan jag kan gå in i julbubblan och följa barnens årliga jakt på Bingolottomiljonerna framför teven.

Skolans vinterlov skänker också osynliga presenter till en ponnypappa. Bara att ha barnen hemma är outsägligt skönt och att, som i morse, se dem sadla varsin häst och sedan rida ut på en långrunda genom skogen värmer i bröstet. Det måste vara en enorm frihetskänsla att bara rida iväg sådär, tänker jag.

Jag vet inte hur det är hemma hos er men här har mina barn än fäbless för att ge julklappar även till sina djur. LillyBelle berättade att stolt hon slagit in inte mindre än åtta paket till sin kanin Våfflan, vilket fick mig att titta på henne med lätt höjda ögonbryn. Nyss blev jag beordrad att hjälpa henne med ett annat dödsviktigt uppdrag: att ur en trög tub kristyr skriva namn på alla ponnyerna på de runda knäckebrödskivor som ska bli ett givet inslag på de fyrfota stallvännernas eget julbord.

169 Morgontur
Solen har knappt gått upp men redan är det dags för dagens första tur. Älskade jullov.
169 Knäcke
Jag lyckades stava rätt till alla namn med kristyrtuben.

Å ena sidan är schemat inte på min sida under denna klassiska julstöks- och uppesittarkväll men å andra sidan händer det inte speciellt mycket på en lokaltidning dagen före julafton. Det mesta av materialet är förberett och förproducerat. Sidorna är till 80 procent planerade redan vid arbetsdagens början. Den här dagen gäller det, för mig som är i tjänst, framför allt att vara beredd OM det skulle hända något.

Från och med i dag arbetar jag dessutom hemifrån, vilket just i detta nu är en av få positiva saker med de annars käftsmällstunga nya restriktionerna där vaccinpass plötsligt, efter bara tre veckor, förklarats odugligt. Ja, det smärtar mig att det är idrottande barn som åter får ta en hård smäll, genom att länge emotsedda och för arrangörerna intäktsbringande cuper i många sporter nu ställs in för andra året i rad.

Det som däremot känns hoppfullt är alla de studier och rapporter som entydigt visar att omikron inte alls verkar vara det monster media beskrivit mutationen initialt utan snarare en ytterst mild och skonsam variant.

Det blir en vit jul med restriktioner men också en vit jul som ger hopp om bättre tider. Och apropå vit jul vill jag att ni lägger Gert Fylkings gamla citat på minnet. När han för tiotalet år sedan var uppesittarvärd för ett radioprogram sa han: ”Det finns 364 andra dagar du kan supa på om du tvunget måste göra det. Julafton tillhör barnen. Förstör inte deras dag”.

Tack för att ni tog er tid – en underbart fin och vit jul önskar jag er alla! Vill ni lyssna på 2021 års sista poddgnägg i Fria Tyglar gör ni det här. Jag rekommenderar också den härliga och ständigt växande föräldragruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook för er som vill ta del av och kanske också dela era hästliga händelser med andra. Och som vanligt står mitt Instagramkonto öppet!

Ponnypappan
17 december 2021 11:53

Ridsport har blivit hett bland maktens folk

Ridsport har blivit hett bland maktens folk
Ett hopp för ridsporten under sjösättningen av Abena Arena, Växjös nya hästsportcenter. Hoppar gör från vänster Tomas Ekelius (chef för kultur och fritid i Växjö), Anna Tenje (kommunalråd), Tobias Jönberg (ordförande Växjöortens Fältrittklubb) och Fredric Moe (vd för namnsponsorn Abena). Foto: Daniel Enestubbe

Jag börjar med att kasta ut två frågor:

Varför tror ni att elithockeyklubbarna i Sverige omsätter mellan 100 och 200 miljoner kronor vardera årligen?

Varför tror ni att dessa klubbar kan betala ut löner på uppemot 300 000 kronor till de största stjärnspelarna?

Svaren på dessa frågor är flera, men här är de tre viktigaste:

• Hockey är en av våra mest älskade publiksporter, där ett snitt på ungefär 6 000 personer per arena i vår högstaliga SHL en eller två gånger i veckan väljer att betala dyra entrépengar (från 150 och upp till drygt 500 kronor per biljett) och dessutom spendera en hel del pengar på mat, dryck och merchandise.

• TV-avtalet som SHL tecknat med C More för sändningsrättigheterna till ligan är värt över 600 miljoner kronor PER ÅR, vilket ger varje klubb lite drygt 40 miljoner in på kontot.

• Den centrala såväl lokala viljan att sponsra SHL är stor, eftersom exponeringen på plats (höga publiksiffror) och via tv (högt antal tittare) är stor.

Men det finns ett annat skäl till att allt ovanstående är så otroligt lukrativt som det är.

Vad?

Svar: Alla klubbar spelar i stora varma inbjudande arenor som på sina håll mer påminner om en nattklubbsrestauranger än ishallar. Enda undantaget är Oskarshamn, där det dock inom kort väntas kommunala investeringar i 150-miljonersklassen för att öka standarden och göra klubben konkurrenskraftigare.

Det är arenan som gör pengarullningen möjlig. Det är bekvämligheterna som lockar. Det är faciliteterna som gör att folk väljer att köpa biljett istället för att glo på matchen i tv-soffan. Detta gör svensk hockey mer attraktiv och anledningen till att spelarna kan ha så höga löner är att det blir en vinstaffär: ett bra lag driver upp intresset, intresset leder till mer pengar och pengarna som elitlaget drar in finansierar övrig verksamhet som exempelvis dam-, ungdoms- och juniorhockey som är helt beroende av herrlagets intäkter.

Nu byter vi perspektiv. Under ett 2000-tal där kommuner runt om i Sverige välvilligt gått sina hockeyklubbar till mötes och sett till att arenor i 300-miljonersklassen vuxit upp som svampar ur hockeymyllan – vad har då hänt på våra ridklubbar?

Ni vet svaret: knappt någonting. När klubbarna klagat ohållbart högljutt har kommunen skickat ut vaktmästar-Bengt plus två av hans polare som lappat och lagat, tätat och fogat. Ungefär så. Ridsport har inte fått kosta någonting, trots att de flesta anläggningar tycks ha uppförts under någon sorts märklig ridsport-boom under tidigt 70-tal, varav de flesta nu är i skriande behov av antingen rivning eller helrenovering. Ridsporten har varit sporten kommungudarna glömde, sporten som fått frysa, bita ihop, dra på blåstället och köra vidare i samma gamla gistna lokaler som tidigare.

Dsc_6968.jpg
Så här kommer det nya hästsportcentret i Växjö se ut när det är klart. Foto: Daniel Enestubbe

Men någonting har hänt. Jag skulle till och med våga påstå att väldigt mycket hänt bara under de få år jag haft förmånen att med egna ögon zooma in ridsporten och iaktta den dagliga verksamheten i klubbarna. Förändring tar tid, den måste ta tid men denna förändringens tid är här och nu. Plötsligt dyker det upp positiva ridsportnyheter i nyhetsflödet:

• Jönköpings kommun har genom ett färskt majoritetsbeslut i fullmäktige klubbat igenom hela 70 miljoner kronor att dela på för Bankeryds och Vissmålens ridklubbar.

• Uppe i Gällivare pågår ett jättebygge som visserligen överklagats under byggprocessens gång men som redan hunnit igenom en etapp.

• Kalix kommun har avsatt hela 46 miljoner kronor för ett nytt ridhus hos ridklubben i kommunen.

• Nere i Lund planeras för investeringar på 160 miljoner kronor på ridsporten.

• Och så sent som i söndags invigdes ridhuset i Åre, vilket äntligen innebär att de tappra elever som hittills fått rida utomhus året runt nu äntligen får acceptabla förutsättningar att utöva sitt intresse.

Det här är enormt positiva nyheter. Höga belopp. Stora satsningar istället för att skicka ut vaktmästar-Bengt och hans polare en gång till.

Den viktigaste frågan för ridsporten just nu: Är detta en tillfällighet?

Om det är ett önsketänkande eller ej får vi se, men mitt omedelbara svar på frågan är nej. Jag upplever nämligen att det finns en annan syn på ridsport bland maktens män och kvinnor i dag. Ridsport framhålls som en sport där ordning och reda råder, där de vi brukar kallar eldsjälar ofta håller till, en verksamhet där ansvarstagande individer skapas och som därmed gör en enorm samhällsnytta. Lägg till att ridsport också, till skillnad mot nästan alla andra sporter, har en förkrossande majoritet flickor/tjejer/kvinnor i utövarskaran och det går även därigenom att argumentera för att det är ridsportens tur nu. Glöm heller inte bort vilken enorm dörröppnare sportsliga framgångar är. Vilken kommun vill inte satsa på en vinnare, liksom? Och vilket lag var det nu igen som vann lagtävlingen i OS? Vilka var det som fick Bragdguldet? Vilka är det som kommer att tilldelas Jerringpriset så småningom?

Framgång föder framgång. Så enkelt är det.

Även i staden där jag sitter och skriver detta finns det mycket goda nyheter, solklara tecken på att den evighetslånga tiden i väntrummet för ridsporten nu är över. För drygt en vecka sedan kallade Växjö kommun till presskonferens. Där meddelades att det råder goda tider, att kommunen går med ett rejält plus och att hela 25 miljoner kronor av överskottet ska delas ut till olika idrottsföreningar i Växjö kommun.

Av dessa 25 miljoner – kan ni gissa hur mycket som gick till ridsporten?

Svar: 17,5 miljoner. Snacka om tydlig prioritering. Av dessa går nio miljoner till Växjö Ridklubb, där läget varit alarmerande under lång tid men där det nu öppnas helt nya möjligheter. Fem miljoner går till lilla Braås, där det ska byggas ett nytt stall medan övriga tre klubbar också får stora och viktiga tillskott i sina kassor.

I måndags stod jag förresten mitt i snö och kyla på barnens hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb tillsammans med politiker, tjänstemän, klubbledare och medlemmar. Det klassiska första spadtaget hade bytts ut mot ett gemensamt symboliskt hopp som förkunnade att projekt Abena Arena nu är sjösatt. Det betyder att den första etappen av ett bygge med ambitionen att bli en av södra Sveriges bästa anläggningar snart tar sin början.

Det vi ser är resultatet av sex års kämpande av en klubb som aldrig gett sig, som kommit tillbaka med nya förslag efter att kommunen sagt nej, som fått nya bakläxor, inkommit med nya justeringar och till slut – efter ett ändlöst malande i de kommunala kvarnarna – gått därifrån som nöjda vinnare.

Detta i en tid där polletterna äntligen trillat ner i maktens boningar samtidigt som svensk ridsport blivit en internationell stormakt. Ja, jag vill tro att det vi ser just nu bara är början.

Tack för att ni tog er tid – jag hoppas att ni gläds lika mycket som jag över de satsningar som sker på ridsporten just nu. Följ mig gärna vidare på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor lika varmt välkomna)!

Ponnypappan
10 december 2021 19:28

Ponnypappan om raseriet över bragdguldet som försvann

Ponnypappan om raseriet över bragdguldet som försvann
Det guldskimrande laget Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson. Foto: FEI/Arnd Bronkhorst

För att pejla opinionsläget bland de suraste och mest smaklösa kritikerna i vårt avlånga land finns en plats som är oöverträffad: Twitter. Vill man höra hur illa det är ställt med Sverige och världen, hur hopplöst läget är, hur fel alla har och hur korkade alla politiker är är det bara att trycka igång den ljusblåa appen med den lilla vita kvittrande fågeln.

Twitter fungerar precis lika bra när det gäller att pejla vart vindarna blåser i sportopinionen och därför har jag alltid gjort det till en kär tradition att direkt efter det att Svenska Dagbladets Anders Lindblad presenterat årets bragdguldvinnare snabbt bege mig in i härdsmältan av kritiker på Twitter för att ta del av sågningarna.

När jag söker på hashtaggen #bragdguldet och ögnar igenom flödet upptäcker jag direkt en del förväntade kommentarer:

Ska köpa en dyr häst så jag med kan få bragdguldet.

Borde inte hästarna få bragdguldet?

Årets skam är att Nils van der Poel inte vann bragdguldet.

Nu är dom igång igen, dom jävla hästhopparna. HUR kan inte van der Poel få bragdguldet?

Om man är missnöjd med var bragdguldet hamnade, kan man överklaga i HOVrätten då?

Som vanligt på Twitter: en smältdegel av rent raseri, lätt upprördhet och lite humor. Min poäng är inte att valet av bragdguldvinnare får kritik. Det får det alltid, utan minsta undantag. Poängen och det anmärkningsvärda detta år är att jag faktiskt får skrolla och kämpa ett bra tag för att hitta tweetsen ovan.

I övrigt ser jag nämligen en strid ström av hyllningar som dominerar kritiska Twitter, vilket förvånar mig stort. Ridsport betraktas generellt med stor skepsis av gemene fritidstyckare i sportsverige och att de hårda orden är så lätträknade 2021 – efter ett fantastiskt svenskt idrottsår där vi hade fyra fem verkligt värdiga kandidater som slogs om bragdguldet – är tydliga tecken som pekar i en och samma otvetydiga riktning: OS-finalen satte djupa avtryck i den svenska folksjälen. Dramaturgin vi fick var så välregisserad att folk först bet på naglarna, sedan gav upp och sedan skrek sig hesa när det hela äntligen var över.

Avsaknaden av utbredd kritik får mig att inse att det inte bara är jag som rankar hopplandslagets bragd som ett av de största tv-ögonblicken vi fått under de senaste decennierna. Jag tror dessutom, precis som jag skrev i den här bloggen direkt efter guldet, att det som gör guldet större än alla andra är det faktum att Peder Fredricson rev sista hindret i grunden. Hade han seglat över hade det varit ett guld bland andra. Att samme Peder sedan hittar ett sätt att tjäna in ett galoppsprång under en infernaliskt snabb och spännande omhoppning gjorde guldet unikt och oöverträffat och inte minst: det gav det svenska tv-tittarfolket det mest spännande de sett sedan Thomas Ravellis straffräddning mot Rumänien i kvartsfinalen i fotbolls-VM 1994.

Utan den oöverträffade finishen är jag rätt säker på att bragdguldet hamnat hos skridskoåkaren Nils van der Poel. Hans prestation är fullkomligt sensationell: kommer från ingenstans, är plötsligt överlägset bäst i världen, vinner fyra VM-guld och sätter nya världsrekord på löpande band. Helt klart kan jag förstå om en och annan är besviken över att Busterstoryn om van der Poel inte belönas. Full förståelse, faktiskt.

Men det finns ett viktigt men som vi ska väga in.

Nämligen det faktum att ett OS är ALLTID större än ett VM och att det aldrig tidigare hänt att ett VM-guld, oavsett sport, trumfat ett OS-guld samma år när det kommer till bragdguldet.

Om Nils van der Poel står överst på prispallen i Beijing om några månader är jag helt övertygad om att han, helt välförtjänt, tilldelas bragdguldet 2022.

För svensk ridsport har 2021 blivit ett enda triumfens år. Vad som än händer framöver kommer vi som älskar ridsport alltid att kunna se tillbaka på det här året, väl medvetna om att vi fått uppleva det första svenska OS-guldet på nästan 100 år och att vi för första gången tilldelades ett bragdguld.

Till sist en personligt reflektion och ett tips till Svenska Ridsportflörbundet.

Just nu representeras Svenska Dagbladets guldjury, den så kallade Bragdnämnden, av representanter för sporterna kanot, fotboll, skidsport, friidrott, orientering, parasport, simhopp, curling, bordtennis, speedway och hockey.

Sverige tillhör i dag stormakterna i ridsport. Vore det inte på tiden att förbundet, på goda grunder, krävde en plats i juryn, vikt åt ridsport?

Tack för att ni tog er tid – sluta aldrig njuta av guld och följ mig gärna på Instagram, gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige även om du är kvinna eller varför inte lyssna på det färska poddavsnittet av Fria Tyglar där vi pratar om bragdguldet, elefanten i ridsportrummet och intervjuar Jens Fredricson!

Ponnypappan
3 december 2021 12:38

Johan Esk har rätt – varför hånas han?

Johan Esk har rätt – varför hånas han?
Supersnabba Jessica Springsteen var så nära en seger i 1,50-hoppningen med Tiger Lily. Foto: Roland Thunholm

Jag får nys om krönikan genom en tweet av min goda vän och journalistkollega Malin Fransson på Dagens Nyheter som, precis som jag, har hockey och ridsport som profilämnen i sitt skrivande. ”Nu är jag partisk eftersom Johan Esk både är min kollega och vän. Men den bredd han har som journalist förtjänar beröm. Ena veckan levererar han ett välskrivet reportage om Erik Granqvist. Nästa vecka en klockren krönika om Jessica Springsteen” skriver Malin i sin tweet.

Jag klickar på den bifogade länken. Läser. Jag gillar Johan Esk. Kan inte säga att jag känner honom, men under mina unga år som journalist var han en av mina största förebilder med sin kunskap, bredd och goda stilistik. Jag har träffat Johan några gånger genom åren och noterat vilken ödmjuk, nästan blyg, person han är. Nästan alltid med ett leende på läpparna. Alltid eftertänksam och noggrann när han sätter sig vid ett tangentbord. Jag har faktiskt aldrig hört ett enda ont ord sägas om honom.

Jag börjar läsa och inser direkt att jag håller med Malin Fransson. Johan Esk gör mig inte besviken den här gången heller. Krönikan ä-r klockren, den sätter fingret på precis det jag en längre tid snuddat vid i mina egna tankar och funderat över att skriva i den här bloggen: Jessica Springsteen kan bli ridsportens första fixstjärna.

Ett par dagar senare har Tidningen Ridsport snappat upp Esks intressanta krönika och återger den i rewritad form på denna sajt. Den läggs även ut på Facebook. Kul, tänker jag när jag ser Facebookinlägget, eftersom fler inom ridsporten förtjänar att ta del av Johans text. Därefter har jag desto svårare att förstå vad som händer. Det är rentav obegripligt.

Johan Esk kallas saker. Beskylls för att vara korkad, inte påläst, skriva som ett barn, ha bott under en sten, ha noll koll, bara gilla fotboll, inte kunna styrka sina åsikter (sic!). Och så vidare. Alltså ren sandlådenivå.

Folk är, till min enorma förvåning, rasande på den klockrena krönikan. Jag börjar ana ett tonläge som jag kommit att ogilla mer och mer under eran där sociala medier regerar:

Bror Duktig-tonen.

”Lille vän, kom inte här och tro att du vet något om det här”-tonen.

Den hånfulla vuxenmobbande tonen som i det här fallet fullkomligt tar heder och ära av Johan Esk.

Stormtrupperna fylkas inför nya angrepp. De talar om hur fel Esk har, trots att han inte h-a-r ett enda fel. Det finns tydligen visst en massa fixstjärnor i ridsporten, påstås det upprört. Malin Baryard Johnsson är en. Jessica Kürten en annan. Till och med Stephanie Holmén nämns som en fixstjärna.

Det spelar ingen roll att inlägget i sig får många tummar upp. Det spelar ingen roll att personer som faktiskt läst och förstått försöker skynda till Esks räddning i kommentarflödet. Försöken är fruktlösa. Drevet v-i-l-l inte förstå, vill inte erkänna att det gått igång på ett enda stort och, som det verkar, medvetet missförstånd. Istället växer kritiken, förgrenar sig. Det sanna påståendet att hästsporten alltid varit dominerad av män sågas, med hänvisning till att fler kvinnor än män u-t-ö-v-a-r ridsport, vilket är som att jämföra äpplen med päron. Jag fortsätter att läsa med tappad haka.

Återigen: Johan Esks krönika handlar om att Jessica Springsteen kan bli hela ridsportens första fixstjärna. Istället för att tänka åtminstone ett halvt varv och begrunda det som skrivs beskylls Johan Esk av kritikerna för att inte ha koll på att det finns fixstjärnor som Malin Baryard Johnsson, Jessica Kürten och Stephanie Holmén.

Ok. Då ställer jag en fråga:

Om någon gick runt på gatorna i…säg Perus huvudstad Lima, visade upp ett foto på Malin Baryard Johnsson för tio slumpvis utvalda peruaner – hur många tror ni skulle känna igen henne?

Mitt tips: noll.

Om vi upprepar samma procedur i…låt säga New Delhi – hur många hade känt igen personen på bilden?

Mitt tips: noll.

Hur många i Peru och Indien hade känt igen Stephanie Holmén, tror ni?

Mitt tips: lika många som känt igen Baryard Johnsson.

Om någon istället gick runt på samma gator, visade upp ett foto av David Beckham eller Tiger Woods – hur många tror ni skulle ha känt igen dem?

Mitt tips: minst fem.

En fixstjärna är nämligen en stjärna som känns igen, inte bara i Sverige, utan i Lima, New Delhi, Rom, Washington, Moskva och Kairo. En fixstjärna är ett globalt fenomen.

En fixstjärna inom idrotten är däremot inte alls detsamma som en förebild, det har Tiger Woods visat upprepade gånger genom sina otrohetsaffärer och drograttfyllor.

En fixstjärna är en stjärna som är större än sin egen sport, lyser medialt starkare än alla andra och därigenom skapar ett enormt intresse långt utanför sporten, vilket leder till att både fixstjärnan och dennes sport ökar lavinartat i intresse.

Det är detta krönikan handlar om, från första till sista tecken: om en ryttare som inte är men som k-a-n och kanske kommer att b-l-i en fixstjärna.

Ryttaren är Jessica Springsteen och blir hon fixstjärna blir hon det så fall tack vare två saker:

1) Att hon blir bäst i världen.

2) Sitt efternamn.

När David Beckham förvandlades från en makalös frisparksskytt i Manchester United till att bli fotbollens fixstjärna berodde det inte på att han tillhörde de bästa spelarna i världen. Det berodde på att han gifte sig med Posh Spice, introducerades i modevärlden och med sin uppenbarelse arrangerade ett slags giftermål mellan idrotten och nöjesindustrin. Om Jessica Springsteen gör en Beckham och blir ridsportens första fixstjärna är det Bruce som är hennes motsvarighet till Posh – megastjärnan som står för den sista knuffen ut på den största av scener.

Det var allt detta Johan Esks krönika handlade om.

Jag är säkert också både korkad och dåligt påläst, har säkert sovit under en sten, har noll koll och skriver som ett barn – men om du läst ända hit har du läst en text om samma ämne som det Johan Esk förmedlade. Den som inte vet skillnaden mellan en förebild och en fixstjärna är varmt välkommen att kasta den första stenen.

Tack för att ni tog er tid – och tänk ett varv till innan ni går bananas på sociala medier, är min största önskan just nu. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i den charmiga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor är jättevälkomna) där vi alltid har en underbar och givande samtalston!

Ponnypappan
26 november 2021 18:21

Var det första och enda gången jag fick se det här?

Var det första och enda gången jag fick se det här?
Så här glad blir en krigarprinsessa när hon vunnit en tävling. Foto: Privat

Det var länge sedan jag skrev något bitskt, negativt och kritiskt här i bloggen. Och alla ni som väntar på en ny sågning eller att jag ska gå bananas på något hett ämne i dessa spalter kommer att bli besvikna.

Jag skriver ju inte om vad som händer i riksdagshuset utan om en livsstil och sport som faktiskt inte omgärdas av speciellt många negativa rubriker just nu, och skulle jag vara den som förstör den goda stämningen?

Nej, absolut inte.

När jag skriver detta fyller min dotter tio år. Bara en sån sak gör att jag inte känner något omedelbart behov av att kanalisera en kritik som inte ens finns. LillyBelle. Tio år. Det kunde ha stannat vid noll. Kunde stannat vid en dag. Minnena av neonatalpersonal med gravallvarliga miner, en blodsockermätare som visar 0,0 och ett virrvarr av slangar i den lilla akut kejsarsnittförlösta kroppen finns kvar som ett ärr i själen än i dag. Men det visade sig bo en riktig krigare i vår lilla prinsessa.

Nu fyller hon tio år och faktiskt rycks jag upp från de jobbiga flashbacksen från 2011 genom att det ringer.

Mobildisplayen talar sitt tydliga språk: LillyBelle.
Som vanligt ödslar hon ingen tid på att säga hej utan går rakt på sak:
– Pappa, kan du skriva ut en bild på Erika?
– Ja, det kan jag.
– En rund.
– Nej, en rund bild kan jag inte skriva ut. Du får klippa ut den sen i så fall.
– Det var det jag menade.
– Bra, skicka bilden på sms till mig så skriv…
– [Klick]

Allt handlar om hästar i hennes liv. Precis allt. Jag märker hur det påverkar även mig, hur jag dras till det som en metallspik som befinner sig allt närmare en magnet. Jag inser förbryllat att alla roliga sägningar, GIF:ar och skämt om hästlivet – I used to have money, now I have horses – och glimt-i-ögat-förkortningar som ”BOB = bära och betala” innehåller betydligt mer än bara korn av sanning.

Ja, det kostar.

Ja, det sliter på kropp och plånbok (LillyBelle fick för övrigt prova ut en ny sadel i födelsedagspresent).

Men om man bara plockar fram specialglasögonen och ser all den avkastning du får tillbaka i form av glädje och inspiration är det ett självklart val att gå all in på hästar. Den inledande skepsisen som följer av att ledas in i en helt ny värld övergår oväntat snabbt i en förälskelse som i sin tur leder till varaktig kärlek genom en ny livsstil: livsstilen hästar.

Den nya livsstilen har gjort att jag, på nolltid under moget vuxen ålder, fått ett helt koppel av nya vänner; både ryttare i olika åldrar men mest föräldrar till ryttare i olika åldrar. Det finns en återkommande kommentar som jag får när jag pratar med föräldrar till barn som är ett antal år äldre än mina egna.

”Njut av ponnytiden. Den är den bästa” säger de.

Det har jag tagit fasta på, ska ni ha klart för er. Jag inser att det är någonting alldeles extra med den här tiden, när barnen ännu är små, när allvaret är stort men inte mördande stort och där varken mank-  eller hinderhöjd skrämmer mig till dödsångest. Istället för ångest är det njutning jag känner och varje tävling jag får vara med om ser jag som en unik möjlighet att se och uppleva någonting helt nytt.

Det fick jag göra under vår lördag i Ljungby. Där hade LillyBelle dressat upp Peggy i tävlingsmundering medan Angelo satt Hilda på en veckas tävlingspaus för att istället tävla på Tangos rygg.

Eftersom Peggy i (nästan) vanlig ordning är det enda anmälda A-ekipaget i Lätt C blir det hon och LillyBelle mot ett gäng B-ponnyer. Men LillyBelle är, som vi noterade redan för tio år sedan, en krigarprinsessa. Hon gillar att tävla och älskar att vinna. Slugt och listigt betraktar hon varje bangång som en daytrader betraktar börskurserna: var finns de största möjligheterna för att göra ett riktigt klipp?

165 Lillyhopp
LillyBelle och Peggy hade en plan. Den fungerade. Foto: Privat

Att som mindre och långsammare ekipage hitta ett sätt att tjäna tid är A-ponnyns chans mot de större och snabbare B-ponnyerna och det sättet hittar LillyBelle. Hon slalomkryssar förbi ett par hinder, tar ett par klassiskt djärva omhoppningssvängar och slår till med en supertid. Planen har fungerat, LillyBelle gör ett klipp och snart står hon med ett blått segertäcke och ler med hela ansiktet. Men inte nog med det. Bredvid henne står även Angelo och Tango. De har gjort en superrunda, slutar trea i tävlingen och tar den sista prisplatsen i klassen.

165 Angelo
Angelo gjorde comeback på Tango och gjorde det väldigt bra. Foto: Privat

Det betyder att LillyBelle och Angelo för första gången får rida ärevarv tillsammans.

Kanske är det också den sista?

Det vet jag ingenting om, men jag tror att kommentaren stämmer: ponnytiden är den bästa. Därför står jag bara och njuter, väl medveten om att den här dagen aldrig kommer åter.

Tack för att ni tog er tid – njut av varje dag i ert hästliv, följ mig gärna på Instagram, gå med i FB-gruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor varmt välkomna!) eller varför inte ta och lyssna på ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar, där vi bland annat pratar om att kommunerna äntligen fått tummarna ur och satsar många miljoner på vår älskade sport!

Ponnypappan
19 november 2021 13:41

Vår tid är nu – passa på och njut

Vår tid är nu – passa på och njut
Sveriges guldlag Malin Baryard Johnson, Henrik von Eckermann (här på Glamour Girl) och Peder Fredricson. Foto: FEI samt Roland Thunholm

För några dagar sedan noterade jag, aningen sorgset, att jag helt glömt bort Stockholm Open. Denna svenska tennisklenod som bjudit på så många magiska minnen försvann förra veckan spårlöst i medieflödet och därmed också ur min tankevärld.

Jag blev tvungen att googla för att konstatera att tävlingen ens ägt rum i Kungliga Tennishallen. Jodå, det hade den. Vinnare blev amerikanen Tommy Paul, ett namn jag sorgligt nog knappt hört talas om trots min omfattande bakgrund inom sporten.

Det är kanske inte speciellt mycket som var bättre förr, men svensk tennis var definitivt bättre förr. Med Björn Borg som anfader föddes det som fick namnet Det svenska tennisundret. Bortskämt växte jag upp med Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg, Anders Järryd och de andra. Det var inte mycket jag visste på den tiden, men en sak var jag alltid säker på: i princip varje vecka vinner en svensk tennisspelare en stor internationell turnering. Det är i dag ofattbart vilken stormakt lilla Sverige en gång var i en av världens största idrotter med tanke på att det sportsligt sett i dag bara finns aska och ruiner kvar av den blågula tennisens guldålder.

Det är samma sak med pingisen. Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson, Peter Karlsson, Mikael Appelgren, Erik Lindh. Tillsammans såg de till att det svenska landslaget överglänste det från Kina, landet med 100 miljoner pingisutövare. Precis som i tennisen tog vi för givet att det skulle bli seger varje gång, varje mästerskap, eftersom det alltid nästan blev det. Kvar i dag från det som kulminerade 1989 med det som blev känt som ”Rivningen av den kinesiska muren”: bara minnen. För pingisen gäller samma sak som inom tennisen: efter att supergenerationen gått i pension har framgångarna försvunnit.

Storhetstider kommer INTE och går. De flesta sporter får varken uppleva hur det är att stå på toppen eller att folk i stugorna sitter och hejar framför teven. Den sport som får uppleva en enda riktig storhetstid – som svensk tennis och pingis fått göra – är en lyckligt lottad sport.

Sedan finns det sporter som genom en enda enskilt enastående utövare sätter ett helt land på kartan. Armand Duplantis gör det exempelvis inom friidrotten genom att vara i en klass för sig i stavhopp. Samma sak med Sarah Sjöström som med sina ofattbara 35 mästerskapsmedaljer på egen hand skapat en personlig storhetstid inom svensk simning. Annika Sörenstam skapade nästan på egen hand ett golfunder under det tidiga 00-talet och den dag är snart här då vi kommer att inse hur bortskämda vi varit med att Zlatan Ibrahimovic alltid är en av världens bästa och nästan alltid gör mål var han än spelar. Till och med inom hockeyn, där Sverige alltid är bra, börjar vi längta tillbaka till tiden med Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Mats Sundin.

Men vid sidan av de världssporter där Sverige gått från firade glansdagar till bröd och vatten finns det en annan världssport som skyndat långsamt in i det svenska folkhemmet. Lilla Sverige har blivit en stormakt i ridsport – vilken ofattbart glädjande insikt är inte det? Vi har ettan och trean på världsrankningen. Vi har ett färskt OS-guld, ett färskt OS-silver och ett ännu färskare EM-brons och en dagsfärsk utnämning av Peder Fredricson till årets ridatlet i världen.

Vi är bra över tid, gör bra prestationer från mästerskap till mästerskap och det ger känslan av att vi som tittar alltid har någonting stort och realistiskt att hoppas på. Det är det, känslan av att Sverige alltid är att räkna med, som skapar det folkliga intresset.

Hur långt kan Henrik von Eckermann gå? Vad kan Fredrik Jönsson åstadkomma när han är tillbaka? Kan Patrik Kittel bli en dressyrens svar på Peder? Och Malin Baryard Johnsson, ambassadören och pålitligheten själv, visst har hon några medaljer kvar att plocka? Det är underbart spännande frågor inför framtiden.

För att inte tala om talangerna som kommer underifrån. Det pågående SM:et på Strömsholm blir ett högintressant tillfälle för mig och alla andra att se vilka som kan tänkas stå på tur att slå sig in i ett av världens bästa landslag både på kort och lång sikt.

När jag var yngre tog jag för givet att svenska tennisspelare alltid skulle vinna, eftersom jag inte visste bättre. Nu, som äldre, ångrar jag att jag inte ägnade mer tid åt själva njutningen, sög på varje framgång som en långsamt smältande karamell. Jag ångrar att jag inte dröjt mig kvar längre vid och satt större värde på eran med Zlatan, Sjöström och Sörenstam.

En sak vet jag och det är att jag blivit bättre på att njuta av stor framgång i sporter jag verkligen brinner för. Att storhetstider är någonting som inträffar sällan eller aldrig och som därför förtjänar att andas in med stor tacksamhet.

Vi som gillar ridsport har mycket att se fram emot just nu. Vår tid är nu och då gäller det att passa på att njuta så länge det roliga varar.

Tack för att ni tog er tid – och unna er att njuta över den nya svenska stormakten på idrottshimlen! Mig kan ni som vanligt följa på Instagram och ni är, män som kvinnor, hjärtligt välkomna in i den sköna familjegruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook. Vill ni lyssna på ridsportpodden Fria Tyglar hittar ni länken till senaste avsnittet här.

Ponnypappan
12 november 2021 17:18

Ponnypappan: Glädjen och de fyra elementen

Ponnypappan: Glädjen och de fyra elementen
LillyBelles envishet i kombination med utbildning och utveckling har gjort henne och Erika till ett tävlingsekipage. Foto: Privat

Idrott är fascinerar. Idrott berör. Idrott intresserar. Det är ingen tillfällighet att vår största folkrörelse är just idrottsrörelsen. Idrott är i mångt och mycket en spegelbild av verkligheten, en föraning om hur det verkliga livet kommer att se ut, med allt från euforiska kickar till avancerad problemlösning.

Det handlar om att ha roligt, tycka att någonting är meningsfullt. Att vara nöjd med livet är en grundförutsättning för att lyckas leva ett lyckligt liv. Och ju tidigare du lär dig vad livet går ut på, att glädjen också kantas av en hel del tuffa uppgifter som måste lösas, desto större är dina chanser att behålla glädjen och meningsfullheten.

Här har alltid idrotten spelat en stor roll för många, unga som äldre, eftersom basen i allt idrottande är glädjen. Det är ganska enkelt: om du inte gillar fotboll väljer du inte att börja spela fotboll. Gillar du basket börjar du träna basket och tröttnar du på det byter du kanske till en annan aktivitet eller sport.

Glädjen är basen. Du väljer någonting för att du tycker att det känns roligt.

Basen omringas i sin tur av framför allt fyra stora element: utbildning, utveckling, prestation och resultat. Dessa fyra påverkar varandra och ju mer de samspelar, desto mer meningsfull blir känslan och slutresultaten.

Bland de fyra stora elementen är det första – utbildningen – det som är viktigast. Här spelar tränaren eller läraren huvudrollen, någon som har kunskap som den vill och kan lära ut. Det barn som är sex år och deltar i idrottsskolans prova på-verksamhet behöver inga tränarinstruktioner. Där handlar det bara om att leka, springa, kasta boll, skjuta boll eller sitta upp på en ponny. Här behövs bara en vuxen i rummet som övervakar och ser till att barnen har så kul de bara kan.

Men barn lär sig snabbt. Snart behövs de tränarledda lektionerna och det är då det riktigt intressanta börjar. Det är då utbildning leder till utveckling, element nummer två. Känslan av att att lära sig något, bli bättre på något, aha-upplevelsen över den plötsliga insikten att ”Jag kan det här!”. Som tidigare tennistränare har jag sett det så många gånger. När slagen plötsligt sitter, när polletten trillar ner, när ett nytt viktigt steg tas. Det är obetalbart.

Ibland stannar det vid två element: utbildning och utveckling. Många nöjer sig med det, eftersom alla inte är intresserade av att tävla, spela match, vinna eller förlora. De tycker det är precis lika givande att lära sig saker och känna utveckling utan att vilja mäta sig med vad andra lärt sig.

163 Lillypeggy
LillyBelle och Peggy lyckades pricka in både en bra prestation och ett bra resultat i Lammhult. Foto: Privat

Men många gillar tävlingsmomentet. Att tävla är stort, nervöst och lite skrämmande men också intensivt, lockande och fyllt av hopp och drömmar. I tävling kompletteras utbildning och utveckling av de två andra elementen. Tävling handlar om prestation och resultat och det absolut viktigaste och svåraste, har jag märkt, är att lära sig att skilja på dem.

Förhållandet prestation/resultat kan nämligen vara lömskt. Jag har sett många enormt bra prestationer som inte lett till ett guld eller en plats bland de bästa precis som jag sett halvdana prestationer som slutat med seger.

Detta, att skilja mellan prestation och resultat, är särskilt viktigt inom ridsporten, det kan jag själv intyga som ponnypappa. Mina barn älskar att tävla. Både Angelo och LillyBelle är dessutom utrustade med varsitt hett tävlingstemperament. Glädjen är deras bas, de är nyfikna på att lära sig mer och utvecklas men den stora svårigheten för dem har länge varit att skilja mellan prestation och resultat.

Men anledningen till att jag skriver om det här ämnet just nu är att någonting har hänt. Någonting som gör mig oerhört glad och faktiskt också lättad. Det är klart att mina barn kommer att bli besvikna då och då även framöver, men de har börjat förstå helheten, inse att ridsporten och idrotten i stort är komplex, sammansatt av glädjen och de fyra elementen.
Angelo hamnade till exempel precis utanför prispallen på Elmia men han är fortfarande enbart glad och stolt över sina prestationer i tävlingen. Helt otänkbart för inte så länge sedan.

LillyBelles söndag i Lammhult blev en enda stor provkarta på helheten glädje-utbildning-utveckling-prestation-resultat. Vi åker dit med både Peggy och Erika i transporten och fyra starter på programmet. Första klassen är en LC. LillyBelle och A-ponnyn Peggy kommer på en enormt fin tredjeplats i kategori B-klassen. Det blir rosett, plakett och givetvis en överlycklig tjej.

Det är i nästa klass, LC+, jag gläds över LillyBelles utveckling. Här startar hon med både Peggy och Erika. Redan på andra hindret får Peggy ett stopp och omedelbart syns en liten uppsträckt hand i luften. LillyBelle väljer att avbryta, hon har uppfattat Peggys signaler om att ”nej, jag vill inte mer i dag” och kramar sedan om sin älskade häst. Där jag väntat mig en ilsken ryttare ser jag en ryttare som utbildats, utvecklats och fattar kloka beslut.

Sedan, med ett senare startnummer i samma klass, rider hon Erika superfint och snabbare än vad någon av oss trodde var möjligt. Länge och väl ser det ut som att även Erika ska ha chans på en placering, men precis som Angelo på Elmia hamnar hon precis utanför prispallen. LillyBelle väljer att bara vara stolt och glad över vad hon och hennes häst åstadkommit tillsammans. Utveckling. Prestation.

När de sedan rider lika fint i LB men petar ner hinder nummer två väljer LillyBelle att krama om Erika på nytt och genast analysera vad hon, inte ponnyn, gjort för fel. Ingen tjurighet, ingen besvikelse. Det ser faktiskt ut som glädjen som följer av kombinationen utbildning, utveckling, prestation och resultat. Den känslan vore värd att tappa på flaska om det bara gick.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att glädjas över vår fantastiska idrott! Jag blir glad om ni följer mig på Instagram, går med i den mysiga föräldragruppen Ponnypappor i Sverige eller varför inte lyssna på ett färskt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar?

Ponnypappan
5 november 2021 13:38

Katedralen på höjden och en story som måste berättas

Katedralen på höjden och en story som måste berättas
LillyBelle och Tindra under lördagens kvällsshow.

Del 1: Katedralen

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.”

Jag inleder veckans tudelade blogg med tre meningar ur ett av våra vackraste och mest citerade litterära verk: dikten ”I rörelse” av Karin Boye.

För vad vore målet utan resan, utan den mödosamma vägen dit? All träning, alla förberedelser, allt fixande, knepande och knåpande, all logistik, alla checklistor. Elmia var vårt mål, Elmia blev vårt mål men oj, vad vi fick kämpa under de sista veckorna för att bara ta oss dit.

Till slut, efter dagar av törst och utan mättnad, lyckades vi. Jag ska inte gå in på alltför många detaljer men de sista veckorna kantades av en rad problem och ärligt talat funderade vi vid något tillfälle att kasta in handduken. Tack alla ni kunniga skickliga hästmänniskor som hjälpte oss och såg till att vägen till slut blev mödan värd. Ni vet vilka ni är och tack ska ni ha för all er ovärderliga hjälp.

Elmia i slutet av oktober är inget mässområde. Det är en ridsportens katedral, en av Sveriges vackraste platser, excellent belägen längs Vätterns södra strand. Där, högt uppe på en kulle, granne med HV71:s tempel Husqvarna Garden, tornar den upp sig som ett av våra stoltaste och största byggnadsverk.

162 Angelo
Han var nervös men oj, så galant Angelo klarade eldprovet i katedralen i Jönköping.

Här ska jag hantera det jag vetat om ända sedan Angelo lyckades kvala in till Agria Pony Trophy i september. Hantera en nervositet inför en tävling, så stor att jag framgångsrikt lyckats förtränga den hela vägen fram till dess att jag står öga mot öga med katedralen Elmia. Då saknar jag vapen och skyddmekanismer, då känner jag hur benen blir till spaghetti, hur svärmen av fjärilar flyger runt i magen och att jag bara vill springa iväg från området in i ett mörkt rum och hyperventilera.

Men Angelo ska ju tävla och jag måste vara där för honom. Jag skakar när jag leder Hilda utanför B-hallen medan Angelo går banan med Malin. Det känns som att jag ska in på scen och hålla tal inför tiotusentals personer när jag i själva verket bara ska vara åskådare i en tävling. Så kommer Angelo ut, hoppar upp i sadeln och sedan är det skarpt läge. Jag är inte så feg att jag inte vågar titta, men att titta kan vara ett enda stort lidande. Men så ser jag hur det flyter på, att rytmen finns där, att ekipaget kommer helt rätt in i tävlingen. En nolla senare är semifinalen över och världens bästa åttondeplats är ett faktum.

Redan här är det över. Så fungerar nervositet. På en sekund förvandlas allt kaos till lugn och lättnad. När jag ser hur nöjd och glad Angelo är infinner sig tillfredsställelsen och resten av vår tid i Jönköping blir en ren njutning, visserligen rikligt kryddad med spänning men där nervositeten är nedtonad. Vi njuter av LillyBelle och Tindra som får vara med under lördagskvällens uppvisning, vi lägger oss tidigt och när klockan ringer 05.45 på söndagsmorgonen och jag beger mig mot det mobila stallet för att ge Hilda och Tindra frukost känner jag mig både pigg, spänstig och klarvaken.

Söndagen är finaldag i Agria Pony Trophy och här ser det lika fint ut för Angelo, som genomför en ny felfri runda och går vidare till omhoppning. I omhoppningen går det snabbt, han går in som tvåa och ser länge och väl ut att bli en av fyra pristagare. Till slut missar han fjärdeplatsen med 13 hundradelars marginal men är mycket nöjd med vad han presterat: tre felfria ritter och en snabb och klok omhoppning. Jag är nästan obegripligt stolt över honom och jag kan bara ana vad ett deltagande i denna enorma tävling kan betyda för honom framöver.

Del 2: Storyn som måste berättas

Ibland kan ridsporten, från ingenstans, bjuda på det oväntade. Ibland är det som känns som en dröm eller saga verklighet. Den här episoden, som utspelade sig på lördagen, blev till en krönika i Smålandsposten, eftersom jag kände att det Angelo var med om var för bra för att inte berättas vidare. Framför allt visar episoden ridsporten från sin allra bästa sida och att episoden ens kan inträffa visar återigen hur unik ridsporten är. Istället för att skriva krönikan två gånger har jag fått tillåtelse av Smålandspostens chefredaktör Kristina Bingström att publicera den i denna blogg.

Här hittar ni länken till originalet och här nedan följer merparten av krönikan, som har rubriken ”Min sons story mår dåligt om jag inte berättar den”:

Min son Angelo är elva år gammal. Han har precis fått vara med på sin första tävling på mäktiga Elmia i Jönköping. Jag är som förälder givetvis stolt över hans insats men den tänker jag inte nämna mer än så här.

Det jag tänker berätta om är en speciell situation Angelo hamnade i under Elmiahelgen.

Det är lördag eftermiddag, Angelo strosar omkring på det väldiga området där de tävlande håller till när de inte inte tävlar.

Plötsligt kommer en man i 50-årsåldern fram till Angelo, tillsammans med sin son.

– Tävlar du här i ponnyklassen? undrar mannen.

– Ja, säger Angelo förvånat.

– Vad heter din häst? frågar mannen.

Angelo svarar att hon heter Munsboro Hyland.

– När ska du tävla nästa gång? fortsätter mannen.

Angelo berättar att han ska tävla klockan nio nästa morgon.

– Då får vi komma och titta, säger mannen till sin son, som är några år för ung för att kunna vara med i tävlingarna på Elmia.

Sedan pratar Angelo och mannen om ditt och datt i ett par minuter innan de säger hej då och skiljs åt.

Följande morgon är det tidig revelj för oss. Klockan visar 5.45 när jag stiger upp och ger Hilda, som Angelos ponny kallas, hö och fyller på hennes vattenkärl. Sedan följer intensiva förberedelser under en och en halv timme. Därefter har Angelo och de andra en träningstid i den stora A-hallen, där hans klass ska avgöras. Efter avslutat pass följer ytterligare förberedelser innan nervositeten tilltar och det drar ihop sig på allvar.

Framhoppningen börjar och snart ser vi honom. Mannen som tagit kontakt med Angelo och frågat vem han är, vad hans häst heter och när han tävlar. Även sonen står vid mannens sida. Angelo skiner upp, får ögonkontakt med mig och viskar: ”Titta, han kom!”.

Mannen som tagit kontakt med Angelo, frågat vad hans häst heter och lovat att titta när han tävlar heter Peder Fredricson. Han är världens bäste ryttare och han står mycket riktigt och tittar när Angelo och de andra hoppar fram inför en ponnytävling.

Den här storyn säger mycket om ridsporten.

Det som händer borde egentligen vara en saga. Men det otroliga är inte att det händer utan att det kan hända. Bara inom ridsporten kan världens bäste delta i samma tävling som en liten knatte på ponny.

Ridsporten är också, vågar jag påstå, unik i det avseendet att stjärnorna är som vilka som helst. Ingen pekar och säger ”Kolla, där står Rolf-Göran Bengtsson” eller ”Jag såg precis Malin Baryard!”.

Stjärnorna är överallt på tävlingsområdet, pratar i stort sett med allt och alla och eftersom de så ofta syns på tävlingar, även här i Sverige, blir de inte attackerade av autografjägare vart de än går utan kan slappna av och vara som vem som helst. Därför skulle det inte fungera i fotbollen, ens om vi kunde föreställa oss att det fanns tävlingar där allt från världstoppen till P11 var med. Messi, Ronaldo och Zlatan skulle inte, ens om de ville, kunna vandra runt på tävlingsområdet med sina barn utan att kaos utbröt.

Peder Fredricsons samtal med Angelo sker dessutom bara två timmar före det att Peder ska in och tävla i två klasser i A-hallen, med segercheckar på 20 000 och 60 000 kronor i potten. Han vinner för övrigt båda klasserna och följer slutligen upp med att även vinna söndagens avslutande klass.

162 Peder
Världsettan Peder Fredricson tävlar i samma tävling som ponnyridande knattar. Det gör ridsporten unik bland de stora globala idrotterna.

Jag har hört om hockeyspelare och fotbollsspelare som inte ens pratar med en människa under matchdag, som vresigt går in i sin bubbla för att laserfokusera på uppgiften och vägrar att låta någon störa deras uppladdning. Ryttare som under ett helt liv levt med press, stress och späckade scheman kan inte tänka så – och då tillhör ändå Peder Fredricson de ryttare i världen som ägnat sig mest åt mental träning under det senaste decenniet. Ändå kan han ett par timmar före start i en femstjärnig 1,50-tävling lugnt och ledigt ta en promenad med sin son och prata med…tja, vem som helst.

Ridsporten fortsätter att fascinera mig.

Angelos oväntade möte med Peder Fredricson förstärker fascinationen.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto står alltid öppet om ni vill följa mig och det gläder mig att vi blir fler och fler som hänger och umgås i den förträffliga föräldragruppen på Facebook som har namnet Ponnypappor i Sverige (dit kvinnor är precis lika välkomna)!

Ponnypappan
29 oktober 2021 11:48

Laget före jaget – ett uttryck att älska

Laget före jaget – ett uttryck att älska
Kolla vilken härlig segerglädje! Tingsryds Rid- och Körklubb vann distriktsfinalen i division 2-laghoppningen i Vetlanda. Att laget gör före laget är Åke Edh, Molly Nilsson-Green, lagledaren Jimmi Duangpradap, Nova Johansson och Iris Lennartsson fem bevis på. Foto:Privat

Det finns många situationer i livet då man är helt utlämnad åt sig själv. Situationer där allt hänger på dig, där du måste göra allt själv, där andra kan titta på men inte själva skynda till din hjälp.

Det sägs till exempel att författare är världens mest ensamma yrke. Trots att jag bara är en fritidsförfattare till litteratur om ishockey kan jag skriva under på det. Att skriva en bok är bland det värsta som finns just eftersom du, bara du, måste göra allt jobb själv och att ensamheten i kombination med pressen att prestera gentemot ett förlag ibland känns outhärdlig. Några av mina svartaste stunder i livet har varit när jag, mitt under ett bokprojekt, har kört fast, tappat lusten eller – som vid det värsta tillfället – drabbats av total skrivkramp. Att i det läget ha en eller två medförfattare som kan pusha och hjälpa har varit en omöjlig fantasidröm.

På samma sätt som författaryrket är jordens mest ensamma skulle jag våga påstå att ryttaren i många fall är idrottens motsvarighet till författaren. Ryttaren står ensam med sin häst, kan inte få hjälp när startsignalen väl har gått och jag är faktiskt full av beundran över sättet på vilket ryttare, stora som små, hanterar den extrema press det innebär att, uppe på en hästrygg, manövrera sig igenom ett dressyrprogram, ett fälttävlansmoment eller en knixig hoppbana.

Ryttare är i det avseendet, och för övrigt i många andra avseenden, beundransvärda i sitt sätt att hantera ensamhet, utsatthet och press.

Jag har, som ni kanske snappat upp här genom åren, också ett förflutet som tennisspelare. Också det en individuell idrott där du står ensam mot världen under långa matcher, med risken att bli utspelad, hånad och förlora med 0–6, 0–6 – den värsta skammen en tennisspelare kan råka ut för. Därför, minns jag, var det en enorm befrielse att få ingå i ett serielag när det begav sig.

Plötsligt var vi fyra stycken inne i omklädningsrummet som peppade varandra inför matcherna. Plötsligt fanns det en kompis som klappade i händerna när en forehand eller lobb satt där den skulle. Och eftersom vi spelade fyra singel- och två dubbelmatcher kunde vi vinna trots att vi förlorade en eller ett par delmatcher. Att känna känslan av laget före jaget, känna tillfredsställelsen att ingå i ett lag – det var en känsla av lyckorus mitt i allt individuellt idrottande.

161 Laghoppare
Jag gillar att laghoppare har på sig västar och jackor som signalerar klubbgemenskap och lagsamhörighet. Foto: Privar

Precis så är det även i ridsporten, bevittnar jag nu som ponnypappa. Att för en dag någon gång ibland byta ensamidrottarens press och krav mot glädjen över att en blir fyra, att de fyra inte representerar sig själva utan sin klubb – det ger en helt annan dimension till tävlingsmomentet i ridsport.

Bara att se att ryttare från alla lag gå runt med likadana västar och jackor, med det gemensamma klubbemblemet broderat, signalerar att något utöver det vanliga är på gång. En ryttare blir fyra, fyra ryttare blir ett lag och ett lag skapar grupptillhörighet och en känsla av laget före jaget, ett av mina favorituttryck inom all idrott.

Laget före jaget var parollen när vi i helgen reste till Vetlanda. Av totalt 27 lag i Småland som deltagit under de första tre deltävlingarna, uppdelade i fyra zoner, gick de tre bästa i varje zon vidare till distriktsfinalen. Från vårt län, Kronoberg, hade vi tre lag kvalificerade: Tingsryds Rid- och Körklubb, Lammhults Ridklubb och så vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb.  Anledningen till att just vi finns på plats är att LillyBelle fått en plats i laget. Hon har för tredje gången i sitt liv fått låna Hjärtat av generösa Tove, som också ingår i laget tillsammans med Alice och Annie.

Det är en härlig dag med massor av folk på läktarna. Och en annan underbar liten detalj som skiljer lagtävlingar från individuella är ljudnivån i publiken. Plötsligt hörs hejaklackar skandera ramsor och det är särskilt Tingsryds klack som utmärker sig. Applåder efter avslutad ritt följs upp av höga skrik och höjer stämningen flera nivåer. Och precis som i min ungdoms tennismatcher kan en mindre lyckad insats räddas upp av en ryttare med lite bättre dagsform eftersom bara tre av fyra resultat räknas. Här finns lagidrottens kärna: det kan hänga på just dig, eller kan du räddas av någon annan och ändå ta dig vidare och vinna hela tävlingen.

161 Lillyhjärtat
LillyBelle var överlycklig när hon för tredje gången fick låna Hjärtat av Tove. De gjorde väldigt bra ifrån sig. Foto: Privat

Fem lag tar sig vidare till omhoppning och Växjöorten är ett av dem. Alla tjejerna i laget har nollat och sedan är det dags för final. LillyBelle inleder med en ny nolla, sedan blir det en lång pressande väntan på D-ekipagen, som går ut sist. Här räcker det inte riktigt hela vägen. Växjöorten slutar femma, men samtidigt: femma av totalt 27 deltagande klubbar i Småland är väl något att verkligen vara stolt över.

Hejaklacksklubben Tingsryd ser med ett fint och samspelt lagarbete till att ge segern till Kronoberg i en sekundstrid mot Grännabygden. Efter att de tre bästa ritterna lagts ihop skiljer det bara drygt en sekund mellan lagen. Glädjen är total när de fyra segertäckena delas ut och Tingsrydsryttarna får rida ärevarv – tillsammans, efter att ha bytt sitt ensamma tävlande mot lagets underbara gemenskap och fyrdubbla segerglädje.

Ensam är inte alltid stark men tillsammans är vi alltid starka. Och laget, det är alltid större än jaget.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram, vill ni lyssna finns jag i podden Fria Tyglar (nytt avsnitt ute nu) och jag rekommenderar er varmt att gå med i föräldragruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook, där även många ponnymammor är medlemmar!

Ponnypappan
22 oktober 2021 11:35

Ponnypappan om den sköna känslan av stolthet

Ponnypappan om den sköna känslan av stolthet
LillyBelle och Erika gjorde det. Nollade i LB. Det gör mig så stolt.

Det är lätt att glömma bort vilket privilegium det är att få delta i en tävling. Här, i vår del av den fria världen, tar vi den för en självklar rättighet alla dagar i veckan. Men spanar vi ut över andra mindre lyckligt lottade delar av vår glob är tävling en lyx, en ouppnåelig dröm, någonting många aldrig kommer att ha råd med eller ens råd att tänka på. Även ur ett globalt covidperspektiv kan vi skandinaver obehindrat njuta av detta privilegium till skillnad mot många andra länder, där lockdown, munskydd och distansundervisning fortfarande är vardag.

Det är därför en oerhörd ynnest att som ponnypappa förbereda för tävling, lasta hästar och sedan åka ut i friheten och se mina barn göra det de älskar mest i sina unga liv. Jag känner en extra tacksamhet över att den svenska modellen fungerar, att funktionärer och domare ser till att allt, som genom ett trollslag, bara fortsätter att fungera på den ena tävlingsplatsen efter den andra. När jag sitter här och skriver och ser tillbaka på den senaste tävlingen är det också en annan sak jag känner.

Stolthet.

Jag är stolt över mina barn, över Angelo och LillyBelle, och jag behöver väl inte skämmas för att skriva det? Jag är inte stolt över att de vunnit någonting. De vann inte en enda klass under Carlqvist Cup i Tingsryd, som de deltog i under söndagen men de vann min ogenerade stolthet. Jag är stolt över hur de fajtas och kämpar i det dagliga med sina ponnyer. Hur de, oavsett om det regnar småspik eller är skinande sol, knappt hinner peta i sig ett mellanmål efter hemkomsten från skolan innan de springer (ja, de springer) ut i stallet för att fixa, borsta, tränsa och sadla. Hur de sedan nöter allt mindre detaljer i sin träning, lär sig metodiken pö om pö, repeterar och tar emot instruktioner.

160 Angelohilda
Den här killen rider så fint och förståndigt just nu att jag känner mig stolt.

Inför Carlqvist Cup hade både Angelo och LillyBelle nött detaljer närmast minutiöst för att under tävlingen uppnå vissa mål, utifrån sina egna förutsättningar och förhoppningar. Anledningen till att jag skriver om min ogenerade stolthet är hur exemplariskt båda skötte sig utifrån de planer de lagt upp inför tävlingen.

Angelo tävlar med Hilda och börjar närma sig sina sista förberedelser inför Jönköping Horse Show. Efter en tid då det känts lite knackigt har han börjat bygga upp ett självförtroende på nytt. Han har tränat på att behålla fokus (hans mindre bra gren), på att vara stabil, tydlig och balanserad i sadeln. Han har bestämt sig för att strunta i tid och placeringar och i stället hitta en rytm i ridandet och i den första klassen (LC) rider han på ett sätt som är mer självklart än vad jag sett tidigare. Han kommer fel på första omhoppningshindret och får en olydnad, men det spelar ingen som helst roll. Jag fylls av stolthet när vi ses utanför ridhuset och jag se att han är nöjd med sin insats.

Det ser ut på samma fina sätt när han tävlar i LB. Han har hittat sin rytm, han är fokuserad och bestämd och det jag ser är hur all målmedveten träning och nötning övergår i sin belöning. Han håller sin plan, dubbelnollar och rider precis på det sätt han och Malin bestämt för förhand. Ingen jakt på sekunder och hundradelar, bara ta ett hinder i taget i samma tempo och rytm. Att sedan få med sin en plakett hem, som tredjeplatsen räcker till, är bara ytterligare en skön bonus.

LillyBelle har å sin sida under tre års tid hållit på med ett projekt som jag nu döper till ”Ridskolehästen som inte ville tävla”. Hon har vägrat slå bort tanken på att kunna åka på tävling med sin Erika, den lilla hästen i den stora kroppen genom korsningen ardenner/ponny. Som ni kunnat läsa i denna blogg vill trygghetsnarkomanen Erika sällan lämna sin hage eller sin box hemma på vår lilla gård – och speciellt inte för tävling. Men LillyBelles envishet och obeskrivliga kärlek har fört dem båda ut på tävlingsarenorna. Erika har sakta men säkert gått från att vara en skygg, hemlängtade B-ponny som helst drar mot utgången efter ett par hinder till att bli en alltmer pålitlig fux.

160 Lillyhopp
LillyBelle ger sig inte. Hon bara ska få ut sin älskade Erika på tävlingsbanan och efter en lång och envis övertalningskampanj går ardenner/ponny-korsningen med på det.
160 Kompisar
Lite galet kompishäng måste vara bland det bästa som finns med tävling.

På Carlqvist Cup har LillyBelle bestämt sig för att ta sig an två utmaningar. Den första en LC med A0/A0 – en nivå hon och Erika klarat av tidigare, utomhus. Nu är det för första gången inomhustävling och jag ser hur LillyBelle fokuserar, något hon är bra på. Framhoppningen går bra. Inga orosmoln. Väl inne på banan kämpar ekipaget på. Erika har inga planer på att avbryta utan hoppar lydigt varje hinder och snart är de inne på omhoppningsrundan. Sedan är det klart. Noll plus noll fel och LillyBelle är lika stolt som jag är.

Sedan kommer eldprovet. LB. En nivå de tidigare inte tävlat på eller ens drömt om. Det är nu vi ska få se om nötningen på kombinationer och vattenmattor hos tränaren Katarina Torstensson gett resultat. Men här börjar Erika bli besvärlig redan under framhoppningen. Hon mullergnäggar, ett tecken på stress, slår med huvudet, studsar fram och en mycket svår att hantera för en liten mygga som LillyBelle. Det är ett svårt läge och hon får kämpa med alla sina krafter och använda all sin envishet mot den urstarka hjärtevännens vilja.

Avdelning B står på menyn, men känslan när de ger sig iväg är att det lika gärna kunde ha varit en världscupfinal. Så spännande är det från där jag står. Så ger de sig iväg. Något som också gör mig stolt är att höra hur ljudligt LillyBelle berömmer Erika efter nästan varje hinder.

Något ni tydligt kan höra här:

De klarar sin första LB! Angelo rider precis enligt plan. Och då får man väl ändå vara gränslöst stolt över sina barn?

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er den underbaraste av helger! Följ mig gärna på Instagram, lyssna gärna på mig i podden Fria Tyglar, som finns där poddar finns, eller gå med i Facebookgruppen för oss ponnyföräldrar, kallad Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
15 oktober 2021 20:51

Ponnypappan: Åtta A-ponnyer och en helt ny podd

Ponnypappan: Åtta A-ponnyer och en helt ny podd
Jag och Louise Wemlerth poserar under fotografen Josefine Stenersen Nilssons porträttfotografering  till Smålandspostens nya podd Fria Tyglar som hade premiär i onsdags. Hoppas att ni vill lyssna på oss! Foto: Josefine Stenersen Nilsson/Smålandsposten

Jag står som vanligt på läktaren med kameran i hand och kämpar med inställningarna. Ridhus som inte håller internationell klass, det vill säga drygt 99 procent av alla ridhus i Sverige, är en mardröm att fota i. Det är alltid för dåligt ljus för att även ett kamerahus i världsklass ska kunna må riktigt prima. Till slut, efter att ha dragit upp ISO-inställningarna nära max och fått acceptera en viss kornighet i bilderna, känner jag mig ändå nöjd.

Det jag ska fotografera är faktiskt viktigare än att bilderna blir knivskarpa. Det jag ska fotografera är visserligen ”bara” LillyBelle när hon tävlar på sin Tindra. De utgör ett kategori a-ekipage som i tävlingssammanhang ofta får mixas ihop med alla b-ekipagen eftersom de i nio fall av tio alltid är ensamma på sin nivå. Någon gång ibland finns det ytterligare en A-ponny anmäld och är det tre känns det som att klassen plötsligt är stor.

Den här lördagen, när jag precis fått till acceptabla inställningar i kameran, ska jag inte bara se när LillyBelle och Tindra tar sig igenom banan. Efter henne följer Lycke Svensson från Snapphanarna, Ella Uggla, Ronneby, Esther Lindberg, Sölvesborg och därefter kommer Wille, LillyBelles klubbkompis William Nybeck från Växjö som jag skrivit om flera gånger i den här bloggen. Inte nog med det. Efter Wille följer Elisia Sörensson från Kristianopel, Ella Fridolfsson från Yxnarum och Noelle Hugosson, också hon från Yxnarum.

159 Lillyhopp
Det här är ingen normal tävling för LillyBelle och Tindra utan en tävling där de utgör ett av totalt ÅTTA a-ekipage. Enastående. Foto: Privat
159 Lillyärevarv
Klart att man är glad när man får rida ärevarv med Tindra, världens förmodligen sötaste ponny. Foto: Privat

Å-t-t-a a-ponnyer i en och samma klass! När hände det senast? Har det någonsin hänt? Är det rentav ett svensk rekord jag står och bevittnar? Är det en trend? Har vi en A-ponnyrevolution framför oss? Själv har jag noterat vilket drag och riv det är efter att köpa shettisar och kanske är det en direkt följd av det ökande intresset för svensk ridsport vi ser frukterna av här. Otroligt skoj är det i alla fall.

Sportsligt går det väldigt bra för LillyBelle och Tindra. Tävlingen löper över två dagar, fyra starter och två klasser och när det hela är över har hon svårt att hålla reda på alla priser, efter tre klassegrar, en andraplats, en cupvinst och en cupandraplats.

Angelo och Tango är ännu värre bland B-ekipagen med seger i båda cuperna, tre klassegrar och en andraplats. På Facebook var det någon som skämtsamt skrev och undrade om hästarna orkade bära alla priser efter att vi lagt ut den här bilden:

159 Priser
Orkar verkligen hästarna bära så många rosetter? undrade någon på Facebook. Jag försökte med att vi gjort inbrott i sekretariatet och snott alla priser vi kom åt, men blev inte trodd. Foto: Privat

Att en A-ponnyrevolution kan vara i antågande är den första av två glada nyheter jag vill förmedla i veckans bloggpost. Den andra handlar om någonting jag gått omkring och funderat på i snart ett år men inte riktigt kommit till skott. Jag har väntat in rätt tid, rätt plats och rätt upplägg för att dra igång en ridsportpodd. Förvånande nog, har jag noterat, finns det inte speciellt många poddar om ridsport. Jo, visst finns de, men de är ofta väldigt nischade och nördiga och kräver stora förkunskaper.

Här i Kronoberg, länet med 200 000 invånare fördelade över åtta kommuner, har ridsportpoddarna fram till nu varit så lätträknade att man inte ens behövt använda ena handen för att hålla koll: noll. Ingen ridsportpodd överhuvudtaget. Nu är den siffran 1 och det blev den under onsdagskvällen när Smålandspostens publicerade det första avsnittet av vår nya satsning på ridsport. Namnet på podden: Fria Tyglar. Ett namn jag hoppas ska överensstämma med innehållet i avsnitten (tack Malin för idén till dopnamnet!).

Min tanke med Fria Tyglar är att göra en podd där amatören, som är jag, kompletteras med en expert, som vet allt som är värt att veta om ridsport. På så vis kan jag ställa de dumma frågorna, komma med invändningar när jag inte hänger med och låta experten förklara för mig och de lyssnare som inte är fullblodsexperter.

Efter lång betänketid har jag hittat min expert, som till min enorma glädje kvittrade ”Vad kul, klart vi kör!” direkt när jag frågade om hon ville ta plats bredvid mig i poddstudion på Smålandsposten.

159 Angeloärevarv
Angelo och Tango ute på ett av sina fem (!) ärevarv under helgen i Olofström, där det blev tre klassegrar och två cupsegrar. Foto: Privat

Jag är övertygad om att väldigt många av er vet vem Louise Wemlerth är, även många av er som inte bor i Kronoberg. Lussi, som alla kallar henne, är både kunnig, rolig och skarp. Hon har levt ett hästliv ända sedan hon kunde säga ”ponny”. Hon syns överallt, tävlar själv på hög nivå, har två döttrar som tävlar ännu mer och en man som tidigare tävlat på hög nivå. Lussi är experten, tränaren, ryttaren och ponnymamman som står för det kloka och initierade medan yours truly kommer att spekulera, tycka och invända från ungefär samma perspektiv som i den här bloggen.

Med Fria Tyglar hoppas vi kunna dra iväg i full verbal galopp och sprida ridsportens evangelium till fler. Läget är perfekt, ridsporten har flow just nu och oavsett om vi bara har en enda lyssnare eller 1000 har vi ändå dragit ett litet höstrå till stacken.

Här, kära läsare, har ni länken till det allra första avsnittet av Fria Tyglar.

Lyssna gärna, kom med feedback, ris, ros och förslag på ämnen ni vill att vi tar upp! Förutom att klicka på länken ovan kan du även söka, hitta och prenumerera på Fria Tyglar via Spotify eller Podcaster.

Hoppas vi hörs i dina lurar!

Tack för att ni tog er tid – jag finns som vanligt i sociala kanaler där du gärna får följa mig på Instagram, gå med i den förträffliga föräldragruppen på Facebook med namnet Ponnypappor i Sverige eller som nämnts ovan: lyssna på Fria Tyglar i din mobil! Jag önskar dig en underbar helg!

Ponnypappan
8 oktober 2021 15:08

Ponnypappan: Peder är bäst – men bara tia på min lista

Ponnypappan: Peder är bäst – men bara tia på min lista
Peder Fredricson och Christian K vid VM i Tryon 2018. Foto: Roland Thunholm

Äntligen! Han gjorde det. Gjorde det få trodde var möjligt, det nästan ingen kan klara av. Bara en kan vara bäst och det finns en hel ridsportvärld som slåss om det. Peder Fredricson är världens bäste hoppryttare. Det firar jag genom att lista tio saker som gör ridsport till den bästa sporten. Spoileralert: här blir det ingen förstaplats för Peder.

Här har ni min högst subjektiva lista som gör ridsporten till den bästa av sporter.

10. Medaljer och internationella framgångar

Stoltheten över en mästerskapsmedalj ger först en euforisk lycka, sedan en ro och en långvarig inre stolthet för sporten. Senast i raden av framgångar vi nästan inbillar oss att vi själva är en del av är givetvis Peders färska position som världsetta. Men att jag håller nio punkter viktigare än medaljer och framgångar säger en del om vilken superkraft ridsporten är.

9. Variationen

Rida i skog och mark, på asfalt, fiber, gräs eller grus. Dressyr, fälttävlan, distansritt eller hoppning. Individuellt, i lag eller i båda formerna? Inomhus såväl som utomhus. Studsa på en knubbig A-moppe, tölta fram på en islänning eller gå all in med All in. Pay and jump. Avdelning B eller OS-final. Det finns ett helt smörgåsbord av möjligheter för den som väljer ridsport.

8. Mötet med djur

Nej, det ligger ingen boll eller puck och väntar dig på träningen. Heller ingen diskus, kula eller stav. Framför dig står ett enormt djur som väger från omkring 150 kilo och upp till det femdubbla. Den utmaningen kräver full koncentration men leder också till full fascination, ödmjukhet och ansvar. Samspelet som ofta följer av mötet med hästar är ren magi och äkta kärlek.

7. Ridskolorna

Sveriges idrottsmodell är unik på flera sätt. Vårt ridskolesystem är ett av de finaste unikumen vi har. Tänk att den kanske dyraste sport som finns att utöva i Sverige ändå är tillgänglig för alla, nästan oavsett plånbok. Vem du än är och var du än kommer från kan du, mot en helt okej terminsavgift, ge ditt barn möjligheten att lära sig ridsport från grunden, känna samhörigheten, tanka energi genom stallhänget och känna glädjen över att kunna hantera ett gigantiskt djur.

6. Träningarna

Här snackar vi verkligen smörgåsbord. Jag vill först rikta ett enormt tack till alla dessa tränare som kväll efter kväll hittar energin och kraften när det gäller planering, genomförande och feedback. Det är ingen tillfällighet att träningspass blir fullbokade direkt. Ryttare älskar träning, verkar se varje träningspass som en höjdpunkt och aldrig klagas det någonstans. Regn och rusk – spelar ingen roll. Ymnigt snöfall – då tar vi det lugnt och kör väldigt försiktigt, men att ställa in träningen är inte aktuellt. Träningarna är heliga och det är lätt att förstå varför.

5. Det ideella arbetet

Ridsporten står och faller med alla volontärer, som utan betalning ställer upp i vått och torrt. Tänk bara på alla funktionärer ni ser under alla dessa tävlingar som arrangeras varje vecka i detta ridsporttokiga land. Räkna dem. De är många. De gör det för att de brinner, för att de vill, för att de känner för just din klubb och därmed också för dig. Utan vår ideella idrottsmodell faller idrottssverige ihop och med tanke på hur mycket ideellt arbete som krävs för att rodda ridsport är ridsporten sverigebäst även på den punkten.

4. Motionen

Undrar du varför så få inom ridsporten köper gymkort? Nej, inte jag heller. Som ponnypappa ser jag motionen och styrketräningen som en av de mest givande delarna i det projekt ridsporten är. Gå runt med en en häst till vänster och en till höger om mig i 20-minutersintervaller under helgens tävling medan barnen går banan. Det gör att jag stolt och nöjd kan studera antalet noterade steg i Hälsa-appen i mobilen efteråt. Att packa och bära 15 säckar hö om dagen, mocka x antal boxar som morgongympa och kånka ut i hagarna med två 30-litersdunkar upprepade gånger varje dag gör inte bara att kroppen mår bättre. Logiken säger också det gör livet lite längre. Motion och hälsa – den mest positiva sidoeffekten med ridsport.

3. Lagarbetet

Att ridsport inte är någon enmansföreställning lär du dig redan under lektion nummer ett på ridskolan. Här krävs ett föräldraengagemang utöver det vanliga och det för med sig det fina att föräldrar och barn tvingas samarbeta på ett sätt som inte krävs inom de flesta andra idrotter. Här skapas ett lag, ett team, där alla är delaktiga, alla har uppgifter som på olika sätt är lika viktiga. Att ingå i ett ridsportteam antar snabbt känslan av ett familjeföretag och har du ett familjeföretag känner du en stärkande stolthet inför det. Den känslan, den samhörigheten som kommer av att arbeta tillsammans och skapa förståelse för varandra – den är guld värd och alstrar livskvalitet.

2. Tävlingsmomentet

När vi gått igenom ridskolan, lärt oss samspela med hästarna, åkt på träningar, serverat korv och burgare som funktionärer, kämpat oss till gratis motion och hälsa och skapat känslan av familjeföretag – då är det också dags att njuta av frukterna av allt slit. Allt detta manifesteras under tävling. En ridtävling antar alltid formen av en fest. Lastbilar och transporter fylkas på väldiga grönområden och signalerar att ett rockfestivalsliknande event är på gång. Alla träffas och trivs, alla laddar och hoppas, alla är förväntansfulla och spända. Ridtävlingar är en livets fest, belöningen för det hårda arbetet, kvittot på det du tränat på. Det är skratt, tårar och rosetter. Det är ärevarv, olydnader och sekunddramatik. Tävling är en karneval: den sprakar intensivt, den lämnar ett tomrum efter sig men också en omedelbar längtan till nästa fest.

1. Det unika

Tänka sig att det finns en sport med så många olika typer av inriktningar att den har någonting för alla. Vill du tävla – gör det. Vill du inte – njut då lika mycket av allt annat hästlivet erbjuder. Och jag och alla andra föräldrar som inte sitter till häst kan välja och vraka bland arbetsuppgifter som gör att vi känner oss både delaktiga och viktiga. För den som tävlar finns det unika upplägget att vare sig din ålder eller ditt kön spelar någon som helst roll. Här tävlar tjejer mot killar och män mot kvinnor, på exakt lika villkor, vilket gör ridsport till en drömsport. Här kan du vara sju år eller 80 plus och ändå finnas med i en resultatlista. Här kan du gå ner en klass för att hitta ett borttappat självförtroende eller gå upp en klass för att utmana dig själv. Här kan du rida ponnyer, unghästar eller elithästar. Du väljer helt själv, det finns någonting för alla. Det unika med ridsporten gör ridsporten till den största av sporter.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
1 oktober 2021 11:40

Fråga inte vad media kan göra för ridsporten…

Fråga inte vad media kan göra för ridsporten…
Bjud in journalisterna och förenkla begreppen – det är två av ponnypappans tips till förbundet.

”Ridsporten har ett guldläge om det bara kan förvaltas”.
Jag citerar ur senaste numret av denna sajts papperstidning. Jag citerar faktiskt mig själv, uppringd och intervjuad av Tidningen Ridsports reporter Anna Nyberg i frågan om hur ridsporten kan förvalta sina sportsliga framgångar.
Alla som inte befunnit sig under en sten långt iväg från civilisationen under 2021 har noterat att ridsporten just nu har rejäl medvind. Efter OS-guldet är ingenting sig riktigt likt. Ridsport tas på allvar, nämns som en het kandidat till bragdguldet och inom public service kommer lovord och skrytord om fantastiska tittar- och lyssnarsiffror. Därav det tydliga känslan av medial medvind för ridsporten.

Men hur är det med icke statliga medier? De medier som själva måste dra in sina pengar för att gå runt. Hur gör och hur tänker drakarna Aftonbladet, Expressen, DN och Svenskan?
Har de verkligen satsat på ridsport?
Tänker de göra det nu?
Betydligt mer osäkert.
Lokalpressen – kan vi vänta oss ett stort genomslag för ridsporten även där?
Ännu mer osäkert.
Ridsporten HAR ett guldläge för att slå igenom fullt ut i media.
Men det MÅSTE förvaltas.
Den återstående frågan är bara en till antalet.
Hur?
Den frågan är den svåraste av alla att besvara, men om ridsporten LYCKAS besvara den på rätt sätt – ja, då kan ridsporten också gå in i en medial guldålder i alla segment: tv-tittare, radiolyssnare, stormedieläsare och lokaltidningsläsare.

Det är långt dit, men framgång föder framgång och kastar du en sten i en damm bildas ringar på vattnet.
Så hur ska ridsportens guldklimp kastas i vattnet och bilda maximalt med ringar?
Som jag ser det finns det två åtgärder som är viktigare än alla andra:
• Skifta perspektiv.
• Var ödmjuk gentemot media inför hur krånglig ridsporten är.

Ja, jag tror att ridsporten måste gå ut ur sig själv och se sig själv utifrån. Byta perspektiv och tänka på alla de som står utanför ridsporten men som kanske, eller rentav troligt efter OS-succén, blivit lite nyfikna.
Hur säljer ridsporten ridsport till de inte redan frälsta?
Jag har själv ingen aning och har fått kämpa i ett halvt yrkesliv för att förstå ridsporten. Ridsporten måste vara ödmjuk inför hur fruktansvärt svår den är att förstå. Visst, vem som helst kan se en vanlig tävling och lätt förstå grunderna i tävlingsmomentet: olydnad eller riv ger fyra fel, överskriden maxtid bestraffas med ytterligare fel.
Så långt enkelt.

Men be en sportjournalist utan expertkunskaper i ridsport att tyda resultatet i en tredagarstävling och det är kört innan det ens börjat. Jag har tjatat om det här tidigare. Ingen kan begära att en oinvigd skribent ska kunna botanisera i trädgården av Lätt A till D, kategori A till D, Avdelning A och B, A:1a, Clear round, A:0/A:0 två faser och bed A. Detta militäriska chiffer borde ha förbjudits för decennier sedan eftersom det BARA vänder sig till en kunnig och invigd publik.
Jag har ingen lösning men jag har två förslag som garanterat skulle ta ridsporten i rätt riktning i media. Båda förslagen skickar jag med adress Svenska Ridsportförbundet.

1) Sammanställ en lathund för ridsportbevakning. Förklara på ett så enkelt sätt ni kan hur ridsport bör bevakas. Infoga en parlör över svåra begrepp, förklara vad A:0 och andra skumma förkortningar betyder och betona vad som är viktigt och vad som helt ska undvikas av en journalist som sammanställer en tävling. Låt lathunden vara så pedagogiskt skriven att den tyder chiffret. Lägg den som nedladdningsbar fil på er sajt, mejla ut den och ge er inte förrän varje sportchef i varje mediehus bekräftat att den kommit fram. Gör uppföljningar, be om feedback och odla en relation till medier i hela landet.

2) Behåll nuvarande tävlingsupplägg men skrota alla gamla förkortningar och förteckningar. Ska vi verkligen ha kolon och snedstreck för att upplysa om vilken tävlingsform det handlar om (A:0/A:0)? Jag tycker inte det och då tillhör jag ändå det fåtal journalister som numera kan tyda chiffret. Vill ni få med mina kolleger på tåget är det nog dags att sätta er ner och tänka på en total reformation av er terminologi. Observera att den här frågan BARA är viktig om ni vill ha ett större utrymme i media. Vill ni inte det? Fine, kör då på som vanligt men vänta er inte att andra än redan frälsta eller ett fåtal invigda i media kan bevaka er fantastiska tävlingsverksamhet på ett professionellt sätt.

Del 2 i det här väldigt långa blogginlägget handlar om synen på media, vilket inte sällan är en syn på fienden. Jag vet inte hur många klagovisor jag läst och hört om att vi i media ”bara skriver om hockey och fotboll” och ”inte skriver någonting om [sätt in valfri annan sport, exempelvis ridsport]”. Det är inte sant, även om det ligger rätt nära sanningen.
Det är klart att alla icke statliga medier totalt domineras av hockey och fotboll och svaret på varför det är så är givet. Hockey och fotboll säljer. De säljer enormt. I särklass mest. Genererar nya prenumeranter varje dag, varje timme, eftersom de är den största sporten (fotboll) och hysteriskt populärt bland svenska folket (hockey).

Det vore helt enkelt medialt självmord om de medier som lever av nya digitala prenumeranter INTE satsade mest på det som säljer bäst. Dessa medier – där jag själv ingår – kan inte, likt SVT och Sveriges Radio, luta sig tillbaka och vänta in sin årliga säck med skattepengar. Pengarna måste dras in av mediehusen själva och därför domineras flödet av just fotboll och hockey.
Bakom dem slåss 70 andra sporter under Riksidrottsförbundets paraply om utrymme och uppmärksamhet. Problemet alla dessa sporter har i media har ni säkert listat ut: de säljer sämre – vissa ännu sämre än andra och de flesta inte alls. Dess anhängare är inte ens till en tiondel lika beredda att betala för journalistik som fotbollens och hockeyns supportrar är.
Jag vet detta, eftersom jag ingår i branschen. Vi mäter och analyserar allt; hur många läsningar texterna har, hur lång engagemangstid de har, hur många interaktioner de ger på sociala medier och viktigast av allt: om de genererar nya prenumeranter.

Med allt detta sagt återvänder jag början av detta inlägg. Med mitt eget citat som också är min fasta övertygelse: Ridsporten har ett guldläge – om det bara kan förvaltas. Den har blivit en stormakt sportsligt, den har en halv miljon utövare i Sverige och fler och fler sätter sig glatt och förväntansfullt framför teven om en medalj står på spel.
Om ridsporten också kan sprida sin kunskap till de som ska bevaka ridsporten kommer media att våga satsa på ridsport. Och om de som älskar ridsport är beredda att betala för att läsa om ridsport – ja, då kommer media att både våga och vilja ta nästa steg. Och nästa. Och nästa. Det handlar om att följa kurvor, starta trender och hänga på trenden och rätt förvaltat kan ridsportens medvind bli nästa stora sport i media.
Men för att travestera John F Kennedy: Ridsporten behöver inte fråga sig vad media kan göra för ridsporten, utan vad ridsporten kan göra för media.
Med rätt åtgärder och rätt verktyg kan ridsporten vara på väg in i en guldålder – på flera sätt. Det är min fasta övertygelse.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
24 september 2021 17:53

Förberedelser inför tävling: en studie

Förberedelser inför tävling: en studie
Hönätet packat, alla grejerna är med, hästen lastad. Äntligen klart för avfärd.

Den här veckan har jag roat mig med att jämföra familjer med unga utövare i olika sporter när det kommer till tävling. Eller rättare sagt: hur förberedelserna ser ut innan tävlingsdramat tar vid och bryter ut i full kraft. En av sporterna beskriver jag helt baserat på egna erfarenheter. Här följer resultatet av min studie:

Fotboll

”Gomorron! Har du packat skorna?”

”Yes, ligger i väskan”.

”Bra, då kör vi”

Ishockey

”Hej gubben! Match i dag. Har du koll på klubban, skridskorna, tröjan, tejpen, vattenflaskan, benskydd, axelskydd, armbågsskydd och alla andra skydd?”

”Dom finns redan i hallen. Materialaren sköter det där”

”Okej, då kör vi”

Handboll

”Hej, har du koll på skorna?”

”Visst”.

”Bra. Då drar vi nu”

Innebandy

”Vi måste åka nu. Hämtar du dojorna och skyddsglasögonen?”

”Packade redan i går”

”Bra, då åker vi”.

Tennis

”Klar med frukosten? Hämta racketväskan och glöm inte packa ner skorna och vattenflaskan”

”Fixat”

”Bra, dags att åka”

Schack

”Nu åker vi. Hej då!”

Ridsport

”Vakna! Klockan är tjugo i sex”

”Ja, vi måste skynda på. Lilly är ju första startande!”

”Går du ut och ger hästarna mat?”

”Ja, ska bara borsta tänderna”

”Vi hinner inte äta. Vi får ta med oss något och äta i bilen. Jag fixar mackor och O’boy”

”Men mamma, jag är hungrig!”

156 Svans
En ljus och helt fläckfri svans är ett måste.
156 Sadel
Sadel, träns och martingal är på plats. En av många punkter att bocka av.

”Vi hinner inte. Daniel, kan du köra fram transporten?”

”Ja, jag ger hästarna mat först. Sen kör jag fram den”

”Har någon packat hönäten?”

”Hann inte. Blev för sent i går. Fixar när jag kört fram transporten!”

”Lilly, går du ut och börjar göra i ordning Peggy?”

”Ja”

”Nu är transporten framkörd”

”Bra. Vatten måste fyllas på i hagarna innan vi åker”.

”Fixar det.”

”Lägg ner mobilen nu, Angelo. Kan du borsta Hilda istället?”

”Okej”

”Och kratsar du Peggy, Lilly?”

”Mmm”

”Nu har jag fyllt på vatten i hagarna”

”Bra, blanda mash också”

”Mamma, Angelo retas”

”Gör jag inte alls. Det är Lilly som retas”

”Slutar nu, båda två. Gör i ordning era hästar. Annars kommer vi för sent”

”Mashen klar. Ställer den i bilen”

”Jag är hungrig”

”Du får äta i bilen sen”

”Har ni packat hjälmarna och västarna, förresten”

”Ja.”

”Ja”

”Bra. Angelo – har du gjort Hilda fin?”

”Mmm”

”Har du tagit svansen?”

”Nej”

”Gör det då”

”Mmm”

”Pappa, kolla den här flätan”

”Vad fin”

”Den är inbakad”

”Det är svårt, va?”

”Ja, men jag har lärt mig själv”

”Bra, Lilly. Vad är det där du håller på med nu?”

”Hovolja”

”Olja som man smetar på hovarna, helt enkelt?”

”Mmm”

”Få se nu: träns är med, sadel är med. Lilly, var är dina ridstövlar? Putsade du dem igår?”

”Nej”

156 Hovolja
Hovolja är olja som smetas på hovar. Tydligen mycket viktigt i uppladdningen inför tävling.
156 Fläta
Ingen häst åker iväg på tävling utan en fläta. Ej förhandlingsbart.

”Daniel, kan du hämta Lillys stövlar och putsa dem snabbt?”

”Javisst”

”Angelo, borstar du Hilda och ser till att hon har rätt bett?”

”Mmm”

”Det ska bli dåligt väder i dag. Är alla regnkläder packade?”

”Jag hittar inte min regnjacka. Var är den?”

”Jag såg den i går, Lilly”

”Var?”

”Inne nånstans”

”Var inne?”

”Vet inte”.

”Angelo, glöm inte att ta med dig extra skor om det blir regn”

”Lillys stövlar är putsade”

”Bra, kolla om allt är packat. Skrittäcken, sporrar, spön”

”Okej, skrittäcke, är det ett sånt där litet täcke?”

”Ja, precis”

”Ja, det är packat. Sadlar, träns och martingal hänger där de ska”

”Jag har hittat regnjackan. Men var är min väst?!”

”Den hade du ju packat, Lilly. Det sa du”

”Nej! Var är min väst!?”

”Du måste ju hålla koll på den själv”

”Sluta! Var är västen?”

”Leta upp den själv. Det är din väst”.

”O-KEJ då!”

”Då ska vi se. Dricka, druvsocker, insulinpenna. Just det. Angelo, har du gjort klart din nummerlapp?”

”Mmm.”

”Angelo, lägg ner mobilen nu. Hade du fixat nummerlappen?”

”Nej, var är den?”

”Då får leta upp den. Skynda dig”

”Nu har jag HITTAT västen”.

”Bra, Lilly. Lägg in den i bilen. Ska vi lasta hästarna då? Nej, vänta, vi behöver vatten. Daniel, fyller du en dunk?”.

”Javisst”.

”Angelo, har du rätt sadelgjord med dig nu? Du vet vad som hände senast”

”Mmm”

”Säkert?”

”Ja, jag är säker”.

”Bra, då ska allt vara med. Lilly, fick du med dig spöet?”

”Nej, det är inte med. Var är det?”

”Du får leta. Skynda dig nu. Vi måste komma iväg!”

”Här är spöet. Jag hittade det direkt!”

”Bra, då lastar vi. Men det finns ju inget hö i näten. Daniel!”

”Oj, glömde det. Jag fixade ju vattnet, sen mashen, sen putsade jag stövlarna, sen hämtade jag skrittäcket och sen…”

”Jaja, bara packa näten nu!”

”Visst”

”Sådär. Äntligen kan vi lasta. Hilda först! Sådärja. Fäll ner bommen, Daniel”

”Visst”

”Så tar vi Peggy. Är du beredd därinne, Lilly”

”Ja!”

”Båda hästarna inne. Fäller du ner kapellet, Daniel?”

”Japp”.

156 Ben
Smuts och annat otyg avlägsnas medelst stor skicklighet.

”Ser allt okej ut nu?”

”Det gör det”

”Bra, sätt er i bilen. Vi åker nu.”

”Okej”.

”Okej”

”Då ska vi se. Startar du bilen, Daniel. Nu MÅSTE vi åka!”

”Ja, nu kör vi”

”Här barnen, här är mackor och O’boy”

”Mmm”

”Stanna bilen!”

”Vadådå?”

”Jag glömde hästpassen”

Den ovetenskapliga studiens slutsats: en sport sticker ut.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

 

Ponnypappan
17 september 2021 19:10

Ponnypappan: Ridsport är en fräsch färskvara

Ponnypappan: Ridsport är en fräsch färskvara
Foto: Privat

Ibland går det bra. Ibland mindre bra. Ibland får man nöja sig med det lilla. Andra dagar känns som ren bonus. Det är så det är inom ridsportens tävlingsverksamhet. Här finns inga seriespel med 52 omgångar där det går att dra ifrån och bevaka en ledning.

Varje tävling blir ett nytt blad, allting nollställs, banorna är unika, svårighetsgraden varierar liksom hästens humör och hur ryttaren tar sig an uppdraget. Det går aldrig att på förhand säga att ”det här vinner han eller hon lätt” eftersom det kan räcka med en sekunds ryttarslarv eller tittighet från hästen och loppet är kört.

Går du in och tror att det är klart, väljer att inte ge 100 procent – ja, då kan du kanske vinna en tennismatch om motståndaren normalt sett är ett par klasser mindre bra än du. Men i ridsport – där är du rökt som en makrill på middagsbordet om du inte går in med full koncentration. Att du aldrig är bättre än din senaste tävlingsinsats gör ridsporten till en fräsch färskvara som är oerhört spännande på alla nivåer.

Mot den bakgrunden är det intressant att se hur mina barn hanterar sina tävlingsmoment. Angelo och LillyBelle har det gemensamt att de älskar att vinna och starkt ogillar att inte få till det, vilket de delar med många andra. Men där slutar likheterna. Medan LillyBelle tycks utrustad med en avundsvärd förmåga att gå in i sin egen värld när det är skarpt läge och inte ens verkar veta vad nervositet är för något är läget det rakt motsatta för Angelo. Han är lika tittig och nyfiken som den mest tittige och nyfikne häst, han får jobba hårt med att hitta rätt fokus och för honom är minsta lilla störningsmoment detsamma som rött lysande varningsblinkers.

Angelo tävlar för närvarande tre hästar; Hilda, som är en formel 1-bil, TW som är TW och så Tango, som är en ponnykopia av Angelo själv: tittig, nyfiken och lättstressad. Jag tror inte att det finns en ponny som Angelo har roligare med än Tango. På träning är det nästan alltid stora leenden och höga skratt, samtidigt som Angelo inte är helt nöjd med antalet plaketter som sitter fastskruvade på Tangos boxdörr.

Men oj, vad de har tränat grunder de senaste månaderna. Nött detaljer, om och om igen. Tränat och åter tränat för att hitta den perfekta symbiosen.

När Malin och barnen styr kosan mot Torsås denna söndag får jag vackert stanna hemma. Här finns fem andra hästar som ska tas om hand. Någon måste göra det och det är jag. Equipe-appen funkar som vanligt perfekt som substitut och efter nära döden-upplevelsen Equipe bjöd på när Angelo och Hilda kvalade till Elmia känns det som att ingenting längre kan göra mig nervös.

Jag vill så gärna att Angelo och Tango ska lyckas. Skulle så gärna skruva fast en ny plakett i boxdörrens brädor. Har sett hur fint det sett ut här hemma på ridbanan den senaste tiden. Unnar dem en framgång av hela mitt hjärta.

De är anmälda i två klasser; först en LD och därefter en LC. Det är åtta startande i LD:n och jag ser att Angelo och Tango är sist ut. Tävlingen börjar, första ekipaget nollar, kort omhoppning med sluttid på under 20 sekunder. Ekipagen som följer har heller inga fel och när det bara är Angelo kvar på startlinjen har alla dubbelnollat och ledartiden är 17,60.

Jag står själv mellan hyllorna med konserver och soppor på Citygross och följer vad som händer i Torsås. Ignorerar för en stund inköpslistan, sätter mig på huk och tittar i appen. Det dröjer ett tag innan Angelos namn försvinner från startplatsen. Sedan ser jag: 1 Angelo Enestubbe, Brynnebo Prince Tango, 16,60.

Yes! De gjorde det! Träningen ger resultat.

Seger direkt, alla mål för dagen är redan uppfyllda men nu finns plötsligt nya sköna chanser som mest måste kännas som ren bonus för Angelo. Blir segern till en kick eller blir effekten den motsatta, med minskat fokus och en prestation som inte är lika bra?

Svaret kommer i LC och det blir ett svar som heter duga. Elva startande denna gång och Angelo går ut som nia. När resultatet kommer upp går han upp i klar ledning och först nu börjar jag fatta att jag nästan inte fattar någonting. Det här ekipaget har kämpat ihop i flera år, stött på så otroligt många problem utan att egentligen få någon lön för mödan de tillsammans lagt ner. Det här känns på något sätt som en retroaktiv utdelning. De vinner nämligen LC efter en ny blixtrande snabb omhoppning.

Kolla här:

Två segrar på två starter. Det slår mig att det kanske aldrig kommer att ske igen för Angelo och Tango. Eller är det kanske just vad det gör? Efter två ärevarv med Tango är dagen dock inte slut. I lastbilen finns även Hilda och ytterligare två klasser – LC+ och LB – väntar.
I LC+ syns det, enligt de rapporter jag får, tydliga tecken på okoncentration från Angelos sida. Han är plötsligt våghalsig, rider inte de vägar han och Malin talat om på förhand och får ett nedslag.

Återigen: ridsport är färskvara, du är inte bättre än ditt senaste resultat men du kan använda det resultatet som en lärdom. Det gör Angelo på ett berömvärt sätt. När Lätt B:n startar har har åter hittat fokus och han och Hilda genomför en väldigt fin hoppning. Det slutar så enastående bra att Angelo tar sin tredje seger på fyra starter den här dagen.

Och det första jag gör när han glädjestrålande kommer hem och visar upp sina priser är att plocka fram skruvdragaren. Formen kommer och går, men plaketterna består.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
10 september 2021 08:45

Unikt bra – men vi behöver fler killar som rider

Unikt bra – men vi behöver fler killar som rider
Theodore, Åke, Ture, Wille, Angelo och Casper. Sex härliga killar som rider.

Minns ni Wille?

Jag skrev om honom för nästan exakt två år sedan här på bloggen. Då var Wille en blyg sexåring med egen shettis, väldigt liten riderfarenhet men med ett superstort intresse för ridsport. Genom Instagram hade Wille och hans mamma Amanda med stort intresse följt Angelo och gjort Wille än mer nyfiken.

Wille och Amanda kom ut och hälsade på oss, Wille hade förberett frågor till Angelo, de borstade tillsammans Tindra, som Wille sedan fick rida på. I en sport som i yngre år är så totaldominerad av tjejer, behövde Wille en ridande kille att ty sig till och det började med Angelo.

I lördags var jag på plats när vår hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb avslutade 2021 års tävlingssäsong med att arrangera tävlingar som innehöll både smått och gott, både småhäst och storhäst, både lagtävling och ponny-DM.

En tävlingsdag upplever jag alltid som en spännande och rolig upplevelse, men just den här lördagen gladde jag mig alldeles extra över två speciella händelser, varav den ena nästan kändes unik.

För det första var det tävlingen när Wille första gången nollade i Lätt C. Från det där besöket hemma hos oss för två år sedan har det hänt massor i Willes hästliv. Sexåringen har blivit åtta, shettisen har fått sällskap av en B-ponny och på just den här B-ponnyn, en sexårig valack med det svårstavade namnet Slievecorragh Dinky, rider han säkert, snyggt och fint och nollar alltså för första gången i Lätt C, avdelning B. Wille har utvecklats enormt och gått från nybörjare till att bli en riktig liten ryttare, som glädjande nog ofta dyker upp i startlistorna när det vankas tävlingar här i närområdet. Det gör mig varm inombords att se honom ta nya steg hela tiden.

154 Wille
Wille.
154 Casper Jönberg
Casper.
154 Åke Edh
Åke.
154 Ture Erlandsson
Ture.
154 Theodore Gunnarsson
Theodore.
154 Angelo
Angelo.
154 Wille3 2
Wille på besök hemma hos Angelo sensommaren 2019. Nu har Wille nollat sin första Lätt C.

Den andra, och i det närmaste unika, händelsen som får mig att känna en varm och skön känsla i bröstet sker strax före Willes fina ritt. Där, i Lätt C:s avdelning A, finns sex anmälda ekipage som ska tävla mot varandra. Det är knappast unikt. Det unika ligger i att fyra av dem faktiskt har killar som ryttare. Förutom Angelo är det Casper och Åke, varav Casper ställer upp med två olika ponnyer. Killarna är i majoritet – och jag kan inte på rak arm säga att jag sett det någon gång, i någon tävling, någonstans. Killarna hade dessutom kunnat vara ännu fler. I gänget finns även Theodore, som tävlade dressyr i Lammhult denna lördag, och Ture, som nyligen bytt från B- till C-ponny. Och räkna med att även Wille snart finns med i avdelning A-gänget.

Jag älskar det här. Tycker att det är enormt viktigt med fler killar på ponnynivå. Det är precis som i hockeyn, där läget är det omvända: i de klubbar som utvecklat en fungerande verksamhet för tjejer – där fortsätter tjejerna i hög grad med sin idrott. Något yrvaket och några år för sent har hockeyn äntligen insett detta och satsar i dag rätt hårt för att få tjejerna att stanna kvar i sporten.

Skillnaden är att det nog är lättare för en kille som rider att välkomnas in i en gemenskap som domineras av tjejer än vad det är för en hockeyspelande tjej att komma in den mansdominerade hockey som inte ens är nära att tvätta bort sin fåniga machostämpel. Det är inte tjejer som rider utan snarare killar som i-n-t-e rider som är hotet mot killar s-o-m rider. Killar som inte fattar, som retas, mobbar och fryser ut. De är inte många, men de finns.

Just därför tror jag att en gemenskap i en ridsport där det också finns killar som delar andra killars intresse för sporten är ovärderlig. Jag är nyfiken på om förbundet har en plan för att utjämna könsbalansen. Finns det tankar på ett Killar som rider-projekt? Jag är övertygad om att sådana satsningar skulle kunna ge mångfaldig frukt.

Spanar vi ut över Sverige och tar en titt på startlistorna i en genomsnittlig ponnytävling ser det tyvärr nästan spöklikt ut för den som letar efter pojknamn.

Här i Kronoberg är vi lyckligt lottade, närmast unika, och det gör mig väldigt glad.

Tack för att ni tog er tid, glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
3 september 2021 17:30

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

Vilket fantastiskt år det varit för svensk ridsport. Jag menar: EM har knappt börjat men det spelar ingen som helst roll hur det går i EM. Även om tio femton år kommer vi att med det mest njutningsfulla välbehag direkt att kunna återkalla minnet av Den Klassiska Omhoppningen i OS.
Idrottsminnen är otroligt seglivade, ja, de finns rentav kvar för alltid som en inre skatt, omöjlig att utplåna.

Samtidigt, mitt uppe i efterskalven av det saliga lyckoruset från OS-guldet, finns det en person i Ridsportsverige jag tycker synd om, på fler än ett sätt. Fredrik Jönsson.
OS skulle ha blivit hans mästerskap. Det kunde ha varit Jönsson och Cold Play som bidrog till det efterlängtade guldet.

Fjönsson
Fredrik Jönsson är SVT:s expertkommentator vid EM i hoppning. Foto: Annelie Frank

Att sedan tänka på anledningen till att han inte var i Tokyo gör det rent smärtsamt att tänka på hur Fredrik Jönsson mår innerst inne. Att läsa Annelie Franks intervju med honom i hans nya ovana rollen som SVT:s expertkommentator är också en konst i att läsa mellan raderna. Det känns ungefär som att läsa om en stjärnspelare i hockey som över en natt gått från att vara hyllad av fansen varje kväll till att vara vaktmästare i ishallen och sedan, i intervjuform, berättar om sin nya roll.

Det måste svida något fruktansvärt för Fredrik Jönsson att sitta där – en stjärna som tagit en plågsam ofrivillig paus – och kommentera sina stjärnkollegor istället för att själv utmana dem och jaga medaljer. Det är just det man kan läsa in mellan raderna i intervjun. Vetskapen om att Cold Play inte längre finns, på grund av den osannolik tragedin i våras, gör det hela till en dubbel olycka. Jag kan bara innerligt hoppas att Fredrik Jönsson snart kommer tillbaka, med en värdig arvtagare till Cold Play och starkare än någonsin. TV-expert får han gärna vara, fast helst om sisådär 25 år.

Här hemma i Växjö är vi lyckligtvis – peppar, peppar – förskonade från elände, åtminstone för stunden. Att Angelo lyckats kvala in till Elmia kommer, som jag nämnde i förra bloggposten, att ta sin tid att smälta. Jag kan ännu inte föreställa mig honom på stora banan i slutet av oktober, det känns enbart overkligt.

Därför var det en stor nypa frisk luft för oss alla att i helgen bege oss ut på till Braås, tre mil utanför Växjö. Braås Ponny- och Ridklubb är en väldigt liten men väldigt mysig klubb, som påfallande ofta och med stort hjärta arrangerar både pay and jumper och tävlingar. Att åka till Braås har aldrig gjort mig nervös, bara glad och nöjd. I Braås handlar det nästan alltid om låga klasser och jag inbillar mig att många små ryttare gjort sin allra första tävling just där.
Braås har någonting så småunikt som en tävling som är lokal i rent geografisk mening, lokal i tävlingsklassad mening (även om det heter enstjärnig tävling nu) och som totaldomineras av lokala unga ryttare. Helt enkelt en lokal-lokal-lokal tävling. Här är det visserligen skarpt läge – all form av tävling är på något sätt skarpt läge – men det är skarpt läge i ett oerhört behagligt klimat.

153 Angelo Tw
Angelo har aldrig roligare än när han sitter på TW:s rygg. Tillsammans tog de nya steg i rätt riktning i mysiga superlokala Braås. Foto: Daniel Enestubbe

Här kan Angelo utan minsta nervositet ställa upp med TW i två klasser (LD och LC) och känna 100 procent njutning och noll procents oro för att göra bort sig. Det syns också hur roligt han och TW har därute och den som har roligt har oftast lättare att göra bra ifrån sig. Bra går det också. Angelo och TW dubbelnollar och slutar femma av tolv startade i LD och i LC, där TW hittills bara tävlat en gång och vägrat hoppa ett enda hinder, går de i mål med ett enda petfel.

153 Lillybelle Peggy 3
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

På denna lokal-lokal-lokala festtävling kan även LillyBelle och Peggy gå ut och köra för fullt och utmana Angelo/TW och de andra B-ekipagen på ren glädje. Det går fantastiskt bra för dem. I LD vinner de hela klabbet efter hundradelsdramatik före kompisen Casper Jönberg och tar sedan täten i ett litet charmigt ärevarvståg. I LC hittar de små smarta omhoppningssvängar som bara överträffas av en annan kompis, Isabella Aaby-Ericsson från Lammhult.
Stort och smått, glädje och sorg, lek och allvar.
Ridsport är som livet självt.

153 Lillybelle Seger 2
Efter ett hundradelsdrama vinner LillyBelle och Peggy LD i Braås. Här poserar de stolt under prisutdelningen. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Hingstar Online

Just nu 118 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden