Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
14 februari 13:30

Ponnypappan: Fem killar och en järnlady

Ponnypappan: Fem killar och en järnlady
Hela pojkkvintetten i ett och samma kollage.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag vet bara att jag är väldigt glad efter en härlig vecka där speciellt en dag var lite härligare än de övriga.

Söndagen.

Jag kan förresten börja med att nämna följande namn: Åke, Ture, Theodore, Casper och Angelo.

Jag trodde knappt det var sant när jag tog en titt i Equipe-appen och fick se det här:

 

72equipe
Fem killar i ett elva namn stort startfält. Inte illa.

Fem pojkar, alla ridande i samma LD-klass med varsin B-ponny just denna söndag i Lammhult.

När hände det senast i någon lokal tävling i ridportsverige att fem elftedelar i startfältet var killar?

Hör gärna av er, det kanske är vanligare än jag tror och i så fall skulle jag bli väldigt glad.

Att alla fem killarna dessutom nollade och fick rosett är inte speciellt viktigt. Det viktiga är att det finns killar som rider och att de, åtminstone här nere i mörka Småland, tycks bli fler.

Om det kan bildas en enda liten ring på vattnet till följd av detta, om en enda kille till får styrka av att fem andra killar rider i en och samma klass – ja, då är det en seger.

72femkillar
Hela pojkkvintetten i ett och samma kollage.

Ni som följt bloggen vet att jag inte skiljer på killar och tjejer. Alla är exakt lika mycket värda och lika viktiga, men efter det som hänt, både med Angelo och andra killar som blir retade av andra killar för att de rider – ja, det får mig att ömma lite extra för ridintresserade killar. Så är det bara.

Men det var ändå inte killarna som stal showen i mina ögon, hur kul det är är med fem killstarter i en klass. Den som stal showen var en fullkomligt laserfokuserad och obeskrivligt målinriktad liten järnlady och hennes lilla fina häst.

LillyBelle, förstås.

72lillypeggy
LillyBelle har taktiken klar. Hon har hittat ett par smarta genvägar lagom till omhoppningen.

Nu när hennes uppdrag som inridare är slutfört och Penny återlämnad till sina ägare passade det perfekt för LillyBelle med en ny tävling. Lammhults Ridklubb kommer förresten alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta för evigt.

Det var här båda mina ridande barn vann sina första rosetter, för nästan exakt ett år sedan.

Redan det räcker för att hoppas på en bra dag och det blir det sannerligen. Efter att Angelo och Tango går felfritt i ”killklassen” Lätt D och Angelo säger att han vill prova att rida Lätt C med omhoppning tycker vi att det är en bra idé. Han efteranmäls och inte långt senare drar det igång.

72angelotango
Angelo och Tango tar varsitt jättekliv på sin gemensamma väg framåt genom att dubbelnolla i sin första Lätt C tillsammans.

Angelo startar som tvåa. Vi håller tummar och tår, ser honom rida an. Trots att Angelo är nervös lyckas han hantera situationen fint och han lotsar lugnt och försiktigt Tango genom grundomgång och omhoppning. Efter målgång syns tydligt den där glädjen och stoltheten i hans ögon som fyller mig med så mycket kärlek och ömhet. Han har klarat det. Tillsammans med Tango har han klarat sin första Lätt C-tävling.

Nio ekipage är med i klassen. Åtta som har B-ponny, en som ställer upp med en liten A-moppe.

Nämligen LillyBelle Enestubbe på Peggy.

Drar vi klockan ett par minuter tillbaka ser vi en supertaggad LillyBelle inleda Lätt C-klassen. Att hon k-a-n är inte intressant. Hon bara s-k-a över, ingenting annat är förhandlingsbart. Och Peggy kör på, tar sig ledigt och rutinerat över hindren och när omhoppningen är igång har LillyBelle taktiken klar. Hon har hittat ett par genvägar som går hem och hon passerar mållinjen på 25 blankt.

Det ska visa sig vara en tid som inte bara är drygt tre sekunder snabbare än Angelo och Tangos. Hon passeras visserligen av duktiga Elvira Aaby-Ericsson som har startnummer tre men därefter blir det mer sällsynt med dubbelnollor i listan. Vi står utanför ridhuset och följer spänt uppdateringarna i appen och när sista ekipage loggat ut för dagen står LillyBelle och Peggy kvar som tvåor.

72lillyärevarv
Enda A-ponnyn i klassen och ändå ärevarv. Snyggt jobbat, järnladyn och snälla Peggy!

Ärevarv i Lätt C! Rosett, plakett och andra priser. Angelo hamnar fyra, precis utanför prispallen och ser först lite sur ut innan det går upp även för honom vilken bra tävling han gjort och vilket enormt kliv han och Tango tagit på sin väg tillsammans. Vi summerar att en underbar tävlingssäsong är igång och nu laddar vi för Gothenburg Horse Show – nästa veckas stora händelse.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
7 februari 17:56

Ponnypappan: ”Det stora examensprovet”

Ponnypappan: ”Det stora examensprovet”
Ett litet ekipage gör entré på en tävlingsbana för första gången. Foto: Daniel Enestubbe

Tidigare hade jag svårt att förstå det, men i dag är det alldeles glasklart för mig vad ridsporten gör med sina egna utövare. Den skapar behov och begär. Ger dagliga kickar. Abstinens. Orsakar en livsstil som i de flesta fall, när ridsportaren väl trillat dit, inte går att bryta sig loss ifrån. Ridsporten erbjuder en drog. Drogen består av fyra hovar, några hundra kilo kropp och en gränslös aprit och lär med enkel matematik tillhöra en av de dyraste drogerna på marknaden.

Dock pratar vi om en drog som är snäll, nyttig och fostrande. En drog som sticker ut på ett vackert sätt, likt en ensam och stolt röd ros mitt i ett kargt landskap. Ridsporten är drogen med samhällsnytta och det tog ett tag men nu är jag också fast, till synes utan återvändo.
Mina största kickar får jag när jag ser mina barn träna och tävla, ser ivern i deras ögon, känner deras vilja att lära sig, skaffa mer kunskap och visa upp sina färdigheter.

Just därför, har jag upptäckt, är perioden november till januari extra tuff. Terminsavslutningar, jul- och helguppehåll och en tävlingskalender lika rik på innehåll som vintern varit rik på vit nederbörd. Det är tufft. Jag har längtat och väntat. Känt en svår abstinens efter att få dra iväg på en tävling. Och nu sitter jag här och kan glatt meddela eventuella oroliga läsare att jag tillfredsställt mina begär.

Pay and jump i Lenhovda blev årets första tävlingsliknande aktivitet för vår familj. Inte så upphetsande kanske, om det inte vore för det faktum att LillyBelle stod inför sitt första stora examensprov som inridare. Under drygt två månader har hon arbetat med lilla Penny, som när hon kom till oss aldrig blivit tränsad, än mindre beträtt en ridbana eller hoppat över hinder.
Utmaningen var stor, LillyBelle har kämpat och tränat och nu var det äntligen dags.

71förstahindret
LillyBelle och Penny tar sig över första hindret. Foto: Daniel Enestubbe

På vägen till Lenhovda slog det mig att Penny aldrig tidigare varit inne i ett ridhus. Att hennes hittills enda tak över huvudet varit ett boxtak. Vad betydde det? Skulle hon få ett tokspel och skena iväg ut i vintermörkret? Skulle hon stå kvar och skanna av den nya miljön och vägra ta ett enda steg framåt?

Där sitter jag, på läktaren. Vet att en kick väntar. Nervositeten tilltar. Kameran inställd.
Sedan öppnas dörren och det lilla söta ekipaget tittar in, ungefär som när Tjuren Ferdinand får en glimt av arenan i Madrid på julafton. Penny blir som jag trott väldigt förvånad. Ser sig omkring. Trilskas lite med huvudet. LillyBelle sitter lugnt i sadeln, styr henne bort mot ett av hörnen och väntar.

Sedan får hon klartecken och sätter igång. Hinderhöjd: 30 centimeter. Examensprovet har inletts. De rider mot första hindret – klarar! Inga problem. Klarar tvåan. Trean. Sedan kommer fyran. Det går långsamt. Penny saktar in. Tvekar. Stannar framför hindret. Men det är ju bara en pay and jump, tänker jag. Bara ta den tid som behövs och kliv över hindret. Det är precis vad Penny gör. Hon går över. Sedan fylls bensintanken direkt, LillyBelle får upp farten, resterande hinder avklaras och saken är klar. Målet om att avsluta inridningstiden med en pay and jump är uppfyllt. LillyBelle kan inte hålla sig. Hon böjer sig ner, kramar om Penny och ler. Kanske skymtar jag rentav en glädjetår.

Klarar hon 30 ska vi även prova på 40, var det sagt på förhand. Och kvarten senare är det tid för nästa start. Så dags har lilla Penny blivit varm i kläderna och trots att hindren är högre ser det nu mer ut som en ”riktig” ridning, med ett större flyt i hoppningen. Den här gången känner jag inga som helst tvivel och snart är de i mål. Felfria och glada.

Titta här:

Det är när Angelo sedan ska hoppa Tango som det håller på att gå illa. Efter en framridning som känts evighetslång verkar det som om Angelos tankar tillhör en annan galax. Han kommer iväg fel, Tango reagerar direkt, tvärställer benen blixtsnabbt och Angelo faller i en otäck båge, touchar en nummerskylt med huvudet och brakar ner i marken. Han är ledsen och tillfälligt knäckt men verkar ha klarat fallet bra. Jag pustar ut. Är helt övertygad om att Angelo bara vill gråta en rejäl skvätt, sätta sig i bilen och åka hem.

71lycka
Examensprovet är avklarat. LillyBelles lycka är gjord. Foto: Daniel Enestubbe

Men det gör han inte. Han tar åter plats i sadeln, ber om att få rida igen och hans begäran godtas. Hur tufft är inte det? Hur vågar han? Hur hittar han modet? Mina frågor är många och jag gapar nästan när jag sedan ser ekipaget lekande lätt klara samtliga hinder.

Men Angelo vill fortfarande inte åka hem. Han vill höja ett snäpp och prova ännu en gång. Jag swishar över en snabb hundring, anmäler dem till nästa höjd och får sedan se en perfekt genomförd ritt.

71rosett
Ekipaget lämnar arenan med sin första rosett, som snart ska följas av ännu en. Foto: Daniel Enestubbe

Att se mina barn tävla, se dem kämpa sig tillbaka trots motgångar och avsluta kvällen med rosetter och glada miner – det är min drog. Abstinensen är över, och redan på söndag är det tävling igen. November, december och januari – låt mig aldrig få se er igen.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en angenäm tävlingssäsong och ses gärna på Instagram där kontot som vanligt är ponnypappandaniel

Ponnypappan
31 januari 13:22

Ponnypappan: ”Därför gillar jag att umgås med hästfolket”

Ponnypappan: ”Därför gillar jag att umgås med hästfolket”
Arrangörsdamerna runt årets fantastiska ryttargala i Växjö. Och jag lovar: ingen av dem är särskilt intresserad av att snacka gamla minnen och berätta om hur bra det var förr. Foto: Daniel Enestubbe

Så kom då den hett efterlängtade Ryttargalan, där över 120 personer från Växjös ridklubbar träffades, skrattade och trivdes i varandras sällskap. Nej, det blev inget pris till mig och Malin, men som jag tidigare skrivit var det en storseger, åtminstone för mig, att ens bli nominerad till ett galapris.

Själv hade jag fått förmånen att i Malins ställe ansvara för att plåta samtliga galagäster vid entréns röda matta. Det var nervöst, speciellt eftersom belysningen var trasig exakt där alla skulle plåtas och det krävdes en hel del justeringar i kameran. Men när allt var över kunde jag i alla fall slå fast att jag lyckats få med respektive gäst på åtminstone en användbar bildruta.

Jag slogs av en insikt under Ryttargalan, fick en positiv känsla jag först inte kunde definiera men som sakta men säkert växte sig allt starkare. Sedan kom jag på det: när det gäller träffar, sammankomster och festligheter sticker ridsporten ut på ett berömvärt sätt jämfört med andra idrotter.

Jag kan bara gå till den sport där jag kan anses inneha lite av expertkunskaper, ishockeyn, för att  upptäcka den klara skillnaden. Jag har genom åren varit på en hel del fester där en kvalificerad majoritet eller rentav samtliga i festlokalen varit hockeymänniskor. Oavsett antal gäster eller festupplägg har pilarna ganska snabbt pekat i en och samma riktning: mot det förgångna. Skrönor och anekdoter och susat som pilar genom luften.

70rödamattan
Hela familjen Enestubbe förevigade inför Ryttargalan 2020. Foto: Daniel Enestubbe

Jag minns med fasa en fest i Stockholm för tiotalet år sedan på en söderkrog i samband med att Kamratföreningen Hockeyjournalisterna höll sitt årsmöte med efterföljande traditionsenliga fest på övervåningen.

Efter att först ha överhört diskussioner om finter, dribblingar och bortdömda mål övergick samtalsämnena i takt med sjunkande volymer i glasen till spaningar efter den tid som flytt.
”Jag minns när Tumba lirade och Hyland kommenterade så fort i radion att spelarna åkte fram till honom och sa att han låg två sekunder före dem själva” ljög någon 65-plussare skrytsamt. ”Minns du VM-guldet 87 som avgjordes i domstol? Det var tider det” sa en annan med dimmig ölblick. ”Kommer du ihåg vad Lasse Björn sjöng när sovjeterna inte hade den svenska natinalsången inspelad? Helan går” vrålskrattade en tredje triumfatoriskt.

Själv tänkte jag: Ja, jag har hört historierna förut. Säkert 200 gånger. Kanske 300. Jag kan dem utantill. Och kokar jag ner alltsammans i en tratt kommer det ut fyra ord som sammanfattar vad hockeyfolket så fort tillfälle ges till varje pris vill förmedla: Det var bättre förr.

Bättre förr? Verkligen? Spel på uterinkar, insjöar och svinkalla hallar? Slagsmål i varje hörn, överfall som sällan bestraffades och svarta pengar under varje bord?

Till saken hör att jag inte alls är nostalgiskt lagd. Det som har varit har farit, inga dagar kommer åter och varför då inte bränna allt krut på nuet och på att intressera sig för framtiden. Här är ridsporten en underbar miljö att vistas i.

Ridsporten i Sverige verkar nämligen inte det minsta nostalgisk. Jag har hittills inte hört någon dra gamla Hugo Simon-anekdoter, skryta om att de minsann skålade med John Whitaker på 80-talet eller ens någon som påstått sig ha fått sitta upp på Peter Erikssons gamla hjälte Imperator.

Ny1angelointervju.jpg
Angelo intervjuas av magnifike konferencieren Emil Bolin. Foto: Daniel Enestubbe

Hästfolket verkar vara så upptagna av nuet att det inte ens verkar kunna tänka tanken på att se sig om. Istället för hopfantiserade skrönor och en pinsam längtan efter en tidsmaskin handlar samtalen mer ofta än sällan om vardagslivet och knappt ens om hästar utan om jobb, skola, semestrar och de närmaste framtidsplanerna. Idéer och erfarenheter byter ägare i en ton av sans och balans. Trots, eller kanske på grund av, att hästfolket ägnar så mycket tid åt just hästar kanske de känner ett behov av att prata om annat än hästar när de ändå springer på andra levande tvåfotingar på fest emellanåt. Jag har heller aldrig hört någon hästmänniska säga att det var bättre förr, eftersom det nog inte var det. Ridsportens tid i Sverige är nu, med ständiga internationella framgångar och massor med unga lovande talanger som är redo att ta över när Peder Fredricson & Co en dag måste lägga av på högsta nivå.

Att befrias från nostalgi och nås av budskapet att vår bästa tid är nu – det är nog det jag gillar allra bäst med svensk ridsport.
Så: allt gott? Inga sprickor i fasaden?
Nja, eftersom inga träd ska tillåtas att växa till himlen vill jag tillägga en sak.
För ett par dagar sedan log nämligen Malin ett klurigt leende och bad mig att gå in i TDB och anmäla LillyBelle till en tävling. Jag gick då för första gången i databasen, skrollade fram till rätt tävling och insåg, när jag skulle betala, att det måste göras på plats – på arrangörens egen begäran.

När jag tänkte på hur smidigt TDB fungerar, enligt Malin, mindes jag något jag nyligen läst i Tidningen Ridsport. Något om ett nytt betalsystem.
Jag letade upp ett par texter.
Läste dem.
Konstaterade att även ridsporten i vissa undantagsfall tycker att det var bättre förr.

Tack för att ni tog er tid – och välkomna att diskutera både framtid och nutid men helst inte gamla skrönor med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Ponnypappan
24 januari 15:55

Ponnypappan: ”Nog finns det mål och mening”

Ponnypappan: ”Nog finns det mål och mening”
2019 handlade mest om att se och lära. 2020 hoppas LillyBelle och Angelo på fler tävlingsdagar med något högre målsättningar än i fjol. Foto: Daniel Enestubbe

Vilken är din målsättning?
Vilken plan har du lagt upp för din närmaste framtid?
Vad räknar du med att uppnå under 2020?

Trots att jag själv precis skrivit frågorna slås jag av hur lite tid jag själv ägnar åt att försöka besvara dem.
Jag har egentligen alltid bara haft en målsättning i livet: att bli bättre på det jag är bra på och lära mig så mycket jag kan om det jag inte vet eller är bra på.

Att skriva har jag kunnat i ganska många år, jag har haft förmånen att ha ett jobb där allt handlar om att i skrift förklara olika sammanhang på ett så enkelt sätt som möjligt för betalande läsare.

Där handlar det egentligen bara om att fortsätta att vara nyfiken, försöka höja sin lägsta- och högstanivå och, de gånger fantasin sviker, luta sig tillbaka på erfarenhet och ren rutin. Här handlar det alltid om att utnyttja det man är bra på.

Ponnypappan_69angelo
Sommaren 2019: Angelo och Tango drar försiktigt igång sin gemensamma resa. Hur långt kan de nå i år? Foto: Daniel Enestubbe

Hästlivet är en helt annan tekopp. Som ponnypappa var det inte länge sedan jag var ett vitt pappersark som vilset flög omkring i vinden. Jag visste absolut ingenting om någonting, såg bara fyrbenta hömopeder framför mig och hörde konstiga ord och fraser jag aldrig stött på förut.

Jag startade från noll, som den trögfattade idioten alla skrattade åt. Att fylla det tomma papperet med baskunskaper, steg 1-information och googlingar av obegripliga hästtermer för att bli en något gladare amatör har varit en lika svår som stimulerande uppgift. Men jag lär mig, alltså lever jag och utvecklas.

Om mina målsättningar låter flummiga och närmast abstrakta beror det på att det är just vad de är.

Jag lever dag för dag, möjligen vecka för vecka, och sedan får jag se vart tiden leder mig.

Annat är det med Angelos och LillyBelles framtidsplaner. De står nu inför sitt första ”riktiga” år som hoppryttare, men redan i fjol – när ingen av oss visste någonting om hur vi hanterar hästtävlingar – satte vi tillsammans upp ett mål.

Målet var att båda barnen skulle komma till start i Lilla Anna Cup, tävlingen för de allra yngsta i hemmacupen Karl Oskar Cup, och klara minst ett hinder.

Det uppfylldes med råge.

Båda red felfritt direkt, fick rosetter och plaketter och jag tror att glädjen de kände berodde mycket på att vi haft ett gemensamt mål att sluta oss kring.

Ett försiktigt mål som vi trodde hårt på.

Nu drar snart säsongen 2020 igång på allvar och det är med helt nya förutsättningar. Angelo har vuxit ur Tindra, som barnen till stor del delade på under 2019 och red varannan tävling på. Han sitter nu på B-ponnyn Tangos rygg medan LillyBelle tagit över Tindra och, sedan i höstas, fått låna och tävla Peggy.

Ponnypappan_69lilly
LillyBelles största kärlek i livet är Erika. Lyckas hon få det hemkära stoet att våga sig ut på de riktiga tävlingsbanorna 2020? Foto: Daniel Enestubbe

Så: vad vill barnen med 2020?

Redan under de första dagarna på detta nya år satt de ner tillsammans med sin tränare Katta och hade utvecklingssamtal.

Oerhört nyttigt om ni frågar mig.

Där fick de fylla i tre A4-ark med överskriften ”Mål och planering 2020”.

Det huvudmål inför sommaren Angelo tillsammans med Katta enats om är att tävla i Kristina Cup, nästa nivå i Karl Oskars tävlingspyramid, där Angelo och Tango ska rida Lätt C+.

Till hösten vill Angelo tävla i en för honom ny tävling, Ölandshoppet, med både Tango och hopplösa TW (han drömmer väl fortfarande om en resa till Maldiverna…). Han vill också återse favoriter som Pålles Cup i Hässleholm och Lilla Gubben Cup i Vimmerby.

I någon av dessa hoppas han kunna prova på Lätt B. Förutom tanken på att rida TW låter hans målsättningar både bra och rimliga.

Ponnypappan_69ridschema
LillyBelles ridschema för innevarande vecka. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är inte lika glasklar när det gäller uttalade mål. Egentligen är nog hennes högsta dröm att hennes hjärtevän Erika ska övervinna sin tävlingsrädsla och visa hur bra och pålitlig hon verkligen är. I så fall skulle LillyBelles lycka vara gjord.

Om det projektet spricker, vilket det finns en hel del som talar för, kommer Tindra att finnas där för LillyBelle som en pålitlig vapendragare i jakten på nya rosetter och plaketter. I anteckningarna ser jag att hennes huvudmål endast är ett: att rida en ny upplaga av Lilla Anna Cup, med tilläggen att ”rida någon grästävling” och ”få Tindra stabil i LD+”.

Det slutar inte där. Jag häpnar nämligen när jag ser hur ambitiösa barnen är när det kommer till planering. Tillsammans med Malin gör de upp ett träningsschema för två veckor i taget och skriver sedan ner allt, dag för dag, i Ponnybokens ridschema och följer upplägget slaviskt.

Det är både seriöst och gulligt på samma gång.

Om bara januari snart kan övergå i februari ska vi packa hästar, sadlar och annat i transporten och bege oss ut på nya äventyr. Vi har mycket att se fram emot. Och som Karin Boye skrev: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.

Tack för att ni tog er tid – jag interagerar mer än gärna med er på Instagram där kontot är ponnypappandaniel för er som vill följa mig!

Ponnypappan
17 januari 14:05

Ponnypappan: ”Sänk garden och se vardagens skönhet”

Ponnypappan: ”Sänk garden och se vardagens skönhet”
Angelo fick prova på att rida på Britney.

Det är mycket nu, och ändå händer ingenting. Det vill säga: vårt hästliv 2020 har ännu inte hunnit fram till något huvudnummer att kroka upp tillvaron på. Inga stora tävlingar i sikte, inga träningsläger eller längre resor med hästtransporten. Då infinner sig, har jag märkt, en väldigt intressant tidsperiod. Man sänker garden en aning, låter stressnivån falla och ersätter laserfokuset med någonting som liknar vidvinkelseende. Minutiösa förberedelser och rädslan över att glömma något viktigt ersätts av en lust att utforska vad som egentligen händer och sker runt omkring en. I denna till synes normala avslappnade vardag kan den som råkar befinna sig i hästars närhet bjudas på små ögonblick och historier som bara ligger där och väntar på att upptäckas.

En mus som spejar efter mat i stallet.

Ett barn som skriver ner sina drömmar i Ponnyboken.

68ponnyboken
I den här boken skrivs dödsviktiga saker varje dag.
68falsterbo
Böcker man inte trodde fanns, del 1: Mord i Falsterbo.

En fru som hittat och köpt en bok med hästtema jag inte trodde fanns: Mord i Falsterbo.

Upptäckten att en av hästarna dricker exakt på droppen tio liter vatten varje natt, varken mer eller mindre.

Eller när ett litet ponnysto som länge varit kär i en aningen större ponnyvalack ser möjligheten och bestämmer sig för att rymma över till den stora kärlekens hage.

68rymning
Tango och Penny summerar ett lyckat rymningsförsök.

Jodå, plötsligt stod lilla Penny – Tindras avkomma, som barnen nu rider in – stolt tillsammans med Tango i helt fel hage. Hon följde honom vart han än gick och de båda såg ut att ha väldigt mysigt tillsammans. Så mysigt att Penny tyckte att det var en väldigt dålig idé att bli infångad. Men med lite pelletsskrammel som oemotståndlig muta lyckades vi till slut finta Penny, föra henne tillbaka till rätt hage, konstatera att en isolator gått av och sedan sätta P för upprepade lyckade rymningsförsök.

Så här har veckan flutit på, paketerat i någon sorts lightversion av allt. De små historierna har funnits framför en fond av gråa, regniga och milda vardagar och det är sådana stories – de som som känns oviktiga när de sker – vi nog kommer att minnas med ett leende på läpparna när vi ser tillbaka på denna märkliga vinter 2020.

Lördagens utflykt till familjen Jönberg var i all enkelhet en annan story på samma tema. Malin hade i uppdrag att fotografera Jönbergs till ett av sina kommande jobb, Angelo och LillyBelle följde glatt för att träffa Alicia och Casper och fick till sin enorma stolthet och glädje prova på varsin ridtur på superponnyerna Amelia och Britney. Sedan avslutade vi med en efterlängtad korvgrillning där alla var nöjda och glada.

68lillyamelia
LillyBelle beundrade och fick en ridtur med Amelia.

Utanför vårt hus har det varje kväll pågått intensiva fantasitävlingar till käpphäst och det slår mig hur skönt det känns när ens barn konsekvent väljer bort mobil och padda för att leka utomhus. I en tid då larmrapporterna om stillasittande duggar nästan lika tätt som regndropparna fyller det mig med glädje att veta att det nästan krävs hot om indragna träningspass för att mina barn frivilligt ska komma in till middagen.

För tränar det gör de, med glödande passion och vetgirighet. En terrängtur i skogen med mig, ett pass med markarbete med Malin eller, som i veckan, en tur till ridhuset i Vartorp för att träna på bana.

Kärleken till träning är en talang mina barn begåvats med, till skillnad mot sin far. Den saken är klar. Jag var för bekväm när jag var yngre, ville helst dra ner på träningen och öka antalet tävlingar.

Här är det lite tvärtom.

Kanske är det därför jag känner en allt större längtan efter att få koppla på transporten och åka iväg på en efterlängtad rosettjakt.

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att se det vackra i vardagen och besök mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
10 januari 15:18

Ponnypappan: Det största som hänt sedan 1993

Ponnypappan: Det största som hänt sedan 1993
Det blir ingen röstningskupp, att ha blivit nominerade till Årets föräldrar är en bragd i sig. Foto: Privat

Det är bara att inse. Vintern är kämpig, alldeles oavsett om den är av den skoningslöst kalla sort som får en i grunden positiv människa att bli en lidande och kroniskt frusen individ, eller om den är som årets: så grå, så mörk, så regnig, så mild och så befriad från hopp att man på allvar tvivlar på att det någonsin kommer att våras igen.

67hjärtat (1)
LillyBelles källa till vinterglädje. Foto: Privat

Att ridsporten inte direkt gillar vintern blir också mer och mer tydligt för min del. Visst är det officiellt en året runt-sport vi talar om, men det vimlar inte direkt av tävlingar mellan december och februari om sanningen ska fram.

Det händer inte så mycket mer än det dagliga, med mockning, matning, träning, in- och utsläpp och jag märker hur svältfödda på action både Angelo och LillyBelle är. Under helgen satt de närmast klistrade framför livestreamen från Trettonspelen i Helsingborg där de förväntansfullt följde klubbkompisarna Alicia och Casper Jönberg och alla andra som begick årspremiär.

En årstid befriad från glamour och action behöver sina små ljusstrimmor av hopp. Vi nöjer oss med det lilla: ett par timmars sol här och där, en god middag eller en stärkande promenad  i skogen. Angelo är glad och stolt som en tupp efter att senaste numret av Min Häst nått ut till försäljningsställena.

I tidningen finns – på det känsliga temat ”Att växa ur sin häst” – ett hela fyra sidor långt och känslosamt reportage om honom och Tindra som jag verkligen rekommenderar er att läsa. Citatet ”Tindra har alltid funnits i mitt liv. Hon har lärt mig ALLT jag kan” tycker jag är talande, liksom det jobbiga ”Nu när ridningen äntligen börjat gå bra måste jag sluta rida. Det känns så orättvist!”.

LillyBelle har hittat veckans källa till vinterglädje under ett besök hos Tove. För första gången och till oförställd glädje och stolthet fick hon rida Toves superhäst Heart to heart. En liten men samtidigt enormt stor händelse.

67minhäst (1)
Hjärtevärmande läsning om Angelo och Tindra i Min Häst. Foto: Privat

Det är inte bara barnen som sett ljuset. För mig och Malin kom ett lika glatt som chockartat besked under veckan som nyss passerat.
– Vi är nominerade! nästan skrek Malin och visade mig en webblänk.
Nominerade? tänkte jag. Till vad?
Sedan klickade jag på länken och visste inte vilket ben jag skulle stå på, vad jag skulle säga eller om jag skulle säga någonting alls.

Den 25 januari hålls en ryttargala i regi av Växjös olika ridklubbar. Vid galan delas det varje år ut ett antal priser som röstats fram.

Och här kommer det: jag och Malin är nominerade.
Kategorin?
Årets föräldrar.

Jag var tvungen att rådfråga merparten av mina hjärnceller en god stund för att kunna samla ihop till en enda klar tanke i huvudet.
Årets föräldrar?
Och jag skulle vara en av de nominerade?
Hahaha!
Om jag vinner?
Klart att jag gör, oavsett vad som sker på galan om två veckor.
Jag har nämligen redan vunnit.

67pokal (1)
Bevis på min enda formtopp som tennisspelare. Foto: Privat

Låt mig förklara, ge er lite perspektiv. För det första: när jag avslöjade nyheten för mina arbetskamrater på sportredaktionen fick jag ett unisont gapskratt till svar. Jag blev tvungen att visa länken för dem innan de till slut fattade att jag inte stod och drev med dem på tjänstetid. Men de ser i och för sig bara journalisten som är inne i en hockeybubbla stora delar av varje arbetsdag. Jag kan faktiskt mocka också. Jag älskar mina barn över allt annat. Och vem vet, snart kanske jag kan hänga upp ett träns.

Men årets förälder?
För mig hade det inneburit en stor seger om jag blev NOMINERAD som en av två kandidater till årets förälder i VÅR familj. Att sluta tvåa efter Malin där skulle jag betrakta som en hedrande andraplats, som en sorts licens som intygar att jag innehar förälder som status, något coolt att skriva på cv:t och visitkortet.

Att då bli nominerad som en av två (tack Malin för att du finns och ändå kan ge lite tyngd åt nomineringen) föräldrar inom ridsporten är redan det något av det största jag varit med om sedan jag vann Skummeslövsspelen i tennis 1993, för övrigt under min enda formtopp under 15 år som spelare.

Nej, jag tänker inte försöka flörta, iscensätta något slags kupp och försöka få er att rösta på mig. En nominering är mer än gott nog. Jag är som sagt redan en vinnare – och visst kommer våren även 2020.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill vänta in våren tillsammans med mig är ni hjärtligt välkomna att besöka ponnypappandaniel på Instagram!

Ponnypappan
3 januari 11:45

Ponnypappan: Kattaträning – en nyårsraket fri från panik

Ponnypappan: Kattaträning – en nyårsraket fri från panik
Ett leende och en glimt i ögat är en bra filosofi för att bli en framgångsrik tränare. Foto: Daniel Enestubbe

Inför varje nyårsafton debatteras sedan några år ett återkommande problem. Det diskuteras, det stöts och blöts, frågor ställs, indignerade svar följer, fundersamma instämmanden tar vid. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var ett problem som faktiskt togs på allvar, men det är det inte. Det är bara ett spel, en metod för att fylla ut sändningstiden och spaltutrymmena i våra medier under några mellandagar där ingenting händer i övrigt, förutom rapporter om fylla och slagsmål. Ingen orkar nämligen bry sig på riktigt och försöka göra någonting åt det.
Inte heller jag tog särskilt stor notis om det innan jag blev djurägare men nu blir jag mer och mer upprörd för varje nyårsafton som kommer och går.

66katta
Katarina Torstenssons träningar har på kort tid blivit väldigt populära. Tre Kattaträningar var Angelo och LillyBelles favoritjulklapp. Foto: Daniel Enestubbe

Ja, jag talar såklart om nyårsfyrverkerierna, fenomenet där vi under en dag tillåter en ljudkuliss av oupphörligt krigstillstånd. Kan vi ens förstå hur många tusentals djur mår under årets sista dag? Eller alla de människor som som flytt från krigshärjade länder och blir brutalt påminda om vilket helvete de en gång kommit ifrån?

66angelotango
Angelo och Tango var tillsammans igen och fick många värdefulla tips. Foto: Daniel Enestubbe

I vårt stall är det bara Erika som är någorlunda oberörd. Resten är ett kaos vi måste hantera. Tango hoppar runt, runt och sätter in tunga oroväckande tacklingar mot boxdörren, som är nära att ge vika för hans tyngd och kraft. Tindra har lätt panik, Peggy vill fly, försöker ta sig ut ur sin box och i stallgången står Malin och jag tillsammans med lilla Penny, som också upplever ett starkt obehag. Utanför vill det aldrig sluta smälla. Ända sedan 20-tiden har det hållit på, först som avlägsen åska men ju närmare tolvslaget vi kommit desto mer har ljudet antagit formen av en fullskalig raketattack från luften.

66lillyerika
LillyBelle kämpar på med sin älskade Erika. Foto: Daniel Enestubbe

Med gemensamma krafter lyckas vi till slut lugna ner hästarna så pass mycket att vi kan blåsa faran över för den här gången. Men om ett år kommer det att bli samma sak igen; samma spelade intresse från media, samma skendebatt, samma utfall, samma panik för djuren. Men fram till dess lovar jag er att vi ska tillvarata alla dagar som finns för att ge våra hästar högsta tänkbara livskvalitet och mesta möjliga kärlek.

Vi har förresten redan börjat. Och hästarna verkar vara okej med den dealen, de har redan visat att det ställer upp till hundra procent och gör sin del för att göra våra barn nöjda. Med en titt tillbaka på julaftonens klappar kan jag nämligen konstatera att det fanns en gåva till Angelo och LillyBelle som smällde minst lika högt (hmm, kanske lite olämpligt uttryck här, men det får passera…) som ridstövlar, schabrak, täcken och presentkort. Varsitt A4-ark med texten ”Tre dagars Kattaträning” fick båda barnen att hoppa av glädje.

66genomgång
Pauser på ett par minuter med små men värdefulla tips är givande. Foto: Daniel Enestubbe

”Kattaträning” är ett lokalt begrepp här i trakterna kring Växjö. Ett begrepp som på kort tid fått stor spridning och enorm popularitet. ”Katta” är Katarina Torstensson, före detta ryttare på elitnivå som tvingats lägga av med tävlandet för egen del men som sedan ett par år är en oerhört skicklig och uppskattad tränare för tävlingsryttare i alla åldrar. Hennes träningsgrupper är så gott som alltid fullbokade och även när enstaka avhopp på grund av sjukdom sker på kort varsel i någon av grupperna fylls luckan oftast på nolltid.

Alla vill träna för Katta. Under hösten har Angelo och LillyBelle fått träna för henne en dag varannan vecka. Nu har vi sett till att de ska få hela tre träningar på kort tid med Katta och hennes allseende ögon. Angelo väljer Tango som sin träningspartner, LillyBelle rider på Erika. Tango gör comeback efter en lättare skada och är taggad till tänderna när han äntligen fått lämna sjukhagen. Erika, som gillar sällskap, promenerar lydigt in i Kattas ridhus, tätt följd av Tango.

66kattaangelo
Ett leende och en glimt i ögat är en bra filosofi för att bli en framgångsrik tränare. Foto: Daniel Enestubbe

Det blir tre minst sagt givande dagar. Det är grymt bra flyt, träningen är så pedagogiskt upplagd att varje liten skritt känns givande. Katta pratar mycket, kommer med snabba enkla instruktioner och korrigeringar men höjer aldrig rösten. Lågintensiv feedback. Jag kan tänka mig att det är både spännande, lärorikt och behagligt på samma gång att ha Katta i ridhusets mitt och hennes tips i öronsnäckan. Det syns också tydligt hur mycket barnen kämpar för att göra sitt bästa. De tar in varje liten stavelse som kommer ur Kattas mun eftersom de vet det som till och med jag upptäckt: det är de små justeringarna som ofta gör den stora skillnaden. En kortad tygel eller att titta upp en tiondels sekund tidigare kan avgöra om en kombination klaras eller det slutar i en plockepinnrivning.

Om 2020 blir ett år där Angelo på Tango och LillyBelle på Erika kommer att tävla med leenden och nöjda gnägg på sina läppar vet jag inte.
Men jag vet att de kommer att försöka.
Och att inleda året med tre dagars Kattaträning känns som en riktigt bra start.

Tack för att ni tog er tid – god fortsättning på 2020 och inled gärna det nya decenniet med att besöka mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
27 december 2019 11:12

Ponnypappan: Ett hundår fyllt av hästar

Ponnypappan: Ett hundår fyllt av hästar
I slutet av september vann LillyBelle sin första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

Jag älskar rutiner.
Rutiner ger en klar bild av läget, en möjlighet att kontrollera det som sker och att vara förberedd på det som väntar.
Rutiner är lika viktiga för min själ som syre är för min kropp.
Men sedan, mitt i rutinernas sköna dags- och veckoplanering, tornar den upp sig som ett olycksbådande oväder.
Julen.
Alla rutiners ärkerival, bromspedalen för allt vardagsflyt, tiden då all verksamhet – oavsett om den är kommunal, privat eller föreningsorienterad – loggar ut och mynnar ut i ett evighetslångt ingenting.

65tindra
Människa och häst, ett samspel som bygger på ansvar och omtanke. Foto: Daniel Enestubbe

Julen har givetvis sina rutiner, men det är rutiner som antingen framkallar stress (allt som måste hinnas med) eller är så tråkiga att klockorna stannar (städa, feja, putsa, hämta ut, trängas i köer, leta p-platser).
Som tur är för min egen del lyckades jag, efter den lika negativt rutinmässiga julbordsrelaterade viktuppgången, vara schemalagd under annandagen. Det finns nämligen vissa saker som inte tar julledigt – framför allt våra stora publikidrotter. Glad i hågen närmast sprang jag därför iväg från hemmet och tog sikte på Vida Arena där jag med stort nöje bevakade Växjö Lakers match mot Djurgården.
De positiva rutinerna var tillbaka: analysera matchen, hitta de bästa vinklarna att skriva om, finna en bra ingång till krönikan, förbereda relevanta frågor att ställa.

65angelotango
Angelo och Tango lärde känna varandra under 2019. Foto: Daniel Enestubbe

Men vem är jag att sitta här och klaga?
När jag ser tillbaka på 2019 är det nästan bara en enda stor tacksamhet jag känner. En enorm tacksamhet över att ha fått vara med på en underbar resa tillsammans med min familj.
Det handlar om hästar, såklart.
Om djuren som förgyller vår tillvaro med sina egna unika personligheter.
Om känslan att både se andra och sig själv utvecklas i hästarnas närvaro. Att ha hästar är, har jag nu upptäckt, att gå en pedagogiskt perfekt upplagd kurs i omtanke och ansvar.

65felfritt
LillyBelle är överlycklig efter att ha genomfört sin första felfria tävling. Det skedde i Lammhult i mars. Foto: Daniel Enestubbe

När 2018 blev 2019 visste jag praktiskt taget ingenting om vad livet som ponnypappa innebar. Fram till dess hade jag levt ett passivt hästliv, stått vid sidlinjen och tittat på, mockat några boxar, hämtat hö men inte mycket mer.
Nu bankade mina barn ivrigt på dörren. De ville släppas in och omfamna en värld av framridningar, grundomgångar och omhoppningar. Vi kunde inte hålla dem tillbaka längre och det var med en nästan komisk nervositet vi i början av februari mitt i morgonkyla och snöfall kopplade transporten och tog sikte på Värnamo.
I baksätet en LillyBelle som aldrig tävlat.
I transporten en Tindra som aldrig tävlat.

65glädje
Årets stora mål var Karl Oskar Cup. Det syns tydligt i LillyBelles ansikte hur lyckad tävlingen blev. Fot0: Daniel Enestubbe

Vi gjorde alla fel: dök upp för sent, stressade, bråkade, hann med fem minuters framridning med en vägrande Tindra och en två gånger avkastad LillyBelle, som dock heroiskt ställde sig på startlinjen först ut av alla. På vägen hem: en förstörd LillyBelle som grät under varje tillryggalagd kilometer i bilen trots att hon galant klarat grundomgången och först på näst sista hindret tvingats att utgå.

65lagtävling
Angelo och hans lag vann division 3-hoppningen, till hans stora glädje och förvåning. Foto: Daniel Enestubbe

Där började det, i småländsk kyla och en hel provkarta med fel.
När jag nu stegar in i vårt lilla stall räknar jag till 15 plaketter som jag själv, efter barnens uttryckliga order om exakt placering, omsorgsfullt skruvat fast i boxdörrarna. Hur många rosetter barnen samlat ihop har jag för länge sedan tappat räkningen på.
Efter alla fel, fadäser och rena missförstånd konstaterar jag belåtet att misstagen först måste komma för att man ska ha något att lära av. Det finns en anledning till att ett papper alltid är blankt innan man börjar rita på det, och att det krävs ett antal kast i papperskorgen innan det som skapas på papperet börjar se begripligt ut.
Och är det något hästarna bekräftat och understrukit för mig under året som gått är det just hur viktigt det är med rutiner. De vet vad som väntar, hur mycket mat de ska få, exakt när de ska få den, när de ska gå in, när de ska tas ut. Vet hur lång tid det tar att tränsas, sadlas ock kratsas och hur de ska uppföra sig på en ridbana (med vissa undantag).

65plaketter
Plaketterna börjar ta plats ordentligt på boxdörrarna i stallet. Foto: Daniel Enestubbe

Hästarnas rutiner blir våra rutiner, mina rutiner, och jag känner hur jag mitt i julens rutinlösa tillstånd kan finna en fristad inne i stallet. Där finns det alltid något att göra, där finns det alltid rutiner som måste utföras på exakt samma sätt varje dag. En ljudbok i öronen, en grep i handen och sedan fyra mockade boxar och fyra vattenpåfyllda kärl får mig att hitta tillbaka igen, känna hur de kreativa tankarna åter tar sin boning inne i min hjärna.

65sur
Ibland går det inte som man tänkt sig. Det är bara att lära sig av motgångarna. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är tacksam över att ha fått uppleva ett hundår fyllt av hästar.
Jag vill också rikta ett stort tack till alla er härliga läsare därute. Varje glatt tillrop värmer, ska ni veta, och ni är guld värda allihop.

65träns
Till sist, en favorit i repris. Min kreativa och epokgörande metod för att få tränset att hänga stadigt och balanserat. Jag räknar kallt med att fler följer efter under 2020. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er alla ett härligt gott nytt år och tycker som vanligt att det är väldigt roligt att ses även på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
20 december 2019 14:39

Ponnypappan: …och så kom Penny

Ponnypappan: …och så kom Penny
Kärt återseende. Angelo har inte svårt att dra på smilbanden när han får vara tillsammans med Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

Jag pratade i veckan med en före detta lantbrukare som har koll på exakta regnmängder. Han hade rykande färska siffror som visade att 2019 med all sannolikhet kommer att överstiga 1 000 millimeter i nederbörd i den del av landet där vi bor. Rekord i så fall.
Jag försöker att se det positiva.
Med ganska täta mellanrum larmas det om det extremt låga grundvattnet och en sådant tillskott, dessutom i en jord utan tjäle, borde göra gott inför 2020.
Men det slutar där, det positiva.

Regn är bra, regn är ett måste men ett regn som aldrig tycks upphöra och som, när det väl gör det, snabbt återvänder med oförminskad styrka kan få vem som helst uppgiven.
Det är aldrig torrt.
Det är den värsta känslan för mig.
Ett torrt underlag får mig att fungera men geggiga hagar, våta kläder och det monotona ljudet av vindrutetorkare får mig att längta till sommaren på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Vi befinner oss dessutom i en tid där både hästar och ryttare verkar ta en evighetspaus från all action. Eftersom Equipeappen är så gott som kliniskt befriad från innehåll finns det heller inga tävlingar eller datum att kroka upp hästlivet på. Barnens träning, både privat och på ridskola, har dessutom loggat ut för jullov.

64föl
Första bilden på Penny, klockan 8.47 den 18 april 2015. Foto: Daniel Enestubbe

Men så händer det.
Men så kommer hon.
Lilla Penny.
Välkommen som en hundvalp, söt som socker, lika liten som sin mor.
När jag tidigt på morgonen den 18 april 2015 skulle utfodra hästarna fanns Tindra inte där. Jag misstänkte vad som hänt och smög mig längre in den del av hagen som övergår i ett tätare skogsparti. Där, bakom en björk, stod Tindra. Bredvid henne ett brunt litet föl, bara timmar gammalt, med ben smala som trumpinnar. Penny hade kommit till världen.
Vid tre års ålder hittade vi ett nytt hem åt Penny, som flyttade till en fantastisk familj i Blekinge. Hon har sedan dess varit ögonstenen för en liten ridsugen pojke som heter Vidar. Penny är van att ha en liten ryttare på ryggen tillsammans med en ledare. Men hon har aldrig haft träns på sig eller utfört något avancerat i en paddock. Det är här Angelo och LillyBelle nu kommer in i bilden.

64välkommen
Klart att man ska välkomnas som nygammal i gänget. Foto: Daniel Enestubbe

Plakatstora färgglada teckningar med texten ”Välkommen Penny” pryder stallväggarna när Penny gör comeback. Penny är en vän ponny med temperament, i det avseendet mycket lik sin mor. Hon har starka åsikter, rör sig lätt och smidigt och är en glupsk och nyfiken liten enmetare. Nu ska hon lära sig att gå på tygel, trava vackert, leta sig upp i galopp och för första gången prova på att ta sig över bommar och hinder. Hur ska det gå?

Barnen är synbart stolta. De kan, vid nio och åtta års ålder, redan se tillbaka på små punktuppdrag som inridare. Det här är första gången som de ska få rida in en liten ponny under en längre tid. När Malin lägger ut en glad bild på Penny och barnen på Facebook tillsammans med en glad text inser vi aningen förvånat att behovet är stort därute. Det tar inte lång tid förrän först en, sedan två och sedan ännu fler hör av sig och vill ha sina småttingar inridna.

64skogstur
Att följa med ut i skogen har snabbt blivit en av Pennys favoriter. Foto: Daniel Enestubbe

Penny är i alla fall den första och barnen tar uppgiften på nästan överdrivet allvar. LillyBelle är den mest envisa unge jag känner till och är det någon som ska lyckas rida in en liten A-ponny är det hon.
Mycket riktigt. Det klickar direkt. Penny visar sig vara ett under av tålamod och foglighet. Att bli tränsad är nytt och inte helt enkelt för henne, men när det väl är gjort är hon helt obesvärad av både sadel och ryttare. Redan under det första stillsamma arbetspasset på ridbanan svarar hon bra på LillyBelles hjälper.
Så här duktig är hon redan under det andra passet:

I hagen trivs Penny tillsammans med de andra. Hon står ofta sida vid sida med Peggy. Hon är äventyrligare än övriga hästar och ger sig ofta iväg bortåt skogshagens utkanter. Att följa med ut på skogsturer med Angelo eller LillyBelle på ryggen är redan en av höjdpunkterna för henne. Ibland står Penny intill Tindra och tittar nyfiket med huvudet bara några decimeter från sin mamma. Känner de igen varandra? Vet Tindra att Penny är hennes? Många intressanta frågor väcks när man studerar hästar lite närmare.
Två månader är det tänkt att Penny ska stanna hos oss och få utbildning. Därefter ska hon tillbaka till Blekinge och sedan får vi se vad som händer. Kanske finns det inom en inte alltför avlägsen framtid ett nytt A-ponnyekipage i startlistorna.

64träning
Det här med träns var lite jobbigt i början, men när det väl kommit på plats var det inga problem för Penny. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en riktigt god jul, och vill ni fira den med mig på Instagram är det ponnypappandaniel som är kontot.

 

Ponnypappan
13 december 2019 11:02

Ponnypappan: ”En ponnypappa kan också vara expert”

Ponnypappan: ”En ponnypappa kan också vara expert”
Jag saknar kunskaper i hur jag tekniskt ska kunna hjälpa mina barn på träning. Men barnen, speciellt Angelo, lyssnar gärna på mina försök att sprida lugn under träningspassen. Foto: Daniel Enestubbe

Jag har här, med önskvärd tydlighet, förklarat för framför allt blivande ponnypappor att livet inte alltid kommer att vara så enkelt som man kanske hoppas på. Att det blir ett liv med ständiga skavsår i plånboken, värk i kroppen efter dagligt slit och återkommande hagelskurar av kritik eftersom din brist på kunskap kvalificerar dig för en sistaplats i näringskedjan.

Jag har valt att inte linda in ponnypappalivet i fint omslagspapper, inte försökt skapa några illusioner, bara försökt dra av plåstret med ett enda snabbt ryck.

Belöningen, har jag förklarat, är att du får glada, passionerade och målinriktade barn som vare sig de vill eller inte tvingas att ta ansvar för de stora djur som utgör deras passion.  Detta, menar jag, formar dem med stor sannolikhet till bra ansvarstagande individer som i förlängningen blir närande, inte tärande, för samhället. Du får i rollen som ponnypappa vara en del i någonting som är både positivt och utvecklande för alla.

Jag inser dock att jag fokuserat för lite på vilka möjligheter vi har som ponnypappor, vilka uppsidor som finns, trots ett relativt kasst utgångsläge. Det är nämligen fullt tillåtet att vara lite streetsmart även om du av din närmaste omgivning ständigt betraktas som den mindre vetande klantskallen som hänger sadeln bak och fram. Det tar en stund att upptäcka det, dra nytta av det, skaffa sig fördelar av det men jag har nu varit med så pass länge att jag nästan kunnat ana ljudet av polletter som trillar ner långt inne i min hjärna.

Det handlar om list.

För att en ponnypappa ska boosta sitt ego och inte bara känna sig likvärdig utan rentav överlägsen krävs att han är listig som ett helt rävgryt. Det absolut enklaste sättet att uppleva en egotripp av den här typen är att befinna dig i en omgivning där människor du möter inte har en aning om vem du är. De som inte vet att du inte vet har ingen aning om vad du vet.

Detta faktum drog jag fördel av så sent som i tisdags. Jag befann mig på Citygross, hastigt ivägskickad för att köpa broddar mitt under en hovslagning, och gick runt på hästavdelningen. Hur mycket jag än letade fick jag inte span på en enda liten brodd. När jag till slut haffade en i personalen och frågade om de säljer broddar fick jag svaret att de säljs i servicedisken.

Servicedisken, tänkte jag, och en listig plan föddes i mitt huvud. Personalen i en servicedisk vet massor om spel, tips och tobaksvaror men, resonerade jag, bör rimligtvis inte veta ett skvatt om hästar, förutom möjligen Harry Boy.

63broddar
Att leka expert på broddar – ett sätt för en ponnypappa att boosta egot. Foto: Daniel Enestubbe

Min analys bekräftas när jag möter mannen i disken, lämpligt nog också ett halvt huvud kortare än mina 186 centimeter. Psykologiskt övertag direkt.
– Broddar! säger jag uppfordrande.
– Eh? Broddar? ekar mannen svagt.
Jag sträcker på mig ytterligare några centimeter.
– Ja, broddar. Till hästar. Jag behöver broddar till både A- och B-ponny, fortsätter jag med en professors säkerhet.
– Jaså, jaha. Just det, det har vi nog här, säger mannen osäkert och drar ut en låda.

Jag känner plötsligt en känsla av auktoritet fara genom kroppen. Jag är igång, har bara börjat. Fortsätter med:
– Vad har ni för gängstorlekar?
Mannen tittar oförstående upp.
– Eh, det där vet nog du. Du får själv titta, säger han och för över lådans innehåll till mig.
Jag har fått syn på en påse, vars innehåll intresserar mig, men jag fortsätter att spela mitt spel och låtsas leta en stund innan jag tar upp påsen.
– Då ska vi se. Hmm. Tre åttondels gänga? Blir bra. Hmm. Åtta millimeter? Får duga. Jag tar den här påsen.

Mannen tror att jag är en expert. Vad han inte vet är att jag, bara halvtimmen tidigare, frågat vår hovslagare vilken exakt typ av broddar han behöver. Vad han inte vet är att min expertis är en bluff, att gängstorlekar och millimetermått skrivits ner som en anteckning i mobilen och pluggats in likt en engelsk glosa på parkeringen utanför stormarknaden.

Så: tänk på att nästan ingen vet hur lite du vet och att om du bara kan lära dig ett fåtal mått eller termer framstår du som rena experten. Utnyttja det! Upplev känslan, njut av ögonblicket, le i smyg.

Jag vet, det här är ett billigt och lite fult sätt att fixa en egoboost. Men det finns bättre och faktiskt rakt igenom ärliga sätt att bli en ponnypappa med koll och kunskap. Ett sätt är att inventera dig själv, inse vad du faktiskt är bra på och därefter utreda om någon av dina färdigheter kan bli en mer konstruktiv tillgång i hästlivet.

Jag har hittat några utsökta användningsområden där jag kunnat dra nytta av kunskaper och talanger som egentligen inte har någonting med hästar att göra. Det viktigaste är min långa erfarenhet av att vara lärare och coach. Visserligen tennislärare och tenniscoach och dessutom var det länge sedan jag var aktiv, men den som går till kärnan i all pedagogik finner stora kontaktytor och beröringspunkter även mellan vitt skilda idrotter.

63hinder
Att uppskatta hinderhöjder är en talang jag besitter. Men det är inte till speciellt stor hjälp för övriga i familjen. Foto: Daniel Enestubbe

Tekniskt kan jag omöjligen instruera mina barn under ett träningspass till häst, men jag har alltid varit bra på att skapa lugn när det behövts, trycka på rätt knappar för att motivera mina elever att tro på sig själva. Ibland kan en lugn röst vara det som behövs för att faktiskt göra skillnad under ett pass. Det har jag testat, särskilt på Angelo.
– Ta några djupa andetag. Titta rakt framför dig. Se vart du ska. Titta på mitten av hindret. Slappna av. Försök känna att du är avslappnad. Andas. Tänk bara på att andas.

Sådana enkla saker säger jag. Angelo är bra på att lyssna och han är enkel att läsa. Många gånger består hans problem i bristande fokus och där kan jag faktiskt vara till hjälp.

Mitt ögonmått är också något jag kan briljera med. Jag behöver inga mätstickor för att slå fast höjd på hinder. Mina uppskattningar ligger oftast inom felmarginalen och jag behöver aldrig något långt måttband för att räkna ut avståndet när jag slår ner staketstolpar. Jag vet hur jag gör för att ta ett steg som är exakt en meter långt. Även detta imponerar på de tre övriga, märker jag, även om det inte är till speciellt stor hjälp för någon av dem.

Ett halvt liv som sportjournalist sätter också sina spår i ponnypappalivet. Få har under extrem tidspress sammanställt fler resultatlistor i fler sporter än vad jag gjort, vågar jag påstå, och det gör mig till en äkta expert i ämnet. Malins intresse för resultatlistor lämnar milt uttryckt en del övrigt att önska och barnen har ännu svårt att tolka alla siffror och cuppoäng som dyker upp i Equipe-appen. För mig är det oftast rena barnleken med tanke på vad jag har i bagaget.

När det är tävling är det jag som är kungen, jag som snabbast kan analysera infon och räkna ut hur barnen ligger till. Det är jag som får alla frågor kring resultat och tolkningar av cupupplägg.

Oavsett om det handlar om fejkad kunskap eller ren expertis – för en ponnypappa är känslan av att någon enstaka gång vara den i gänget som vet mest ganska skön.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!

Ponnypappan
6 december 2019 12:17

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”

Ponnypappan: ”Alla behöver en riktigt bra kompis”
Nervositeten har släppt hos Erika, tack vare att bästa kompisen Tindra ständigt finns i hennes närhet.

Alla kan relatera till känslan. Den krypande otäcka känslan av att vara osäker och nervös. Känslan av att känna sig väldigt liten mitt i en stor värld. Känslan av otrygghet när vardagliga rutiner plötsligt byts ut mot sin motsats i en främmande miljö.

Alla har vi känt olusten, paniken och stressen det innebär att möta den formen av obehag. Känslan av att känna sig utsatt, känslan av en trygghet som inte längre finns där. Den är obehaglig, är svår, nästan omöjlig, att övervinna på egen hand. Den känslan föder snabbt en längtan efter en fast hjälpande hand, någon som finns där och lugnar dig, någon du kan gömma dig bakom och tanka kraft hos.

Hemma i vår familj finns en tjej som utan tvekan kan skriva under på samtliga dessa punkter. En första klassens trygghetsnarkoman. Hon heter Erika, är 15 år gammal och har fyra ben.

Jag har med stor fascination märkt att ju längre tid man har förmånen att närma sig hästar och ju närmare man kommer dem, desto mer framträder karaktärsdrag och desto mer förstår man att varje häst är unik, med sin egen speciella personlighet. I vårt lilla stall står mycket riktigt fyra hästar med fyra vitt skilda personligheter och fyra lika vitt skilda behov för att må bra. Vi har bossen själv, den självständiga Tindra. Minst men tuffast, 99 centimeter över havet men en pondus och en bestämdhet som skrämt många betydligt större utmanare på flykten. Hos oss är det Tindra som styr och ställer. Ingenting sker som inte Tindra har sanktionerat. Hon är det komiskt kortväxta ledarstoet ingen vågar sätta sig upp mot.

62hemma
Erika på hemmaplan. Då trivs hon som bäst.

Peggy är tjejen vi fått låna och som finner sig i alla situationer, som gillar läget, som aldrig brusar upp, som lunkar runt och tar dagarna med jämnmod. Maxad A-ponny, okomplicerad, perfekt att lasta och exemplarisk att dra iväg med på tävlingar. Få saker stressar Peggy och därför har LillyBelle en fantastisk partner på tävlingsbanorna.

Tango är enda killen i stallet. Följsam och fin på ridbanan, trygg och säker i sadeln så länge han inte råkar få syn på en färgglad höpåse eller någonting annat han upplever hotfullt i periferin. Då stressar han upp sig och kan, helt utan illvilja, råka få sin ryttare på fall. Angelo har jobbat stenhårt med Tango och precis som ni kunde se i förra veckans blogg har de nu kommit så långt att de sakta men säkert kan börja närma sig tävlingsarenorna.

Och så har vi Erika. Lika stor i kroppen som liten i själen. Lika rejäl och pålitlig i hemmiljö som nervöst och ångestfylld när hon kommer bort. En gränslös kärlek från LillyBelle förde Erika till oss från första början. Erika har tidigare varit en evighetsmaskin som ridskolehäst och blev den första LillyBelle lyckades få i galopp. Där knöts banden dem emellan och när vi 2018 lyckades få låna Erika över sommaren och sedan såg vilken underbar liten kärlekshistoria som snabbt utvecklades mellan Erika och LillyBelle fann ödet plötsligt det för gott att Erika stannade kvar. Dagen vi köpte henne är och förblir LillyBelles lyckligaste i livet.

62porträtt
LillyBelle med sin största kärlek i hästlivet. Foto: Malin Enestubbe

Faktum kvarstår dock. Det finns ett stort problem med Erika. Här hemma på vår ridbana går hon som en klocka, hoppar på allt, klarar alla banor, flyger lätt och ledigt över en meter höga hinder och är på alla sätt en underbar läromästare till LillyBelle. Paniken kommer när Erika byter miljö. Vi tror att hon, efter alla tidigare miljöombyten hon varit med om, är i ett extremt behov av rutiner. Att byta ryttare varje dag och byta hem två gånger om året kan göra vem som helst fyllt av oro och ångest.

En bra dag för Erika är därför en dag som ser exakt likadan ut som den föregående och exakt som den dag som kommer. Vi har såklart, efter LillyBelles innerliga önskemål och konstanta tjat, provat att placera Erika i tävlingsmiljöer. Det har inte fungerat alls. Erikas tävlingstaktik, att så snart startsignalen går sätta av i galopp mot utgången, är kanske inte den listigaste om man har en ryttare på ryggen som gärna vill ha ett resultat och en rosett.

Erika är som hon är och hennes enda svaga egenskap har fått LillyBelle att gråta många tårar. Men i lördags såg vi en öppning, en möjlighet, en chans. Alla vet att en bra kompis är ovärderlig och Erikas bästa kompis är Tindra. Redan den dag Erika först anlände till vår gård fick vi uppleva det. Tindra – som dittills utan undantag brukar markera vem som bestämmer, hålla nykomlingen kort under ett par veckor och slutligen släppa in denna i en kontrollerad gemenskap – tog emot Erika med öppna hovar och det tog bara två minuter innan de båda stod och betade, sida vid sida. Tindra är Erikas bästa kompis, chef och vägledare och, tänkte vi, om vi kan få med Erika och bästa kompisen till en ny miljö – borde inte det funka?

På programmet stod nämligen en julklappshoppning, i fantastisk regi av Daniela Almqvist och Malin Eriksson ett par mil utanför Växjö. Opretentiöst, öppet för alla, från småbarn till tonåringar, påbjuden maskeradklädsel och en enkel och trevlig bana med sju hinder. Det lät så bra att vi bestämde oss för att ge det ett försök.

Det är en stressig Erika som lastats ut och kommer in i en helt främmande miljö. Hon gnäggar nervöst, vill smita därifrån men redan efter fem minuter märker vi att det går bättre, att Erika lugnar ner sig. Vid hennes sida står hela tiden en kolugn Tindra och signalerar att allt är under kontroll. Erika fyller snabbt på bränsletanken med trygghet och sida vid sida travar de sedan kontrollerat under framridningen.

Väl inne på banan genomför vi vårt nästa schackdrag. Vi har stämt av med arrangörerna att det är okej och när det är Erikas tur placerar vi helt enkelt Angelo och Tindra i mitten av banan, så strategiskt att Erika hela tiden ser Tindra, vet att hon är där som beskyddare och kompis. Sedan flyter det på. En Erika helt utan fruktan tar sig lekande lätt genom banan med en LillyBelle, utklädd till ängel, på ryggen. När allt är över har Erika ridit på två höjder – 40 och 50 centimeter – och dessutom fått ett segertäcke i maskeradtävlingen. Stoltheten LillyBelle känner när hon för första gången får rida ärevarv med Erika går nästan att ta på.

62segertäcke
En avslappnad Erika, klädd i segertäcke, pustar ut efter en ansträngande men givande dag.

Ibland behövs en riktig kompis för att hantera svåra situationer. Det är precis vad som sker och det gör oss alla känslosamma och glada i hjärtat. LillyBelle har äntligen fått tävla, om än på skoj, med den häst hon älskar mest på hela jorden och är så lycklig att jag knappt kan finna ord när jag nu ska beskriva det.

När kvällen kommer frågar jag LillyBelle hur stolt hon är över Erika. Jag måttar med pekfingret och tummen, säger ”så, så eller så stolt?” samtidigt som jag ökar avståndet mellan tumme och pekfinger.

LillyBelle tittar upp, sätter sitt eget pekfinger på köksbordet, går ut i vardagsrummet, kommer tillbaka till köket och placerar åter sitt lilla finger på bordet.

Sedan säger hon:
– Så stolt är jag!

Tack för att ni tog er tid – och tänk på att du som kompis kan göra stor skillnad i andras liv. Du får förresten gärna bli min kompis på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Se ekipaget i julklappshoppningen i videon nedan.

 

Ponnypappan
29 november 2019 09:30

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft

Ponnypappans blogg: Hästarnas helande kraft
Hästar har en helande kraft. För Angelos del innebär det avslappning och fokus. Foto: Malin Enestubbe

Det är siffrorna 0,0 jag minns.

0,0.
Inget värde alls.

Det är den 25 november 2011 och de svarta siffrorna 0,0 på den annars illröda mätaren får mig att inse att någonting är fel, farligt, riskabelt, rentav dödshotande.

Timmen före har LillyBelle kommit till världen. En stormnatt har passerat över Kronoberg, vi har stigit upp tidigt denna tidiga Ronja Rövardotter-morgon, kört ner till lasarettet, träffat förlossningsläkaren som konstaterat att något är på tok med och omedelbart beordrat akut kejsarsnitt. Malins svårinställda diabetes i kombination med graviditeten har fått till följd att insulintoleransen försvunnit hos barnet och skapat en kedja av händelser som utarmat moderkakan i förtid.

Nu har hon inget blodsockervärde alls, vår lilla nyfödda tjej. Hon får glukosdropp. Nya prover. Samma värde: 0,0. De kommer för alltid att bränna i mina ögon.

61lillynyfodd
Den nyfödda LillyBelle kämpade – och överlevde! Foto: Daniel Enestubbe

Sedan: skräcken, oron, paniken, den mentala dimman. Den varar kanske i några timmar, känns som dagar, månader. Sedan kommer hoppet. Nytt värde: 0,8. Sedan fortsätter vår resa, först på avdelning 10, neonatalavdelningen, där LillyBelle har fler slangar i sin lilla kropp än jag vill räkna till. Sedan, efter tio dagar där, hemsjukvård under ett halvårs tid med sondmatning. Det är jobbigt, känslosamt, tungt men det viktigaste av allt: hon klarar det. LillyBelle kämpar, överlever.

61lilly8ar
Åtta år gammal, och LillyBelle jublar över sina nya hästgrejor. Foto: Daniel Enestubbe

Varje november kommer flashbacksen till stormnatten och varje år fylls jag av glädje när jag ser den ivriga, överenergiska späda flickan slita upp inslagningspapperen och kasta sig över sina födelsedagspresenter. Den här måndagen kan hon bocka av det mesta i sin digra önskelista, enbart bestående av hästgrejer, och poserar glatt på trappan, iförd den högsta infriade önskningen: de nya ridstövlarna. Det känns som ett mirakel att hon finns, det gör mig rörd att se vilken villkorslös kärlek hon har till djur i allmänhet och hästar i synnerhet och ibland är känslan nästan overklig. Det finns ingen gräns för hur ostrukturerad LillyBelle kan vara när det inte handlar om hästar, men som hästtjej är hon redan en liten expert, gör allt ”by the book”, missar inga detaljer. Nu, vid åtta års ålder, rider hon två eller tre hästar om dagen, tar alla chanser hon får att rida för olika tränare och räknar dagarna fram till nästa tävling eller läger.

Det gör mig så oerhört glad att se att LillyBelle och Angelo delar samma kärlek till hästar och ridsport. Angelo är ett kapitel för sig. Att vara diabetiker och samtidigt diagnosticerad med medelsvår ADHD är en livslång kombo att hantera. Högt tempo, dålig impulskontroll och att ständigt vara uppe i varv skjuter blodsockret i fel riktning och måste hela tiden bekämpas med olika medel. Ingenting har visat sig fungera bättre för detta ändamål än en hästrygg. Där fotboll och innebandy gjorde Angelo ännu mer stressad och uppjagad och fick blodsockret att stiga fungerar hästen som ett mirakelpiller. Det nollställer Angelo, får honom att se närmast meditativ ut. Tungan som sticker ut ur hans mun vet vi är ett tecken på total avslappning och fokus på en enda uppgift istället för tjugo.

Det är speciellt en uppgift Angelo fokuserat på under en längre tid, för övrigt en mycket jobbig tid. Han har så gärna velat tävla med sin Tango men inte kunnat. Problem har uppstått, Tango har blivit stressad, Angelo trillat av, tårar fällts. Men ingen har gett upp. Malin har longerat Tango, tränat honom på oväntade situationer, tränaren Katarina Torstensson har coachat och tipsat och Angelo har  suttit i sadeln och kämpat, gjort om, gjort rätt, misslyckats igen, repeterat, gjort om, gjort rätt. Det har under en lång till varit två steg framåt och ett tillbaka och när vi sedan fick syn på en tävling i Ljungby med bedömning A var det dags för det första av många examensprov.

Lördagen kommer. Jag står som vanligt med kameran i hand men känner mig mer nervös än på väldigt länge. Jag vet hur mycket Angelo tränat och kämpat, vet vilket monumentalt misslyckande han kommer att uppleva om det går snett, oavsett våra tröstande ord efteråt. Han är värd detta.

Och så här går det:

Jag drabbas av en mäktig känsla av lycka. En känsla av att vara på rätt väg, en känsla av rättmätig belöning för ett hårt nedlagt arbete och framför allt en känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att få uppleva detta, se hur båda mina barn trots tuffa starter i livet och med besvärliga sjukdomar och diagnoser att hantera hittat sin fristad hos hästarna.

61angelotango1
Angelo och Tango klarade examensprovet med bravur! Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – och hoppas att vi syns på Instagram där ni gärna får följa mig på kontot ponnypappandaniel!

Ponnypappan
22 november 2019 12:40

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”

Ponnypappan: ”Varför är det så ont om E?”
Det syns rätt tydligt här hur nöjd man kan vara under en prisutdelning. Foto: Daniel Enestubbe

Jag vet inte hur många födelsedagar du som läser detta hunnit fira i ditt liv. Själv har jag firat 47, vilket gör mig så otroligt gammal att jag minns Hasse Alfredson, ett av 1900-talets största komiska genier i Sverige.

Bland de många revyer, filmer och annat Alfredson och parhästen Tage Danielsson skapade under sina kreativa år tillsammans är det framför allt en barnbok, skriven av Alfredson, som etsat sig fast lite extra: Varför är det så ont om Q?

I boken, där handlingen går ut på att ta tillbaka stulna bokstäver, förekommer en speciell karaktär som heter Q-hunden. Den här mycket speciella hundrasen är aldrig mätt och går nästan alltid omkring vrålhungrig eftersom dess favoritkost består av bokstaven Q. Hur många brev och boksidor hunden än slickar i sig kvarstår problemet. Bokstaven Q är lika sällsynt i svenska språket som gåslever är på restaurangernas lunchmenyer.

60angelohopp
Angelo och Tindra svarade för en grymt bra Lätt D. Foto: Daniel Enestubbe

Om jag nu parafraserar Hasse Alfredson och samtidigt förflyttar mig fram till nutidens ridsport i Sverige kan jag konstatera att jag själv är husse till två hungriga hundar, Angelo och LillyBelle. Men de är inte intresserade av bokstaven Q utan av en annan bokstav. Boktiteln i den moderna ridversionen av Alfredsons barnbok blir därför: Varför finns det så ont om E?

Jag talar så klart om Lätt E-tävlingar, med omhoppning; enkla, opretentiösa klasser som vänder sig till nybörjare och unga ryttare som behöver skaffa sig tävlingserfarenhet och dra igång sina små karriärer i lugn takt. Lätt E-tävlingar är sällsynta, du måste leta länge för att hitta dem men när du väl gör det gäller det att kalasa och äta dig mätt. Lätt D funkar absolut, men ett E står för EXTRA, en bonus, körsbäret på toppen.

60pålle
Det här är Pålle. Gissar jag. En trevlig cup har han i alla fall lyckats ordna.

Det är också vad vi gör. Vi letar, länge. Men till slut finns den där – Pålles Cup, i regi av Hässleholms Ridklubb. Det här blir lördagen då det äntligen är dags för tävlingscomeback efter ett antal veckor av daglig träning i olika former. Pålles Cup erbjuder inte bara en Lätt E-klass med omhoppning. Klassen ingår dessutom i en minicup där cuppoäng från Lätt D- och E-klasserna adderas till en slutställning. Två dagar, tre klasser. Kan inte bli bättre. Jo, med tanke på att barnens ridlärare Cristin, som bor ett par mil utanför Hässleholm, låter Malin och barnen övernatta hemma hos henne gör att det hela faktiskt blir ännu bättre.

Själv har jag min tredje raka helgtjänst på Smålandsposten och får det lite besvärligare med logistiken, eftersom även Växjö Lakers–Färjestad i SHL-hockeyn står på min meny. Att missa mina barns tävlingar är dock inte förhandlingsbart, 13 mil enkel resa går ganska fort och ska visa sig vara väl värt besväret.

60lillyhopp
LillyBelle och Peggy under en av två klassvinster. Foto: Daniel Enestubbe

Pålles Cup drar igång med Lätt E. Det är LillyBelle och Peggy vs Angelo och Tindra, syskonduellen som slutar med ett omhoppningsdrama där Angelo först får information om att han vunnit, vilket visar sig felaktigt. LillyBelle och Peggy är snabbare och får rida ärevarvet, till Angelos stora och förståeliga besvikelse.

60angelopris
Plaketter är attraktivt för Angelo. Därför blev de två dagarna i Hässleholm extra kul. Foto: Daniel Enestubbe

Här kommer ytterligare en stor eloge till arrangören. Hässleholms Ridklubb har verkligen ansträngt sig för att få till ett härligt prisbord. Förutom sedvanlig rosett och plakett delas goodiebags ut med massor av saker och framför allt: ett segertäcke som inte liknar en presenning utan verkligen har passform för en A-ponny.

Angelo ska snart bli på betydligt bättre humör. I Lätt D plockar han och Tindra fram det bästa jag sett dem göra och tar hem segern, medan LillyBelle och Peggy noteras för ett nedslag. Även denna gång sitter täcket perfekt och det lyser om Angelo när han drar iväg på ärevarvet. Två klasser, två barn, en seger var. Med denna sifferkombination i huvudet sätter jag mig i bilen och åker tillbaka till Växjö.

Hockeyn väntar, Lakers vinner efter förlängning, jag skriver krönika, gör tv-intervju och skriver några matchtexter. Sedan hem, trött efter en dag som började redan klockan 05.00 och sedan dess har rullat på utan pauser.

Söndagen följer samma mönster. Tidig uppstigning, fodra kvarvarande två hästar hemma på gården och sedan åter bilfärd till Hässleholm, där jag åter sammanstrålar med övriga familjen. Cupen avslutas med en tredje och avgörande klass, där LillyBelle och Peggy får en enkel resa fram till ett nytt ärevarv.

60priserny
Jaaaaaaaaaaaaa! Foto: Daniel Enestubbe

Angelo har en tendens att spänna sig när han börjar fundera på poäng och cupsegrar och detta tar sig uttryck i att han helt enkelt glömmer bort hinder nummer sex. De hopsamlade cuppoängen räcker till en fjärdeplats för LillyBelle och en femte för Angelo i konkurrens med de cupdeltagande B-ekipagen.

Det är med stor glädje jag sammanfattar en härlig tävlingscomeback för mina två numera proppmätta E-hundar.

Tack för att ni tog er tid – jag står som vanligt redo att interagera med er på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
15 november 2019 12:34

Så fixar du livet som ponnypappa – tio gyllene regler

Så fixar du livet som ponnypappa – tio gyllene regler
Hur blir du glad och nöjd med livet som ponnypappa? Det finns vissa regler du måste underkasta dig, men om du gör det lovar jag att du kommer att njuta.

Jag har nu, under drygt ett års tid, på denna bloggplats gjort mitt bästa för att ge er en inblick hur det är att vara en ponnypappa. Min snäva definition av ponnypappa betyder i det här fallet att vara förälder till ridande barn men själv helt sakna hästbakgrund. När jag postat mina texter på sociala medier har jag omöjligen kunnat undgå att notera att det slående ofta i kommentarfälten skrivs fraser av typen ”igenkänningsfaktor hög”. Det är också mer regel än undantag att en eller flera andra pappor taggas i en kommentar av sin sambo/fru med tillägget ”det här är snart du, XX”.

Jag konstaterar med viss belåtenhet att jag är långt ifrån ensam om mina bestyr som ponnypappa; ni är många därute som befinner er i min situation eller som snart, vare sig ni vill eller inte, kommer att hamna där.

Jag vänder mig därför till er som, i likhet med mig själv, har hästtokiga barn men som, till skillnad från mig, ännu inte tagit steget fullt ut och kastat sig in i en värld där ingenting längre är sig likt.

Guide till alla blivande ponnypappor

Det finns nämligen två gyllene regler du direkt måste lära dig, två regler kring vilka hela ditt liv som ponnypappa står och faller:

#1. Gilla läget.

#2. Kom ihåg regel nummer 1.

Det här är basen, själva fundamentet som möjliggör din roll som ponnypappa. Du kommer att klia dig i huvudet över saker du inte förstår, instinktivt vilja protestera på löpande band och behöva göra ständiga ändringar i din kalender för att det du upplever som rena cirkusen ska kunna fungera. Här stannar det inte vid att skjutsa till och från träning, stå i kiosken ett par gånger om året i samband med tävling och kränga salami och kakburkar till dina arbetskamrater kring jul. Ridsport är inte innebandy. Ridsport kommer att kräva betydligt mer av dig som förälder. Det första du ska göra är därför kort och gott att gilla läget. Förstå att en lydig ponnypappa är en lycklig ponnypappa. Det är förutsättningen för att du även ska ha en chans att följa de andra reglerna.

#3. Inse din plats i näringskedjan.

Som ponnypappa är du ett ständigt lovligt byte. Det är du som vet minst i sällskapet, vars åsikter alltid är underordnade övrigas och därför innehar du platsen allra längst ner i näringskedjan. En plats du för evigt kommer att behålla. Att avancera i hierarkin kan du glömma direkt. Du är den som kommer att bli beskylld även för saker du är helt oskyldig till och även om du kommer med trovärdiga förklaringar kommer ingen att tro dig.

#4. Kämpa men förvänta dig inget beröm.

Eftersom du saknar all grundläggande kunskap om hästlivet får du vackert stå ditt kast. Du och din kropp kommer som en konsekvens därav att utnyttjas skoningslöst för de simplaste men fysiskt mest betungande arbetsuppgifterna. Medan övriga familjen hänger i stallet, sköter finliret och gör sig redo för ännu ett träningspass kommer du att arbeta med spån- och höbalar, banka staket, fylla vattenkärl och mocka ur boxar. Det positiva är att du kan fimpa ditt gymkort om du har något. Det negativa är att du inte kommer att få beröm för arbetet du lägger ner. De uppgifter som tilldelas dig har nämligen samma svårighetsgrad som att hämta ett glas vatten. Och har du någonsin hört någon säga: ”Åh, vad bra du är på att hämta ett glas vatten!”. Nej, just det. Om du blivit ponnypappa för att få beröm har du kommit till fel ställe.

#5. Det kommer att svida i din plånbok.

Att det kostar mycket att hålla på med ridsport har du säkert kunnat lista ut redan på förhand. Jag kan bara komma med ett tillägg: det kostar ännu mer än vad du trott. Mycket mer, faktiskt. Men du, ta en ny titt på regel 1 och 2 så går vi vidare.

190726_ponnypappan_43instruktion
Malin instruerar under ett av de ”tråkiga” passen. En ponnypappa bär däremot veta när han ska hålla sig borta… Foto: Daniel Enestubbe

#6. Lär dig konsten att hålla dig borta.

Den här regeln handlar om psykologi och ren självbevarelsedrift. Ridsport är en sport för passionerade, passion är känslor och ibland svallar känslorna över i irritation och ren explosion. Var vaksam här. Behöver ditt barn tröst efter den där snöpliga rivningen på hinder åtta? Behövs din muskelkraft för att spänna sadeln ett hack till? Kanske, kanske inte. Läs av situationen och om du bedömer läget som att du ska ta ett steg tillbaka istället för ett steg framåt är det oftast en korrekt bedömning. En bedömning som förbättrar läget för alla inblandade och besparar dig en hårtorksutskällning av bibliskt mått.

#7. Svälj stoltheten varje dag.

Att du följer regel 6 betyder naturligtvis inte att du ska försvinna runt ett hörn och hålla dig gömd hela dagen. Lättja är, precis som inom katolska kyrkan, en av ridsportens absoluta dödssynder. Även om du kämpar och sliter så gott du kan får du likväl räkna med en uppsträckning då och då. Det är alls inte omöjligt att dina barn säljer ut dig och låter dig få skulden för fel och misstag de själva begått. Håll då huvudet högt, vänd andra kinden till och sona andras brott utan att blinka. Stolthet och ponnypappa gifter sig inte bra med varandra.

#8. Gör bort dig med stil och klass.

Du är hovnarren i sällskapet, det är viktigt att förstå. Du är den alla driver med, den alla kallar pinsam när han inte hajar svåra ridtermer, som sätter sadeln bak och fram och som aldrig någonsin kan förstå hur ett träns ska hängas upp. Gör det därför till din grej att göra bort dig med stil och finess. Ska du göra bort dig, gör då bort dig rejält. Det du gör kan bli en Instagramklassiker om du anstränger sig tillräckligt hårt, vilket är meriterande.

#9. Bli en eskimå.

Allt du visste om kyla men aldrig vågat fråga om får sina svar när du väl tagit steget fullt ut och blivit ponnypappa på riktigt. Vi kan skylla på våra förfäder som passerade det ena efter det andra varma och sköna landet innan de kom på den geniala idén att ”ju närmare Nordpolen vi kommer, desto roligare måste det vara”. Nu är det som det är, vi bor i ett av världens kallaste länder och det kommer inte att stoppa dina barns lust att träna, tävla och åka på läger vintertid. Eftersom du sällan är i rörelse utan ofta får order i stil med ”håll hästen medan vi går banan” kommer du att uppleva en kyla, så bitande att du hellre skulle vilja bada bastu i ett kylskåp än att stå där och fundera på om livet snart är på väg att ta slut. Här är det upp till dig. Jag har ingen bra lösning på det här problemet.

190816_ponnypappanfb
Kom i håg att njuta av att vara med på dina barns resa.

#10. Njut.

Har du klarat dig ända hit? Uppfyllt alla ovanstående regler? Då kommer den tionde och sista som den enda belöningen du får, nämligen att njuta. Njut medan du kan, medan barnen fortfarande är små och behöver dig. Att vara ponnypappa kräver mycket av dig, men all den glädje som skapas, mycket tack vare dig, är en skatt du kommer att bära med dig hela livet. Inse att den här tiden är lika kort som den är givande och rolig och att du en dag kommer att se tillbaka på den och längta tillbaka. Det är ett privilegium att få vara ponnypappa.

Tack för att ni tog er tid, lycka till alla nyblivna ponnypappor därute och välkomna att följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

Ponnypappan
8 november 2019 10:57

Ponnypappan: Tristess ska ske med finess

Ponnypappan: Tristess ska ske med finess
Foto: Malin Enestubbe

Att ha tråkigt är något av det roligaste jag vet.

Den paradoxala meningen är rolig att skriva, eftersom det roligaste jag vet är att skriva. Men för att över huvud taget ha en chans att få ha det så roligt som jag har när jag skriver gäller det att behärska konsten att ha tråkigt. Nästan alla goda idéer jag fått de senaste tio femton åren har nämligen uppstått ur tristess, när jag gjort någonting jag bara önskar ska ta slut.

Det finns också åtskilliga studier som visar att det är nyttigt för människan att ha tråkigt. Studier som funnit ett samband mellan det monotona, trista och någonting som utvecklar oss som individer.

Den som behärskar konsten att ha tråkigt blir mer kreativ, mer empatisk, får ett större lugn och känner ett mindre behov av kickar.

Ren logik, eller hur?

Chansen är större att du får en god idé eller finner lösningen på ett problem under tiden då du målar en vägg med grundfärg än när du utövar fallskärmshoppning.

Att, som jag, bo på en liten hästgård på landet med fyra ponnyer innebär rena smörgåsbordet. Här är rena drömmen för den som vill ha tråkigt. Det finns alltid något tråkigt att göra; mocka, gå igenom kilometervis med staketstolpar, hämta hö, fylla på vatten, utfodra, sladda ridbanan, skruva fast isolatorer, hämta spånbalar, you name it. För att inte tala om den tämligen trista aktivitet som gett mig absolut flest uppslag och idéer i min yrkesutövning: promenaden, helst tidigt på morgonen, gärna i dåligt väder. Jag är lyckligt lottad som kan ha det så tråkigt varje dag. Som 70-talist är jag dessutom rutinerad, för vem som växer upp i dag klarar av att bara sitta och titta in i en vägg i väntan på att tandläkaren ska ropa upp ditt namn? Att låta mobilen ligga kvar i fickan är en av vår tids stora utmaningar.

Inom idrotten hör jag ofta snacket att inte ta det så allvarligt, att ”bara låta barnen ha kul”. Är det så smart egentligen? Om allt går ut på att bara låta barnen ha kul när de idrottar, vad händer då den dag de helt plötsligt ska göra någonting som per definition är tråkigt? Är det inte bättre att vi ger barnen små portioner av lågintensiv tristess även medan de utövar sina favoritsporter? Jag tror det. Sedan tycker jag att det är en urusel idé att, som fotbollen gjort, radera alla resultat och tabeller i de yngre årskullarna.

58borstar

Borstar och kratsar, inte tillräckligt tråkigt.

Det är tråkigt att ta bort resultat och tabeller, javisst. Men det är ingen kreativ tråkighet utan en korkad tråkighet eftersom ingen varken vinner eller förlorar. Vinner du ibland får du ju en boost av varje seger medan varje förlust är lika tråkig som lärorik. Dessutom har dessa nya regler inte tillkommit på grund av barnen utan på grund av att det finns en hel del fanatiskt tokiga föräldrar som ska vinna till varje pris och lägger energi på att gnälla på tränare och domare när de ansett att just deras sjuåring blivit bortdömd eller fått spela åtta sekunder mindre än kompisen bredvid.

Tristess ska ske med finess.

Ridsporten? Klart bättre. Här curlar vi inte på samma sätt, här tar vi inte bort några resultat, här är det skarpt och lärorikt läge direkt, här finns det hur mycket tråkiga saker som helst att lära ut. Ridsporten har potential och det är också här mina barn aktivt kommer in i bilden. Ibland undrar jag om det finns någonting annat i hjärnorna på Angelo och LillyBelle än hästar. Deras nördfaktor är nu uppe på röd nivå och här ser jag en möjlighet att lära dem var tråkigt betyder och hur underbart det är.

Men de små rackarna har visat sig vara stenhårda motståndare. Det spelar liksom ingen roll vad man ber dem göra i stallet, detta tristessens tempel. Med god min utför de sina uppgifter och visar ofta oroväckande tydligt, och ibland med kontrollerad irritation, hur roligt de har.

”Angelo, dags att kratsa hovarna!”

”Javisst”.

”Lilly, sätt på sadeln på Erika!”

”Det ska jag, fattar du väl!”

58hö

Att hämta höbalar är ingenting som ligger högt upp på min topplista. Men barnen tycker bara att det är roligt.

58färg

Målning, en guldgruva för tristessens livgivande kreativitet.

Veckan som gått innebar två nya fantastiska möjligheter att bjuda barnen på någonting riktigt tråkigt. Den första handlade om markarbetsträning. För mig: beigt, monotont, tråkigt. Bommar på mark, nöta, nöta, nöta. Angelo och LillyBelle har då fått möjlighet att träna tillsammans med Lovis Lundblad, en av Växjös mest lovande ponnyryttare, och hennes mamma Pernilla, som leder träningen.

Trots att monotonin är total, trots att passet – om man filmat det – utan vidare skulle kunna ersätta receptbelagda sömntabletter ser jag hur det lyser i barnens ögon.

”Sånt här vill jag träna varje vecka!” sammanfattar Angelo och jag tvingas direkt att lägga ner caset.

Möjlighet nummer två uppstår då Veronica, mamma till barnens kompis Tove, bjuder in till Hubertusjakt. En rakt igenom rolig aktivitet förvisso, om det inte vore för en sak: vädret. Det regnar och är geggigt redan när de åtta ekipagen samlas under förmiddagen. Därefter ökar regnet bara i styrka. Själv har jag dessutom klätt mig fel, missat ett lager på överkroppen och står och huttrar redan när barnen beger sig ut på Lilla Rundan, den första av två. Det tar en god stund innan denna ”lilla” runda är över och jag tänker att det här måste till och med Angelo och LillyBelle tycka är tråkigt.

När de sedan, fullkomligt plaskvåta, återvänder hoppar de av sina hästar, kutar in i skogen och tävlar om att först hitta den gömda rävsvansen.

Sedan är det dags för Stora Rundan. Regnet fortsätter att ösa, jag skakar av köld och tar skydd inne i ett uppvärmt garage där nygrillade korvar står och väntar. Ingen kan väl vilja bege sig ut på en runda till, tänker jag.

Jag har fel. Ett fåtal barn väljer utan minsta tvekan att rida iväg på nytt och jag är pappa till två av dem.

Mitt utstuderade lilla tristessprojekt har totalt havererat och nu är tiden mogen för mig att ge upp. Mina barn behärskar ännu inte konsten att ha tråkigt och det får jag motvilligt acceptera. Metoden fungerar i alla fall för mig. Den här texten och många andra har nämligen sitt ursprung i tristessens guldgruva.

Tack för att ni tog er tid – och kanske hittar ni några tråkiga bilder även på mitt Instagramkonto ponnypappandaniel som kan inspirera.

Ponnypappan
1 november 2019 13:49

Ponnypappans bildfest: Hästlov, glädje och en clown

Ponnypappans bildfest: Hästlov, glädje och en clown
En nervös men glad Angelo gör entré i Elmia.

Jag har känt mig lite gnällig i mina senaste texter.

Dags att byta spår.

I dag blir det glädje, bara barnslig glädje.

Och en clown.

När jag sitter här under en tidig torsdagsförmiddag och försöker samla intrycken från gårdagen är det med en varm skön känsla inombords. En känsla som bara en riktigt bra och lyckad gårdag kan framkalla.

Jag sitter i Jönköping, inne i Elmia, när jag skriver dessa rader. Det är vårt tredje år här. De två första enbart som besökare. Detta år även som deltagare. Därav känslan av att ha fått uppleva någonting alldeles extra.

Nej, varken Angelo eller LillyBelle har tävlat; så långt har de inte kommit än. Däremot har vi haft tillfälligheterna och marginalerna på vår sida i kombination med förmånen att äga en häst, så liten och så prickigt söt att många stannar, pekar och kommer fram och spontangosar när de får syn på henne. Tindra, givetvis.

I samband med Karl Oskar Cup i augusti råkade en viss Maria Stigsson få en skymt av Tindra. Det räckte för att Tindra, via Malin, skulle få en förfrågan om att bli showhäst under Jönköping Horse Show. Maria Stigsson är nämligen show director för JHS och såg i Tindras sötfaktor en möjlighet att bjuda publiken på lite godis under onsdagens invigningsföreställning. Efter visst förhandlande lyckades vi dessutom sälja in ett nummer där även LillyBelle och Peggy och Tove och Hjärtat (vars riktiga namn är Heart to Heart) skulle ingå.

Så, efter en väntan och längtan som känts alltför lång, kommer äntligen onsdagen med stort O. I en hyrd lastbil får vi nu en gratis inblick i hur en riktigt stor tävling fungerar bakom kulisserna. På det enorma gräsfältet längs Vätterns södra strand göds en hel hästindustri. Längst ner på fältet, förbi de tre stora mobila stallen, har vi fått reserverade boxar i ett stall där enbart showhästar står.

Medan jag breder ut två balar spån i respektive box och sedan hämtar vatten fixar Malin och barnen med Peggy och Tindra medan Tove och hennes mamma Veronica gör i ordning Hjärtat. Mörkret faller. Mitt i den febrila aktiviteten öppnas dörren till stallboxen och jag hajar till. Känner för en millisekund ren skräck, blod som blir till is.

I dörren står en clown. Livs levande. Perfekt sminkad.

Jag är livrädd för clowner. Tillhör den generation som skrämdes av att läsa Stephen Kings ”Det”, som sedan inte kunde låta bli att se filmen ”Det” och som nu i medelåldern är alltför plågade av tonårsminnen för att våga se den moderna filmatiseringen med Bill Skarsgård i rollen som clownen Pennywise, ondskan själv.

Clownen går förbi, börjar pyssla med fem svarta shetlandshingstar. Jag lugnar ner mig, återgår till sysslorna. Kan inte låta bli att tänka på The Joker, som jag såg på bio häromveckan, och som knappast förstärker illusionen om att clowner är snälla. Sedan kommer problemen. En plym ska sättas fast på Peggys träns och jag lyckas inte få den att peka stadigt upprätt. Veronica har tänkt ett steg längre och har med sig silvertejp, lösningen på alla världsproblem. Rullen närmar sig sitt slut men jag får låna tillräckligt mycket för att fästa plymen perfekt.

Angelo ska vara klädd som cirkusdirektör och behöver ha sin svarta hatt fasttejpad ovanpå hjälmen. När jag börjar fundera på om silvertejpen räcker och på hur tejpen inte ska synas på hjälmen hör jag en skarp röst:

– Det är bättre med svart tejp!

Jag tittar upp och ser rakt in i två clownögon. Clownen kastar en rulle svart tejp framför mig. Jag tar upp den, tackar och tejpar fast hatten. Det visar sig att den här clownen är snäll, att han heter Anton Lundström och är fyrspannskusk. Anton är supertrevlig, berättar att han tävlar mot sig själv i att hitta nya sätt att showa. I dag är han clown, i morgon någonting annat och nästa vecka ska han uppfinna ännu ett hjul. Ingen äkta clown. Skönt.

Vi börjar bli klara. Efter att ha tejpräddats två gånger om är det som upplagt för en sån där kväll där ingenting kan gå fel. Och ingenting går heller fel. Allt går precis så bra och är precis så roligt och givande som vi hoppats på förhand.

När framridningen sedan börjar för showhästarna intar jag fotoposition och det känns dumt att använda alltför många ord för att beskriva kvällen.

Jag visar det i stället, så fortsätt skrolla och titta!

1-57clown1

Plötsligt dyker en clown upp i stallet. Jag blir rädd.

2-57angelo1

Angelo förbereder sig inför showen.

3-57lillybelle1

LillyBelle och Peggy på framridningen.

3-57tove1

Tove och Hjärtat på framridningen.

4-57clown2

Clownen igen. Ser lite ledsen ut.

5-57barn1

Barnen från Habodansarna är förväntansfulla.

6-57besökare

Elmia är som vanligt proppat med folk.

7-57entre

En nervös men glad Angelo gör entré.

8-57lisen

Lisen Bratt Fredricson klipper bandet och förklarar JHS invigt med orden ”kan vi bestämma att vi kallar höstlovet för hästlovet i fortsättningen?”.

9-57invigning

Angelo och Tindra galopperar igång.

10-57clown3

Clownen är igång med sina fem shetlandshingstar.

11-57barn2

Habodansarna genomför ett uppskattat nummer…

12-57gladabarn

…och visar prov på en underbar glädje.

13-57jillsvensson

Jill Svensson – vilken pipa hon har!

14-57hundar1

”När är det vår tur, husse?” undrar hundarna från Cirkus Maximum.

15-57hundar2

Jo, nu är det äntligen dags.

16-57island1

Vad vore JHS utan islandshästar?

17-57clown4

Clownen är tillbaka. Denna gång åker han skidor.

18-57ponnyvsmänniska1

Vem är bäst på höjdhopp – en ponny…?

19-57ponnyvsmänniska2

…eller en människa?

20-57ponnyvsmänniska3

Jo, ponnyn blir skrämd av en trumvirvel och vägrar ut sig…

21-57ponnyvsmänniska4

…och människan visar var skåpet ska stå.

22-57scullydriver

Lite scullydriving med miniatyrhäst livade upp stämningen.

23-57jonglera

Och så lite jonglering på det.

24-57storhäst

Till och med den stora vagnen ser liten ut i jämförelse med den enorma hästen.

25-57avslutning

Angelo och LillyBelle under avslutningen av en magisk dag i Elmia.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står som vanligt öppet för er som vill följa mig där!

 

Ponnypappan
25 oktober 2019 18:48

Ponnypappan: ”Lider ridsporten av dåligt självförtroende?”

Ponnypappan: ”Lider ridsporten av dåligt självförtroende?”
Trots fantastiska internationella tävlingar, som här i Falsterbo i somras: lider svensk ridsport av dåligt självförtroende? Foto: Daniel Enestubbe

I veckan läste jag ännu en insändare om ridsport. Både rubrik och andemening var samma: ”Ridning är en sport”.

Jaha, tänkte jag. Textförfattaren både redogjorde och ondgjorde sig över kommentarer som mindre vetande personer uttalar mot somliga som rider. Typ ”Hästen gör ju jobbet”, ”Jaså, du gillar att åka häst?” och ”Ni styr ju bara”.

Jag vet inte hur ni reagerar, men jag börjar bli ganska trött på det här. Inte på kommentarerna, de struntar jag fullkomligt i.

Det är den här typen av insändare jag faktiskt börjar bli trött på. Jag tror nämligen inte att de gagnar ridsporten. Vadå ”Ridning är en sport”?

Som om det skulle vara en överraskning för någon som kan tänka två tankar i följd att ridning skulle vara en sport. Som att ridsporten någon gång skulle behöva motivera sin självklara existens.

Det är provokatörer som häver ur sig kommentarer av typen ”Hästen gör jobbet”. Sådana kommer det alltid att finnas, tro ingenting annat, och varför ska man slösa ens en sekund av sin dyrbara tid åt att bry sig om vad provokatörer säger?

På vilket sätt blir ditt liv bättre av att försöka övertyga någon som inte vill förstå, som i själva verket mycket väl förstår men bara vill provocera?

Jag tror att ridsporten behöver lyfta blicken, ignorera det låga som kommer underifrån och fokusera på det vi håller högt, som gör all ridsport så överlägsen all annan idrott.

Med en omvänt provocerande retorik skulle jag istället kunna kontra med att säga: Är andra idrotter än ridsporten verkligen riktiga idrotter?

Vilken annan idrott har en Ulla Håkanson att skryta med? 82 bast och fortfarande passionerad elitryttare.

Vilken annan idrott har en Yasin Haj Abdo från Tingsryd, 19-åringen som trots att han är blind sedan födseln hoppar pay & jump-banor med 60 centimeter höga hinder?

Jag har själv sett honom rida live och det är fullkomligt ofattbart vilken prestation han utför, röstguidad av sin tränare Sara Karlsson. Jag vet inte hur ni resonerar, men själv pratar jag hellre om prestationer som dessa än att slå in öppna dörrar och låtsas förklara att en redan etablerad världssport är en sport.

Är det i själva verket så att ridsporten, om vi nu borrar lite djupare i den här frågan, lider av dåligt självförtroende?

Jag kom att tänka på det för två veckor sedan efter mitt inlägg om Lisen Bratt Fredricson.

Där skrev jag om de många gravt eftersatta ridanläggningarna, särskilt här i Växjö, och om att idrotter som hockey och fotboll tycks kunna mjölka kommunkassorna på enorma summor medan ridsporten alltid står med mössan i hand och nöjer sig med småsmulorna.

I den långa och mycket intressanta diskussion som följde efter att tidningen Ridsport publicerat inlägget på Facebook skymtades en hel del kommentarer som pekade i en viss riktning, nämligen att ridsporten borde ägna sig åt viss självkritik.

Det påstods med rätta att ridsporten varit för snäll när det gäller att kräva sin rätt, stå på sig och argumentera mot De Som Bestämmer.

Är det kanske dags att göra något så mediemodernt som att ”slå larm”? Jag vet inte hur strategierna ser ut på Svenska Ridsportförbundet men någonstans är det ofrånkomligt att det är där det måste börja.

Lobbying – att först i det tysta, därefter i det offentliga utöva påtryckningar mot makthavare – är ett måste för alla sporter som vill framåt. Eftersom vägen framåt alltid stavas pengar är det pengar på kontot som ska in.

Vackra och berömmande ord från makthavarna om samhällsansvar är såklart en fjäder i hatten men de förvandlar inte röda siffror till svarta på sista raden. Har förbundet utrett hur det ser ut i Ridsportsverige eller vet man redan hur akuta behoven är?

Jag hittar i alla fall inget publicerat material vid en snabb sökning på nätet.

Klart är i alla fall att ridsporten kommer att marknadsföra sig bättre genom att framhålla sin förträfflighet än att gång på gång falla för frestelsen att försvara den.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står som vanligt öppet för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
18 oktober 2019 13:19

Kan man ta en överdos av hästar?

Kan man ta en överdos av hästar?
Klappat, klart och invigt!

I en tid som både känns avlägsen eller något jag bara drömt fanns en vardag som jag utan tvekan skulle kalla normal. Normala frukostar med smågnabb, morgontrötthet och ost- och skinkmackor. Småprat om klassiskt vardagliga saker som städning, läxor och jobb samtidigt som barnen tittar på Greta Gris, Daniel Tigers kvarter eller någon Disneyvariant på ipaden.

Det är annorlunda nu.

Hela upplägget är annorlunda.

När vi sätter oss till bords har barnen redan varit ute och matat hästarna, ofta smugglat med sig några extra äpplen och morötter som extra lyx bredvid höet. Väl vid bordet har vi mer ofta än sällan sällskap av en eller två käpphästar. Dessa tilltalas med namn, har egna personligheter och behandlas som vilka frukostgäster som helst. Och inte är det Daniel Tiger som spelas upp på paddan längre utan ständigt nya avsnitt av hästserien Ranchen, där barnen följer spännande händelser och förvecklingar i stallmiljö.

När barnen sedan går iväg till bussen har LillyBelle sett till att packa ner ett par schleichhästar och en hästbox i minatyrformat i ryggan. Förra året, när hon var elevrådsrepresentant, jobbade hon för övrigt stenhårt för att legalisera användning av medhavda käpphästar i skolan. Vi har det senaste året också noterat att hon sällan går som människor normalt gör. Hon galopperar fram, precis som en häst. Vid mitt senaste besök på skolan, LillyBelles utvecklingssamtal, noterade jag att flera av hennes klasskamrater också galopperade fram i korridoren.

– Det smittar ju av sig på andra, sa LillyBelles klassföreståndare och jag kunde även skönja en viss oro bakom leendet.

Efter att barnen gått till skolan infaller den enda normala tiden på dagen. Malin jobbar, tar emot kunder ute i fotostudion, redigerar bilder och utför de tusen andra saker som följer med jobbet som fotograf. Jag, som oftast börjar mitt jobb på eftermiddagen, tar hand om hemmet, mockar boxar, fyller på vatten och hö. Vi äter gemensam lunch, pratar om ditt och datt, planerar för kommande dagar – ja, här är allt precis som det alltid varit. Cirklarna orubbade, tillståndet normalt, stabilt.

Det är framåt eftermiddagen, direkt i anslutning till att skolbussen anländer, precis vad som helst kan hända.

Barnen jobbar på bred front och allt de gör handlar om en sak. Ena stunden kastar de sig ner framför datorn, youtubar fram klipp från kända och mindre kända hopptävlingar och sitter och drömmer. Vips är de borta, käpphästhindren står snart utlagda på gräsmattan och vad de sett på Youtube ska nu genomföras i en fantiserad verklighet inför inbillad storpublik. Intensiva diskussioner hörs mellan Angelo och LillyBelle.

Sedan, från ingenstans, dyker det upp ett mejl i Malins inbox. Det är en bekräftelse från Hästnet om att de mottagit annonsen. Vilken annons? tänker vi båda. Sedan ser vi, under Köpes:

”Snel håpponny, 65 000 kronor. ”

Malin får snabbt annullera annonsen, som annars lagts ut i hennes namn. Och nej, det är inte bara Youtube de surfar på utan även på otaliga hästsajter. Hur de lyckats fylla i en korrekt annons och få iväg den till Hästnet kan vi inte riktigt greppa, förutom att de skoningslöst måste ha utnyttjat Malins automatiska inloggning.

Den här nya verkligheten tränger sig på varje dag, och den kan alltid relateras till hästar. Vips har barnen sadlat varsin häst, vips är de ute på ridbanan innan någon av oss vuxna hunnit ta oss dit för att övervaka vad som sker. De tar alla tillfällen att träna, gå på skogstur eller rida terrängbana. De drömmer om nya saker till hästarna, tjatar om att åka till hästaffären och återgår sedan till den inbillade verkligheten i käpphästarnas paddock. Nyligen fick de sina första mobiler och till sin outsägliga lycka kan de nu dokumentera hela sina hästliv extremt ingående. Min mobil är proppfull av bilder, texter och videor. Och för att förstå i vilket tempo och rus allting går måste jag ge ett exempel.

Nästa månad fyller LillyBelle åtta år. När jag för några dagar sedan frågade vad hon önskade sig sa hon att hon inte visste. ”Men tänk efter, och skriv en önskelista” sa jag. Det gick några dagar, sedan pep det till i min mobil. Den här synen mötte mig:

55önskelista

En ”sep häst”, ett ridspö som är ”jus blå” och ett ”ben syd” som också är ”jus blå” ska vi nog kunna ordna, men den första önskningen på listan tror jag att vi väntar med ett tag.

Jag undrar i mitt stilla sinne: riskerar man någon gång att ta en överdos av hästar? Är allt detta som sker omkring mig verkligen normalt?

Jag har en längre tid känt mig ungefär som Kalle Anka på julafton som förgäves kutar efter och försöker stoppa den hopplöst energiske hackspetten. Till slut, när alla möjligheter att få det som han vill är uttömda, ger Kalle upp, inser att ”if you can´t beat them, join them” och börjar bete sig på exakt samma sätt som hackspetten.

Jag befinner mig där nu. En alltför stor dos av allt vad hästar och hästliv innebär har fått mig att ge upp, att helt och hållet ta steget över till den andra sidan.

För en vecka sedan, under en av mina lediga dagar, hämtade jag såg, skruvdragare, vattenpass och ett gäng överblivna trallbrädor. Tog sikte på barnens alltmer sällan använda lekstuga och skred till verket. Halvtimmen senare stod det klart, ett tolv boxar stort stall för käpphästar som jag överraskade barnen med.

Jag pratade personligen med käpphästarna, hälsade dem välkomna och frågade vilka boxar de helt önskade stå i. De senaste dagarna har jag vaknat upp med en enda sak för ögonen: jag ska bygga ett nytt staket runt ridbanan. Plocka fram verktygen igen, mäta, såga skruva. Belåtet noterar jag att slutresultatet kommer att bli riktigt bra. Ja, det går att överdosera hästlivet. Och ja, det är faktiskt ganska trevligt att befinna sig inne i en bubbla.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill se mer av hur det är inuti bubblan får ni gärna följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel

55angelokäpphäst
Angelo laddar för ett hopp på käpphästbanan inför inbillad storpublik…
55lillykäpphäst
…och LillyBelle följer efter.
55lekstuga
Efter en överdos av hästar i alla former såg jag genast en möjlighet att skrida till verket i barnens numera alltmer sällan använda lekstuga.
55käpphäststall
Klappat, klart och invigt!
55staket
Staketet runt ridbanan, mitt senast startade projekt.
Ponnypappan
11 oktober 2019 11:49

Lisen har (nästan) helt rätt

Lisen har (nästan) helt rätt
Ponnypappan diskuterar kring standarden på svenska ridanläggningar i sitt nya inlägg. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Arkivbild: Roland Thunholm

Jag är en stor supporter av personer som vågar säga sitt hjärtas mening, stå för sin åsikt och röra om i grytan. Jag gillar när det händer saker, gillar att följa debatter och att studera de olika vågorna av opinion som ständigt piskar in mot strandkanten.

För ett par veckor sedan tog Lisen Bratt Fredricson chansen, i en intervju med Kvällsposten, att sätta fingret på en lika känslig som viktig fråga, nämligen denna: kommunernas ansvar för att utveckla ridsporten.

Förutom att Bratt Fredricson spelar ut ”gubbkortet” och skyller på ”gubbstyrda kommuner” tycker jag att hon är helt rätt på det. Glöm könet på politiker, det här är mycket större än så. Och är jag den ende som reagerar över det slentrianmässiga prefixet ”gubb” som förekommer lite varstans som en svepande förklaring till både ett och annat, trots att det nästan aldrig backas upp med fakta?

Lisenbratt20190123_lg-92
Lisen Bratt Fredricson.

Skulle det anses rumsrent om jag exempelvis beskyllde Växjö kommun, där samtliga tre i kommunstyrelsens presidium är kvinnor, för att vara ”kärringstyrd”, tror ni?

Det Lisen Bratt Fredricson i själva verket ger uttryck för i en djupare mening är det utbredda faktum att ridsporten är satt på undantag. Ridsporten kan i dag inte erbjuda sina utövare ens den minimala nivå av faciliteter och standard som är värdigt 2019. Fallfärdiga lokaler, iskalla oisolerade ridhus och en ständig brist på samlingslokaler är vardagen för en stor majoritet av det här landets ridklubbar. Situationen i en av våra största sporter är alarmerande.

Förutom en oftast trång och föga inbjudande kafeteria är det i princip omöjligt att hitta naturliga gemensamma utrymmen på en genomsnittlig svensk ridklubb. Ett toalettbesök förvandlas lätt till obehag både vad gäller långa köer till det fåtal wc som finns och därefter synen när man kommer in; urgamla toastolar, värmeelement som ser ut att ha hämtats på återvinningen och slitna handfat som för tankarna till gamla öststater.

I Växjö börjar situationen bli kritisk. Här finns fem ridklubbar, varav åtminstone fyra av dem har stora eller mycket stora behov av att renovera, bygga nytt och lappa-och-laga för att på sikt över huvud taget upprätthålla nuvarande verksamhet. Kommunen lät för ett par år sedan tillsätta en utredning som, när den var klar, levererade brutala besked. I utredningen konstaterades att ”det finns en gräns där det inte går att bedriva verksamheten i Växjös ridklubbar och att den gränsen sakta men säkert närmar sig”. Jag gissar att utredningen kommit till liknande slutsatser även om den gjorts i en annan jämförbar svensk stad.

Med utredningen som underlag konstaterade en bred politisk majoritet i Växjö att läget inte är bra och lovade att ridsporten är nästa sport i Växjö man verkligen ska satsa på. Löftet gjordes emellertid misstänkt nära valet 2018 och jag kände det jag brukar känna när löften av den typen ges: ”Jag tror det när jag ser det”.

Nu går vi mot 2020 och ännu har kommunen inte bekostat en enda extra staketstolpe hos någon av ridklubbarna. Ännu är loppet inte kört, det kommunala löftet om en ridsportsatsning står kvar, om än i en reviderad form och med mer blygsamma slagord. Men det skulle göra mig positivt överraskad om det läggs några större summor på att förbättra vardagen nämnvärt för personal, elever och tävlingsryttare. Växjöortens Fältrittklubb, som redan projekterat närmare en halv miljon kronor ur klubbkassan, ser ut att få sina drömmar om ett nytt ridsportcentra krossade innan spaden ens hunnit komma ner i jorden. På Växjö Ridklubb står hästarna fortfarande i spiltor, på dispens, och i Lammhult står föreningen till stor del och faller med ideella krafter, många av dem ”gubbar” för övrigt.

Problemet? Tja, det är detsamma som i alla verksamheter: pengar. Det är ebb i kommunkassorna i dag, värre ser det ut att bli och det gör ekvationen än mer svårlöst. Tajmingen för ridsporten är sämsta tänkbara, med en förmodad lågkonjunktur runt hörnet och minskande skatteintäkter. Därmed kommer ord som besparingar och nedskärningar att märkas betydligt oftare än satsningar och projekt. Annat var det för tiotalet år sedan, då investeringslustan bara ökade och vi här i Växjö fick se kommunen låna ut närmare 500 miljoner kronor till byggen av arenor för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Och vet ni vad Växjö Lakers i SHL och Öster, som just nu kämpar i botten av Superettan, får i å-r-l-i-g-a drift- och nyttjanderättsbidrag? Svar: 22 miljoner kronor; 13 till Lakers och nio till Öster.

När det gäller svensk idrotts två största publika giganter – hockeyn och fotbollen – kan dessa se tillbaka på ett helt sekel då de lyckats trycka på precis rätt knappar för att få politikerna att öppna kommunernas plånböcker. Starka ordföranden, samtliga givetvis ”gubbar” om könstillhörigheten ska fram, har vetat exakt hur de ska spela ut sina kort och gjort det – gång efter gång efter gång.

Dessa förmågor har ridsporten tyvärr saknat och därför mer eller mindre förgäves stått med mössan i hand för att ta del av småsmulorna som blir över. Alla dessa eftersatta ridanläggningar vi ser runt om i vårt land står som synliga vittnesmål för det.

Ridsporten har ännu en gång blivit förfördelad. Fler än Lisen Bratt Fredricson borde ta chansen att påtala det. Dessutom har hon nog en ”gubbig” poäng, trots allt.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!

Ponnypappan
4 oktober 2019 14:19

Ett år som ponnypappa

Ett år som ponnypappa
Att käpphästhoppning är på väg att bli en etablerad sportgren insåg jag redan tidigt. Mina barn gör sannerligen vad de kan för att få sporten att växa. Foto: Daniel Enestubbe

Att tiden bara svischar förbi är ett fenomen som blir allt tydligare ju äldre vi blir. När de unga årens ständigt nya impulser, sinnesintryck och stimuli övergår i en vardag som till stora delar består av rutiner är detta en ofrånkomlig utveckling. Tiden g-å-r fortare, vare sig vi vill det eller ej och för mig känns det som att tiden satt ett nytt rekord. Det slog mig i veckan att det är ett helt år sedan jag postade min första blogg på den här plattformen.

Ett helt år som ponnypappa har passerat och jag kan å ena sidan inte förklara hur det kunnat ske. Å andra sidan, när jag tänker tillbaka, har det varit ett år av korvstoppning för min del. Ett hundår som förälder till två entusiastiskt ridande barn, ett år där jag bokstavligt talat lärt mig någonting nytt varje dag. Och ett stort tack vill jag rikta till alla er läsare, som lajkar, uppmuntrar, tipsar och korrigerar. Utan er – ingen blogg.

191004_ponnypappan_sonja
En förrymd gris som till stort ogillande insisterar på att ta plats i hästhagen. Ett naturligt problem att styra upp för en ponnypappa. Foto: Daniel Enestubbe

Att komma in i ridsportens värld är som att plöja igenom ett grekiskt lexikon. Först är allt  obegripligt, sedan läggs glosorna en efter en i minnesbanken, därefter är allt obegripligt igen. Först efter att glosorna marinerats väl börjar själva innebörden av dem sätta sig och bli till en grund för det nya språk du är tvungen att lära dig för att fatta ridsport. Jag var tveksam tidigare, men nu är jag helt säker: ridsport är den i särklass svåraste sporten att förstå.

Först när orden och begreppen får en mening kan du börja din långa resa mot att begripa. Jag har i denna blogg hårt kritiserat de alldeles för konservativa och militäriskt krångliga tävlingstermer ridsporten använder. Avdelning A eller B, kategori A, B, C eller D, Lätt A, B, C eller D, ofta med ett plus efter, bedömning A, två faser, clear round. Det där hajar jag nu men tro inte att någon glad amatör h-e-l-t utan insyn någonsin kommer att begripa. Denna krånglighet exkluderar tyvärr många från den enorma spänning en ridtävling faktiskt erbjuder.

191004_ponnypappan_53race
Hästar, hästar, överallt hästar. I vilket väderstreck jag än hittar, nog finns det en fyrfoting där. Levande eller tillverkad. Foto: Daniel Enestubbe

Att begreppet rida lätt i själva verket betyder att rida svårt är kanske inte heller den bästa begreppsformuleringen ridsporten svarat för, liksom exempelvis stjärn, oxer och flema (som jag känt till men länge trott stavas flämma) – ord som omöjligen går att logiskt förstå eller ännu mindre kan associeras med vad de betyder. Jag har stött på gymkhana, som låter som en ny motionsform och jag har stött på skimmel och Shire, som för tankarna till Sagan om ringen. Men jag har också stött på nästan overkligt vackra poetiska ord som jag bara känner för att njuta av trots att jag knappt vet vad de betyder.

Kadrilj. Manege. Cavaletti.

191004_ponnypappan_53freejumps
Freejumps är ett bland tusentals ord jag lärt mig under mitt första år som ponnypappa. Foto: Daniel Enestubbe

Så här har mitt liv sett ut i ett år nu. Bloggens födelse råkade dessutom sammanfalla med tiden då barnens önskan om att tävla blivit så pass stor att vi beslöt oss för att ta steget fullt ut. Bland alla nya ord och begrepp som ska pluggas in har det också handlat om en omställning från ridskoleverksamhet till stegrad träning och en hel tävlingsapparat. Tidiga uppstigningar, transporter att koppla, hästar att lasta, propositioner att läsa, vaccinationsintyg att visa, ponnyer att hålla, tårar att torka, händer att applådera med, besvikelser att mildra, plaketter att skruva fast.

Jo, jag lär mig. Det går ganska fort att lära sig eftersom det enda övriga alternativet är att allt går snett.

Sedan sker det alltid något här hemma på gården som måste tas tag i. Kaniner smiter, granngrisar är på oväntat besök, boxar ska mockas, hö hämtas, foder doseras och vatten påfyllas. Önskelistor ska bearbetas (just det, freejumps är ett annat obegripligt ord), avramlingstårtor bakas, käpphästar repareras och agilitybanor för gnagare byggas.

191004_ponnypappan_53scandinavium
Att bara få åka iväg och vara, utan krav, slit och rutiner, är det njutbara bonusmaterialet som ponnypappa. Gothenburg Horse Show ingår i den kategorin. Foto: Daniel Enestubbe

Och så, utöver allt som innebär hårt slit och planering: bonusmaterialet då man inte behöver tänka eller göra, bara njuta: Elmia, Scandinavium, Falsterbo – åh, vad jag redan älskar dessa platser.

Att vara ponnypappa är inte ett begrepp utan en hel livsstil.

Och det bästa av allt.

Jag har lärt mig hur man i-n-t-e hänger upp ett träns.

191004_ponnypappan53_trans
Jag väljer att inte kommentera den här bilden. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – nu tar jag sikte på ett nytt händelserikt år med fler tävlingar och dråpliga episoder. Ni får som vanligt gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Hingstar Online

Just nu 113 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-