Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
10 juli 12:28

Ponnypappan: Vi hade i alla fall inte tur med vädret

Ponnypappan: Vi hade i alla fall inte tur med vädret
Glada miner precis innan fisket drar igång. Sedan tog det snabbt slut.

Det är synen av en kitesurfare som gör att det till sist går upp för mig.

En kitesurfare, utrustad med alla upptänkliga grejer en kitesurfare behöver för att ha riktigt riktigt roligt.

Kitesurfaren nästan springer den sista biten, när asfalten övergår i grus, gräs och sand. Så exalterad är han.

Då går det upp för mig att jag – till skillnad från kitesurfaren och alla andra kitesurfare som redan befinner sig ute i vattnet – befinner mig på helt rätt plats fast vid helt fel tillfälle. Det är vågor stora som de på Hawaii och vindar så starka att man tappar andan av dem.

Jag och familjen skulle ha varit i Falsterbo.

Vi skulle ha ställt upp den redan i januari hyrda husbilen så strategiskt nära den magnifika ryttaranläggningen det bara går att komma. Därifrån skulle vi ha en fantastisk vecka – Malin, Angelo, LillyBelle och jag. Jag hade tänkt jobba några dagar under den här semesterveckan, precis som i fjol. Fotat, intervjuat och skrivit lite om några lokala hopp under Falsterbo Horse Show. I övrigt skulle jag njutit av att som åskådare se hoppning i nationell och internationell toppklass.

Så kom coronan.

Första livlinan borta.

Vad gör man då, när man hyrt en husbil enbart med tanke på Falsterboveckan? Malin är så långt ifrån en campingmänniska det går att komma. Jag kan visserligen tänka mig det, men camping är ingenting som hamnar högt upp på mina listor. Men barnen gillar allt, bara de får hitta på grejer och uppleva nya äventyr.

Därför tänker vi om. När löpsedlarna för ett par veckor sedan basunerar ut THAIVÄRME bestämmer vi oss för Skåne, vårt favoritlandskap. FHS är inställt men det underbara sydliga landskapet ligger kvar. Det får bli en husbilsvecka i Skåne och därmed offrar vi vår andra livlina. För visst är vädret tiptop i juli?

Så kommer lågtrycken.

Andra livlinan borta.

Att studera prognoserna över Skåne kändes lika kul som en rotfyllning och vi insåg att ”nej, vi måste tänka om igen”.

Öland.

Alltid i topp i solligan och alltid en ö som trotsar de flesta väderprognoser.

Det får bli Öland.

Husbilen packad, vi drar iväg och redan på den berömda bron känner vi hur vinden griper tar i bilen på ett sätt endast en kitesurfare kan älska.

93 Bad
Vi skulle aldrig få för oss att övertala barnen att bada. Det skulle nämligen inte behövas.
93 Eketorps Borg
Vid ruskväder rekommenderas Eketorps borg.
93 Flatbröd
LillyBelle testar ett nygräddat flatbröd på Eketorps borg.
93 Fishnchips
Tröstätning av de legendariska fish´n chipsen i Gräsgårds hamn.
93 Kitesurfare
Hela Öland deppade under den gångna veckan. Utom kitesurfarna.
93 Fika
En fika är aldrig fel.

När vi tar sikte på östra delen av Öland och hittar en ställplats i Grusgårds hamn är det inte många sekundmeter från att blåsa storm. Vi kan uppfatta att stället är mysigt och barnen vill trots vinden testa sina kastspön. Det tar slut tämligen omgående. När Angelo på andra kastet råkar kasta MOT vinden knäcks spöet och vi ger upp.

Med stormen kommer regnet och allt vi kan göra är att ta skydd inne i bilen, döda ett par timmar och sedan gå till sängs. Med piskande vindar och ett regn av bibliska proportioner som slår som batonger mot biltaket känner jag ångesten komma krypande. Vetskapen om att det någon annanstans på ön finns kitesurfare, vars sömn och drömmar aldrig varit bättre, ger mig nästan panik. Livlinorna är förbrukade och det här är vad vi får. Jag kväver en impuls att sätta mig i bilen, starta och köra hela vägen hem till Växjö mitt i natten. I stället somnar jag och drömmer om flinande kitesurfare som pekar finger mot mig.

Så inleds vår semester på ett Öland där till och med de åretruntboende (de som inte är kitesurfare) klagar över kraften i vindbyarna.

93 Långe Jan
På Långe Jan, 42 meter upp och i snudd på storm.
93 Saknad
Någon saknar en ponny.

På morgonen har regnet upphört och bara det känns som en bokstavlig skänk från ovan. Nu kan vi tänka igen, börja planera för resten av veckan och inse att vi måste ta det onda med det goda under hela den här veckan. Gilla läget helt enkelt.

Efter en ljuvligt god fish´n chips (hamnens lilla specialitet) rullar vi vidare. Besöker Eketorps borg. Går upp i Långe Jan. Slår läger på Hagaparks camping. Här blir det klassiskt campingliv vare sig vi vill eller inte. Barnen spelar minigolf, cyklar runt och bekantar sig med området och vill obegripligt nog även bada, trots att vindarna har samma styrka som dagen före. Med fara för sina liv i form av förfrysning kastar de sig ner i vattnet medan Malin och jag förstummat ser på. På ömse sidor om barnen surfar ni-vet-vilka – och vinden är så hård att ni-vet-vilka lyfter från vattnet.

Hemma i bilen görs sedan en fasansfull upptäckt: Penny, Love och Bladon Gusty är borta. Barnens favoritkäpphästar finns ingenstans i bilen. Som undersökande journalist blir det min uppgift att ta reda på vad som hänt. Jag rannsakar min hjärna, misstänker först att en kitesurfare varit framme men landar i slutsatsen att jag glömt packa in dem innan vi lämnade hamnen. Sedan: telefonsamtal och sms, men både röst- och textsvar uteblir under hela dagen. Barnen tar det ändå med fattning, visar prov på ett jämnmod jag hittills inte trott dem om.

Först under fjärde dagen får jag äntligen tag i en levande människa i hamnen. Jag förklarar mitt ärende och får till svar att de haft så fullt upp att de ännu inte hunnit leta efter tre förrymda käpphästar, än mindre svara på mina sms.

– Men vänta så ska jag kolla, säger den äldre damen i luren.

En minut senare återkommer hon med lugnande besked. Käpphästarna är lokaliserade och infångade och kan återfås mot beskrivning.

Så dags har vi under samma mardrömsliknande väder- och vindformer avverkat såväl Saxnäs camping som Borgholms hamn, där vi nu står parkerade några meter från havet. En fantastisk idyll om det bara vore 25 grader och bris. Nu parerar vi vår vistelse i staden mellan regnskurarna som radar upp sig. Vi får nöja oss med det lilla. Uppskatta en runda med hunden, en snabb shoppingrunda längs gågatorna och att vi prickar rätt under våra restaurangbesök.

Så här dags har vi alla, även jag och Malin, för länge sedan förlikat oss med situationen. Det kommer att bli en ”minns du vilket fruktansvärt väder det var-vecka” för oss vuxna men barnen har haft kul varje sekund och det är liksom det enda som betyder något.

Sjätte dagen blir en riktigt trevlig dag för dem. Vi är tillbaka på Saxnäs camping, stället barnen uppskattat allra mest, och inleder strax efter lunch Operation Käpphäst. Den går ut på att jag kör Malin och barnen till Ölands djurpark, som ligger ett par stenkast från campingen, och sedan fortsätter åt sydöst. Det går oändligt långsamt att ta sig fram på Öland men efter en hel timmes färd är jag äntligen tillbaka på Gräsgårds hamn. Inne i den lilla restauranglådan sticker de upp sina huvuden: Penny, Love och Bladon Gusty. Jag för dem i säkerhet, startar bilen och kör tillbaka i samma låga tempo som under nerfärden.

93 Omhoppning
Angelo och Alexander förbereder sig för en historisk omhoppning.
93 Guldmedalj
Angelo – mästare i Saxnäs käpphästhoppning 2020!
93 Coronahälsning
Coronahälsning under prisutdelningen.
93 Solnedgång
Solnedgång över Kalmarsund.

När vi återtagit vår position i Saxnäs visar det sig att det just denna dag hålls käpphästtävlingar på campingen. Att en vecka som i stort handlat om taskigast tänkbara tajming plötsligt övergår i sin raka motsats är värmande.

LillyBelle och Angelo är tävlingssugna till tusen och båda gör det mycket bra. När prisutdelningen ska börja står det klart att LillyBelle hamnat precis utanför prispallen. Sedan får tredjepristagaren sin medalj.

Därefter säger tävlingsledaren:

– För första gången har vi en omhoppning om förstaplatsen. Alexander och Angelo fick exakt samma tid: 15.22.

Angelo i omhoppning om förstaplatsen – wow! Efter lottning står det klart att det blir Angelo som får börja. Startsignalen går, Angelo och Love ger sig iväg och går felfritt i mål på en tid som nästan är identisk med den förra. Sedan är det Alexanders tur. Han kutar iväg, klarar de första hindren men när han kommer in i slalombanan river han en port och ger besviket upp. Guldet är klart. Angelo, som inte vunnit något pris på länge, är stolt som en tupp när han får sin guldmedalj hängd om halsen.

När vi slutligen, dag sju, tar plats vid ett restaurangbord och som avsked äter en delikat lunch noterar vi att vinden mojnat, precis som om den hela veckan velat spela oss ett spratt. Men ute i vattnet syns inte en enda kitesurfare till. Alltid något.

Slutet gott, allting gott – men ingen kan beskylla oss för att ha haft tur med vädret.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt vänta in det sommarväder vi alla hoppas ska träffa oss med full kraft snart och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 

Ponnypappan
3 juli 15:27

Ponnypappan: ”Maldiverna – en förlorares bekännelser”

Ponnypappan: ”Maldiverna – en förlorares bekännelser”
TW har gått från att inte vilja vara i en paddock till att älska hoppning. Det står mig dyrt. Foto: Daniel Enestubbe

Jag är så rökt.
Så tillintetgjord.
Nermald till pulvermos.
Dumstrut på, båda armarna uppe i luften, en loser i ordets rätta bemärkelse.

Av det mycket dumma jag sagt, gjort och trott genom åren finns det ett par saker som definitivt sticker ut.

Det första är en intet ont anande och förflugen kommentar som råkade formas i reptilhjärnan, ta omvägen via struphuvudet och ut genom läpparna för nästan exakt ett år sedan:
”Om TW någonsin nollar i en lokal tävling ska jag … ja, du får själv avsluta meningen”.

Dessa ord råkade jag yppa till Malin efter att ännu en gång sett den fullständigt paddockskygga Teeny Weeny sabotera ännu ett ridpass genom att antingen bocka konsekvent eller inte göra någonting alls förutom att stå som ett fån och glo.

Så fyller Malin i luckan, vilket bevisar en annan av de dumma saker jag trott, nämligen att män och kvinnor är lika smarta. Det är de inte. Kvinnans smartness är så mycket större än mannens att mannen knappt når hennes smartness till knäskålarna.

”…bjuda oss alla på en resa till Maldiverna”.

En skrämmande avslutning på ett i övrigt rätt harmlöst utspel.

Alla visste vi ju en sak med full säkerhet: TW var värdelös, ett hopplöst fall, utdömd, hånad, bara bra på två saker: att äta och på att inte hoppa.

Att jag sedan råkade använda den här plattformen till att avslöja detaljer kring Projekt TW tillhör heller inte det smartaste jag gjort. Vart vi än kommit, var vi än tränat under det senaste halvåret har jag fått kommentarer av typen: ”Nu blir det nog snart en Maldivernaresa”.

Att Malin tog hela handen när jag sträckte ut en lillfingernagel tände hoppet hos barnen. Men den som är mest skyldig till det som nu hänt är barnens kompis Tove. Knappt hade jag yttrat de där orden förrän planerna sattes i verket och TW i ilfart transporterades hem till Toves militäriska träningsläger.

Tove är grymt skicklig, det visste jag, och hon backar inte för någon utmaning, hur svår den än är. Men skulle ens Tove kunna rå på TW? Det trodde varken jag eller Malin. Så sent som för ett par dagar sedan erkände Malin att hon trodde att det var omöjligt att få TW till en fungerande hopphäst, att vadet om Maldiverna skulle bli en trygg och enkel match för mig.

Det blev det inte, trots att den första bilddokumentationen som Tove delade med sig av gjorde min nattsömn fortsatt trygg och lugn.

Så här såg det ut (notera särskilt TW:s specialare, där hon lyckas stanna mitt i en oxer, vilket hon lär vara ensam om i hela världen).

92 Twiträning
Tove la grunden till det lyckade slutresultatet i Projekt TW, men även Tove hade det tufft med sin adept i början. Foto: Daniel Enestubbe

Tove gav sig förstås inte, den stenhårda träningen fortsatte över en sommar och en höst som avslutades med att TW fixade pay and jump men lyckligtvis ingen lokal tävling. Men när Tove sedan lämnade tillbaka TW hade TW gått från hopplös till hoppingivande, vilket kändes rent skrämmande.

Sedan ville Angelo och LillyBelle utan vidare förhandlingar vara med och ta hand om steg 2 i Projekt TW och sällan har jag skådat en större iver inför en uppgift. Under vinter och vår har de tränat henne med en målmedvetenhet som skulle gjort Björn Borg, Ingemar Stenmark och Peter Forsberg avundsjuka.

Sakta men säkert har jag insett att dagarna är räknade, att det inte är om utan när det ska ske att TW nollar i en lokal tävling. Ur den aspekten kom coronapausen som en lättnad, eftersom inga tävlingar fanns att ställa upp i. Men sedan tävlingsförbudet hävdes har jag för egen del tvingats inse att det ändå aldrig är för sent att ge upp.

Den slutliga bekräftelsen kom när jag hämtade barnen efter en dag med dubbla pass hon sin tränare Katta, där Tango och TW varit med.
”Nu är det nog kört” kommenterade Katta torrt och retfullt efter att TW imponerat på henne.

När jag sedan ser att Malin anmält barnen till en tävling i Ringsjön och noterar vilka två hästar som ska med gör jag några tafatta teatraliska försök att byta ut TW mot Tindra, men LillyBelle bara skrattar åt mig och skakar på huvudet.

Väl framme i Skåne stundar sanningens ögonblick. LillyBelle och TW är först ut i Lätt E (jag försökte förresten också förhandla om vadet till att gälla minst Lätt B men blev nedröstad med siffrorna 3–1) och så här går det:

Inte ett fel, vare sig i grunden eller omhoppningen, och insatsen räcker till en sensationell andraplats bland nio startande. Första rosetten i första tävlingen – för TW! LillyBelle är stolt och lycklig och det redan klassiska flinet letar sig fram under hjälmen.

LillyBelle är vinnaren, jag är förloraren men en väldigt stolt förlorare. Om alla projekt var lika lyckade som Projekt TW skulle världen vara en bättre plats. Tove, LillyBelle och Angelo har verkligen gjort ett otroligt jobb.

92 Lillyflin
Klart man drar till med ett välförtjänt segerflin efter en sådan uppvisning. Foto: Daniel Enestubbe
92 Lillyhopp
TW och LillyBelle – hur säkra som helst.
92 Lillyrider
Ingenting lämnas åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe
92 Lillyrosett
Första rosetten i första utomhustävlingen. TW gillade läget i Skåne. Foto: Daniel Enestubbe

Redan resan hem från Skåne i lastbilen artar sig till en triumffärd för barnen som redan där börjar fråga när planet till Maldiverna lyfter. De har noll koll på hur mycket en sådan resa kostar och har heller ingen aning om att jag inte direkt öppnat ett sparkonto dit samtliga kronor oavkortat går till att bekosta ett förlorat vad.

Här sitter jag nu och vill tro att det osäkra världsläget åtminstone kan köpa mig lite tid till att fundera på hur jag ska lösa eller ta mig ur det här. Men först väntar en hel månads semester.

Tack för att ni tog er tid – tips på hur jag kan ta mig ur knipan mottages vänligt men bestämt! Det går också fint att hänga med mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel.

Ponnypappan
26 juni 11:43

Sommarlov för både vuxna och barn

Sommarlov för både vuxna och barn
Teeny Weeny, ett snällt och tryggt dragdjur. Foto: Daniel Enestubbe

När jag skriver detta slås jag av den spanska värmesmockan som för många letat sig hit som en välkommen gäst. Visst finns det även de som gnäller över att det är FÖR varmt, men med tanke på hur sällan det är riktigt varmt i Sverige och med tanke på hur många dagar vi tvingas klä oss i lager på lager för att uthärda finner jag ingen sympati för det gnället.

Sommaren är här och med rådande väderlek öppnas alla möjligheter för att skapa nya minnen för de unga och för oss äldre att uppleva känslan från förr, när solen aldrig ville sluta skina och mörkret aldrig ville infinna sig. Det här är tiden då alla med portabel AC är vinnare, de med vanliga fläktar tröstprisvinnare medan övriga snabbt ser till att lagren av bordsfläktar säljer slut i varuhusen. Det här är tiden då Resorb är en lika vass hårdvaluta som handspriten var i mars och april, tiden då ett glas iskallt vatten är jordens utan tvekan godaste dryck.

91 Angelofiske
Angelo kastar ut. Foto: Daniel Enestubbe

Just en sådan vecka har vi bakom oss, men om jag tolkar väderkartan rätt kommer den regerande värmeböljan snart störtas från sin tron. Veckan som gått har varit fri från tävlingar och har också varit ganska sparsam på träningspass.
LillyBelle är lite ledsen, ska sägas. Hennes älskade låneponny Peggy är hemma hos Tove igen, bara under några veckor men tillräckligt länge för att saknaden ska vara svår. För att få LillyBelle på andra tankar och ge henne och Angelo en liten present hörde vi oss för med Katta, barnens tränare, om det var okej att ordna ett litet endagarsläger. Katta gillade idén och i måndags lastade vi Tango och TW i transporten och tog sikte på Kattas gård. Där fick barnen en heldag, innehållande två träningspass och arbete på gården.

91 Fiskelycka
Den här lille rackaren fick snabbt komma tillbaka ner i vattnet igen. Foto: Daniel Enestubbe

Medan barnen njöt av livet hos Katta passade jag och Malin på att stöka och fixa med ett annat projekt. Malin har nämligen i dagarna öppnat en shop över sommaren inne i sin fotostudio. Jag ska inte göra reklam för något här, men jag kan väl hinta om att det handlar om funktionskläder för ryttare. Vi slet hårt under några timmar men när vi väl var klara gillade vi slutresultatet.

91 Shop
Äntligen! Sommarshopen är klar. Foto: Daniel Enestubbe

I övrigt: ren sommarnjutning. Små projekt som ska fixas. Ett hål i båten som ska lagas. Blommor som ska planteras och vattnas. Vätskepauser, fisketurer, fikastunder.
Hela familjen passade i tisdags på att rida ut tillsammans. Eller rida ut och rida ut. För första gången i livet fick jag vara med om att köra häst, visserligen bara som medpassagerare i vagnen när Malin vant styrde TW med tömmarna, men ändå. Med Angelo ridande framför på Tindra och LillyBelle bakom på Erika var vi en liten kolonn som tog en härlig tur på de småländska grusvägarna. Vibbarna från filmen Utvandrarna var påtaglig och jag kände en klar och tydlig Karl Oskar-känsla.

91 Malin Och Jag
På min första körtur någonsin, som trygg passagerare med utvandrarvibbar. Foto: Daniel Enestubbe

Tisdagen råkade även vara Malins födelsedag och när hon och jag firade med att slappna av med kall dryck utomhus var det oroväckande tyst inifrån, vilket är extremt ovanligt för föräldrar som har popcorn till ungar.
Sedan öppnas dörren och barnen hälsar oss välkomna in. I all tysthet har de på egen hand lyckats åstadkomma det här. Då smälter man.

91 Tårta
Rabarberna var kanske lite sura, men erkänn att barnen skapat ett mästerverk i hemlighet. Foto: Daniel Enestubbe
91 Grattiskort
Lever man med djur blir gratulanterna plötsligt väldigt många. Foto: Daniel Enestubbe

När poolen sedan visar 33 grader kan inte ens jag hålla mig. Då tycker till och med jag det är riktigt skönt att hoppa i. I ärlighetens namn är det nästan någon grad för mycket, men likväl handlar det om maximal sommarnjutning.
Ibland får till och med hästlivet stå tillbaka.
Jag tror dessutom att det kan vara nyttigt.
Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den fantastiska värmen så länge den varar! Följ mig gärna på ponnypappandaniel, som är mitt Instakonto.

91 Poolhäng
33 grader i poolen. Då kan inte ens jag hålla mig. Foto: Daniel Enestubbe
91 Tobbelarsson
Titta på repriser av Ponnyakuten med Tobbe Larsson. Ett givet frukostinslag. Foto: Daniel Enestubbe
Ponnypappan
19 juni 11:51

Ponnypappan: ”Den äkta glädjen är äntligen tillbaka”

Ponnypappan: ”Den äkta glädjen är äntligen tillbaka”
LillyBelle och Peggy slutade fyra bland 18 ekipage i den hopslagna kategori A- och B-klassen.

Att jag råkar sitta två timmar i fullt solljus och därmed blir kräftröd i ansikte, på ben och på armar struntar jag fullständigt i. Att jag glömt smörja in mig är mitt minsta problem, faktiskt ett icke-problem. Det viktiga, det som fyller min själ med en innerlig glädje, är känslan av att jag kan utföra mitt jobb igen, på det sätt det är tänkt.

Jag sitter nämligen, som ende åskådare, på Åbo idrottsplats och ser Växjö Norra besegra gästande Nybro med 1–0 i fotbollens division 3.

Jag bevakar sport igen. Riktig livesport. Inget personporträtt, ingen nostalgilista eller tidernas bästa-rankning. Det här är riktig svensk idrott på serienivå och jag njuter av det på ett sätt jag inte kan minnas att jag gjort tidigare.

Svensk idrott lever igen. Svensk idrott har puls igen, eftersom tävling är det som gör idrott intressant, både för utomstående och för utövarna själva.

Sverige är uppe i knästående. Den första skoveln av stödpengar har skyfflats ut till tusentals föreningar på breddnivå. Den andra vågen – elitstödet – dröjer ytterligare någon vecka och därefter hoppas vi alla på att politikerna inser idrottens värde och låter ytterligare en halv miljard kronor regna ner över idrottsrörelsen.

Tävlingsglädjen är veckans stora händelse. Jag upplever samma eufori under både lördag och söndag när ridsporten äntligen öppnat sina portar för tävlingar. Corona-protokollen följs till punkt och pricka, rörelsefriheten är klart begränsad men det finns inga begränsningar för glädjen. Alla är nöjda, bara att få finnas på en tävlingsarena oavsett roll, men gladast – att döma av mina egna observationer – är de unga ryttarna själva.

För mina barn begås säsongsdebuten i Blekinge på lördagen, på skönt och mjukt gräs i Sölvesborg. Angelo och Tango får äntligen testa på att tävla tillsammans igen och trots ett stopp är det en mycket nöjd liten kille som summerar dagen. LillyBelle och Tindra noterar också ett stopp men det räcker likväl till en rosett och en plakett i kategori A-klassen.

Söndagen innebar tävlingar på hemmaplan, på Växjöortens Fältrittklubb, och här dubblerar jag i mina roller som dels ponnypappa, dels utsänd journalist och fotograf från Smålandsposten. Jag stannar kvar länge, följer flera klasser från start till mål och lyckas få en intervju av den som måste vara dagens gladaste, trots stenhård konkurrens: Alva Magnusson från Tingsryds Rid- och Körklubb, som får till den perfekta omhoppningen och vinner lätt B-klassen med hela sex sekunder med sin C-ponny Ac’cimo. Att få stå där igen och spela in en intervju med en överlycklig ung idrottare – återigen påminns jag om att det är just sådant som gör mitt jobb så obeskrivligt roligt och givande.

90 Alvaglad
Alva Magnusson, gladast av alla under Junihoppet i Växjö.

Jag lyckas dessutom fånga Alva på en bild som också blir huvudbilden i Smålandsposten. Den säger allt, eller hur?

Inte heller mina barn åker hem med mungiporna neråt. De har all anledning att vara både glada och nöjda med sina insatser. LillyBelle inleder med att tävla mot sig själv, först på Peggy och därefter på Tindra, i kategori A, lätt D. Efter ett felfritt sekunddrama lyckas Tindra avgå med segern, knappt före Peggy. Sedan, i lätt C, fortsätter LillyBelle och Peggy som enda A-ekipage i en klass med 18 starter. Peggy är en smidig liten pärla och LillyBelle en målmedveten liten ryttare och tillsammans hittar de smarta ridvägar under omhoppningen och kommer i mål på en riktigt fin tid. När klassen summeras konstateras att tiden räcker till en imponerande fjärdeplats, vilket innebär nya priser och nya leenden.

Titta så härligt:

Angelo rider Erika för första gången i tävlingssammanhang. Både han och vi vet att hon har en tendens att vilja gå mot utgången om hon får chansen. Det kostar ett stopp i LD men fyra fel är helt okej. I LC klarar de sig igenom grundomgången men under omhoppningen tar Erika åter sikte på utgången. Det blir plats 12 av 18 och det är absolut en väl godkänd insats.

90 Angeloglad
Angelo har inte direkt något pokerfejs när han är nöjd.
90 Angeloläger
Angelo fick till sin stora glädje under lägret prova att rida på Our Carmel.
90 Lillyglad
LillyBelle och Peggy, en grym kombination.
90 Lillypeggy 2
En välpyntad Peggy trivs som fisken i vattnet under ridlägrets avslutning.
90 Lillypeggy
Busig avslutning på lägret.
90 Lillytindra
LillyBelle och Tindra med pris efter säsongsdebuten i Sölvesborg.

Efter två dagars tävlan ser vi sedan inte röken av våra barn mellan måndag morgon och onsdag eftermiddag. Det hett efterlängtade ridlägret hemma hos Louise Wemlerth några mil utanför Växjö slår upp portarna. Vi får ideliga rapporter och foton, både i chattgrupper och på telefon, att glädjen står högt i tak ute på lägerlandet. Och när vi sedan, dag tre, åker ut och bänkar oss får vi se tre grupper framföra sina härliga avslutningsprogram. Angelo, som slitit så hårt så länge, har hittat tillbaka till självförtroendet och får prova en ny häst, Our Carmel, som han kommer fantastiskt bra överens med.

LillyBelle har kört vidare på Peggy, som alltid är lika pålitlig och sugen på att hoppa, och deras fina form håller i sig.

Vilken rivstart vi har fått på sommaren!

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en underbar midsommar och för en gångs skull ser den ut att innehålla massor av sol! Följ mig gärna på Instakontot ponnypappandaniel om ni vill!

 

Ponnypappan
12 juni 18:31

Ponnypappan: ”Den stora supersöndagen”

Ponnypappan: ”Den stora supersöndagen”
Peggy släpper loss. Foto: Daniel Enestubbe

Det är alltid den största av tryggheter att ha någon vid sin sida. Någon du kan luta dig emot när du känner dig osäker, någon som alltid vet hur ett problem ska lösas. Någon som förklarar det svåra på ett enkelt sätt.

Under min tid som ponnypappa har jag alltid haft den tryggheten, som gjort att jag själv kunnat växa med mina små obetydliga uppgifter: Malin.

Eftersom det är Malin, inte jag, som levt ett helt liv med hästar är det också hon som är den självklara ledaren när det kommer till att fatta beslut som rör hästarna. Jag tänker visserligen själv och kan räkna ut både ett och annat, men det är Malin som sitter på de stora kunskaperna, det är hon som tänker stort och långsiktigt när det gäller allt vad hästar beträffar.

Tänk dig då att din trygghet plötsligt åker iväg i en lastbil och lämnar dig själv kvar vid vägkanten. Det är vad som händer den här söndagen. Malin och Angelo lastar TW och tar sikte mot skånska Jonstorp där en träff för gruppen ”Killar som rider i Syd” väntar. Där ska ett tiotal unga ridande killar från södra Sverige få inspiration, tips och skratt av talangen och youtubern Philip Svitzer.

Kvar i Växjö står jag, LillyBelle och fyra hästar som ska tas om hand. Och inte hur som helst. LillyBelle har, med Malins medgivande, slagit fast att hon ska rida samtliga fyra hästar under dagen. Det ska också utfodras och mockas och fixas och donas, men det är jag som ska chefa över en hästtokig åttaåring som ska rida fyra hästar. Det hela ska avslutas med att jag och LillyBelle helt själva lastar Peggy och drar iväg på träning. Det här blir ett eldprov för mig, men jag ser uppsidan med det. Klarar jag det här så …

89morgonrunda
En perfekt start på dagen för Peggy, LillyBelle och mig. Foto: Privat

Bara några minuter efter klockan 08.00, så fort lastbilen försvunnit ur sikte, bestämmer LillyBelle att det är dags för en kort morgontur i skogen med Peggy. Redan här känner jag hur själen renas från slaggprodukter. Det är fullkomligt ljuvligt ute i naturen, vädret är så perfekt det bara kan bli och vi håller inte tyst en enda sekund. Det här är livet. Trots att Malin är iväg känner jag att tryggheten återvänder. Man leker visserligen inte med LillyBelle. Hon har ett humör jag helst inte vill gå närmare in på, men så fort hon landar på en hästrygg uppstår full harmoni. Vi njuter oss igenom hela morgonrundan.

När jag sedan ännu en gång kör min medvetna felsägning och undrar hur man lossar SADELkappan suckar min dotter.
– Men pappa! Det heter ju SVANSKAPPA, fattar du väl!

Peggy borstas av, jag börjar fylla hösäckarna och upptäcker att LillyBelle är borta. Hur hon hunnit förstår jag inte, men när jag tittar ut ser jag henne hämta Tango i hagen. Det är dags för morgonrunda nummer två, den längre varianten. Även här kommer en svårförklarlig stolthet över mig, över att det är jag som är den beskyddande vuxne under promenaden. Han som har all tid i världen. Han som på kommando filmar när dottern rider en viss sträcka.

När Tango sadlats och borstats undrar jag om LillyBelle redan vill ta hand om sin tredje häst för dagen. Till min förvåning säger hon att vi ska göra något helt annat. Vi ska mocka ur hagarna. Mocka ur hagarna? Kan något bli tråkigare? Har jag hört fel? Nej, det har jag inte. Jag skulle inte vilja beskriva LillyBelle som speciellt lillgammal, men följande kommentar är så förnumstig att jag inte kan hålla mig för skratt:
– Lika bra att göra det nu, så har vi det gjort sen, pappa!

89mockahage
Plötsligt ska vi mocka hagarna, bestämmer LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo och TW samtidigt rider gymkhana med Philip Svitzer i Skåne står jag och LillyBelle alltså med grep och skyffel i händerna. Men högarna är ändå redan ihopräfsade, det har inte regnat på länge och det är en barnlek för oss att tömma några skottkärror.
En McDonaldslunch senare drar Lill-Malin upp riktlinjerna igen. Nu är det dags för häst nummer tre: terrängrunda med lilla Tindra. Barnen har med stor fantasi byggt upp en bana i skogen och att galoppera i den är något av det absolut bästa Tindra vet.

Kolla här:

Klockan tickar på. Tindra har återgått till sina matglada aktiviteter i hagen när LillyBelle hämtar sin hjärtevän Erika. Nu är det dags för lite hoppning i paddocken innan vi förbereder oss för dagens stora eldprov. För första gången tar jag ensam LillyBelle till träningen. Men dagen har porlat fram lite enkelt och vackert som vattnet i en bäck och min osäkerhet är helt borta.

Jag kommer på mig själv med att känna känslan av att jag faktiskt kan alla de olika momenten som föregår en träning. Vi samarbetar som det bästa av team och snart har vi åkt den korta biten ner till Växjöortens Fältrittklubb, där LillyBelles tränare Katta väntar.

LillyBelle och Peggy har uträttat stora saker tillsammans, men den senaste tiden har det gått lite sisådär samtidigt som tävlingssäsongen strax är här. Hur ska det gå?

Känslan är att ingenting kan gå fel och det gör det inte heller. Peggy är på sitt allra bästa hopphumör, LillyBelle sitter stolt i sadeln och är ett enda stort leende när ekipaget fixar samtliga hinder exemplariskt. När tränaren Katta sedan med fina ord berömmer de båda är allt fullbordat.

89lillyerika
Erika har en stor plats i LillyBelles hjärta. Foto: Daniel Enestubbe
89lilly2
Plötsligt stämmer allt. Foto: Daniel Enestubbe
89lilly3
LillyBelle har svårt för det här med pokerfejs när hon är nöjd. Foto: Daniel Enestubbe

Det kan inte bli bättre.
Inte för LillyBelle, som fått sin drömdag.
Inte för mig, som klarat eldprovet.
Vi åker hemåt efter en supersöndag med varsitt leende på läpparna.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt att njuta av den hästsommar som äntligen är här! Instakontot ponnypappandaniel står öppet för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
5 juni 12:03

Ponnypappan om en barndom i repris

Ponnypappan om en barndom i repris
Mysiga turer i ett grönskande sommarlandskap. Få saker slår ett läger.

”Pappa, i dag är det elva dagar kvar”.

LillyBelle, normalt så trumpet morgontrött att hon inte säger flaska vid frukostbordet, kvittrar plötsligt som en fågel.

Redan det är ett gott tecken.

Plötsligt är vi mitt uppe i den, sommaren som alltid känns avlägsen och främmande ända till den knackar på dörren och kliver in med ett stort varmt leende på läpparna.

88 Läger 3
På språng mot sommarlovet!

Livet med hästar har fått mig att förflytta mig åtskilliga decennier bakåt i tiden. Till en tid då sommarlovet kändes oändligt, en tid från vilken jag bara minns de soliga och roliga dagarna, lekarna och buset.

Om jag bara ser till mig själv är jag numera mer en höst- och vårmänniska än en sommarmänniska. September är favoritmånaden framför andra, mars och april månaderna då mitt jobb är som allra mest givande medan sommaren inte sällan känns som en transportsträcka av värme och måsten.

Nu får jag ta del av privilegiet att älska sommaren på nytt, som ett barn, genom att leva ett sommarlovsliv g-e-n-o-m mina barn. Och när det handlar om hästnördiga barn råder det inget som helst tvivel om att sommaren är fullkomligt oslagbar, helt i en klass för sig. Bara det att slippa slå hål på isiga vattenkärl flera gånger om dagen i tolv minusgrader gör att jag upplever en själslig sommar-revival. Mockning har gått från att vara ett dagligt omfattande göromål till att bli en sporadisk fritidssyssla och grönskan i hagarna gör att tidsavstånden mellan höhämtningarna blir allt glesare.

Men det är ändå när jag tittar på sommaren genom barnens ögon som det börjar spritta till av glädje i själen. Jag vet ju vad ge går och längtar efter, förutom det klassiska med bad, sol, resor och glass i stora lass. Tävlingarna väntar (ja, vi har fattat beslutet att vi tänker tävla nu när förbudet är hävt). Att resa till arrangörsklubbar som för en dag eller två antar formen av en campingplats – det finns något somrigt och härligt redan där. Att slippa oroas över snöoväder och riskfyllda hemresor på hala vägar och veta att en regnskur är ungefär det värsta som kan hända förstärker ytterligare tjusningen med utomhussäsongen.

Och så är det, som jag skrev inledningsvis, bara elva dagar kvar nu.

Elva dagar kvar till LillyBelles och Angelos stora höjdpunkt: ridlägret. Att åka på läger för att träffa och skaffa nya kompisar och tillsammans utöva det intresse som upptar merparten av ens vakna tid – det kan ärligt talat vara det roligaste som finns.

88 Läger 2
Käpphästhoppning lär vara ett givet lägerinslag.
88 Packlista1
LillyBelles packlista, sidan 1 och 2.
88 Packlista 2
LillyBelles packlista, sidan 3 och 4.
88 Läger 4
Ett bad är ett ljuvligt måste, eller hur?

Jag minns med darrande välbehag mina egna läger i tonåren. Hur vi tipsades om hur vi kunde vässa serve och grundslag under de härligt svettiga tennispassen dagtid. Hur vi efter middagen gick runt i Gislaved sent på kvällarna, spenderade medhavda fickpengar och busringde från telefonkiosker. Eller lägret i Vetlanda sommaren 1986 när vi var bittra fiender under prestigematcherna på gruset för att sedan sitta klistrade framför teven och, precis som alla svenskar den sommaren, hålla på Danmark under pågående fotbolls-VM. Vi tävlade i att dra de roligaste vitsarna, försökte överträffa varandra i att presentera det roligaste partytricket med kortlek – och vi skrattade. Vi skrattade nästan konstant.

Än i dag ligger idrottslägren kvar på mitt livs tio i topp-lista – och jag är helt övertygad om att det som snart väntar mina barn kommer att rankas väldigt högt för dem i en framtid där jag löser sudoku, tittar på krönikan från OS 2028 och skämmer bort mina barnbarn.

Att Angelo och LillyBelle räknar ner dagarna med nästan överdriven intensitet och är helt ockuperade av lägertankar har också sina förklaringar. Förra veckan åkte Malin och barnen och besökte platsen för lägret, tre mil från Växjö. De förälskade sig direkt i vad de såg och gick ytterst motvilligt med på att återvända hem. Dessutom anlitade Malin dem som fotomodeller i veckans plåtningsprojekt, som passande nog handlar om just ridläger. Tillsammans med Ellie, Felicia och Lovis poserade de stolt och glatt för att signalera att den bästa av tider åter är här.

Tack för att ni tog er tid – hälsa sommaren välkommen, njut av den så mycket ni orkar och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där kontot är ponnypappandaniel!

Ponnypappan
29 maj 12:19

Ponnypappan: ”Det är bra när det går dåligt”

Ponnypappan: ”Det är bra när det går dåligt”
Klart man blir glad när man får sin pappa att häpna av förvåning.

Så kom det då. Det väntade beskedet att även elitidrottare tillåts återgå till jobbet. Det var ett skönt besked mitt i allt elände vi genomlidit sedan i våras. Även i övriga delar av Europa och världen ser vi att idrotten sakta men säkert öppnas upp. Det innebär såklart sport inför tomma läktare under lång tid framöver, men att välja mellan bröd och vatten och att inte äta någonting är ett enkelt val.

Beskedet betyder inte att faran är över på något sätt, betyder inte att vi ska göra avkall på en enda av alla restriktioner om att hålla avstånd, tvätta händer eller undvika längre resor, betyder inte att vi har rätt att återgå till en tidigare livsstil.

Vad beskedet däremot betyder är något inga pengar i världen kan köpa. Det betyder hopp. I alla tider har kombinationen bröd och skådespel haft den effekten på oss människor. Bröd och skådespel har fått samhällen att leva, utvecklas och blomstra.

Idrotten är mångas tillflykt från en tuffare vardag. Speciellt av den anledningen – när undersökningar tydligt visat att coronan påverkar vår psykiska hälsa negativt – hälsar jag idrottens öppna port välkommen tillbaka in i mitt liv. Jag kan dessutom erkänna att jag, genom mitt eget yrke, är part i målet. Att jobba som sportjournalist när det inte funnits en enda match att skriva om under snart tre månader har varit…hmm, speciellt, kan man lugnt säga.

Lilly1
Här har vi LillyBelle på TW, som just nu är vår osannolika etta i stallet.

Speciell på flera sätt var även den pay and jump vi besökte i Braås förra helgen, för övrigt exemplariskt anordnad både ur arrangörs- och smittskyddssynpunkt. Där står jag med kameran i hand och fokuserar intensivt när LillyBelle seglar över 60 centimeter. När hon klarar det sista hindret felfritt och klappar om sin häst hör jag speakern greppa micken inne i domarrummet:

”Det var riktigt fint ridet, LillyBelle! Och du ska se att ni kommer till Maldiverna framöver. Du har en riktigt fin häst”.

Jag rodnar, ser mig omkring och inser tacksamt att reglerna om social distansering räddar mig från att bli utskrattad.

Det är nämligen Teeny Weeny, TW, som haft LillyBelle på ryggen. Och är man, som jag, dum nog att på denna blogg avslöja lite mer information än vad som borde göras – ja, då blir det så här:

Envisa ungar som vägrar inse att TW är värdelös.

En stor skara digitala fans som står vid sidan och hejar på.

Detta medan jag själv snart står med helöppen mun och känner mig två drag från schackmatt, hur jag än gör.

Hur osannolikt det än låter är det aktuella läget hos oss följande: TW är vår etta, den häst som för närvarade visar bäst och pålitligast form.

Jag tar det igen om du inte förstod: TW är bäst i klassen, regenten i stallet.

Du kan fråga mig hur det gått till men jag kommer inte att kunna svara. Tydligen går det att få även den mest ointresserade häst att ta sig över åtta nio hinder i följd.

Angelo
Angelo kämpar hårt just nu, men tuffa perioder är de viktigaste. Snart kommer belöningen.

Om det är uppåt för LillyBelle är läget det rakt motsatta hos Angelo. Han är inne i en period där få saker funkar i hans ridning och det här får ni inte säga till honom, men jag tycker att det är bra.

När det handlar om läroprocesser fascineras jag av perioder då allt går fel. All min samlade erfarenhet, både som egen idrottare och som bevakare av idrott, har lärt mig en sak: Det är när allt går som på räls du riskerar att drabbas av den bedrägliga hybrisen.

Jag har sett det, jag har varit med om det och det gäller lika för alla, på alla nivåer. Dagen du bara får beröm under ditt träningspass är också dagen då du inte lär dig något, men en dålig dag är alltid en bra dag för den som vill någonting med sitt största intresse.

Mina barn har flera duktiga tränare som direkt ser vad de kan ändra för att förbättra sin ridning. Här kan jag inte bidra med någonting, bara imponeras över tränarnas outtröttliga driv och deras fina öga för hästsporten.

De enda tillfällen där jag kliver in och aktivt coachar mina barn är när det gått riktigt dåligt för dem. Då försöker jag pränta in i dem att det faktiskt bara är bra att det går åt skogen då och då. Att belöningen blir desto större när de klarat sig upp för backen. Att nästa topp är högre än den förra. Att det viktigaste är att ha roligt, även när det går dåligt. För plötsligt sitter det, plötsligt trillar polletten ner för den som verkligen kämpar. Det är den skönaste av belöningar – och jag tror att Angelo snart kommer att få ta del av den. Sedan kan jag alltid hoppas att LillyBelles hybris får TW att säga ”tack, men jag tänker inte hoppa i dag” under tävlingar med en resa i potten.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram (ponnypappandaniel) och glöm inte att njuta av att sommaren äntligen är här!

Ponnypappan
22 maj 13:05

Idrotten har surnat till – tack för det!

Idrotten har surnat till – tack för det!
Maria Gretzer säger ifrån. Foto: Anna Nyberg

Så hände det då – äntligen. Idrotten blev en politisk coronafråga. Idrotten, annars politikernas evigt blinda fläck, diskuteras plötsligt på högsta nivå bland maktens män och kvinnor.
Visserligen är det fotbollen och dess förhoppningar om en snar ligastart i Allsvenskan, Superettan och Damallsvenskan som är det som politiker från olikfärgade partiläger använder som någonting som kan liknas vid ett slagträ.

Men – bakom fotbollen står en minst lika irriterad och frustrerad ridsport som surnat till på allvar. Maria Gretzer påpekar att seniorerna, inte juniorerna, borde stå först i kön till tävlingarna och Sylve Söderstrand stämmer in och bildar duett.
Friidrotten har också ställt sig i gänget som börjat ställa krav, på förbund, myndigheter och politiker. Efter dem kommer de andra, vars säsonger drar igång efter sommaren: hockeyn, innebandyn, basketen, handbollen. Idrotten har börjat ställa krav och jag tycker att det är helt rätt att idrotten gör det.

Dressyr
Sylve Söderstrand. Foto: Roland Thunholm

Först och främst, ett klargörande: Jag tillhör dem som har den största respekt för Anders Tegnell. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att jag beundrar karln för hans till synes oändliga källa av tålamod.
Han tycks inte ens ha förmågan att brusa upp.
Hans dygn verkar ha 36 timmar jämfört med oss andra, som bara kan nyttja 24.
Dag efter dag står han där, mitt i frontlinjer och skottlinjer, och parerar varje attack med en vardagligt enkel logik.
Att han sedan lite för ofta möts av snälla standardfrågor från journalister som kanske inte alltid gör det jobb läsarna förväntar sig låter jag stå som en parentes.

Anders_tegnell_foto--lena-katarina-johansson
Statsepidemiologen Anders Tegnell. Foto: Lena-Katarina Johansson

Men nu finns det idrotter – bland dem ridsporten – som precis som Janne ”Loffe” Carlsson i Göta Kanal tycker att Tegnell skitit i det blå skåpet, att nu får det vara nog.
Det är nämligen när idrotten kommer på tal Tegnell blir flummig och går vilse i sin egen logik. Betänk bara detta: Tegnell och Folkhälsomyndigheten har tillåtit alla yrkesgrupper att fortsätta arbeta under samtliga dagar coronaviruset har hållit oss i ett järngrepp. Alla yrkesgrupper utom en: de professionella idrottsutövarna. De får inte gå till jobbet, de har sedan i mars tjänat noll kronor på sitt tävlande. Reflektionerna kring detta har varit få, men efter den passivitet som inledningsvis kännetecknat idrotten har en djup frustration vuxit sig allt starkare. En frustration som nu uppnått stridsberedskap. Idrotten tycks vara redo att kämpa för sin rätt, men framför allt för sin fortsatta existens.

Det här är någonting helt annat än frågan jag idisslade här för ett par veckor sedan; om barn och ungdomar ska tillåtas att tävla eller inte. Det här handlar om yrkesmän och yrkeskvinnor som utövar idrott, tjänar pengar på det, lever på det. Då har jag väldigt svårt att se Tegnell-logiken där han förbjuder seniorfotboll enbart med argumentet att sportbarer riskerar att bli fullsatta. Är det fotbollens problem? Det är väl sportbarägarnas huvudvärk att se till att det inte bildas folksamlingar? Det finns dessutom kontrollanter som utdelar varningar och rent av stänger restauranger där det varit för folktätt och där avståndsrekommendationer inte följts.

Med det argumentet som grund undrar jag också hur många Ica-, Willys- och Coop-butiker som hade fått hålla öppet om sådan kontroll funnits inom dagligvaruhandeln? Ge-Kås i Ullared tillåts för sjutton att hålla öppet utan invändningar från Tegnell, samtidigt som elitidrottarna befinner sig i lockdownläge.

Ridsport är inte fotboll och det är detta som är min poäng: Tegnell drar alla 72 sporter över en kam när han utdelar yrkesförbud, trots att sporterna skiljer sig åt väldigt mycket. Ridsport tillhör de sporter som är i särklass vad gäller smittsäkert utövande på seniornivå, det finns det svart på vitt på. Till skillnad från barn- och ungdomsridtävlingar klarar sig en senior på egen hand, kan ta hand om sig själv. Och med i sammanhanget enorma avstånd mellan varje ryttare kan jag tänka mig att det ur smittsynpunkt vore en nollrisk att låta seniorerna dra igång. Med vilken logik kan Tegnell och de som styr vårt land tillåta öppna shoppingcenter men samtidigt säga ”sorry, men du får inte jobba” till Peder Fredricson, Malin Baryard-Johnsson och de andra?

Malin-baryard-johnsson-indiana-2-190822-rt
Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Roland Thunholm

Tack vare att idrotten surnat till och börjat ställa krav har det kommit löften om att det redan i början av nästa vecka lämnas nya besked kring idrotten från både Tegnell och regeringen. Jag tror att det beskedet blir positivt för idrotten, eftersom idrotten – när den väl surnar till – är en väldigt stor och mäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står öppet om ni vill följa mig där! Kontot är ponnypappandaniel.

Ponnypappan
15 maj 12:37

Ponnypappan: Kan hästar och humor vara läkande?

Ponnypappan: Kan hästar och humor vara läkande?
Teeny Weeny flyger över hindren efter barnens envisa träning. Tävlingsförbudet bör kanske förlängas till sisådär 2024 trots allt?

Å ena sidan: Studien från Italien visar precis det många av oss varit tämligen övertygade om, nämligen att det är en väldigt låg risk att smittas av corona i samband med ridtävlingar. Siffran noll på en fyragradig skala betyder lägsta tänkbara risk. Då kan jag känna ett ”Varför inte? Kör!” och längta till nästa tävling.

Å andra sidan 1: När jag står och mockar i en av boxarna och hör ett vrålande ”Pappa, pappa!” utifrån ridbanan skyndar jag ut och undrar vad som står på. Det visar sig vara sämsta tänkbara nyheter för mig. På ridbanan möts jag av en glädjestrålande LillyBelle som stolt berättar att hon precis hoppat över ett 80-hinder med TW. Barnen har inte glömt mitt dumma löfte om att bekosta en Maldivernaresa om denna, som jag trodde, omöjliga och obildbara B-ponny lyckas nolla i en lokal tävling. Jag tänker därför om och kommer fram till att det bästa vore om tävlingsförbudet förlängdes till sisådär 2024.

Å andra sidan 2: Även om barnen, vilket känns högst troligt, skulle ta första bästa chans att tävla med TW när bestämmelserna ändras och lyckas nolla – vad händer då? Att ta sig med flyg till ett igenbommat Maldiverna lär inte vara tillåtet på länge och jag är knappast någon jorden runt-seglare. Det känns som att reseförbudet kommer att bestå under lång tid framöver. Det ger mig möjligheten att spela ut force majeure-kortet och kanske rentav få vadslagningen ogiltigförklarad med hänvisning till rådande exceptionella omständigheter.

Ja, jag vet.

Det jag skriver ovan är skrivet med glimten i ögat, det är enkelt, skämtsamt och billigt. Ett försök till en smula humor mitt i det bokstavliga gravallvar som fyller hela vårt system sedan ett par månader tillbaka. När jag dessutom i detta nu tittar ut från min hemmagjorda arbetsplats och noterar ett snöblandat hagelregn inser jag två saker:

1) Det kan väl ändå inte bli värre än så här?

2) Jodå, det kan det.

Dessa motstridiga insikter mynnar snabbt ut i en tredje:

3) Humor är viktigt, inte minst nu.

Redan de gamla grekerna skämtade vitt och brett i oroliga tider och det sägs att det bakom Martin Luthers allvarliga fasad bodde en humorist av rang. Det finns historiska belägg för att människorna under Digerdödens härjningar under 1300-talet höll hopp och humör uppe genom att skämta om farsoten. Faktum är att människan alltid, när sjukdomar och katastrofer hållit världen i ett järngrepp, tycks ha hittat en komisk källa att ösa ur för att hålla humöret uppe.

Tidigare i vår intervjuades Ola Sigurdson i Göteborgs-Posten. Han är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och har efter tio års arbete utkommit med en 1 500 sidor tjockt trebandsverk om humorns utveckling genom historien. På frågan om det är okej att skämta om coronaviruset säger han:

– Det finns skämt som kan vara kränkande för andra människor. Men coronaviruset kommer inte att ta illa upp. På mitt jobb har vi en väldigt drastisk humor kring det här.

Med professor Sigurdsons ord som sköld skrattade jag gott när jag läste en intervju med vår nye landsfader Anders Tegnell i Aftonbladet för ett par dagar sedan. Intervjun gjordes av sportreportern Robert Laul och ämnet var fotboll. Den allsvenska säsongen är i fara och en stor del av elitklubbarna riskerar konkurs om det inte blir något spel. Läget är minst sagt kritiskt. När Laul pressat Tegnell om fotbollens seriestarter och Tegnell som vanligt likt en snäll men skicklig matador svarat faktabaserat korrekt avslutar Laul med frågan:

Till sist, vill du se Zlatan i Hammarby och i så fall varför?

Tegnell brister ut i dubbla skratt medan han beklagar att han är dåligt insatt i fotbollen och därför inte kan ge något bra svar.

Även jag skrattar, varmt och länge. Frågan känns både befriande och briljant och är, som Sigmund Freud påstod redan 1905, ett sätt att hantera en jobbig situation genom att lätta på trycket. Lauls fråga är heller inte kränkande, ingen käftsmäll mot någon som lider fysiskt. Frågan är rolig på ett sätt som gör att vi kan skratta tillsammans med vår kollektiva ångest och oro som insats.

Likaså kan jag uppskatta Usain Bolts skämt som blivit viralt (bara ordet viralt känns förresten komiskt just nu). Det där han, illustrerat med ett foto från OS i Peking 2008 där Bolt drar ifrån alla andra i 100-metersfinalen, förklarar att han tar social distansering på allvar.

Jag skrattade också åt skylten som hängts upp på en balkong av en kvinna i Italien när coronan plågade landet som värst och karantänen tärde på befolkningen. På skylten stod med stora handskrivna bokstäver: HUSBAND FOR SALE.

Humor är ett vapen. Rätt använd fyller den sin uppgift, men om den används fel blir människor sårade.

Eller som psykologen Elizabeth Punzi säger i en intervju med sajten Forskning & Framsteg, också i ämnet coronaskämt:

– Humor kan handla om att tappa fattningen ett tag. Vi måste få vara lediga från våra krav och släppa på hämningar ibland. Det finns något läkande i det.

Om den här texten är läkande tvivlar jag på. Den är vad den är, ett försök till skratt mitt i en svår tid. Det är upp till dig att avgöra om tycker att den är bra eller helt covidkommande.

Tack för att ni tog er tid – jag blir fortsatt glad om ni följer mig på Instagram där mitt konto heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
8 maj 15:01

Ponnypappan: Är du för eller emot tävling?

Ponnypappan: Är du för eller emot tävling?
Tro, tjim och tävling – är det förenligt med coronan? Åsikterna kring förbundets beslut att häva tävlingsförbudet går minst sagt isär.

I onsdags hördes ett pling. Ett pushnotispling. En ny coronaflash? Ännu en tillspetsad katastrofrubrik?

Nej, tvärtom.

Det var Equipe-appen som för första gången sedan den 26 mars gav ifrån sig ett livstecken. På displayen upplystes jag om att en startlista var publicerad, med en av alla de lokala ryttare jag följer.

Det var en skön, nästan euforisk känsla. En känsla av att mardrömmen är över och att allt är som förut. Riktigt så bra är det nu inte, som vi alla vet.

84equipe
Ser man på. Equipe har vaknat. Bara att titta på appen en stund ger hopp.

Det var visserligen mycket riktigt en startlista som publicerats, men när jag klickade mig vidare till propositionen framgick det tydligt att det handlade om en pay and cross. Men ändå – Equipe lever. Bara en sån sak kan få vem som helst att känna lite hopp mitt i de dystra bulletiner vi serverats dagligen i mer än två månader.

Trots att pushnotisen bara gällde en pay and cross påminde den mig om två saker:

1) Om tre veckor öppnas tävlingssäsongen 2020, efter beslut från Svenska Ridsportförbundet. Då tillåts tävlingar under ytterst kontrollerade former, med exakta starttider och med geografiska krav på en radie om maximalt tio mil mellan hemmet och tävlingsplatsen.

2) Att tonen inom svensk ridsport blir alltmer frustrerad och tråkig ju längre coronaviruset lamslår det här landet.

Det finns dessutom ett klart samband mellan punkt 1 och punkt 2. Tävlingar har blivit en vattendelare i en sport jag alltid känt håller ihop utåt sett när det verkligen gäller. Det vi ser nu, främst på sociala medier, är någonting som mer hör hemma i en överförfriskad hejaklack på Gamla Ullevi än på ridsportens egen arena. Men sådana är tiderna vi lever i och att vissa använder starka åsikter som pysventil är nog någonting vi får leva med ett bra tag.

Inom ridsporten ser vi en match mellan två lag: Lag Pro Tävling och Lag Anti Tävling. Förbundet självt har genom sitt styrelsebeslut att tillåta tävlingar för barn födda 2002 och senare skapat Lag Pro Tävling. Skapar man ett sådant lag kommer det snabbt en motståndare – ett lag, bestående av alla de som djupt motsätter sig all form av tävlande, givet det skarpa virusläge som råder.

Det är här tonen blir tråkig, ibland på gränsen till ovärdig. Det är en sak att ha olika åsikter. Det är en helt annan sak hur man framför sina åsikter, och efter att ha skannat sociala medier den senaste tiden kan jag fastslå att det är långt ifrån ovanligt med rena personangrepp. Folk är plötsligt ”dumma i huvudet” om de ens andas lite tävlingsoptimism. Även den som tycker att beslutet är åt skogen fel får räkna med diverse mothugg från Protävlarna som heller inte är speciellt trevliga.

Det är lätt att bli kategorisk, aktivt ta ställning för ett av lagen och driva sin egen åsikt ända in i kaklet. Det gäller inte bara ridsporten utan har blivit ett globalt fenomen. Sociala medier har förvandlats till angiverikontor där misstänkt smittade filmas och hängs ut, liksom folk som inte håller tillräckligt avstånd. I Italien, berättar journalisten Jennifer Wegerup i sin senaste Expressen-krönika, har det skapats ett ”häxjaktsklimat” där folk som går ut utan ansiktsmask blir misshandlade. Att göra tävlingsmomentet till en digital ”ansiktsmask” i svensk ridsport vore hemskt. Min enkla åsikt i frågan är att alla åsikter bör respekteras – om de inte strider lagar och direktiv.

När det gäller tävlandet respekterar jag båda åsikterna men har personligen svårt att välja, ta ställning för eller emot någon linje.

84koja
Ibland, när rädsla och skräck styr mig, vill jag bara bygga en koja och leva som en eremit till coronan förklaras utrotad.

Å ena sidan har jag, sedan dag 1, gjort det till första budordet i min bok att alltid uppdatera mig, alltid följa alla direktiv och riktlinjer som de riktiga experterna kommer med. Jag har försökt hålla två tankar i huvudet samtidigt. Funderat på hur Sverige kan få en flackare kurva och mindre belastning på vården utan att ekonomin kraschar totalt och generationer riskerar att leva i fattigdom, misär och självmordstankar under decennier framöver. Att i enlighet med både Folkhälsomyndighetens, Riksidrottsförbundets och Svenska Ridsportförbundets rekommendationer låta våra barn tävla – skulle vi inte klara det om vi ansträngde oss, höll oss i vårt socialt distanserade hörn och följde alla anvisningar till punkt och pricka? Det tror jag, ärligt talat, att vi skulle.

Å andra sidan brottas jag med rena skräcktankar, rädslor och ångest. Hur ska det gå med allt? Hur svarar jag själv på viruset som typ 2-diabetiker? Vad skulle hända om Malin, med sin vidrigt svårinställda typ 1-diabetes, blir svårt exponerad av covid-19? Vad händer med mina föräldrar och min svärmor, samtliga i riskgrupp genom sin 70+-ålder? Den här delen av mig vill fly ännu längre ut på landet än jag redan bor, snickra en koja och leva där som en eremit ända fram till den dag (om ett, två, tre år?) då coronaviruset förklaras utrotat. Att i ett tillstånd av rädsla ens fundera på att dra iväg på en tävling känns absurt.

Men lagom är nog ändå bäst i Landet Lagom.

Lite tävling kan nog inte skada, men visst kan vi också leva utan det ett tag till.

Jag har inte bestämt vilket lag jag ska tillhöra än, men oavsett vilket jag väljer – se mig inte som en motståndare utan som en medtävlare i en betydligt viktigare kamp än den på ridbanan.

Tack för att ni tog er tid – och jag kan försäkra er om att det är helt riskfritt att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

Ponnypappan
1 maj 13:50

Ponnypappan: ”Coronan är en märklig paradox”

Ponnypappan: ”Coronan är en märklig paradox”
Vår värld är fortfarande en enastående vacker plats. Foto: Privat

I veckan var det en person som tyckte synd om mig, skrev han på min Facebook. Han kunde inte ens tänka tanken på hur det måste vara att arbeta som sportjournalist när det inte finns någon sport att skriva om.

Visst är situationen annorlunda, visst känns det lite snopet att våra bevakningslistor – som brukar innehålla mellan 20 och 30 matcher varje dag i olika idrotter – utgörs av tomma pappersark. Och visst kan man lätt räkna ut att en bransch som lever mycket av annonser inte ligger högst upp på priolistan, mitt uppe i en pandemi, hos dem som normalt annonserar.

Läget är tufft, framtiden oviss – men jobbet? Helt ärligt kan jag säga att det sällan varit så givande och spännande som det är just nu. Precis som luften blir renare av att färre flyg trafikerar den och precis som vattnet i Venedig blivit kristallklart som en effekt av Italiens karantän känner jag att journalistiken blivit både renare och vackrare sedan all matchbevakning raderats ut.

Nu kan vi göra det vi annars aldrig har tid med, på grund av stressiga kvällar då ”allt” ska tas in, men som vi alltid drömmer om att göra. Jag talar om de där sakerna som finns på att göra-listan men som aldrig hinner bli verklighet, fram tills nu:

• Grotta ner oss i ämnen vi är intresserade av.
• Skriva überlånga nyfikna personporträtt.
• Återuppliva gamla nyheter och minnen, leta upp bilder i arkiv och skapa nostalgiska dokument av dem.
• Göra listor över alla tiders lag i olika sporter.
• Sjösätta artikelserier.

För ett par veckor sedan skrev jag exempelvis en text på 22 000 tecken om en tidigare fotbollsmålvakt i Östers IF. Den här texten är som en jämförelse cirka 4 800 tecken lång. Porträttet gjordes ut på f-e-m hela sidor i papperstidningen, vilket varit en omöjlighet om allt rullat på som vanligt. Siffror visar också att vi aldrig tidigare haft fler läsare och berömmen som strömmar in till vår redaktion når snart en generande magnitud.

Blir världen lite snällare och väldigt mycket vackrare av coronan? Är det detta som mitt i all död och elände är virusets märkliga paradox? Att den får oss att göra det vi egentligen vill och önskar, det vi egentligen tycker är mer rätt och riktigt än det liv vi kände innan utbrottet?
Jag hoppas det. Jag vill tro det.

Vi får inte glömma att vi har den värld vi har, vi kan inte flytta ifrån den och ärligt talat: världen är fortfarande en enastående vacker plats. Den bjuder på magnifika vyer, pittoreska miljöer – och varje ögonblick är gratis.

Vi är måna om att fånga dessa ögonblick och det finns vackra platser bara runt husknuten, åtminstone för den som uppskattar en tur i den svenska skogen. Tango älskar skogsturer och Angelo sätter sig mer än gärna på hans rygg. Tillsammans med en kamera fylls både utflykten och förevigandet fyllt av glädje, magi och lite hopp om en bättre framtid.

Eller hur?

83 Angelotango1
Även en skogstur i vår fina natur kan skapa magi mitt i en kris. Foto: Privat
83 Angelotango2
Angelo och Tango. Foto: Privat

Under helgen bestämde vi oss för att ta fångandet av ögonblick till nästa nivå, kanske rentav högsta nivå. Två vuxna och två barn i en Volvo och två hästar i transporten – sedan rullar vi iväg på en själens inspirationsresa för både människa och häst. De lyckliga hästar som dragit de längsta stråna den här gången är Tindra och Teeny Weeny och jag tror inte att de misstycker.

När vi når slutdestinationen skiner nämligen solen som en kär vän, sanddynerna sticker upp och bakom dem blottas en långgrund sandstrand och öppet hav. Vi har nått Ringenäs, strax norr om Halmstad, som erbjuder en mer än två kilometer lång och 50-60 meter bred strand att rida på. Perioden september till april är det tillåtet att skritta, trava, galoppera och göra vadhelst man vill i uppsuttet tillstånd, vilket gör Ringenäs till ett Mecka för ryttare.

83 Strand1
Kvartetten LillyBelle, Teeny Weeny, Angelo och Tindra släpper loss på stranden. Foto: Privat

Det är idealiskt både för ryttarens frihet och naturupplevelse och för hästen, som skänks ett mjukt, härligt och helt ofarligt underlag att trampa fritt på. Tindra och TW har aldrig tidigare sett ett hav och spanar nu nyfiket ut över det nya landskapet. Angelo får äntligen en chans att rida på Tindra igen efter att de pensionerats som tävlingsekipage och han ler redan vid uppsittningen.

Tillsammans med LillyBelle och TW börjar de sedan utforska stranden, bit för bit. Det är ren njutning att stå vid sidan om och studera upprymdheten både hos barn och ponny. Snart plaskar det rejält i de rikliga saltvattenpölarna och sedan bär det av på långtur längs stranden där hotell Tylösand skymtar som ett landmärke långt borta.

83-strand3
En långtur på stranden i sol och med mjukt härligt underlag för hästhovar. Få saker går upp mot det. Foto: Privat

Vi befinner oss i ett tillstånd där det är omöjligt att förstå att världen befinner sig i kaos. Det är en flykt, det är ett fångande av ögonblick – men det är vackert och någonting vi kommer att bära med oss i hjärtat för resten av våra liv.

Tack för att ni tog er tid – och glöm inte att det är kanske är viktigare än någonsin att fånga ögonblicken! Mig kan ni också som vanligt följa på Instakontot ponnypappandaniel om ni har lust!

Ponnypappan
24 april 13:27

Ponnypappan: ”Ett rekord väger tyngre än en muta”

Ponnypappan: ”Ett rekord väger tyngre än en muta”
Saken är klar och rekordgänget poserar glatt framför kameran.

Berg är till för att flyttas. Problem är till för att lösas. Under helgen hade jag dessbättre inget berg som tornade upp sig framför mig, men väl ett problem. Och eftersom ett problem är immunt mot allt utom lösningar gäller det att agera listigt.

På lördagen har jag, med viss möda, hämtat ännu ett lass hö hos min leverantör. Min onda rygg är mer elakt ond än vanligt och när jag kommer hem bär jag, med ännu mer möda, ut de 56 balarna i uthuset. Därifrån ska sedan varje bal läggas upp på loftet två och en halv meter upp, och här tar det stopp. Jag orkar helt enkelt inte göra allt själv och Malin är upptagen med annat. Då återstår bara barnen, som är till ovärderlig hjälp när de väl ställer upp. Angelo och LillyBelle har dock blivit alltmer ovilliga att hjälpa mig med just den här detaljen. Tidigare har de visat sig mutbara men under de senaste höhämtningarna har det varit tvärnej. Det har inte spelat någon roll vad jag lockat med.

Där står jag, med värkande rygg och en känsla av maktlöshet. Balarna måste upp – jag måste bara lista ut hur. Det behövs en plan och jag skruvar upp tankeverksamheten. Jag vet att barnen måste ingå i lösningen men jag vet inte hur.

Sedan kläcker jag det som ska visa sig bli min smartaste idé på väldigt länge. En briljant plan tar form. När jag är klar letar jag upp Angelo och LillyBelle och tar tjuren vid hornen direkt. Jag vet att allt handlar om tajming och tonläge. Jag skruvar på min röst. Anlägger mitt mest entusiastiska tonläge, tittar barnen i ögonen och säger.

– Det finns ett rekord att slå. Vill ni vara med och slå det?

Orden förvandlas till magi i samma sekund de uttalas.

– Rekord? Ja! nästan skriker Angelo.

– Jag vill slå rekord, bekräftar LillyBelle.

– Bra, säger jag. Det gäller att så snabbt som möjligt få upp balarna på loftet. Det tidigare rekordet är på 30 minuter. Men jag tror att vi ska kunna slå det rejält. Vad säger ni? Ska vi gå bort till uthuset?

82 Angelolilly
God rekordstämning uppe på loftet.

De följer mig som om de vore råttor i en bröderna Grimm-saga och jag vore flöjtspelaren från Hameln. Jag har hittat deras svagaste punkt: suget att tävla, få en tid, slå ett rekord. När vi är framme vid uthuset lägger vi upp strategin och taktiken. Strategin: slå rekord. Taktiken: jag, nere – LillyBelle och Angelo uppe på loftet. Trots att balarna väger i snitt 14 kilo kan barnen enkelt rulla dem. Därför utsätts inte deras små kroppar för någon omänsklig ansträngning. Att vara liten är en stor fördel uppe på miniloftet där min rygg förmodligen skulle spricka om jag skulle våga kröka den i mitt tillstånd.

Jag tar fram tidtagaruret i telefonen.

– Är ni beredda?

– Jaaaaaaaaa!

– Då kör vi.

Jag trycker på knappen. Sedan startar den taktiska kedjan nere hos mig. Med hjälp av en grep kastar jag upp balarna, en efter en. Däruppe står LillyBelle beredd, rullar balen vidare till Angelo som placerar den på sin slutliga plats. Redan efter en minut häpnar jag över deras entusiasm.

– Kom igen, Anje! Mer balar, pappa! skriker LillyBelle till oss.

Det går över all förväntan. Jag kastar upp balar som blixtsnabbt försvinner in i mörkret och när vi klarat av cirka en tredjedel av balarna undrar LillyBelle ivrigt:

– Hur mycket tid har gått???

Jag tittar. Och säger häpet:

– Lite mer än tre minuter.

Mer entusiasm.

– TRE MINUTER! Nu ska vi slå REKORDET! Skynda! Kom igen! hör jag Angelo längst inne.

Jag har tagit med en vattenflaska och sagt till barnen att det är helt okej att ta en vätskepaus för att samla krafter. Ingen av dem antar erbjudandet, inte när dödsviktiga sekunder står på spel. Klockan passerar tio minuter. Elva. Balarna bara minskar i antal, LillyBelle utdelar taktiska direktiv både till mig (”kasta upp balarna snabbare”) och Angelo (”lägg upp balarna snabbare”) och snart ser jag bara fem balar kvar, plus en bal som hömonstret Erika – som kom och störde och hotade hela rekordförsöket – mutats med i hagen utanför uthuset.

82lillyhö
LillyBelle kämpar.

När jag snor den sista balen från en förorättad Erika och slänger upp den hör jag sekunderna senare att saken är klar. Angelo har placerat den sista balen där den hör hemma.

Jag kastar mig på telefonen och trycker på stopp.

Sedan förkunnar jag sluttiden: 13.08. Tretton minuter och åtta sekunder. Rekordet, som jag hittade på, är krossat.

82rekordtid
13.08. Ett rekord som snart ska putsas ytterligare.

– Jaaaaaaaaaa! ropar barnen och gör high-fives uppe på loftet.

När vi sedan i triumf vandrar de drygt 100 meterna tillbaka till huset tar de sikte på ytterdörren, öppnar den och vrålar till en helt oförstående Malin:

– Mamma! Mamma! Vi slog rekordet! Tretton noll åtta!

Inga mutor, bara ett fiktivt rekord att slå, och vips är problemet ur världen för lång tid framöver. För redan nu längtar LillyBelle och Angelo till nästa hölast anländer. Då ska rekordet putsas ytterligare.

Tänk vad smart en ponnypappa kan vara.

Tack för att ni tog er tid – ni är hjärtligt välkomna att följa mig på Instagram på kontot ponnypappandaniel

Ponnypappan
17 april 14:48

Ponnypappan: ”Min riktigt svaga punkt är blottad”

Ponnypappan: ”Min riktigt svaga punkt är blottad”
Om jag får tre önskningar av den goda fén blir en av dem att kunna läsa och tolka ett dressyrprotokoll.

Ni trogna läsare som följt den här bloggen ett tag har kunnat ta del av livet här ute på vår lilla gård utanför Växjö. Inte sällan med mig själv i någon sorts ofrivillig huvudroll, framför allt beroende på de svårigheter en oinvigd ponnypappa ofta ställs inför. Jag har gjort bort mig, blottat tabbar och tavlor offentligt men min förhoppning är att ni ändå fått intrycket att jag gör så gott jag kan för att läsa mig ridsportens språk.

Men trots att jag varit med ett tag som ponnypappa har jag kommit fram till en sak. Jag saknar fortfarande starka sidor, men har en riktigt svag punkt. Och nu är tiden inne för denna svaga punkt att blottas: dressyr.

Sedan drygt ett år har Angelo och LillyBelle ridit som dårar, tränat på minst två hästar var om dagen men det har enbart handlat om att ta sig över bommar och hinder. Hoppning är ett tämligen logiskt sätt att utöva sin ridsport. Ett nedslag betyder fyra fel, två eller tre stopp innebär uteslutning och den som inte klarar banan på ett maximalt antal sekunder bestraffas med tidsfel. Det är enkelt. Vem som helst kan faktiskt förstå det och uppskatta tävlingsformen hoppning.

Men när jag för några veckor sedan i förbifarten blev informerad om att LillyBelle och Tindra tagits ut till, och numera ingår i, ett dressyrlag insåg jag att tiden var kommen. Tiden då jag kastas tillbaka till startrutan, tiden då jag som analfabet återigen ska tvingas lära mig ett nytt språk genom dressyrens snåriga ordbok.

Ärligt talat, dressyr ger mig kalla kårar och det finns flera skäl till det. Det främsta skälet ligger långt tillbaka i tiden, när jag under 90-talets början som nybliven och oerfaren journalist hade helgjouren på min tidning. Telefonen ringer. Jag svarar och hör en äldre man med en minst sagt barsk stämma i andra änden.

– Våra tävlingar börjar klockan 12. När kommer du? närmast skäller mannen.

– Va? Vilka tävlingar?

– Dressyrtävlingarna! Det har du väl koll på?

– Nej, jag har annat planerat i dag. Någon dressyr tänkte jag inte bevaka.

Efter denna milt fientliga inledning övergår samtalet i ren galenskap. Den äldre mannen tappar fullständigt fattningen. Orden han uttalar i mitt öra är så elaka, så grova och fula att jag inte ens i dag vill återge dem. Jag blir fullkomligt överrumplad av den kokande vreden och när den äldre mannen går så långt som till hot är obehaget så djupt att jag dumt nog ger upp. Istället för att lägga på luren hör jag mig själv lova den äldre mannen att dyka upp på hans tävling.

81lillybelle
LillyBelle och Tindra på pay and ride. Själv fattar jag nästan ingenting.
81angelo
Även Angelo och Tango provade på dressyr.
81protokoll
Om jag får tre önskningar av den goda fén blir en av dem att kunna läsa och tolka ett dressyrprotokoll.
81utklädnad
LillyBelle och Tindra fick pris för bästa utklädnad under påskens pay and ride.

Det blir ingen bra start för mig och dressyren. När jag halvtimmen senare kommer fram till tävlingsplatsen känner jag mig som kaninen i en omgång paintball. När börjar skottlossningen mot mig? När ställer sig tävlingsledningen i en cirkel runt mig och pekar finger?

Det visar sig dessbättre att den äldre mannen lugnat ner sig något, men om jag påstår att jag välkomnas med öppna armar ljuger jag. Den äldre mannen är fortfarande barsk, han ber själv om att få bli intervjuad och håller sedan en lång monolog om dressyrens förträfflighet medan jag antecknar febrilt i mitt block.

– Dressyren är grunden till all ridning, betonar han och det är det enda jag lagt på minnet, eftersom det är sant.

När jag sedan följer tävlingsekipagen förstår mitt otränade öga ingenting. Jag ser kanske tio elva dressyrprogram och tycker att alla beter sig precis likadant. Bredvid mig sitter en medelålders kvinna. Jag noterar inte hennes närvaro förrän hon slår näven i en av sittradens träplankor och brister ut i ett ljudligt utrop:

– Helvete också!

Är jag föremål för ännu en persons vrede? Det hinner jag tänka innan det står klart för mig att kvinnans svordom gäller en miss hennes dotter just gjort på dressyrarenan. Själv tyckte jag att dottern red precis lika bra – eller dåligt – som alla andra, men tydligen hade hon svarat för en tabbe, omöjlig att upptäcka för en sådan som jag.

Sedan dess har dressyr varit som corona för mig: jag har skickligt hållit mig på avstånd för att inte bli smittad och har lyckats bra med det. Fram till nu, vill säga. Nu kommer det över mig igen, som ett oväder från de brittiska öarna.

Under påsken deltog både LillyBelle och Tindra och Angelo och Tango i en mycket trevligt arrangerad pay and ride. Problemet är att jag kände mig som en elev som utan förkunskaper plötsligt sitter på skolbänken för att lära mig grekisk grammatik. När jag för första gången ser LillyBelle och Tindra framföra ett dressyrprogram är det, precis som den där första gången, helt omöjligt för mig att uppfatta om det är uselt eller enastående. Det är bedömningar jag inte förstår, tempoväxlingar jag inte kan reda ut och domarprotokoll med märkliga noteringar i marginalen. Först när LillyBelle får beröm av domaren för vissa moment förstår jag att hon åtminstone delvis klarat sig bra. Till och med jag kan däremot se att Angelo slarvar lite när det är hans tur, men även han och Tango får beröm när det hela är över.

Det som är en bra början för barnen är en skräckfylld flashback för mig.

Så: nu kör vi från ruta ett igen.

Tack för att ni tog er tid – jag kan inte lova att jag lägger ut några dressyrbilder på Instagram men ni får gärna följa mig där på ponnypappandaniel.

Ponnypappan
10 april 12:28

Kreativitet skapar en alternativ verklighet

Kreativitet skapar en alternativ verklighet
Hinder efter hinder plockas ut. Angelo tror knappt att det är sant.

Vad gör man när allt s-e-r bra ut men mycket ändå står still? När vi inte längre får leva i den verklighet vi vill, inte får nyttja den nästan gränslösa rörelsefrihet som givits oss till del?

Enkelt. Vi gör som vi alltid gjort. Vi utvecklas genom att utveckla oss själva och vår tankeverksamhet genom att låta vår kreativa hjärnhalva föra befälet över situationen.

Stenyxan, hjulet, ångmaskinen, tryckpressen, datorn och allt annat som tagit oss dit vi är i dag är resultatet av en vilja att förändra världen och förbättra och förenkla verkligheten för människan.

Samma sak sker även nu, i ett individanpassat mikroperspektiv. Människans kreativitet, som de senaste decennierna mest handlat om att lösa lyxproblem, kommer nu åter till användning i ett ädlare syfte: att minska spridningen av ett nytt virus och samtidigt dirigera oss smått chockade människor in i en alternativ verklighet där vi får befinna oss tills det värsta är över.

Vi läser om det varje dag. Påhittiga musiker som ger konserter från innergårdar för att tonerna ska nå upp till publiken på äldreboendenas balkonger. Restauranger som kör ut mat – och till och med vin – till sina gäster. Stora företag som ställer om sin produktion för att tillverka produkter som snabbt kan slussas in i den hårt ansträngda vården.

Inte minst idrottssverige, där allt utom träningar gjort halt, har fått leta nya sätt, både att leva och leva vidare. Vi har den senaste månaden, särskilt inom hockeyn, sett mängder av kreativa satsningar efter att hela det lukrativa slutspelet ställdes in. Först var det soffbiljetter under den korta tid då matcher spelades utan publik: fiktiva biljetter som fansen kunde betala för i sin frånvaro för att dämpa de ekonomiska skadorna hos den arrangerande klubben. Därefter togs nya swishinitiativ för att samla in pengar och stärka likviditeten i de hårt ansträngda föreningarna.

Nu har även ridsporten börjat hitta hit. När jag surfar runt ser jag exempel på inställda tävlingar som vänts till någonting positivt. En tävling som skulle ha hållits nu under påskhelgen har exempelvis gjorts om till en virtuell tävling, där deltagarna anmäler sig genom att swisha en hundring och skriva namn på häst och ryttare. När alla starter inkommit genomförs tävlingen, fast i lotteriform. Startlistor publiceras som vanligt, men där varje startnummer i själva verket är en lott. I skrivande stund ser jag att närmare 170 starter kommer att ”genomföras”, vilket innebär ett rejält plåster på såren för arrangören.

80llillyerika
LillyBelle och Erika under veckans pay and jump.

För oss inom ridsporten finns ett tävlingssug som måste dämpas, även där måste vi leta efter de kreativa lösningarna. En lösning som inte ens behöver uppfinnas och som är tillåten stavas som bekant pay and jump. En sådan deltog Angelo och LillyBelle i under föregående helg där de mer oerfarna ponnyerna Erika och TW gjorde överraskande bra ifrån sig.

80angelotw
Angelo och TW hade roligt tillsammans på pay and jump.

Men veckans utan tvekan största höjdpunkt inträffade direkt efter en högst oväntad och lika ovälkommen hagelskur. Och här är det Malin som ska kreddas för sin kreativitet, inte jag. Våra barns kärlek till allt vad hästar heter har förvandlat vår gräsmatta till en ganska vedervärdig syn. Med lecablock och pinnar, gula koner och illröda stolpar, stavar, stolar och annan bråte har de byggt upp sin käpphästbana. Flera timmar om dagen ägnar de åt att bygga nya banor och sedan tävla mot varandra. Det har, lindrigt uttryckt, sett förfärligt ut.

Vad gör man då om man heter Malin och har en extremt kreativ hjärnhalva? Jo, man gör någonting åt problemet – och slår dessutom två flugor i en smäll. Först letar man upp landets bästa tillverkare av käpphästhinder (och ”riktiga” hinder). Att han dessutom råkar heta Albin Bolin och har sydsveriges mest välbekanta och engagerade domarröst gör inte saken sämre. Att han dessutom råkar vara tillsammans med ridsportledaren och skickliga konstnären Maria Stigsson gör det hela fulländat.

80lilly
LillyBelle provhoppar direkt.
80hela Gänget
Albin Bolin och Maria Stigsson förgyllde vår vecka med sina fantastiska skapelser till hinder.

När en vit skåpbil plötsligt kör in och stannar framför vårt hus undrar först barnen nyfiket vem det är som kommer på besök. När sedan Albin och Maria stormar ut, öppnar bakluckan och plockar ut det ena hindret, vackrare än det andra, vet Angelo och LillyBelle knappt vad de ska ta sig till. De står i stum beundran inför leveransen och känner sina inre glädjemätare gå upp i topp. När hindren sedan står uppställda är det svårt att veta om det pågår en konstutställning eller om det snart ska hoppas käpphäst. Hindren är så enormt välgjorda att vi inte kan slita våra blickar från dem.

Och hur dumma vore vi, i denna tid av tävlingstörst, om vi inte drog nytta av en av våra tillfälliga gäster och lät hans röst påminna oss om tävlingens outsägliga nöje?

Vi är smarta nog att göra det – och med dessa två avslutande filmer vill jag förmedla känslan av att allt är som vanligt, fast på ett annat sätt.

Här kommer Angelo (hög ljudvolym är ett måste):

Sedan kommer LillyBelle, som väljer att höja hindren rejält. Förutom ett tidigt missöde reder hon ut det bra – och även här bör ni lyssna och njuta av kommentatorn.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en riktig fin påsk! Följ mig gärna på Instakontot ponnypappandaniel.

Ponnypappan
3 april 12:30

Ponnypappan: ”Nu är rätt tid för mycket”

Ponnypappan: ”Nu är rätt tid för mycket”
Efter nästan två år utan hund har lilla Doris tagit oss med storm. En av våra bästa impulshandlingar på länge. Foto: Daniel Enestubbe

Krisen går vidare, krisen förvärras. Restriktionerna blir hårdare, siffrorna mer skrämmande. Mitt i detta lever vi, i realtid, och det är nu vi prövas som människor men framför allt som medmänniskor.
Det är tid för mycket.
Hög tid.
Och är det någonting vi har just nu är det tid.

Tid för filosofi: Hur kommer världen att se ut när vaccinet är uppfunnet och viruset besegrat? Var världen en speciellt bra plats innan utbrottet eller kanske kommer vi, när allt är över, tycka att vi lever i en värld med mer överseende och kärlek och mindre girighet och ondska? Kanske.

Tid för omställning: Jag jobbar sedan snart två veckor hemifrån. Sitter uppkopplad mot Smålandspostens nätverk via VPN vid en arbetsplats inne i Malins fotostudio. Har dagliga möten på datorskärmen med mina kollegor. Det är annorlunda, på gott och ont. På gott, eftersom det är tyst och lugnt och ingen stör mig. Det är lätt att jobba som journalist oavsett plats och det finns egentligen ingenting jag gör på min vanliga arbetsplats som jag inte kan göra hemma. Fotouppdrag kan jag sköta själv och vid de få tillfällen jag inte intervjuar på telefon ser jag till att hålla ett stort säkerhetsavstånd till den jag pratar med. Omställningen är även på ont, eftersom jag v-i-l-l bli störd, diskutera med kollegor, skämta och känna fysisk samhörighet. Omställningens tid är här, vare sig vi vill eller inte.

Tid för medmänsklighet: I tider som dessa är det extremt viktigt att vi hjälper varandra. Speciellt den riskgrupp som består av äldre personer måste lära sig att det inte är okej att strosa runt i affären hur som helst. Där kan vi yngre icke-riskgruppare hjälpa till och jag vet och ser att många redan gör det. Säkerställ att dina föräldrar, om de är 70+, särskilt följer riktlinjerna, inte koketterar med att de ”inte är rädda för något virus” utan stannar hemma och får hjälp med att handla så långt det går. Glädjande nog visar de senaste undersökningarna att även de äldre i allt högre grad stannar hemma, men de kommer att behöva din och min hjälp under lång tid framöver.

Tid för insikt och kunskap: Det digitala flödet är fantastiskt, särskilt i coronatider, men allt i flödet är inte fantastiskt. Det är din plikt och skyldighet som samhällsmedborgare att skilja sant från falskt och inte bidra till att desinformation sprids. Var aktsam med vad du delar och KOLLA ALLTID KÄLLAN. Här vill jag speciellt uppmana er alla att läsa Anneli Franks enastående kloka och vassa krönika i ämnet här på Tidningen Ridsport. Den är lärorik och viktig från start till mål och ni hittar den här.

Tid för förtröstan: Oron kommer att finnas hos oss under lång tid. Vi kommer att tvingas att vänja oss vid den, vänja oss vid att leva på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Många kommer att förlora jobben, jag kanske förlorar mitt, du kanske förlorar ditt. Samtidigt bör oron utmanas av en förtröstan. Vi bor där vi bor, i Sverige. Enligt alla tillgängliga trygghetsmätningar ett av världens absolut bästa länder att bo i.

Angelo
Angelo fick rida på Lovis Lundblads fina Greta i veckan. En riktig boost för honom.

Vi har ett fungerande samhällssystem, vi har till skillnad mot många andra länder både fri sjukvård och starka statsfinanser. Flera tunga krispaket har redan kickat igång, fler är på gång och det kanske låter naivt, men nu är rätt tid att luta sig mot staten och känna en viss förtröstan. Slopade karensdagar, korttidspermitteringar, ändrade regler för A-kassa och möjlighet att slippa amortera på lånen är bara några av de verktyg som redan används. Och det finns betydligt fler i statens låda. Håll ut och hoppas på det bästa.

Tid för hästar: Coronavirus eller ej, hästarna står där i hagar och boxar som om ingenting hänt. De vet inte att tävlingssäsongen är satt på paus, känner inte till några förhållningsregler, längtar bara som vanligt till nästa mål mat. De måste dessutom skötas om, varje dag, utan undantag. Nu sitter jag inte till häst utan håller mig till varje pris på marken, men att bara se mina barn hoppa över hinder på vår lilla bana ger mig både hopp och energi att orka gå vidare.

Angelo och LillyBelle tränar på för fullt här hemma och i veckan fick Angelo, som haft lite sämre självförtroende senaste tiden, en rejäl boost när han fick prova på att rida på klubbkompisen och förebilden Lovis Lundblads Greta (Grey Lady) som red Sverigeponnyns final i Scandinavium så sent som i februari. LillyBelle studerar fortfarande sin tjusiga pokal från tävlingen i Gislaved och rider två hästar om dagen. Det finns alltid tid för hästar.

Tid för impulshandlingar: Nej, nej – jag menar inte att du ska köpa sju balar toapapper, sälja dina aktier i panik eller bygga ett eget skyddsrum för preppers. Gör istället något du länge velat göra, men där du av okänd anledning inte kommit till skott. Måla om i vardagsrummet, spring dagliga motionsrundor i skogen eller börja skriv dagbok. Lyssna på en bok, upptäck en podd eller virka en mössa.

Malins och min impulsiva handling under den gångna veckan resulterade i ännu en medlem ute på gården. Vi fick syn på en annons på Blocket om en jack russell-terrier som behövde omplaceras och bara en timme senare checkade lilla Doris in i vår gemenskap. Efter snart två år utan hund och massor av tjat från barnen har vi nu äntligen kompletterat hästar och kaniner med en busig liten valp som redan gjort sig hemmastadd på gården.

Tack för att ni tog er tid att läsa om tiden – och om ni har tid över får ni gärna hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.

Ponnypappan
27 mars 16:17

Ponnypappan: Glöm inte att köpa en blomma

Ponnypappan: Glöm inte att köpa en blomma
Första pokalen. Det är stort.

Har du hört historien om den fattige och välgöraren?

Den handlar om en man utan ekonomiska medel. Om en välgörare som skänker den fattige två mynt. Den fattige tackar och ett par dagar senare möts de igen.

– Har du använt mynten jag gav dig? undrar välgöraren.

– Ja, svarar den fattige. Jag köpte två saker; ett bröd och en blomma.

– En blomma? undrar välgöraren förvånat. Varför la du pengarna på en blomma?

– Jo, förklarar den fattige. Jag köpte brödet för att ha någonting att leva av. Och jag köpte blomman för att ha någonting att leva för.

Den fattige mannens svar ger en god illustration över hur våra liv ser ut mitt i coronakrisen. Vi är alla fattiga just nu. Inte kanske i första hand ekonomiskt – även om många redan förlorat sina jobb – men framför allt när det gäller så mycket annat.

Glädje. Hopp. Tilltro. Uthållighet. Frihet. Öppenhet. Säkerhet.

Begrepp, känslor och gyllene regler vi tagit för givna är plötsligt en bristvara inom oss och det gör livet till en balansgång vi alla måste vandra efter bästa förmåga.

Aldrig förr har det varit viktigare att ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Det är svårt, mycket svårt, att leva i nuet och omöjligt att veta när en ljusning kan vara i sikte. Vi måste filtrera i nyhetsflödet men ta till oss all viktig information, välja bort en alltför stor dos av elände men göra medvetna val när det gäller hur vi lever och hur vi distanserar oss socialt för att inte bli smittade eller föra smittan vidare.

Jag, precis som du, lever detta ofrivilliga dubbelliv dag för dag och det innebär en massa jobbiga blandade känslor. Oron jag bär på måste till viss del vägas upp av någonting ljust och varmt och jag är så glad att jag har hästar i min närhet. Hästar som kräver tillsyn och omvårdnad varje dag är en ren befrielse. Det håller oron på tillfälligt avstånd, ökar sammanhållningen människor emellan och skapar en sorts ordning mitt i det förlamande tillstånd av kaos som breder ut sig.

Glädjeglimtarna var tydliga i lördags när vi lastade transporten och for iväg till Gislaved-Anderstorps Ridklubb, där barnen skulle tävla. Precis som förra veckan, när jag bevakade en tävling i Ljungby, genomfördes arrangemanget enligt Folkhälsomyndighetens direktiv. Alla höll avstånd, nya striktare regler vid framridning och framhoppning, stora avstånd vid prisutdelningarna, servering utomhus med handskbeklädd personal, endast swishbetalning och så vidare. Coronaviruset kan omöjligt ha gillat tävlingen, men jag älskade den.

78hopp
LillyBelle och Peggy får till det direkt.

För LillyBelle skulle det bli den största dagen i hennes åttaåriga liv. Hon och Peggy var, som enda A-ekipage, först ut i den kombinerade kategori A+B-klassen. Efter en säker grundomgång hittar de sedan smarta genvägar under omhoppningen och når målet drygt 24 sekunder senare. När B-ekipagen sedan följer förstår jag snart att LillyBelles tid kommer att räcka långt. När drygt hälften av de 23 tävlande gått i mål leder hon fortfarande.

Vi står utanför ridhuset och följer utvecklingen i Equipe-appen.

Tävlingsmänniskan LillyBelle är ivrig.

– Hur går det? Var ligger jag? Hur går det nu? säger hon så många gånger och så upprepande att jag nästan tror att det är en papegoja jag har framför mig.

78rosett
En stolt och glad liten tjej med ponny och rosett under sin lyckligaste dag i livet.

Jo, det går fantastiskt bra för LillyBelle. När sista ryttaren gått i mål går det upp för henne att ingen matchat hennes tid. Hon vinner för första gången en ”riktig” klass, alltså en klass som inte innehåller två eller tre ekipage, och det är en stolt liten tjej som sedan rider in för att motta sitt livs första pokal.

Angelo? Han och Tango rider superlugnt och fint men får ett försmädligt nedslag på sjuan. Att han är ledsen och säkert även avundsjuk har jag full förståelse för, men så är det att tävla i idrott, det är det som gör idrotten plågsam och ljuvlig på samma gång. Känslan av att varje nederlag kan förbytas i framgång under nästa tävling.

Det är lite så vi måste se på vår vardag i dessa tider. Just nu genomlider vi alla tillsammans ett mörkt och stort nederlag som slår på hela samhällskroppen. Samtidigt pågår livet därute, hjulen måste rulla för att samhället inte ska riskera att gå under och just därför gäller det att hålla flera tankar i huvudet. Följa myndigheternas direktiv till 100 procent men ändå, under försiktiga former, leva livet så som vi brukar.

Så: fortsätt att leva klokt, håll avstånd, stanna hemma vid minsta lilla symptom – men om du har möjlighet: glöm inte att köpa en blomma. Jag tror att din lokala blomsterhandel skulle bli väldigt glad om du gjorde det.

Tack för att ni tog er tid – ta hand om varandra, bistå de som befinner sig i riskgrupper med dagliga göromål och håll modet uppe. Mig följer ni, om ni vill, på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
20 mars 12:46

Ponnypappan: Nu behöver vi Churchills för att få tillbaka hoppet

Ponnypappan: Nu behöver vi Churchills för att få tillbaka hoppet

Märkliga tider nu. Vi lever inte längre dag för dag, utan timme för timme, minut för minut och sekund för sekund. Nyhetsflödet är så intensivt och så laddat med ständigt ny information att en dag förvandlas till en mindre evighet. Det är i det här läget nästan omöjligt att greppa att vi alla, för bara drygt en vecka sedan, levde i hyfsad harmoni, med våra vanliga rutiner och vanliga lösbara vardagsbekymmer.

Det är radikalt annorlunda nu. Vi befinner oss plötsligt mitt i ett globalt krig. Inte ett krig där nationer slåss mot varandra utan där alla nationer tillsammans slåss mot en osynlig fiende som sveper fram som en tyst tornado över världen. Coronaviruset finns där i våra tankar och det fungerar precis som efter ett svek, en plågsamt brusten relation eller som sorgen efter en närstående som hastigt avlidit.
Vi upplever tillfälliga stunder då vi tänker på annat, tänker på vanliga banala saker och rentav kostar på oss ett skratt. Men sedan smärtar det till i magtrakten igen. Viruset är tillbaka i tankarna och med viruset följer oro, fruktan och i vissa fall ren panik.

I tider som dessa behövs hopp. Vi behöver en fyr som lyser upp i mörkret och får oss att åter börja tro och hoppas på att allt snabbt kan vändas och katastrofen lindras så långt det är möjligt. Vi slåss på två fronter; mot hälsan, där tusentals utsatta riskerar sina liv, och på den ekonomiska fronten, där massarbetslöshet och depression hotar.

77ridtur
Du som har häst – använd den så mycket du kan. Foto: Daniel Enestubbe

Vi behöver ha något att se upp till, någon att lyssna på, någonting att kämpa för. Vi behöver en Winston Churchill, ja flera Churchills. När tyskarna varje natt bombade Storbritannien under andra världskriget 1940 stod denne hoppfullhetens mästare i underhuset och deklamerade: ”Vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på flygfälten, vi ska kämpa på åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss”.

Vi ska aldrig ge oss.
Det stridsropet är viktigt att hörsamma i dag. Vi ska göra allt vi kan för att stoppa viruset och mildra dess verkningar. Premiärminister Churchills eminenta retorik ingöt mod hos britterna som gick till sina jobb som vanligt under dagen och tog skydd i skyddsrummen under de nattliga bombningarna.
Stridsmoralen höjdes och britterna stod till slut högst sensationellt som segrare i Slaget om Storbritannien. På samma sätt bör vi tänka idag. Och jag tror faktiskt att ridsporten kan fylla en funktion här, inte en stor funktion men ändå en funktion som ger hopp.

För det första har vi våra hästar att ta hand om. Hästar har ingen aning om var ett virus är, är inte mottagliga för coronan och de finns där för dig så fort du vill att de ska finnas där för dig. Att umgås med din häst är helt ofarligt. Känn trösten i att pussa på en mule, tränsa din favorithäst eller rida ut en tur i skogen och för en stund koppla bort vår osäkra omvärld.
Att den dagliga verksamheten i våra ridklubbar i princip pågår som normalt är ett av få hoppfulla ljus i det mörker som annars lagts över oss som en filt.

77mule
Pussa på en mule. Det ger trygghet. Foto: Daniel Enestubbe

Ska vi även tävla?
Ja, säger jag. Jag tycker, tvärtemot många kritiska röster, att Svenska Ridsportförbundet gör rätt som låter de arrangerande klubbarna själva avgöra om en tävling ska ställas in eller avgöras. Jag kastar redan in en brasklapp, eftersom förbundet, redan när den här texten publiceras, kan ha gjort en 180-graderssväng och raderat ut allt som finns i TDB. Men jag hoppas inte det.

Varför tycker jag att vi ska tävla? Jo, därför att ridsporten inte kan jämföras med andra, mer intensiva sporter. Den är ingen kampsport, där utövarna andas och flåsar varandra i ansiktet. Den är ingen bollsport där 22 fotbollsspelare möts i närkamper och markeringssituationer.
Så sent som i söndags bevakade jag, som journalist, en ridtävling i Ljungby och märkte redan där vilken exemplarisk försiktighet som folk visade gentemot varandra. Avstånden hölls, det fåtal som fanns i publiken var utspridda med god säkerhetsmarginal och på tävlingsbanan fanns ett tävlande och ett förberedande ekipage, precis som vanligt.

Det är viktigt att vi följer myndigheternas råd till punkt och pricka och vad säger då den främsta myndigheten, experterna på Folkhälsomyndigheten? Jo, att gränsen för att ställa in ett evenemang går vid 500 personer. Inte 50 eller fem, som vissa verkar tro. Och jag är övertygad om att hästfolket, detta kloka och ansvarstagande släkte, kan hantera detta utmärkt, speciellt som utomhussäsongen inte är långt borta.

Jag kan omöjligt se att mindre ridtävlingar skulle vara farligare att besöka än att till exempel gå in på Willys och handla. Tillhör du en riskgrupp? Välj då att stanna hemma, för säkerhets skull. Kafeteria? Nej, stäng. Att ridsporten fortsätter att tävla, under strikt kontrollerade former, är ett ljus i mörkret – inte bara för ridsportens utövare utan även för många andra. Det ger hopp, det ger en tro på att det här kan ta slut.

Så: lev ditt liv så normalt du kan, men följ alla anvisningar från myndigheter. Leta efter moderna Churchills, människor som ger oss hopp och skänker ett ljus i mörkret. Och kom ihåg att vi ska kämpa på åkrarna och på gatorna, vi ska kämpa bland kullarna, vi ska aldrig ge oss.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står öppet för er som vill följa mig där. Kontot är ponnypappandaniel.

Ponnypappan
13 mars 12:02

Ponnypappan: ”Tänk på att livet är skört”

Ponnypappan: ”Tänk på att livet är skört”
Under torsdagskvällen var det storm över Småland, och Ridsports bloggare Ponnypappan hamnade mitt i stormens öga. Foto: Istock/Jonas Rönnbro

Jag sitter här och skriver medan jag med fasa ser tillbaka på det senaste dygnets händelser. Då menar jag inte i första hand coronaviruset även om jag strax kommer till det. Jag talar om den storm som drog in över Kronoberg under torsdagen och som hade kunnat få katastrofala följder.

Att livet är skört är ett mantra vi alla bör bära med oss, ständigt och jämt.

Stormen var nämligen inte snäll utan väldigt elak och farlig.

När det började blåsa upp framåt tidig eftermiddag hade vi redan säkrat hästarna, som i lugn och ro kunde ta plats i varsin box.

Sedan blev det snabbt värre.

Barnen slutade skolan, satte sig i bussen på väg hem. När vi sedan börjar undra varför bussen aldrig kommer ringer det i min telefon. Jag ser LillyBelles namn på displayen och svarar. Hon berättar då att alla i bussen precis blivit vittnen till när en stor mäktig ek klyvs på mitten och faller ner över vägen, bara en liten bit från bussen och precis där bussen brukar stanna och släppa av flera barn. Jag blir alldeles kall inombords.

– Jag kommer och hämtar er, säger jag, sätter mig i bilen och kör iväg. Stället där mina barn befinner sig ligger bara drygt en kilometer från vårt hus.

När jag kommer fram syns ingen buss. Jag ringer tillbaka till LillyBelle och får veta att bussen tagit en annan väg hem. Men den nedfallna eken gör att jag måste vända bilen – och alltför sent inser jag att marken där jag kört in för att vända bilen är mjuk som kvicksand efter allt oupphörligt regnande. Däcken står bara och spinner och jag kommer ingenstans.

Jag ringer hem till Malin, försäkrar mig om att barnen är hemma och mår okej och pustar sedan tillfälligt ut. Malin tar den andra bilen, hämtar upp mig och kör oss tillbaka till vårt hem.

Sedan gör jag någonting jag ångrar, men sådant man ofta gör utan att tänka sig för. Jag börjar mitt jobb om en halvtimme och beslutar mig, dum av plikttrogenhet, för att bege mig ut i ovädret. Jag kommer inte speciellt långt förrän ännu ett träd spärrar vägen för mig. Jag vänder, kör en annan väg. Samtidigt ökar vindstyrkan utanför och efter ytterligare ett par kilometer tar det stopp igen. Ett nytt större träd har fallit, jag ser att flera bilar framför mig har stannat. Någon har med sig en motorsåg och tillsammans med ett par andra arbetas det för att få skapa tillräckligt med vägutrymme för att passera förbi. Dessa vardagshjältar jobbar snabbt och effektivt och snart ser det ut att vara grönt ljus på nytt.

Vi passerar förbi den trånga passage som frigjorts, granarna längs vägen piskas otäckt fram och tillbaka och när vi passerat nästa backkrön faller ännu ett träd. Jag är rädd nu. Bannar mig själv för att jag valt att ta mig till jobbet trots livsfara. Förvånas också hur det 2020 kan vara tillåtet att ha asfalterade och flitigt använda vägar där höga träd skjuter upp bara någon meter från vägrenen. Plötsligt faller en jättelik gran, av den storlek som brukar användas till att resa julgran på stadstorgen, fem meter från mig. Den faller som tur är åt rätt håll, bort från mig, annars hade jag dött omedelbart.

Hundratalet meter bort kämpar motorsågsmännen vidare, jag fattar inte hur de vågar. Själv drabbas jag av feghet. Minst en person jag kände omkom i Gudrunstormen just därför att han vandrade ut i storminfernot och fick ett träd över sig. Minuterna går, paniken och handlingsförlamningen får mig nästan att tappa kontrollen. Men så händer äntligen någonting där framme. Hjältarna med motorsåg sätter sig i sina bilar, startar och kör. Vi är nu en liten karavan av drygt tio bilar som oroligt och ångestfyllt skyndar framåt.

När vi når nästa väg är trädbeståndet glesare. Mötande trafik indikerar hopp, snart är vi ute på en större väg där bara mindre grenar landat på vägbanan och några minuter senare upplever jag för första gången i livet vilket oerhört lyckorus det kan vara att rulla in i Växjös tätort.

Faran är över, jag har lärt mig att aldrig någonsin mer chansa och känslan när jag tar plats vid min arbetsplats på Smålandsposten är euforisk.

Stormen drar över, coronaviruset finns kvar. På kvällen får jag för första gången i mitt liv uppleva den dystopiska känslan av att bevaka ett stort evenemang helt utan publik. Bara vi i media är välkomna in i Vida Arena för att se Växjö Lakers–Färjestad i den sista SHL-omgången. Det är en spökmatch, går inte att jämföra med någonting annat jag varit med om. Här sitter och står normalt 5 000 åskådare och skriker, brölar, jublar, visslar och skapar en elektrisk stämning. Nu kan man till och med höra vad spelarna på isen säger till varandra. Ingen gillar det, motivationen är borta hos båda lagen, de ekonomiska konsekvenserna kommer – liksom i övriga samhället – att bli förödande.

Vi lever i tuffa tider.

Men oavsett om det blåser ute eller om ett elakt virus hotar: gör allt för att ta hand om dig, minimera ALLA risker – och kom ihåg att livet är skört.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
6 mars 16:00

Ponnypappan: ”Kloka åsikter, en fin hemkomst och Amazing Angelo”

Ponnypappan: ”Kloka åsikter, en fin hemkomst och Amazing Angelo”
Nu får Tindra gå i pension som sagohäst i vårt projekt Amazing Angelo. TW tar över och vi hoppas och tror att hon kan skänka glädje till sjuka barn och bli en perfekt sagofotomodell. Foto: Malin Enestubbe

Först av allt vill jag göra en stor tumme upp för den underbart stora responsen på förra veckans text om säkerheten vid prisutdelningar. Jag vet inte vad jag hade väntat mig för reaktioner men efter en titt på de närmare 175 kommentarer som i skrivande stund finns på Facebook och Instagram är jag glädjande förvånad.

Jag var beredd på en hel del mothugg och uppläxningar, men dessa har helt uteblivit.
Tvärtom kan jag snabbt konstatera att jag långt ifrån är ensam om att känna obehag inför prisutdelningar och ärevarv. Flera vittnesmål – jag skulle till och med kunna dra till med åtskilliga vittnesmål – förstärker bilden av onödig fara.

Fem exempel:

”Håller absolut med. Sett alltför många olyckor i samband med prisutdelningar och ärevarv”

Värsta delen på hela tävlingsmomentet. Hoppas det ändras”

”Du har helt rätt! Man ser ju ibland ryttare som väljer att gå in utan häst, men det borde gälla alla”

Dags att ta av uniformen. Vi ryttare är tappra soldater. Det är både bra och dåligt. Å ena sidan är vi tåliga i de flesta av livets situationer. Det är bra. Å andra sidan är vi sårbara i många av livets farliga situationer eftersom vi inte reflekterar och värderar utan kämpar på. Det är dåligt. Nej, dags att ta av soldatuniformen. Dags att börja leva lite mera säkert. Det är riskfyllt så det räcker ändå.”

Ta in hästskötaren så kan den leda runt hästen under intervjun. Sen hade det väl varit bra om ryttaren inte behövde hålla i allahanda priser och en mikrofon i det här fallet. Då funkar det säkert. Sen på med hjälmen under ärevarvet”.

Nog om det.
Här hemma har vi, efter en allt annat än efterlängtad snökanon, åter fått se våren skymta fram mellan trädtopparna. Solen lyser på mig när jag skriver detta och det finns framför allt ett stort glädjeämne att berätta om.

För plötsligt stod hon där igen, till barnens obetalbara förtjusning. Teeny Weeny, alias TW, den berömda ”Maldivernahästen” som jag dömt ut som tävlingshäst men som nu är återbördad efter drygt ett halvårs stenhård träning hos skickliga Tove.

Tw2
Angelo tog direkt chansen att sätta sig i TW:s sadel för första gången sedan i somras. Foto: Daniel Enestubbe

Nu kom hon tillbaka, mitt i den senkomna snövintern. Bara jag, Malin och Angelo kände till det. Inte LillyBelle, den som saknat TW allra mest. När hon plötsligt får syn på en främmande hästtransport och vad som kommer ut ur den tvekar hon inte. Hon hinner inte ens fundera på att ta på sig några ytterkläder.
Det är ren kärlek.

TW gör sig snabbt hemmastadd och delar dagtid hage med Peggy, Toves A-ponny som LillyBelle lånar och tävlar. De finner varandra direkt, håller sig i varandras närhet och äter tillsammans utan minsta bråk. Det är nästan komiskt att se dem två lufsa runt tillsammans. Ibland kan jag inte ens se vem som är vem. Kan ni?

75likasombär
Vem är TW och vem är Peggy egentligen? Foto: Daniel Enestubbe

Hur vi ska använda TW nu är både klart och oklart. Om vi börjar med den något oklara delen: kommer hon att tävla? Angelo och LillyBelle drivs givetvis dagligen av tankarna på att rida TW felfritt genom en lokal tävling för att sätta stenhård press på mig och mitt löfte om den där Maldivernaresan.

Vi får se. För varje vecka som passerar utan TW på startlinjen är jag nöjd. Jag har det senaste året å ena sidan sett TW bokstavligt vandra hemåt istället för att ta sig över det första hindret på lokala tävlingar.

Men å andra sidan har jag också sett henne lekande lätt flyga över samtliga hinder under flera pay and jumps. Vardagsdramatiken får helt enkelt rulla vidare när det gäller denna märkliga B-ponnys närvaro på tävlingsbanorna.

75tw1
Jag tycker att TW ser oroväckande fin ut. Vad tycker ni? Foto Daniel Enestubbe

Vad som däremot är klart när det gäller TW är att hon kommer att användas i Malins och mitt sidoprojekt Amazing Angelo. Projektet är som ni hör uppkallat efter vår son, som trots både diabetes och ADHD hittat sin räddning uppe på hästryggen.

Med Amazing Angelo vill vi skänka lite glädje till sjuka barn genom att låta dem umgås med snälla små hästar och bjuda barnen på en sagofotografering med samma djur. Och är det något riktigt positivt man kan säga om TW är det att det inte finns något ont i henne.

Nu kommer hon att ersätta Tindra som vår sagohäst i projekt Amazing Angelo. Har ni eller känner ni något barn som ni tror skulle vilja få vara med om en sagofotografering går det utmärkt att skicka ett mejl till Malin på malin@mephotography.se

Tack för att ni tog er tid – och jag är tacksam för att så många av er följer mig på ponnypappandaniel, som är mitt Instagramkonto!

Ponnypappan
28 februari 13:05

Ponnypappan: Dags att ta farväl av farliga traditioner

Ponnypappan: Dags att ta farväl av farliga traditioner
Ska traditioner som överlevt sig själva utsätta ryttare för livsfara? Nej, sätt ner foten nu, gör om och gör rätt. Foto: Pernilla Hägg

Vad tycker vi om Geir Gulliksen?

Eller rättare sagt: vad tycker vi om det som hände Geir Gulliksen under prisceremonin i Scandinavium?

Ingen hjälm, hästen får panik, ett fall som slutar så bra att Gulliksen redan nästa dag kan styra kosan mot Doha och nästa tävling, men också ett fall som kunde ha ändat en karriär, gjort Gulliksen förlamad eller i allra värsta fall släckt lyset på norrmannen för gott.

Jag har personligen aldrig tyckt om att titta på prisutdelningar under ridtävlingar. Oavsett nivå på tävling upptäcker jag snabbt en gemensam nämnare: det är obekvämt för hästarna. De blir ofta nervösa och de står sällan stilla och fogliga medan främmande människor räcker fram blommor och andra priser till den placerade ryttaren inför en ofta högljudd publik som applåderar vilt.

Dessutom: Under en prisceremoni släpper alla på sin koncentration. Tävlingsmomentet är över, adrenalinet på väg bort och ryttarens fokus riskerar att hamna i publikhavet och på prisutdelarna samtidigt som priserna ska tas emot, sittande på en häst som troligen upplever nervositet och obehag.

Ska någon behöva dö innan någonting görs?

Den frågan brukar vi ofta och lite laddat ställa oss när en sport, oavsett vilken, drabbats av en otäck olycka.

I ridsporten har redan minst ett dödsfall inträffat utan att åtminstone jag märkt av att någon debatt väckts.

Så sent som i mars förra året omkom en sjuårig flicka i Tyskland under en prisutdelning efter att ponnyn blivit nervös, stegrat, slagit runt och landat ovanpå flickan.

På mindre än ett år har prisutdelningar inom ridsporten krävt ett människoliv och utsatt en av världens bästa ryttare för livsfara.

Reaktionerna är oväntat milda måste jag säga, men det hedrar GHS tävlingsledare Tomas Torgersen att han efter Gulliksens fall direkt hajade läget och lovade att ta upp frågan om prisutdelningar vid FEI:s Sports Forum i april.

Det blir mycket intressant att se hur pamparna i denna konservativa sport hanterar frågan.

Frågar ni mig är det dags att sätta ner foten direkt och lägga ner alla gamla traditioner per omgående.

Ridsporten är riskfylld redan som den är och varken jag eller någon annan förälder ska ens behöva umgås med tanken att våra tävlande barn ska löpa risk för skador eller värre när de ska ta emot rosett och plakett.

Hur svårt kan det vara?

74prisutdelning
Angelo får pris för seriesegern i laghoppning. Måste han sitta till häst när han tar emot priset – och måste hästarna vara med över huvud taget?

Det här är en liten farlig detalj som över en natt skulle kunna riskminimeras till nära noll. Nämligen genom att förbjuda pristagare att sitta till häst under ceremonier. Lätt D eller världscupfinal spelar ingen roll. Låt hästarna (om de tvunget måste vara med under prisutdelningen) ledas in på banan, ställ hästarna en bra bit från varandra och dela sedan raskt ut priserna.

Det är ju knappast några regeländringar vi talar om här, bara om sunt förnuft som i det här fallet inte har någonting med det idrottsliga momentet att göra.

Och ärevarv, som ärevarv sker idag? Ärligt talat, måste vi ha det? Med ryttare som riskerar att vara lite för avslappnade och lite mer showiga mitt i segerns glädjerus och hästar som släpper loss i ett ofta våldsamt högt galopptempo? Det hände LillyBelle, då sju år gammal, när hon vann sitt unga livs första lokala tävling i Sölvesborg i september – och det var inte roligt att se tre sjukvårdare kuta in på banan kan jag lova.

74lillyramlar
LillyBelle, mitt uppe i ett glädjerus, vill svänga vänster under ärevarvet medan Peggy bestämmer sig för att gå mot utgången. Sekunden senare sker ett otäckt fall. Måste vi ha ärevarv så som ärevarv sker i dag, eller är det dags att förbättra säkerheten?

Jag är tveksam till allt ovanstående, men jag tillhör den skara som gärna utmanar traditioner som överlevt sig själva.

Traditionens makt är stor och traditioner ska vi hysa respekt för.

Men ibland måste vi också använda vår makt till att stoppa farliga traditioner.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt väldigt gärna att följa mig på ponnypappandaniel som är mitt Instagramkonto!

 

Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden