Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
2 december 13:03

Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen

Ponnypappan: Körsbäret på toppen av tävlingen
Emil Bolin, storebror till och förebild för Albin. Här intervjuar han LillyBelle under sommarens Karl Oskar Cup.

Mörka november har gått in i en december som visserligen också är mörk men som ändå kommer med välbehövligt hopp. För barnen hägrar jullovet runt hörnet och till och med jag, som egentligen inte gillar rubbade rutiner, kan se fram emot en högtid där tempot går ner en aning under några dagar.

För väldigt många tävlande ridsportfamiljer innebär december också en månad på tomgång som jag tror är viktig, rent mentalt. Att leva tävlingslivet frestar på, det kostar stress, press och avancerad logistik. Därför är det, åtminstone om jag talar för mig själv som ponnypappa, viktigt att nollställa tankarna, summera det år som snart är slut och försiktigt spana fram emot, planera och förbereda inför 2023.

En rejäl paus är viktig, inte bara för att skallen ska hinna ikapp de övriga delarna som gör att vi fungerar. Att tävlingssäsongen i hela Sverige går ner på lågvarv har också en uppsida i att längtan blir ännu större inför nästa gång en startsignal ljuder i ett ridhus.

Vi gillar ju att tävla, så är det bara.

Men varför?

Varför gillar vi tävlingar?

Är det bara tävlandet i sig vi dras till?

Svaret är nej om du frågar mig.

En ridsporttävling liknar mer ett event än en enstaka match, för att ännu en gång jämföra med en rad andra idrotter. Det är så många fler punkter som ska bockas av innan en hopptävling ens ska tillåtas att dra igång och jag vill passa på att tacka alla enastående arrangörsklubbar för ert arbete, engagemang och idoghet.

Men vad är det som kittlar? Om du får tänka efter och önska: Hur ser den perfekta tävlingen ut? Själv är jag sällan eller aldrig besviken när jag lämnar en tävling, men omvänt kan jag säga att det finns tävlingar jag, redan då jag lämnar dem längtar tillbaka till. Ofta är det små saker som gör att jag direkt vill tillbaka.

Ett vänligt bemötande är till att börja med A och O. Det låter som en självklarhet men det finns skillnader i hur man upplever ett mottagande. Ibland kan ett vänligt ”Välkomna hit” av den parkeringsansvarige göra att jag faktiskt känner mig alldeles speciellt välkommen.

Väldigt ofta blir man väldigt hungrig väldigt snabbt efter att man anlänt till en tävlingsplats. När morgonstressen släppt, första klassen är avklarad och ett par timmar återstår till det är skarpt läge igen infinner sig ofta en mördande hunger. Att då kunna få en snabb toast eller färsk dubbelfralla i handen som mellanmål är bra, men inte gudomligt. Det gudomliga på vissa tävlingsplatser består i hemlagad mat av någon som verkligen brinner för att göra andra glada. Jag vet inte om matutbudet ibland underskattas bland klubbarna men jag lovar att den klubb som satsar på hemlagat är en klubb som lika snabbt får rykte om sig om att göra just det. För vår familj, där tre av fyra är diabetiker, underlättar det extremt mycket att veta vad man får.

Jag tänker vidare på vad som gör en tävling bra. Ett genomtänkt prisbord är alltid uppskattat hos mina barn. Att kunna få snabba och vänliga svar på frågor från överdomare och annan tävlingsledning är också ett plustecken. Ett annat är när man ser att banbyggaren använt både själ och hjärta i att lägga en alldeles lagom utmanande bana.

Ja, det finns många små saker som skapar en helhet när det handlar om tävlingar. Så finns det också det jag kallar för körsbäret på toppen. Vi talar om en detalj som definierar en hel tävling, som kan skapa tryck och stämning och – när det är som allra bäst – skaka liv en hel tävling.

217 Podd
Jag, Albin och Lussi busar i Jönköping.

Jag talar om den som talar.

Om speakern.

Tävlingens enskilt största och mest avgörande ambassadör.

En engagerad, passionerad och brinnande speaker kan nästan få tre nedslag att kännas som en seger vid målgång för en ung ryttare. En speaker är inte ansiktet utåt men rösten utåt. Speakern är den du ska lyssna till under samtliga timmar och enkelt uttryckt: en oengagerad speaker går du inte igång på medan en positiv och inspirerande speaker gör att dagen känns lite bättre för alla som befinner sig på tävlingsområdet.

Jag har flera favoriter bland speakers. Jag skulle kunna droppa många namn här men nöjer mig med ett: Albin Bolin. Jag nämner honom eftersom jag träffade honom så sent som i går kväll. Jag och min poddpartner Louise Wemlerth reste nämligen till Jönköping och fick ett trekvartslångt och mycket intressant samtal med Albin Bolin.

Visste du att Albin, förutom att vara speaker och domare, också är lärare och hinderbyggare?

Eller hur det var när han för många år sedan brådstörtat kastades in som speaker när storebror Emil tvingades tacka nej – och hur det sedan gick?

Vet du hur många dagar per år Albin Bolin tillbringar med mikrofon i handen?

Är du intresserad av svaren och vill veta mer om Albin Bolin rekommenderar jag starkt det senaste avsnittet av podden Fria Tyglar.

Tack för att ni tog er tid! Podden Fria Tyglar hittar du enkelt via Spotify eller Podcaster i din mobil. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
25 november 12:13

Ponnypappan: Vad får vi för två överlägsna VM-guld?

Ponnypappan: Vad får vi för två överlägsna VM-guld?
Ska hästsekten mäkta med att ge Jerringpriset till Henrik von Eckermann? Ponnypappan hoppas. Foto: Roland Thunholm

När det gäller sport har jag alltid tyckt att nomineringstider är underbara tider. Året går mot sitt slut, en massa framgångar summeras, värderas och jämförs med varandra. Alltsammans mynnar ut i det vi skulle kunna kalla utmärkelsernas final.

Nomineringen.

Att bli nominerad betyder att chansen finns. Att du gjort någonting väldigt bra men att det även finns andra som gjort väldigt bra saker. Nu är det de andra idrottarna, inte de du normalt tävlar mot, som är dina värsta fiender och konkurrenter om att vinna juryers och folkets gunst. Och som vi vet älskar vi att störa oss på juryer och på folkets röst.

Jag gör det i alla fall. Stör mig. Letar fel. Ser det som ett skönt avbrott i vardagen att få gnälla lite inombords.

Eftersom vi inom ridsporten på bara några år gått från att tillhöra en i pris-sammanhang närmast obetydlig idrott till att känna ständigt behagliga droppar av guldregn är det dags att granska juryernas jobb ännu mer kritiskt. Vi tillhör en maktfaktor nu, vi är regerande Bragdguldsmästare, regerande Jerringvinnare och regerande mästare i typ allt som heter Årets Nånting.

Vi har vunnit mycket men den som vunnit mycket vill bara en sak.

Vinna mer.

Så: Hur har nomineringsjuryerna skött sitt jobb i år?

Hur långt räcker tidernas mest överlägsna lagguld och tidernas mäktigaste individuella guld från sommarens danska VM-fest?

Jag vill gärna bli lite arg när jag ser nomineringarna och det blir jag direkt, när jag upptäcker att tidernas mest överlägsna lagguld i hoppning inte ens finns med bland en av fyra nominerade till Årets lag på Idrottsgalan.

Skandal, givetvis.

När jag ser Lag Edin i curling och skidskyttedamerna kan jag omöjligt förstå hur vårt blågula hopplandslag inte finns med. Visst handlar det om fina prestationer men med ridsportglasögonen på påpekar jag att skidskytte och curling är extremt lågt konkurrensutsatta idrotter globalt. Att pingisherrarna och handbollsherrarna är nominerade är däremot en självklarhet och även om jag själv suttit i juryn hade jag gett priset till handbollen, som verkligen förtjänat den och som jag också tror kommer att vinna Årets lag.

Visst är det en liten skandal att vi inte ens är med, men det får vi ta.

Nu ska jag inte lipa över juryns spillda mjölk. Det ä-r visserligen anmärkningsvärt att hopplandslaget inte kan vinna någon enda utmärkelse, men det finns å andra sidan två exempel på där juryn gjort sitt jobb.

1) Henrik von Eckermann är en av fyra kandidater till Årets manlige idrottare, skam vore det väl annars.

2) Henrik Ankarcrona är nominerad till Årets ledare, skam vore även det annars.

Deras chanser?

Tja, i våra ögon är det två givna segrar, eller hur? Men faktum är att vi har ett vinter-OS-år bakom oss, där det ska mycket till för att inte ge priset till vinterolympier. När det kommer till årets manlige idrottare är konkurrensen mördande.

Sett ur våra ridsportögon är såklart von Eckermann årets manlige idrottare men det förvånar mig om det blir han som får priset. 2021 tog vi hem allt vi kunde vinna, men i år tror jag att det blir en annan sport som tar hem ”allt”. Eller rättare sagt: det blir en man som tar hem ”allt”. Jag kan inte tänka mig att någon jury förbiser Nils van der Poel 2022 och det sätter oss guldsugna ridsportälskare i en knivig sits.

Mitt tips är att van der Poel tar hem både Bragdguldet, Årets manlige idrottare och Årets prestation.

Risken är att inte heller Ankarcrona tar hem priset som årets ledare för andra året i rad, trots att han kanske levererat ÄNNU mer 2022 än 2021. Baserat på hur märkligt juryer ibland tänker har han dessutom knepig och svårbedömd konkurrens.

Han har konkurrens av Johannes Lukas – okänd för mig men representerar skidskytte, alla juryers gullegrissport.

Han har konkurrens av Johan Röjler – som haft en fullständigt obetydlig roll som kapten för ett enmanslandslag (Nils van der Poel) men konstigare saker har hänt än att en jury låtit någon perifer person sola sig i glansen av vad någon annan gjort.

Framför allt har Ankarcrona stenhård konkurrens av Rasmus Jonsson och Anders Kristiansson – de har helt i skymundan börjat revolutionera beachvolleyn och ligger bakom det spelsystem som gav oss ett sensationellt EM-guld.

Jag hoppas på Ankarcrona eller beachvolleykillarna. Jag fruktar att skidskyttet tar hem det och jag gapar av förvåning om skridskosporten får det.

Det ser paradoxalt nog väldigt tufft ut för ridsporten trots det bästa året någonsin, med två världsettor och två VM-guld under ett och samma 2021.

Så: räkna inte med Bragdguldet, det tar Nils van der Poel. Räkna inte med några utmärkelser på Idrottsgalan, men festa loss rejält om Henrik och/eller Henrik ändå belönas.

Och förresten finns det ju en chans kvar, den enligt många finaste utmärkelsen av alla. I veckan sken jag nämligen upp av glädje när jag såg att Henrik von Eckermann nominerats till Jerringpriset.

Vår överlägset bästa gren.

Övriga Idrottssverige bävar ännu en gång för vad vi i den fruktande hästsekten kan ställa till med. En sak är klar: det blir otroligt svårt att stoppa Nils van der Poel från att ta hem en ny promenadseger. Vi kommer verkligen att få kämpa, planera, förbereda och organisera oss om det här ska gå.

För visst vill vi chocka Sverige igen?

Visst vill vi se krönikörer slita sitt hår i samma sekund som Henrik von Eckermann står uppe på scenen och tackar nära och kära?

Visst vill vi rida på världsettans och världsmästarens framgångsvåg ytterligare en gång?

Om du håller med har jag bara en sak att säga dig.

Börja sekt-ladda redan nu.

Tack för att ni tog er tid! Har du höstångest? Fryser du? Känns november meningslös? Då rekommenderar jag veckans avsnitt av podden Fria Tyglar, som är är oväntat varmt, glatt och positivt. Det hittar du via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 

 

Ponnypappan
18 november 10:54

Ponnypappan: Med en osynlig pistol i butiken

Ponnypappan: Med en osynlig pistol i butiken
Hilda på plats i väntboxen på hästkliniken i Löberöd.

En sak är säker. Den dag du väljer att gå all-in på hästar är dagen du öppnar en dörr, omöjlig att stänga. Det är en dag då du öppnar en fördämning av uppgifter, krav, målsättningar och händelser som bara forsar fram mot dig. Om du, som jag, tidigare levt ett liv med fasta ramar och rutiner som du utan problem kunnat kontrollera är den första vågen som slår emot dig en kraftfull kalldusch.

Har du hästar spelar det ingen roll att det finns rutiner.

Hästar finns liksom till för att rutiner ska ersättas av ständiga improvisationer.

Låter det negativt?

Det kanske det är också, till en början.

Den första hästrymningen är till exempel inte kul att hantera. Där tvingas du improvisera. Eller när du gjort en missbedömning och på morgonen insett att grovfodret är slut. Då har du heller inget annat val än att omedelbart agera på magkänsla och improvisation. Problem som kräver snabba lösningar är överordnat allt annat. Här tvingas chefen acceptera att du dyker upp ett par timmar för sent till jobbet, men i gengäld kan samma chef tillåta sig att driva med dig för det inträffade. Det är priset du, eller i alla fall jag, får betala och det är ett lågt pris att då och då få höra flabbande kommentarer av typen ”Har du alla hästar hemma i dag, Stubben?”.

Det positiva är, tror jag, att händelser av den här typen gör dig skärpt och tvingar dig att tänka och agera blixtsnabbt. Hästarna gör dig successivt till en problemlösare av rang. Den mänskliga faktorn spelar också in, där vår glömska mitt i stressen leder till hästrelaterade problem som kräver omedelbara lösningar. Jag minns exempelvis en tävling för något år sedan då vi, vid ankomst, upptäcker att passet till den ponny som valts ut till vaccinationskontroll finns kvar hemma i Växjö. Min omedelbara lösning blev att kasta mig in i bilen, köra hem, leta fram passet, ta foton på x antal sidor och sms:a till tävlingsledningen. Jag missade sedan tävlingen, men vad gjorde det? Jag löste ju ett problem och ponnyn kunde tävla.

I går torsdag var en sådan där dag då allt såg ut att vara planerat in i minsta detalj. Vår gamla trotjänar-Ferrari Hilda har då sedan länge en tid inbokad för en mycket viktig behandling på Löberöds Hästklinik. Jag har tagit kompledigt hela dagen för ändamålet (så snäll är inte min chef att han låter mig ta ledigt hur länge som helst). Malin och jag ägnar halva dagen åt att mocka, fodra, fylla på vatten och allt annat för att förbereda resterande sex hästar för en behaglig kväll.

Allt är klart för avfärd, allt verkar lugnt men lugnet visar sig som vanligt vara bedrägligt. När man minst anar det kommer det, problemet som måste lösas. När jag ska köra fram transporten är allt jag hör ett oroväckande krasande på grusplanen. Jag går ut, identifierar problemet: vänster bakdäck på boggisläpet rullar inte. Sitter fast. Klassiskt problem. Jag kollar vajrar, ser inget konstigt. Jag smörjer omsorgsfullt med spray. Väntar en stund. Startar bilen. Samma krasande. Vi är som vanligt ute i god tid och jag tar det lugnt. Väntar lite till. Smörjer lite till. Ruckar på däcket. Ingen effekt. Det fortsätter att krasa i gruset.

215 Granngården
Så här ser improvisationslösningen på vårt senaste problem ut.

Att hjulen låser sig, speciellt efter en frostnatt, har hänt flera gånger tidigare. Det brukar lösa sig, men inte den här gången. Bara en sak kvar att göra. Fram med släggan, det mest primitiva sättet att lösa problemet på men kanske inte det första att rekommendera. Fast det spelar ingen roll nu. Jag dammar till på fälgen. Pang, pang, pang. Några pang till. Sedan ska det bara funka. Men hur jag än försöker vägrar hjulet att röra på sig.

Tiden går plötsligt oroväckande fort. Hildas behandling är efterlängtad, den får inte missas. Och här står jag, problemlösaren som kompat ut en hel arbetsdag, och känner hur problemen forsar över mig. Dags att tänka och agera snabbt. Jag och Malin inleder ett snabbt krismöte. Vi bor fem minuter från en ridklubb, tänker jag. Vi känner flera personer som har transporter stående där och som vi garanterat får låna. Malin ringer våra kontakter. Ingen svarar. Det är strax efter lunch och alla är väl på sina jobb. Vi drar i ett par andra trådar, utan resultat.

Plötsligt säger Malin: ”Jag tror att Granngården hyr ut transporter”.

Det är ny information för mig. Jag tittar på klockan. Lösningen måste infinna sig inom en halvtimme, annars är det helkört.

”Sätt dig i bilen och kör!” beordrar Malin.

Jag sätter mig i bilen och kör. Hoppas att Malin snart ska ringa och säga att hon hittat en annan lösning. Det gör hon inte.

Tio minuter senare gör jag ett Ronny och Ragge-stopp framför Granngårdens parkering. Jag springer sedan bokstavlig talat in i butiken, lokaliserar första bästa personal och säger uppfordrande:

”Jag behöver en hästtransport – bums!”.

Den unga kvinnan tittar storögt på mig.

”Det är vid kassan du ska…”

”Då går vi till kassan. Snabbt!” säger jag.

Vi halvspringer till kassan. Jag upprepar mina krav högljutt som en butiksrånare och får det att låta som att det är på liv och död. Effektivt, visar det sig. Två minuter senare tvingar jag en annan i personalen, en ung man, att springa ut på kontoret för att hämta nycklar.

”Vi ses på andra sidan!” befaller jag.

Jag kastar mig i bilen, axar runt till baksidan och tvärstannar när jag ser tre transporter prydligt parkerade bredvid lagerhållna utevaror.

Nervöst provar killen om nyckeln till låset fungerar. Han känner det. Känner att jag har en osynlig pistol riktad mot honom. Men vadå? En ponny ska till en klinik. Vad kan vara viktigare än det? tänker jag i min skruvade hästhjärna.

”Den här var det!” utbrister Granngårdskillen med en triumferande lättnad i rösten när det befriande klicket av ett lås som går upp hörs.

Resten fixar jag själv.

Kvarten senare står Malin och Hilda och väntar på vägen. Vi lastar henne, försöker behålla lugnet och när vi tar plats i bilen sker två viktiga saker.

1) Vi drar ner tempot, andas lugnt och fint.

2) Vi konstaterar att om vi varit tidsoptimister hade det aldrig gått. Men eftersom vi så gott som alltid lägger in en lufttimme i all planering som har med transport och resor att göra räknar vi ut att vi kommer att nå kliniken i tid, utan att utsätta oss själva och andra för fara på vägarna.

När jag nu tittar ut i hagen och ser en nöjd Hilda, efter en mycket lyckad behandling, inser jag än en gång att det var värt alla ansträngningar, all improvisation och allt rånarbeteende. Att problem blir lösta är det viktiga. Inte hur man löser dem.

Tack för att ni tog er tid! Har du höstångest? Fryser du? Känns november meningslös? Då rekommenderar jag veckans avsnitt av podden Fria Tyglar, som är är oväntat ljust, glatt och positivt. Det hittar du via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
11 november 10:22

Ponnypappan om hoppningens heliga graal

Ponnypappan om hoppningens heliga graal
Angelo och Rosie har blivit ett stabilt ekipage.

Vad är det som gör idrott så spännande? Vilka magiska ingredienser innehåller den dramaturgi som kan fängsla och förtrolla en publik? Och vilka idrotter har egentligen ett DNA som framkallar nagelbitande de luxe?

Det finns flera idrotter som jag inte tycker är spännande över huvud taget. Vem orkar till exempel se en cricketmatch som inklusive tepauser (japp, finns fortfarande kvar på grund av den brittiska konservatismen) kan pågå upp till fem dagar? Eller en seglingstävling där båtarna ger sig ut på 20-talet race innan en oftast helt överlägsen segrare ska koras? Det finns också en anledning till att väldigt få människor bänkar sig framför teven när det visas bandy (var är bollen?), gång (visst springer de egentligen?) och maraton (tar det aldrig slut?).

Men så finns det förlängningar i hockey, när allt ska avgöras under en plötsligt sekund, där någon blir hjälte och någon syndabock.

Magi.

Det finns straffavgöranden i fotboll, sista och avgörande set i bordtennis och upploppsrakan i en skidstafett med åkare från flera nationer sida vid sida.

Magi.

Och så finns det två tävlingsformer som är direkt ohälsosamma för själen samtidigt som de framkallar den största spänning och magi.

Den ena är hundradelsdramatiken i de alpina grenarna, där du aldrig kan reparera ett misstag.

Den andra stavas A:1a – hoppningens heliga graal.

A:1a kan vara den bästa uppfinningen idrotten skådat. Här finns ingen bedömning, här finns ingen dödtid, här handlar det bara om att undvika misstag eller att bli offer för sina misstag. En lika fruktansvärt grym som himmelskt underbar tävlingsform beroende på utgången. Det är tack vare A:1a halva Sverige satt bänkat under OS-omhoppningen i Tokyo förra sommaren och under VM-omhoppningarna i Herning i somras. Tack vare A:1a skapade OS-guldet en omedelbar nationell eufori som – är jag säker på – vägde tungt i vågskålen när såväl folkets egen Jerringjury som professionella juryer lät det regna utmärkelser över svensk ridsport.

214 Felfritt
Exakt här börjar Sean Banans ” Diggediggediggedingdingding”, vilket förkunnar att Angelo och Rosis nollat i grunden. Men det värsta återstår.

Det är också A:1a som avslutar våra härliga dagar på Grevagården. Angelo tävlar i Kingsröd Pony Challenge med Rosie och som jag nämnde i förra veckans text inledde han med en fin andraplats i den första av två kvalomgångar. Även i den andra omgången, en A:0:a, rider han både snabbt och bra men river det allra sista hindret. Tiden som annars räckt till en tredjeplats förvandlas nu, genom de fyra felen, till en elfte. Även A:0 är grymt spännande, för övrigt. I totalen räcker Angelo och Rosies insatser gott och väl till en plats i finalen.

Det är sen lördagkväll när vi bänkar oss för något av det mest spännande idrotten har att erbjuda.

A:1a.

Först en grund, där du nästan alltid är borta om du har ett enda nedslag.

Sedan en infernalisk omhoppning där du måste balansera mellan chansning och förnuft.

Tio startande, Angelo går ut som sjua. När det är hans tur har jag sett fyra ryttare besvikna lämna banan och två som leende konstaterat att de fixat en omhoppning. Angelo har dagen till ära fått hjälp av tränaren Jon Östhaug, som tidigare tränat både Rosie och Angelos andra häst Munsboro Hyland. Jon går banan med Angelo, kommer med väl valda tips och försöker förbereda honom för vad som väntar.

Sedan är det dags. Angelo i grundomgången. Det är Lätt B+, en nivå Angelo precis börjat etablera sig på, och nervositeten är så där otäck som bara en A:1a kan framkalla. Skakande lyckas jag knäppa ett par bilder men lägger sedan ner kameran. Det ser bra ut, Angelo går i mål – och sedan kommer den skönaste av bekräftelser.

Sean Banans oefterhärmliga strof ”Diggediggediggedingdingding, här glider kingen in” på högsta volym.

Angelo är felfri.

Men då återstår det värsta, det mest ohälsosamma för ponnyföräldrar. Omhoppningen. Den som är lika spännande oavsett hinderhöjd eller ryttarskicklighet. Den bara är.

De är fem ekipage som ska göra upp. Angelo ut som trea. Första ryttaren rider både skickligt och snabbt. Nummer två är lika skicklig och snabb. Hur ska han Angelo tackla det här? tänker jag mitt i min A:1a-nervositet. Och hur nervös är Angelo själv? Det är Grevagården vi befinner oss på och den stora läktaren är välfylld. Han red Elmia i fjol och klarade det fint, men nu är det högre hinder och en annan häst, som inte är känd för att vara lika snabb som Hyland.

Att ta bild nu är en omöjlighet. Nu handlar det bara om att våga titta. Jag vågar. Jag tittar. Jag ser att Angelo och Rosie kommer iväg bra, ungefär som de två föregående ryttarna. Efter halva omhoppningen är min känsla att det går lite för långsamt för att räcka till en ledning. Angelo tar exakt samma vägar som de föregående, han får farten med sig in i sista svängen och tar det näst sista hindret. Jag kastar ett snabbt öga på klockan och kastas tillbaka till slalomtävlingar jag sett där exalterade kommentatorer gjort det nästan outhärdligt spännande.

Han tar sista hindret.

Klockan stannar på…25,71.

Han leder med 35 hundradelar!

Pärsen är långt ifrån över. Två duktiga ekipage återstår. Nästa ryttare ser precis lika snabb ut som de tre föregående och det ser ut att bli en rysare. Då noterar jag att ryttaren väljer en längre väg mellan två hinder. Det måste betyda att Angelos tid står sig, hinner jag tänka. Och får rätt.

En startande kvar. Hon ger sig iväg. Rider bra. Snabb häst. Men vad gör hon? Hon tar väl…samma väg som föregående? Det måste ju betyda att…

214 Prispall
En strålande Angelo överst på pallen.
214 Rosietäcke
Täcke, gehäng, rosetter, blommor och en rad andra priser fick Angelo för segern i Kingsröd Pony Challenge.
214 Jon
Jon Östhaug gav Angelo ovärderlig hjälp inför finalen. Han har tidigare tränat Rosie.

Ja, Angelo Enestubbe tar sin hittills största seger. Han vinner Kingsröd Pony Challenge och pryds med gehäng och blommor, får kliva upp överst på pallen och blir intervjuad av Emil Bolin. Det lyser om honom. Jag gläds med honom.

Det här är inte cricket.

Det här är A:1a – ridsportdramatikens heliga graal.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute och den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal. Det hittar ni via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
4 november 14:59

Ponnypappan: Logistik, teknik och en kuslig flashback till 90-talet

Ponnypappan: Logistik, teknik och en kuslig flashback till 90-talet
Det blir inte mer meetingkänsla än så här.

Logistik.

Själva ordet är egentligen rätt enkelt. Trestavigt, nästan vackert. I praktiken är det ett antingen/eller-ord. Logistik är bland det bästa som går att uppleva, när det fungerar. Logistik är bland det värsta som finns, när det fallerar. Och logistik, det är lindrigt uttryckt vad den här veckan handlat och fortfarande handlar om.

För unga ryttare är höstlovet inget höstlov längre.

Det är blott och bart ett hästlov.

Så blir det när två giganter – Jönköping Horse Show och ponny-SM på Grevagården – frontalkrockar med varandra.

Har man då, som vi, ett barn som kvalat in till Agria Pony Trophy på Elmia och ett annat som fått en plats i Kingsröd Pony Challenge på Grevagården – ja, då handlar precis allt om logistik och samarbete in absurdum.

Medan Malin skött grundplaneringen (bokat lastbil, husvagn och hittat räddande änglar som stöttat upp våra hemmavarande ponnyer) har jag stått för det praktiska (hämtat lastbil och husvagn) och sedan har vi gemensamt bockat av hundratalet punkter på att göra-listorna för att ge oss en chans att få en hel vecka att flyta på.

213 Höpåsar
Höpåsarna är packade inför avfärd. Punkt 145 på listan kan bockas av.

På måndagen checkar vi in på Elmia, får lastbil och husvagn på plats. Vi har två hästar med oss, varav jag kör den ena – Angelos Rosie – till ett stall i Barnarp två mil söder om Jönköping medan Erika, som ska tävla på Elmia, har egen box på Elmias väldiga område. Med oss under dagarna i Jönköping har vi också barnens mormor som står för ovärderlig matlagning i husvagnen.

Vi är igång, tisdagen kommer och Erika ska tävla. Vi vet alla att hon är ett svagt kort i den här typen av sammanhang och ni som följt den här bloggen vet att hon gärna söker sig mot utgången och smiter ut om hon kan. Men kvart över nio på morgonen är det bära eller brista som gäller. Erika är synbart obekväm med situationen men där står hon, med LillyBelle på ryggen. Den kritiska delen av banan är mellan tvåan och trean, mellan vilka ut- och ingången är placerad. Det tvingar LillyBelle till en extra snäv sväng. De hamnar fel, Erika stoppar men på andra försöket sitter det. I mål har de fyra hinderfel och två tidsfel. Sista plats. LillyBelle är ledsen men hon får samtidigt en massa stöd från alla håll och får höra vilken fin ponny hon har och hur duktiga de varit.

Senare på tisdagen går logistiken in i en ny fas. Då åker jag och Angelo ner till Barnarp, hämtar och lastar Rosie och beger oss till Grevagården. Där tar vi Rosie till hennes box, packar upp och ser till att hon blir hemmastadd. Angelo får generöst stanna hos kompisen Casper Jönberg och hans familj under natten. Tidigt morgonen därpå är det premiär för både Angelo och Casper i Kingsröd Pony Challenge.

Vid midnatt mot onsdag är jag tillbaka i Jönköping och efter en god natts sömn inleder vi, efter att Erika fått frukost, dagen framför Equisport på datorn. Där ser vi Angelo och Rosie debutera. De har startnummer två och när de går i mål ligger de tvåa. En andraplats som sedan står sig till siste ryttare gått i mål. En smakstart för Angelo på Grevagården.

213 Angelo
Via Equisport sitter vi i Jönköping och ser när Angelo slutar tvåa på Grevagården.
213 Lillyerika 1
Så kom de till Elmia till slut, LillyBelle och Erika. De kämpade och ska vara stolta över sin insats.
213 Lillyerika 2
LillyBelle och Erika ger sig iväg.
213 Elmiamässan
Allt är som vanligt på Elmia.
213 Lillyerika 3
Tack, min älskade! LillyBelle kramar om Erika efter målgång.

Timmarna senare: Erika upp i final. Nu är det fullsatt i Elmias B-hall och jag har en känsla av vad som kan komma att hända. Tyvärr får jag rätt. Erika tycker inte alls om uppståndelsen och efter bara några hinder tar det slut. Men publiken ger sitt enorma stöd till det lite udda ekipaget. Känslan jag bär med mig är att Erikas nerver inte fixar ett fullsatt Elmia men LillyBelles hjärta och kärlek till sin gamla ridskoleponny är så stor att det ändå tog dem hela vägen dit – och det är en seger!

Nästa logistikkapitel: Erika tackar för sig, Malin lastar henne och kör hem till Växjö medan jag och LillyBelle tar husvagnen upp till Grevagården. Angelo tar emot, vi pysslar med Rosie som får en kvällstur i den stora paddocken och sedan är vi väldigt trötta. Det tar inte lång stund från det att den sista lampan i husvagnen släckts till vi alla befinner oss i djup sömn.

Torsdagen är en tävlingsfri dag på Grevagården och faktum är att även LillyBelle ska komma till start. Malin, som tillbringat en dag på hemmaplan i Växjö, lastar lastbilen med lilla Tindra, som under eftermiddagen kommer inglidande på Grevagården. Tindra, tävlingarnas utan tvekan minsta häst, ska senare i kväll hoppa Lätt B i Kingsröd Pony Challenge och det blir intressant att se hur hon och LillyBelle tar sig an den utmaningen.

Grevagården är en fantastisk och mäktig anläggning. Sportsligt håller den absolut toppklass och jag förstår varför många stortävlingar och svenska mästerskap hålls här i parti och minut. Digitalt finns dock oerhört mycket övrigt att önska. Redan under mitt korta tisdagsstopp på Grevagården verkar det vara fel på min telefon. Jag har ingen supertäckning, bara två stickor, men ingenting fungerar. När jag återvänder på onsdagen är det samma sak. Av funktionärer får jag dessutom veta att min teleoperatör är absolut sämst just på det här stället.

Wifi då – räddningen framför andra?

Finns inget. Jo, det finns, får jag veta, men det är ett slutet wifi där lösenordet inte gärna lämnas ut eftersom det kan påverka tävlingsledningens uppkoppling och därmed hela tidtagningssystemet.

Jag befinner mig i en journalistisk mardröm.

En mardröm som blir ännu mer mardrömslik när Lisen Sandström från vår hemmaklubb Växöjortens Fältrittklubb vinner inverkans-SM sent på torsdagskvällen. Jag har tagit bild på Lisen och segerintervjuat henne men jag kan inte publicera något av det.

213 Lisen Sandström (kopia)
Växjö fick en SM-vinnare i Lisen Sandström.
213 Internet
Grevagården är bra på många saker. Internetuppkoppling tillhör inte en av dessa.

Jag har kastats tillbaka till mitten av 90-talet, då 2G var det nya svarta men som sällan fungerade i skarpt läge i idrottshallar med usel täckning. Nu lever vi i 5G-åldern men här står jag som ett fån, utan en enda digital kontakt med cybervärlden.

Jag tvingas ta till samma knep som jag och alla sportjournalister ute på fältet gjorde på 90-talet. Då handlade det om att så snabbt som möjligt lokalisera närmaste McDonalds, där det alltid var full täckning och alltid öppet efter klockan 22. Hur många sena stresstexter som lämnats in till tidningsredaktioner enbart tack vare McDonalds torde uppgå till åtskilliga tusen.

Den här gången väljer jag dock att sova en natt innan jag skrider till verket. Tidigt denna fredagsmorgon tar jag bilen, knappar in ”Stadsbiblioteket Skövde” i Google Maps och kör till destinationen.

Där sitter jag nu och skriver dessa rader, efter att tidigare ha publicerat nyheten om Lisen Sandströms SM-guld. Logistiken fungerade. Tekniken fallerade. Men texterna är ute och nu fortsätter äventyren på Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute och den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal. Det hittar ni via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

Ponnypappan
28 oktober 11:16

Ponnypappan: Att vara Sven Nylander för en dag

Ponnypappan: Att vara Sven Nylander för en dag
En nöjd men ändå missnöjd Angelo i Olofström. Foto: Privat

Det finns idrottare jag tycker synd om, trots att de haft enastående fina karriärer. Sådana som varit  nära men inte riktigt fått till det när allt ställts på sin spets. Sådana som haft oturen att vara samtida med tidernas bästa i sina sporter. För att bli odödlig, för att bli föremål för återkommande repriseringar i tv-dokumentärer och nostalgiprogram är det bara segrar och tunga medaljer som räknas.

Just detta är anledningen till att en av våra största och bästa friidrottare genom tiderna aldrig syns till, vare sig när vi tänker på eller tittar på gamla framgångar. Sven Nylander är alla tiders överlägset bäste svensk på 400 meter häck. Hans tid 47,98 på distansen, satt 1996, är det ingen i det här landet som varit i närheten av, varken förr eller senare. Sven Nylander var en världslöpare på 400 meter häck och när det gäller den globala sporten friidrott finns det två saker som gäller för att en svensk ska bli om inte odödlig, så väl ihågkommen för väldigt lång tid.

1) Ta medalj på VM eller OS.

2) Vinn EM.

Sven Nylander gjorde ingetdera, trots att han hela tiden var bokstavligt talat snubblande nära. Varje mästerskapsfinal tömde han sig totalt, föll ihop en meter efter mållinjen och kräktes oftast några minuter senare. Nylander slutade fyra i OS 1994 och 1996. Han slutade fyra på VM 1983 och 1987 och får än i dag – trots två EM-silver som båda betraktas som misslyckanden – släpa runt på det tunga smeknamnet Den evige fyran. Han har till och med utkommit med självbiografin Den fjärde mannen.

Vid slutet av dagen den 23 oktober 2022 är det med en känsla av att vara Sven Nylander jag analyserar vad som nyss hänt. När jag och LillyBelle sätter oss i bilen på väg hem från Vetlanda är det utan rosett men med en känsla av att ha varit sååå nära vi styr kosan mot Växjö.

Det har varit zonfinal i ponnyhoppningens division 2. Där har LillyBelle visat prov på snabba korrigeringar mellan tävlingarna. I förklassen med Peggy ser det nämligen superfint ut fram till sista grundhindret  där Peggy tvärstannar. Det är ett våghinder och LillyBelle vet att Peggy har en tendens att stanna just vid sådana. Ett omfattande taktiskt åtgärdspaket sätts in inför laghoppningen, dagens stora event. Väl där klarar hon våghindret, vilket är en stor framgång, men har ett stopp på ett tidigare hinder. Lagkompisarna Casper, Ayleen och Tove räddar upp det hela med tre raka nollor och Växjöortens lag är som ett av fem lag klara för omhoppning om medaljerna.

Där betalar LillyBelle och Peggy tillbaka, sätter en nolla och ger laget en bra start. Ayleen och Casper fyller på med nya nollor och inför sista omgången sätter Tove allt på ett kort. Vi behöver plocka in några sekunder i totalen för att ha chans på medaljerna. Vi noterar att Tove går mot en tid som kan tjäna in sex eller sju sekunder till laget, vilket skulle innebära en andra- eller tredjeplats. Sedan kommer ett pet på näst sista och det är över. Det är så nära men det blir en fjärdeplats. Placeringen ingen vill ha. Placeringen just utanför prisplats. Sven Nylanders placering.

212 Framhoppning
Det är något speciellt med anrika ridhus, som här på framhoppningen i Vetlanda. Skylten ser ut att ha suttit där sedan 1955. Mäktigt.
212 Fjärdeplats
Växjöorten slutar på Sven Nylander-plats i Vetlanda. Från vänster: Ayleen, LillyBelle, Angelica, Casper och Tove.

Sedan sitter jag och LillyBelle i bilen. Medan jag kör borrar LillyBelle ner ögonen i mobilens Equipe-app. Knappt 20 mil söderut pågår inverkanskvalet till Sverigeponnyn i Gothenburg Horse Show. Reglerna är stentuffa. Bland 18 startande ekipage delas det bara ut en futtig biljett till Scandinavium. Vinnaren tar allt.

Angelo har startnummer 15 och eftersom det är inverkan tar det sin tid. Han har tränat bra på Rosie och tänker göra ett allvarligt försök att kvala in. När det äntligen är dags känner jag nervositeten när LillyBelle refererar vad som händer.

– Nu har han startat. Tiden går, inga fel. 40 sekunder. Fortfarande inga fel. Nu nollade han, upplyser LillyBelle sakligt i tur och ordning.

Med spänning inväntar vi vilka poäng Angelo ska få.

Det tar tid, men till slut kommer beskedet.

44,8 poäng.

Det är väldigt bra, inbillar jag mig utan att vara speciellt insatt i de nya inverkansreglerna.

Bra är det också, visar det sig.

Och ni kan säkert lista ut vad det räcker till.

En fjärdeplats.

Allt som fattas är egentligen bara ett trösttelegram från Sven Nylander.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute och den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal. Det hittar ni via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
21 oktober 13:39

Ponnypappan: En av 21 underbara inbördes relationer

Ponnypappan: En av 21 underbara inbördes relationer
Angelo, Rosie, Tindra och LillyBelle – ett gäng som trivs tillsammans. Foto: Privat

Ju längre du lever med hästar omkring dig, desto mer förstår du dem. Det är ett självklart faktum men det förtjänar ändå att påpekas. Skillnaden mellan att se hästar på avstånd då och då och att studera dem på nära håll dagligen är som skillnaden mellan en kamera utan zoom och med zoom.

Med zoom ser du detaljerna och vad de små penslarna åstadkommer. Det som slår mig mest efter några års intresserat zoomande är hur lika våra ponnyer är oss människor.

Du vet själv hur det är när du möter människor. Ibland klickar det direkt, det vi kallar personkemi uppstår och en vänskap som föds under en magisk sekund kan vara för livet. I andra fall är relationerna mellan två människor som två pusselbitar som inte passar ihop.

Det spelar ingen roll om du delar intresse med vissa personer. Saknas kemin stannar relationen i bästa fall vid ”avlägsen vän” eller ”ytligt bekant”. Man hejar när man ses, svarar ”Bra!” på frågan hur läget är men inte mycket mer.

211 Lilly Och Tindra
LillyBelle och Tindra har blivit riktiga rosettplockare. Foto: Privat

Att det är precis samma sak med flockdjur som hästar trodde jag faktiskt inte, men det är det. Att vi har sju ponnyer på gården just nu innebär att vi har en massa inbördes relationer att studera. Närmare bestämt 21 stycken. Och det är en av dessa 21 relationer den här bloggen ska handla om. Nämligen relationen mellan vår minsta ponny, 99 centimeter Tindra, och vår största: Rosie, 136 centimeter i mankhöjd. Rosie är vårt senaste tillskott och redan dag 1 när hon anlände hände något med Tindra, som normalt studerar nykomlingar tämligen avmätt.

Tindra började gnägga. Intensivt. Och hon fortsatte att gnägga. Dag två, när Rosie installerats i hage, stod Tindra blickstilla två hagar bort och följde varje steg Rosie tog, ackompanjerat av nya gnäggningar. För Tindra var det kärlek vid första ögonkastet. En crush som vägrat att försvinna sedan dess.

Eftersom Rosie också är speciell har Tindras kärlek och beundran för henne blivit användbar här på gården. Rosie gillar till exempel inte att stå själv i stallgången. Hon blir nervös och orolig och visar det tydligt. Då tar vi bara in Tindra och ställer upp henne framför Rosie. Där står sedan Tindra och tittar med fascination och kärlek på Rosie, som i sin tur blir lugn.

Det är samma sak med Rosie och skogsturer. Hon vill inte rida ut själv och hon vill inte vara den som rider först. Gissa vem som räcker upp en hov, tar täten i ledet och gladeligen gör Rosie sällskap i skog och mark?

Bland det bästa Tindra vet är när hon och Rosie får åka iväg själva på tävling. Hon nästan springer in i transporter och lastbilar när hon märker att Rosie också gjorts redo för avfärd. Lördagen var en av dessa Tindras lyckodagar. Bara hon och Rosie i en lastbil på väg mot Tingsryd. Kan det bli bättre?

Ja, det kan det verkligen, ska det visa sig.

211 Angelo Rosie
Angelo och Rosie är nu kvalificerade till att tävla Medelsvår B. Foto: Privat

Tindra, som gjort en storstilad comeback som tävlingsponny, är givetvis otroligt taggad på att visa upp sig. Om man kan misstänka den mänskliga känslan att visa upp sig för och imponera på den man älskar mest är det nog det Tindra vill göra. Hon flyger fram med LillyBelle på ryggen i Lätt C-klassen. Hon är enda A-ponny i ett startfält med 16 ekipage och därmed först ut.

LillyBelle är lika taggad som Tindra och det bär iväg i full fart, med akrobatiska omhoppningssvängar och en supertid som räcker hela vägen till seger och ärevarv. De rider även Lätt B och är ett sista hinder från en ny supertid, men LillyBelle har valt en lite för snäv sväng. Trots stoppet slutar de sjua av 14 startande – en otroligt fin prestation igen.

Sedan är det dags för Rosie som i vanlig ordning rids av Angelo. De börjar i Lätt B, rider lugnt och fint men en bom faller och istället för prisplacering blir det en niondeplats. Angelo och Rosie laddar dock snabbt om. Nästa uppgift är Lätt A, Angelos barriär att bryta. Så dags har jag tvingats lämna Tingsryd och befinner mig i Växjö för att skriva om ett marathonlopp, men enligt Malins sms är det det bästa hon sett Angelo rida.

Det blir noll fel, en fjärdeplats, pris och ärevarv. Och sist men inte minst. Drömmen om att uppfylla kriterierna för att få testa Medelsvår B är äntligen uppfyllda. Det är person- och ponnykemi i skön förening vi ser denna ljuvliga lördag.

Tack för att ni tog er tid – och äntligen kan jag meddela att ett nytt avsnitt av podden Fria Tyglar är ute. Den här gången gästar vi banbyggaren Fredrik Malm för ett mycket intressant samtal som ni hittar vi via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
14 oktober 16:17

Ponnypappan: Barriärer ska brytas med besked

Ponnypappan: Barriärer ska brytas med besked
Här har superkvartetten precis nåtts av beskedet att de vunnit lagtävlingen. Foto: Privat

Hela livet handlar om barriärer. Om att våga bryta dem. Utvecklas, lära sig, bli klokare och starkare. Ställas inför utmaningar, inte ge sig förrän man klarat av dem och känna hur man växer med uppgiften.

Ett ordspråk från hockeyn illustrerar det väl: Att släppa sargen.

Jag har under mina senaste fyra år släppt fler sarger än vad jag gjort under alla föregående levnadsår tillsammans. Livet med hästar är att både mocka i boxen men även tänka utanför boxen, men framför allt våga ta sig utanför boxen och låta sig själv kastas in någonting nytt, svårt och lätt obehagligt.

För en vuxennybörjare är hela hästhanteringen ett gäng barriärer som måste brytas för att man själv ska kunna utvecklas och bli användbar till annat än att mocka, bära och betala. Det är tryggt att ta skydd bakom en ”riktig” hästmänniska som Malin än att själv vara den som planerar, styr upp och genomför. Det är enklare att bara ta instruktioner och utföra dem än att vara den som tar ansvar, planerar och fattar beslut.

Men plötsligt är det söndag och där jag står ensam, med uppgiften att bryta den på förhand tuffaste barriären hittills som ponnypappa. Malin är upptagen med jobb medan jag är ledig. Det är min uppgift att som ensam vuxen åka iväg med Angelo och LillyBelle på heldagstävling i Gislaved.

Tre klasser, sex starter.

Den sista klassen är en lagtävling, där Angelo på Hilda kallats in i Växjöortens lag i sista stund efter ett återbud. Det betyder att jag har två barn och inte en, inte två utan TRE hästar med mig.
Ansvarig vuxen: jag.

210 Angelo Casper
Angelo och Casper med Hilda och Amelia inför lagtävlingen. Foto: Privat

Till min förvåning märker jag att suget inför utmaningen är större än rädslan att det hela ska gå åt skogen. Logistiken ser dessutom bra ut. Jag och LillyBelle åker med Peggy och Tindra i vår egen transport medan Angelo åker i en efterföljande lastbil där Hilda får sällskap av Amelia, lagkamraten Caspers B-ponny.

Färden upp till Gislaved är odramatisk, jag parkerar på anvisad plats och tillsammans med LillyBelle tar vi hand om våra små ponnyer. När lastbilen anländer någon timme senare fattar jag mitt första beslut. Jag ber Angelo ta hand om Hilda. Han lyder utan protest.

Första klassen är en LD med LillyBelle och Tindra. Här är det heller inga problem. Peggy står lugnt och stilla kvar i transporten och för min del är det bara att göra som vanligt: gå runt med Tindra på klassiskt ponnypappavis när LillyBelle går banan. Sedan säga några uppmuntrande ord, som i vanlig ordning avfärdas som töntiga, och därefter skynda mig upp på läktaren för att invänta och filma ritten.

Det går som vanligt bra för den ständiga publikfavoriten Tindra. Hon vinner och drar sedan iväg på ett ärevarv som utstrålar livslust medan LillyBelle lyfter segerpokalen.

Men fler klasser väntar och det är dags för mig att återta kommandot. Vi sätter på Tindra täcke, tar in henne i transporten igen och passar på att äta varsin toast i serveringslokalen. Vi äter snabbt och effektivt, har ingen tid att förlora. Det här är bara uppvärmning. Det är i nästa klass tempot skruvas upp. Det är en LC och här ställer LillyBelle upp med både Tindra och Peggy, som ska tävla mot varandra i kategori A. Dessutom ska Angelo, med startnummer två, strax därefter tävla i kategori B.

Tre starter på kort tid är ingen lek. Det är nu det gäller att ta för sig, fatta beslut, fördela ansvar och be om hjälp. Jag har bara två händer och kan rimligen bara hålla en häst i varje. Jag väljer Hilda och Tindra som brukar knata på rätt snabbt. Som tur är har fler från vår klubb anlänt till anläggningen och jag får snabbt hjälp av frivilliga som kan ta hand om Peggy. Därmed kan barnen gå banan i lugn och ro medan hästarna tas om hand.

Snart kutar LillyBelle ut, sätter sig på Peggy och hoppar fram. Angelo tar över Hilda och får sköta framhoppning själv och lilla Tindra lämnar jag över till en frivillig räddande ängel medan jag skyndar in i ridhuset och filmar LillyBelle och Peggy. Jag har kommit överens med en annan förälder att stå utanför och ta emot Peggy när LillyBelle byter till Tindra. När jag ser att allt fungerar går jag tillbaka in i ridhuset, väntar in LillyBelles andra start och filmar henne och Tindra. Det blir ny seger, ny pokal och nytt ärevarv. Fantastiskt!

210 Angelo
Angelo lyfter pokalen efter sin andraplats. Foto: Privat
210 Lilly Tindra
Två starter, två segerpokaler. LillyBelle och Tindra fortsätter att leverera. Foto: Privat
210 Priser
Hela bilen full av priser – och dagen har knappt börjat … Foto: Privat

När kategori B-klassen drar igång finns ett fungerande maskineri av föräldrar som hjälper varandra. Peggy och Tindra är i goda händer och jag kan lugnt stå med mobilen när Angelo och Hilda ger sig iväg. Vad ska Angelo hitta på? Frågan är berättigad eftersom han dagen före brutit mot det viktigaste i den plan han och Malin kommit överens om under bangången i Laholm: håll till vänster om blommorna före sista kombinationen.

Vad han gjorde? Fick för sig att snedda till höger i en omöjlig sväng med följden att Hilda givetvis stoppade och biljetten till Elmia kastades bort.

Nu tar han en härlig revansch. Med en både lugn, säker och snabb ridning noterar han en tid som bara slås av klubbkompisen Ayleen. Angelo blir tvåa, även han får pokal och för första gången vågar han sitta på Hilda under en prisutdelning och till och med rida med i ärevarvet, föredömligt försiktigt.

Två segrar och en andraplats. Nästan maximal utdelning. Jag känner hur jag växer som ponnypappa. Glada barn gör allt så mycket lättare och nu bestämmer jag att vi gemensamt tar hand om alla hästarna och ger dem kärlek. När det är gjort behöver vi dels samla oss för den avslutande lagtävlingen, dels se till att det inte kurrar i våra magar. Tiden är ganska knapp men vi är effektiva. Ponnyerna får mat, pyssel och kärlek och lastas på nytt. Gemensamt ser vi till att få i oss mat och därefter samlas vi i laget, bestående av LillyBelle, Angelo, Ayleen och Casper.

Det är den tredje och sista omgången och om jag förstår lagledaren, Ayleens pappa Andreas, rätt ligger Växjöortens Fältrittklubb på femte plats. De tre bästa lagen efter sista omgången går vidare till zonfinalen i Vetlanda.

Tuffa odds, men vi vet att laget har chansen att i alla fall få en bra placering i dag.

LillyBelle och Peggy inleder lagtävlingen med en nolla. Casper och Amelia fortsätter med ännu en och när Angelo och Hilda rider lika fint och säkert som i LC-klassen är VFK klart för omhoppning. Vi noterar att många andra lag har det betydligt tuffare och när grundomgången är står det mellan två lag: vårt lag och Wetterbygdens Hästsportklubb.

Vinna eller försvinna? Lite så känns det. Tävlingsnerven drabbar mig. Lätta skakningar i benen, fjärilar i magen och darrande händer. Att allt ställs på sin spets innebär verkligen skräckblandad förtjusning. Vi samlar oss, både föräldrar och ryttare. Snackar lite taktik. Kommer fram till att vi ger det en chans, satsar på att rida snävt och snabbt.

210 Segerjubel
Här är zonsegrarna från Växjöorten. Casper, Ellie (maskot), Angelica (ponnymamma), Ayleen, LillyBelle och Angelo. Foto: Privat
210 Utanför
Vinnarna förbereder sig för prisutdelning. Foto: Privat

Så drar det igång. LillyBelle och Peggy är först ut och som vanligt lufsar de runt banan utan fel och med en tid som känns mycket bra efter ett Peggy vänt på en femöring under några svängar. När två ryttare i varje lag kommit i mål har VFK 0+4 fel och Wetterbygden 4+4. Det är strax Angelos tur.

Mitt taktiska jag inser i det läget att det är troligen är nollan som kommer att vara viktig, inte tiden. Om vi nollar två gånger till vinner vi, oavsett tid.

Jag kallar till mig Angelo och säger det till honom. Han nickar, tar in det jag säger och går sedan in och gör en lugn och säker nolla. Eftersom Wetterbygdens lag avslutar med två D-ponnyekipage har Ayleen sedan allt i egna händer som vår fjärderyttare. En nolla till och segern är klar. Fyra eller fler fel och vi har några nagelbitande minuter framför oss.

Ayleen, som redan vunnit LC, har hittat en formtopp och tillsammans med sin Kiltara Pringle rider hon smart och säkert. När hon klarar näst sista hindret gör vi allt vi kan för att lyfta henne från läktarplats. Sista hindret – hon klarar!

Segern är i hamn och inte nog med det: Växjöorten är klar för zonfinal i Vetlanda. Och inte nog med det: segern gör att vi går från femte till första plats även i totalen och tilldelas plaketter från Smålands Ridsportförbund.

Dagen startade med att väckarklockan ringde klockan 05.30. När vi återvänder hem till Växjö har mörkret sedan länge fallit. Och inte för att skryta, men det gick ändå rätt bra för mig när jag fick chansen att bryta en barriär.
 
Tack för att ni tog er tid – ridsportpodden Fria Tyglar hittar ni via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
7 oktober 14:01

Ponnypappan: En bibel för ponnypappor

Ponnypappan: En bibel för ponnypappor
De här båda ridtokiga barnen har lärt mig massor om hästar och hästhantering. Nu har jag även hittat en bibel där jag får ett kvitto på vad jag lärt mig och kan lära mig ännu mer.

Valet att bli ponnypappa är inte utan konsekvenser. Den dag du tar steget fullt ut och säger ja till att med all kraft du kan uppbåda stötta dina barn i sin satsning på ridsport är en dag då du måste börja prioritera – och prioritera bort.

Varför?

Svaret är enkelt: tiden räcker inte till. Du får välja bort saker som förr kallades fritid eftersom du inte har någon fritid kvar. Enklare nöjen som du tidigare kunde ägna en hygglig stund åt försvinner. Så är det bara.

Jag tänker på det ibland när jag ser min golfbag stå och samla damm i uthuset. Hur länge sedan var det jag drog iväg en boll från tee? Fem år sedan? Sex? Ännu längre? Missförstå mig rätt. Det är inte med saknad eller vemod jag noterar den dammiga bagen. Jag har gjort det rätta valet – och det ger mig betydligt mer att se hur mina barn utvecklas som ryttare och individer än att bli förbannad över att mina golfbollar landar med ett plask i dammen på hål sju.

En annan sak jag tvingats välja bort är bokläsning. Att LÄSA funkar inte, insåg jag direkt. Men vad gör det när man istället kan LYSSNA på en bok? Övergången till ljudböcker är genial. Nu kan jag lägga fyra fem timmar hemma på gården varje dag samtidigt som Jonas Malmsjö, Stefan Sauk eller Reine Brynolfsson tar mig in i litteraturens förtrollade värld. Det är med bokläsandet som med golfspelandet. Det var ett tag sedan – och det har sin förklaring.

Nu kan jag glädjande berätta att jag gjort ett undantag. Jag har för första gången på x antal år läst en fysisk bok. Kan ni förresten gissa vad den handlar om? Just det: hästar. För någon månad sedan fick jag nämligen ett exemplar av en alldeles nyutkommen bok. Den heter Lär dig om hästhantering och är skriven av Therese Windesjö. Hon bor på en gård i Båstad med man och tre barn som verkar lika hästtokiga som mina.

Redan när jag bläddrar i boken och läser de första sidorna inser jag att jag kommer att följa den till slutet. Fascinerat noterar jag att boken tycks vara skriven för sådana som jag. Sådana som saknar naturlig hästbakgrund men som av olika anledningar landat i samma situation och läge som jag själv.

Teckensnittet är lättläst generöst, tonen vänlig och boken känns direkt som en bästa kompis. Som vännen som finns där för dig, som tålmodigt förklarar saker du velat men inte vågat fråga om men som även bekräftar dig och låter ditt självförtroende växa. Lär dig om hästhantering är, om man så vill, en sorts examensprov för ponnypappor men här finns samtidigt en massa värdefull information för den som varit med ett tag. Det är ingen nördig bok, snarare en bok som inriktar sig på mjuka tilltalande fakta. Även i de passager då författaren håller upp pekfingret och pratar om big nonos sker det med kärlek och omtanke.

Jag känner mig aldrig dum eller malplacerad. Tvärtom inser jag, mellan lärdomarna, att jag snappat upp både ett och annat under min tid som ponnypappa, bara genom att lyssna på Malin och barnen. Det som är svårt för mig, exempelvis vissa kroppsdelar på hästen, illustreras enkelt och informativt. Skank. Flank. Struprand. Nu vet jag exakt vad som menas. Boken tar mig med genom den dagliga skötseln, hästens behov och en dag i stallet. Den tipsar om friskvårdsrutiner, hur man bäst leder hästen i stall och hage och förklarar när och vilka täcken som ska användas vid vissa givna situationer. Boken avslutas med en ordlista där jag inte utan stolthet kommer fram till att jag kan 28 av de 31 orden.

Enkelheten är bokens superkraft. Den dömer aldrig, uppmuntrar bara. Pedagogiken och tonaliteten är en fullträff i all sin enkelhet. Det bästa är att författaren väljer att inte vara huvudperson. Istället sätter hon häst och läsare i centrum och lyckas med konststycket att konsekvent undvika svåra ord och invecklade förklaringar. Kanske just därför tar det mig bara lite drygt två timmar att läsa boken från pärm till pärm trots att den spänner över mer än 230 sidor. Jag är glad att jag frångick boklyssnandet, tog mig tid och läste ”på riktigt” den här gången. Lär dig om hästhantering är precis vad den heter och är du ponnyförälder som vill lära dig mer eller få en bekräftelse på att du faktiskt kan en hel del rekommenderar jag den varmt.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns ute och du hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
30 september 13:49

Ponnypappan: Bättre kan det inte kännas

Ponnypappan: Bättre kan det inte kännas
LillyBelle är klar för Elmia – med Erika! Vi är alla så otroligt stolta och glada över att dessa båda får lön för all möda de lagt ner under flera år tillsammans. Foto: Privat

Att som förälder få höra kloka, varma eller omtänksamma ord från sina barn är något som ligger högt upp på min topplista över lycka och välbefinnande. I en stressad vardag där allt går i 120 är det lätt, ibland nästan oundvikligt, att de irriterade orden dominerar, både bland föräldrar och barn.

Livspusslet innehåller många bitar, svåra att få på plats. Olika viljor ska samsas på samma yta och olika agendor drivas igenom. Då är de vänliga orden inte någon självklarhet men ibland, när man kanske minst anar det, dyker de upp som en efterlängtad gäst.

Det är Angelo som kommer med veckans finaste ord.

Det är lördag eftermiddag, vi befinner oss i stallet och pysslar med hästarna när han plötsligt tittar på mig och säger:
– Pappa, du vet … som syskon är man ju ofta rätt avundsjuka på varandra. Men i dag är jag är bara glad för Lilly. Hon har verkligen kämpat så länge med Erika för det här och det ska bli så kul att se dem tävla.

Jag ryser. Känner direkt att orden kommer från hjärtat. Angelo är visserligen i mångt och mycket klassens clown, en pratkvarn som jiddrar om allt och ingenting och som ibland ställer lite för många och konstiga frågor om allting. Men han har också en allvarlig, medkännande och omtänksam sida och här handlar det bara om att han är glad för sin lillasysters skull.

Då ska man veta att Angelo själv bara timmarna före tävlat MOT LillyBelle under tävlingarna i Ljungby. I samma klass: Lätt B.

Angelo och Hilda vs LillyBelle och Erika.

För att uttrycka det milt hade han dessutom en dålig dag på tävlingsbanan, följde inte sin plan alls och blev utesluten.

Det blir LillyBelles och Erikas tävling. De vinner inte. Slutar åtta av 31 startande. Men av de tio ekipage som samtidigt deltar i kvalet till Agria Pony Trophy slutar hon och Erika på en tredjeplats. Det står klart för oss först när det är dags för den separata prisutdelningen och biljetter i A4-storlek delas ut. LillyBelle är klar för Jönköping Horse Show! Precis som Angelo och Hilda i fjol ska hon till Elmia – med Erika!

Det gör Angelos ord ännu starkare. Om han nollat och tagit sig i mål med sin racerbil till B-ponny hade det sannolikt varit han som fått ladda för ett andra Elmiabesök. Nu väljer han att fullt ut glädja sig åt LillyBelle. Jag märker det på honom även under de följande dagarna. Att hans glädje är äkta. Det finns ingen avundsjuka, bara stöttning och uppmuntran från Angelos sida.

Så: Elmia 2022.
Hur jag själv tänker?

Tja, jag har knappt hunnit smälta FÖRRA ÅRETS Jönköping Horse Show ännu. Stressen och oron under en hel vecka före tävlingarna för att ens komma dit. Den enorma påfrestningen över att för första gången delta i en riktig stortävling. Nervositeten under framhoppning och därefter den nära döden-upplevelse det innebar att tvingas se tävlingarna.

Nej, jag är ännu inte riktigt nollställd från 2021 – och det är bara en månad kvar till JHS 2022.
Men den dagen, den sargen, som hockeyspelaren säger.

Nu ska jag bara fortsätta njuta över det som hände i lördags – att min dotter fått en underbar lön för all möda hon lagt ner på sin älskade Erika och att min son är både glad och stolt över sin syster. Bättre kan det inte kännas.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns ute och du hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
23 september 14:51

Ponnypappan om levererande Lammhult och mental mognad

Ponnypappan om levererande Lammhult och mental mognad
Maria Sundin bjöd på intressanta tankar i sin roll som mental coach.

Som jag nämnde i förra veckans text befinner sig svensk ridsport, givet det nordiska klimat vi är utlämnade åt, i skarven mellan utomhus- och inomhussäsong. Här nere i Småland har temperaturen redan letat sig ner mot nollan nattetid medan det plussas på under de ljusa timmarna. Så länge solen fortsätter att visa sitt vackra ansikte gör det oss ingenting att tävla utomhus. För att suga på den sista utomhuskaramellen begav vi oss i söndags till lilla Lammhult. Just Lammhult har en speciell plats för LillyBelle, som rankar paddocken som en av sina absoluta favoriter. Om det beror på banläggaren Åsa Svenssons utplacering av hinder vet jag inte, men varje gång LillyBelle tävlar i Lammhult brukar mungiporna peka uppåt på den lilla vinnarskallen.

Det är också i Lammhult som LillyBelles ”Projekt Erika” brukar ha synnerligen lyckade utflykter. Erika är alltid Erika. Den tidigare ridskoleponnyn trivs i flock, gillar inte att vara ensam och söker sig gärna till utgången redan efter några sekunder när hon tävlar. Hon är inte snabb men ställer upp och hoppar på allt. Aldrig en antydan till tvekan. Allt detta i kombination med LillyBelles smarta omhoppningsvägar brukar i Lammhult leda fram till ett bra resultat. För att även vara med i Andra Chansen har LillyBelle med sig sin Peggy men det börjar med Erika i en Lätt D.

Vi står bredvid och hoppas att Lammhult åter ska leverera – och man kan lugnt säga att LillyBelle får ännu en fin dag att minnas. Hon och Erika tuffar på som ett lugnt och säkert ånglok under grunden, accelererar strax före omhoppningen och bjuder sedan på ett par vågade vägar som ger resultat. Tiden klockas till 22,25 och visar sig räcka hela vägen till seger, rosett och plakett – och det oefterhärmliga segerleendet är tillbaka.

207 Lillyerika
LillyBelle och Erika trivs i Lammhult.
207 Lillyglad
Segerleendet är obetalbart.
207 Lillypeggy
Peggy gör aldrig LillyBelle besviken.

Inte går det sämre i Lätt C. Peggy är i toppform, inleder ruskigt stabilt och med samma finurliga och våghalsiga vägval tar de sig i mål på en supertid. Inte nog med det. Som startnummer sex är LillyBelle och Erika tillbaka. Erika gör sitt bästa för att mygla sig ur tävlingen redan efter fyra hinder men vem står vid utgången och flaxar som en fågelskrämma om inte jag? Det får Erika att sakta men säkert vända om och återgå till tävlingsmomentet. När de passerar mållinjen ligger de på andra plats, efter LillyBelle och Peggy.

Resten blir en pärs. Först kommer ett vindsnabbt ekipage som ser ut att vara på väg mot den snabbaste tiden, men det visar sig att LillyBelle och Peggy varit halvsekunden snabbare. Därefter ett ännu snabbare ekipage som tar fantastiskt fina och korta omhoppningssvängar. Det här kan väl inte hålla för LillyBelle? tänker jag. Det blir ”målfoto” för att skilja de två snabbaste åt och det visar sig att marginalerna är på vår sida. LillyBelle och Peggy vinner – med futtiga fem hundradelars marginal! Erika hamnar precis utanför prisplacering men en fjärdeplats är sannerligen inte fy skam.

LillyBelle avslutar sedan sin söndag i Lammhult med att nolla med Peggy under lagtävlingen för Växjöortens Fältrittklubb, som slutar på en fjärdeplats, bara fyra fel från att få rida omhoppning. Som vanligt levererar Lammhult!

Utöver ännu en tävlingsdag har jag och Malin deltagit i ett webinarium med den intressanta rubriken: ”Vad kan du göra för att hjälpa ditt barn?”. Webinariet hölls i Ridesums regi och föreläsare var mentalcoachen och tränaren Maria Sundin. Om jag är intresserad av tävling är det ingenting mot hur intresserad jag är av mental träning. Ju äldre man blir, desto mer förstår man hur mycket det mentala spelar in. I slutänden, vågar jag påstå, avgör det mentala allt för den som vill gå eller nå långt i sin favoritsport. Eller för att citera Henrik Ankarcrona: ”70 procent är mentalt – resten sitter i huvudet”.

207 Webinar 3
Laddat för webinarium.
207 Webinar 2
Det är viktigt att vuxna sätter sig in i den ganska komplicerade process det innebär att vara en ridsportfamilj.

Maria Sundin är tydlig och bra. Jag förstår att hon är en flitigt anlitad coach bland ryttare. Mycket av det hon säger är inga nyheter, men det känns skönt att få bekräftat att det jag lärt mig och tagit till mig efter ett helt liv inom idrotten faktiskt gäller. Att till exempel separera prestation från resultat är en mental grundbult för den som vill lyckas. Att alltid tänka prestation före resultat gör att du tävlar mot dig själv och dina egna uppsatta mål. Lyckas du med de målen bör du vara nöjd – och då finns oftast en bra placering i resultatlistan som en bonus. Men det är en sak att jag, som levt i 50 år, känner till detta. Hur, eller rättare sagt när, kan man börja prata med sitt barn om det mentala spelet? När är ett barns intellekt mottagligt för den här typen av samtal? Det är den enda fråga jag passar på att ställa till Maria Sundin.

Hennes svar är att det i regel är meningsfullt först när barnet är 12-13 år och uppåt och jag känner att det låter rimligt. Angelo är tolv och när jag testat lite mentala tränarklyschor på honom har jag snabbt märkt att han inte förstår vad jag menar, hur pedagogisk jag än försöker vara. Det gäller även andra viktiga saker som Maria Sundin säger, som till exempel att lära sig att visualisera banan i sitt inre. Det där är grekiska för Angelo, men jag vet att han kommer att ha stor nytta av det om några år. För att lära sig något nytt måste man veta vad det är man lär sig.

Där är inte mina barn än, men det känns bra att ha en mental verktygslåda i beredskap för den dag då de är mogna.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns ute och du hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

Ponnypappan
16 september 11:58

Ponnypappan: Tiden mellan paddock och manege

Ponnypappan: Tiden mellan paddock och manege
Angelo, LillyBelle och de andra under ett efterlängtat träningspass för Katarina Torstensson. Foto: Daniel Enestubbe

Sommaren är den förtrollande och magiskt sköna årstiden. En tid då våra barn är lediga från skolan, vi föräldrar tar ut vår lagstadgade semester och det sedan bara rullar på i ett tempo jag aldrig riktigt behärskat. Under sommaren går du lätt utanför ramar och rutiner just bara för att det är sommar och för att den faktiskt också, som Ledin sjunger, är kort. Sol, bad, glass. Kanske en resa eller två. Kanske några dagsutflykter, något pittoreskt bröllop att närvara vid och lite tv-magi under något dramatiskt mästerskap.

Sedan kommer hösten. Ibland smyger den sig på, nästan obemärkt, som en tjuv om natten. Andra gånger, som i år, står den plötsligt på farstutrappan och säger hej. Sommaren vände verkligen på en femöring i år. Över en natt var temperaturen halverad och sedan har det fortsatt på samma sätt.

Om sommaren är tiden då vi skapar minnen är hösten någonting helt annat. Under hösten har du tid att bearbeta dina minnen och sätta ett betyg på hur sommaren var, men framför allt tvingas du tillbaka till det vanliga normala, inte det sommar-normala. Det är därför jag älskar den här tiden så mycket, skärningspunkten mellan grön sommar och gul höst.

Hösten är planeringens tid. Den tid då eleverna börjar en ny årskurs och alla vi som går till jobbet ser fram emot en kickstart på någonting som i alla fall känns nytt. På hösten kan du sätta upp nya mål. Den är den perfekta tiden att börja träna en ny sport eller sätta sig på skolbänken igen. Mitt i mörka november känns det inte så, men just här och nu i mitten av september får jag känslan av att allt är möjligt. En skön känsla. En viktig känsla.

Symboliskt nog har det varit tävlingsstiltje under några veckor här hemma hos oss, men nu går även familjen Enestubbe in i höst-mode. Det märks även att ridsporthösten är här. Det är tydligt att utomhussäsongen sjunger på de avslutande tonerna i sin sista refräng. Angelo och LillyBelle kikar förväntansfullt i TDB och studerar alla upptänkliga tävlingar de kan tänkas delta i framöver. Ibland ställer de geografiska frågor, som hur långt det är till Västerås (”Oj, det var långt) eller Laholm (”Ja, då kan vi ju åka dit!) och de pratar internt om vilka målsättningar de ska ha när de går från paddock till manege. Det är en tid där det bubblar av förväntan och som vanligt frågar jag dem vad de har för mål.
– Klara Lätt A med Erika, svarar LillyBelle utan att tveka.
– Kvala in till Sverigeponnyn, säger Angelo som gillar att lägga ribban väldigt högt.

En annan positiv sak med hösten är att träningarna drar igång i en mer organiserad och regelbunden utsträckning. Efter en sommar då unga ryttare festat loss på en buffé av olika tävlingar är det en mycket god idé att träffa sin tränare igen. Utan återkommande instruktioner märker du inte småfelen och om småfelen fortsätter blir de lätt till en vana, oavsett sport. Därför spelar tränaren en oerhört viktig roll, särskilt i en komplex gren som ridsport.

Det är därför med stor glädje och förväntan hela familjen tar sikte mot ridhuset i Ingelstad, lastade med Erika och Rosie. Där väntar äntligen gruppträning för barnens tränare Katarina Torstensson. Barnen i gruppen som inte träffat varandra på ett bra tag börjar genast prata om ditt och datt, ungefär som när klasskamrater ses första skoldagen efter sommarlovet. På samma sätt gläds vi föräldrar över att ses igen. Vi träffas visserligen en hel del under tävlingar, men eftersom tävlingar går i högt tempo blir det ofta inte mycket mer än ett ”Hej!” och ”Hur är läget?”. Nu hjälps vi åt att plocka fram bommar och hinderstöd och kan sedan samtala i lugn och ro medan passet pågår.

Att det plötsligt känns som att 2000 snickare hamrar in varsin tretumsspik i taket stör oss inte. Det enorma skyfall som plötsligt slår till med full kraft förstärker bara känslan av höstens stora fördel: vädersäkrade träningar och tävlingar.

Se, men framför allt: lyssna här! Ljud på!

 

Det blir ett otroligt bra och givande pass. Katta lägger en klurig bana som innehåller allt från kombinationer till snäva svängar. Varje ryttare får sedan både beröm, omfattande feedback och en palett med små tips att tänka på inför fortsättningen.

Det är höst igen.

Det är inomhussäsong igen.

Det är en väldigt skön känsla.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns äntligen ute och hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

 

Ponnypappan
9 september 12:04

Ponnypappan: Är ideell idrott på väg att bli en lyxvara?

Ponnypappan: Är ideell idrott på väg att bli en lyxvara?
Vintern är på väg. Foto: Susanne Högdahl

Nu har jag hjälpligt lyckats kravla mig upp till stående. Ett mindre ryggskott plågar mig visserligen men jämfört med hur läget varit de senaste dagarna är det rena njutningen. Förra veckan i vår familj var så kantad av elände i form av magsjuka att jag helt enkelt inte kunde få loss en minut framför datorn. Då var de andra sjuka och sängliggande, jag ensam frisk och denna blogg tvingad till ett ofrivilligt uppehåll.

När jag i måndags korkat nog blåste faran över och ropade hej sa det bara pang. Jag utelämnar detaljerna men nu är jag tillbaka – rejält försvagad, jobbar hemifrån, mjukstartar.

Dessvärre har jag heller inte direkt något glädjande budskap att komma med. Tvärtom har jag den senaste veckan, både innan och efter sjukfrånvaron, både blivit kontaktad av och tagit kontakt med flera mycket oroliga ledare inom den lokala idrotten och skrivit flera texter i ämnet.

Det handlar förstås om det vi alla sedan en tid tillbaka pratar och läser om varje dag. Det handlar om elprischocken. Utan att gå in på orsakerna till det inträffade och kasta paj åt olika håll kan vi bara konstatera det oundvikliga, precis som i Game of Thrones: Winter is coming.

Det blir ingen rolig vinter. Särskilt inte som vi redan nu, mitt under en smygstartande höst, hör siffror vi för bara ett år sedan skulle uppfattat som bisarra. Elpriser som kan variera med flera tusentals procent beroende på vart du bor i detta avlånga land – det är först nu jag fullt ut förstår den absurda vidden av krisen.

Industrier som sätter verksamheten på paus, handlare som sätter upp ”stängt på grund av konkurs”-skyltar på dörren och äldre som oroar sig för att pensionen inte ens ska räcka till elen. Det är hemskt, och något vi alla tvingas förhålla oss till.

Som alltid mitt i en kris känner jag mig, genom mitt yrke, skyldig att ställa frågan: Hur påverkar det här idrotten – friskvårdscentralen för alla åldrar och det sociala måstet för miljontals unga? Jag känner mig också skyldig att ta reda på svaret. Och svaret, bara med fåtaliga facit från min småländska stad, är ruskigt.

Bandyklubben Åby/Tjureda utanför Växjö slog i förra veckan larm. Deras bundna elavtal har precis löpt ut, klubben förbrukar 900 000 kilowattimmar årligen och betalar för det omkring en miljon kronor. Nu, med rörligt avtal, handlar det om en ökning till åtta miljoner kronor. Enligt ordföranden vågar klubben inte ens sätta igång elaggregaten till konstisanläggningen i sin ännu färska, blott tre år gamla hall.

De fruktar konkurs – bara genom att slå på strömmen och dra igång säsongen.

Elgiganten Växjö Lakers , hockeyklubben med en förbrukning som uppgår till 4,5 miljoner kilowattimmar per år? Hur ska en sådan klubb, med tre isytor och säkert 600 hockeyspelande barn och ungdomar klara krisen? Med en normal årlig elkostnad om 4,5 miljoner kronor FÖRE krisen kan vem som helst räkna ut att det snabbt blir konkurs även där med dagens priser i elområde 4.

Lyckligtvis för Växjö Lakers del tecknades ett bundet, knappt treårigt, elavtal 2021. Det köper klubben tid, men hur kommer det att se ut när avtalet löper ut om ett och ett halvt år? Vill man ens veta?

Vi har en innebandyklubb, Växjö Vipers, som för ett år sedan bytte ut all armatur i sin hall mot LED-belysning och därigenom halverade sin elförbrukning. Däremot löpte deras bundna avtal ut i juli och för några dagar sedan kom augustiräkningen som en käftsmäll: 113 000 kronor, mot annars normala 30 000. Det betyder, enligt ordföranden, att allt klubben drar in i hyresintäkter går till att betala elräkningen och att man kan tvingas släcka hallarna.

Tre färska exempel. Två av dem visar på ett plågsamt hur snabbt något som alltid varit självklart – elektricitet – nu hotar att antingen sätta den ideella idrottsrörelsen ur spel eller i vart fall göra den till en lyxvara, få förunnad.

Min andra fråga, givet den idrott jag och min familj håller så kär, är: I vilken omfattning drabbas ridsporten? Hur drabbas exempelvis Växjöortens Fältrittklubb som mina barn tävlar för? Jag ringde ett snabbt kontrollsamtal till ordföranden.

Klubben är ganska stor, har en splitterny anläggning och intar en offensiv hållning som tävlingsarrangör. Alltså borde den kunna tjäna som ett ganska gott exempel, tänker jag. Det besked jag fick måste jag ändå benämna som lugnande. Klubbens elförbrukning uppgår till strax över 100 000 kilowattimmar per år och är inte i närheten av att vara samma elförbrukare som exempelvis ovan nämnda idrotter. Alltid något i en tid då det knappast kommer att bli billigare att ha häst.

På söndag är det val och trots att det pågår en valrörelse tycker jag att den nästan lyckats bli överröstad av energikrisen. Oavsett valutgång och oavsett vilket styre vi får kommer nästan allt handla om vilka åtgärder som ska sättas in från statligt och kommunalt håll för att mildra det vi står inför.

Winter is coming.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar finns äntligen ute och hittar länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
26 augusti 13:45

Ponnypappan: Allt jag hör är en klocka som tickar

Ponnypappan: Allt jag hör är en klocka som tickar
Vad är det här? 1) En häst med en massa priser. 2) En massa priser med en häst på. Foto: Privat

Det absolut bästa med att vara förälder till en ung ponnyryttare är att du får enormt mycket tid tillsammans med ditt barn. Om du engagerar dig, vill säga. Är du dessutom förälder till två unga ponnyryttare har du inget val. Då måste du engagera dig, vare sig du vill eller inte. Det enda ytterligare till buds stående alternativet skulle annars vara att du blir utstött ur din egen familj – och det är inget bra alternativ.

Jag skojar såklart lite, men samtidigt tror jag på min poäng: ett föräldraskap inom ridsporten förutsätter ett engagemang med hjärtat och en stor portion avsatt tid, i princip varje dag. Det kan kännas egendomligt i början, speciellt om du, som jag, kastas in i någonting helt nytt och okänt. Men som med allt annat vänjer man sig, kommer in i det nya och lär sig – i det här fallet dessutom överraskande snabbt – att älska det.

Så är det i vår familj. Vi hjälps åt eftersom det inte skulle fungera om vi inte hjälptes åt. Om barnen sedan, som i vårt fall, tidigt visar ett brinnande och lustfyllt intresse för att tävla adderas en dimension. Visst, vi gör saker tillsammans, men sakerna blir fler och större. Från den första tävlingen, mitt i ett ymnigt snöfall i Värnamo i februari 2019, och fram till denna tävlingssommar har det runnit mycket vatten under broarna. Då tänker jag inte bara på att barnen blivit större, utvecklats och lärt sig massor som ryttare.

204 Packning
Packning inför ett meeting – utan mig. Det känns. Foto: Privat

Jag tänker också på hur roligt det faktiskt är att åka på tävling. Visst är det slitsamt, visst är packlistan enorm men när man väl står på tävlingsplatsen, vet att alla förberedelser är gjorda och spänt väntar på barnens start – jag har kommit att älska den känslan. Dramat, nerven, hoppet, förtvivlan, skrattet och gråten. Allt kokas ner i en kittel av känslor. Minnen skapas, för livet. Att dra runt på det här sättet, som ett kringresande cirkussällskap, har blivit en av de återkommande höjdpunkterna i mitt liv de senaste åren.

Och under dessa snart fyra år har jag – fråga mig inte hur med mina sportjournalistiska arbetstider – så gott som varje gång lyckats se till att vara på plats under hela tävlingen. Bara när jag varit oåterkalleligt bortrest har jag tvingats missa en tävlingsdag. Jag har satt det högst på priolistan att göra allt jag kan för att vara på plats, hjälpa till och sedan följa all spänning och alla känslor med mina egna sinnen.

Fram till nu.

Nu sitter jag här och upplever någonting jag hittills lyckats slippa. En hel helg hemma. Ensam. 20 mil från övriga familjen. Den här gången gick det inte. Den här gången krockade både arbetstiderna och arbetsuppgifterna på gården med meetinget i Böda Sand på Öland. Det är dödstyst i det hus som annars alltid koka över av liv, rörelse och intensiva samtal. Allt jag hör är en klocka som tickar ute i köket. I övrigt: inte ett ljud, någonstans.

204 Angelo Rosie
Angelo och Rosie var otroligt fina tillsammans. Foto: Privat

Det känns spöklikt och jag inser att jag är helt oförberedd, tagen på sängen. Jag vill ju vara på Öland, hela min kropp och själ vill finnas där för att trösta, hylla, mocka, fotografera, fylla på vatten och – min paradgren – spatsera runt runt med ponnyerna på framridningsbanan medan barnen går banan med Malin.

Det blir en helg i stillhet, visserligen i sällskap med fem hästar och tre kaniner, men definitivt en helg i ovan stillhet. Jag tröstar mig istället med den fenomenala avslutning barnen fick på sitt sommarlov. Det var helgen då allt krockade: VM i Danmark, SM på Grevagården och så vår egen favorittävling på hemmaplan: Karl Oskar Cup. Det var ett meeting som kokade av liv, det, och jag missade inte en sekund.

Jag kommer för alltid att minnas hur fint Angelo red sin Rosie, på deras två tredjeplatser och deras snyggaste ritt någonsin, i den avslutande Lätt B:n. Jag kommer definitivt också att minnas tävlingarnas minsta, sötaste och framgångsrikaste ponny.

Rätt gissat: LillyBelle och Tindra var igång igen. Vann sin klass alla tre dagarna, givetvis även cupen och om det är någon häst som kan kuta ärevarv är det Tindra.

Kolla här bara:

Visst vill man vara där? Se det med egna ögon? Det är sådana ögonblick jag fasar för att missa nu under min helg i stillhet.

Tack för att ni tog er tid – ett nytt poddavsnitt av Fria Tyglar publiceras i morgon lördag men vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med mästarkaptenen Henrik Ankarcrona hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
19 augusti 10:49

Ponnypappan: Åkte de till Danmark för att lura småbarn?

Ponnypappan: Åkte de till Danmark för att lura småbarn?
Sveriges guldlag i VM i Herning 2022 hyllas av Ponnypappan. Foto: Roland Thunholm

Jag vet egentligen inte riktigt var jag ska börja. Det är i sig ingen bra början för en sportjournalist, vars yrkesutövning faktiskt förutsätter att kunna konsten att kliva rakt in i händelsernas centrum och beskriva vad som sker. Men det händer ibland att orden blir svåra, känns utslitna, inte är riktigt värdiga som hjälpmedel för att förklara. Att ens högsta önskan är att hitta på nya ord för att berätta, skapa nya metaforer för att sätta en stor händelse i ett ännu större sammanhang.

Jag menar: inte gav väl Henrik Ankarcrona sitt landslag i uppdrag att åka över bron, finta till sig en Gott & Blandat-påse av några småbarn och sedan åka hem igen?

Men det var ju precis så det såg ut.

Barnsligt enkelt.

Utklassning.

Avgjort efter tredje rundan.

T-r-e-d-j-e. R-u-n-d-a-n.

I ett VM.

I en av världens svåraste sporter.

Ja – det såg faktiskt lika simpelt ut som att lura godis av småbarn.

Hur det ens är möjligt blir något för framtidens dokumentärfilmare att försöka knäcka när en åldrad Henrik von Eckermann sitter i gungstolen och återkallar sina favoritminnen.

Stormakten Sverige. Världsledande Sverige. Inte Tyskland, inte England, inte Frankrike, inte Österrike utan vårt blågula Svedala. Smaka på det. Det smakar ljuvligt.

Att världsettan blev världsmästare var väl trots allt inte så konstigt, om jag ska invända mot mig själv. Sällan har jag sett någon bära ledarbindeln med en sådan ödmjuk bestämdhet och charmerande utstrålning. Genom denna ödmjuka självsäkerhet var signalerna från Henrik von Eckermann ännu tydligare än under förra sommarens olympiska spel: Nej, jag tänker inte riva något enda hinder den här gången heller.

Också detta är svårt att hitta rätt ord för: Har det ens hänt att en enskild ryttare står på noll fel efter ett OS och ett VM?

Lika mycket som jag tänker på den nye regenten von Eckermanns uppvisning, lika mycket tänker jag på Jens Fredricson.

Jens, liksom. Hade han inte lagt av? Satsat fullt ut på sitt utvecklande och för svensk ridsport så viktiga jobb som stallmästare på Flyinge och Strömsholm?

Nej, han tog sig tillbaka till världstoppen, starkare och bättre än någonsin. Jag har haft förmånen att både följa och träffa Jens under de senaste åren. Jag har besökt flera clinics han hållit, jag har intervjuat honom professionellt och även, i 19 graders kyla i Lammhult, haft honom som gäst i podden Fria Tyglar.

Varje gång jag pratat med Jens eller hört Jens prata har jag slagits av en sak. I princip allt han säger är intressant och ligger utanför den berömda boxen. Jens Fredricson älskar att utmana gamla sanningar, håller blicken riktad mot horisonten och har absolut ingenting emot att på ett närmast provocerande sätt sticka ut när det behövs.

Och jag minns än i dag vad han svarade när han i det gamla gistna ridhuset i Växjö för drygt tre år sedan fick frågan om han trodde att han någon gång skulle tävla mot sin lillebror igen och om hur det i så fall skulle gå.

– Hittar jag bara en tillräckligt bra häst ska jag nog slå honom, sa Jens medan vi var 200 som skrattade.

Men även där blev det som Jens sa. Han hittade Markan och slog lillebrodern och den tidigare världsettan Peder. Tänka sig att det blev han – en comebackande 54-åring – som fick manifestera den svenska överlägsenheten i Herning och med en fulländad runda såg till att vi slapp genomlida ännu en ohälsosam tv-rysare av OS-modell.

Att sedan Malin Baryard Johnsson på ett enastående sätt lyckades bemästra det faktum att Indiana långt ifrån hade sin bästa tävlingsvecka i livet – glöm absolut inte bort hennes del i lagtriumfen.

Och så Peder. Ismannen. Jag kan inte låta bli att tänka på Björn Borgs glansdagar i Wimbledon när jag ser hans totala lugn inför varje uppgift. Trots att All in med ålderns rätt tappat några oroande procent lyckas Peder ändå ta honom fram till två raka nollor och pegga upp för lagguldet. Han gjorde allt han kunde, för lagets skull. När storebror sett till att han inte behövde göra mer för laget kändes det som att Peder faktiskt också kände det själv, att hans saga med Allan är inne på slutkapitlen.

Det här lagspelet som Henrik Ankarcrona byggt upp – ett lagspel där individualister ser bortom inbördes konkurrens till förmån för en gruppdynamik och ett kollektivt självförtroende som inte går att rubba – fascinerar mig oerhört. Jag fascineras över hur sansat de uppträder trots att de precis blivit världsmästare. Jag har tidigare också både sett och skrivit hur vanliga, öppna, tillgängliga och okomplicerade stjärnor inom ridsporten är. Med vilken kraft de agerar ambassadörer åt sin sport och hur oerhört skandalfria deras liv är.

Att ryttarfolket i allmänhet uppträder gentlemannamässigt är dock knappast någonting som är specifikt för Sverige. Den som letar efter otrevliga typer i ridsportens världstopp lär få ägna en god stund åt sitt sökande.

Jag menar: Är du van vid att få lite skit under naglarna, van vid att ha fått jobba hårt och slita ont med otacksamma uppgifter i hela ditt liv som ryttare – varför skulle du då bli divig och kaxig när du nått toppen?

Det blev lite spretigt, det här. Det blir det när det som nyss skett är för stort och innehåller för många bottnar och vinklar för att kunna återberättas på ett tillräckligt bra sätt. Men jag vet en sak och det är en sak jag också skrivit här flera gånger tidigare. Allt går i vågor, framgångar varar inte för evigt och stormakter avlöser varandra.

Just nu har vi under mer än ett års tid fått surfa på en framgångsvåg ingen av oss trodde fanns annat än i fantasin. Jag passar på att njuta så länge vågen varar och jag uppmanar dig att göra detsamma.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med mästarkaptenen Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
12 augusti 12:35

”Ridsportens guldmedaljer är inte gjorda av choklad”

”Ridsportens guldmedaljer är inte gjorda av choklad”
Peder Fredricson med bronsmedaljen vid EM 2021. Foto: FEI/Christophe Taniere

Jag sitter spänt på Östra Stranden utanför Halmstad och följer den inledande och sex timmar långa VM-hoppningen från Herning. Det är en skön mellandag både för mig, som råkar vara schemaledig mitt i en streak av arbetspass, och för resten av familjen, som känner för en hästfri dag innan förberedelserna inför hemmaklassikern Karl Oskar Cup tar vid.

När jag med stort intresse följer den över 100 ekipage stora VM-tävlingen i SVT Play och lyssnar till kommentatorerna slås jag av någonting jag tidigare lyckats undgå. Jag har, inser jag, varit rätt dålig på att följa hoppmästerskap från start till mål. Av tidsskäl är det sällan jag hinner kika under de inledande dagarnas maratonsändningar och därför tvingas jag vara typen som bänkar mig när allt ska avgöras, när finalen går in i sin absoluta upplösning.

Nu när jag äntligen har tid att titta slås jag av någonting som ter sig fullkomligt brutalt.
– Där är hon borta från VM individuellt, säger SVT:s Maria Wallberg efter att hemmahopparen Linnea Ericsson-Carey fått ett ödesdigert stopp på vattengraven som kostar henne bortåt en halvminut.

HerningHopparenanPhoto: Roland ThunholmCode: 718 35
Drömmar krossas och införlivas i huvudarenan på VM i Herning. Foto: Roland Thunholm

Borta? Från hela individuella VM? På grund av en enda grov miss i den första tävlingen?

Redan där känns det brutalt. Danskan har tränat och tränat. Säkert lagt ett helt år av förberedelser för att komma optimalt förberedd till ett världsmästerskap på hemmaplan. Och så är hon borta innan det roliga ens har börjat.

Men det brutala stannar inte där. Långt ifrån. Incidenten vid vattengraven grusar inte bara Ericsson-Careys individuella förhoppningar. Den gör även att det danska laget, som inlett med två raka nollor, sjunker som ett blysänke i Öresund ner till plats 16 sedan Andreas Schou heller inte haft sin bästa dag på banan.

Kokar vi ner den dubbla brutaliteten får vi följande slutprodukt: Under 70, 80 eller 90 sekunder under VM:s första dag mot, över och förbi hinder på 155 centimeter sätter du tonen för resten av mästerskapet, både individuellt och – om du inte, som Malin Baryard Johnsson, räddas av lagkamraterna – även i lag.

Det här är grymt.
Det här är fasansfullt.
Det här är nästan omänskligt tuffa förutsättningar.

Malin_indiana_sistahindret
Sista hindret, nummer 14, föll för Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Roland Thunholm

Min första tanke är att det är fel, att reglerna borde ändras. Varför inte ett individuellt kval och ett lagkval istället för att slå ihop dem? Jag förstår givetvis att hästarna inte kan gå hur många rundor som helst, men ändå. Här finns inga andraservar som i tennis, inga gruppspelsmatcher som i hockey, inga försöksheat som i friidrott eller återkval som i brottning.

I ridsport finns absolut ingenting, förutom den granithårda verkligheten. Du får EN chans, för att eventuellt få en chans till och därefter möjligen en till.

Min andra tanke är en annan.
Min andra tanke är att det är precis så här det ska vara.

Den tanken, känner jag, grundar sig i ett mycket enkelt faktum: Hoppning är inte längdskidor.

Under senaste skid-VM delades det ut guldmedaljer i sex olika discipliner till i princip samma skidåkare: i sprint, skiathlon, sprintstafett, vanlig stafett och i två distanslopp. Fyra herrar och fyra damer samt två herr- och två damlag blev världsmästare – trots att de egentligen bara åkt skidor.

Jag vet inte hur ni funkar, men jag själv känner att ett VM-guld och titeln världsmästare devalveras rätt rejält om du har chans att ta hem upp till sex guld på ett enda mästerskap, dessutom i sport som bara kan utövas i ett fåtal länder.
Så är det inte i Herning. Här är du borta med vinden redan dag ett om du ställer till det för dig. I Herning kommer det bara att koras en enda individuell världsmästare – en synnerligen värdig sådan – och en enda nation som kan kalla sig världsmästare i lag.

Inga sprintklasser över fyra hinder, inga stafetter eller tävlingar med två olika hästar, inga mass- eller jaktstarter.

Bara en mästare.

Enkelt och vackert, hårt men rättvist.

Och oavsett vad de guldmedaljer som hängs kring mästarnas halsar i själva verket är gjorda av är de i mina ögon 24-karatiga. I ridsport vinner du inga chokladmedaljer.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
5 augusti 11:31

Ponnypappan: Klassiska lärdomar och en sagolik comeback

Ponnypappan: Klassiska lärdomar och en sagolik comeback
Comeback! Efter nästan tio månader är Tindra tillbaka på tävlingsbanan. Foto: Daniel Enestubbe

”Men lille vän, inte tror du väl att du är bra? Tror du att du är något? Nej, nej. Här ska inga träd få växa till himlen. Det ska jag se till. Upp på hästen igen så får du se”

Sagt av Jante?

Någon missunnsam person?

Nej, svaret är att ingen sagt det där. Citatet är givetvis fejk, jag har precis formulerat det själv men även fejkcitat kan vara bra citat.

Vår idrott styrs nämligen av naturlagar. Beroende på vilken typ av idrott du väljer som ung upplever du dessa naturlagar i varierande grad. Det finns idrotter som gör sitt bästa för att tvätta bort naturlagarna i sin klåfingriga iver att allt bara ska vara på lek och aldrig på allvar.

Ridsporten är ett brutalt undantag från de bomullsförsedda sporter som helt sonika plockat bort målräkning och serietabeller för att ”skydda” sina yngsta. Ridsport är en kittlande skön och infernaliskt spännande färskvara, där du aldrig är bättre än ditt senaste hopp.

Det går upp och det går ner och skillnaden mellan upp och ner skulle jag säga är tydligare och mer utlämnande än i få andra sporter. Det är just därför som ett fall känns extra platt. Speciellt en motgång som föregåtts av en skön känsla och rentav en smula självförtroende. Det är då den där fejkade rösten hörs, med sitt jobbiga budskap: ”Men lille vän, inte tror du väl att du är bra?”.

Den oerhört lyckade helgen i Aneby som jag skrev njutningsfullt om förra veckan förbyttes – helt väntat enligt nämnda naturlagar – i sin raka motsats när det var dags för tävlingar på hemmaplan. Växjö Summer Show II stod på programmet. Fyra dagar, 900 starter och fullt ös i ett fortsatt fantastiskt väder.

201 Angelo Och Hilda
Angelo och Hilda river hinder nummer sex. Foto: Daniel Enestubbe

Men redan under den första tävlingsdagen känner jag mig nästan säker på vad som ska hända. Angelo, som blivit bättre och bättre på att nöja sig med det lilla och acceptera en bra runda oavsett resultat, pratar plötsligt om att vinna. LillyBelle å sin sida insisterar på att inte bara rida Lätt B utan även för första gången Lätt A med Peggy. Jag är emot det men väljer att inte ens dela med mig av min åsikt.

Vill hon hoppa Lätt A med en A-ponny kommer hon att lära sig att det inte är en bra idé, tänker jag. Och om Angelo tänker jag att den som pratar om seger mer ofta än sällan står där som förlorare. Jag är nämligen – som ni säkert känner till vid det här laget – av åsikten att tävlandet är fostrande och livsviktigt lärorikt.

Utfall 1: Angelo rider Lätt C och Lätt B med Hilda. Han rider fint i båda klasserna men noterar ett pet i den första och två i den andra. Besvikelsen är enorm. Han, som skulle vinna, vann inte.

Utfall 2: I Lätt B får Peggy ett tidigt stopp och efter grunden glömmer LillyBelle bort att det är omhoppning (A/A:0) och ekipaget utesluts. I Lätt A säger Peggy tack och hej redan vid det första hindret. Det är, precis som väntat, för högt för henne. Ekipaget lommar ur ur arenan för första och troligen sista gången i Lätt A-sammanhang.

Ni märker.

Att inte vinna, att rentav kunna se sig själv som en förlorare, är otroligt lärorikt. Och med bara några dagars distans till tävlingarna kan lärdomar och insikter börja kicka in:

  • Det går upp och ner i sport, speciellt i ridsport.
  • Sikta på en bra prestation istället för att förvänta dig ett visst resultat.
  • Inse din och ponnyns begränsning.
201 Lilly Och Peggy
LillyBelle och Peggy checkade ut tidigt från Växjö Summer Show II. Foto: Daniel Enestubbe

Men trots grusade förhoppningar och en del missar bjuds vi under dessa tävlingsdagar på en syn som fyller oss alla med kärlek och glädje.

På startlinjen i Lätt D, bedömning A står ingen mindre än Tindra, vår underbara lilla 99 centimeter höga A-ponny som gjort att mina barn älskar ridsport över allt annat. Tindra har de senaste åren kämpat mot fång i omgångar och under vinterhalvåren har hon stått mycket i box.

Våra vägar har dock korsats av den makalöse Mikael Westberg, som efter tre SM-guld i hovslageri och 17 år som chefhovslagare vid Strömsholm gjort det till sin mission att bokstavligt talat åka från Malmö till Kiruna för att hjälpa fånghästar.

Jag skulle tro att det inte ens går att räkna hur många hästar han förlängt livet på genom sina kunskaper. Under sina resor genom Sverige har Micke med jämna mellanrum stannat till hos oss, röntgat, undersökt och behandlat Tindra. Vi har ställt de obehagliga frågorna.

Bör hon avlivas?
Finns det hopp?

Om det finns hopp – kommer hon att kunna få ett värdigt liv?
Micke har hela tiden sagt vad han tror. Sagt att det finns hopp, att sannolikheten är ganska god att hon kan bli bra men att det kommer bakslag då och då. Det har hela tiden blivit precis som han sagt.

För ett par månader sedan konstaterade Micke, efter en tråkig vår för Tindra, att det ser bra ut. Det ser ut ungefär precis som det ska göra när det ser helt normalt ut.

Då kommer nya obehagliga frågor, blandat med visst hopp:

Kan hon trava?
Galoppera?
Rentav tävla?
Eller ska hon bara stå i sin hage?

Mickes svar har alltid varit detsamma när det gäller den här typen av frågor: ”Låt henne själv bestämma”.

Jag vet nämligen få ponnyer som älskar att tävla så mycket som lilla Tindra gör. Hon gillar att stå i centrum, hon har en underbar hoppstil och är en vindsnabb publikfavorit under ärevarven.

Därför lät vi Tindra själv bestämma. Först genom att springa bredvid henne hemma på gräsmattan, vilket hon formligen älskade. Sedan har hon stegvis travat med ryttare, hoppat på låga hinder hemma på gräset, lösgalopperat i paddock och därefter tränat i paddock med ryttare.

Att döma av Tindras kroppsspråk kan jag bara säga så här: Om hon haft en tumme hade den pekat rakt uppåt när vi frågat om hon är sugen på att tävla.

Sagt och gjort.

Nästan tio månader efter senaste starten står de där igen, LillyBelle och Tindra. Och det ser så enkelt och kul ut. Vi ser hur Tindra njuter, hur fint hon klarar alla hinder och hur högt över hon är. Det blir den skönaste målgången sedan…jag vet inte när.

201 Lilly Tindra 2
Felfritt! Glädjen är stor. Foto: Daniel Enestubbe
201 Lilly Och Tindra
Rosett och posering framför kameran. Precis som Tindra vill ha det. Foto: Daniel Enestubbe

Tindra är tillbaka, hon mår bra och hon visar hur mycket hon fortfarande älskar att tävla. Och tack vare att LillyBelle fortfarande bara är marginellt större än en myra kan Tindra få känna på det roligaste hon vet ett tag till.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
29 juli 10:26

Ponnypappan om när allt blir precis som man hoppats

Ponnypappan om när allt blir precis som man hoppats
TW:s rosettsamling.

”Jag blir nästan lite avundsjuk när jag ser alla lastbilar och husvagnar” säger Malin.

Det är onsdag, dagen före stortävlingen Växjö Summer Show II ett stenkast från vår hem. Drygt 900 starter väntas under fyra högintensiva tävlingsdagar. Jag förstår Malin. Just eftersom vi bor nästan mitt på tävlingsplatsen vore det både dumt och oekonomiskt att stalla upp våra hästar där.

Men jag förstår vad Malin menar och känner samma känsla som hon.

Det vi kan se tillbaka på från veckan som passerat är ren magi. Som jag skrev i förra texten laddade vi för vårt första riktiga meeting som familj. Och vilket meeting det blev. När du skaffat sig rejält med livserfarenhet, vilket jag nog tvingas erkänna att jag har, då har du också lärt dig en viktig sak. Nämligen att förväntningar och förhoppningar ganska sällan infrias. Vädret kan svika, utflyktsmålet kan visa sig vara trist och tråkigt och för den händelse tävlingar står på spel kan det sluta med fler tårar än nöjda skratt och leenden.

Det gör det inte i Aneby. Redan när vi rullar in på tävlingsområdet med husvagn och transport sent på torsdagskvällen gillar vi omedelbart det vi ser. Anebyortens Ridklubb är mysig, välskött och ligger vackert belägen nere i en gryta precis invid en sjö. Vi hittar vår elplats, installerar oss och känner direkt en trivsel som sprider sig. Barnen som ska tävla tidigt nästa morgon kan redan där inspektera banan. Med oss har vi Angelos nya C-ponny Rosie medan LillyBelle gjort ett annorlunda val av tävlingshäst. Hon har med sig den mytomspunna Teeny Weeny, alias TW. Den charmigt trötta och ointresserade Mullehästen som kostat mig bland annat en framtida tripp till Maldiverna. Det är hon, den minimala B-ponnyn, tävlingarnas minsta häst, som LillyBelle ska rida. Hur ska det gå? Den tanken slår mig alltid när TW ska hänga med på tävling.

200 Aneby
Tack mysiga Aneby för en underbar helg. Vi ses 2023!
200 Angelo Hopp
Angelo och Rosie – ett fint par.
200 Angelo Tvåa
Angelo är besviken efter att ha missat en dubbelseger på sista hindret. Men besvikelser ingår i spelet.

Så gryr dagen till vår första cupetapp i vårt första riktiga meeting. Först ut är LillyBelle och TW som deltar i Rådjurscupen, den minsta av de tre cuperna med LE, LD och LD+ på schemat. 16 ekipage är anmälda och LillyBelle går ut som fyra. Redan på framhoppningen tycker jag att TW ser mer intresserad än trött ut och det visar sig stämma. Snabb är hon inte, det vet jag. Om det handlat om ett 100-meterslopp skulle hon komma flera sekunder efter den näst sista i loppet. Men en sak har TW lärt sig: att ta extremt snäva svängar. Det gör hon, och efter en bländande omhoppning går hon upp i ledningen – och vinner sedan med en och en halv sekund. Vilken smakstart på meetinget!

Därpå följer en LD som inte ingår i cupen och nu fortsätter det att flyta på. En ny lugn och stabil grund följt av en ny snäv omhoppning och LillyBelle och TW står där igen med en ny rosett efter en ny förstaplats! Nytt ärevarv, nytt jubel. Sedan pysslas TW om och hennes box dekoreras med de två rosetterna. Vilken rövarstart!

För Angelo är det Hjortcupen som gäller och där är det LC, LC+ och LB som gäller. I LC har de chans på tredjeplatsen men ett försmädligt pet på sista omhoppningshindret gör att de hamnar sjua, precis utanför placering. Men Angelo och Rosie får en ny chans direkt, i LB. Angelo rider superfint, Rosie är följsam och här blir det målfoto om topplaceringarna. Angelo har lite stolpe-ut, slutar trea med bara 17 hundradelar upp till förstaplatsen. Men han är supernöjd och kan sätta upp en rosett på Rosies boxdörr.

Dag två inleds med en LD för LillyBelle och TW där de på nytt nollar i grunden. Omhoppningen bjuder inte på lika många snäva svängar utan domineras av distanser. Det är inte TW:s bästa gren, som sagt, men det blir ändå en finfin tredjeplats och ledning i cupen inför söndagens final. Rosett nummer tre hängs upp på boxen och TW, som blivit lite av en publikfavorit, får kärlek av allt fler på området.

För Angelo och Rosie fortsätter det att flyta på. I LC rider de både felfritt och snabbt och när vi summerar det hela står de där som segrare. Angelo är ett enda stort leende när han rider ut på ärevarvet.

200 Angelo Vinst
Husvagnen installerad på tävlingsområdet sent på torsdagskvällen.

Så kommer cupens finaldag. I poängsammandraget noterar vi att både LillyBelle och Angelo är i ledning och har chansen på ett segertäcke. Som vanligt är de minsta först ut, vilket betyder Rådjurscupen med LillyBelle och TW i den infernaliskt spännande bedömningen A:1A. Ekipaget är ett av sju som genomför en felfri grund. När sedan de sex föregående ridit, flera av dem på mycket snabba tider, står de där som sista paret ut: LillyBelle Enestubbe och Enelyckans Teeny Weeny. Tiden att slå är 23,63.

Kan de fixa det?

De ger sig iväg. Chansar på de mest snäva svängarna, som de tränat på här hemma i paddocken. TW är på fint tävlingshumör, ser nästan intresserad ut och då vet man att vad som helst kan hända. En avslutande supersväng och sedan når de målet. Tiden visar 22,40 och saken är klar. De vinner inte bara den avslutande klassen utan hela cupen.

TW vinner – ett meeting…

Jag vill ta mig för pannan och nypa mig i armen samtidigt, men avstår. Jag ser ju med egna ögon att det verkligen hänt. Fyra starter ger alltså tre segerrosetter, en tredjeprisrosett och en cupsegerrosett. Obegripligt men fantastiskt.

Timmen senare står Angelo och Rosie inför exakt samma uppgift. De har klarat grunden, är sist ut i omhoppningen och har en tid att slå som är 50,49. Angelo satsar för fullt. Han går ut hårt men ändå med kontroll. Rosie ser superfin ut och det går snabbt därute.

200 Kompisar
Åke, Casper och Angelo hade roligt tillsammans under meetinget i Aneby.
200 Lilly Tackar
Lilly under en av fem prisutdelningar.
200 Lillyärevarv
Det är något speciellt med ärevarv.
200 Rosies Rosetter
Rosett-Rosies boxdörr.
200 Tw Publikfavorit
TW var tävlingarnas minsta deltagande ponny men fick snabbt nya supportrar.
200 Tw Skärm
Tänka sig att jag skulle få se den här texten på en digitalskärm.

Så har han bara ett hinder kvar. Ett enda. Hindret är högt. Förrädiskt LB-maxat. Angelo satsar allt han har, men satsningen går inte hem. Han river – och fyra fel är fyra för mycket trots att tiden i mål klockas till snabba 39,27. Istället för seger i klassen blir det en fjärdeplats.

Istället för cupseger blir det en andraplats.

Angelo är såklart besviken. Vem hade inte varit det när en dubbel seger är så nära?

Men besvikelser ingår i spelet, ofta är de till och med nyttiga att gå igenom och bearbeta för att utvecklas både som människa och tävlingsryttare.

Vi åker hem till Växjö med nio rosetter efter ett meeting som motsvarade både mina förhoppningar och förväntningar. Meeting är livet när livet är som bäst.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

Ponnypappan
22 juli 10:24

Dags för miijting

Dags för miijting
Här kan vi bocka av några av de 82 punkterna på packlistan. Foto: Privat

Malin ber mig skriva ut tre exemplar av en packlista inför tävling hon hittat på en ridsportsajt. Jag klickar på bifogad sms-länk, tittar och blir sedan stående en lång stund. Jag är inte säker på om jag motar bort en impuls att klia mig i huvudet eller om jag faktiskt, upprepade gånger, för fingrarna genom hårbotten. Jag blir i alla fall fundersam när jag ögnar igenom listan.

Den är indelad i fyra avsnitt; ett för hästen, ett för ryttaren, ett för foderrelaterade saker och ett avsnitt som annonseras med den klassiska rubriken ”Övrigt”.

Jag läser med stigande förvåning och ja – nu kliar jag mig definitivt i huvudet. Listan gör mig nämligen förvånad på mer än ett sätt. Bara avsnittet om hästen innehåller 31 punkter. 31! Ryttarlistan innehåller 17, den foderrelaterade 11 och övrigtavsnittet 23. Inalles landar vi på 82 saker som måste med inför en tävling.

Den naturliga reaktionen är given: Vad håller vi på med?

Packa 82 saker, bara för att åka på EN tävling. Sedan upprepa mönstret vecka efter vecka. Det låter ingenting annat än som fullt utvecklad galenskap.

På det följer tre naturliga invändningar:
• Visst, men en sådan lista måste väl vara rejält överdriven?
• Går det ens att packa så många grejer och lyckas komma ihåg att få med allt?
• Hälften av punkterna på listan kan väl ändå strykas?

Återigen förvånad konstaterar jag att det bara är på fråga två jag kan svara ett ärligt ja.

Nej, listan är inte överdriven. På punkt efter punkt känner jag igen just de saker som följer med oss när vi är på tävling. Och ja, det är fullt möjligt att både packa och komma ihåg alla dessa punkter. Visst finns några enstaka saker som kan strykas men nej, inte ens i närheten av att uppgå till halva listan. Dessutom tillkommer ett antal andra punkter.

Är det först när jag ser allt svart på vitt jag inser vilka extrema förberedelser varje tävling kräver?

Jag tror det.

Jag menar: det kunde ju ha varit mindre extremt. Det kunde ha varit normalt. Till exempel att packa en innebandyklubba, ett par skor, en handduk och sedan pang bom – redo för match och cup. Men man vänjer sig vid allt. Rutiner skapar en inre autopilot som gör att alla vet vad de ska göra utan att de ens tänker på det. Därför tänker vi inte på hur mycket vi egentligen måste tänka på inför en enda tävling.

199 Lilly Tw
LillyBelle och TW efter sin hittills enda seger tillsammans, i Bräkne-Hoby i juni. Kan den knasiga ponnyn skrälla i Aneby? Foto: Privat
199 Angelo Rosie
Angelo och Rosie firar segern i Eriksmåla Cup för två helger sedan. Nu ska de på sitt första ”riktiga” meeting. Foto: Privat

Det finns en anledning till att Malin ber mig skriva ut 82-listan. Vi ska på meeting. För mig är det ett begrepp jag känt till ganska länge som journalist men greppat fullt ut först som invigd i ridsporten. ”NN vann meetingpriset” fick jag ofta veta, rent upplysningsvis, när jag bevakade tävlingar för ett antal år sedan. Jag trodde först att meetingpriset var den största klassen i tävlingen men nu vet jag bättre. Det märkliga var och är fortfarande att just meetingpris bara i undantagsfall redovisas offentligt bland övriga resultat. Ett meetingpris bara är, det lever lite grann sitt eget liv och är samtidigt ett pris man förväntas veta vem eller vilka som vunnit.

Nu vet jag i alla fall vad ett ”miijting” är. Från början trodde jag att det handlade om ett speciellt möte, direkt översatt från det inlånade engelska ordet. Nu vet jag att meeting har en ridsportsynonym i ordet ”flerdagarstävling” och att du, när du åker på meeting, oftast stannar och övernattar på tävlingsområdet. I takt med stigande barnaålder har Angelos och LillyBelles intresse för att delta i meeting uppskattningsvis ökat med först hundratalet, sedan tusentalet procent.

Försiktigt har vi tagit oss in i meeting-eran och den här helgen tillbringar vi i Aneby där Skogens Konung står på menyn. Där deltar LillyBelle och TW i Rådjurscupen, den minsta, medan Angelo och Rosie ska vara med i mellansteget Hjortcupen. Tre nätter i husvagn väntar och den utskrivna packlistan är framtagen just för att vi inte ska riskera att behöva köra 26 mil tur och retur till Växjö för att hämta ett hästpass eller annan kvarglömd måste-utrustning.

När detta skrivs är mycket redan gjort men lika mycket återstår. Häst- och kaninvakter ska instrueras, foder till hemmavarande djur ska packas, meeting-måltider ska förberedas och mycket annat. Vi är på väg mot vårt första riktiga meeting och trots 82 punkter på listan och en logistik som kräver det allra största tålamod ser jag fram emot det väldigt mycket.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Lyssna också på Ridsportpodden sommarspecial med Ponnypappan

199 Husvagn
Husvagnen är redo för meeting. Foto: Privat

Ponnypappan
15 juli 14:52

Ponnypappan: Är FHS Sveriges bästa event – alla kategorier?

Ponnypappan: Är FHS Sveriges bästa event – alla kategorier?
Mässområdet bubblar igen. För inte så länge sedan var det en orimlig tanke. Foto: Ponnypappan Daniel

Jag vet inte vad som händer, men det är samma sak varje gång. Oavsett om vi besöker en festival, går på konsert eller som nu, befinner oss på Falsterbo Horse Show, genomgår mina familjemedlemmar en närmast kuslig förändring. De står inte att känna igen. De drabbas plötsligt av en kombinerad intellektuell och visuell härdsmälta. För hur ska jag annars tolka det obestridliga faktum att de inte längre kan se skillnad mellan mig och en förvaringsbox?

198 Falsterbo 5
En av höjdpunkterna för LillyBelle var att få passa corgin Ellie en kort stund medan matte Stephanie Holmén var iväg på ett ärende. Foto: Ponnypappan Daniel

”Ta min väska, Daniel”.

”Håll min jacka, pappa”.

”Bär den här kassen”.

”Du får ha min telefon”.

”Ta hand om nycklarna”.

Det tar mindre än en halvtimme. Sedan är fickorna fulla och händerna upptagna med att hålla i saker. Till och med oväntade små ting som glasspapper och urdruckna saft-tetrapack läggs på mig, som om jag utöver mitt ideella arbete som förvaringsbox även tjänar som någon sorts återvinningscentral. Detta trots att Malin och barnen, åtminstone vanligtvis, både har varsin hjärna, två händer och diverse fickor att använda sig av.

Där står jag, den levande förvaringsboxen från Växjö, och har inget annat val än att gilla läget. Och varför skulle jag inte göra det? Det är nämligen svårt, för att inte säga omöjligt, att inte gilla läget under Falsterbo Horse Show.

198 Falsterbo 3
Efter tre mörka publikår med tomma läktare: hur underbar är inte bilder som denna? Foto: Ponnypappan Daniel

Tiden går fort och långsamt på samma gång. Skrämmande jag när man inser att det är hela tre år sedan den senaste ”riktiga” FHS tilläts bli arrangerad. Skrämmande långsamt om jag betänker alla tankar på just den här veckan och all längtan kring den som syresatt både mina och många andras sinnen under de tre förlorade år som passerat. Särskilt 2021 var ett tungt slag mot FHS, när en uppenbart illvillig länsstyrelse i Skåne var ute och mätte läktarsektionerna med linjal, pekade med hela restriktionshanden och satte ett publiktak på 500 – dock under förutsättning att de strikta direktiven upprätthålls från första till sista dag. Detta samtidigt som det spelades fotboll i Stockholm inför nästan 10 000 på läktarna.

Det är svårt att ens föreställa sig en sådan verklighet nu när jag ena timmen strosar runt bland utställarna på det bubblande mässområdet och andra timmen delar magin med alla andra på den fullsatta internationella hopparenan. Stjärnorna är där – och alla som kan tänka sig att köpa en entrébiljett är välkomna att delta på festen. När vädret dessutom klappar i takt med hela hästfesten och inte ens klåfingriga förbudsivrare på länsstyrelsen har makt att lägga sordin på stämningen – ja, då finns det ingenting som kan stoppa Falsterbo Horse Show.

Det är Falsterbo igen. Det är på riktigt igen. Vi är som kalvar på grönbete och jag tror att den känslan delas av många besökare. Jag känner mig till och med säker på att även den som aldrig tidigare befunnit sig på ett ridsportevent skulle vilja uppleva detta igen och igen. Jag har, som ni kanske noterat i dessa rader genom åren, en fäbless för att sätta ridsporten i relation till andra sporter. Jag har radat upp de många fördelar – exempelvis jämlikheten, jämställdheten och slopandet av åldersindelade klasser – jag anser att ridsporten har gentemot våra andra stora sporter.

198 Falsterbo 2
Som publik vet du alltid vad du får när ridsporten bjuder till fest. Foto: Ponnypappan Daniel

Ett event av Falsterbo Horse Shows kaliber visar ännu en fördel, nämligen att du som åskådare får valuta för pengarna. Publik-ekonomiskt är det givetvis redan en stor fördel att cirka 99,99 procent av alla ridtävlingar i Sverige genomförs utan att arrangören tar en enda krona i inträde. För den intresserade är det bara att komma, titta och njuta av dramatiken på tävlingar i hela Sverige, vecka ut och vecka in.

Falsterbo, Scandinavium, Friends och Elmia tillhör de fåtal tävlingar i Sverige där biljett måste köpas, men även här levererar ridsporten för fullt. Kostar det – ja, då ska du få allt och lite till för pengarna också. Här vet du inte bara vad du förväntar dig utan även att du kommer att få det du förväntar dig. Det gör du inte om du betalat biljett för att se en fotbollsmatch på Tele2 Arena eller en konsert på Globen. Fotbollsmatchen kan bli den tristaste du sett, den kan sluta 0–0 eller vara avgjord efter en kvart. Konserten kan bli en enda stor besvikelse. Artisten kan gå på halvfart, kan bli  sjuk eller rentav ställa in. Det vet du aldrig. Vad du däremot vet är att ett ridsportprogram i Falsterbo spänner från nationell ponny till internationell 1,50-GP. Du vet att hoppning och dressyr bor sida vid sida och att det är fullt drag från morgon till kväll. Du vet att det bjuds på hunting, körning, riddarspel och alla möjliga alternativa programpunkter.

Det k-a-n inte gå fel. Här är ingenting avgjort förrän sista ekipaget ridit klart. Här kan inte en tävling vara avgjord efter en kvart. Här är du garanterad dramatik ända in på mållinjen – i klass efter klass och dag efter dag.

198 Falsterbo 4
Falsterbo Horse Show – ett av Sveriges bästa event, alla kategorier. Foto: Ponnypappan Daniel

Jag är upprymd och lycklig. Inser att jag befinner mig på Sveriges kanske bästa event, alla kategorier. Jag känner glädje men även en lättnad. Tre års väntan är en lång väntan. Det märks ännu tydligare när man är på plats.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mitt och Lussis möte med Henrik Ankarcrona i podden Fria Tyglar hittar ni länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

99:- i månaden