Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
3 september 17:30

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om

Lokal-lokal-lokalt och en man jag tycker synd om
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

Vilket fantastiskt år det varit för svensk ridsport. Jag menar: EM har knappt börjat men det spelar ingen som helst roll hur det går i EM. Även om tio femton år kommer vi att med det mest njutningsfulla välbehag direkt att kunna återkalla minnet av Den Klassiska Omhoppningen i OS.
Idrottsminnen är otroligt seglivade, ja, de finns rentav kvar för alltid som en inre skatt, omöjlig att utplåna.

Samtidigt, mitt uppe i efterskalven av det saliga lyckoruset från OS-guldet, finns det en person i Ridsportsverige jag tycker synd om, på fler än ett sätt. Fredrik Jönsson.
OS skulle ha blivit hans mästerskap. Det kunde ha varit Jönsson och Cold Play som bidrog till det efterlängtade guldet.

Fjönsson
Fredrik Jönsson är SVT:s expertkommentator vid EM i hoppning. Foto: Annelie Frank

Att sedan tänka på anledningen till att han inte var i Tokyo gör det rent smärtsamt att tänka på hur Fredrik Jönsson mår innerst inne. Att läsa Annelie Franks intervju med honom i hans nya ovana rollen som SVT:s expertkommentator är också en konst i att läsa mellan raderna. Det känns ungefär som att läsa om en stjärnspelare i hockey som över en natt gått från att vara hyllad av fansen varje kväll till att vara vaktmästare i ishallen och sedan, i intervjuform, berättar om sin nya roll.

Det måste svida något fruktansvärt för Fredrik Jönsson att sitta där – en stjärna som tagit en plågsam ofrivillig paus – och kommentera sina stjärnkollegor istället för att själv utmana dem och jaga medaljer. Det är just det man kan läsa in mellan raderna i intervjun. Vetskapen om att Cold Play inte längre finns, på grund av den osannolik tragedin i våras, gör det hela till en dubbel olycka. Jag kan bara innerligt hoppas att Fredrik Jönsson snart kommer tillbaka, med en värdig arvtagare till Cold Play och starkare än någonsin. TV-expert får han gärna vara, fast helst om sisådär 25 år.

Här hemma i Växjö är vi lyckligtvis – peppar, peppar – förskonade från elände, åtminstone för stunden. Att Angelo lyckats kvala in till Elmia kommer, som jag nämnde i förra bloggposten, att ta sin tid att smälta. Jag kan ännu inte föreställa mig honom på stora banan i slutet av oktober, det känns enbart overkligt.

Därför var det en stor nypa frisk luft för oss alla att i helgen bege oss ut på till Braås, tre mil utanför Växjö. Braås Ponny- och Ridklubb är en väldigt liten men väldigt mysig klubb, som påfallande ofta och med stort hjärta arrangerar både pay and jumper och tävlingar. Att åka till Braås har aldrig gjort mig nervös, bara glad och nöjd. I Braås handlar det nästan alltid om låga klasser och jag inbillar mig att många små ryttare gjort sin allra första tävling just där.
Braås har någonting så småunikt som en tävling som är lokal i rent geografisk mening, lokal i tävlingsklassad mening (även om det heter enstjärnig tävling nu) och som totaldomineras av lokala unga ryttare. Helt enkelt en lokal-lokal-lokal tävling. Här är det visserligen skarpt läge – all form av tävling är på något sätt skarpt läge – men det är skarpt läge i ett oerhört behagligt klimat.

153 Angelo Tw
Angelo har aldrig roligare än när han sitter på TW:s rygg. Tillsammans tog de nya steg i rätt riktning i mysiga superlokala Braås. Foto: Daniel Enestubbe

Här kan Angelo utan minsta nervositet ställa upp med TW i två klasser (LD och LC) och känna 100 procent njutning och noll procents oro för att göra bort sig. Det syns också hur roligt han och TW har därute och den som har roligt har oftast lättare att göra bra ifrån sig. Bra går det också. Angelo och TW dubbelnollar och slutar femma av tolv startade i LD och i LC, där TW hittills bara tävlat en gång och vägrat hoppa ett enda hinder, går de i mål med ett enda petfel.

153 Lillybelle Peggy 3
LillyBelle och Peggy, ett strävsamt kategori A-ekipage. Foto: Daniel Enestubbe

På denna lokal-lokal-lokala festtävling kan även LillyBelle och Peggy gå ut och köra för fullt och utmana Angelo/TW och de andra B-ekipagen på ren glädje. Det går fantastiskt bra för dem. I LD vinner de hela klabbet efter hundradelsdramatik före kompisen Casper Jönberg och tar sedan täten i ett litet charmigt ärevarvståg. I LC hittar de små smarta omhoppningssvängar som bara överträffas av en annan kompis, Isabella Aaby-Ericsson från Lammhult.
Stort och smått, glädje och sorg, lek och allvar.
Ridsport är som livet självt.

153 Lillybelle Seger 2
Efter ett hundradelsdrama vinner LillyBelle och Peggy LD i Braås. Här poserar de stolt under prisutdelningen. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att njuta av varje dag och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
27 augusti 18:40

Ponnypappan: Därför är ridsport överlägsen andra sporter

Ponnypappan: Därför är ridsport överlägsen andra sporter
Saken är klar. Angelo och Hilda slutar tvåa och är klara för Jönköping Horse Show i oktober. Foto: Privat

Det finns ett flertal anledningar till att jag tycker att ridsport är den bästa sport vi har. En av dem är att det inte spelar någon roll vilken månad på året du är född. Kan det vara ett problem, kanske du tänker?

Jo, det kan det. Statistiken visar att inom våra stora lagidrotter spelar födelsedatumet en närmast tragiskt stor roll för om du ska lyckas eller inte. SCB-siffror visar att bara hälften så många hockeyspelare i hockeyns högstaliga, SHL, i dag är födda under årets tre sista månader jämfört med antalet som är födda januari-mars. Det är dessvärre stor risk för att den som inte kommer med i sitt distrikts TV-pucklag som 15-åring helt enkelt väljer att sluta med hockey.

I ridsport spelar det, till skillnad mot lagsporter, ingen som helst roll om du är född på vid tolvslaget på nyårsafton eller två minuter senare. Här bedöms du efter vad du kan, du delas inte in i en kalenderstrikt åldersklass eller riskerar att selekteras bort, bara på grund av att du som sent född på året ligger nästan ett år efter i utvecklingen jämfört med januarifödda.

Det spelar varken någon roll när du är född eller om du är kille eller tjej när du beger dig ut på ridningens tävlingsbanor. Detta är också enastående; att precis alla tävlar på exakt samma villkor. Och det bästa av allt: du FÅR faktiskt tävla i ridsport hur ung du än är om det är det du vill göra.

Hockeyn slopar serietabeller och fotbollen plockar bort målräkningen för lag upp till en viss ålder. Samtidigt kan en ung tjej eller kille som rider och känner sig sugen på att tävla utan minsta problem välja en lämplig nivå, anmäla sig och ställa sig på startlinjen. Att andra idrotter ängsligt infört förbud mot resultaträkning beror tyvärr enbart på att det finns föräldrar som vansinnigt enögt hetsar sina barn, men det tragiska är att åtgärderna drabbar barnen.

Skulle ni ens kunna föreställa er att Svenska Ridsportförbundet fattade beslut om att inga resultat i exempelvis Lätt E och Lätt D ska räknas från och med nu? Sedan kommunicera ut att ”visst, du kan anmäla dig till tävlingen och hoppa över alla banans hinder men oavsett om du nollar eller har åtta fel existerar inte ditt resultat”?

Barn som väljer att idrotta vill tävla, tro ingenting annat. Det är vad idrott ytterst går ut på, toppen av pyramiden, ett kvitto på slitet du lagt ner och ett protokoll över vad du behöver träna på. Tävlingsmomentet är för väldigt många en välsmakande morot, ett sätt att få barn motiverade att fortsätta med sin sport långt upp i åldrarna. Och är det någonting mina barn gillar är det att tävla, alldeles oavsett vad det gäller.

Jag kan heller inte se det negativa i att successivt och bokstavligt talat höja ribban när man känner sig bekväm och trygg på en viss nivå. Ta nästa steg. Testa vingarna. Att då och då träna sig i att hantera ett riktigt skarpt läge.

Där, i det skarpa läget, i dramaturgins centrum, befinner sig Angelo denna lördag. Platsen är Norrahammar-Taberg och för första gången står någonting verkligt stort på spel, nämligen en plats i Agria Pony Trophy under Jönköping Horse Show i slutet av oktober.

Vi har i flera år varit på JHS som åskådare och ärligt talat har tanken aldrig slagit mig att Angelo eller LillyBelle ens i en avlägsen framtid skulle finnas med i de digra startfälten. Men nu är han anmäld till kvalet och förutsättningarna signalerar en och samma sak: skarpt läge.
Här hade hockeyn och fotbollen pekat finger och sagt att ”skarpa lägen håller vi inte på med i Angelos ålder. Elvaåringar ska bara ha kul”.

152 Angelo Och Hilda
Angelo och Hilda i aktion i kvalet till Agria Pony Cup. Foto: Daniel Ståhl

Men vad tror ni att Angelo har? Tråkigt? Tvärtom har han, ända sedan han överlycklig anmälde sig till kvalet, gått och drömt om den här chansen. Skulle vi då säga att ”nej, det är inte bra för dig att tävla på den nivån?”.

Jag har respekt för den som tycker annorlunda men mitt svar på den frågan är nej.

Själv befinner jag mig i sämsta tänkbara position. Jag är nämligen inte på plats utan placerad hemma i soffan i Växjö där LillyBelle skärmdubblerat sin telefon mot teven. Där sitter vi nu, jag,  LillyBelle och svärmor, och stirrar på en uppförstorad bild av Equipes liverapportering. Att inte kunna se vad som händer är hemskt. Nervositeten svider i hela min kropp.

Det är 27 startande i klassen.
De tre bästa går vidare till JHS.
Ett enda kvalförsök per ryttare tillåts.
Läget kan inte bli skarpare än så.
Regin håller rysarklass.

Bakom sig har Angelo en helg där inte mycket klaffat för honom och Hilda i Karl Oskar-cupen. Sedan dess har han tränat på ett par detaljer men är nog rätt osäker på formen. Han har fått startnummer 22 och jag tänker att han måste vara oerhört nervös. Själv är jag så nervös att jag knappt kan hålla ordning på armar och ben. Det är olidligt att vara på plats men ännu mer olidligt att inte vara det.

Så drar tävlingen igång. Ett efter ett går ekipagen i mål. Jag tycker att det är superresultat som redovisas hela tiden. En massa dubbelnollor och tider som känns löjligt snabba. Efter vad som känns som två timmar har turen kommit till nummer 22.

Den ledande tiden är 20,13.

För att gå upp på den tredje och sista kvalplatsen krävs en tid, snabbare än 21,47.

Så börjar tiden rulla på teven. Antal fel: 0. Tiden rullar vidare. Fortfarande är antal fel noll. Så går grunden mot sitt slut. Fortfarande inga nedslag. Och så drar omhoppningstiden igång. Jag skakar i kroppen. Vågar inte titta men gör det ändå.
17 sekunder.
18…….19…….20……komma 67!

152 Angeloglad
Angelo med sin finalbiljett. Foto: Privat
152 Tevejubel
Är man inte på plats får man jubla som en överförfriskad fotbollssupporter framför teven. OBS! Bilden är absolut inte arrangerad. Foto: Privat

Jag reser mig hastigt upp och vrålar som en överförfriskad åskådare på Tele 2 Arena när Hammarby avgör på övertid. LillyBelle jublar men inte på samma pinsamma sätt som jag. Svärmor tittar konstigt på mig men även hon uttrycker diskret jubel.

Angelo och Hilda ligger tvåa, just nu på Elmiaplats. Helt otroligt.

Dock: fem ekipage kvar. Samtliga är grymma ryttare med grymma hästar, upplyser den pålästa LillyBelle psykologiskt inför slutspurten. Nästkommande ryttare är felfri, sluttiden … snabb men inte tillräckligt för att hota andraplatsen. Samma sak med nästa. Tre kvar. Två måste vara snabbare än Angelo för att han ska hamna utanför topp tre. Ännu en snabb ritt väntar, men tiden räcker inte.

När det är två kvar börjar jag hoppas på det. Hoppas på att Angelos dröm om Jönköping ska gå i uppfyllelse och – som i en märklig dröm – är saken klar efter nästa redovisade målgång.
Han. Gjorde. Det.

Jag utnyttjar fördelen med att inte vara på plats och unnar mig ännu ett fotbollssupportervrål med barnsligt knutna nävar framför teven. Jag känner en lycka sprida sig i kroppen, därför att jag vet att den lycka Angelo känner i den här stunden är ännu större.

Han har hanterat det skarpa läget, slutat tvåa och ska få åka till Elmia i höst. Jag kommer inte att tro det ens när jag ser det.

Tack för att ni tog er tid – och vi blir jätteglada om ni vill följa oss på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som nyligen blivit med Insta, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
20 augusti 12:13

Bradburybragden som kuppade cupen

Bradburybragden som kuppade cupen
Historiens kanske största idrottsskräll är ett faktum. TW har slagit sig in i medaljstriden och ridit sitt första ärevarv. Då är det klart att groupiesarna svärmar.

DISCLAIMER: Följande texts innehåll och berättelse kan i viss mån vara starkt färgad av skribentens högst subjektiva upplevelse av det inträffade, dennes kärleksfulla förhållande till omnämnd ponny samt nära släktskap med inblandad ryttare. Den utförda handlingen kan därför framstå som mer grandios än vad den i själva verket kanske är. För detta ber vi om mottagarens överseende.

Eftersom hästmänniskor ofta håller sig till just hästar och därmed till ridsport uppstår ofta en sorts skygglappar inför andra sporthändelser. Hästar upptar nämligen i normalfallet så enormt mycket av vår tid att vi knappt hinner tänka på någonting annat. Om jag exempelvis frågar er vem Stephen Bradbury är ringer det kanske inga som helst klockor bland de flesta av er.

Därför ska jag berätta lite om Stephen Bradbury. Han är 48 år gammal, kommer från Australien och har, det varma och sett till klimatet anti-skandinaviska hemlandet till trots, en karriär som shorttrackåkare bakom sig. Troligen och säkerligen just därför nådde Stephen Bradbury inte ens upp till status som medelmåtta i sitt idrottsutövande. Men han var ju australier, trots allt, och för en vintersportande australier krävs inte mycket mer än att kunna stå på ett par skridskor för att bli uttagen till OS.

Stephen Bradbury åkte chanslös till OS i Salt Lake City, visste att han skulle komma sist i det första försöksheatet för att sedan packa grejerna, sätta sig på första bästa plan tillbaka till Melbourne och skratta gott åt de nya minnen och erfarenheter han skaffat sig.

Men historien ville annorlunda, och nu tror jag att även de ridsportmänniskor som inte ägnar sig åt att se på vintersport på tv anar vart jag är på väg. Under veckorna i Utah gick Stephen Bradbury nämligen från att vara de olympiska spelens sämste skridskoåkare till att bli världens genom tiderna mest kände skridskoåkare. Aldrig tidigare i idrottshistorien har en utövare stått i sådan närkontakt med Fru Fortuna som Bradbury vintern 2002.

Han tog sig sensationellt vidare till semifinal efter att ett gäng andra åkare halkat i sista kurvan före upploppet. Han tog sig lika sensationellt till final på samma sätt och väl framme i finalen insåg han naturligtvis att det var kört. En australier i en shorttrackfinal, liksom. Bradbury var i sjunde himlen redan där. Men sedan, i finalen mot två sylvassa amerikaner, en lika snabb kines och en illerkvick korean, vet nog ändå de flesta av oss vad som hände. Historiens utan tvekan mest omöjliga och sensationella OS-guld bärgades. Kolla in ett klipp från detta här. 

Det finns en anledning till att jag tänker på Stephen Bradbury när jag nu står på Karl-Oskarcupen på hemmplan här i Växjö. Det är lördag, cupens andra dag och jag har fortfarande inte förstått vad som hänt.

Det handlar om Teeny Weeny, om vår älskade B-ponny TW.

Snigeln TW. Icke-tävlingshästen TW. Lata TW. Snälla TW. Matvraket TW. Maskoten TW. Stanna mellan hindren på en oxer-TW.

Okej, hon har kostat mig en framtida Maldivernaresa efter ett förlorat vad när hon med LillyBelle på ryggen nollade en lätt E nere i Skåne förra sommaren.

Men mycket mer än så går hon inte för.

Det tror jag i alla fall när hon och Angelo ger sig iväg i Lilla Anna-delen av cupen. Mot sig har de 25 andra ekipage och vem som helst kan räkna ut att om de mot all rimlig förmodan skulle få ett resultat kommer det resultatet befinna sig ljusår från en placering.

Jag vet detta.

Men någonting händer.

151 Tw Med Rosett
Ja, ni ser hur löjligt glad han är. Angelo kan nog fortfarande inte förstå vad som hände under Karl Oskar-cupen i lördags.
151 Lilly Ärevarv
Lilly och Tindra galopperar rakt in i kameran under ett av sina ärevarv. Ögonblicket efter att bilden tas kastar jag mig till vänster.

Det är inte någon fullkomligt osannolik tur, som Stephen Bradbury hade för snart 20 år sedan. Det är någonting annat som händer. Plötsligt är det som att se en helt annan ponny än TW, trots att det är TW. Det går nypa-mig-i armen-fort, hopptekniken ser nästan graciös ut och hindren retfullt enkla. Jag förstår inte vad Angelo gör men snart går ekipaget in i omhoppning. Där bibehålls tempot samtidigt som Angelo hittar smarta omhoppningssvängar som TW besvarar utan minsta protest.

De har startnummer sex och när de passerar mållinjen annonserar speakern Emil Bolin att Angelo Enestubbe och Enelyckans Teeny Weeny leder tävlingen.

De LEDER!

Oavsett hur det slutar är en sak helt säker: aldrig tidigare har jag blivit så förvånad, aldrig tidigare har jag med egna ögon sett en grymmare överprestation i en idrottstävling. Det är fullkomligt magnifikt.

När det hela är över har två ryttare klockats för snabbare tid än TW. Hon är mindre än en sekund från segern. Hon har besegrat 23 andra ekipage, slutar trea i tävlingen och belönas med rosett, priser och sitt livs första ärevarv.

Det är en en kupp i cupen, en blixt från klar himmel, en skräll som måste få alla på anläggningen att tappa hakan.

Ponnyn som var med bara som utfyllnad för att Angelo mest på kul ville delta i en andra klass blev den stora hjälten, den största artisten och ponnyernas svar på Stephen Bradbury, dock med en viktig skillnad.

Bradbury vann enbart tack vare att han stod på benen. TW fick rida ärevarv efter en prestation jag aldrig till fullo kommer att greppa.

Det blev i övrigt en Karl-Oskarcup där LillyBelle för ovanlighetens skull fick tävla mot A-ponnyer och där hon själv ställde upp med två stycken i den storleken; förutom Peggy gjorde nämligen Super-Tindra comeback. Och som hon gjorde det. Jag har nog aldrig sett henne flyga över hindren som nu och, förutom ett pet första dagen (inte Tindras fel), vann hon både lördagens och söndagens klass överlägset medan Peggy la beslag på slutsegern i cupen efter tre nollor (totalen baserades på grundomgångsfelen).

För Angelo och Hilda blev cupen inte någon höjdare. Det var spänt, banor glömdes bort, svängarna blev för snäva och det kändes allmänt som stolpe ut.

Men vad gör det när man har en skrällponny som TW?

Tack för att ni tog er tid – andas in den friska augustiluften och följ gärna oss i familjen på Instagram. Jag heter ponnypappandaniel och barnen, som precis fått instakonton, heter angeloenestubbe och lillybelleenestubbe. Eller varför inte gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
13 augusti 11:30

Ponnypappan: För detta krävs ett bragdguld

Ponnypappan: För detta krävs ett bragdguld
Guldskimrande lag Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson. Foto: FEI/Arnd Bronkhorst

Allt är så enkelt när man sitter med facit i hand efter ett slut som varit sagolikt. Skräcken, hopplösheten och nagelbitandet är borta. Eufori och harmoni lever sida vid sida. Själen är rensad från allt ont och ingenting – INGENTING! – kan stjäla vissheten om att detta bär vi med oss i minne och sinne till den dag vi inte längre har några minnen eller sinnen kvar.

Och med facit i hand var det bra (ja, bra) att Peder rev den där sista i förstone så försmädliga bommen. Med facit i hand övergick dramaturgin då från pulserande högdramatisk till ohälsosamt oslagbar. Om Allan istället seglat över sista hindret och den nervösa fransyskan sedan gjort som hon gjorde, vilket vi på goda grunder kan misstänka, hade OS-guldet tillkommit på grund av en motståndares misstag. Det hade varit underbart, det också, men ingenting mot den upplösning vi fick. Med facit i hand helt tack vare Peders fyra fel.

Ska du skriva in dig för evigt i historieböckerna, ska du gå till historien som någon som svarat för ett av svensk idrotts utan tvekan största ögonblick genom alla tider – ja, då ska du riva på sista och gå till omhoppning mot vrålsnabba oslagbara lagmaskins-USA. Du ska stå där som siste man, efter att dina lagkamrater gjort sitt jobb, skaffat dig en sista chans.

En sista chans.

Guld eller silver.

I det läget detsamma som allt eller inget, eftersom ingen kommer ens orka minnas ett förlorat silver jämfört med ett vunnet ridsportguld för första gången på 97 år.

Sedan, inför en hel nation i smått chocktillstånd på andra sidan jorden, ska du besegra världens snabbaste omhoppare och inte bara det: du ska utklassa honom med tider som inte ens är möjliga. Då skriver du historia och det är vad det underbara svenska hopplaget gjort. Henrik von Eckermann, Malin Baryard-Johnsson (som jag unnar henne detta efter alla år!) och Peder Fredricson är sedan snart en vecka blågula nationalhjältar och eviga ikoner.

Hyllningarna har skönt nog också antagit rättvisande stora proportioner. De fåtal tomtar som i kommentarfält påstått att ”hästen gör jobbet” och att ”ridsport inte är en riktig sport” har blivit effektivt nedsablade av en hel armé av stridslystna och segerstärkta hästmänniskor. Det är ännu en enormt positiv effekt av guldet: till och med trollen har förstått att deras argument kan smulas sönder som en finsk pinne.

Och när jag nu för tredje gången på kort tid anför ”facit i hand” som argument: Det här var svensk ridsports egen straffläggning i fotbolls-VM 1994. Det här var svensk ridsports svar på OS-straffläggningen i hockey samma år när en galet genial Foppa blev frimärke.

Ärligt talat: dessa två 27 år gamla jubelguld är de enda två idrottshändelserna i mitt liv som kan mäta sig med det som hände i Tokyo 2021. Insatsen tar plats bland det största vi någonsin varit med om, alla kategorier, och jag tror att min önskan från förra bloggen om att ridsporten skulle leta sig in i tv-folkhemmet nu är uppfylld med råge.

Det är dessutom ett OS-guld som med största sannolikhet kommer att ge stora feta ringar på svensk ridsports vatten.

Mer pengar kommer att strömma till – vem vill inte sponsra en vinnare?

Intresset för ridsport generellt kommer att öka, från redan höga nivåer.

Och sist men absolut inte minst: Henrik, Malin och Peder måste och kommer att få bragdguldet efter det här.

Om Svenska Dagbladets jury har något vett i skallen kan de omöjligt förbise en prestation av den här groteska magnituden. Tack vare Peders rivning och därefter Peders bäst-när-det-gäller-mentalitet uppfylldes kravet i medaljens statuter om att prestationen ska vara utförd ”i ett svårt och vanskligt läge”. Under 39 sekunder och en hundradel av fullständig dramatik och världsklassprestation inte bara uppfylldes formuleringen. Den snarare fullbordades.

Underbarnet Mondo Duplantis fick bragdguldet redan i fjol och kommer säkerligen att få det någon ytterligare gång i framtiden. Om han även slagit världsrekord i OS-finalen (det var snubblande nära) hade nog juryn, som har ett gott öga till friidrott, hittat ett skäl att ge honom medaljen igen redan i år.

Även Daniel Ståhl lär få ett bragdguld i framtiden. Han är världens bäste diskuskastare och går en ljus framtid till mötes med massor av mästerskap som storfavorit. Men Ståhl var överlägsen, hans OS-guld inte i närheten av ridsportens, sett till dramatik.

Detta talar för att hopplaget får medaljen, speciellt under ett år där bragdjuryns eviga gullegris – den skidsport med eller utan gevär – knappast kan vara aktuell ens för ett försnack i jurykorridoren.

Det är som sagt inte varje dag svensk ridsport vinner ett OS-guld. Samtidigt blir jag förvånad men tyvärr ändå inte förvånad om juryn ignorerar ridsporten. Jag vet inte riktigt hur den resonerar, men ett gott tecken är att juryns ordförande, den sympatiske och skicklige journalisten Anders Lindblad, redan i sin krönika under gulddagen nämnde hopplaget och bragdguldet i en och samma mening.

Så, gott folk: det värsta som kan hända oss framåt december är att vi alla blir fruktansvärt upprörda och genast börjar ladda för revansch i Jerringpriset. Mitt tips i dag är dock att lagguldet belönas med båda utmärkelserna.

Själv har jag bara ett problem just nu. Eller två egentligen.

Det första: jag vill men vågar inte kolla på reprisen av omhoppningen eftersom jag är rädd att Peder då ska riva eller att hans tid inte räcker till och att jag bryskt ska vakna ur en skön dröm.

Det andra: inte ens när jag t-ä-n-k-e-r på Peders omhoppning är jag säker på att han undgår rivning.

Men det är två problem jag förhoppningsvis ska kunna hantera med tiden.

Tack för att ni tog er tid – gör som jag och fortsätt att njuta av OS-guldet länge till! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
6 augusti 17:26

Slår svensk ridsport in matchbollen på lördag?

Slår svensk ridsport in matchbollen på lördag?
Silvermedaljören Peder Fredricson med All In och hästskötare Alva Svensson. Foto: FEI/Christophe Taniére

Det tar olika lång tid att bli populär. Carola blev evigt odödlig stjärna över en magisk kväll och natt 1983. Ett år tidigare tändes en 17-årig svensk världsstjärna i tennis när Mats Wilander gick hela vägen fram till segern i Franska Öppna mästerskapen och senare samma år belönades med Svenska Dagbladets bragdguld.

För andra är det tuffare.

Tusentals soloartister och källarband kämpar och väntar, oftast förgäves, på sitt genombrott eller på en hit som åtminstone kan ge dem sina 15 minutes of fame.

För att inte tala om idrotten, eller rättare sagt: om vissa idrotter.

Medan folksporterna hockey och fotboll skattar sig lyckliga och lutar sig mot ett ständigt självspelande medialt piano är det betydligt tuffare, både för andra etablerade idrotter och inte minst mer perifera idrotter att slå igenom inför en kräsen och konservativ svensk publik. Syns du inte finns du inte men syns du i exakt rätt sammanhang i exakt rätt tid och presterar på topp – ja, då kan du bryta den största och viktigaste barriären och som belöning bli populär, rentav folkkär.

För sporterna som känner sig medialt förfördelade finns inget skyltfönster som lyser starkare än ett olympiskt spel. Slår du till i ett läge där medaljligan för nationen Sverige tillmäts ett stort intresse spelar det nämligen en väldigt liten roll vilken sport du representerar. Genom åren har vi i Sverige sett exempel på nationell glädjeyra efter OS-guld i så pass udda sporter som lerduveskytte, kanot och mountainbike.

Men det finns ett aber, ett gigantiskt men. Inte ens ett OS-guld är en garanti för popularitet. Den nationella glädjeyran över en plats överst på OS-pallen ger i sämsta fall bara de där 15 minuterna i rampljuset för en perifer sport. Kanske någon utmärkelse eller nominering under kommande upplaga av Idrottsgalan men i övrigt finns nästan bara minnen kvar. Det är därför ni inte läser speciellt mycket i media om Henrik Nilsson, Markus Oscarsson och Pia Hansen i dag. Fler än nio av tio är bara intresserade av vad de gjorde när de vann sina OS-guld. Fler än nio av tio är inte det minsta intresserade av deras sporter. Så är det bara. Det finns det siffror på.

Frågan då, den stora i dessa sammanhang: Vad ska hända nu, när tre svenska ryttare, på bästa sändningstid (12.00 i augusti) rider årets svåraste bana på bästa tänkbara sätt? Vad ska hända nu, när de tre också rider omhoppningsbanan utan fel och där en av dem bara är 17 futtiga hundradelar från en gyllene medalj? En gång är ingen gång, men vad händer nu när Peder Fredricson upprepat sin silverbedrift från Rio?

Peder, Malin Baryard-Johnsson, Rolf-Göran Bengtsson och några till har sedan länge sett till att ridsporten fått sitt definitiva erkännande. Ryttare som Henrik von Eckermann och Fredrik Jönsson har de senaste åren förstärkt bilden av Sverige som en nybliven stormakt på hoppsidan.

Räcker det för att göra ridsporten till en av våra största sporter? Till att ta andelar av fotbollen, hockeyn och friidrotten som attraktiva tv-sporter? Att ridsporten redan är en av våra största sporter sett till antal utövare är helt ovidkommande. Det är publiken du flörtar med, tv-tittarna som avgör hur populär du är. Om du inte tror mig kan du ta en titt på den enormt utövartäta innebandyn och fråga svenskarna vad de anser om den som tv-sport (knappt mätbart).

Men sättet det avgjordes på i onsdags, sättet på vilket alla svenskar red, skickligheten i utförandet som lyste rakt igenom tv-rutorna – ja, jag tror att det finns någonting här. Eller om jag uttrycker mig lite mindre optimistiskt och mer realistiskt: jag tror att det KAN finnas någonting här. Det KAN finnas en tändande tv-gnista. Svensk ridsport KAN faktiskt stå inför en guldålder, inte bara när det kommer till internationella framgångar utan även när det kommer till folkets kärlek.

Jag tror kanske inte på ett överfullt Sergels torg, men det kommer definitivt att firas rejält om Det Största sker.

Det Stora var vad vi såg i onsdags, med tre svenskar i omhoppning och Peders nya silver.

Det Största kan vara det vi får se på lördag.

Laghoppning med våra tre supersvenskar i absolut toppform, både inspirerade och revanschsugna efter den individuella finalen. Det känns som att guldläget inte kan bli bättre.

Om onsdagen den 4 augusti 2021 var dagen då ridsporten gav sig chansen att bli riktigt stor ute i stugorna har lördagen tre dagar senare möjlighet att bli dagen då ridsporten slår in matchbollen fram till tv-folkets kärlek.

Precis som Mats Wilander gjorde 1982.

Då kanske till och med Carola ställer upp och sjunger en hyllningssång till den nya folksporten.

Tack för att ni tog er tid – och glöm nu för allt i världen inte att heja fram Peder, Malin och Henrik framför teven på lördag! Som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla oavsett kön är hjärtligt välkomna.

Ponnypappan
30 juli 20:51

Ponnypappan: Har du hört den om Bellman och Hyland?

Ponnypappan: Har du hört den om Bellman och Hyland?
Angelo och Munsboro Hyland. Foto: Privat

Som bevakare av den lokala ridsporten här i Kronobergs län har jag vid flera tillfällen skrivit om en duktig ryttare som heter Alva Magnusson. Tillsammans med sin C-ponny Ac’cimo har hon hoppat hem många rosetter, plaketter och segertäcken de senaste åren. När jag sedan, någon gång i vintras, hörde att Alva bytt häst reflekterade jag inte speciellt mycket över det. Snappade bara i förbifarten upp att hennes nya häst hette Sven.

Så kom våren, så försvann äntligen coronans stenhårda restriktioner och det blev fritt fram att tävla igen. TDB öppnade, anmälningarna strömmade in och i en av de första tävlingarna efter uppehållet såg jag att Alva var en av dem som skulle vara med. Jag förutsatte att hon då skulle jaga rosetter och täcken tillsammans med sin nye häst Sven, men i startlistan stod hon uppsatt tillsammans med Ac’cimo.

När jag försynt frågade LillyBelle och Angelo om varför Alva rider på Ac’cimo och inte Sven tittade de på mig som om jag bokstavligt talat var dum i huvudet.
– Men pappa, du fattar verkligen ingenting! Alva r-i-d-e-r ju på Sven ser du väl, sa LillyBelle med en förintande ironisk blick.

Alva hade alltså inte bytt häst. Ac’cimo och Sven är en och samma. Nu, när detta skrivs, har Alva däremot bytt häst, det vet jag med säkerhet, men där och då stod jag förbluffad inför ännu ett av ridsportens outgrundliga mysterier: de obegripliga smeknamnen som florerar fritt och ohejdat, där det som står i passet sällan överensstämmer det minsta med vad hästen kallas för i folkmun.

Sven, liksom? Vad har det med Ac’cimo att göra? AC, Asse eller Assi hade jag förstått. Simon också. Simba, Simson. Det går liksom att logiskt härleda, precis som Allin aka Allan och Butterfly Flip alias Flippan. Men Sven? SVEN!?!

148 Alva
Alva Magnusson på Ac’cimo. Foto: Privat

Som om det inte var nog med alla avdelning A, lätt B och kategori C.
Som om det inte var nog med att lära sig A:0/A:0, A:1A och bed A.
Som om det inte var nog med påtvingade glosor som martingal, pessoa och cavaletti.
Som körsbäret på toppen av alla ridsportens obegripligheter för oss ponnyföräldrar finns även smeknamnskunskap som examensämne innan vi kan räknas som åtminstone snäppet under normalbegåvade.

Jag tränar sedan en tid intensivt på smeknamnskunskap och det finns sannerligen en hel del att lära sig i ämnet i mitt närområde. Tove Modig, en av barnens bästa vänner och största förebilder, verkar nästan sätta i system att rida på hästar vars smeknamn är fullkomligt associationslösa. Förra året red hon en häst med namnet Daniel.4. Vad den kallades? Danny, Danny Boy eller kanske Dee? Nej, Nicke. NICKE. Suck.

I år har Tove ridit in och tävlat en häst som heter Clonboo Jack. Jackie? Clooney? CJ? Ånej, så lätt kommer man inte undan. Clonboo Jack går nämligen under namnet…trumvirvel…Bellman. Fullständigt logiskt och klart. Inte! Jag får hela tiden fråga Angelo och LillyBelle vilken häst som kallas vad när det är dags för tävling.

Samma sak med de flitigt tävlande syskonen Alicia och Casper Jönberg, som knappt rider en häst där jag kan koppla ihop dopnamn med smeknamn. En Yrriel kallas Prillan, en som egentligen heter Crusina Ann går under namnet Kajsa och i det sammanhanget känns smeknamnet Lilla C på Cincinnati T – Alicias storhäst – som närmast ett under av namnlogik.

Det ironiska är att de enda hästarna jag snabbt och permanent skulle kunna lära mig smeknamnen på saknar smeknamn, det vill säga våra egna hästar. Tindra kallas Tindra. Peggy är för alltid Peggy. Erika är Erika. Tenny Weeny är TW, en förkortning snarare än ett smeknamn. Brynnebo Prince Tango heter i förkortad form Tango eftersom det helst inte ska ta en kvart att uttala ett hästnamn.

Den enda som sticker ut är vårt senaste tillskott, Angelos B-ponny Munsboro Hyland. Hon kallas Hilda men där finns ändå finns en sorts logik i smeknamnet eftersom fyra av fem bokstäver i Hilda ingår i Hyland.

Kanske borde jag göra något?

Kanske är det öppet mål för mig att skapa det perfekta smeknamnet, ett som är lika ologiskt som det är logiskt, som får den yngre generationen att klia sig i huvudet och den äldre generationen att leende nicka åt lustigheten.

Vad tror ni som är 45 plus om att döpa stoet Munsboro Hyland till Lennart? Ni yngre får först googla en stund innan ni fattar. Det kan bli min revansch i den snåriga smeknamnsdjungeln.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!

Ponnypappan
23 juli 12:13

En lök med inslag av rysk docka

En lök med inslag av rysk docka
Hur glad blir man inte när ens kärlek övervinner sina rädslor och levererar en dubbelnolla? Foto: Daniel Enestubbe

Golf kan i mångt och mycket liknas vid vad det är. Det finns inga direkta variationer i själva utförandet av spelet. Hur du än gör slutar det med att du klipper till en boll, försöker få den så nära hålkoppen du kan och sedan hoppas på det bästa. Detsamma gäller bollsporter överlag. Sparka, skjuta eller kasta boll. Få bollen i mål fler gånger än motståndaren. Sett ur det perspektivet är bollsporter till sin natur tämligen enkelspåriga.

Om bollsporter enkelt kan liknas vid just en boll – hård och konstant i sin konsistens – får vi plocka fram helt andra metaforer för att beskriva ridsporten. Den är, till skillnad mot bollsporterna, närmast en kombination mellan en rysk docka och en lök.
Ridsporten innehåller flera lager – olika grader av svårigheter – och kan vara stenhård, precis som den ryska dockan. När det kommer till stora viktiga tävlingar är det egot som regerar och segern det enda som står på spel, oavsett vilket lager du tävlar på.

Lightvarianten av den ryska dockan är löken. Även löken går att skala i olika lager men den är mjuk, kostar bara en bråkdel av en rysk docka och har också den egenskapen att den inte sällan tvingar fram tårar i dess närhet. Om dockan symboliserar de högst uppsatta målen – vinna OS, kvala in till SM eller delta i sitt livs första cup – står löken för de mjukare värdena, de lägre målsättningarna. Här är segern ovidkommande, här handlar det om att uppfylla de små målen. Ta sig runt, få ett resultat, notera sin första nolla.

Om det varit lite rysk docka över tävlandet den senaste tiden gick senaste helgen utan tvekan i lökens tecken. Tävling i Lammhult, Angelo och LillyBelle i bilen som vanligt. Den stora skillnaden var att varken Hilda, Peggy eller Tango abonnerade på platserna i transporten. Där stod istället TW och Erika.
TW: bohemen som hoppar lite när hon känner för det, som bara är känd för en Lätt E-nollning som kostade mig ett förlorat vad om en resa till Maldiverna och som allmänt betraktas som en lättjefull sällskapsponny.
Erika: den tävlingsskygga madamen som blir ängslig så fort hon ser en annan paddock än vår egen, som brukar vända mot ingången efter ett eller två hoppade tävlingshinder.

Med en sådan laguppställning är det lätt att räkna ut att varken Angelo eller LillyBelle reser till Lammhult med seger i sikte. Här handlar det om de små målen, om den mjuka lökens tävling, om små förhoppningar snarare än stora förväntningar.
När LillyBelle för någon månad sedan, i samma Lammhult, drömde om en dubbelnolla med Erika blev det nästan en sanndröm. Ett stopp på sista omhoppningshindret gjorde att lökens egenskaper snabbt nådde tårkanalerna hos en otröstlig LillyBelle. Det var ju så nära!

Nu har hon repat mod på nytt, tränat bra med Erika här hemma på gården och den här gången är de anmälda i både Lätt D och Lätt C. Angelo och TW bara i Lätt D. Vi vill nämligen först kontrollera om TW ens känner för ett enda hopp den här dagen. Men det gör hon. Angelo, som är i fin form, rider henne så lugnt och behärskat att jag häpnar. Vips är grunden avklarad, TW:s första nolla i LD, och av bara farten fixar ekipaget även en felfri omhoppning. Nej, de vinner såklart inte men en sjundeplats bland tolv startande med TW är faktiskt, ur ett lökperspektiv, en väldigt stor seger i sig. Angelo är ett enda stort leende.

147 Angelohopp
Det alltid oskrivna kortet TW hänger på när Angelo släpper loss. Foto: Daniel Enestubbe
147 Angelo Och Tw
Glada miner när Angelo och TW fixat en dubbelnolla i LD. Foto: Daniel Enestubbe

Så kommer LillyBelle och Erika. Svarar för samma bravad. En cool, helt obesvärad Erika, en dubbelnolla och i likhet med förra gången rinner tårarna nerför LillyBelles kinder men till skillnad mot förra gången är de av glädje. De slutar sexa och det gör oss alla stolta.

147 Lillyhopp
LillyBelle och Erika tar sig över sista hindret. En milstolpe är uppnådd. Foto: Daniel Enestubbe

TW:s pigga insats gör att hon efteranmäls till LC. Där är hon och Angelo först ut, men det hela är snabbt över. TW deklarerar redan vid första hindret att det får räcka med en dubbelnolla i LD och efter 15 sekunder och andra olydnaden får ekipaget lämna banan. Angelo, som känner TW:s natur bättre än någon annan, kan inte hålla sig från att gapskratta hela vägen ut. När han ändå är så nöjd och stolt över vad TW presterat, vad spelar då en typisk TW-insats i LC för roll? Ingen alls.

Så kommer LillyBelle och Erika. Bakom sig har de sitt livs första dubbelnolla, i LD. Nu är hindren högre och vi undrar om Erika ska göra en TW och vägra ut sig. Det gör hon inte. Med ännu ett häpnadsväckande lugn tuffar hon på, nollar grunden, inleder omhoppningen bra och på de två sista hindren vågar LillyBelle till och med trycka lite extra på gasen.

Titta så fint det ser ut:

De går i mål som ledare och att se lyckan i LillyBelles ögon är…jag drar till med magisk i brist på bättre ord. De har överträffat alla förväntningar, dubbelnollat i två klasser och Erika har visat sig hålla för tävling.

Löken är färdigskalad, här finns ingenting mer att bevisa.
Men när ytterligare två ekipage gått i mål och LillyBelle fortfarande är i ledning skiftar tävlingen skepnad i LillyBelles huvud.
Borta är löken.
Nu är den ryska dockan tillbaka, med den omöjliga drömmen. Drömmen om en placering, drömmen om en rosett för Erika, en första plakett att skruva fast på hennes boxdörr.

Så tappar de ledningen. Ligger tvåa. Tre ekipage får pris. LillyBelle gråter intensivt, denna gång av ren skräck och tävlingsnerver.
Nästa tävlande. Dubbelnollar. Passerar LillyBelle och Erika. Nu ligger de trea. Innehar den allra sista prisplaceringen. Osäkert läge. LillyBelle närmar sig paniktillstånd.

Två ekipage återstår. Det näst sista går ut – river ett hinder. LillyBelle fortfarande trea. En ryttare återstår. En enda. Jag vågar egentligen inte titta men gör det givetvis ändå. Det ser bra ut, ekipaget nollar enkelt i grunden och det ser lugnt och säkert ut även efter det. ”Inte ens chans” tänker jag när jag ser ekipaget passera mållinjen.

Ur högtalarna hör jag en tid som jag uppfattar som snabbare än LillyBelles och Erikas. En titt i Equipe visar dock det otroliga. Jag har hört fel. Tiden är 1,5 sekunder långsammare och det ännu mer otroliga inträffar. LillyBelle och Erika blir placerade i Lätt C! Hon springer iväg till sekretariatet för att hämta sitt pris.
Sedan kommer hon tillbaka. Kolla:

Löken och den ryska dockan har samarbetat på ett så dramatiskt sätt att jag inte trodde det var möjligt. Det här är en tredjeplats jag tror Lilly rankar lika högt som de segrar hon vunnit. Och det första som sker vid hemkomsten är att jag plockar fram skruvdragaren. Drömmarnas plakett, med inslag av både lök och rysk docka, ska sättas på plats.

147 Erikarosett
Erikas första tävlingsrosett. Ett enormt ögonblick för LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe
147 Plakett
Min första uppgift efter hemkomsten: skruva fast Erikas första plakett. Foto: Daniel Enestubbe

Plakettny

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!

Ponnypappan
16 juli 11:35

Ponnypappan: Det går bra nu – men jag klagar ändå

Ponnypappan: Det går bra nu – men jag klagar ändå
LillyBelle och Peggy rider ärevarv efter en av klassvinsterna. Foto: Daniel Enestubbe

Inom idrotten finns det få saker jag tycker mer illa om än föräldrar som hetsar sina barn. Föräldrar som själva, genom barnen, försöker korrigera sina egna idrottsliga tillkortakommanden och nu, 20 år senare, gör allt i sin makt för att just deras unge ska bli Den Nya Superstjärnan. De lever inte sällan sina liv genom barnen, med dollarmiljoner i sikte.

Det finns hårresande berättelser inom i stort sett alla sporter där förälderns vilja är helt överordnad barnets intresse för sporten. Tennisspelaren Andre Agassi är ett av de värsta exemplen. Efter en karriär som firad världsetta, OS-vinnare, segrare i åtta Grand Slam-titlar och utöver det 52 andra turneringsvinster chockade amerikanen 2008 tennisvärlden med sin självbiografi The Agassi Story. Boken utkom två år efter att Agassi lagt av med tennisen och innehöll ett utdraget statement:

146-lillybana
En sista titt på banan före finalen. Foto: Daniel Enestubbe

Andre Agassi hatade tennis. Han blev bäst i världen på tennis men han hatade tennis över allt annat.

Hans pappa, den stenhårde Mike, tvingade honom med hjälp av de grymmaste metoder att inte bara låtsas älska tennis utan också att bli bäst på det.

Sedan finns det en föräldratyp som inte är lika extrem som den närmast sjuka variant jag beskrev i fallet ovan men likväl utmärker sig ytterst negativt. Vi talar om den pinsamma föräldern. Det är han (det är tyvärr ofta pappan det handlar om) som står vid sidan under varje träningspass, med tidtagarur i hand, och kontrollerar att ingen annan får spela två sekunder mer än hans egen Superstjärna. Det är han som står vid sidlinjen och gormar svärande på den 14-årige domaren som missat en ”solklar fällning” av Superstjärnan. Eller, som i ridsporten: det är hen (här är det nog minst lika många pappor som mammor som syndar) som med raska steg pallrar sig in till sekretariatet och kräver omhoppning och revidering av resultat eftersom hens barn stördes i samband med hinder åtta.

Jag tycker att cupen är orättvis.

Hur svårt kan det egentligen vara att uppträda som en god idrottsförälder? Det krävs egentligen bara tre saker.

  1. Låt barnen ha roligt. Den dag de inte tycker det är roligt – tja, då kanske de ska hitta någonting de verkligen tycker är roligt att pyssla med.
  2. Låt domarna döma. De utför en enormt svår uppgift, är ofta oerfarna och förtjänar beröm, inte klander, för sin insats.
  3. Låt sekretariatet sköta sitt jobb. De sitter där frivilligt, många helt ideellt, och offrar dyrbar tid för att just ditt barn ska tävla.
146-aponny
LillyBelle och Peggy under Eriksmåla cup. Är A-ponnyekipage på väg att bli ett utdöende släkte på tävlingsbanan? Jag hoppas verkligen inte det. Foto: Daniel Enestubbe
146-lillyglad
Klart man är glad när det går bra. Foto: Daniel Enestubbe

Ändå kommer vi nu till en punkt där jag har en bekännelse att leverera. I lördags förvandlades jag för första gången till en en kategori 2-förälder, en sådan som pinsamt nog söker upp ansvariga för att klaga.

Det är i lilla mysiga Eriksmåla jag får nog, frågar mig fram till tävlingsledaren och med bestämda steg tar sikte på henne. Ett par djupa andetag senare för jag fram mitt ärende.

”Jag tycker att cupen är orättvis” inleder jag neutralt.

”Jaså? Hur menar du då” svarar tävlingsledaren lika neutralt.

Jag utvecklar:

”Ni slår ihop A-ponnyer med B-ponnyer i cupen trots att de tävlar i olika klasser. Hon som vann cupen hade en ointaglig ledning redan före den tredje och sista klassen. Det tycker jag är orättvist”.

”Ja, men kolla på tiden. Hon red snabbare än alla B-ponnyerna” invänder tävlingsledaren.

”Det har du rätt i. Men tänk om hon inte varit snabbast? Tänk om hon vunnit A-klasserna efter att ha haft åtta fel och B-ekipagen samtidigt dubbelnollat i sina klasser. Då hade hon likväl vunnit cupen” kontrar jag filosofiskt.

Det har tävlingsledaren svårare att försvara, men hon betonar att Eriksmåla Cup har en tradition av att uppmuntra A-ponnyekipage att tävla och att beslutet att slå samman kategorierna är oåterkalleligt.

Här har hon till sin glädje fått möta inte mindre än fyra andra A-ekipage.

I det här läget passar jag på att betona att jag faktiskt inte talar i egen sak, utan enbart som rättviseförespråkare. Den som helt överlägset vinner hela cupen är nämligen LillyBelle på sin A-ponny Peggy. Hon är nästan alltid ensam A-ryttare och tvingas därmed tävla mot B-ponnyerna. Senast i Börjes Cup då hon slogs ihop med 34 B-ponnyer, men kämpade väl och faktiskt slutade fyra i en av klasserna. Men inte i Eriksmåla. Här har hon till sin glädje fått möta inte mindre än fyra andra A-ekipage.

146-lillyarevarvcup
Cupvinnartäcket är på och det fjärde ärevarvet i Eriksmåla är igång. Foto: Daniel Enestubbe

Tävlingsledaren skrattar, högt och förvånat, och vi står en stund och diskuterar vidare. Vi verkar vara ense om att A-ponnyekipagen alltför ofta glöms bort och av många arrangörer ses som ett problem. Finns det segertäcken i A-storlek? Hur ska banbyggaren tänka för att banan ska passa en meterhög häst? Att sådant ses som svårbemästrade hinder bland många arrangörer får jag bekräftat av en källa med stor erfarenhet och, som det heter, god insyn i ridsportsverige på arrangörsnivå.

Själv tror jag att A-ponnyn många gånger är en stor tillgång. Inte bara på pay and jump-nivå, utan även som en perfekt hjälp för unga ryttare som är små till växten, exempelvis LillyBelle, att matchas in i ”riktiga” tävlingar. Utan 99-centimetaren Tindra vet jag inte ens om Angelo och LillyBelle varit tävlingsryttare i dag, så viktig har hon varit för dem.

Och orättvist eller inte – LillyBelle och Peggy var helt outstanding i Eriksmåla. Det gladde mig extra att LillyBelle, efter Angelos storslam i Tingsryd helgen före, var den som fick ta emot inte mindre än fyra segertäcken och rida lika många ärevarv. Som tävlingsledaren också påpekade hade LillyBelle heller ingenting att skämmas för eftersom hennes omhoppningstider mer än väl matchade B-ekipagens.

Utan 99-centimetaren Tindra vet jag inte ens om Angelo och LillyBelle varit tävlingsryttare i dag.

Men rätt ska ändå vara rätt – och rättvisefascisten i mig är fortfarande inte helt nöjd med svaren och förklaringarna.

146-angelo
Även Angelo och Tango gjorde en fin cup. Tre felfria ritter och en tredjeplats i lördagens avslutande klass blev facit. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!

Ponnypappan
9 juli 14:04

Ponnypappan om obegripligt på skånska och småländska

Ponnypappan om obegripligt på skånska och småländska
Tre segertäcken, tre rosetter, blommor och massor av andra priser. Det gick obegripligt bra för Angelo i Börjes Cup.

Den här texten handlar om obegripligheter, det vill säga saker som jag ännu inte riktigt kan greppa med mitt förstånd.

Den handlar om två obegripligheter; en väldigt negativ offentlig obegriplighet och en motsvarande positiv och högst privat obegriplighet.

Den negativa obegripligheten har sitt ursprung i Skåne, den positiva i Småland.

Jag börjar med de dåliga nyheterna, med obegriplighet nummer ett.

Jag, och säkerligen många med mig, har den senaste tiden – givet de slopade restriktionerna från och med den 1 juli – gått omkring hoppats eller nästan tagit för givet att Falsterbo Horse Show ska komma med beskedet att de släpper nya biljetter till årets efterlängtade comeback efter 2020 års inställda tävlingar. Att 500 dagliga biljetter ska förvandlas till åtminstone det tredubbla. Vi har ju precis sett IFK Göteborg spela inför mer än 8 000 åskådare på Ullevi, Djurgården inför nästan lika många på Tele2 Arena i Stockholm och i fotbolls-EM stod 67 000 och jublade på Wembley i London när England tog sig vidare till final i tisdags. Det fanns, kort sagt, fog för optimism även för hästfolket och för en nation som snart är fullt vaccinerad och som inom kort helt lär sakna covidinlagda på intensivvården.

Så kom beskedet. Ett besked som inte kan tolkas som någonting annat än som en dolkstöt i ryggen, en sista scen i en skräckfilm, en sista maktdemonstration. Länsstyrelsen i Skåne hade då plockat fram tumstock och linjal och använt alla sina befogenheter för att underkänna Falsterbos redan rigorösa förarbete ur smittsynpunkt.

Fler biljetter? Bara att glömma. Nu får de stackars arrangörerna jobba dubbelt för att ens få ta in 500 på ett område stort som tio Wembley i London.

General Jana Wannius uttryckte det väl, med syrlig men ändå skickligt återhållen vrede:

– Folk kommer på fulla tåg från hela Sverige, åker fulla bussar hit och kan gå på mässan här bredvid utan begränsningar. Men så fort de kommer upp på de stora läktarna så är det stenhårt.

De 500 biljettinnehavarna som nu dagligen åker till ett nästan öde Falsterbo kan i alla fall glatt konstatera att det är mer sannolikt att de dör av ett getingstick än av coronaviruset.

Kort sagt: OBEGRIPLIGT!

Så till obegriplighet nummer två, den positiva privata obegripligheten. Det är en mindre obegriplighet, den är också mindre betydelsefyll men likväl är det en obegriplighet. Snart har nämligen en vecka passerat sedan Angelo och LillyBelle deltog i Börjes Cup, ponnyklassikern som i likhet med FHS ställdes in 2020. Förutom obegripligheten att det nog befann sig lika många personer i lilla Tingsryd som det kommer att finnas på plats i stora Falsterbo var det som hände för mycket för att jag ännu ska kunna greppa det fullt ut.

Det börjar obegripligt bra redan under fredagen, cupens första av tre dagar. LillyBelle och Peggy beger sig då, som enda A-ekipage, iväg som första startande i en klass som i övrigt består av 33 B-ponnyer. En säker grund följs av en djärvare omhoppning och en nöjd LillyBelle kramar kärleksfullt om sin pälsbeprydda vapendragare.

145 Angelohopp
Efter en höst, vinter och vår med tårar och hopplöshet har Angelo och Hilda hittat ett samarbete som fungerar.
145 Lillypeggy
Klara för final! LillyBelle är överlycklig och klappar om sin älskade Peggy.
145 Lillyrosett
En fin fjärdeplats som enda A-ponnyekipage mot 33 A-ponnyer och en åttondeplats i A-finalen. Peggy och LillyBelle var nöjda.

Det visar sig räcka långt. Väldigt långt. När samtliga gått i mål innehar de en fjärdeplats, vilket är så fantastiskt att det är obegripligt. Femma i tävlingen kommer dessutom en nervös Angelo på sin Hilda. Att få stryk av lillasyster är något han både får höra av henne och något han absolut inte gillar att höra. Revansch lyser i hans ögon.

Sedan kommer lördagen, den andra cupdagen, och den börjar med en obegripligt besviken LillyBelle som noterar ett oväntat nedslag under grunden och faller in i en svår men turligt nog övergående tröstlöshet. Angelo har startnummer 18. Han är nervös igen, hanterar dock nervositeten väl och sedan går det obegripligt bra. Grunden är säker, omhoppningen berömvärd och de går upp i ledningen. För Angelo och oss andra följer sedan en väntan som visserligen är lång men alls inte förgäves. Angelo vinner sin största seger hittills och känslan? Givetvis obegripligt skön. Beskedet att Angelo och Hilda dessutom lagt beslag på meetingpriset gör det hela ännu mer underbart obegripligt. Segertäcke nummer två är ett obegripligt faktum.

Så kommer dag tre, den obegripligaste av dem alla. A-finalen i Lilla Börjes Cup dit de tio bästa från dag ett och två kvalificerat sig och dit LillyBelle och Peggy till sin stora glädje tagit sig som totalsjuor. För barnen är det första gången i bedömning A:1a med separat omhoppning, vilket ger en extra känsla av stortävling. LillyBelle nollar i grunden och är överlycklig över att hon får delta i omhoppningen. Angelo och Hilda ser ut att tveka på hinder nummer tre men tar sig över och är omhoppningsklara även de.

Det är ett bra startfält, bara två ekipage missar omhoppning och bortsett från att LillyBelle är först ut av praktiska A-ponnyskäl, är startordningen baserad på lördagens resultat. Därmed går Angelo ut sist, eftersom han vunnit dagen före. Nervöst.

LillyBelle ser som enda möjlighet att chansa vilt för att besegra de större och snabbare hästarna. Chansningen går inte hem, de noterar en olydnad och en tid som inte överträffar någon annans. Nedräkningen fortsätter, snabba och fina ritter läggs till varandra och det börjar dra ihop sig. Angelo och vilda Hilda väljer som numera brukligt är att invänta startsignal innan de över huvud taget äntrar paddocken.

Sista paret ut.

Allt ska avgöras.

Startsignalen ljuder.

Sedan blir allt bara obegripligt – och är det faktiskt fortfarande.

Det hela fångas dock på film och följande händer:

Angelo och Hilda vinner.

De gör det med nästan … tre sekunder.

145 Prisutdelning
Om ens egen ponny är för vild för prisutdelningar och ärevarv ställer lillasyster upp och lånar ut sin ponny. Angelo är strålande glad oavsett vilket.
145 Segertäcke
Angelo poserar glatt efter lördagens vinst. Segertäcket skulle följas av ytterligare två.

Efter en höst, vinter och vår som innehållit massor av fällda tårar och ren hopplöshet men samtidigt viljan att fortsätta och inte ge upp har äntligen mynnat ut i lön för stor möda och fina prestationer som ger fina resultat. Så fina resultat att det är obegripligt.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt njut av sommarvärmen och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön!

Ponnypappan
2 juli 17:09

Ponnypappan: Ibland är det kul på jobbet

Ponnypappan: Ibland är det kul på jobbet
Junior vägrade att gå upp i galopp. Sedan träffade han Angelo och kom på bättre tankar. Foto: Ponnypappan

Minns du ditt första sommarjobb? Klart du gör. Du kanske utförde lättare arbete på ett kontor, hjälpte till inom kommunens parkförvaltning eller slet med att vända torv på en mosse mot ackordsbetalning?

Jag minns mitt första sommarjobb som en milstolpe, som en försmak av det svindlande vuxenlivet där jag, till skillnad mot i skolan, bara behövde arbeta till en viss tid, sedan åka hem utan att tänka på tråkiga matteläxor och prov.

Och så det mest överlägsna av allt: jag fick betalt.

Året var 1986, jag hade fyllt 14, precis gått ut sjuan och var överlycklig över att få vara hjälptränare under tre veckors tennisskola hemma i Älmhult. Lönen var egentligen en struntsumma men det var likväl pengar, skyhögt mer pengar än den tjuga i veckopeng som annars var min enda inkomstkälla.

Eftersom jag varit där vet jag hur mina barn känner sig i dag. Angelo har nyss slutat fyran och LillyBelle trean och de är givetvis för små för att vara påtänkta som sommarjobbare på ett vanligt jobb.

Men hästlivet erbjuder, har jag märkt, helt andra möjligheter än ett icke hästliv och till sin oförställda glädje har både Angelo och LillyBelle erbjudits varsitt sommarjobb som både är outsägligt roligt och dessutom kommer att belöna dem med en slant på kontot.

Aska och Junior.

Så heter sommarjobben.

144 Lilly 2
På nolltid går Aska från sällskapsponny till hopponny. LillyBelle sköter sitt sommarjobb med bravur. Foto: Ponnypappan

Aska – en supersöt nästan kolsvart liten nyfiken shettis på 90 centimeter i mankhöjd.

Junior – en likaledes supersöt och nyfiken shettis, dock betydligt grövre och högre i manken.

Båda behöver ridas in, ingen vuxen eller ens tonåring skulle kunna göra det på grund av kroppslängd och vikt.

Eftersom LillyBelle både är kort och smal passar hon perfekt till Aska medan den längre men smale lättviktaren Angelo föräras uppdraget som inridare åt Junior. Barnen har, ska sägas, även tidigare fått mindre uppdrag när det handlat om att rida in busiga shettisar och klarat det galant, men nu känns det som ett lite skarpare läge.

Båda hästarna kom till oss för drygt en månad sedan, Aska först, Junior en vecka senare. Aska nästan helt utan erfarenhet av att ha en människa på ryggen, Junior även han med starkt begränsad erfarenhet. Arbetsbeskrivningen och uppdraget därför glasklart: gör hästarna redo att arbeta, vänj dem vid att ha ett barn på ryggen, gör dem till ridponnyer.

Att det första man gör på sitt första sommarjobb, är att bli störtförälskad är kanske inte att rekommendera men det är precis vad LillyBelle blir.

Aska visar sig direkt besvara kärleken; hon är nyfiken, pigg på allt, tycker snarare att det är roligt än jobbigt att ha en nioåring på ryggen och verkar vilja upptäcka precis allt den stora världen har att erbjuda. Det taktar direkt. LillyBelles balans och bestämdhet faller Aska i smaken och gör att det lilla ekipaget redan under sitt första besök i en paddock tar flera steg i rätt riktning.

Även Angelo är överförtjust i sin nye vän Junior. Det är en krabat som, får vi veta, helt enkelt inte vill galoppera tillsammans med ryttare, men för Angelo är kämpa ett normaltillstånd, något han dagligen gjort i flera år med sina hästar. Han är van vid att inte få någonting gratis och faktum är att  Angelos envishet besegrar Juniors redan under den första lektionen de beträder paddocken. Galoppen sitter, först motvilligt, sedan acceptabelt och till slut nästan automatiskt.

Det som slår mig är hur seriösa barnen är, hur de verkligen går in för att utföra sitt arbete på bästa sätt. Visserligen är det Malin som styr upp och leder träningen men att beskriva Angelo och LillyBelle som exemplariska samhällsmedborgare är fram till nu något som inte ens funnits i min fantasivärld, men vad vet jag?

144 Angelo 1
Angelo och Junior i en stilstudie. Foto: Ponnypappan

De ger sig inte när de förvånande få bakslagen kommer utan försöker igen, igen och igen tills det sitter. De mixar långa fria turer ute i skogen med kortare pass i paddock och besök på terrängbanor. Förvånansvärt snabbt lär sig Aska och Junior grunderna och de lär sig även att tycka om variationen i arbetsuppgifterna.

Snart har båda kommit så pass långt att det blir aktuellt att placera ut bommar och hinder i paddocken. Även detta tas emot med förvånad förtjusning av samtliga inblandade. Veckorna går, framstegen består och snart finns en banskiss klappad och klar. Hindren placeras ut och en tävling arrangeras där båda ekipagen hoppar på 40-centimetershinder, motsvarande Lätt E för A-ponnyer, och klarar det galant. För att inte riskera eventuell dålig stämning utropar vi båda till segrare.

Efter att en månad passerat kommer så den tråkiga stund då Aska ska återbördas. Det blir ett tårfyllt farväl och en liten bit av LillyBelles hjärta kommer för alltid att tillhöra den lilla charmiga ponnyn med det pigga temperamentet, den härliga nyfikenheten och den stora viljan. Junior gör sina sista dagar på gården och snart väntar ännu ett tungt farväl. Men mötas och skiljas är livets gång, särskilt för hästmänniskan.

Jag kan förvånat konstatera att barnen inte bara fått chansen att debutera som sommarjobbare. Jag kan även stolt fastslå att de gjort ett enastående arbete.

144 Tillsammans
Mina två sommarjobbare under en arbetsdag. Foto: Ponnypappan

Jag blir inte mindre stolt av att, dagarna efter Askas hemfärd, läsa följande på ägarens Facebook:

”Mitt shetlandssto Aska är 7 år, har mestadels av sitt liv stått i en hage med andra hästar och hunnit få ett föl. Hon har inte haft så mycket tillit till människor och varit rädd för närmanden och beröring tills hon kom till mig för två år sedan. Vi har utvecklats båda två tillsammans och vi har kommit lång väg både med tillit och körning som har blivit vår stora passion men när jag fick möjligheten att lämna mitt sto till Malin Enestubbe @teamenestubbe och hennes dotter Lilly för tillridning i början av sommaren så kunde jag inte tacka nej! Aska har fått bo hos dom i 1 månad och vilket arbete de har gjort! Aska som inte har haft så många på sin rygg lät Lilly sitta upp som att hon inte hade gjort något annat i sitt liv! De har verkligen sett utifrån vad Aska kan och har velat göra och vågat utmana henne på ett positivt sätt så det har blivit uteritter, ridning på banan, markarbete, lek och massa mer! De har även lärt Aska att hoppa då hon knappt hoppat något i sitt liv mer än lite löshoppning, och undan går det! Lyckan över att få se sin ponny utvecklas så pass mycket under denna månad och hoppa bana med en sån glädje! Malin har varit en så stor stöttepelare under denna månad Aska har varit hos dom och uppdaterat mig flera gånger i veckan! Jag är så tacksam och glad över att vi fick denna möjligheten och skulle rekommendera denna fina och duktiga familj till alla som behöver hjälp med sina shetlandsponnyer!”

Tack för att ni tog er tid – njut nu av den månad på året som brukar erbjuda mest värme och ledighet och följ gärna mig, ponnypappandaniel, eller Angelo och LillyBelle, teamenestubbe, på Instagram eller gå med i Ponnypappor i Sverige, gruppen som vänder sig till ponnyföräldrar oavsett kön.

Ponnypappan
25 juni 11:07

Ponnypappan: ”Bästa veckan sedan…när då?”

Ponnypappan: ”Bästa veckan sedan…när då?”
Det är rätt lätt att se hur det gått för Angelo efter en tävling.

Nattens utlovade skyfall har till största delen lyst med sin frånvaro. Det är tidig midsommarmorgon när jag nu tittar ut och ser en nästan klarblå himmel. Den får mig att hoppas på att meteorologerna för en gångs skull har fel när de stoppat in regn i sina prognoser.

Blir det regn får vi ta det.

Det finns inte mycket annat att välja på och bor du i Sverige vet du att midsommarvädret med närmast kuslig precision alltid i bästa fall blir sisådär.

Men inte ens om det skulle börja åska, falla hagel stora som tennisbollar eller om en tromb plötsligt skulle överraska oss skulle det sänka betyget på veckan som gått speciellt mycket. När det kommer till hästlivet har det, i brist på mer fantasifulla ord, varit en fantastisk tid som passerat sedan förra blogginlägget.

I onsdags avslutades det tredagarsläger barnen räknat ner till sedan sportlovet och det enda tråkiga är att det är över. Att det är ett helt år kvar till nästa gång de skriver sina fånigt långa packlistor och får umgås tätt och sova tillsammans med sina goda vänner. Att vara på läger är ett kapitel som för evigt finns kvar i livets bok.

Dagarna som föregick lägret var om möjligt ännu bättre, åtminstone för oss ponnyföräldrar som till skillnad från lägerdagarna med egna ögon fick se vad våra barn hade för sig. Det började tidigt på fredagen med Växjö Summer Show, tredagarstävlingen på hemmabanan fem minuters bilväg från vår gård.

Där står en mycket nervös Angelo och ska för första gången tävla i Lätt B med Hilda. De har sakta men säkert tagit både ett, två och tre steg i rätt riktning under våren men nu är det skarpt läge. Träning är en sak, tävling en helt annan. Vi vet att Hilda är het, att Angelo får jobba med att bromsa henne och att hon kan bete sig allmänt besvärligt före start.

143 Angelo
Angelo och Hilda debuterade i LB. Det gick bra.
143 Hjärtat
LillyBelle och Hjärtat krigar sig fram i den tropiska hettan i Ljungby.

Farhågorna besannas. Efter att Angelo och Hilda äntrat banan och får startsignal börjar ponnyn bocka intensivt, slå bakut. Angelo har tränat på det men det ser hopplöst ut, som om de redan här ska tvingas avbryta.

Men så löser han det. De närmar sig första hindret, klarar det galant, och sedan bara flyter det på. Det ser plötsligt så enkelt ut och när de går i mål känns det otroligt skönt att allt bokstavligt talat gått bra. Ännu skönare känns det när klassen är över och det står klart att Angelo och Hilda vunnit i LB-debuten. Få kan se så besvikna ut som Angelo när han är missnöjd men frågan är om någon kan se gladare ut än han när det gått bra. En egenskap han tydligt demonstrerar när han mottar rosett och priser. Det värmer i hjärtat att se det.

Fredagen blir lördag, Angelo blir LillyBelle, Växjö blir Ljungby, Hilda blir Heart to heart och Lätt B blir Lätt D. I Ljungby står ny tävling på schemat efter att kompisen Tove gett LillyBelle ett erbjudande att få tävla med ”Hjärtat”. Ett erbjudande, omöjligt att ens fundera på att tacka nej till. Hjärtat har inte tävlats sedan i september, även då med LillyBelle på ryggen, då de vann i Lenhovda. Hjärtat är rostig men rutinerad, het och snabb och det gäller för LillyBelle att hantera henne varsamt.

Det gör hon. Eller rättare sagt: jag tycker att det går alldeles för fort, men busungen verkar veta vad hon gör. Efter en charmant omhoppning dubbelnollar de, går in på första plats och en nervös väntan följer för LillyBelle. En väntan som inte blir förgäves. Även hon står där som en vinnare. En seger för Angelo. En seger för LillyBelle. Det är både rättvist och lämnar fältet fritt från syskonavund. Skönt.

143 Lillyrosett
Saken är klar. Seger i Lätt D. Rosetten sitter snyggt.
143 Läger
Lägeravslutning. Angelo, Lussi, Ture, Molly och Åke poserar glatt.

Så kommer söndagen. Tillbaka till Växjö Summer Show, ny Lätt B, dags för Angelo och Hilda på nytt. Den här gången har Malin pratat ihop sig med Angelos tränare Katarina Torstensson för att undvika att Hilda får ett nytt frispel. De kommer fram till att Angelo och Hilda inte ska rida in på banan förrän det är deras tur. Coachdraget fungerar. När de kommer in har Hilda ingen lust att försöka få Angelo ur sadeln men däremot visar hon en gränslös lust att ta sig över hindren. Även mitt otränade öga kan fastslå att det ser väldigt bra ut. Det håller hela vägen in i mål till en ny dubbelnolla och snart belönas Angelo med ny rosett och nya priser.

Tre dagar.

Tre segrar.

Det här måste vara den bästa veckan sedan…ja, när då?

Och fortfarande skiner solen utanför mitt fönster.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er en underbar midsommar var ni än befinner er! Vill ni följa mig på Instagram eller gå med i ponnyföräldragruppen Ponnypappor i Sverige hittar ni länkarna här.

 

Ponnypappan
18 juni 18:55

Ponnypappan: … och störst av dem är kärleken

Ponnypappan: … och störst av dem är kärleken
Efter tre års envishet, vilja, tro, hopp och inte minst kärlek är LillyBelle och Erika ett tävlingsekipage! Foto: Privat

Nästa år fyller jag 50. Det betyder att jag faktiskt befinner mig i en ålder där jag, trots att jag vill tro att jag fortfarande är ett barn i själen, kan börja skryta med en hel del livserfarenhet. Det händer en del under nästan ett halvt sekel, från barndom genom ungdom och fram till vuxendom. Det facit jag skrapat ihop räcker till att fastslå en del personliga åsikter.

Till exempel …
… att ingen sommar någonsin lär slå ut fotbolls-VM-sommaren 1994.
… att Peter Forsberg är det närmaste en sportidol jag någonsin kommit.
… att Mauritius är en plats jag rekommenderar alla som kan att besöka.
… att jag än i dag omöjligt kan förstå tjusningen med lutfisk och surströmming.

Och så en av de senaste slutsatserna:
… att LillyBelle Enestubbe har den största järnvilja jag någonsin skådat.

Ja, det handlar om LillyBelle i dag. Nio år gammal och mer beslutsam än en hel pluton i krig. Ett förbluffande faktum, eftersom jag inte alls känner igen mig. Som nioåring var jag inte fast besluten om någonting. Jag ville bara ha roligt och göra tusen saker på samma gång. LillyBelle vill givetvis också ha roligt men hon vet samtidigt alltid exakt vad hon vill göra, vart hon vill komma och hur hon ska ta sig dit. Det är veckan som gått ännu ett bevis för.

2018 föll LillyBelle pladask. Hon gick på ridskola, tröskade runt på lektionerna i beordrad snigeltakt på rygg efter rygg och ville bara en sak: att det skulle gå fortare. Sexåringen ville galoppera. Punkt. Det fick hon inte. Punkt slut.

Men plötsligt en dag under ännu en upplevd snigellektion händer det. Hon får stifta bekantskap med en helt ny häst på ridskolan. En häst som börjar galoppera. Personerna som befinner sig i ridhuset hajar till och tycker att det går fruktansvärt fort.

I själva verket såg det ut så här:

LillyBelle fylldes av upprymdhet och kiknade av skratt. Hästens namn var Erika, en lite häst i en stor kropp, troligen en korsning mellan ponny och ardenner. En kärleksrelation inleddes omgående. Allt min dotter pratade om mellan lektionerna var Erika. Hon ritade teckningar, skrev Erikas namn, målade röda hjärtan. Hon drömde och hoppades – för att efter terminsslut förkrossat konstatera att Erika var borta, återbördad dit hon kommit från före utlånet till ridskolan.

LillyBelle hade förlorat den fyrfotavän hon höll mest kär. ”Så kan vi inte ha det” resonerade jag och Malin i tysthet och smidde en plan. Vi tog kontakt med Erikas ägare, frågade om det skulle kunna gå för sig att låna ponnyn över sommaren och fick veta att möjligheten fanns. En sommardag för tre år sedan åkte vi därför i väg i allra största hemlighet, lastade Erika, undertecknade ett lånekontrakt och körde hem.

Den kvällen blev LillyBelles hittills lyckligaste dag i livet. Hennes Erika fanns på plats hemma på vår gård. Kärleken mellan LillyBelle och Erika, bandet som knöts mellan dem, var sedan så starkt att jag och Malin inte hade hjärta att släppa Erika. Det som var tänkt som ett lån blev ett köp och sedan den där lyckligaste dagen i LillyBelles liv har Erika en fast plats, både i LillyBelles hjärta och här på gården.

Det är bara ett problem med Erika. Hon vill inte tävla. Hemma i paddocken går det bra att hoppa på bana, här är hon säker och trygg, men tävling på bortaplan? Nope. Funkar inte alls. Erika har visat sig vara en trygghetsnarkoman. Visst har vi gjort både ett och annat försök men utgången var varit densamma varje gång. Erika stressar, skrittar in i paddocken, travar igång och galopperar över i bästa fall ett hinder, men vänder sedan tvärt och rusar mot in- eller utgången. Så har det sett ut, oavsett försök. Det har rentav sett farligt ut.

Men det finns en som vägrat ge upp. Som vetat vad hon vill och bestämt sig för att det ska gå. Under tre års tid har LillyBelle tränat sig på Erika. Hon är fortfarande liten, men har ändå vuxit en hel del under hennes och Erikas tid tillsammans. Och för några veckor sedan kom hon springande till mig och avslöjade de glädjande nyheterna: ”Pappa, pappa, jag ska tävla i Lammhult! Med Erika!”.

LillyBelle och Erika anmälda till tävling. Den såg jag inte komma. Jag anade oråd, det kändes inte bra och jag tänkte högt men sa det inte: Är det inte lika bra att ge upp?

Samtidigt visste jag att det är för sent att ändra på någonting. LillyBelle skulle aldrig tillåta det och kanske är det lika bra att hon får göra det här slutliga testet.

Det var min första reflektion.

Min andra reflektion var det jag skrev i början. Att jag aldrig sett en nioåring, mer beslutsam eller utrustad med en större järnvilja än LillyBelle.

Så plötsligt står ekipaget där, i mikrofonen ljuder ett dovt ”varsågod och rid!” och jag ställer mig vid utgången med min kamera. Jag är strategiskt placerad, både för att fota och för att, högst troligt, avvärja en Erika-rusning.

Men jag behöver aldrig ingripa. Istället ser jag en liten tjej som tränat och nött, som bråkat och kämpat – allt för att lyckas ta sig älskade ponny i mål. Det blir två starter, det blir två felfria grundomgångar och så fyra fel i varje omhoppning. I den andra starten, där de båda faktiskt har chans på placering men där en olydnad sker på det absolut sista hindret, blir LillyBelle först besviken.

Titta på ritten här:

Det är den extrema tävlingsskallen som drabbas av en lättare härdsmälta. Men bara fem minuter senare har hon fattat vad hon gjort. Efter tre års träning har hon och Erika fått inte ett utan två tävlingsresultat.

LillyBelle har haft en tro på det hon gör, hoppats på ett resultat och framför allt: hon älskar Erika över alla gränser.

Tävlingsbesöket i Lammhult påminner därför lika mycket om de vackra bibelorden från 1 Korinthierbrevet som läses under varje kyrklig vigselceremoni.
”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
11 juni 11:27

Dags att män tar avstånd från andra män

Dags att män tar avstånd från andra män
Ponnypappan Daniel Enestubbe. Foto: Malin Enestubbe

Ett modeord jag börjar bli rätt trött på är värdegrund. Alla tycks vilja tävla om att prata om den, slänga sig med den, nästan marknadsföra sig själv med den.
Värdegrund.
Ett ord, förmodligen återupplivat alternativt uppfunnet av någon PR-byrå för 15-20 år sedan.

Värdegrund är ingenting nytt, det är bara en säljande formulering av någonting som i högre eller lägre grad präglar och formar oss som människor, hela tiden, varje dag, livet ut.
Värdegrund är nämligen detsamma som det klassiska men mindre säljande ”sunt förnuft”.
Värdegrund är någonting som är otroligt enkelt, som inte behöver präntas ner i 20 olika punkter på flashiga webbsajter utan ersättas av en enda punkt, bestående av åtta ord.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

En större kompass i livet behöver du inte för att klassas som en god människa, en bra medborgare, en kompis som finns där för andra.
Problemet med det som tvunget måste kallas värdegrund är att den oftast stannar på ett papper. Värdegrunden är nämligen ingenting värd om den inte följs upp av aktioner och reaktioner i praktiken eller åtgärder när läget blir skarpt.
Om de som stolt proklamerar sin värdegrund på välbalanserade hemsidor tror att fina ord på papper räcker, och sedan väljer att titta bort när värdegrunden sätts på prov. Det finns ett nyord även för det, som jag tycker är mer talande: syltryggar.

Jag talar om den stora elefanten i ridsportrummet här. Om fasansfulla saker. Jag talar om sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Trots att jag själv bara varit involverad i ridsporten under ett par års tid har jag hört rykten om personer med högst tvivelaktig sexualmoral. Jag har tack och lov inte upplevt det i min närhet men även långt före det att mina barn började intressera sig för ridning hörde jag saker som fick ögonbrynen att höjas.

Redan under 90-talet fick jag intrycket att ridsporten sticker ut, att män med inflytande får ta för sig lite som de vill och skamlöst utnyttja unga tjejer. Efter det senast omskrivna misstänkta brottsfallet – ridsportprofilen som nu sitter häktad – vågade den orädda Ulrika Fåhraeus, känd som Ponnymamman, ännu en gång ta bladet från munnen och tala om denna ridsportens elefant i rummet.

I ett omtalat inlägg på sin fantastiska blogg (även publicerat här på Tidningen Ridsport) skriver Fåhraeus:

 

Ulrika Fåhraeus: ”Vi måste göra upp med den här kulturen”

 

”Det är och har varit extremt gränslöst inom ridsporten. Framför allt är det unga och minderåriga som råkar illa ut, och det kan vi aldrig acceptera. Jag kan räkna upp kända namn som år ut och år in satt på tjejer i varenda vrå på Flyinge och Strömsholm. Som utnyttjat sina positioner och som legat med elever och anställda som om det vore det naturligaste i världen. Det är som om man levt en parallellvärld med helt egna spelregler.”

Parallellvärld med helt egna spelregler? Om det ens finns ett uns av sanning i det, vilket jag håller för mer än troligt, undrar jag stillsamt: Varför talas det så sällan om det här?

Ett förbund är inte ensamt ansvarigt. Absolut inte. Sexualbrott är ett enormt samhällsproblem men det man kan undra är varför Svenska Ridsportförbundet inte tillsatt några utredningar för att gå till botten med det här? Tittas det åt annat håll eller handlar det om ren förnekelse? En rädsla att stöta sig med ridsportens mäktiga män? Annan anledning? Extremt känsliga frågor, jag vet, men det är ingen anledning att inte söka svaren på dem.

Att hantera varje form av misstänkt sexuell brottslighet verkar för ett förbund, oavsett vilket, vara likställt med att sticka handen in i ett ormbo: ingen vill göra det. Jag har ett hyfsat aktuellt fall från Svenska Ishockeyförbundet, där den fackligt ansvarige – en högt uppskattad och extremt lojal manlig medarbetare – anmälde ett fall av sexuellt ofredande som ägt rum mot en kvinna på förbundet. Den misstänkte befann sig högt upp i förbundshierarkin och vad tror ni hände?

Ingenting, förutom att den fackligt ansvarige kort därefter fick sparken, officiellt på grund av arbetsbrist under pandemin, och därefter beskylldes av förbundet för att ha agerat illojalt mot sin arbetsgivare.
Hockeyförbundet har sedan dess, trots skoningslös kritik, visslat vidare som om ingenting hänt. Hur var det med värdegrunden? Hur fungerade den när det blev skarpt läge? Jo, värdegrunden visade sig vara rena skämtet.

Det handlar om män. Män med makt och män med osunt förnuft. Men också om män som inte vågar, inte vill, inte törs. Om män som begår sexualbrott. Ja, det handlar faktiskt till 99,99 procent om det manliga släktet här. Ett kön, ett problem och ett problem som är extremt allvarligt, som orsakar livslånga trauman och som måste få en lösning eller i sämsta fall leda till en avsevärd förbättring.

Jag är också man. Jag hoppas att folk i allmänhet tycker att jag drivs av ett någorlunda sunt förnuft men det går inte att bortse från att jag är man. Jag är 186 centimeter lång, väger nästan 90 kilo och kan säkert se farlig ut på avstånd om jag vandrar genom en park en sen höstkväll. Jag tillhör det brottsliga könet när det kommer till sexualbrott och om jag gör det är det min skyldighet att ta starkast möjliga avstånd från personer från samma kön som beter sig som svin och ännu värre. Det här är ett mansproblem, ingenting annat. Det handlar inte om att vara feminist utan om ansvar och avståndstagande. Om sunt förnuft, som jag föredrar att kalla det.

Det är precis som Ulrika Fåhraeus skriver:

”Det beteende som gruppen tillåter och kanske även uppmuntrar, det får fortgå. Det är framför allt MÄNNEN inom ridsporten som måste sätta ner foten – mot andra män.”

Det är män som orsakat problemen och därför är män de enda som kan lösa dem. Och nej, kom inte dragande med snacket om kollektiv skuldbeläggning och skifta fokus från sakfrågan. När i princip 100 procent av brottsutövarna av den här typen är män – ja, då ligger både problemet, åtgärderna och lösningen hos alla män. Hos mig. Hos dig om du heter Kalle, Pelle, Ali eller Jorge eller annat mansnamn. Om alla män indirekt skuldbeläggs men även aktivt tar avstånd från svineri och sexbrott – ja, då är det väl ett billigt pris att betala om det kan lösa ett allvarligt och uppenbart alldeles för utbrett problem?

Jag håller helt med Ponnymamman.

Det är framför allt männen inom ridsporten som måste sätta ner foten – mot andra män.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där. Om du vill diskutera den här extremt viktiga frågan kan jag tipsa om Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där både män och kvinnor är lika välkomna!

Länkar, Insta och FB

 

Ponnypappan
4 juni 11:54

Ponnypappan om när fången håller en fången

Ponnypappan om när fången håller en fången
Kompisarna har kul ute i det fria. Tindra står i box. Så har vintern och våren sett ut för vår minsting.

Som glad hästsportamatör och ponnypappa lär jag mig nya ord och begrepp hela tiden.

Ridsportens ordlista är, som många säkert håller med mig om, inte helt enkel att begripa. Det finns oftast ingen logik kring varför ord heter som de gör. Jämfört med skott, passning och tackling är ord som träns, gjord och martingal svåra att applicera på och associera med någon tankefigur.

Men det finns ett ord som sedan länge fastnat hos mig, trots att det heller inte ger tankarna fritt spelrum för associationer.

Fång.

Fyra bokstäver.

Djävulens hästsjukdom.

Jag har lärt mig att frukta fång, förstått hur plågsam den är och tagit tusen gånger i trä för att inte tvingas bli ögonvittne till den. Det höll fram till i julas.

Först är det bara tendenser, misstankar om hälta, minskad aktivitet i hagen. Vid nyår är det ingen tvekan. Tindra, barnens allra bästa vän och bådas största läromästare, har tveklöst drabbats av fång. Att se detta, se en liten fyrfoting som jag utan vidare skulle nominera till titeln sötaste ponnyn i världen ha så ont, är obeskrivligt jobbigt.

140 Stöd
Angelos kanin Zlatan kallas in som psykologiskt stöd. Här delar han en lunch med Tindra.

Dessutom är Tindra den av våra hästar, trots att hon är minst, som vi minst av allt trodde skulle vara den som drabbas. Hon äter oerhört långsamt, hon äter väldigt lite och har fritt fått gå på bete varje sommar. Vi har i alla år gett henne tillskott och specialfoder för att hon inte ska tappa i vikt och hon har aldrig någonsin visat minsta tecken på att bli sjuk. Eftersom hon ibland är så smal att vi blir oroliga har vi låtit utreda henne för saker jag just nu måste fråga Malin om vad de heter (PPIP). Tindra har alltid varit den piggaste och alertaste i flocken. Snäll som få och mitt i sin litenhet atletisk och overkligt bra på att hoppa. Hon är en ponny, så snäll och så söt att det är omöjligt att inte älska henne. Hon är ponnyn folk pekar på och med ett varmt leende säger ”Titta” åt när vi är på tävling.

Bara ett par månader före jul inledde hon och LillyBelle SM-veckan på Grevagården men när 2020 går in i 2021 får hon stå i box med ett 20 centimeter tjockt täcke av spån. Det är nästan olidligt att se. Barnen gråter. Malin gråter. Jag gråter som vanligt inte men mår precis lika dåligt som de andra. Ingen av oss kan ens snudda vid tanken att Tindra ska tas bort, om fången blir för svår eller inte försvinner.

Inte gnäller hon heller, trots att nästan all frihet tas ifrån henne. Hon står snällt, tyst och lydigt i boxen eller ligger ner, lika tyst. Aldrig en spark på dörren i besvikelse, aldrig något dåligt uppförande. Tindra är som hon alltid är: en oändligt snäll liten älskad ponny. Min upprepade kvällsritual denna vinter och vår har varit att öppna dörren, gå in och lägga mig bredvid Tindra, klappa och massera henne och tala till henne med lugna fina ord. Det har känts skönt och jag har hoppats att Tindra också uppskattat det.

Fången är ett mörkt orosmoln över oss, den ligger som en våt filt över hela vår tillvaro. Det är oroligt, dagarna går så otroligt långsamt när man vet att många dagar måste tillryggaläggas innan hovbenet rättar till sig och läker. OM det läker. Veckorna går, Tindra börjar se deprimerad ut och vem skulle inte göra det i en påtvingad fängelsetillvaro. Det värsta är att vi inte kan säga till henne att vi gör det här enbart för att hon ska bli frisk, att vi gör det för att det är det enda vi kan göra, att det inte finns några quickfixar i fångens regelbok.

Det går heller inte framåt. Vi kan inte se några som helst framsteg. Veckorna bara går, Tindra står lydigt kvar i sin box och sträcker fram sin mule när vi kommer på besök, vilket vi gör så ofta vi bara kan. Vintern tar slut.

140 Sm
Så här såg det ut bara två månader innan fången slog till. LillyBelle och Tindra är första ekipage ut under SM-veckan på Grevagården.
140 Tindramassage
Klart att man ska fira att fången försvunnit med en äkta lyxmassage.

Ingen förändring.

Våren kommer.

Tindra är mer liggande än stående i boxen. Hon äter sitt hö, men inte mycket mer. Skymtar sina kompisar som betar. Får sällskap av Tango, som vi placerar som sällskap i boxen intill under kvälls- och nattetid.

Angelo är ledsen, Tindra är den häst han alltid kommer att ha närmast hjärtat. Deras relation går så djupt och så långt tillbaka att den bara inte får upphöra. Vetskapen att Angelo vuxit ifrån henne är redan en sorg i hans inre.

Så kommer till slut värmen. Livet känns lättare när det är varmt, hoppet tilltar. Men hur är det med Tindra? Ser det inte lite bättre ut? Står hon inte mer än hon ligger? Jo. Ligger hon ner över huvud taget längre? Njaaa, fast inte alls lika ofta.

Någon vecka till passerar.

Tindra allt piggare, vi tycker hon ser gladare ut. Som om livslusten hittat tillbaka in i den lilla hästkroppen.

Nu har det gått drygt två veckor sedan Tindra – till en glädje och lättnad som faktiskt inte går att beskriva i ord – friskförklarats. Just nu går hon i en specialhage utan gräs. Det är drygt 20 grader i luften. Bara ett gäng stackmoln på himlen. Så gnäggar hon när hon får se mig komma bärande på lunchpåsarna.

140 Tindraenhörning
Tindra har redan kunnat återgå till sitt extraknäck som enhörningsmodell.

Allt är som vanligt igen.

Jag är så oändligt tacksam för det.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
28 maj 16:55

Ponnypappan: ”Jag har varit på fomofestival”

Ponnypappan: ”Jag har varit på fomofestival”
LillyBelle efter sina dubbla segrar i Ringsjön. Foto: Privat

Akronymer är någonting som fascinerar mig oerhört. Det finns något spännande över dem. Vissa känner de flesta av oss till, exempelvis Ikea, Saab, laser, Gais och ufo. När det gäller andra ord är det svårare att veta om de är akronymer eller egna självständiga ord.

Visste du förresten att skojätten Adidas är en akronym för ”Adi” (grundaren Adolf Dasslers smeknamn) och ”das”, de tre första bokstäverna i hans efternamn? Eller att Haribo, det tyska godiset vi smaskar på ibland, bildats av de två första bokstäverna grundaren Hans Riegels för- och efternamn samt de två första i hans hemstad Bonn?

Akronymernas värld innehåller även rena aha-upplevelser, som Pakistan (en förkortning för de fem regionerna Punjab, Afhgania, Kashmir, Sindh och Baluchistan – i:et har smugglats in i akronymen med tiden) och fyndigt lyckade försök att få bort den negativa klangen i ett ord: bitch (babe in total control of herself).

Sedan finns det min egen favorit-akronym.
Fomo.
Fear of missing out.
Eller på ungefärlig svenska: skräcken över att missa någonting viktigt.

Det är fomo den här texten ska handla om, eftersom det är fomo jag känner denna lördag där jag befinner mig hemma i Växjö. Fomo har sedan länge sin naturliga plats i min journalistsjäl – tänk om jag missar en viktig nyhet! – men ingen nyhet i världen kan få fomofaktorn att nå högre upp än det jag nu står inför.

Jobb på hemmaplan.
Hopptävling på bortaplan.
En otroligt jobbig kombo.

139 Angelovinst
Angelo och Hilda vann i sin tävlingsdebut. Foto: Privat

Här sitter jag, med ena ögat på det som senare ska bli känt som Tre Kronors fiaskomatch mot Danmark i hockey-VM och med det andra ögat på den enda medicin som hjälpligt kan lindra den här formen av akut fomo: Equipe-appen.

Barnen och Malin befinner sig i Ringsjön där Angelo och LillyBelle ska starta två klasser var. Eftersom jag nästan alltid är på plats när de tävlar är det nu smärtsamt att vara offside och online på samma gång. Jag har varit i Ringsjön flera gånger, ser allt framför mig: den vajande skånska flaggan, framridningen, framhoppningen, paddocken där ett litet rött domartorn försvårar för ryttarnas genvägar.

Visualiseringen tillsammans med Equipeappen gör att det nästan känns som en virtuell verklighet mitt i fomoångesten. Problemet är att jag inte kan tokstirra i appen hela tiden utan måste ha koll på vad som händer i hockeyn också. Angelo är dessutom sist ut av alla i dagens första klass: lätt D, hans allra första tävling med Hilda.

Det får tiden att gå fruktansvärt långsamt och jag är nära att missa det digitala dramat, men hinner precis i tid upptäcka när nedräkningen inleds för startnummer 16. De flesta har nollat, det är tajt i toppen och sekunderna börjar räkna uppåt. Angelo är igång.

Jag vet inte vad ni säger men själv upplever jag att nervositeten är ännu värre när en tävling följs genom en app. För plötsligt står det klart att Angelo och Hilda nollat i grunden. Omhoppningen är igång, han är sist ut och jag noterar att den ledande tiden är 25,35. Klockan tickar. 20 sekunder…21…22…23…och så stannar den! 23,84. Det måste ju betyda att…Angelo har vunnit. Eller?

Fomofaktorn ökar, eftersom man aldrig kan veta, tekniska fel har ju som bekant inträffat förut. Till slut fastställs placeringen. Angelo har vunnit – och jag är så glad för hans skull. Minuterna senare skickar Malin en bekräftande bild på en strålande lycklig Angelo som stolt håller upp en segerrosett. Vilken härlig start på dagen.

Sedan: tillbaka till hockeyn, som jag nu bevakar i lugn och ro. Det är långt till nästa klass och inte svårt att koncentrera sig. Timmen senare kommer fomon dock tillbaka med full styrka. Lätt C, LillyBelle på sin A-ponny Peggy är först ut i ett fält där de som vanligt numera är ensamt A-ekipage och får tävla mot de större.

Hon är van, hon har ingenting emot det och brukar hävda sig väl. LillyBelle får ett resultat: nollar både i grunden och omhoppningen. Tio B-ekipage följer, där Angelo och Hilda är sist ut. Jag noterar snart att LillyBelles runda varit snabb. När vi närmar oss slutet av klassen är hon fortfarande i ledningen. Jag kollar vidare. Fomon tilltar. Jag vill ju bara vara där och se det hända!

Får istället nöja mig med digital fakta och plötsligt är det bara Angelo och Hilda kvar. LillyBelle leder. Det kommer att bli en ny seger för någon av dem. Tidräkningen börjar för Angelo, det ser först ut som att han nollar i grunden, men det ändras snabbt till en fyra. Antingen ett nedslag eller en olydnad. LillyBelle vinner. Via Malin får jag veta att Angelo, två hinder in i omhoppningen, får veta av domaren att Hilda stått stilla mellan det näst sista och det sista hindret. Det hade jag velat se med egna ögon.

När dagens sista klass ska avgöras, LillyBelle och Peggy i Lätt B, har jag förflyttat mig ner till redaktionen. Följer matchen mellan Örebro och Växjö DFF i Damallsvenskan i fotboll som hinner pågå en bra stund innan det drar ihop sig nere i Ringsjön.

Som A-ekipage är LillyBelle och Peggy förstås först ut även här. Bedömningen är A:0. Ingen omhoppning, snabbast tid i grunden vinner vid noll fel. Jag vet att LillyBelle är listig men vet samtidigt att LB innebär höga höjder för lilla Peggy. Stolt noterar jag att ekipaget går i mål utan fel. Tiden säger mig först ingenting, men snart förstår jag att den är bra. Ingen av de fyra efterföljande är i närheten av den och LillyBelle vinner för första gången en Lätt B.

Tre segrar på fyra starter – och jag fick inte se en enda av dem.

Det här var en fomofestival som heter duga.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
21 maj 12:18

Ponnypappan om arenanamn, vaccin och ideellt arbete

Ponnypappan om arenanamn, vaccin och ideellt arbete
Det hårda arbetet med vattenmattan går in i ett avgörande skede.

Efter att ha burit omkring på känslan av att under en längre tid färdas i 140 kilometer i timmen på motorvägen är det nu outsägligt skönt att känna känslan av att puttra fram i 70 på 70-väg. Det är ungefär så det känns just nu.

Hockeysäsongen är över, tempot har gått ner, tunnelseendet är borta och tiden räcker till för att notera de små vackra viktiga detaljerna. De utslagna blommorna, grönskan som naturen bär upp, det flerstämmiga fågelkvittret. Hästar som passar på att ta en tupplur i solen. Barnen som spelar spontanfotboll på gräsmattan.

Maj – det kan vara den bästa tiden på året. Allt ligger framför, höst och vinter är ännu lika främmande som en värmebölja på Nordpolen och det behövs oftast bara ett lager kläder på kroppen.

Och trots att det inte hänt speciellt mycket under den här veckan har dagarnas detaljerna ändå känts som någon sorts ”många bäckar små” för själen. För vi har väl aldrig tidigare längtat så mycket efter värme och sommar som under detta vaccineringens och hoppets 2021? Vi är snart där nu, tillbaka där vi vill vara, tillbaka i ett samhälle som inte bara ser ut som utan även fungerar precis som tidigare. Med samma fri- och rättigheter som under lång tid berövats oss.

138 Vaccin
Första dosen har skjutits in i min vänstra axel.
138 Tw Fyller År
En ponny som fyller 13. Klart man ska firas med sång, ballonger och sex presenter då.

Därför känns varje liten aktivitet och varje liten vardagshändelse som en seger. En storseger kändes inte minst måndagens upplevelse när den första omgången Pfizervaccin sköts in i min vänstra axel. Det hela sköttes enormt smidigt, snabbt och skickligt.

Jag vet inte om det beror på det, men bara en sådan sak som att LillyBelle ställde till med ett storkalas på TW:s 13-årsdag var en smått komisk aktivitet som andades livskvalitet. Där stod plötsligt vår älskade B-ponny i stallgången bland ballonger, sång och paket i massor och lär ha undrat vad de knasiga människorna hittat på.

Livet efter slutspelet för mig som sportjournalist betyder också mer tid över för att göra nytta och stötta det finaste vi har: det ideella arbete som dagligen utförs av miljontals svenskar inom idrottsrörelsen. Veckan som gick erbjöd möjligheten att uppleva denna inre tillfredsställelse genom att använda kroppen och när ett sådant läge uppstår är jag inte sen att slå till. Banbyggande stod på menyn på Växjöortens Fältrittklubb. Jag kunde snabbt notera att ett antal nya objekt adderats till hinderparken och efter tydliga instruktioner från ansvarig personal satte vi alla igång med att placera ut dem enligt banskissen. Kronan på verket och det vackra exemplet på när människor samarbetar och slår sina kloka huvuden ihop var anläggandet av den purfärska och nyinköpta vattengrav. Bara en sådan sak som att ha vattengrav är relativt sällsynt, förstod jag.

138 Ideellt Arbete
Ideellt arbete inom idrottsrörelsen. Det finaste vi har.
138 Besiktning
Besiktningen godkänns av den samlade expertisen. Vattengraven förklaras redo att tas i bruk.
138 Invigning
LillyBelle och Peggy ser till att inviga den nya hindret

Den kollektiva taktiken var enkel: Fram med spadar, gräva ut, använda ögonmått och på med mattan. Efter det: vattentest. Därefter: okulärbesiktning, där vi fann att mattan lutade en aning åt helt fel håll, vilket fick vattnet att rinna ner i fibersanden. Vår ideella arbetsgrupp nådde sedan den punkt där Snillen Spekulerar möter Fråga Lund. Med gemensamma expertkunskaper landade vi i slutsatsen att ena sidan måste höjas upp och några minuter senare hade vi fått till ett slutresultat som tilltalade alla. Den nya banan, med vattengraven som juvelen i kronan, var klar för omgående invigning, vilket bland andra Angelo och LillyBelle bidrog till.

Att det händer en massa spännande på vår hemmaklubb berättade jag för någon månad sedan, då Växjö kommun beslutat sig för att bevilja klubbens låneansökan på 15 miljoner kronor för etapp 1 i uppförandet av ett hästsportcenter i Växjö. I tisdags var det dags för nästa goda nyhet, då jag som Smålandspostens utsände kunde rapportera om att klubben, precis som de stora elefanterna inom hockey och fotboll, lyckats sälja ut arenanamnet till en sponsor.

138 Arenanamn
Abenas marknadschef Sanna Davidsson och vice vd Camilla Hiljanen tillsammans med Växjöortens Fältrittklubbs ordförande Tobias Jönberg.

Det skulle jag våga kalla för en bedrift, med tanke på att ridsporten, till skillnad från övriga två nämnda sporter, knappast kan locka sponsorer med tv-exponering eller en riklig tillströmning av publik. Det har dock inte hindrat företaget Abena från att gå in med en okänd men, enligt klubbens utsago, ”betydande summa” och köpa arenanamnet under minst tre år framöver. Efter Vida Arena (Växjö Lakers), Visma Arena (Östers IF) och Fortnox Arena (innebandyklubben Växjö Vipers) kommer nu Abena Arena att vara ett stående inslag i Växjöidrotten. Det känns som att inte bara sommaren utan även ridsporten i Växjö är på gång på allvar.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

 

Ponnypappan
14 maj 13:18

Tillbaka till verkligheten, tävlingarna och firandet

Tillbaka till verkligheten, tävlingarna och firandet
Äntligen tävling. Som Angelo längtat.

Det blev en fartfylld avslutning inuti den hockeybubbla jag levt i och hyfsat ingående beskrivit här på bloggen under de senaste veckorna. Ett SM-slutspel tar som bekant mer på krafterna ju längre laget du skriver om går i slutspelet. Och i den här stan, i Växjö, fick de tacksamma och förvånade invånarna plötsligt jubla över sitt tredje SM-guld på sex år. Med Växjö Lakers övertygande 6–2-seger mot Rögle i match fem sprack också äntligen (det har tagit extra på krafterna i år med alla restriktioner) min slutspelsbubbla.

I normala fall betyder ett SM-guld att ett vilt firande bryter ut och pågår under hela natten. Folk går man ur huse, kastar sig i fontäner, bjuder upp till kramkalas och vrålar i munnen på varandra när de framgångsfestar tillsammans med spelarna.

Det var fascinerande att se hur annorlunda firandet blev detta år. Faktum är att jag är grymt imponerad över hur alla skötte sig. Efter att det publicerats filmer på när ett par hundra supportrar jublar utanför arenan dök det visserligen upp en gnällig kör i kommentarsfälten på Facebook som ”rasade” över att man kan bete sig så korkat.

En närmare titt på filmerna och en faktakoll visar däremot att firandet visserligen inbegriper ett ganska stort antal människor, men att det hela sker utomhus och under kontrollerade former. Många av de firande har munskydd. Andra delar ut munskydd – ett lager på 300 stycken som köpts in för ändamålet. Avstånd hålls, inga kramar delas ut – det är bara glada människor som sjunger på distans och skriker ut sin glädje. Polis på plats har inga allvarliga invändningar och när våra reportrar på Smålandsposten dagen efter ber om en kommentar från smittskyddsläkaren betonar även han att det är ”klart att man måste få fira”.

137 Angelotango
Övning ger färdighet. Plötsligt lossnar allt för Angelo och Tango.

Även i vår familj har vi haft anledning att fira. Lördagen innebar nämligen en efterlängtad tävlingscomeback. Tävling, på riktigt. En riktig tävling. Jag säger bara en sak: Un-der-bart! Landskapet var Skåne, platsen Perstorp och inte ens det faktum att ett hällregn gjort utebanan otjänlig och tvingat tävlingarna att flytta inomhus kunde mildra känslan av att det äntligen var tävling på gång.

Barnen närmast studsade av förväntan och glädje och att se glöden i deras ögon förstärkte bara min egen inre upprymdhet. Dessutom vill jag ge en stor fet eloge till Perstorps Kör- och Ryttarförening för ett mycket fint arrangemang och till den Rögletokiga funktionären Anette vill jag säga: Var lugn! – ditt lag vinner SM-guldet 2022.

137 Angelostolt
Första pokalen tillsammans med Tango. Angelo ler fortfarande.

Så går Angelo och Tango in, allt sitter, bam-bam-bam, felfri grund, bam-bam-bam, snabb och felfri omhoppning och minuterna senare står det klart att de för första gången vunnit en tävling tillsammans. Snart kommer Angelo med en pokal i handen och med världens bredaste leende på läpparna. Han är så glad att han knappt kan få fram ett ord och jag är så lycklig när jag ser honom.

Jag vet hur mycket han längtat efter detta, hur länge han önskat att få till en fullträff. Han är så salig att han sedan tappar all form av koncentration till nästa klass. Angelo och Tango utesluts men leendet finns kvar på Angelos läppar hela vägen hem till Växjö och pokalen står prydligt och fint i fönstret i hans rum.

137 Lillypeggy
LillyBelle och Peggy har kul i Perstorp.
137 Lillynöjd
Dubbelnolla i lätt B med Peggy. LillyBelle var väldigt nöjd med sin tävlingspremiär.

LillyBelle och Peggy har först ett nedslag i lätt C men de låter sig inte nedslås det minsta. När hinderhöjden är uppe på 70 centimeter, Lätt B för A-ponny, gör de allting rätt. Målet är att kunna tävla på den här nivån och redan i denna första tävling får LillyBelle ett fint kvitto på det. Även vi firar, och precis som Växjö Lakers supportrar gör vi det med lika stor glädje som försiktighet. Verkligheten som vi kände den fram till våren 2020 närmar sig en återkomst med stormsteg. Även det är värt att fira.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar på Facebook som heter Ponnypappor i Sverige!

Ponnypappan
7 maj 11:08

Rosetten i Braås lyser upp

Rosetten i Braås lyser upp
LillyBelle med rosetten som symboliserar att vi snart är tillbaka till den verklighet vi alla vill leva i.

LillyBelle är inte typen som håller låda vid frukostbordet. Till skillnad mot den ständigt kvittrande, skämtande och ibland närmast enerverande Angelo har hon utrustats med ett synnerligen uselt morgonhumör.

Vi andra vet om det, låtsas för det mesta inte om det utan låter henne buttert peta med skeden i sin yoghurt och slött tugga på sitt knäckebröd. Det är som det är, troligen ärftligt och ingenting att göra någonting åt. Fråga mina föräldrar hur jag själv var som barn timmen före första lektionen i skolan…

Mot bakgrund av ovan nämnda fakta i målet är det därför med stor, nästan ogreppbar, förvåning jag denna torsdagsmorgon ser en LillyBelle som skiner upp så mycket att hon nästan bländar oss andra med sin entusiasm. Ingen trumpenhet, inget dåligt morgonhumör, bara glädje.

Och plötsligt kommer det:

– Tänk att jag fick en rosett i Braås! Jag kan nästan inte fatta att det har öppnat upp!

Det ska mycket till för att LillyBelle ska yttra sådana ord ens före lunch. Att hon nu gör det betyder precis det hon ger uttryck för: att det hon känner nästan är för bra för att vara sant.
För det har ju öppnat upp nu. Barn och ungdomar tillåts åter tävla i idrott. Då är det klart att de som älskar att tävla känner en bubblande glädje bryta fram i kroppen. En glädjeflod, så stark att till och med ett trumpet morgonhumör tvingas ge vika och ta till reträtt.

136 Lilly Peggy
LillyBelle och Peggy hoppar för första gången en kombination, och klarar det galant.

Senaste gången barnen tävlade var i Nybro, tidig höst, utan publik och med tuffa restriktioner. Nu är vi snart framme vid sommaren 2021 och jag känner mig stolt över hur de hanterat denna enormt långa tidsperiod av bara nötande och tränande, vecka ut och vecka in. Inte vid ett enda tillfälle har de gett uttryck för besvikelse över att inte få tävla, trots att vi alla vet hur mycket de älskar detta fascinerande element av idrotten.

De har gnuggat på med sina ponnyer dag efter dag. Pysslat, mockat, tränsat och ridit ut på skogsturer. Fått instruktioner i paddocken, nött vidare, försökt förbättra sig och nöjt sig med det. Min blinda förhoppning är att precis alla andra idrottande barn i Sverige gjort och känt på samma sätt som mina och nu med kraft och glädje återgår till sina tävlingsaktiviteter.

Nu finns en rosett från Braås som symboliserar ljusare tider. Den rosett som får LillyBelle att känna tävlingsglädjen återvända. Faktum är att det inte ens var någon tävling i egentlig mening utan en pay and jump som Braås Ponny- och Ridklubb arrangerade i söndags.

Region Kronoberg har nämligen gått emot Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer och förlängt tävlingsförbudet i det här länet ytterligare en tid. Men trots att det var en pay and jump kändes det och såg ut precis som vilken tävling som helst.

136 Angelo Tango
Angelo och Tango ser fina ut under sin 70-runda.

Dessutom fick både LillyBelle och Angelo varsitt fint kvitto på att uthållighet och träning betalar sig. LillyBelle har siktet inställt på att tävla Lätt B med Peggy och testade med lyckat resultat en 70-centimetersrunda, för första gången med kombinationshinder. Angelo och Tango agerade lika följsamt på samma höjd.

Här är LillyBelles runda:

Och så här såg det ut för Angelo och Tango:

Att tävla på hemmaplan ”på riktigt” dröjer därför ytterligare en stund, men det är nära nu. Väldigt nära. Dessutom är det tillåtet att tävla i närliggande län om avståndet inte är alltför långt. Det har vi planer på att göra redan under lördagen om allt klaffar. Jag befinner mig fortfarande mitt inne i min slutspelsbubbla eftersom Växjö Lakers just nu är mitt uppe i en SM-final mot Rögle.

Lördagen blir därför ett geografiskt slalomåk för mig genom Skåne. På morgonen väntar barnens första riktiga tävling sedan i höst och på eftermiddagen tar jag mig sedan vidare till Ängelholm för att bevaka den fjärde SM-finalen på plats i Catena Arena.

Det är mycket nu – men det är mycket goda nyheter.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

Länk till Insta

Länk till Facebook

Ponnypappan
30 april 14:06

Ponnypappa i bubbla på distans

Ponnypappa i bubbla på distans
Kvalitetstid de luxe.

Så hände det till slut. Det var en av alla presskonferenser i mängden men med ett efterlängtat besked: barn och ungdomar får äntligen börja tävla igen. Jag tror att det var påtryckningarna från en alltmer uppretad och snudd på rasande idrottsrörelse som till sist fick gehör. Beskedet ger idrotten en chans att ta igen det alarmerande stora tapp som finns svart på vitt i antalet aktivitetstimmar. Det ger svensk idrott och hela det tillhörande svenska samhället en hygglig start att betala tillbaka den stora hälsoskuld coronan lämnat efter sig. Tajmingen är perfekt. Vi går in i maj, månaden då alla utomhussporter med fördel kan anordna tävlingar och där inomhussporterna – där smittorisken är större – tar en lång semester.

Själv tävlar jag inte i någonting längre men jag har som yrke att med mina ögon bevaka tävlingar och med mina fingrar skriva ner mina analyser från tävlingarna. Och i min jobbvardag saknas det sannerligen inte tävlingar. Proffsligor i lagsporter och yrkesverksamma individuella idrottare rår restriktionerna inte på, som ni vet. Jag är just nu mitt uppe i hockeyslutspelet, den i särklass mest hektiska tiden på året för mig eftersom det handlar om mitt specialämne. Laget jag bevakar, Växjö Lakers, har dessutom varit landets bästa lag den här säsongen och när det är slutspel följer jag i princip varje steg och skär Lakers tar. Det blir ett liv i en bubbla och ett liv på distans. Både bubblan och distansen är inte helt lätt att kombinera med ett liv som ponnypappa.

Har man en gård med sex hästar handlar allt om ett ständigt lagarbete. Att vara hemma tillsammans ofta, hjälpas åt med alla arbetsuppgifter och se till att all logistik fungerar som den ska är ett måste. Under hockeyslutspelet tvingas jag därför ofta lämnat mitt eget lag för att ägna mig åt ett annat. Malin och barnen drar ett tungt lass hemma medan jag drar runt ett annat. Problemet är att vi inte kan dra samma lass tillsammans.

Under veckan som gått har det spelats SM-semifinaler mellan Växjö Lakers och Örebro. Det har inneburit fem matcher där jag bevakat samtliga på plats, tre i Växjö och två i Örebro inklusive tre hotellnätter. Tempot under ett slutspel liknar ingenting annat. Sedan förra torsdagen, då den första semifinalen spelades, har jag skrivit 30 texter och sju krönikor i Smålandsposten.

Att sitta i en bubbla och jobba på distans är helt enkelt knepigt, som att leva i en låtsasvärld. Det är som om ingenting annat existerar än livet i din bubbla, samtidigt som du vet att det gör det. Förutom sms och telefon är det bilderna och filmerna som räddat mig under veckan som gått. Som skänkt mig bilder av vad som händer i den riktiga världen, den värld som är min, världen hemma på gården i Växjö.

Det är mycket jag missat men ändå fått uppleva på distans.

 

135 Lillyocherika
LillyBelles kämpande med Erika.
135 Angelohilda
Angelo som mer och mer lär känna Hilda hemma på ridbanan.
135 Promenad
En av alla dessa härliga promenader.

Bilder och filmer av den här typen för mig bort från slutspelets och rubrikernas låtsasverklighet. De ger en känsla av både saknad och värme i mitt hjärta, och den känslan är viktig eftersom den är på riktigt.
Men innan avfärden till Örebro i söndags tackade jag med glädje ja när LillyBelle bjöd mig att ta en plats bredvid henne i vagnen. Sedan blev vi körda av Peggy och i sällskap av Angelo och Hilda. Det var kvalitetstid de luxe, det var lugnet före slutspelsstormen.

135 Körning
Kvalitetstid de luxe.

Nu är den näst sista stormen över. Jag befinner mig nu i lugnet före den sista, det värsta stormen av dem alla. Det är fredag förmiddag, jag försöker ta igen mig efter gårdagens semifinal 5 där jag, efter hemkomsten från arenan klockan 01.15 noterade att Peggy och TW fått den briljanta idén att rymma från sin hage i nattmörkret. Därför: direkt på med pannlampa, snabbt lokalisera lymlarna och raskt förpassa dem in i varsin box. Nu har jag spänt trådarna och vridit upp elen och det är en skön känsla att åtminstone ha utfört n-å-g-o-n vettig ponnypappauppgift mitt i hockeyhetsen.

Men snart väntar den största stormen: SM-final, Växjö Lakers–Rögle, första matchen i bäst av sju med start i morgon klockan 15.15.

Då kliver jag in i bubblan igen.

Vi ses igen när den spricker!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

135 Hockeybubbla
Vy från pressläktaren i Behrn Arena i Örebro. En talande bild från veckan som gått. Snart ska jag in i hockeybubblan igen, när SM-final står på menyn.
Ponnypappan
23 april 11:27

Tävling, eldsjälar och vardagsänglar

Tävling, eldsjälar och vardagsänglar
En av årets allra första journalistiska ridsportbilder från min kamera. Från Aprilhoppet på Växjöortens Fältrittklubb i söndags. Foto: Ponnypappan

Så var dagen kommen. Dagen vi väntat på. Den dag jag knappt trodde skulle komma. Dagen då ridsportsverige lät ridån gå upp för tävlingar igen. Plötsligt står jag där, med kameran förväntansfullt i hand, följer ekipagen i sökaren och trycker av ett skönt smatterband av blivande journalistiska bilder.

Det tävlas i Växjö igen och precis som debatterats på sistone, inte minst här på Tidningen Ridsport, verkar antalet ”yrkesverksamma ryttare” ha ökat markant på sistone. Vissa är kritiska mot att utnyttja dessa kryphål i restriktionerna, vissa anser att det slår orättvist mot de som inte tävlar men det fina med vår demokrati är att alla får ha sin åsikt.

Jag kan själv saluföra min egen: Om jag förbjudits att tävla under lång tid och minsta lilla möjlighet uppenbarat sig skulle jag göra allt jag kunde för att utnyttja den. Om jag varit kampsportare hade jag nog resonerat annorlunda, men i en sport som ridning – där avståndstagande är en självklar del i tävlingsmomentet – hade jag inte tvekat en sekund. Jag gläds med de lyckliga som får tävla och jag lider samtidigt med dem som fallit mellan stolarna.

Tävlingar är synonymt med det vi kallar eldsjälar. Personerna som riskerar att tas för givna eftersom de alltid finns där, ideellt kämpande och ser till att tävlingen ens kan bli verklighet. Funktionärer av alla de slag, allt från den oftast väldigt vänliga själ som anvisar dig till rätt parkeringsplats vid ankomsten till tävlingen till tävlingsledaren som håller i alla trådar, fattar avgörande beslut och övervakar allt med frivilliga hökögon. Utan de ideella ledarna, inga tävlingar. Så enkelt och så svårt är det.

Sedan finns det en annan typ av eldsjälar. Sådana som har förmågan att sprida glädje i exakt rätt läge, komma med en uppmuntrande kommentar som höjer värdet av en hel dag eller som gör det oväntade. Mina barn är fast i träningscirkeln precis som alla andra underåriga ryttare. De nöter på, tar emot instruktioner och försöker förbättra sig. Jag vet att de längtar efter att åka ut på tävlingar igen och att de halv- och heldeppar över det ibland, att de ibland saknar att vakna upp med fjärilar i magen och vetskapen att ”i dag händer det, nu ska vi åka iväg och tävla!”.

Just därför är det en skänk från ovan att vi har vardagsänglar och barmhärtiga samariter i vår närhet när humör och formkurvor pekar nedåt. LillyBelle genomgår just nu en väldigt tuff tid. Ingenting som har med tävling att göra, betydligt värre än så, och några fler detaljer vill jag inte gå in på.

I veckan får vi en avisering om att vi har ett paket att hämta ut. När vi öppnar emballaget finner vi ytterligare ett paket, med texten ”Till LillyBelle”.

Att sedan se min dotter öppna, läsa en krya på dig-hälsning och sedan ta del av paketet innehållet skapar den där svårförklarliga glädjen som bara en gåva i precis rätt läge kan uppbringa. Jeansjackan i paketet måste vara en av världens coolaste, designad av vår egen vardagsängel Maria Stigsson och hennes företag Kladd By M.

Sedan våra vägar korsades lite av en slump för snart två år sedan har mjuka men starka band knutits mellan Malin, mig och barnen och Maria. Hon har frivilligt antagit rollen som barnens sponsor, gjort dem till teamryttare och med jämna mellanrum skickat dem sina makalöst vackert utformade produkter. Det är sådana osjälviska handlingar som betyder något, som gör skillnad när skillnad behövs som mest.

134 Jeansjacka
LillyBelle – överlycklig över den coola jeansjackan hon fått av Maria Stigsson, vår fantastiska vardagsängel. Foto: Ponnypappan

LillyBelle älskar jackan från första sekund. Stoltheten är så påtaglig, glädjen spontan, tacksamheten oändlig.

– Jag ska nog inte ha jackan i skolan, det finns ingen där som fattar något om ridning. Jag ska ha den på ryttargalor och sånt, säger LillyBelle på sitt omedvetet roliga sätt.

Tajmingen kan inte vara bättre. Tuffa tider blir genast lite mindre tuffa för den som har vardagsänglar som Maria i sin närhet. Från det djupaste djupet av våra hjärtan säger jag: Tack för att du är den du är, Maria!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

Länk till Ponnypappan på Facebook

Ponnypappan på Instagram

 

Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden