Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
14 juni 11:39

Ponnypappan om en termin med Cristin

Ponnypappan om en termin med Cristin
Sista galoppen under sista träningspasset. Nu väntar ett välbehövligt sommarlov för de ridande barnen i en grupp som kommit att tycka väldigt mycket om varandra. Foto: Privat

Oavsett i vilken ålder du befinner dig är det någonting speciellt som vilar över den sjätte kalendermånaden på året.

Juni.

Fina, gröna, hoppfulla juni.

Månaden då allt växer, då naturen fortfarande är stark nog att orka bära allt det vackra och färgglada innan blomster, gräs och växter ska vissna, dö och åter vända tillbaka ner i den jord de kommit ifrån.

Juni är även månaden då många tar ett farväl av ännu en termin i skolan eller i den klubb i den sportaktivitet de utövar. Det är för de flesta ett positivt laddat farväl, en välbehövlig paus från nödvändiga rutiner som följs av ett för barnen till synes oändligt sommarlov.

Vi behöver ett break ibland, för att uppskatta det vi har.

I går var det dags för Angelo och LillyBelle att ta farväl av terminsträningen på Theleborgs Ryttarsällskap, TRS.

TRS är en klubb som inriktar sig mer på grundträning och social trivsel än på elitsatsning och tävlingsverksamhet. Det är mer fritidsgård än tävlingsarena, mer mys än hets. Barnen har älskat anläggningen från första sekund och trots att de utvecklats till små tävlingsmänniskor uppskattar de träningen på TRS lika mycket som de gillar att tävla för Växjöortens Fältrittklubb. Detta ger dem, tycker jag, det bästa av två hästvärldar.

Det som är bra med ridskoleverksamheten rent allmänt är variationen. Sitta i sadeln och studsa fram på små pigga ponnyer, ta i för kung och fosterland sittandes på en sirapsseg 170-häst eller försöka få en motsträvig C-skimmel att fatta galopp – alla varianter förekommer och tvingar eleverna att hitta nya sätt att lösa problem.

37angelocristin
Angelo rider förbi. Cristin håller koll på övriga under terminens sista lektion. Foto: Privat
37lillytato
LillyBelle tränar på att göra saker långsamt och korrekt sittande på Tato. Foto: Privat
37angelorotella
Angelo och Rotella försöker hitta känslan tillsammans. Foto: Privat

Och så, förstås: det sociala.

– Att träffa alla kompisarna, svarar Angelo när jag frågar honom om vad som är det bästa med att vara med i en träningsgrupp.

LillyBelle håller med honom, men tillägger att det också är väldigt kul att galoppera.

I alla sporter är det viktigaste att 1) ha roligt och 2) lära sig grunderna om man ska kunna ha riktigt kul med sin idrott. Dessa viktiga byggstenar får barnen i TRS, där det med jämna mellanrum arrangeras pizzakvällar med övernattning men där även tränaren Cristin Kullsten under varje ridlektion är extremt noga med att hela tiden gå tillbaka till grunderna.

Angelo och LillyBelle avslutar snyggt, tycker jag, under terminsavslutningen. Angelo rider på monsterstora Rotella, Råttan kallad, medan lillasyster tar sig an slöfocken Tato i det nästan bastuvarma ridhuset. Tempot är lugnt, nästan overkligt saktfärdigt, men det viktiga är att allt utförs korrekt. Efter att ha nött grunder under en lång stund stegras sedan tempot en aning för att så småningom övergå i ridsportens svar på slagskott, serveess och bicykleta: galoppen, LillyBelles favoritsysselsättning.

Det är här grunderna läggs och det är här verktygen i lådan blir fler hos de små ryttarna. Cristin övervakar det hela med örnögon, missar inga detaljer, korrigerar när det behövs och berömmer när det är på sin plats.

När jag frågar vad som är det bästa med Cristin svarar Angelo:

– Hon har ju lärt oss nästan allt vi kan om ridning.

Detta att tränare blir förebilder och idoler för små barn är också någonting som tilltalar mig skarpt. Själv såg jag upp till mina tennistränare som om de vore gudaväsen när jag var liten. De kunde liksom allt, visste exakt vad jag gjort för fel när jag missat en boll. Precis detta ser jag nu mina barn uppleva. De ser med respekt och beundran på Cristin, på Emma som tränar dem här hemma en gång i veckan och på Pernilla, som så lugnt och metodiskt lotsade dem genom laghoppningshelgerna.

Det får mig att må bra.

Tack för att ni tog er tid – och njut av er egen terminsavslutning, vilken det än är! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
7 juni 10:07

Den märkliga känslan av att inte tävla

Den märkliga känslan av att inte tävla
Tillsammans igen, på varsin älskad häst, efter en helg utan fyrfotingar. Lycka. Foto: Daniel Enestubbe

Det är lördag. Barnen är med sin mormor på Tivoli i Köpenhamn; ett årligt arrangemang som Diabetesförbundet i Kronoberg står bakom. Jag får telefonrapporter om att Angelo och LillyBelle röjer runt och åker den klassiska gamla bergbanan kanske uppemot 30 gånger.

Malin befinner sig i en skog någonstans i Eksjös periferi, mitt ute i ingenstans i mörka Småland. Där står hon, ligger raklång eller sitter på huk för att försöka få dagens brudpar att se så naturliga ut som möjligt. Hon knäpper uppemot 2000 bilder med sin Nikonkamera under ett normalt bröllop och i vanliga fall går jag, som jag brukar säga, caddie åt Malin; byter objektiv, håller upp reflektorskärmar och bär de tunga kameraväskorna. Men den här gången kan jag inte vara med.

Själv befinner jag mig söder om Stockholm – i Brännkyrka kyrka, en klenod från 1100-talet i gråsten och tegel och med brunputsad fasad. Här döps min brorson Dante och jag har fått den stora äran att bli en av två faddrar, eller gudfar som det mer dramatiska namnet lyder. Trots alarmerande uppgifter om att Dante är en uppkastnings- och avföringsmaskin utan dess like beter han sig exemplariskt när jag står och håller honom framför dopfunten under ceremonin. Allt går bra.

Här, i södra Stockholm, står jag sedan och slås av två saker.

Det första som slår mig är att vår familj aldrig tidigare varit mer geografiskt utspridd är under den här dagen. Jag i Sveriges huvudstad, barnen i Danmarks och Malin på språng någonstans på Småländska Höglandet. Detta skapar viss oro inom mig. Tänk om de överenergiska och ständigt springande barnen villar bort sig mellan smørrebröd, pølser och alla attraktioner i folkvimlet på Tivoli? Tänk om Malin drabbas av tekniska problem? Tappar kameran rakt på en stor småländsk sten? Får punktering på väg till vigseln? Jag vill kunna hjälpa men inser att jag är hjälplös, helt utan kontroll och helt utlämnad åt hoppet.

Det andra som slår mig är en märkligare känsla. Att känna oro inför nära och kära är trots allt väldigt mänskligt och normalt. Det som slår mig nu är något jag skulle kunna kalla hästabstinens eller kanske tävlingsabstinens. För första gången på jag vet inte när upplever jag en lördag helt utan inslag av fyrfotingar. Ingen transport som kopplas på dragkulan, inga västar, inga sadlar i kammaren, inga träns, inga aktuella starter i Equipe för Angelo och LillyBelle. En insikt som gör mig rastlös.

Jag har, först aningen ovilligt, sedan mer och mer entusiastiskt, låtit mig dras in i den besynnerliga värld där människor till häst tävlar mot och med varandra, träffas och trivs. Ja, det är definitivt ett stråk av abstinens som drar in över min själ.

Glädjen, känslan och tryggheten när allt sedan återgår till det normala blir därför överväldigande. Att ta en paus från någonting man verkligen gillar är ibland nödvändigt för att inse hur lyckligt lottad man är, att glädje inte är någonting som kan tas för givet och hur fantastiskt livet är när man hittar ett gemensamt intresse.

Det dröjer nämligen inte många timmar förrän rutinerna är tillbaka. Barnen bosätter sig mer eller mindre i stallet, gör i ordning sina hästar och rider ut. Det finns dessutom lite justeringar och småproblem att ta itu med.

Tindra är ett av problemen. Efter att hon tröttnat på att hoppa och två tävlingar i rad ha rivit ut sig är det nu en nervös Angelo som sätter sig i sadeln. Vi har låtit Tindra vila från allt vad hoppning heter i över en vecka. Nu är det dags, och eftersom Malin står på ridbanan och coachar är det jag som snor hennes Nikon och gör mitt bästa för att fånga vad som sker på bild.

36angelo
Angelo och Tindra flyger igen efter att den sistnämnda vägrat ut sig under två tävlingar i rad. Ett gott tecken. Foto: Daniel Enestubbe

Jag ser direkt att det kommer att gå galant. Tindra är pigg, ser verkligen ut att gilla läget och snart lyfter hennes små hovar från marken medan Angelo är följsam i sadeln. Snart är vi uppe på de höjder Tindra brukar tävla på och hon lyder vid varje givet tillfälle. Lycka.

Även LillyBelle har en utmaning framför sig på sin älskade Erika. Efter att den ardennerlika B-ponnyn gjort så bra ifrån sig på Toves rygg under Citygrosshoppet har vi mer och mer börjat umgås med tankar på att anmäla LillyBelle och Erika till en kommande lokal tävling. Om man inte provar får man ju aldrig några svar, eller hur?

36lillyerika
LillyBelle på Erika. Vi funderar på att anmäla det här ekipaget till en kommande lokal tävling. Vad säger ni? Foto: Daniel Enestubbe

Nu är det visserligen bara träning men det går hur bra som helst. Ingen tvekan, en tydlig och bestämd LillyBelle och en medgörlig Erika klarar uppgifterna galant och jag ser lyckan och nöjdheten i LillyBelles ansikte.

36lilly1
LillyBelle är en kämpe och kämpar brukar det ofta gå bra för. Foto: Daniel Enestubbe

Abstinensen är över, Tindra hoppar igen och ett nytt tävlingsekipage kan med lite flyt inom några veckor se dagens ljus.

Och så lite skön sommarhetta på det, och en skolavslutning runt hörnet.

Lyckan kommer, lyckan går, de som rider lyckan får.

Amen.

Tack för att ni tog er tid – och välkommen till Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
31 maj 14:01

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke

Ponnypappan: Nöff, gnägg och segertäcke
Den osannolika trion Benny, Sonja och LillyBelle vandrar iväg efter att grisen fallit för LillyBelles oemotståndliga locktoner. Foto: Daniel Enestubbe

Lätt yrvaken har jag nyss lämnat badrummet och fortsätter in i tvättstugan. Jag kastar en snabb rutinmässig blick ut genom fönstret. Jag brukar göra det. Vet att Tindra alltid brukar finnas i synfältet där hon går i sin egen hage.

Jag ser mycket riktigt Tindra, men det är något fel på bilden. Vår älskade lilla ponny rör sig runt i hagen med tydlig irritation. Det är inte likt henne, hon brukar alltid vara lugnet själv. Jag tittar igen och förstår först inte vad det är jag ser. Jag får nästan blinka en extra gång för att ta in det. En meter till höger om Tindra står en…gris.

Min första tanke är fasansfull: tänk om en hel vildsvinsfamilj invaderat vår hage? Vildsvin är inte att leka med när de känner sig hotade, så mycket vet jag.

Jag står som fastfrusen i golvet en stund. Sedan ser jag någonting i den högra delen av synfältet som lugnar mig. Det är en vuxen man på cykel. Millisekunden senare ser jag vem det är; Benny, vår granne som bor 500 meter bort.

Då trillar polletten ner.

Det är Sonja som står i hagen och irriterar Tindra.

35sonja
Plötsligt står den här godingen i hagen, till Tindras uttryckliga ogillande. Men rymmaren Sonja njuter till fullo av friheten. Foto: Daniel Enestubbe

Sonja och kompisen Sally är Bennys tamgrisar. Nu har han tydligen glömt att stänga dörren och grisarna har sett och tagit chansen. Benny har snabbt lyckats fånga in Sally men det är först nu den mer långväga rymmaren Sonja har lokaliserats. Det som först kändes lätt obehagligt har nu blivit vardagskomik i kubik.

Men hur hämtar man hem en förrymd gris? Det finns liksom inga grimmor och grimskaft som passar dessa djur. Benny har med sig en banan. Han bryter av små bitar och försöker locka Sonja ut ur hagen medan Angelo försöker lugna Tindra. Det går sådär. Sonja vill hellre vara med Tindra i hagen.

Då dyker LillyBelle upp som räddaren i nöden. Med samma teknik som hon fintar valfri häst lyckas hon nu domptera även Sonja: en skopa pellets, först bjuda på en, sedan skramla med skopan och se djuret följa efter, med önskan om påfyllning.

Det är en härlig syn att se Benny, Sonja och LillyBelle, denna helt osannolika trio, tillsammans vandra de 500 meterna upp till grisarnas ordinarie bostad.

Livet på landet.

Jag säger bara det.

Livet på landet är speciellt, vad som helst kan hända och vad som helst händer.

Att även livet på hästarnas tävlingsbanor är oförutsägbart har vi fått lära oss under veckan som passerat. Söndagen bjöd på final i laghoppningen där barnen representerar varsitt lag från Växjöortens Fältrittklubb.

Det är med stor oro Angelo och Tindra gör entré som första ekipage. Förra veckans debacle, när Tindra vägrade ut sig i Citygrosshoppet, sitter i och framhoppningen har inte varit någon vacker syn, där Tindra vägrat betydligt mer än hon hoppat och det är en mycket nervös kille som nu rider fram mot det första hindret. Jag ser tidigt att det inte kommer att gå. Tindra tvärstannar, Angelo för ett andra försök med samma resultat, sedan en tredje och avslutande olydnad. Sedan är det över – utan ett enda genomfört hopp.

35vägran
Redan på första hindret tar det slut för Angelo och Tindra i lagfinalen. Men det ska sluta lyckligt ändå.

Angelo gråter, är helt förstörd. Han känner att han svikit laget. Vi förklarar att han framför allt hjälpt laget genom att rida felfritt vid de två tidigare grund- och omhoppningarna.

Sedan följer LillyBelle på Peggy. Inga problem, taktfast och fint tar de sig över alla hinden och ger laget en perfekt start. Det blåser rätt friskt, många hästar blir skraja och nollorna visar sig vara sällsynta i den här finalen, då hindren dessutom höjts några centimeter jämfört med under de två tidigare tävlingarna.

35lilly
LillyBelle och Peggy svarar för sin fjärde nolla och har gått felfria genom hela serien. Foto: Daniel Enestubbe

Medan Angelo bedrövat följer utvecklingen inne på ridbanan gör jag detsamma i den förnämliga Equipe-appen. Hemmaryttarna från Lammhult hanterar läget i det närmaste perfekt. När siste ryttare passerat mållinjen står det klart att hemmalagen tagit en dubbelseger. När prisutdelningen ska förrättas nås vi dock av informationen att även Angelos lag ska närvara på innerplan. Han tittar förvånat på oss. Inte heller vi förstår varför laget ska in. De slutade ju på fjärde plats.

När sedan det intellektuella ljuset tänds och jag slås av insikten att prisutdelningen även gäller slutsegraren i serien börjar jag förstå vart vi är på väg. Angelo förstår däremot ingenting. Han är fortfarande ledsen och en åttaåring har inte helt lätt att greppa vilka regler som gäller för laghoppning. Att det sämsta resultatet får räknas bort säger honom ingenting. Men när hans lagkamrater börjar smajla upp sig inser han att någonting riktigt kul är på väg att hända.

– Vann vi? frågar han lagkamraten Isabella Moats.

Hon nickar.

Angelo fattar fortfarande ingenting.

– Vann vi? frågar han igen och vänder sig till Felicia Lundborg, som svarat för en nolla som sista ryttare i laget.

Även hon nickar.

På en sekund förvandlas sedan hans bedrövade ansiktsuttryck till den där äkta oförställda och helt oväntade glädjen.

– Vi VANN! skriker Angelo och tittar på oss.

Halvminuten senare får han ta emot en segerplakett från Smålands Ridsportförbund och ett täcke som är cirka hundra nummer för stort läggs över Tindra.

35glädje
Va? Har vi vunnit!? Angelo kan knappt tro att det är sant.
35prisutdelning
En minst sagt stolt och glad Angelo tar emot sitt pris.
35täcke
Tindra med sitt segertäcke. Där har hon lite att växa i, som de vuxna alltid sa när man var barn. Foto: Daniel Enestubbe

Från tre ofullbordade hoppförsök till plaketter, täcken och serieseger.

Jag tror faktiskt aldrig att jag sett min son gladare.

Samtidigt tycker jag så otroligt synd om LillyBelle, som visserligen gläds enormt med sin storebror men samtidigt inte riktigt förstår varför inte hon får pris.

Jag försöker trösta henne genom att tala om att hon ridit helt utan rivningar genom hela serien och att det nog inte är många andra som lyckats med det.

Det biter inte riktigt, men sådan är tävlingsidrotten.

Och LillyBelle har en hel del tävlingar kvar på sin drygt fyra månader långa karriär.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel om ni önskar följa mig där!

Ponnypappan
24 maj 15:42

En brun dark horse och lite läropengar

En brun dark horse och lite läropengar
Tove Modig fick det svåra uppdraget att tävlingsdebutera vår Erika. Något hon klarade med bravur.

Allt bara rullar på nu. Rutinerna har satt sig och skapat en sorts virtuellt rullband som du tvingas kliva på vare sig du vill eller ej. Hemmaträning, lastning, hämtning, träning på annan plats än i hemmet, utlastning, hemmaträning och lite vila och omsorg efter det. Och så, den återkommande detaljen när rullbandet börjar närma sig slutet av veckan: tävling, eller i alla fall någon form av tävlingsmoment.

Så har veckorna sett ut ett bra tag nu och för mig är det, liksom för övriga familjen, mycket att ta in. Det här är vårt första år på tävlingsbanorna, ett år där varje tävling är bokstavligt talat unik. Från att nästan uteslutande ha använt vår transport till att hämta hö använder vi den nu om inte dagligen så näst intill.

Som sagt, det rullar på ganska bra.
Någonting som kan tolkas som trygghet börjar breda ut sig när erfarenhet läggs till erfarenhet. Vi vuxna studerar och lär oss logistiken bakom denna gigantiska industri som kallas ridsport. Barnen skaffar sig helt andra lärdomar och under veckan som gått var det Angelos tur att lära sig en rejäl läxa. Faktiskt något jag haft på känn ett tag och som jag tror är viktigt för honom.

När helgen stundar står Citygrosshoppet på programmet här på hemmaplan i Växjö. Angelo som helgen före har avverkat tre felfria rundor i Tingsryd går nu rakt in i en fälla de flesta idrottsutövare, stora som små, fastnar i emellanåt. När känslan av att det går för lätt smyger sig på är det nästan alltid på bekostnad av koncentrationen. Idrott är nämligen nästan alltid svårt och kräver koncentration och fokus för att slutresultatet ska bli bra.
Så tänker inte Angelo den här helgen. När han går banan flamsar han mest, tittar bara med ett halvt öga på hinder och ridvägar och när han och Malin gått banan klart säger Angelo:
– Vilken lätt bana!

Till och med jag ser att banan är utmanande, något många ryttare ska få erfara denna söndag. Angelo blir en av de första. När han och Tindra ska dra igång och signalen går tar Angelo en genväg som helt överraskar Tindra. Ansatsen till det första hindret blir bara några meter och hon hoppar, helt oförberedd, och river. Detta gör henne nervös och Angelo tappar fokus. Redan på andra hindret är det över. Tindra känner inte för att hoppa, tackar för sig och försvinner från scenen. Angelo är först otröstlig men redan efter ett tag medger han att det inte var hästens fel utan hans eget, att ridning handlar om att koncentrera sig och rida i nuet.

34angelo
Angelo – inte lika glad som förra veckan.

Om det är läropengar och nedåtpekande mungipor för Angelo är det raka motsatsen som gäller för LillyBelle. Dagen före har hon för första gången fått se sitt namn överst i en resultatlista efter att hon på samma Tindra klarat samtliga hinder. Hon får rosett, strålar av lycka och kramar om Tindra.

34tindra
LillyBelle fick, tillsammans med Tindra, för första gången se sitt namn högst upp i en resultatlista.

Senare visar det sig att LillyBelle bär på skuldkänslor. Hon älskar Tindra, men barnen har ändå sina egna favorithästar. Trots att båda rider henne är det Tindra som är Angelos hjärtevän. LillyBelles stora kärlek heter Erika, tydligt bevisat av den teckning hon ritar senare på dagen.

34teckning

Erika är en stor häst i en liten kropp, en häst som egentligen bara skulle vara hos oss på prov men som vi inte hade hjärta att lämna tillbaka utan istället köpte. Det första LillyBelle gör varje dag när hon kommer hem från skolan är att släppa allt hon har och springa in till Erika i hagen. Hon rider Erika nästan varje veckodag och här hemma, på vår lilla ridbana, funkar det fint. Men Erika är grov, ardennerlik och gör lite som hon vill.

Men den här söndagen händer det. Erika gör tävlingsdebut i Citygrosshoppet och det är barnens kompis Tove som rycker in och sitter i sadeln. En obekväm och nervös Erika, som helst vill gå sida vid sida med Tindra – hur ska det gå? Ekipaget är dessutom anmält till två klasser. I första starten undviker Tove skickligt en smärre katastrof när Erika plötsligt väljer att galoppera bort mot in- och utsläppet. Hon får Erika på andra tankar och när målgången sker kan vi konstatera att Erika klarat sig undan med fyra fel.

Sedan verkar hon ha förstått lite mer av det här med tävling. Vår bruna Erika blir en dark horse, outsidern som slår till med följande:

Det går sakta men det går säkert. Felfritt i grundomgång, felfritt i omhoppning. En femteplats bland sju startande. Det är fantastiskt, tycker vi, som ni tydligt kan höra på filmen.

Tack för att ni tog er tid! Ni hittar mig som vanligt på Insta som ponnypappandaniel om ni vill följa mig och det hästliv jag lever där

Ponnypappan
17 maj 13:18

Campingliv med omhoppning och dramatik

Campingliv med omhoppning och dramatik
Angelo och Tango klickar direkt och nollar i sin gemensamma tävlingsdebut. Notera den trivsamma och campinginspirerade kulissen till höger.

Någonstans i ett avlägset främmande tidsmaskinellt universum finns en liten pojke i mig som älskar campinglivet. Inte för att jag som ung campade särskilt mycket, men ett antal stekheta husvagnsnätter och kämpande vargtimmar tittandes i tälttak i kamp mot lövtunna liggunderlag finns på mitt cv. Jag vet hur det är att campa.
Mitt vuxna jag gillar stora ytor, mjuka stora dubbelsängar och fräscha toaletter. Pojken i mig snackar däremot om campinglivets äventyrliga uppsidor på minimala kvadratmeter och spartanska vatten- och avloppslösningar.

Nu, vid en ålder av 47, inser jag att jag, vare sig jag vill det eller ej, tvingas uppleva miljöer som inte direkt är camping per definition men ändå en klar lightvariant av det.
Att komma till en hästtävling och se allt från den minsta lilla transport till den grymmaste lyxlastbilarna stå uppradade bredvid varandra skapar dessa flashbacks. Vinterns övningar och prövningar, där barnen fått tävlingsdebutera på riktigt, har gjort att även en sån som jag fått lite rutin.

Nu hinner vi knappt parkera transporten förrän barnen kutar iväg till nyfunna kompisar och gnäggande favorithästar. Även vi vuxna börjar känna igen varandra och ja, lite familjekänsla får man allt när ridsportens campingliv slår till. Ridsportens totala avsaknad av en våldsam supporterkultur innebär dessutom minimal risk att råka ut för vildsinta huliganer på läktarna. Ramsor som ”Heja Ebba du är bäst, när du sitter på din häst” fyller i alla fall inte mig med skräck men väl med glädje.

Jag märker att jag trivs, att jag ser på sporten med vidgade ögon och förstår varför den är en livslång passion för så många människor.
Veckans sociala ”campingutflykt” innehåller dock ingen övernattning. Den går till Tingsryd, orten som är känd för tre saker: hockeyklubben i allsvenskan, Börjes med allt vad därtill hör – och hästar. Tingsryd kallar sig självt för Hästriket, hyser en sporadiskt nyttjad travbana och dessutom en mycket välplanerad och trivsam anläggning där Angelo och LillyBelle nu ska tävla.

Vi får en dag där vädret gillar oss, där doften av grillat kött eggar smaklökarna och där det bjuds på både dramatik, spänning och tristare incidenter på ridbanan.
Laghoppningens andra omgång står på schemat, för Angelo även en individuell tävlingsdebut på Tango, den fina B-ponny han provridit vid några tillfällen och stormtrivs tillsammans med. Det blir en perfekt start på tävlingsdagen; Angelo och Tango nollar i sin klass efter en väldigt fin och välplanerad hoppning. Rosett hämtas ut, foto tas.

33tindra
Angelo och Tindra svarade för en ny fin insats i laghoppningen.

Timmen senare är det dags för lagtävlingen. Förra gången, för tre veckor sedan, gick det fantastiskt bra. Angelos lag vann, han var felfri i både grundomgång och omhoppning och som jag berättat här var jag stolt som en tupp och pinsam som få med min originella tränsupphängning. LillyBelles lag missade däremot omhoppning och jag har sedan dess hört henne mumla lite om att hon hoppas att hennes lag ska vara felfritt den här söndagen.

Hon är dessutom först ut på Peggy, gör ingen besviken och laget har en första nolla i kolumnen. Agnes rider sedan fullkomligt magnifikt och ser ut att skaffa en ny nolla till laget, men på något sätt lyckas hennes häst toucha det allra sista hindret med bakhoven.

Två kvar. Båda måste nolla. Jag bryr mig inte det minsta, tycker bara det är kul att titta på men jag ser hur nervös LillyBelle är. Hon vill så gärna få delta i sitt livs första omhoppning och följer nu oroligt hur det går för Hanna och Linn. Det går väldigt bra för Hanna, som utan problem tar sig över samtliga hinder. När Linn ska in är även jag nervös, för LillyBelles skull.

Linn verkar däremot inte besväras av nervositet. Hon rider hur stabilt som helst och glädjetjutet från LillyBelles mun när Linn klarar sista hindret ekar över hela området.
LillyBelles första omhoppning är ett faktum och hon får dessutom sällskap av Angelos lag, som också kvalificerat sig och där Angelo, nu på Tindra, fixat en av nollorna.

33peggy
Så här strålande glad blir man när man ridit sin första omhoppning i livet och nollat.

Att Tingsryds och Lammhults lag sedan är överlägset snabbast i omhoppningen spelar ingen roll för vare sig Angelo och LillyBelle. De har fått känna på hur härlig lagkänslan är, de har kämpat och gjort allt de kan och vänder hemåt med fem fina insatser utan rivningar.

Men allt är inte guld och gröna skogar med ridsport. Vad många utanför sporten inte tänker på är hur farlig den också är, hur lätt det kan gå fel och hur många skador som varje dag uppstår till häst.
Vi står alla och lider med stackars Hanna, som ingår i Angelos lag, när hennes häst plötsligt tvärstannar framför det första hindret. Hanna överraskas, faller handlöst med ryggen före rakt ner på en hård bom. Det visar sig senare att hon drabbats av en fraktur i överarmen och tvingas vila från all ridning under sommaren.
Krya på dig, bästa Hanna! Vi saknar dig i laget.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt finns jag på Insta som ponnypappandaniel

Ponnypappan
10 maj 13:30

Vårt märkliga förhållande till tårtor

Vårt märkliga förhållande till tårtor
Angelo i full färd med att färdigställa sin avramlingstårta.

Tennis är min sport. Eller rättare sagt: tennis var min barndoms och ungdoms stora favoritidrott. Jag har tränat tusentals timmar, nött forehand och backhand, finslipat på min inåtskruvade serve och övat upp känslan i att lägga stoppbollar. Men framför allt är det en sak som sticker ut när jag plockar fram minnena från 1980-talets Älmhult ur hjärnans garderober: tävlingarna. Slitsamma tresetare på grus, gemytliga möten inomhus och prestigefajter där man hellre offrade ett lillfinger än att förlora.

Jag älskade att tävla i tennis. Älskade det. Njöt av det. Såg fram emot det. Men det fanns ett enda ställe dit jag i-n-t-e ville åka, ett ställe där kärleken till tävlandet överskuggades av rädslan att förlora: Växjö, staden där jag bor i dag. Jag fasade för att tävla i Växjö av en anledning. Det var vad som hände efter det att du råkat förlora. Då var du tvungen att döma nästkommande match. Alltså: helt ofrivilligt sätta dig i en domarstol, förväntas kunna se om bollen är en centimeter utanför eller innanför linjerna och sedan sitta där som en idiot och ta emot arga kommentarer från spelarna när du gjort fel bedömning.

Jag kan inte låta bli att dra denna kanske närmast drastiska parallell till mitt tidigare tennisspelande när jag tänker på vad som hänt i det enestubbska hemmet senaste veckan. Förra torsdagen hände det nämligen. Lömske Mollgan får frispel, bockar elakt och för första gången under ett pass med sin träningsgrupp ramlar Angelo av sin häst. Ingenting konstigt med det. Det ingår i ridning att råka ut för ofrivillig avsittning, som det så fint heter, och man lär sig av det. Men det slutar som bekant inte där. För när man ramlar av ska man…bjuda alla de andra – som i-n-t-e ramlade av – på tårta.
Ooooookej.
Jag ramlar – sen får du en tårta av mig.
Det låter väl rättvist?
Inte?
Alltså, vad är det med oss svenskar och vårt förhållande till tårta egentligen?
Var gick det snett?

Redan de gamla hovnarrarna hade ibland till uppgift att medelst tårtning förnedra kungligheter och andra mäktiga män. Tårtning är ett sedan länge existerande begrepp i Sverige och världen och vi har sett exempel på när politiker som Jimmie Åkesson och Bosse Ringholm blivit mulade av aktivister med tårtor som vapen.

I tisdags var jag på en presskonferens med anledning av en bandyhall som ska byggas i det lilla samhället Åby utanför Växjö. Jag råkade komma med på den största bilden som publicerades i Smålandsposten i samband med artikeln. Där delar vi i presskåren faktiskt ett märkligt arv med ridsporten. I enlighet med gammal praxis ska nämligen en journalist som råkar bli en ofrivillig linslus i sin egen publikation omedelbart bjuda alla sina kollegor på tårta. Jag tar det igen: först fångas du på bild i en intervjusituation. Du ser i stort sett alltid mer eller mindre galen ut på bilden. Du skäms som en hund. Sedan ska du gå till närmaste konditori, köpa en tårta och säga ”varsågod, mina damer och herrar” till flinande kollegor på redaktionen.

Jag struntade självklart blankt i att följa de gamla oskrivna reglerna. Ingen tårta här inte. Min son har däremot en helt annan inställning till tårtor, vilket gläder mig. Angelo verkar inte se någonting negativt med att bjuda på tårta. För honom är det inte känslan av att sätta sig i en domarstol efter en förlorad match. För honom är allting bara skoj. Och när det hålls på den nivån kan även jag förstå det och göra tummen upp. En googling ger nämligen vid handen att Skolinspektionen funnit avramlingstårtor kränkande och förbjudit fenomenet på åtminstone ett ridgymnasium.

Med Angelo är det turligt nog tvärtom. Hela veckan fram till gårdagens träningspass var ett enda långt planerande för att hitta den perfekta tårtan. Malin, Angelo och LillyBelle har dividerat, köpt ingredienser, letat upp noga utvald dekor och sedan tillsammans gjort klart mästerverket. Så här såg det ut i sin fulla prakt:

32tårtaSuccé var ordet. Tårtan blev uppskattad av såväl den avkastade eleven som av övriga unga ryttare i gruppen. Men det skedde efter träningspasset.
Under träningspasset när Angelo satt på samme urflippade Mollgan såg det ut så här:

Det börjar bli en dyr ovana, det här med tårtor. Fast när det sker med glädje och glimtar i ögonen tycker till och med jag att det är en tradition, värd att bevara.

Tack för att ni tog er tid – jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel om ni vill följa mig där!

Ponnypappan
3 maj 15:22

Från det nya normala till det gamla

Från det nya normala till det gamla
LillyBelle. 99 procent människa, en procent häst?

I måndags morse följde jag barnen till skolbussen som jag brukar. Vi var sent ute. Angelo, som alltid energisk och morgonpigg, skaffade sig ett rejält försprång medan jag och LillyBelle lugnt gick ett femtiotal meter bakom.
Då ser vi plötsligt den gröna lilla skolbussen närma sig från höger.
– Lilly, bussen kommer! Skynda dig! utbrister jag.

Hon tittar upp, liksom vaknar ur en dagdröm och inser att hon måste skynda sig maximalt. Hon har cirka hundra meter fram till stället där bussen stannar och hon börjar springa. Fast hon springer inte. Jag ser att hon…galopperar.

Hon gör faktiskt det. Istället för att taktfast ta ett hoppsteg framåt med ena benet och sedan följa efter med det andra, som alla springande människor gör, samlar hon ihop fötterna i upprepade galoppsprång. Att LillyBelle är en hästnörd är inte svårt att räkna ut för den som umgås med henne i mer än fem minuter. Hon är i princip alltid klädd i ridkläder, hon ritar hästar, leker med leksakshästar och när hon inte gör det sitter hon oftast på en hästrygg eller pysslar med en fyrfoting inne i stallet.

Men här tar hon hästnörderiet ett varv till. Utan att hon ens är medveten om det väljer hon hästens snabbaste gångart istället för människans motsvarighet. Jag gissar att det beror på alla dessa oändliga käpphästrace som hon genomför inne i vardagsrummet. Jag tänker på skräckfilmen Flugan från 80-talet, på när Jeff Goldblum uppfinner teleportören men missar att en fluga befinner sig i kapseln samtidigt som Goldblum själv när själva teleporteringen sker och resultatet blir en läskig hybrid mellan människa och fluga.

Just nu känns det som att LillyBelle är 99 procent människa och en procent häst. Är det farligt? Kan hon utveckla mule, hovar och svans också?
Beteendet upprepas nämligen i ett offentligt sammanhang. När jag den 1 maj ska bevaka det traditionsenliga Växjöloppet för Smålandpostens räkning dyker Malin upp med barnen i släptåg. De ska springa Tidningslöpet, sponsrat av just oss på Smp, tävlingen för de allra yngsta som innefattar några hundra meters löpning förbi hinder av tidningsbuntar.

Barnen har varit med förr. Angelo susar iväg, tar täten direkt efter starten och vad som är hans enda mål är mycket lätt att räkna ut. Han tänker passera mållinjen först av alla i sitt heat och bli den första som får hämta ut det obligatoriska diplomet.
LillyBelle? Ja, ni kan ju gissa vad hon gör. Hon struntar fullkomligt i tävlingsmomentet, hon galopperar fram och är särskilt noga med att vara så hästlik som möjligt när hon tar sig över hindren av tidningsbuntar.

På upploppet överdriver hon, testar nya gångarter som för mina tankar till en dressyrtävling och tar sig med ett enormt stort leende i mål, överlägset sist av alla. Sedan ställer de sig och köar för nästa heat och historien upprepar sig. Angelo springer som en människa och LillyBelle transformeras mer och mer till en häst.

Detta att min dotter håller på att förvandlas till ett mellanting mellan människa och häst är annars en av få hästreferenser som sticker ut under den här veckan. För en färsk ponnypappa som jag, som egentligen bara varit med under knappt en säsong med träning och tävling, har det gått snabbt för mig. Snabbt att inse, acceptera och uppskatta att hästar är det nya normala i vår familj. Det är hästarna som är mittpunkten, som styr allt, som bokar upp våra kalendrar.

31fiske
Fiskepremiär i vår lilla göl. Båda fick napp.

Mot den bakgrunden måste jag säga att den här veckan har varit väldigt skön.
Inga tävlingar.
Knappt några träningar.
Inget överdrivet körande.
Hästar som kan stå ute dygnet runt i rena försommarvärme.

Mest bara vara hemma, ta det lugnt, begå fiskepremiär (både Angelo och LillyBelle fick napp), plantera växter och blommor, frossa i hämtmat ena dagen, gå ut och äta tillsammans andra dagen, grilla hemma den tredje, leka dunkgömme, lyssna på när Angelo försöker spela gitarr och sjunga, gå ut i skogen och spana efter fåglar, mata grannens minigrisar, åka på cykeltur, ta ut utemöblerna.
Att leva en vecka med det gamla normala före det nya normala är faktiskt inte så dumt. Inte dumt alls.

Men redan i eftermiddag är det träning igen och nästa helg står åter tävlingar på programmet och jag känner att jag redan längtar dit.
En mix av det gamla och det nya normala är nog det optimala ändå.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt gillar jag när vi ses på Instagram där jag finns som ponnypappandaniel.

31gitarr
Angelo spelar hellre än bra gitarr. Men entusiasmen är det inget fel på.
Ponnypappan
26 april 11:07

Stolt, glad och pinsam

Stolt, glad och pinsam
Ponnypappan är oerhört stolt över sina barns insatser på hästryggen, men har också insett att han befinner sig i en position där han ofrånkomligt kommer att framstå som en pinsam pappa. Foto: Daniel Enestubbe

Min utgångspunkt när jag skriver i den här bloggen är att förmedla min egen bild av ridsporten.

Amatörbetraktelser, vardagsfunderingar och lite glimtar som livet på landet där jag samsas med såväl två- som fyrfotingar.

Med ytterst fåtaliga undantag vill jag till varje pris undvika att framställa mig som en förälder, vars stolthet över sina barn blir pinsam och outhärdlig. Däremot har jag redan från första bloggpostens första bokstav insett att jag befinner mig i en position där jag ofrånkomligt kommer att framstå som en pinsam pappa, beroende på min okunskap.

Det här inlägget blir en mix av båda.

Jag är nämligen så där fånigt stolt över mina barn, stolt som bara en pinsam förälder kan bli, men ni känsliga läsare kan väl ta en kaffe eller nåt, välja en annan text på sajten och så ses vi förhoppningsvis här nästa vecka istället.

Ni andra som orkar ta er vidare får nu ta del av hur stolt jag är.

Jag ska gå rakt på sak.

Angelo och LillyBelle fick för några veckor sedan en förfrågan om att ingå i varsitt lag i division 3-hoppningen i vårt län. Båda skrek först högt av glädje men visade sedan prov på viss osäkerhet och nervositet. Det här med att rida i ett lag förstod de inte riktigt vad det gick ut på, men glädjen över att än en gång få sitta till häst på en tävlingsbana besegrade snabbt tvivlen.

Vi har sedan dess tränat med en Tindra som visat prov på en oroväckande ovilja att ta sig över hinder. Inför laghoppningen fick hon vila sig i form, klara av ett genrep med betyget godkänd men inte mer och sedan var det dags.

LillyBelle, som åter fått låna Peggy, i Växjöortens lag 1 och Angelo och Tindra i lag 2. Eftersom de var de enda som satt på A-ponnyer fick de naturligt nog starta först. Och att vara först ut är om inte det värsta så i alla fall långt ifrån det bästa. Bara en sån sak som att det står fullt med folk runt banan och tittar på skulle ha gett mig spaghettiben om jag var först ut.

190426_ponnypappan_forst
LillyBelle och Peggy är först ut av alla. Det måste vara så nervöst, tänker jag. Foto: Daniel Enestubbe

”LillyBelle, varsågod och rid” säger plötsligt speakern och allt är igång. Min dotter sätter fart på det vita mumintrollet Peggy.

Det går förvånansvärt bra. Det går bättre än så. Det går otroligt bra. Snart hörs applåder och ekipaget är felfritt. ”Så skönt för Lilly” tänker jag. Visst, alla vet att man får räkna bort det sämsta resultatet i ett lag men hur kul hade det varit att lämna med 16 fel?

190426_ponnypappan_lilly
Dock visar LillyBelle inget tecken på nervositet utan rider felfritt. Foto: Daniel Enestubbe

Dags för Angelo och Tindra. Nervositeten ökar. Ska hon börja vägra igen eller är faran över? Redan på första hindret får jag svaret. Tindra lättar över det, fortsätter med ytterligare sju härliga hopp och även Angelo är felfri.

190426_ponnypappan_angelo
Tindra har hittat hoppsuget igen och seglar över alla hinder i grundomgången. Foto: Daniel Enestubbe

Redan detta är mer än nog. Jag är så glad och stolt över mina barn och ser hur nöjda de är med sina lagdebuter. Vi följer sedan med stor glädje och spänning hur det går för alla de andra.

Efter en stund står det klart att LillyBelles lag 1 inte går vidare till omhoppning. Braås och Tingsryd är hittills felfria och om det var jobbigt att vara den förste är det ingenting mot vad som nu väntar Felicia Lundborg och hennes Eascaigh Prince i Angelos lag. Hon är sist ut, i det sista laget, och allt ställs på sin spets. Felfri – då går laget vidare till omhoppning som tredje och sista lag bland åtta. Ett eller fler nedslag och det är över. Felicia håller nerverna i styr, tar sig snyggt över sista hindret och hennes insats gör att Angelo plötsligt står inför sin första omhoppning i livet.

190426_ponnypappan_gladjen
Ögonblicksbild direkt efter den felfria omhoppningen. Angelos glädje är total. Foto: Daniel Enestubbe

Nervositeten är borta. Omhoppning är bara en bonus. En stor anledning till det och att hela dagen flutit fram så krångelfritt är lagledaren Pernilla Berglund. Med sitt självklara lugn smittar hon av sig på alla oss andra. Inför Angelos omhoppning kommer Pernilla bara med ett tips: ha så roligt du kan.

Det har han. Angelo, först ut, svarar för en lugn, trygg och säker insats och nollar för andra gången denna genomsoliga påskafton. Ryttarna från Tingsryd och Braås har svårare att få till det medan Angelos lagkamrater fortsätter att vara stabila. Plötsligt inser jag att Växjöortens tre nollor är ointagliga. Det kommer att bli seger.

Prisutdelning sker, Angelo får genomföra sitt första ärevarv och lyckan och glädjen är total. LillyBelle delar glädjen med sin storebror. Hon är lika nöjd hon.

190426_ponnypappan_arevarv
Angelo får rida sitt livs första ärevarv. Foto: Daniel Enestubbe

När det sedan är dags för hemfärd slår Pinsamma Ponnypappan till med besked. Malin dirigerar in Tindra i transporten, ger mig sedan tränset och ber mig hänga in det i sadelkammaren. Jag funderar. Just upphängning av träns får jag kritik för hela tiden. Det är aldrig bra, alltid någon rem som hänger fel. Jag tänker efter och väljer sedan en lösning som jag tycker är lika enkel som genial.

Sedan åker jag iväg och jobbar.

Först dagen efter talar Malin om för mig vad jag gjort.

Hon har fotograferat det upphängda tränset och säger:

”Tycker du det här är okej? Jag och barnen skrattade oavbrutet i går kväll och sedan blev de nästan arga på dig för att du är så dålig. Upphängningen är så dålig att jag faktiskt tycker att du ska lägga ut bilden på Insta”.

Jag gjorde som hon sa.

190426_ponnypappan_insta

 

Ett urval bland de 32 hittillsvarande kommentarerna:

OMG!

Ajabaja! Man lär sig av sina egna misstag
Kritik? Jag det var ju myyyyyyyycket konstigt
Kan verkligen förstå kritiken
Det ser verkligen eländigt ut
Det blev ju upphängt
Herregudddddddd

Tack för att ni tog er tid – och läs gärna resten av kommentarerna på Insta där jag som vanligt finns som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
19 april 11:31

Ridsporten från sin allra bästa sida

Ridsporten från sin allra bästa sida
Få saker slår segerkänslan. Felix och LillyBelle i glädjerus efter segern i rykttävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Det finns en månad, tycker jag, som sticker ut, som är lite bättre än alla de andra elva. September. Allt börjar om, energin är återfunnen och projekt inleds samtidigt som luften är varm och solen generös i ett lövat landskap draperat i prismats alla färger.

God tvåa på denna min månadernas topplista är april.

Det är mellan dessa månader min värld snurrar. I april pågår slutstriderna mot den – för varje år som går – allt tuffare vintern, men kampen är ojämn. Man vet att kylan snart tvingas kapitulera och krypa in under sin sten och med kapitulationen breder sig en känsla av fred så sakteliga ut sig.

April är månaden då hoppet tänds, september är månaden då chansen till något nytt ges och mellan dem har vi en sommar som alltjämt är ett sådant mirakel att dess främsta syfte är att skapa minnen och längtan.

Det är under hoppets april jag fortfarande går omkring och mockar varje dag, besöker höleverantören en sista eller näst sista gång men också tänker på att beteshagarna och ett utomhusliv snart står redo för våra tre knasiga ponnyer.

190419_ponnypappan_felix
Angelo och LillyBelle har tilldelats Felix i rykttävlingen och sätter igång direkt efter startsignal. Foto: Daniel Enestubbe

April innebär påsk och påsklov, har jag nu lärt mig, betyder ett ofantligt utbud för små nyfikna ryttare. Vår klubb, Theleborgs Ryttarsällskap, är en synnerligen aktiv klubb när det kommer till att skapa vardagliga arrangemang för de unga ryttare som löst medlemskap. Inte blir det sämre av att mina barn vill glufsa i sig i stort sett allt som erbjuds på paletten av aktiviteter. Det här är ridsport när den visar sig från sin allra bästa sida, när fritidsgårdslivets glädje kombineras med kunskapstörst och lockande tävlingsmoment.

Vi är mitt uppe i påsklovet när detta skrivs och redan har Angelo och LillyBelle hunnit genomgå en utbildning som gör dem kvalificerade att delta i interna tävlingar med klubbens egna hästar.

190419_ponnypappan_lilly1
LillyBelle är lagets klippa. När Angelo nervöst springer omkring och oroas över tiden behåller LillyBelle iskylan. Foto: Daniel Enestubbe

Under en späckad onsdag tillbringar jag sex timmar på klubben av ren nyfikenhet. Det börjar med en rykttävling i regi av klubbens förnämliga och ständigt påhittiga ungdomssektion. En prestigefylld tävling som barnen planerat minutiöst för. En tävling som består av två moment: dels själva ryktningen i sig, dels ett dekorativt moment där hästarna ska prydas med diverse attiraljer för att se så spektakulära ut som möjligt.

Det är en underdrift att påstå att Angelo och LillyBelle tar utmaningen på allvar. Tävlingen pågår en timme och redan efter en kvart börjar Angelo oroligt fråga hur långt det är kvar. LillyBelle är hans raka motsats; cool, fyndig, flink med händerna. Skickligt flätar hon svansen på Felix, ponnyn som barnen tilldelats, och förser resultatet med både blommor och fjädrar. När Angelo ängsligt borstar hästen klurar LillyBelle på nästa moment och går vidare till manen där hår blir till flätor, flätor blir till knoppar och även knopparna får fjädrar. Glitterpasta plockas fram, hjärtmallar placeras omsorgsfullt på hästens bakre delar och innehållet trycks ut och formas.

190419_ponnypappan_dekor1
I rykttävlingar är alla medel tillåtna. Även de bra medlen. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är strategen, Angelo är överallt och ingenstans och fortsätter med sina nervösa frågor om hur mycket tid som återstår. Förutom ett kritiskt moment, när Felix ruskar av sig cirka 70 procent av sin nyvunna fjäderdräkt, går det dock som en dans, tack vare LillyBelles förmåga att behålla lugnet.

190419_ponnypappan_lilly2
Det här är som koncentration, tappad på flaska. Foto: Daniel Enestubbe

Slutsignalen ljuder. En olidlig spänning som nästan går att ta på vidtar. Sedan träder domarna Olivia och Alice fram med varsitt påskägg i handen. Slutligen förkunnas vilka som vunnit.
– Rykttävlingen går till…Felix!

190419_ponnypappan_domare
Domarteamet Olivia och Alice konfererar. Vilka ska få de åtråvärda äggen? Foto: Daniel Enestubbe

Jublet vet inga gränser när Angelo och LillyBelle stormar fram och tar emot förstapriset. Först nu verkar de kunna smälta den uteblivna segern i den motsvarande Luciatävlingen i vintras. Att de missar segern i dekorationsgrenen tar de inte ens någon notis om.

190419_ponnypappan_svans
Felix svans är designad och klar. Foto: Daniel Enestubbe

Som ni kan se har jag kameran med mig och bilderna talar för sig själva.

Nästa gren är voltige, ett lika stillsamt som välkommet inslag i de annars ganska livliga aktiviteterna. Gymnastiska färdigheter, balans och koordination tränas upp under skickliga chefstränaren Cristins ledning.

När klockan slagit kväll är det dags för huvudnumret: löshoppning.

För mig är det första gången jag ser det och som vanligt har ridsporten hittat på ett begrepp som är fullkomligt missvisande. Löshoppning? Det låter som ett stilla vattendrag i Blekinge, inte som den fruktade vildfors till actionhändelse den i själva verket är. Pang, boom, swish! Det är omöjligt att inte känna fascination och beundran över vilka krafter hästar kan släppa loss när de frigörs från ryttarens tyngd, från bett och träns och bara får showa som fullblodsartister. För säkerhets skull briljerar Lexus med ett extranummer och flyger över staketet som satts upp vid ridhusets mitt.

Barnen, innanför de uppsatta banden på innerplan, och vi föräldrar på läktarna tjoar spontant över denna för oss helt oväntade händelse.

Lexus njuter, vi andra imponeras och den som tycker att ridsport är töntigt bör söka sig till första bästa löshoppning eller söka hjälp på annat håll.

Tack för att ni tog er tid! Jag önskar er en riktigt härlig påsk och som vanligt får ni gärna följa mig på Insta som ponnypappandaniel

Ponnypappan
12 april 16:00

”Att hantera flodvågor och agera kommentator”

”Att hantera flodvågor och agera kommentator”
Till slut fick Angelo träffa sin största idol, Malin Baryard Johnsson.

Jag har varit på mässor. Små mässor, stora mässor, större mässor.
Jag har också varit på ett par superduperbautamässor. Det är ansträngande.
Jag har också varit på tävlingar i de flesta sporter.
Små, stora, större. Jag har även varit på ett gäng superduperbautatävlingar och ja, det är ansträngande.

Nu har jag varit på Gothenburg Horse Show. En superduperbautatävling och en superduperbautamässa – samtidigt. D-e-t var första gången för mig och ja, ansträngande är bara förnamnet.

Arrangörerna av dessa båda enorma events är inte dummare än att de listat ut exakt hur de ska få ut det absolut bästa av två världar. Mäss- och tävlingsprogrammen är planerade med en sådan list att ingen levande människa som besöker eventen kommer undan.

Jag är en människa med enkla regler, principer och rättesnören:
• Var sjyst mot dina medmänniskor.
• Hetsa inte upp dig i onödan.
• Håll pulsen nere.
• All form av trängsel och köbildning är ett allvarligt samhällsproblem och bör förbjudas.

Det är den här fjärde och sista punkten som är den svaga länken i min levnadsvanekedja och som i viss grad påverkar de övriga tre på ett negativt sätt.
För när de listiga arrangörerna sett till att avsluta en publikdragande klass inne i Scandinavium startar de en flodvåg bestående av mellan 8 000 och 10 000 människor. Dessa blir, likt råttorna till tonerna från flöjtspelaren i Hameln, som hypnotiserade och följer med strömmen som leder in till Svenska Mässan.
Alla ska med, alla ska in, det går knappt att andas och där står jag någonstans mitt i folkhavet och tänker på punkt fyra. Det gäller att gilla läget nu. Vi är här för att njuta av årets bästa helg och då gillar man läget. Så är det bara.

När jag accepterat förutsättningarna och blivit ett med den stora massan blir det också lättare att njuta. Övriga familjemedlemmar lider för övrigt inte av samma besvär som jag. Under min terapeutiska självhjälpssession har de redan vid flera tillfällen lyckats säkerställa att swish och betalkort fungerar även under denna mässa och antalet kassar i min hand ökar betänkligt.

Programmet är späckat, men vi är pålästa. Första dödsviktiga händelse är meet and greeten med Ingemar Hammarström på slaget 10.30. Jag vill i det här sammanhanget förtydliga punkt fyra och betona att jag inte alls är emot köbildning så länge jag själv står först i den. Det gör jag nu. Jag har paxat förstaplatsen åt Angelo och LillyBelle som med oavbrutet kackel (Angelo) och stum beundran (LillyBelle) får signerade autografkort av sin unge europamästare och förebild.

28ingemar
Ingemar Hammarström hade fullt upp med att skriva autografer.

En annan grej jag gillar är hur jämställd ridsporten börjar bli. Flickor, tjejer och kvinnor är visserligen klart fler än pojkar, killar och män men min känsla är att det går åt rätt håll. I de kataloger vi tittar i är fotomodellerna både kvinnor och män och ganska jämnt fördelade. När jag var på Elmia i höstas försökte jag förgäves hitta en riktigt sjyst ponnypappajacka men konstaterade besviket att herrstorlekar inte var prioriterat. Nu dröjer det inte mer än en timme förrän jag hittat till Uhips monter, provat ut, blippat in koden och gjort det jag känner är mitt bästa köp på länge. En snygg, svart och funktionell jacka. Förstår ni hur mycket jag längtat och hur mycket jag kommer att använda den?

Sedan går jämställdheten för långt.
Efter ytterligare en timme börjar morgonens tömda PET-flaska göra sig påmind och jag måste uppsöka toaletten. Men jag är ju på en hästsportmässa, tillhör ett underrepresenterat kön och behöver dessutom bara nyttja en urinoar. Döm om min förvåning när köerna till b-å-d-e dam- och herrtoaletterna är cirka 20 meter långa. Omöjligt. Det är något som inte stämmer. Jag går fram och ställer mig mellan köerna, tittar på dörrarna och får svaret. Herr- och damskyltarna är ersatta av stora upptejpade lappar med texten ”UNISEX”. Där försvann den enda ojämställdhet jag älskat genom alla tider. Inga fler gräddfiler, bara att vänta i en halvtimme eller – vilket jag föredrar – att hålla mig ett par timmar till.

Timmarna tickar på i den stora massan i den stora mässan. Matstopp, hjälmprovningar och käpphästträning varvas med andlöst spännande uppgörelser inne i Scandinavium. Vilken annan sport kan locka så många åskådare även till juniortävlingar? tänker jag. Sträck på er, svensk ridsport. Ni har verkligen lyckats.

När vår tid i Göteborg börjar lida mot sitt slut framåt lördagseftermiddagen har barnen träffat ett antal celebriteter.

28kö
Jämställda köer till toaletten. Jag sörjer redan gräddfilen in till herrarnas.
28kühner
Bus med Max Kühner.
28brodyr
Oj, så snyggt det blev.

Angelo, som nästan orsakat en nackspärr på Max Kühner efter en överraskande bakifrånkram, har dock letat förgäves efter sin största idol – Malin Baryard Johnsson. Han har sett henne vid två tillfällen och sprungit efter men båda gångerna har Malin försvunnit. Angelo vill så gärna berätta för henne hur mycket hon betytt för honom, vad höstens besök hos Malin gjort för hans självförtroende.

Så kommer läget. Baryard Johnsson livepoddar i mässans paddock och precis när hon kommer ut står Angelo där.
– Nämen, det är ju du! säger Malin, som verkligen känner igen honom.
Sedan får Angelo sin efterlängtade pratstund med sin största idol och berättar hur mycket hon betytt för hans ridning.

28agility
Agilitygänget, från vänster: Johanna Lassnack, Pia, Melissa Fröhlich, Angelo Enestubbe, Rakel, LillyBelle Enestubbe, Pontus Hugosson, Liam Alm Fredriksson och Malin Wåhlin.
28käpphästbana
Käpphästbanan – oasen mitt i mässmyllret.

Sedan är det dags helgens stora händelse. Direkt efter livepodden står nämligen agility på programmet. Tack vare fantastiska Linda Jägergren från Åmål har barnen fått förmånen att ingå i varsitt agilitylag och jag har i ett svagt ögonblick tackat ja till att vara kommentator. Dragplåstren i lagen är de välkända Johanna Lassnack och Pontus Hugosson. I lag Lassnack ingår också Angelo och Youtubern Melissa Frölich och i lag Hugosson finns LillyBelle och Liam Alm Fredriksson, Lindas duktige ryttare till son.

Det blir seger för lag Hugosson med den 67 centimeter höga Rakel, som briljerar över tippbroar och genom slalomportar. Lag Lassnack kämpar med sin Pia men når inte hela vägen fram. Alla är glada, alla får gigantiska rosetter och stämningen är på topp.

En perfekt avslutning på årets hittills bästa helg.
Och till sist, punkt fem:
• Borta bra men hemma bäst.

Tack för att ni tog er tid! Jag finns som vanligt på Instagram som ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!

28vänner
Att springa på några kompisar från Växjö gör inte saken sämre.
Ponnypappan
5 april 07:00

När tummen växer ut

När tummen växer ut
Vårt älskade stall. Det existerar tack vare mina egna beslut. Inte det vackraste stallet på jorden men jag är stolt över det, och hästarna älskar det.

Att vara ponnypappa är ett sätt att växa. Att växa som människa, genom ständigt nya ansvarsområden som mockning, höhämtning och nedbankning av staketstolpar i småländsk stenig mark. Det tvingar fram ett såväl logiskt som logistiskt tänkande även hos den vars värld dittills bara snurrat kring att hantera barn, hem och jobb. Den dag du öppnar dörren och vågar ta steget in i ponnyernas, grimmornas och de färgglada schabrakens förlovade land blir ingenting mer sig likt.

Du växer som människa. Och inte nog med det. Dina kroppsdelar börjar växa.
Som i mitt fall, där speciellt en liten del av min kropp vuxit ut på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Tummen.

Jag hade den mitt i handen när jag för snart elva år sedan lämnade ett 35-årigt liv med två trygga fötter på asfalt bakom mig för att flytta ut till ett nybyggt hus på landet i en okänd och otrygg verklighet.

27tumme1
Min tumme när jag precis flyttat ut på landet.

Jag hade fram till dess bott i hyreslägenhet, vilket betyder att jag levt mina dagar med minsta möjliga ansvar. Förutom att byta en glödlampa, diska och städa behövde jag egentligen bara lyfta luren (det fanns något som hette fast telefon på den tiden) och ringa till min hyresvärd om något i lägenheten behövde åtgärdas. Sedan kunde jag sitta vid datorn med en kopp kaffe medan servicepersonal såg till att fixa och reparera.

Så funkar det inte riktigt när du har ett eget hus. Speciellt inte på landet. Vid 35 års ålder skulle jag för första gången montera ett gäng skohyllor på en gipsvägg. Jag hade precis lärt mig vad en skruvdragare var men inte mycket mer.
– Du måste ha mollypluggar på gipsväggar, sa en hantverkare jag kände.
Mollypluggar? Aldrig hört. Fick bildgoogla för att ens fatta vad jag skulle köpa. Mötet med pluggarna, skruvdragaren som också kunde användas som borrmaskin och mollytången som krävdes för att montera pluggarna – blev min första aha-upplevelse. Det ryckte till i tummen, men inte mer.
När huset var rest och vi bott in oss under ett par månader höjde Malin tonläget.
– Vi måste ha ett stall också. Det får du fixa, sa hon.

Jaha. Jag ska fixa ett stall, med en tumme mitt i handen. Hur gör man det? Ångesten jag kände går nästan inte att beskriva. Uppdraget var solklart, men hur sjutton skulle jag bete mig nu – utan några som helst kunskaper? Bygga själv – otänkbart. Köpa ett stall i byggsats – nja. Surfa runt på Blocket och se vad som finns där – deal.

Jag hittade till slut en isolerad plåtbyggnad som används vid större byggen, uppdelad i sektioner, som kunde monteras ner och upp. Jag tokchansade, tjatade på hjälp av fem av mina bästa vänner, bokade en lastbil och fick hela rasket hemkört. Bara att resa upp eländet och få hästarna på plats, tänkte jag. Nja, så enkelt var det inte.
– Du måste fixa en grund först, fortsatte Malin.

27tumme2
Min tumme efter att stallgrunden lagts.

Jaha, en grund. Det lät ju enkelt. Bara att vräka ut en massa betong och låta den stelna. Men riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Först – fick jag veta – ska marken schaktas ut, sedan ska den förses med singel och därefter ska den paddas (det sista visste jag inte ens vad det betydde). Schaktningen var det minsta problemet, bara att anlita en grävare.

Men innan det gigantiska lasset med singel skulle levereras återstod en liten detalj; att bygga en form och se till att den stod pall för kraften från de tontals kilo betong som väntade på nedsläpp. Jag läste på, började mäta och såga, slå ner pålar och fixa med vattenpass. Plötsligt fick jag växtvärk i tummen, tittade på min hand och såg att den ändrat utseende.

Plötsligt hade jag allt förberett för Den Stora Betongleveransen. Med benäget bistånd av en pensionerad snickare gick det sedan som en dans att få till en lagom ruggig yta för att inte golvet skulle bli för halt. Jag lärde mig vad en syll är, varför det är viktigt att anlägga en sådan – och hux flux var jag redo för att resa vägg- och taksektionerna.

Med hjälp av mina fem ovärderliga vänner lyckades jag få allt på plats. En byggnad stod framför mig, en byggnad som genom mina beslut och genom mitt ledarskap blivit verklighet. Men byggnaden var tom och mörk, ännu inget stall.
– Du måste fixa boxar också, sa Malin.

Jaha. Boxar. Innan min bror Jonas blev banktjänsteman jobbade han tack och lov som murare. Ett paniksamtal till Jonas och ett ”självklart, när kör vi?”-svar senare lyckades jag leverera ett par hundra murblock och säckar med cement- och fogmassa. Vi körde igång, Jonas och jag. Han mätte och murade, jag blandade bruk och sågade block med en specialsåg jag i ett ögonblick av total klarsyn lyckats hyra. Efter en helg med bokstavligt talat stenhårt arbete stod de klara, tre murade boxar.
Redo för inflytt för fyrfotingarna?
Inte riktigt ändå.
– Boxdörrar. Fixa! sa Malin.

28tumme3
Min tumme när hela projektet var klart.

Jaha. Boxdörrar. Vad som sedan hände har jag svårt att förklara i efterhand. Jag lyckades mäta rätt, skruva rätt och få till tre perfekta boxdörrar. Köpte gångjärn, borrade hål i cementblocken, sågade till en gängstång som fixades på plats genom en mirakelmassa som sprutades in i borrhålen och – voilá! Allt var på plats. Sedan var det bara att ringa elektrikern och be honom dra in ström och koppla in belysning.
Hästarna invigde sitt nya hem, trivdes från dag ett och för min hand blev det en så storartad förändring att jag häpnade när jag tittade på den.

Stallprojektet blev början på någonting helt nytt i mitt liv. Därefter har jag byggt ett uthus (fult men funktionellt), deltagit i bygget av en fotostudio (grymt snygg), anlagt tre altaner (klockrena), byggt en sadelkammare (underbar), byggt ut stallet med en fjärde box (den snyggaste), roddat Projekt Uterum (fint, snart klart) och roddat Projekt Pool (dundersuccé).

Jag har lärt mig att hantera vinkelslipar, sticksågar och slipmaskiner, lärt mig dimensioner på reglar, panel och råspont, skaffat information om markdistanser, armeringsjärn och expanderbultar. Och alltsammans tack vare att jag bytte asfalt mot grus. Ibland växer tummen ut – och jag vet en sak med säkerhet: du kan mer än du tror.

27hinder
Mitt senaste lilla projekt gick som en dans, med tummen på rätt ställe.

Tack för att ni tog er tid – nu väntar en härlig helg i Göteborg, utan skruvdragare. Följ mig gärna där på Instagram som ponnypappandaniel

 

Ponnypappan
29 mars 13:55

Värmen mitt i vårkylan – syskonmöte i Gislaved

Värmen mitt i vårkylan – syskonmöte i Gislaved
LillyBelle och Peggy får en perfekt start. Foto: Daniel Enestubbe

Lurig årstid nu. Badguyvintern med sin kalkylerade illvilja har härjat ännu en gång, vet att hans tid är kort och befinner sig i en avgörande strid mot Hjältevåren, som matar in slag efter slag. Det är lite som under upplösningen av en kuslig film där skurken faller till marken och ser död ut medan hjälten kramas om. Man vet vad som kan och kommer hända. I en sista ondskefull attack reser sig skurken från de döda och försöker med ett sista ondskefullt utspel innan hans tid är ute och det goda äntligen får segra.

Den striden pågår just nu.

Och för en ponnypappa som är inne på sin första säsong som assistent, allt-i-allo och pinsam statist till sina tävlande barn gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det enda som gäller är att överleva vistelserna på svinkalla ridanläggningar med en eller i bästa fall två toaletter och maximalt ett uppvärmt fikarum.

190329_ponnypappan3
Efter en isande kylig morgon tittade solen fram en stund i Gislaved. Foto: Daniel Enestubbe

Denna lördag anländer vi till ett Gislaved som erbjuder hela paletten av iskyla, regn, blåst och sol på samma gång. Det som gör det hela uthärdligt, förutom att klä sig som en skidåkare på väg mot Nordpolen, är bemötandet vi får. Jag vet inte vilka ledarskapskurser eller utbildningar funktionärerna på ridtävlingar genomgår men det måste vara någonting i hästväg, om uttrycket tillåts. Det är glada miner överallt, hjälpsamhet in i minsta detalj och ett tidsflyt i startordningen som skulle göra de flesta andra sporter avundsjuka. Personalens värme mitt i vårkylan ger hopp. I ett obevakat ögonblick smyger jag dessutom in en stund i den enda uppvärmda byggnaden. Jag köper kaffe och en fralla för att ändå tanka lite riktiga celsiusgrader innan det är dags för dagens aktiviteter.

För första gången ska vi se våra barn mötas i tävlingssammanhang.

LillyBelle vs Angelo.

Hur ska det gå? Blir någon alltför glad eller alltför besviken efteråt? Tänk om bara en av dem får pris och den andre blir utan?

Av sin tidigare motståndare Tove har LillyBelle, till sin obeskrivliga lycka, fått låna sin favorit, den maxade A-ponnyn Peggy medan Angelo i vanlig ordning litar på sin älskade knappt meterhöga Tindra.

Angelo och Tindra värmer först, som enda kategori A-ekipage bland de elva startande, upp med en Lätt E-hoppning. Det slutar med ett nedslag men ser i övrigt väldigt bra ut. Tindra är pigg och följsam och det är ett fint flyt i hoppningen. Jag noterar att tiden är den tredje snabbaste i startfältet.

Under pausen som sedan följer medan banan byggs om väntar ny framridning. LillyBelles koncentration är hundraprocentig, hon vill verkligen göra bra ifrån sig nu när hennes önskan att få rida sin egen ”All-in” går i uppfyllelse.

Jag intar kameraposition vid ridhusets kortsida och i högtalarna hör jag hur båda mina barn kallas in. LillyBelle ska rida först, med Angelo närmast efter.

Men bara ett barn och en häst skrittar in.

Var är Angelo och Tindra någonstans?

Jag slår bort tankarna när startsignalen går och LillyBelle ger sig iväg på Peggy. Jag ser direkt att det kommer att gå bra. Peggy är en maskin, LillyBelle ser säker ut och efter en minut har de svarat för en dubbelnolla. Felfritt gånger två. Hur hon är försöker lyckas LillyBelle inte dölja hur nöjd hon är.

190329_ponnypappan2
LillyBelle och Peggy säkert och fint över varje hinder. Foto: Daniel Enestubbe

Angelo och Tindra då? Kan de upprepa bedriften? Just det, var är de någonstans?

Vad jag inte känner till är det drama som utspelat sig bakom kulisserna medan jag bytt objektiv och ställt in bländare, slutare och ISO-värde på kameran.

Det infinner sig nämligen en tidspress mellan klasserna i det tajta schemat. Först fem minuter före start ges ekipagen möjlighet till framridning och just där ger jag ett litet minus till arrangören. LillyBelle hinner inte ens skritta Peggy utan får gå upp i trav direkt.

För den som minns LillyBelles tävlingsdebut här på bloggen kommer ihåg att en stressig framridning inte är Tindras kopp te. Nu gör Tindra klart för Angelo att ”nej, i dag räcker det med en klass” genom att vid upprepade tillfällen stanna vid hindren.

Negativ stress är aldrig bra och Angelo kan inte alls hantera denna för honom helt nya situation. Tävlingssuget försvinner, modet tappas och trots Malins peptalk vägrar han att komma till start.

Det blir inget syskonmöte den här lördagen i Gislaved.

Angelo är otröstlig, LillyBelle nöjd med sin insats och nya viktiga erfarenheter är insatta på deras ridsportkonton.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men alltid blir det något.

Nu laddar vi alla för nästa helgs härliga hästparty i Göteborg.

Tack för att ni tog er tid – och se gärna vad jag har för mig på Instagram som ponnypappandaniel.

Ponnypappan
22 mars 13:45

”Ridsporten bör lära av klädkedjor och skidorter”

”Ridsporten bör lära av klädkedjor och skidorter”
Foto: Lotta Vess/Istock

Kära ridsport! Vi har levt tillsammans ett tag nu. Känt på varandra. Jag gillar dig, är nyfiken på dig och trivs oftast mycket bra i ditt sällskap. Hoppas att du gillar mig tillbaka, trots mina många fel och brister. Men jag måste få säga ifrån nu. Det är dags för mig att jag tar mod till mig och höjer rösten mot dig. Det är hög tid för det.

Min fråga är denna: Varför beter du dig så onödigt konstigt?
Du kanske inte ens tänker på det själv, men jag känner mig faktiskt utanför. Jag känner mig exkluderad. Jag vill att du ändrar på dig, både för ditt och mitt eget bästa. Kan du det?

Ta det här med tävlingar. Jag har följt dig i många år, på slutet som förälder till tävlande barn men i övrigt som sportjournalist under snart ett kvarts sekel. Varför krånglar du till det? Varför gör du allt så enormt komplicerat? Din indelning i storlekar varierar mellan kategori A och kategori D, där A betyder liten och D stor. Så långt inga problem. Jag är med.

Sedan kommer klassindelningen. Lätt eller medelsvår – ja, jag är med. Sedan blir det ologiskt: Lätt A är en svårare lätt ridning medan Lätt D är en lättare lätt ridning. Där är skalan plötsligt omvänd jämfört med kategoriindelningen. Nu betyder plötsligt A att saker är stora och svåra medan D inte längre betyder att klassen är större och svårare än A, som man kan misstänka, utan tvärtom lättare.
Men okej.
Två bollar kan jag också jonglera med. Det är onödigt, men funkar.

Men sedan kommer bedömningarna. Jag citerar ett litet stycke från ditt tjocka tävlingsreglemente: Grundhoppning rids i bedömning A:Clear Round, A, A:0, A:1a, A:1b, A:2, A:Da Capo, A:Plus eller A:Stilla med det antal hinder som anges i moment 312, 313 och 324.

Alltså, vad är det här?Det förstör lugnet och enkelheten på samma sätt som hackspetten gör för Kalle Anka på julafton.
Och då snackar vi ändå bara grundhoppning.
Sorry, jag kan kanske hålla en boll till i luften under maximalt ett par sekunder men sedan är jag fullkomligt borta i den helt ogenomträngliga terrängen. Även om jag skulle plugga in dessa bedömningsmoment skulle de aldrig få fäste. Siffror, skiljetecken och bokstäver är nämligen inte samma sak som att lära sig en glosa. En språkglosa går att associera till någonting men hur ska jag tänka för att i längden kunna skilja på A:1a, A:1b och A:2? Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag säger att min hjärna inte riktigt är funtad på det viset.

Det här är ren byråkrati i sin mest plågsamma form, så långt ifrån att vara kundnära det över huvud taget går att komma. Jag är väl medveten om att du har ditt ursprung i det militära. Jag är säker på att reglementet en gång i tiden nedtecknades av nitiska paragrafryttare till officerare, med syfte att skapa ett kodspråk bara de själva fullt ut kan begripa. Men nu är det 2019, en tid då till och med Skatteverket ruckat på sin byråkratisvenska och faktiskt får oss att begripa om du ska få tillbaka eller lägga till på skatten.

Mot den bakgrunden undrar jag, kära ridsport: Varför accepterar du att fortfarande år 2019 vara militärens gisslan? Vi har väl knappt något försvar längre och det försvar som finns skulle säkerligen inte invända om du ägnade dig åt det alla framgångsrika branscher lever på i dag: att förenkla för kunder, utövare och konsumenter. Nej du, kära ridsport, vad du behöver är en extreme makeover, en fullständig revidering och förenkling av tävlingsreglementet.

Om jag har ett förslag? Klart jag har. Jag har flera.
Varför tror du till exempel att det är så lätt att sälja och köpa kläder?
Svar: Enkelheten.
Small, medium, large, extra large. Ta ett plagg, in i provrummet, köp.
Det borde vara samma sak med hästkategorierna; liten, mellan, stor, extra stor ponny. Det skulle se finare ut också.

Och hur skulle det se ut, tror du, om Åres 89 olika pister hade hetat A:1a, A:Da Capo och A:Plus? Få familjer hade ens vågat testa backarna av osäkerhet inför vad som väntar. Vad har de alpina anläggningarna varit bra på i 40-50 års tid? Jo, att förenkla. Grön pist: barnvänlig, blå pist: för hela familjen, röd pist: medelsvår och svart: utmanande, riskabel.

Febc2008-eeba-4200-9fa8-69b97de52eb3
På väg mot en röd backe eller en A:Da Capo..? Foto: Skistar

Färger är nämligen – till skillnad från siffror, bokstäver och kolon – extremt lätta att förstå och associera till oavsett om du är sex eller 96 år gammal. Jag lovar, inte bara jag skulle bli glad om även du skrotade det nuvarande systemet och införde gröna, blåa, röda och svarta klasser. Jag har träffat flera tävlingsledare genom åren som medgett att inte ens de vet hur alla klasser ska ridas.

Bedömningarna? Där hoppas jag också att du vill förenkla. Kanske uppkalla bedömningarna efter kända ryttare, kända hästar eller kända platser? Det skulle inte bara göra allting så mycket enklare. Det skulle även vara en ren PR-succé för dig.
Jag skulle både uppskatta och förstå avsevärt mycket mer om jag i en nära framtid åkte på en tävling med mina barn, tittade i startlistan och läste följande:
Blå klass, ponny medium, 1,00, bedömning Baryard.
Grön klass, ponny small, 0,80, bedömning All-in.

När vi ändå håller på: vem är egentligen p-l-a-c-e-r-a-d i en tävling? Är den som kommer på 19:e plats placerad eller saknar han eller hon en placering? Och har alla vunnit när sex ekipage står som etta i resultatlistan, trots att tiderna skiljer sig åt markant? Ska jag skriva i tidningen att alla vann? Att Lisa blev placerad men Kalle kom på tolfte plats? Det där borde du också fundera på, tycker jag.
Med hopp om förenklad hoppning!

PS. Att försöka ”rida lätt” är det utan jämförelse tuffaste jag gjort i hela mitt snart 47-åriga liv, under Fars dags-ridningen 2017. Kan du kanske byta ut det mot ”rida svårt”?

Tack för att ni tog er tid! Är jag helt ute och cyklar när jag tycker att reglementet är för krångligt eller borde det förenklas? Diskutera gärna med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
14 mars 16:50

”Varför hör hon inte?”

”Varför hör hon inte?”
LillyBelle kramar om sin älskade Tindra efter en dramatisk insats. Foto: Privat

Det ska bli revanschens dag för LillyBelle är det tänkt.

Dagen då hon ska tävla igen, dagen då vi föräldrar som vanligt inte bryr oss om vare sig prestation eller resultat men samtidigt så innerligt önskar att LillyBelle ska lämna tävlingsbanan med ett leende.

Jag minns med fasa hennes tävlingsdebut i Värnamo en månad tidigare, som jag skrivit om på den här bloggen. Hur hon bokstavligt talat reste sig från en urusel och tidspressad framridning, nollade i grundomgången men sedan rev och fick avbryta under den direkt följande omhoppningen.

Hur tårarna aldrig slutade rinna, hur otröstlig hon var och hur synd vi alla tyckte om henne.

Sedan dess har Angelo hunnit tävlingsdebutera och stolt fått med sig sin första lokala rosett medan LillyBelle fortfarande drömmer om sin.

24framhoppning
LillyBelle och Tindra kom bättre förberedda till den här tävlingen.
24liten
Vi letar hyperaktivt efter en B-ponny. Innan vi hittat rätt får barnen nöja sig med att rida på tävlingarnas i särklass minsta häst. Foto: Privat

Nu är hon i Lammhult, samma plats där Angelo och Tindra elegant tog sig över samtliga hinder i 0,40-hoppningen, och förbereder sig. LillyBelle och Tindra har en fin och följsam framhoppning bakom sig men det är nu det gäller. Hindren är 50 centimeter höga, lite högre än när Angelo red.

Jag är familjens fotograf för dagen och jag känner hur tung kameran med det stora teleobjektivet känns i mina händer samtidigt som jag darrar av nervositet.

24coachning
Malin coachar LillyBelle och går igenom det viktigaste inför dagens start. Foto: Privat

Snälla, låt det gå bra. Det är min enda tanke när ekipaget slutligen rider in och snart ska genomföra tävlingarnas allra första start.

LillyBelle rider in, inväntar klartecken. Hon rider runt runt i samma volt och i högtalarna hör jag hennes namn ropas ut i högtalarna, dock oroväckande otydligt. LillyBelle reagerar inte. Fortsätter bara att rida i samma volt, varv efter varv.

Vad händer?

Varför hör hon inte?

Jag känner mig svettig och nervositeten ökar.

Tiden går. Det händer fortfarande ingenting. LillyBelle är i sin bubbla, ridandes på Tindra i en cirkel och tävlingarna har börjat. Jag hör Malin skrika:
– Lilly! Lilly!

Malin gestikulerar och försöker skapa ögonkontakt med LillyBelle, som fortfarande inte uppfattat startsignalen. Ska det roliga sluta innan det ens börjat? Men precis när jag är på väg att förlora hoppet tycks det äntligen gå upp för min lilla dotter att det är dags för action och hon stressar iväg mot det första hindret.

Med en smärta som känns i hela kroppen hör jag Tindra slå i en bom. Jag blundar, tittar upp och ser till min oförställda glädje att det inte orsakat ett nedslag. Bommen ligger kvar, ungefär som när en höjdhoppare klarat en höjd med extremt mycket darr på ribban. Jag klarar inte av att fotografera längre. Jag ger upp och följer det fortsatta dramat intensivt.
Snälla, inga tårar i dag! Inga tårar i dag!

Nu är Tindra med i matchen på allvar. Galoppen ser fin ut, de två följande hindren klaras av utan minsta problem och LillyBelle kämpar på, säker i sadeln. Femman, sexan, sjuan klaras av och nu återstår det väl bara ett enda hinder, eller har jag räknat fel?

Sekunder som känns som minuter plågar sig förbi och som i slowmotion ser jag hur Tindra lyfter hovarna, tar sig upp genom luften och över det sista hindret.
Hon klarar. Är det över? Ja, det verkar så.
– Och vi inleder tävlingarna med en nolla för LillyBelle Enestubbe och Tindra, bekräftar speakern.

Lycka. Eufori.
LillyBelle är felfri. Hon klarade det!

24glad
Betydligt gladare miner den här gången än när LillyBelle tävlade för en månad sedan. Foto: Privat
24mobiler
Febril aktivitet råder i Lammhult. Foto: Privat

Hon klockas till och med för en bättre tid än den andra deltagaren i kategori A, som också rider felfritt. Nu vågar jag ta upp kameran igen. Jag rusar ut, plåtar det vinnande ekipaget som får gratulationer. Om LillyBelle var förkrossad i Värnamo och inte på något sätt gjorde någon hemlighet av det tar hon nu segern med ro. Inga överdrivna glädjegester eller vrål. I stället lutar hon sig framåt, lägger sig ner över Tindra och kramar henne så hårt det bara går.

Det räcker så.
Det säger allt.
Med tanke på den bottenlösa besvikelse vi fick se en månad tidigare känns det nästan som att vi föräldrar känner en om möjligt större lycka över den fina insatsen än vad LillyBelle gör.
Vi firar enkelt, med rosett, toast och Festis inne i kafeterian innan vi gör oss själva och Tindra redo för hemfärd.

Trots att startsignalen inte uppfattats, trots den nervösa och stressade inledningen och det skräckfyllda första hindret redde LillyBelle ut det. Sju år gammal har hon fått uppleva grundbultarna inom idrotten. Ibland förlorar man och det svider en stund. Ibland vinner man och rosetten finns kvar.
 
Tack för att ni tog er tid – jag finns kvar på Instagram som ponnypappandaniel för er som följer eller vill följa mig där!

Ponnypappan
8 mars 12:02

Konsten att välja rätt

Konsten att välja rätt
En koncentrerad Angelo under en av sina många provridningar.

Det första jag ser när jag tittar ut genom fönstret är ett vågrätt regn, orkestrerat av en plågsam vind som piskar in från havet. Jag har precis vaknat upp på ett hotellrum i Halmstad tillsammans med övriga familjen. Jag skulle egentligen inte vara här, men nyfikenheten blev för stor och jag lyckades bli klar snabbare än jag trodde med mina hockeytexter på Smålandsposten kvällen före. Sedan satte jag av västerut så fort jag kunde.

Nu vaknar jag upp på ett hotell i Halmstad som ska visa sig ha fler likheter med Fawlty Towers än vad en normal människa behöver utsättas för. Hotellet är under ombyggnad, visar det sig, och när vi tagit hissen ner till entréplanet möts vi av ljudet från en fontän. Tror vi. Det är dock ingen fontän vi hör utan ett ilsket takdropp.

Byggnaden läcker som ett såll, golvet är fyllt av vatten trots att enorma kärl placerats ut för att samla upp läckaget. Vi halkar oss fram i vätan och fram till receptionen. Där får vi veta att frukostsalen är provisorisk och ligger en bit bort.
I frukostsalen råder kyla eftersom det bara skiljer en spånskiva mellan långväggen och det ursinniga västkustvädret Kvällen före har Malin kallat på personal för att få igång ventilationen och för att ens få ut våningssängarna i vårt familjerum. Upp dök en vaktmästare som fixade med ventilationen och med kraft pressade ut sängarna ur väggen.

Fawlty Towers-vibbarna blir därför inte mindre när vi nu, i frukostmatsalen, ser vem som är dagens kock. Det är vaktmästaren. Det enda som fattas är att han presenterar sig som Manuel på bruten spansk-engelska.

Men det är varken det skräckinjagande vädret eller det läckande hotellet som fått mig att sent en lördagskväll bila 13 mil västerut. Malin och barnen är nämligen ute på provridningsturné och den här söndagen vill även jag vara med.

23hästnet
Det finns så många hästar därute. Det svåra är att hitta rätt.

LillyBelle och Angelo har nu kommit så pass långt att det är dags att hitta den nya Läromästaren, B-ponnyn som ska hjälpa dem att ta ytterligare ett, två och tre steg i sin utveckling. För hundrade gången slår det mig hur annorlunda ridsporten är. Hur lätt är det inte att byta upp sig till ett nytt golfset, inhandla en ny innebandyklubba eller prova ut ett par nya skidor?
Sådant är jag bra på eftersom jag är både otålig och beslutsam.

Det visar sig inte otippat att dessa egenskaper inte är direkt klockrena när det kommer till att välja en ny ponny.
Hittills har jag bara sett filmer från när barnen provrider och med min obefintliga expertis har jag tyckt att alla hästar ser bra ut.
”Fin. Köp!” har varit mitt standardsvar när jag textat tillbaka och jag märker på

Malin att det kanske inte är exakt de orden hon vill höra gång efter annan.
Malin är min motsats här. Eftertänksam, grubblande och utrustad med svår beslutsångest. Kassa egenskaper när det kommer till att köpa innebandyklubbor men fullkomligt ovärderliga som hästspekulant. Om jag och barnen fått bestämma hade vi köpt första bästa häst, eftersom jag är som jag är och barnen förälskar sig i hästar lika snabbt som de äter upp en glass.

Angelo rider en stark kandidat. Vad tror ni? Kan det vara en läromästare?

Vi har nu provridit hästar i Borås, Kalmar, Jönköping och på Öland. Gårdagen i och kring Halmstad bjöd på två nya provridna hästar, varav en – en stark kandidat – reds för andra gången. Alla hästar utom en har känts mer eller mindre bra, även enligt Malin, men tydligen saknas det där lilla extra. Nu väntar nästa anhalt på turnén. Vi skriver in en adress i skånska Höör i navigationsappen, trotsar det sneda regnet och beger oss söderöver. Drygt en timme senare stiftar vi bekantskap med en irländsk herre, född 2005. Är det Läromästaren vi har framför oss?

För mig är allting nytt. Här ska man, under någon halvtimme, förväntas se i nutid vad som kan och kommer att kunna hända i framtiden. Hur känslig hästen är, hur lyhörd, vilket temperament den har, om den är lätt att få i galopp och hur den reagerar på störande moment.

Angelo är först ut. Han skrittar några varv, travar en stund och får ponnyn att fatta galopp. Det ser följsamt ut, tycker jag, men i det här sällskapet är jag analfabeten som ska analysera Shakespeares verk och mina åsikter väger fjäderlätt.
Efter att ha hoppat över ett antal hinder säger plötsligt Angelo att han inte vill rida mer.
– Jag vill inte ha honom, säger han och jag förstår inte vad han menar.

Något är det och även när LillyBelle tagit plats i sadeln dröjer det inte länge förrän hon, den största lilla hästnörd jag känner till, vill kliva av.
Det är någonting som inte stämmer.
Fråga inte mig, jag vet inte.
Själv frågar jag Malin vad det är, men inte heller hon kan peka på någonting specifikt.
– Känslan finns inte där, säger hon krasst.

Så är det. Det finns situationer i livet när allt ser bra ut men någonting svårdefinierat saknas. Det vi upplever är ett sådan situation.
Att välja rätt är en konst och trots att vi gått tillbaka till ruta ett känns det som att vi valt rätt som valt bort.
Läromästaren finns därute och jag vet att den snart står i vårt stall.

Tack för att ni tog er tid – vi fortsätter vårt letande och mig kan ni följa på Instagram som ponnypappandaniel

Ponnypappan
1 mars 14:29

”Har någon numret till FRIS?”

”Har någon numret till FRIS?”
Jag missade mycket när jag var borta. Till exempel den här sköna ridturen.

Vi känner alla till den ideella föreningen BRIS, Barnens rätt i samhället.
Men är det någon som vet om FRIS existerar? Föräldrars rätt i samhället.
Och i så fall: har någon av er snubblat över ett telefonnummer till organisationen?
Jag tar i så fall tacksamt emot.

Jag börjar nämligen känna att ett samtal till FRIS snart är på sin plats. Visserligen har jag under snart en vecka befunnit mig i ett sällsynt uselt skick. Att flyga hem från Florida har jag gjort några gånger och det är jobbigt bara det, med sex timmars jetlag att bearbeta. När mitt tåg i lördags strax före klockan 18.00 äntligen stannade vid Växjö station var det som att kliva ut i en flerdimensionell värld. Nu handlade det inte om sex timmar utan om nio timmars kanadensisk jetlag som genast skulle bearbetas. Och dessa tre extra timmar skojar man inte bort, jag lovar.

Sinnesintryck flyter ihop, bildar kluster som i sin tur framkallar märkliga syner. Jag ser nio hästar stå och glo på mig i hagen istället för tre. Två gästhus har byggts medan jag varit borta och jag är tydligen far till sex småbarn som hoppar runt i galopp och smackar med sina munnar. Här skulle det akuta krisnumret till FRIS passa alldeles utmärkt.

Jag lyckas somna, underligt vore det annars, och söndagen kommer. Med mig i jetlagbagaget har jag cirka 18 kilo dåligt samvete som tryckts ner i resväskan. Reportageresan till Vancouver har nämligen kolliderat med barnens sportlov och jag har fått nöja mig med filmklipp och bilder i mobilen som visar hur de provridit hästar i Halmstad såväl som på Öland. Sett dem skratta och skritta och hoppa och hoppas. Facetajmat och hört deras intensiva berättelser om allt mellan hästhimmel och hästjord med tilltagande styng i hjärtat av att inte vara där och aktivt delta.

22provridning
En av två provridningar under sportlovet.

Så: söndagen ska bli dagen då jag börjar betala tillbaka, lätta mitt dåliga samvetes blytyngder med några hekto. Söndagen blir dagen då jag tar med barnen ner till ridklubben där de ska utsmycka sina utvalda förvaringsskåp. Före avresan noterar jag att de nio hästarna i hagen nu bara är sex och att ett av gästhusen jämnats med marken. I backspegeln ser jag dubbla uppsättningar av LillyBelle och Angelo.

Framme på klubben tar vi trappan upp till loftet och en sagovärld öppnar sig. Skåp i allehanda former och storlekar uppenbarar sig, vi går längs gångar med kistor och lådor, försedda med nummer. Jag inser att det är på riktigt. Jag ser rätt. Det här loftet är verkligen ett ställe för att skapa minnen. Det är bara det att jag plötsligt känner mig övertygad om att mina barn – som nu bara är de ursprungliga två till antalet – ska gå rakt igenom ett klädskåp och ut i Narnia, med fauner, lejon och vita häxor.
FRIS, var är ni när jag behöver er som mest?

Men barnen står kvar. Pyntar sina skåp. Hänger upp Mulleplanscher och rensar bort kvarglömda minnen från tidigare ägare som nu blivit vuxna. De är på ett strålande humör, jag hjälper dem att skruva fast krokar i lagom höjd för att de ska kunna hänga upp sina jackor och västar. Samtidigt slår trötthetens knytnäve mig rakt i solar plexus, jag går liksom ut ur mig själv och blir en betraktare snarare än en aktör. Ser att barnen klarar sig bra själva. Men jag då, föräldern? Jag borde genast ringa ett samtal till FRIS.

Dagarna går och sakta men säkert vinner jag mark i kriget mot de olika tidszonerna. Barnen börjar skolan igen, någonting som börjar likna rutiner sätter sig och bara tre hästar går omkring i hagen och solar sig i den brådmogna våren som visar sitt vackra ansikte. Jag känner att jag har ett fotfäste igen, jag vinglar men befinner mig på fast mark. Kanada börjar känner alltmer avlägset och Växjö tar över. När jag till slut börjar känna mig hyfsat nollställd är det tisdag. Nio timmars jetlag avklarat på mindre än tre dygn. Jag är nöjd. Jag är tillbaka.
Det där jag skrev om FRIS? Äh, glöm det.

22plånbok
Är det dags att ringa ett krissamtal när ens dotter byter ut sitt namn på plånboken mot en ponnys?

Rutiner läggs till rutiner och mellan dessa och trygghet finns ett skönt likhetstecken. Samtidigt märker jag hur annorlunda det är att vara hemma efter ha befunnit mig inne i en hockeybubbla nästan en vecka utomlands. Den hästvärld jag lever i hemma h-a-r blivit större, mer extrem, mer intensiv. LillyBelle byter ut sitt eget namn på sin plånbok mot en ponnys. Angelo uppnår en sådan glädje under en skogstur med Tindra att han börjar gapskratta. Kolla här:

Inte ens på morgnarna, när barnen brukar vara buttra och lättretliga, befinner vi oss i vårt tidigare normaltillstånd. LillyBelle, den morgontröttaste av alla morgontrötta surpuppor, turbokäkar upp frukosten och blixtborstar tänderna innan jag och Malin hunnit dricka upp vårt kaffe. Sedan springer hon, i galopp (LillyBelle går sällan utan galopperar nästan alltid), ut i stallet där hon vet att hon har nästan en halvtimme på sig att gå från box till box och hästmysa innan skolbussen anländer.

När frukosten slutligen är undanplockad och barnens matlådor nedpackade bland övrigt innehåll i skolväskorna går jag ut för att följa barnen till bussen. Jag ser att LillyBelle redan släppt ut hästarna i hagen och när jag spanar ut över ridbanan ser jag att hon fått sällskap av Angelo. De har lagt en 70 centimeter hög bom på oxern och turas om att ta sats, galoppera fram och hoppa över hindret.

Det kanske är dags ändå att ringa det där samtalet till FRIS och fråga om det här är ett normalt beteende. Om någon nu hade numret, vill säga.

Ponnypappan
22 februari 13:09

När katten är borta…

När katten är borta…
Foto: Malin Enestubbe

Ibland går det för långt, även för en ponnypappa. Ibland får det bara vara nog.
Det är en sak att som oinvigd i ridsportens miljontals mysterier och kodspråk inse sin roll i näringskedjan, ta gliringar och se glad ut. Men det finns gränser, även för mig. En sådan gräns passerades i veckan.

Jag hade som brukligt är varit ute i stallet och släppt in hästarna för kvällen.
Malin och barnen hade redan måttat foder, vägt hö och halm och omsorgsfullt placerat det ätbara på strategiska platser i boxarna. Som ni kanske minns har jag en förmåga att dosera fel och en uppenbar förmåga att förväxla Lucern med Groov. Jag brukar också föredra att göra kvalificerade gissningar och räkna i skivor snarare än att väga hömängden innan jag placerar det i boxen. En metod som mött hård kritik.

21barnen
Mina tuffaste kritiker LillyBelle och Angelo slår till igen.

Kvällens uppgift gällde att byta täcken på Erika och Tindra. Det vimlar av täcken i stallet och jag har svårt att se skillnad på vilka som ska användas ute och vilka som ska tjäna som pyjamas. Jag letade upp Tindras vinröda täcke som jag blivit instruerad och justerade spännen och fästen tills det hela såg ut att sitta bekvämt.
Följande morgon uppstod palaver i stallet när det uppdagades att jag tydligen valt fel vinrött täcke. Tindra skulle visst ha ett annat.

Angelo, som tydligen är petnoga när det kommer till täcken, blir mycket upprörd och Malin berättar i efterhand för mig hur han kommenterar min insats.
– Den mannen kan inte göra någonting rätt!
Hallå!
”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Den MANNEN.
Vem tror Angelo att han är?
Och hur lillgammal går det ens att bli vid åtta års ålder?
Jag skakar på huvudet och när jag frågar Angelo om han verkligen sagt det Malin påstår att han sagt flinar han bara och nickar.

Inte heller Lillybelle har något som helst till övers för det illdåd jag tydligen utsatt Tindra för och tittar på mig med kritisk blick. Jag minns värre saker hon sagt om mig. Under en hotellweekend i Göteborg för två år sedan, när Pokemon peakade, krävde hon att jag skulle ta med henne ut i Trädgårdsföreningen för att spela Pokemon. Där fanns det tydligen massor av pokemons att samla. Men klockan var sen, det var bara någon timme till läggdags och jag sa tvärnej.
Lillybelle blev vansinnig, skällde ut mig efter noter och när hon sedan trodde att jag var utom hörhåll satte hon sig i Malins knä och sa, allvarligt:
– Mamma. Kan vi sälja pappa?
Säljas?
Hallå!

Och nu är jag huvudperson i meningen ”Den mannen kan inte göra någonting rätt”.
Hallå igen! Jag har varit hemma alldeles för länge, tänker jag. Det finns bara en sak kvar att göra: Fly landet. Det gör jag också.

När dessa rader skrivs sitter jag i en lägenhet i Vancouver i Kanada. Hit har Smålandsposten skickat mig och en kollega, Alexander, för att under fem dagar punktmarkera NHL-stjärnan Elias Pettersson.

Här är jag inte ponnypappan Daniel. Här är jag hockeyexperten Daniel, som vare sig är känd för att misslyckas med särskilt mycket eller är till salu för pengar.
Jag andas hockey i hockeyns eget hemland samtidigt som jag – med nio timmars tidsskillnad – håller kontakten med Malin hemma i Sverige så gott det går.

21elias
När mina hästkunskaper ifrågasattes alltför mycket valde jag att fly till Kanada och hänga med Elias Pettersson istället.

Vi Facetajmar varje dag och plötsligt är det glada miner från barnen när de får syn på mitt ansikte. Lillgamla eller ej, nosiga eller ej – det är en plågsam saknad att se sina barn men inte kunna krama, busa och gosa med dem.
Jag känner genast en hemlängtan mitt i det drömuppdrag jag är ute på.

Fast precis som råttorna dansar på bordet när katten är borta smids det likväl ondskefulla planer hemma i Sverige när ponnypappan inte är hemma och kan göra sin röst hörd. För precis när allting verkar lugnt och stilla, precis när allt känns bra och jag inser hur skönt det är att längta och till och med börjar känna en saknad efter att greppa grepar, mocka boxar och bolla med balar slår blixten ner från klar himmel.

21grisar3
Och vad händer när man tror att allt är lugnt och fridfullt?

 

Det kanske är läge att söka permanent uppehållstillstånd i Kanada, trots allt.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto ponnypappandaniel står alltid öppet för er som vill följa mig där!

Ponnypappan
15 februari 13:05

När den goda fen kommer på besök

När den goda fen kommer på besök
Tove Modig och Brynnebo Prince, LillyBelle och Peggy och Angelo och Tindra njuter av livet.

Efter förra veckans tävlingsdebut för LillyBelle i Värnamo följde en söndag där det i rättvisans namn var dags även för Angelo att göra sitt första lokala framträdande på ridscenerna. Pigg och energisk som han är föregås debuten av ett gäng nätter med minimal sömn. Ett trist arv från mig, ska sägas. Jag har aldrig under mitt hittillsvarande 46-åriga liv haft en enda natt med god och härlig drömlös sömn de gånger jag vetat att Något Stort ska ske den dag då morgonen gryr.

Men minimal sömn är inget som stör min son. Angelo studsar upp till den tidiga frukosten, är på sitt allra bästa humör och börjar omedelbart ladda för det som väntar.

Vi har tänkt till några varv den här gången, visa av viss erfarenhet från tävlingarna i Värnamo. Vi har förberett oss minutiöst, stigit upp i extremt god tid och allt som återstår efter frukosten är egentligen att lasta Tindra. Därefter kör vi lugnt och fridfullt på snöfria vägar och redan efter drygt en halvtimme är vi framme i Lammhult. Vi tränsar, lastar ur och sadlar. Sedan vandrar vi alla förväntansfullt upp mot anläggningen.

Snart anländer Casper Jönberg, Angelos kompis som också dagen till ära ska rida sin första tävling. De skrattar, busar och pratar en stund innan det är dags för framridning. Så här långt syns det tydligt på LillyBelle att hon både är lite trumpen och avundsjuk. Att gå runt till fots på en hopptävling när det bästa man vet är att sitta på en hästrygg är förstås tungt att hantera. Det svider i henne.

Men det här är ingen vanlig dag, visar det sig.
Det här är en dag då LillyBelle – fullkomligt oväntat och som en skänk från ovan – får besök av den goda fen.
Den goda fen har dessutom ett namn: Tove Modig.

Tove var LillyBelles enda motståndare i förra veckans tävling. En debut LillyBelle lämnade i tårar och där en glad Tove elegant red sin Peggy både snabbt och felfritt. Nu kommer Tove fram och hälsar. LillyBelles ögon blir stora. Tove berättar att hon ska tävla även i Lammhult och med två hästar den här gången.
Sedan kommer frågan som förändrar allt för LillyBelle:
– Skulle du vilja hjälpa mig att rida fram Peggy?

20lillyopeggy
LillyBelle tror inte att det är sant. Hon har precis fått reda på att just hon ska få ansvara för framridningen av lilla godingen Peggy. Det är äkta kärlek vid första ögonkastet.

LillyBelle nästan hoppar till, tror först att hon hört fel. Sedan skiner hon upp, visar en tandrad med massor av gluggar och ropar:
–Jaaaa!!
Hon är så till sig av glädje att jag blir rörd. I LillyBelles ögon är Peggy ingen A-ponny utan någon sorts All In eller Indiana. Hon har knappt pratat om annat än Peggy under veckan som gått. Om hur fin hon är, hur grymt duktig hon är och hur högt hon kan hoppa.

Och nu får hon, tack vare fina snälla Tove, ansvara för framridningen av Peggy. Något LillyBelle tar på största allvar. Hon kämpar en stund med galoppen, hittar den och sedan utnyttjar hon all tid som finns. Jag ljuger inte om jag säger att LillyBelle är ett enda stort leende från den sekund Tove ställer frågan och fram till dess att vi sätter oss i bilen för hemfärd.

Men det är Angelo som är familjen Enestubbes enda tävlande för dagen. Han har valt att ställa upp i två klasser; en lätt E och en lätt D. Som ponnypappa skakar jag av nervositet när det slutligen är dags för debuten, men jag lyckas ändå hålla telefonen någorlunda stadigt för att filma hela ritten.

Angelo är väldigt förberedd. Tidigare, när han hoppat pay and jumps, har han haft svårt att fokusera hela vägen. Vid ett tillfälle red han så anmärkningsvärt långt ut till vänster att vi fick skrika på honom för att han, i sista sekunden, skulle upptäcka det nionde och sista hindret.
När vi efteråt frågade honom vad som hände svarade han att han börjat tänka på hur man fångar en lax. Angelo är inte bara hästnörd. Han älskar fiske också.

Några laxar finns inte i skallen hos honom nu. Den här gången är hans fokus totalt. Malin har gått banan otaliga gånger med Angelo och han har memorerat varje hinder. Han styr sin lilla Tindra på bästa sätt och när han klarar sista hindret känns det som om någonting exploderar inom mig. Han är felfri, överlycklig och får sin första rosett! Och LillyBelle är i det här läget så överväldigat förälskad i Peggy att hon inte ens funderar på att bli avundsjuk.

Därför är det en smal sak för Angelo att acceptera ett nedslag i lätt D. Han är världens lyckligaste pojke och har en nyförälskad lillasyster som bara har Peggy i tankarna.

LillyBelle upphör dock inte att förvåna. När vi på kvällen leker Tjugo Frågor inbillar jag mig att jag är klurig när jag väljer en viss person. LillyBelle behöver dock bara ställa tre ja- eller nej-frågor till mig innan hon levererar det korrekta svaret: Tove Modig.
En god fe är inte alls dumt att ha ibland. Jag rekommenderar faktiskt er alla att snarast skaffa en.

Tack för att ni tog er tid – jag heter ponnypappandaniel på Insta och fortsätter gärna att hänga med er där!

20felfri
Angelo och Tindra på väg mot en felfri runda i sin tävlingsdebut.
Ponnypappan
8 februari 13:33

Ridsportens vardagshjältar är guld värda

Ridsportens vardagshjältar är guld värda
Framridningen höll på att sluta i en smärre katastrof, men tack vara en okänd vardagshjälte gick allt bra.

Hemfärd från Värnamo. I baksätet sitter en tröstlös LillyBelle och gråter.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.
Tio minuter senare. En mil har avverkats och fortfarande är det höga och gälla decibeltal som som når mina öron bakifrån.
Gråt du, tänker jag. Det är bara bra.

Tjugo minuter senare har vi hunnit mer än halvvägs hem. Tårarna fortsätter att spruta.
Men KAN DU INTE SLUTA GRÅTA någon gång!! tänker jag. Det är ju bara EN ENDA LITEN TÄVLING!
LillyBelle tänker tyvärr inte så.
Hon gillar att tävla och därför uppmuntrar vi henne till att tävla. Men där vi uppmuntrar henne till att tävla OCH HA ROLIGT har LillyBelle svårt för att ha roligt om hon inte samtidigt vinner.

19startlista
LillyBelle Enestubbes namn i en officiell startlista. Lördagen den 2 februari blev historisk.

Själv är jag full av beundran inför vad min sjuåriga dotter åstadkommit. Hon har gjort riktig tävlingsdebut, trotsat nervositeten, levt med den självpåtagna pressen och gjort en enligt mitt tycke fantastisk insats. Trots att den hastiga framhoppningen håller på att sluta i en smärre katastrof – LillyBelle ramlar två gånger – hinner hon samla sig och rida in som tävlingarnas allra första deltagare. Bara en sån sak!

Sedan uppfattar hon först inte startsignalen och missar ett antal sekunder. Men när hon och Tindra sedan galopperar iväg är det där sköna flytet tillbaka. Hinder efter hinder klaras av och när nummer åtta avverkats står det klart att LillyBelle nollat i sin första grundomgång. Enastående.

Det är under den direkt efterföljande omhoppningen en liten detalj lyckas gå fel. På tian, en för Tindra ovanligt bred oxer, lyckas den prickiga 99-centimetaren bli lite nervös och river hårfint. Det är första gången någonsin hon river ett hinder och LillyBelle blir så förvånad av ljudet att hon vänder sig om för att kontrollera om bommen ligger kvar. Det skapar obalans och vid elvan, det näst sista hindret, tar det slut.

LillyBelle är förstörd, slussarna till tårkanalen öppnas och jag inser i det läget hur grym ridsporten kan vara. Jag har varit på innebandycuper och fotbollscuper. Ingår man i ett lag är det en smal sak att ta en förlust. Det räknas för övrigt inte ens några mål officiellt länge när pojkar och flickor spelar match mot varandra, vilket i sin tur beror på idioter till föräldrar som hetsar, toppar och klagar på domare.

Sitter man på ett djur som hoppar över hinder på en bana och dessutom vet att det delas ut rosetter om bommarna står kvar är smärtan desto större vid ett misslyckande. Det bara är så. Lagidrott och individuell idrott har bara tävlingsmomentet gemensamt. I övrigt är det så gott som alltid enklare och mindre kravfyllt att ingå i ett lag än att ensam ha alla ögon på sig.

19tävling
LillyBelle och Tindra nollar i sin första grundomgång. Sedan dök det upp en liten detalj och ställde till det.

Jag tror att det är vad som händer inuti LillyBelle, tror det är så hon tänker och resonerar.
Förlora med 1–5 i innebandy – fine, vem bryr sig?
Riva hinder nummer tio – hemskt, nu går världen under!

Det fina i det trista är att vi hela tiden lär oss, såväl barn som vuxna. Debuten av avklarad för LillyBelle och när jag och Malin rannsakar oss själva kommer vi fram till en mycket viktig slutsats: vi var för sent ute. För att LillyBelle komma optimalt förberedd till sin första tävling hade vi behövt ge henne åtminstone en halvtimme till. Nu blev det mesta forcerat, irriterat och nervöst vilket knappast är ingredienser i en välsmakande drink.

Samtidigt känner vi en enorm tacksamhet över det mottagande vi får, över hur hjälpsamma alla människor är, över hur många vardagshjältar som finns. Du som skyndade fram under framridningen när LillyBelle ramlade, tog tag i tyglarna och sedan sprang igång ekipaget över samma hinder – vi hann aldrig tacka dig. Om du läser detta ska du veta att din insats var ovärderlig. Eller du som peppade LillyBelle när hon inte ville komma till start och förklarade för henne att det är bra om man bara klarar ett enda hinder första gången man tävlar – utan dig hade det nog inte blivit någon tävling alls.

Eller alla ni som med god min dirigerade oss rätt mellan sekretariat och framridningsbana, som förklarade att Tindras pass redan är registrerat eller ni som kom fram till LillyBelle och tröstade och berömde henne för insatsen – det är ni som gör ridsporten så givande och medmänsklig. Något sådant tror jag inte ens existerar i lagidrotter. Tack till er alla!

Nu har vi lagt tävlingen bakom oss, packat ner tonvis med lärdomar i bagaget och på söndag är det dags för Angelo att debutera på samma Tindra. Tävlingar i Lammhult står på programmet och han är redan nu supertaggad inför debuten.

Tack för att ni tog er tid – och i vanlig ordning hoppas jag att ni vill hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

Ponnypappan
1 februari 15:39

En ”beckåntwäck” för tvåtusen

En ”beckåntwäck” för tvåtusen
LillyBelle med sin nya hjälm.

Den blivande inköpschefen LillyBelle Enestubbe behöver hjälp.
– Pappa, kan du räkna hur många pengar jag har?
Det är ingen fråga.
Det är en direkt order jag aldrig skulle våga drömma om att inte omedelbart lyda.
Jag går med raska steg in i hennes rum. Hon tar fram den spargris som för tillfället utgörs av ett rosa pappershus och tömmer innehållet.
På golvet ligger sedan tre presentkort från i julas, där finns sedlar och mynt i en imponerande samling.

Jag ser hur intresset stiger hos LillyBelle när jag, dramatiskt sakta, räknar ett presentkort i taget, sedan sedel för sedel och mynt för mynt samtidigt som jag adderar den stigande summan.
Vi landar på 1 170 kronor.

Det är mycket för en sjuåring. Själv var jag säkert 15 år innan jag förfogade över en så stor summa pengar. LillyBelle är en ekorre. Hon vet hur man samlar och sparar.

– Vad ska du göra av pengarna? undrar jag.
Svaret kommer blixtsnabbt, precis som hon hela tiden gått runt och väntat på frågan:
– Beckåntwäck.
– Va sa du?
– Beckåntwäck, pappa.
– Vad är det?
– Men pappa! En hjälm såklart, säger hon som om det vore den naturligaste saken i världen.

Jag låter det sjunka in. En hjälm av obegripligt märke till ett pris av nästan 1 200 kronor.
– Kostar den så mycket verkligen? frågar jag.
– Nej, pappa. Den kostar mer. Den kostar ettusen kronor och sjuhundra.
Jag tror henne inte men finner mig i situationen.
– Men då saknas det femhundra, inflikar jag.
– Jag VET, säger LillyBelle besviket och lämnar rummet.

Själv sätter jag mig vid datorn och går in på Google. Slår in ”ridhjälm pris”. Studerar resultatet.
Classic Ridhjälm, 499 kronor. Covalliero, 399. Horze InCase, 399.
Skönt, tänker jag. Några sjuttonhundra lär det inte handla om i alla fall.
När Malin kommer hem berättar jag om vad som hänt. Om att jag på order av LillyBelle räknat hennes hopsparade pengar. Jag nämner den imponerande summan.
– Sen sa hon att hon skulle köpa en hjälm med ett jättekonstigt namn, säger jag.
– Ja, svarar Malin lugnt. Hon ska ha en back-on-track-hjälm.

Polletten trillar ner, sakta men säkert.
Beckåntwäck.
Back-on-track.
Det finns ett hjälmformat som heter back-on-track.

Ny googlesökning: ”ridhjälm back-on-track”. Studerar sökresultatet igen och givetvis har den lilla skitungen rätt. En back-on-track-hjälm ligger mycket riktigt på 1 700 spänn plus minus någon hundring beroende på leverantör och försäljningsställe. Det slår mig samtidigt att de första träffarna som kommer upp brukar visa de billigaste produkterna. Malin bekräftar att 1 700 kronor absolut inte är någon övre gräns för en back-on-track-hjälm och att den hjälm LillyBelle önskar sig dessutom kostar 2 000 kronor. Det finns tydligen hjälmar som kostar det dubbla och det tredubbla, får jag veta.

18test
Endast det bästa är gott nog när huvudet ska skyddas.

Jag grubblar igen. Tänker efter. Å ena sidan är tvåtusen för en störtkruka löjligt mycket pengar. Å andra sidan: är det någonting som ska få kosta, som ska vara av högsta kvalitet och säkerhet när man rider, är det en hjälm.

Jag lär mig hela tiden. Tänker på skämtet ”I used to have money, now I have a horse” och lär mig lite till.

Ett par dagar passerar. Snöslasket lägrar sig som en smutsig filt utanför vårt hus. Medan jag dukar av och ställer in disk efter vår familjemiddag intar barnen position i tv-rummet för att se Greta Gris. Det börjar snart bli läggdags när Malin överraskar barnen.
– Vad säger ni? Ska vi åka till Hööks? Dom har fått in lite nya grejer.
Barnen skriker. En minut senare är det tyst och tomt. Jag står ensam kvar och trycker igång diskmaskinen. När jag knappa timmen senare dammsugit och tvättat golven hör jag Volvon rulla in framför huset. Små klampande men snabba steg hörs från snöblasket. Dörren öppnas. LillyBelle vrålar:
– PAPPA! PAPPA! Kolla!

Ögonen tindrar. Glädjen är total. I famnen har hon en stor kartong. Jag hinner upptäcka en blå etikett med texten Bäst i test på ena sidan.
– Gissa vad jag har köpt! nästan skriker LillyBelle.

Nu är jag påläst och svarar direkt:
– Det vet jag. En back-on-track!
Hon tittar förvånat på mig, ler sedan med hela ansiktet och nickar upprepade gånger.

Sedan viker hon försiktigt upp kartongfliken, lyfter ut det emballerade innehållet. Inuti en snygg svart påse ligger den. Superhjälmen.
– Den var för stor först. Men sen kunde man ändra längst bak, förklarar LillyBelle pedagogiskt.
Jag har lärt mig ett nytt begrepp. LillyBelle har till mer än hälften finansierat en ny och säkrare hjälm. Ännu en bra och lärorik vecka har passerat.

Tack för att ni tog er tid – och ni är vanlig ordning hjärtligt välkomna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

18erikaolilly
Erika och LillyBelle – nu säkrare än någonsin.
18sparhus
Spargrisen, eller rättare sagt sparhuset, är nu tomt.
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-