Förra veckan träffade jag, för Smålandspostens räkning, Svenska Ridsportförbundets ordförande Sandra Ruuda för en lång intervju kring de tre stora nutids- och framtidsfrågorna trygghet, hästvälfärd och sport. Det blev en lång text med många intressanta svar och tankar från Sandra. Texten blev så lång att jag tvingades stryka ett par ämnen, men jag tänkte ta upp ett av dem här istället.

Det faktum att 93 procent av våra nästan 24 000 licensierade ryttare är kvinnor/tjejer.

SJU procent är män/killar.

Det är, skulle jag våga påstå, en unikt sned könsfördelning i en sport som sägs engagera en halv miljon människor i vårt land.

Min fråga till Sandra var:

Vad gör förbundet för att uppmuntra killar att börja rida?

Hennes svar:

– Jag vet inte vad vi gör, förutom att ridskolan har särskilda satsningar. För mig är det viktigt att man inte möts av hinder om man vill rida och jag tror inte att det är ridsporten som får killarna att sluta. Jag tror att det är det omgivande samhällets syn på killar som rider. Sveriges profil sticker ut om man jämför med andra länder, där fördelningen är jämnare. Varför det blivit så är svårt att säga, men jag tror att det har med omgivningen att göra.

Hon plockade också fram ett exempel från när hon själv drev en ridskola för många år sedan:

– Då ville killarna vara med, men de slutade för att andra runtomkring talade om för dem att det var en ”tjejsport”. Trots att ridsporten öppnade famnen var det någonting annat som hindrade killarna från att komma tillbaka.

Jag tycker att det är kloka svar från en person som vet vad hon talar om. Jag anser att Sandra Ruuda gör en plågsamt korrekt analys av läget. Hon sätter fingret på ett problem. Ett allvarligt problem.

Problem bör lösas och jag kan bara gå till min andra profilsport för att se ett likadant problem och vad som gjorts och görs där. Hockeyn i Sverige hade länge samma extremt sneda könsfördelning som ridsportens, fast tvärtom. Här utgjorde tjejer och kvinnor en försvinnande liten del av antalet utövare.

Problemet identifierades och jag vet inte hur många satsningar på tjejer som Svenska Ishockeyförbundet genomfört de senaste tio åren, men resultatet talar för sig självt.

Inför säsongen 2013/2014 fanns det 3 549 licensierade dam/tjej-spelare, fördelat på knattar, ungdom och seniorer.

Tio år senare är den siffran uppe i – håll i er nu – 10 074. Nästan en tredubbling, 10 000-vallen är sprängd och tjejhockeyn bara fortsätter att växa lavinartat genom riktade satsningar, både från förbundet och i samarbete med dess samarbetspartners.

Okej, bara att kopiera hockeyns framgångsrecept, applicera på ridsporten och killarna kommer att vallfärda till stallen och ridbanorna?

Nej, det är inte så enkelt.

För precis som Sandra Ruuda upplever känner även jag att det framför allt är det seglivade och löjliga ordet ”tjejsport” som måste suddas ut och raderas en gång för alla. Killar som rider blir, nästan utan undantag, retade av sin omgivning för att de rider och många av dem slutar av den anledningen. En av mina första texter i den här bloggen hösten 2018 handlade om just det, om att Angelo blev retad i skolan.

I ridsportens fall handlar det, till skillnad mot hockeyn, inte om att killar ska känna sig välkomna in i sporten. De är redan lika välkomna som tjejer och har alltid varit. Inom ridsporten, som till sin natur är föredömligt jämställd, behövs hjälp utifrån för att sudda bort direkt felaktiga uppfattningar om vad ridsport handlar om. Jag tror inte att Sandra Ruuda och de andra på förbundet ensamma kan ro en lyckad satsning på att öka antalet ridande killar i land. Däremot tror jag att ett samarbete med en andra part skulle kunna vara till stor hjälp.

För vad handlar det egentligen om?

Jo, om att killar som rider blir retade, företrädesvis i skolan.

I klartext betyder det att mobbning står i vägen för många killar som lockas av ridsporten men av det skälet inte vågar ta steget.

Min känsla är att vi talar för lite om mobbning rent generellt. Det finns alltid några nyare och modernare problem som dominerar samhällsdebatten och tar fokus från den fruktansvärda mobbning som sker överallt, varje dag, i varje skola och på många arbetsplatser.

Det jag skulle älska att se är ett samarbete mellan förbundet och en antimobbningsorganisation. Det skulle uppfylla flera syften. Inte bara öppna en dörr till ridsporten för killar utan framför allt sätta fingret på ett samhällsproblem vi ogärna talar om.

Svenska Ridsportförbundet hand i hand med Friends.

Det låter något.

Det vore en bra början.

Ni behöver inte inleda samarbetet i dag.

Det räcker med att ni gör det i går.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag vrider tillbaka klockan sisådär 35-40 år och minns den här tiden. Skarven mellan augusti och september. En lång och härlig sommar hade passerat, med ögonblick och upplevelser som redan katalogiserats i minnet. Ett nytt läsår i skolan hade tuffat igång och det låg någonting speciellt i luften.

För mig handlade detta speciella i luften om tennis.

Jag tränade tennis, spelade tennis och tävlade i tennis. För mig var tennis den utan tvekan roligaste aktivitet och idrott man kunde ägna sig åt. Och det bästa jag visste med tennisen var den här tiden på året. Det var tiden när någonting var på väg att försvinna och dö medan någonting nytt var på väg att födas, få liv. Det var tiden då de gula löven började ansamlas på grusbanan, tiden då blåst och kyla alltmer smög sig på och dränerade mig och andra på inspiration.

Trots att inspirationen tröt deppade vi inte.

Vi visste ju att det bara var dagar kvar till det var dags.

Dags att flytta in under tak.

Dags att tacka utomhussäsongen för den här gången.

Dags att, likt kalvar på grönbete, äntligen – som det kändes där och då – få kliva in i tennishallen, vänja sig vid den snabba ovana bollstudsen och dra igång inomhussäsongen med träningar, seriespel och tävlingar väntande runt hörnet.

Tennisens USP (dess unika säljande egenskap) och som gör sporten så rolig är att den kan utövas både inomhus och utomhus. Den kan spelas på grus, gräs, betong, asfalt, plastgolv, glas – ja, på i princip vilket underlag som helst. Och till skillnad mot en hel del andra sporter: Tennis kan utövas året runt, 365 dagar om året.

Som ponnypappa har jag märkt att jag går omkring med nästan samma känslor i dag som jag gjorde i mina tonår under 80-talet. Det är vackert, tycker jag, att ha förmånen att få uppleva att livet går i repris. För trots att jag inte rider själv, rider jag ändå genom mina barns ridning. Trots att jag inte ens idrottar själv idrottar jag mentalt när jag är ute på hopptävlingar. Och när vi nu går in i september med de krispiga höstmorgnarna kanske bara någon vecka bort känner jag den igen. Jag känner exakt samma känsla för banhoppning 2024 som jag gjorde för tennis 1984. Jag känner att någonting underbart är på väg att ta slut och är tacksam över alla de minnen denna sommar på olika anläggningar skänkt oss. Jag känner att inspirationen för att åka på utomhustävlingar sakta men säkert börjat sjunka och att de skiftande årstiderna snart kommer att ta ut sin rätt. Men precis som när de gulnande löven började missfärga de röda grusbanorna i tennis vet jag nu att vi snart kommer att få uppleva en ny årstid som hästfamilj.

Årstiden inomhus. Vädersäkrade tävlingar, såvida taket inte läcker. Tävlingar på mindre men lika spännande banor, tävlingar som kan genomföras även när det ligger ett halvmetertjockt snötäcke utanför ridhuset.

Jag känner att hoppningens USP är densamma som tennisens.

Den kan utövas både ute och inne.

Den kan utövas året runt.

Den kan avgöras på grus, sand, fiber, gräs och säkert en massa andra underlag.

Hockeyn har långa sommarlov, skidåkarna kan bara hålla på så länge det finns snö och jag undrar hur inspirerande fotbollsspelarna tycker att barmarksträningen utomhus i december och januari är. Och ärligt talat: Alla de inbitna svenska golfare som inte äger en egen karibisk ö – hur mår de under årets sista och första kvartal?

Tennis och hoppning finns där året runt, både för motionären och världsettan. I kalla länder som vårt går man bara utifrån och in eller – när vårens återkomst ger samma inspirerande längtan – från inomhussäsong till utomhussäsong. Idrott är en kick, ett snällt gift, ett inspirerande rus.

Jag återupplever just nu tennisens årstider från min ungdom genom ridsportens årstider i dag.

Att få uppleva både utesäsongens kulmen och innesäsongens charm adderar både mening och glädje till våra liv.

Att känslan i dag är densamma som för nästan 40 år sedan är en vacker upptäckt.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hela huset är tomt. Malin har tagit barnen med sig, satt sig i en välpackad lastbil och tagit sikte på norra Öland. Till och med hunden tog de med sig. Jack russelln Doris brukar jag annars alltid få behålla under tiden som meeting-gräsänkling. Hon, som alltid viftar på svansen när jag kommer hem, som alltid vill vara nära och som alltid smyger upp och lägger sig bredvid mig i sängen när det är läggdags.

Som jag läste någonstans: ”Var den person din hund tror att du är”.

Här sitter jag nu i min ensamhet, nöjd över att ha tagit in och kvällsfodrat de hästar som inte befinner sig i Böda, trygg med att de får en god natts vila och sömn.

Jag har i min ensamhet börjat titta på första delen av ”Över alla hinder” och märker redan i inledningen att Henrik Ankarcrona är en profet. Det märker jag när han – pudelklok som han är redan 400 dagar före OS – konstaterar att det svenska hopp-under vi fått bevittna under många år nästan aldrig händer i ett litet land som Sverige. När Ankarcrona lyfter sin hand, kupar den och gör en gest som ska efterlikna toppen/början på slutet av en peak inser jag att han var helt rätt ute, redan där. Peaken, som så ytterligt få nationer tillåtits uppleva, han varit. Vi befinner oss post-peak och väntar nyfiket på att någonting nytt ska komma. Jag känner mig till lika delar hoppfull som orolig. Hoppfull, därför att det finns gott om tillväxt även på toppen. Orolig, eftersom den storhetstid vi upplevt varit f-ö-r bra, på samma sätt som det svenska tennisundret som varade mellan 1975 och några år in på 1990-talet. Därefter har vi med ett par utspridda undantag inte ens varit nära att få uppleva en stor svensk tennisframgång.

Det finns jobb att göra, både sportsligt och inom nyordet hästvälfärd. Det finns också, stod det klart för mig efter förra veckans text, en väldans massa jobb att göra på utövarnivå på alla nivåer. Min iakttagelse, som jag de senaste åren delat med många, bekräftades genom alla kloka, intressanta och oroväckande kommentarer på Ridsports Facebook.

Antalet starter minskar.

Alla tycks känna av det.

Det är ett hot, både mot en ny storhetstid och mot hästvälfärden.

”Ridsporten var under min dotters barndomstid en sport som gick att bemästra med god kunskap och hästhållning för att kunna tävla på mästerskapsnivå. Idag har vi fått lägga ner tävlandet, inte på grund av förlorat intresse eller för lite kunskap utan av den anledningen att vi inte längre har ekonomiska medel” skriver en läsare.

”Det är för dyrt med licenser, för dyrt att ta grönt kort och 350-400 för en start i lätt klass i dressyr är för mycket pengar. Väldigt många väljer att åka på pay and ride eller pay and jump eftersom man slipper allt ovan utom startavgiften” skriver en annan.

”Ett bidragande problem tror jag är den negativa attityden bland ryttare som skapar otrygghet framförallt hos nybörjare. Man kritiserar gärna varandra och i värsta fall läggs man ut offentligt med ögonblicksbilder där fel basuneras ut. Vi behöver nog ta krafttag och bygga en mer peppande, trygg och rolig ridsport” föreslår en tredje.

”Ridsportens förbund och distrikt kan göra en hel del för att fler ska kunna tävla. Sänk avgifterna som klubbarna betalar för varje start, speciellt distrikten tar ut betydligt mer än vad som är befogat. Minska all byråkrati. Förenkla att vara arrangör, vilket gör det billigare för ryttarna” anser en fjärde och skickar en passning i riktning mot förbundet.

En annan läsare, som jobbat med det nyligen avslutade ponny-SM, noterar ett minskande startfält också där. Det är rejält oroande, att även bredden på eliten verkar tunnas ut.

Med några få undantag är det ridsportens elefant i rummet som är det centrala i kommentarerna.

Pengar.

Det har, är även jag övertygad om, blivit för dyrt att tävla för många, mycket beroende på de omvärldsfaktorer som gjort livet dyrare att leva, utöver alla de sjuka summor många av oss redan lägger på den livsstil vi valt.

Har vi råd att låta våra barn tävla i sporten de älskar mer än någonting annat?

Den frågan är jag långt ifrån ensam om att fundera kring.

Är ridsporten i Sverige rentav på väg mot en tipping point?

Jag hoppas inte det, men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte oroar mig för det.

För att citera ännu en kommentar:

”Alla vill ha betalt, och vi hästägare är de som ska betala. Många av oss har tröttnat på det. Hästbranschen är förmodligen nästa bransch som krisar rejält”.

Om detta måste vi prata och om detta kommer vi att prata – i en sport som på många sätt befinner sig i stor förändring.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Något av det finaste vi har i Sverige är idrottsrörelsen. Den svenska modellen är unik till sin natur, där ideella eldsjälar ser till att idrottsrörelsens hjul rullar. Det gäller inte minst i vår komplexa sport, som kräver betydligt fler frivilliga funktionärer än andra sporter. Jag har hyllat dessa fantastiska funktionärer i bloggen ett flertal gånger och jag kommer att göra det igen.

Mina barn har tävlat med enorm glädje sedan 2019 och varje tävlingstillfälle känns minst som en fest, ibland som en festival och i vissa fall som en karneval.

Det är, kort sagt, en förmån att befinna sig på en tävling.

Än i dag är det med pirrig förväntan jag åker till en tävlingsplats med mina barn. Däremot har en känsla smugit sig på under de senaste åren. En liten känsla av oro mitt i magpirrets förväntan. En känsla av att någonting går åt fel håll. Jag skulle inte ens säga att det är en känsla utan kan gå så pass långt som att påstå att det är ett faktum.

Vad?

Antalet starter.

De minskar. Klasserna är lika många som tidigare, men ryttarna är färre. På vissa tävlingar där det för några år sedan kunde finnas 20 ekipage per klass når arrangören i dag knappt upp till tvåsiffrigt. Jag har till och med läst om tävlingar som tvingats lägga ner helt på grund av för klent intresse.

Att någonting hänt är ett faktum och det syns i statistiken. På ridsportförbundets hemsida hittar jag bara statistik från 2022 och åren dessförinnan, men redan den är talande.

2019 är det mest rättvisande året att jämföra med, på grund av pandemirestriktionerna 2020 och 2021. Då, 2019, hade vi i Ridsportsverige 344782 starter totalt, i alla discipliner.

2022 var motsvarande siffra 315583.

Ett tapp på nästan 30000 starter.

Hur siffrorna ser ut för 2023 och hur de kommer att se ut för 2024 vet jag inte, men känslan är att trendpilen fortsätter att peka nedåt. Det vi ser är med största sannolikhet effekterna av pandemi, krig, lågkonjunktur och höjda räntor snarare än ett minskat intresse. Färre och färre har råd med Sveriges dyraste sport. Så enkelt och så svårt är det och jag hoppas att frågan blir föremål för diskussion i Ridsportsverige och att förbundet har den högt upp på sin priolista. Det är nämligen inte svårt att lista ut att ekvationen påverkar även klubbarnas ekonomi. Lägre antal starter är lika med mer ansträngda klubbkassor, vilket går ut över verksamheten.

Med det sagt och med den ganska dystra spaningen levererad är det ändå med en känsla av lycka jag ser tillbaka på de senaste veckan. Det finns nämligen även undantag från tävlingar med ett skralt antal starter. Det finns tävlingar som fortsätter att leva sina liv som förut. Jag har varit på Karl Oskar Cup, på den drömmarnas teater där allt en gång började för Angelo och LillyBelle. När de, som två små gryn i knät på mig och Malin, storögt såg de enorma ponnyerna och de skickliga ryttarna swisha förbi och imponerat började drömma. Just den tävlingen har etsat sig fast i hela vår familjs gemensamma medvetande – och nu var det alltså dags igen.

Proppfulla klasser.

750 starter på tre dagar.

Liv, rörelse, ös och action.

Ett myller av funktionärer, ryttare, föräldrar och mor- och farföräldrar.

Lastbilar, transporter och husvagnar, dramatiska hundradelar som skiljde ekipagen åt i resultatlistorna.

Samkväm, käpphästar, småprat och hejarop.

Puls, glädje och lycka.

Min önskan, förhoppning och bön är att det inte var sista gången vi var på en riktig ryttarkarneval.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

David Åhman och Jonatan Hellvig åkte till OS som ett av de största blågula guldhoppen.

Först förlorade de en match.
Sedan en till.

Efter poolspelet stod de där med bara en seger av tre möjliga på beachvolleysanden vid Eiffeltornet.

Avklädda.
Avslöjade.

Tack och adjö för den här gången och bättre lycka nästa gång?
Inte alls.

Paret tog sig vidare in i slutspelsträdet ändå som en av de bästa GRUPPTREORNA.

Efter att ha fått, som det känns, både en andra och tredje chans har det sedan dess taktat igång rejält för svenskarna.

Nervositeten är borta och när detta skrivs är världsettorna Åhman/Hellvig framme i semifinal, där de ställs mot Qatar.

Varför skriver jag det här i en ridsportblogg?

Jo, för att beachvolley måste vara den sport i hela OS-programmet som är allra mest förlåtande, sporten där du kan göra misstag efter misstag, till och med förlora två av tre matcher och ÄNDÅ ta dig vidare.

Banhoppning är beachvolleyns absoluta motsats. Den är så grym och så oförlåtande att jag sitter här och är förbannad. Här har varenda toppryttare tränat som en dåre i tre års tid med Versailles som det glittrande ofrånkomliga slutmålet för ögonen. Väl framme vid målet vet ryttarna vad som gäller: Ett LITET misstag och det är troligen kört. Ett STORT misstag och det är helt kört. ETT.

EM är okej, VM är stort men tillsammans är de blott en mild bris i jämförelse med ett olympiskt spel.

OS är störst, OS är det alla vill vinna och för ridsporten är det extra viktigt, eftersom den lockar breda tv-publikmassor och inte bara en nischad expertpublik. Se bara vad som hänt efter succén i Tokyo. Stormedia har vaknat, sett intresset och köpt in tv-rättigheter. Nya krönikörsnamn har dykt upp. Folk även utanför ridsportens väggar har lärt sig namnen på både våra toppryttare och topphästar. Mycket tack vare händelserna i Tokyo.

Så kommer Versailles 2024.

Så kommer misstaget, det STORA, det vi aldrig kommer att lyckas glömma.

Så kommer kommentaren vi aldrig ville höra:
”Va i helsike!?”

Max otroligt duktiga expertkommentator Petronella Andersson tappar för första gången sitt engagerade lugn och låter reptilhjärnan pressa fram de tre orden. Inte ens Petronella kan fatta det, trots att hon själv är världsryttare.

”Vad är det som händer?” får huvudkommentatorn Henrik Johnsson fram när Henrik von Eckermann kommit upp på fötter.

En världsetta utan sin häst. På en sekund blir det svart. Tomt. Tyst. Hopplöst.

Allt är över. Historia skrivs, men absolut inte den historia vi ville ha. Under en kort sekvens i direktsänd tv ramas allt det grymma i banhoppningens DNA in.

Här kan du inte förlora två gånger och på något extremt generöst sätt ändå få rida om medaljer. Här saknas begrepp som ”bästa grupptrea” och ”återkval” (som kampsporterna tillämpar för utslagna kämpar som ges möjlighet att ändå fajtas om medalj).

Banhoppningen är oresonlig med den som önskar en enda centimeter av extra marginal. Marginalerna i den här sporten är så små att de inte syns (fråga Rolf-Göran) och i ingen annan sport i OS än ridsport måste du göra precis ALLT rätt.

Jag tycker det är fel.
Jag tycker det är för grymt.

Samtidigt gör hoppningens väsen mig ambivalent.

Jag tycker å ena sidan att vi borde göra grenen mer förlåtande, lägga in en andra kvalomgång, uppfinna någon ny regel, vad som helst. Å andra sidan älskar jag det som det är, den knottriga känslan i tv-soffan av att det är skarpt läge hela tiden och att det inte finns chillande mellandagar som i ett poolspel i beachvolley.

Nu har ridsporten valt den utan tvekan tuffaste och mest pardonlösa tävlingsformen av alla sporter och då får vi ta det för vad det är.

Vi kan med den skoningslösa måttstocken ”du måste göra allt rätt” snabbt konstatera att de svenska ryttarna misslyckades med just det.

De gjorde misstag och då vinner man inga guld, inte ens av lägre valör.

Om jag ska våga mig på en snabbanalys låter den så här:

Hästarna var i form.
Ryttarna var det inte.
Varför det blev så kommer att analyseras.

Trots hoppningens sportsliga grymhet och trots dess oförlåtande regelverk får vi ändå konstatera faktum.

Sett till de enorma förhoppningar både vi som på olika sätt tillhör svensk ridsport och landslagsryttarna själva hade blev OS i Paris ett enda stort nederlag.

Det blev ett misslyckande, ett platt fall jämfört med de tre föregående internationella mästerskapen.

Det måste sägas.
Det måste tas upp.

Frågor måste ställas, kritik måste delas ut.

Så fungerar elitidrotten. Du kan inte bara skriva att det gått bra när det gått bra. Du måste också skriva att det gått dåligt när det gått dåligt. Och som idrottare måste du, trots att det är ditt idrottslivs värsta mardrömsstund, stå där och plåga dig igenom intervjuerna på samma sätt som när du gett dina segerintervjuer.

Det gjorde Henrik von Eckermann på ett föredömligt sätt. Jag tyckte visserligen att han tog i när han kallade sin egen insats ”skamlig”, men han skyllde inte på någonting förutom på sig själv. Han kallade sitt misstag ”oförlåtligt” och det är också att ta i – speciellt i en gren som är oförlåtlig.

Små marginaler eller inte: Sett till hans egen måttstock gjorde Henrik von Eckermann ett svagt OS, därtill hans sista med King Edward.

Det är sanningen.

Inte heller förbundskapten Henrik Ankarcrona stod där med några bortförklaringar i rockärmen. Utan minsta omsvep konstaterade han att Sverige inte presterade på tillräckligt hög nivå och inte var ”bra nog” tror jag också att han sa ordagrant i någon tv-intervju.

Ankarcrona höll sig till sanningen. Trots att det inte handlar om beachvolley utan om oförlåtande hoppning är det bäst att kalla en spade för en spade.

Klockan var 14.38 fredagen den 2 augusti och Henrik von Eckermann visste det.

Redan där visste han.

Sverige skulle inte kunna försvara sitt OS-guld från Tokyo.

Hans ofiltrerade och fullkomligt transparenta tv-intervju strax efter att Rolf-Göran Bengtsson ridit i andra omgången sa allt.
Han visste.

Visste att en olympisk lagfinal är så brutal och skoningslös att det inte räcker till medalj om ditt lag står på åtta fel efter två omgångar.
Du vinner ett OS-guld genom att vara b-ä-t-t-r-e än alla andra.
Du vinner inte ett OS-guld genom att hoppas på att alla andra ska göra det s-ä-m-r-e än du.

Det visste Henrik von Eckermann.

Han visste att det i det läget bara var alternativ två som gällde – att hoppas på att alla sex framförvarande lag i resultatlistan ska börja rida riktigt dåligt.
Det händer aldrig.
Och skulle det hända, händer det inte i en OS-final.

Jag är faktiskt otroligt förvånad över att världsettan ställde upp på en intervju i det läget men intervjun bekräftade samtidigt känslan jag själv hade när Rolf-Göran rev första hindret.
Att det var över.

Jag är också helt säker på att både Henrik och Rolf klassar sina nedslag som skitmisstag (ingen annan ryttare i omgång 1 och 2 rev det hinder som King Edward rev och bara hjälplösa Israel rev första hindret utöver RGB) och dessutom tar på sig felen själva.

Det enda extremt kortsiktigt positiva i det extremt negativa läget var att vi slapp kasta oss in i den känslomässiga torktumlare av nervositet, hopp, ilska, tro och hopplöshet som under den förra olympiska omhoppningen.

Nu kunde jag unna mig att sitta med vilopuls och titta på när Scott Brash frälste Storbritannien.
Samtidigt tänkte jag på en sak när den blågula sjätteplatsen var konfirmerad.

Det är över nu.
En sagolik blågul lagmaskins-era är slut.
Få saker i idrotten gör mig sentimental eller sorgsen men just nu är jag både och.
Jag sörjer lite.
För efter OS-, VM- och EM-guld i rak följd har tiden obönhörligen kommit till vägs ände.

Och vad händer nu?
Att Catch Me Not presterar på världsklassnivå vid 18 års ålder anses redan det vara en skräll.
Nu går han samma väg som en annan legendar under denna era – All-in – och pensioneras från tävlingsarenorna inom kort.

Kan Peder hitta en ny stjärna efter dessa båda ess?
H&M Indiana är 16 och givet åldern inte aktuell för ett OS i Los Angeles 2028.

Kan Malin hitta en ny stjärna efter Indiana?

När det gäller Rolf-Göran Bengtsson är det inte åldern på Zuccero (12) som ställer till det.
Det är åldern på ryttaren. RGB är 62 år och redan dessa olympiska spels äldste ryttare.

Sitt åttonde OS som 66-åring – pallar han det om fyra år?
Tveksamt.

Det känns faktiskt inte ens självklart att världens bästa häst genom tiderna (?) King Edward kan göra ett OS till. Eller kan han göra som Catch Me Not och hålla i fyra år till?

Frågorna är många men svaret detsamma: En sagolik era är över.

Tack alla ni otroliga ryttare och hästar för allt ni gett Sverige!
Ni kommer att finnas i historieböckerna för alltid.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Världen är en tuff plats att leva på. Det pågår krig någonstans hela tiden. Krig som vi sedan mer än två år upplevt i vårt relativa närområde. Ibland får vi leta länge bland tidningssajternas rubriker för att hitta något som andas hopp, kärlek eller tro. Det är kriser inom vården, stegrande priser på allt och en allmän oro som präglar mångas vardag.

Kanske är det därför jag alltid försökt ha idrotten som ett andningshål.

Eller mer rätt: De senaste 10-15 åren HAR idrotten varit den perfekta tillflykten när ondskan och girigheten därute som vi matas med via media nästan känts för svår att hantera. Då har det alltid varit extremt skönt för själen att kasta sig in i en idrott som kan tyckas vara på blodigt allvar men ändå inte är det. Idrott ger spänning, nervositet, dramatik och till och med oro – fast utan att kunna orsaka någon skada över huvud taget, förutom möjligen att ett favoritlag eller en favoritidrottare står där som förlorare i en viktig match.

När det är svårt eller rentav omöjligt att känna sig stolt över att vara en invånare på denna planet brukar jag hämta bilder från idrotten för att skapa mig en egen inre stolthet.

Den här veckan känner jag mig stolt – och inspirationskällan till min stolthet har jag givetvis hämtat från idrotten, eftersom jag kände att de andra lagren av stolthet gapade tomma.

Jag blev tidigare i dag drabbad av en omedelbar stolthetskänsla när nyheten om vilka som blir de svenska fanbärarna i OS avslöjades.

Peder Fredricson är en av dem.

Han är en av oss. 

En av oss i den blågula sköna hästcommunityn.

En del av VÅR idrott.

Och han ska bära fanan.

Förstår ni hur stort det är? Förstår ni hur högt svensk ridsport värderas när Peder Fredricson är den tredje olympiske fanbäraren från ridsporten de senaste tolv åren (Rolf-Göran Bengtsson 2012 och Sara Algotsson-Ostholt 2021)?

Peder – elegant och ödmjuk som få.

Peder – mannen som kan föra sig både i koja och slott.

Peder – som aldrig blir arg eller säger någonting olämpligt.

En bättre idrottsambassadör för Sverige är svår att finna, och det gör mig stolt att SOK visade prov på en sådan fingertoppskänsla.

Att han dessutom är ett fullblodsproffs, rider på ett sätt som borde bilda skola och ofta är bäst när det gäller som mest gör stoltheten ännu större.

Och när jag ändå är inne på stolthet kan det väl vara okej att vara stolt över sina barn ibland också?

Eller tar ni illa upp då?

Jag är visserligen alltid stolt över mina barn – det är väl alla normalt funtade föräldrar – men efter veckan som gått känner jag mig extra stolt över LillyBelle. Även det har med idrott att göra. Som jag berättade i förra bloggen har LillyBelle fått förmånen att låna en C-ponny. Den heter Goldengrove Secret Charm men är redan smeknamnsdöpt till Poppis av LillyBelle.

De stiftade bekantskap med varandra förra onsdagen och eftersom vi då redan var i full färd med att packa för meetinget Skogens Konung i det märkligt inbjudande Aneby beslutade vi oss för att ekipaget skulle få chansen att samarbeta direkt.

Vi anmälde LillyBelle och Poppis till Rådjurscupen, den minsta av tre cuper, bara för att göra ett test.

Det gick – otroligt bra.

Två dagar efter att de träffats för första gången vann de överlägset i sin första start. Visserligen bara en Lätt E, men ändå. Det var samma sak dagen därpå, i omgång två. Det såg ut som om de inte gjort annat än att tävla tillsammans – och vann lika övertygande igen i en Lätt D. Söndagen bjöd på cupfinal med underbar A:1a-bedömning.

Efter att det nya paret tagit sig vidare till omhoppningen var de sist ut av alla i denna avslutande Lätt D+-omhoppning.

Och gissa vad som hände?

De vann igen. Tre raka cupomgångar och givetvis hela Rådjurscupen.

Det gjorde mig faktiskt väldigt stolt.

När jag sitter ner vid datorn och skriver detta är det torsdag kväll. Jag har precis kommit hem från den första dagen av fyra i Växjö Summer Show på vår hemmabana. Nu handlade det inte om Poppis utan om B-ponnyn Hazelwood Bramble, alias Hasse. I drygt ett år har jag sett hur LillyBelle och Hasse kämpat tillsammans. Jag har sett deras kapacitet, sett dem kvala in till och bli placerade i Elmias Pony Trophy. Sett dem vinna en Lätt A. Tänkt att de även skulle kunna ta sig runt på Medelsvår B men också sett hur de gång på gång misslyckats.

Nu har det hänt.

För bara någon timme sedan såg jag det hända. LillyBelle och Hasse slog till med en superfin runda i precis lagom tempo, med fina distanser och bra rytm. Det blev två pet men de tog sig i mål med åtta fel i en Medelsvår B och det fick LillyBelle att kasta sig om halsen på Hasse efter målgång.

Hon har lyckats med sitt mål och tack vare idrotten är jag extra stolt över min dotter, samtidigt som jag för en god stund lyckas glömma allt hemskt som sker i världen. Idrotten är inte bara en tillflykt utan en vackert och aldrig sinande källa till stolthet. Det är jag tacksam för.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag börjar denna veckas text med en tillbakablick på årets regniga upplaga av Falsterbo Horse Show. Bara en sån sak som att det klassiska derbyt blev inställt skvallrar en hel del om att oturen grinade eventet i ansiktet. För vår del blev det hemfärd på fredagen, fast inte för alla. Två av oss valde att stanna kvar, eller rättare sagt: en av oss tvingade en annan av oss att stanna kvar. Ännu rättare sagt: LillyBelle tvingade mig att stanna kvar tillsammans med henne. Anledningen var lika självklar som dödsviktig: Hon hade kvalat in till Falsterbo Grand i käpphästhoppning.

Finalen gick på lördagen och enda problemet med det var att de olika meteorologinstituten utlovat allt från hemska 25 till smått katastrofala 73 millimeter regn. Mina försiktiga antaganden att käpphästfinalen nog kommer att ställas in viftades bort. Vi skulle stanna. Punkt. Eftersom den stora lastbilen med hästar var borta återstod bara en sak. Sova i personbilen. Okej, är det final får man väl offra sig, resonerade jag, och accepterade en 165 centimeter lång sovplats för min 186 centimeter långa kropp. Efter en natt med smattrande hällregn, ryggsmärtor och lätträknade sovtimmar blev det äntligen lördag. Då hälsade ett antal nybildade vattendrag alla besökare välkomna till Falsterbo Horse Show. Snart fick vi besked om att käpphästfinalen faktiskt inte skulle ställas in, men däremot flyttas från klockan 13 till klockan 15. Med paraplyerna som våra bästa vänner var det sedan bara att vänta i vätan och se vad som hände.

Klockan 15 hände det. Jag, som trott att en käpphästfinal skulle locka sisådär 40-50 personer, blev svårt förvånad vid upptäckten att Falsterbobanans samtliga läktarsektioner var tämligen välbefolkade. De sex (eller om de var sju) finalisterna radade upp sig i det fortsatt kraftiga regnet och speakern Albin Bolin greppade micken. Alla var snabba, flera halkade men ingen var snabbare än LillyBelle, som också lyckades hålla sig på benen med Korven, som hon mycket tveksamt döpt sin käpphäst till. Seger i käpphäst-GP:n blev en härlig slutpunkt efter besvikelsen i Pony Equitation-tävlingarna. Det var två blöta, nöjda och glada passagerare som sedan rullade de 23 milen hem till Småland.

Nu är det ny vecka. Det är en ny tävling på gång och man kan lugnt säga att det är nya förutsättningar som gäller. Vägarna i denna underbara sport är som bekant outgrundliga, där möjligheter och chanser kan dyka upp när man minst anar det. En sådan möjlighet dök upp mitt under Falsterboveckan när Malin fick ett oväntat samtal. Samtalet kom från en person som aviserat att hon ville låna ut sin C-ponny till en ung ryttare. LillyBelle, via Malin, var en av dem som svarade på annonsen och sedan var känslan densamma som under en klassisk spelreklam: Plötsligt händer det.

I onsdags var Malin och LillyBelle tillbaka i Skåne, för att hämta den fina C-ponnyn som LillyBelle initialt döpt till Poppis. Sedan dess har ryttaren och Poppis bekantat sig med varandra och redan i dag, i Aneby, ska de mjukstarta som tävlingsekipage på låg hinderhöjd. Det blir början på ett nytt spännande kapitel.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det var ju inte så farligt.

Inte farligt alls.

Pulsen nästan normal, inte en tanke på att ringa psykakuten, inget blodtrycksfall, ingenting.

Alla mina farhågor jag bunkrat upp inför årets, för vår del, unika Falsterbo Horse Show kom rejält på skam – och det är jag väldigt tacksam över.

Ni minns kanske hur jag ojade mig när LillyBelle kvalat in till LeMieux Pony Equitation. Hur jag jämförde med Sverigeponny-skräcken när Angelo red i Scandinavium i vintras och undrade om och hur jag överhuvud taget skulle klara av att se mitt barn tävla i självaste Ridsport-Mecka.

Som sagt.

Det var plättlätt.

Inga problem.

Med förvånansvärt lugn stod jag med kameran i stadig hand och fotade båda rundorna; med Hasse i kategori B och Rosie i kategori C.

Om det gick bra?

Ja, för mig gick jättebra, precis som jag beskrivit ovan.

Rent sportsligt?

Där gick det inte alls bra. Det gick rent ut sagt dåligt för LillyBelle och hennes medkämpar. I första klassen två bommar ner, två poängavdrag och en totalpoäng på blygsamma 21,5. Det betydde en åttondeplats av tio startande.

Med Rosie i kategori C tog det slut redan på tredje hindret. Då noterades stopp nummer två och det blev en jumboplats för ekipaget, som inte ens hann bli bedömt av domarna.

Surt, såklart. Det är alltid surt att inte få till det. Men besvikelsen rann över LillyBelle fortare än jag trott. Bara någon kvart efter uttåget var det glömt – och Falsterbo är inte direkt platsen för den långtidsdeppiga människan.

Men jag återvänder till equitation-tävlingen och min märkliga brist på SOS Alarm-liknande nervositet. Var kom lugnet ifrån? Hur kunde jag ens stå där och fotografera och samtidigt darra så lite att autofokuset i kamerahuset fungerade?

Detta kräver en analys och min analys är enkel.

Den består egentligen bara av två engelska ord.

Warm up.

Eller på svenska: uppvärmning.

På onsdagens förmiddag fanns den punkt i Falsterbo Horse Shows digra schema som åtminstone löste upp alla mina inre ångestknutar. Då var det warm up för samtliga unga equitation-ryttare. Bedömning A där clear round ger en rosett. Tävling men ändå träning, en chans att bekanta sig med allt det stora i den nya miljön. Ett test i icke-skarpt läge. Ärligt talat tycker jag att det borde finnas en regel i tävlingsreglementet som stipulerar en warm up i barnklasser som föregåtts av riksomfattande kval, för att ta bort den värsta nervositeten. Det är min övertygelse att ALLA tjänar på det och att ALLA mår bättre av det.

Japp, jag riktar udden mot Sverigeponnyn. Jag har hyllat den i dessa spalter tidigare som tävlingen där alla är vinnare eftersom hela konceptet bygger på välridning, på att barn ska tänka på HUR de rider för att både de själva och inte minst deras hästar ska tjäna på det. Sverigeponnyn fyller, precis som Falsterbos equitation, alla dessa funktioner och syften, men Göteborg saknar en viktig beståndsdel för att även kunna sätta dit ett körsbär på toppen av bakelsen.

En warm up.

Det är dags nu. Jag menar, Sverigeponnyns schema är extremt välplanerat och extremt väl tilltaget. Ryttarteamen blir en familj som gör allt tillsammans under nästan en hel vecka – och istället för ett enda litet träningspass före allt-eller-inget-semifinalen borde det läggas in ett tävlingsmoment som ger ryttarna chansen att förbereda sig och skaka av sig nervositeten. Då skulle man ta bort worst case-scenariot att ryttare som tränat i månader för att uppleva sin dröm får sin dröm krossad efter tio sekunder i den nervdallrande semifinalen.

Kom igen nu, Göteborg.

Värm upp med en warm up, tack.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag brukar sällan titta bakåt. Jag kan visserligen tycka att vissa saker var bättre förr men att titta tillbaka har aldrig fört mig framåt. Jag är, på det stora hela, en person som alltid gillat och välkomnat förändring, som konstaterat att tidens tand till sist tar ut sin rätt och att det gamla måste ge plats för någonting nytt.

Detta gäller inte minst mitt jobb. När jag började skriva och få betalt för det för drygt 30 år sedan var jag frilans. Då var det telefaxen som regerade, om man hade turen att ha tillgång till en okrånglande fax. Annars fick man ringa och läsa in sin maskin- eller ordbehandlingsskrivna text till en inskrivare som i stressen nästan aldrig lyckades skriva rätt. För varje framsteg som skett sedan dess fram till dagens extremt bekväma sätt att jobba har jag gjort vågen inombords, medan vissa andra och numera sedan länge pensionerade kollegor inte kunnat dölja sin rädsla för förändring utan klagat högljutt inför varje ny teknisk innovation som presenterats.

Jag har resonerat på exakt samma sätt när det gäller arenor – arbetsplatserna för en sportjournalist ute på fältet. Som jag frusit i svinkalla ishallar, som jag plågats av kommunala lågbudgetanläggningar för idrott, som jag havererat av oinspiration över att tvingas se på bandy utomhus i antingen hällregn eller rysskyla.

Aldrig har jag omfamnat någonting mer än den idrottsliga byggboom som startade åren före millennieskiftet. Nya arenor växte som svampar ut jorden, vädersäkrade och utrustade med värme. Plötsligt stod de där som stolta inbjudande landmärken och gav städer identitet. Många arenor har rivits och ersatts av nya och jag har gjort en fet tumme för samtliga projekt.

Samtidigt finns det än i dag flera gamla skorvar till arenor som överlevt sig själva. Hovet i Stockholm är det tydligaste exemplet. Här finns inget liv kvar, ingen kärlek till besökaren, bara minnen från idrottens forntid. Detta sorgebarn till arena har debatterats flitigt i decennier och det har sagts så många gånger nu att Hovet ska rivas att jag slutat tro på det. Jag kan bara hoppas.

Motsvarigheten på den motsatta kusten är Sveriges största konservburk Scandinavium. Ja, jag vet. Som arena för Gothenburg Horse Show håller den, men den är samtidigt hopplöst omodern för i princip allt annat (framför allt hockey som spelas där åtta månader om året) och tydligen omöjlig att renovera på ett bra sätt om inte notan ska landa på fantasisummor. Detta har i åtminstone tio års tid gett 031-politikerna gråa hår och hur Göteborg ska möta framtiden utan en ny och modern eventarena är en knäckfråga som engagerar en hel stad.

Men alla gamla arenor är inte dåliga. Som tur är finns det undantag. Och i helgen hade jag förmånen att besöka det största och mest underbara undantaget.

Stockholms Olympiastadion.

Stockholms stadion.

Eller bara Stadion.

Välj vilket namn du vill. Upplevelsen är ändå densamma: ren magi.

Jag älskar Stockholms stadion. Älskar den nationalromantiska stilen. Älskar det mörka dekorteglet som ringar in det jag anser vara det skönaste byggnadsverket som uppförts i det här landet. Den står i underbar kontrast till alla de surrealistiska eller sovjetgråa byggnadsverk som ritas av dagens lekskoleungar till arkitekter.

Trots att Stockholms stadion är 112 år gammal blir den aldrig omodern. Trots att den är så gammal blir den bara vackrare med åren. Trots att den är den äldsta olympiska arenan i världen som ännu är i bruk vore det en dröm med ännu ett OS på stadion.

Stadion lockar.

Kallar på oss.

Vill att vi känner, upplever, erfar och njuter av vad den har att ge.

Ärligt talat: Den arena kan omöjligt finnas som passar bättre för ridsport än Stockholms stadion.

Jag har tidigare bara bevakat friidrott och fotboll där men efter den här helgen vet jag vilken himlastormande upplevelse det är att bli ett med arenan samtidigt som banhoppning i världsklass pågår på innerplan.

Alla ryttare jag pratade med, från Ellen Hammarström till Henrik von Eckermann, var lyriska över att få tävla just på Stadion – och jag märkte att de menade det. Jag har annars fått känslan av att Global Champions Tour i Stockholm inte riktigt lockar det stora intresset, vare sig på läktarna, framför teveapparaterna eller i spalterna.

Nu när jag varit där vet jag.

Ryttarna älskar Stadion.

Publiken charmas av Stadion.

Och om GCT-ledningen ens skulle tänka tanken att flytta deltävlingen i Stockholm till en annan plats ska de få med mig att göra.

Tack, Stadion – jag älskar dig. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Alla är bra på något. Alla har vi någon form av talang. Henrik von Eckermann är exempelvis bra på att vara bäst i världen på banhoppning, Armand Duplantis är övermänskligt bra på att hoppa stav och Isabelle Haak vågar jag påstå är världens kanske bästa volleybollspelare.

Själv är jag väldigt bra på att bygga berg.

Där är jag, om jag får komma med lite blygsamt skryt, en extrem talang.

Mitt nuvarande byggprojekt har pågått under många års tid, där jag först lagt en stabil grund och därefter, i omgångar, byggt etapp efter etapp och fått berget så högt att min nye chef till slut fick syn på det.

Han gillade inte det han såg.

Chefen gillade inte mitt berg.

I vintras ställde han sig vid bergets fot, tittade upp på mig, pekade finger och sa med barsk stämma: ”Det är för högt. Du måste börja kapa det. Nu! Och det är en order!”

När chefen tar till den typen av brösttoner är det bara att lyda. Och nu, när jag skriver dessa rader, har jag satt igång med att krympa det enorma berg jag byggt upp. Nej, min talang ligger inte i att bygga fysiska berg, om någon trodde det. Det enorma berg jag lyckats bygga består av osynliga semestertimmar och kompledigheter som skickligt arbetats upp under många år. Vid tiden för min chefs barska order räknade ut att jag, rent teoretiskt, skulle kunna plocka ut nästan sex månaders ledighet genom att kvittera ut alla timmar som finns på mitt komp- och semestersaldo.

Därför sitter jag nu här och känner mig som en skolpojke som precis gått på sommarlov. Det här är första veckan av totalt sex veckor som jag ska vara semesterledig. 

SEX veckor.

Chefen har dessutom antytt att det går alldeles utmärkt att ansöka om ännu mer ledighet och med tanke på att det kommer en höst med ett gäng tävlingar och meetings är det troligt att jag får honom på ännu bättre humör.

Senast jag var ledig under en så lång sammanhängande tid som sex veckor var för övrigt 1999.

Anledningen var densamma som nu; min dåvarande chef hytte med näven, jag lydde, kapade bergstoppar och gick på sommarlov.

Sex veckor ger, känner jag, en extra frihetskänsla. Tre veckor går så snabbt att man börjar räkna ner dagarna redan under andra veckan. Även fyra veckor går rasande fort. Men sex veckor – det är mäktigt långt. En ny nivå. 

Jag firade den direkt på måndagen med att göra saker tillsammans med mina barn. Först åkte jag och LillyBelle iväg för att finslipa inför Falsterbo under ledning av supertränaren Ann Liwing. Det blev dessutom en väldigt bra träning där både LillyBelle och Hasse fick mycket beröm för sitt samspel. Det känns lovande inför det stora som fjärilar-i-magen-snart väntar i form av Falsterbo Pony Equitation.

Väl hemma efter träningen bytte jag lastbil mot personbil och LillyBelle mot Angelo. När sedan den utlovade värmeböljan drog in framåt kvällen bänkade vi oss på Visma Arena för att se Östers IF möta Helsingborg i Superettan. 

För mig kändes det underbart ”semestrigt” att få GÅ på sport. Det gör jag nästan aldrig. Jag SER en massa sport, men då har jag betalt för det, sitter tyst och sammanbiten på en pressläktare, analyserar spelet och letar efter intervjuoffer och vilka vinklar jag ska skriva efteråt.

Att GÅ på fotboll hinner jag i princip aldrig men nu unnade jag mig det, i den kapade bergstoppens heliga namn. Bara känslan av att få klicka in på en app, välja vilka platser vi ska ha, betala och minuten senare få biljetterna mejlade är svårslagen.

Och vilken match vi fick se! Med facit i hand undrar jag om det ens var en match eller om det var en ren kärleksförklaring till fotboll från Östers sida. Så såg det ut. Det var propagandafotboll. Vi njöt, vi åt och drack, vi klappade och tjoade och fick se Öster göra potatismos av Helsingborg efter utklassningssiffrorna 4–0 – som ärligt talat kunde ha varit 7–0.

Supersemestern rullar vidare men helt borta från mitt älskade tangentbord är jag ändå inte, som ni märker. Den här bloggen ska underhållas varje vecka oavsett tid på året och i helgen har jag förmånen att bevaka mitt första GCT på Stadion. Hoppas att vi ses där!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Har ni någonsin lämnat ert hem, satt er i bilen och efter fem minuters körning parkerat vid en internationell hopptävling?

Det har jag gjort.

Nu har jag gjort det.

Det var dessutom med en väldigt spänd förväntan i kroppen jag klev ur bilen och sedan tog sikte på min hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb.

Baltic Cup i fyra dagar stod på schemat och redan vid första anblick var det lite nypa mig i armen-varning för min del.

En internationell hopptävling i Växjö – för första gången någonsin. Dessutom den enda i Sverige för ponnyer under 2024.

Ja, då är det faktiskt lite nypa-läge i armen.

VFK har under den senaste sju-åttaårsperioden gått från att vara en ganska perifer förening till att bli en uttalad och mycket aktiv tävlingsklubb. Redan i normalfallet har vi väldigt många tävlingsdagar på ett år och de senaste åren har en kärna av extremt hårt arbetande människor sett till att gästande ryttare med familjer ofta uttrycker att de är väldigt nöjda med arrangemangen. Jag ingår inte i den kärnan, ska jag erkänna direkt, men jag ställer gärna upp som funktionär när det behövs.

Nu var det Baltic Cup.

Internationellt.

The next level.

FEI-delegater på plats med kritiska granskande ögon. Ryttare från Danmark och Norge i startlistorna. Maxade hinder. En nederländsk banbyggare. Tre nationsflaggor som vajade stolt i vinden från varsin stång och nationalsånger som spelades i samband med prisutdelningar. Utöver det ett antal rutiner och bestämmelser som avviker en aning från det nationella regelverken för tävling.

Kort sagt: Jag var lite nervös. Som medlem i arrangerande klubb känner man liksom ett ansvar för att tävlingarna ska flyta på och om de inte gör det kryper gärna en sorts psykologisk skam fram i medvetandet. För visst önskar vi att just våra tävlingar ska vara särskilt omtyckta av både gästande ryttare och de medföljande i familjeteamen?

Jag vet själv hur kritisk man kan vara vid besök på andra tävlingsarenor. Men jag vet också att ett trevligt bemötande, service-minded personal och ett schema som håller tiden någorlunda gör att minus blir plus, att fördelarna snabbt väger mycket tyngre än nackdelarna. Det var det jag hoppades på i Baltic Cup. Tänkte att det görs kanske lite missar här och där men att det övertrumfas av funktionärernas glädje och deras förmåga att snabbt lösa problem.

Med facit i hand var oron obefogad. Tävlingarna flöt på precis som vanligt, tidsschemat hölls och inga incidenter inträffade förutom en ambulanstransport för en ryttare som ramlat av men som, skönt nog, inte visade sig vara allvarligt skadad. Min egen blygsamma insats som funktionär gällde att ansvara för logistiken under den avslutande söndagen, då alla skulle hem och alla ville ställa sin lastbil eller transport så nära stallarna det bara var möjligt. Det var lite meckigt till en början men efter att jag fått några tips från en FEI-steward lyckades jag lösa det utan väcka någons vrede, trots att de i vissa fall fick gå några meter mer än vad de hoppats på när de packade in grejerna i transporterna.

När jag är funktionär passar jag alltid på att genomföra en egen undersökning. Jag frågar alla gäster jag kommer i kontakt med vad de tycker om tävlingarna. Jag frågar dem också alltid om det är någonting de tycker att vi bör förbättra, vad vi kan göra bättre till nästa gång, om de har någon konstruktiv kritik att komma med och så vidare. Jag kan stolt meddela att min genomförda undersökning innehöll så gott som hundra procent nöjda gäster. Den enda konstruktiva kritiken jag fick var när någon påpekade att det, från speakerhåll, brukar vara lite mer action vid prisutdelningar och ärevarv under internationella tävlingar och att fler borde sjunga och agera mer högtidligt när nationalsångerna spelas. Jag passade även på att fråga FEI-stewardsen hur de upplevt tävlingarna. Svaret i samtliga fall var att det fungerat helt klanderfritt. Min inledande nervositet byttes successivt ut mot en lagom stor dos stolthet.

VFK klarade det.

VFK skrev historia.

Den första Baltic Cup-veckan i Växjö kan förhoppningsvis bli ett årligen återkommande arrangemang – och för det vill jag utbringa en midsommarskål!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har tänkt det förr, sagt det förr och skrivit det förr.

Den som väljer att dela ett liv där närheten till djur är ett givet inslag får ett liv som bjuder på en massa extra bonuskärlek och bonusglädje. Djur har den effekten på oss. Hundar, katter, kaniner, marsvin – och så hästar, naturligtvis.

Det fascinerande, underbara, stora djuret som med oändligt tålamod fortsätter att tjäna oss människor. Ett liv med hästar, det är sannerligen ett liv med extra glädje och kärlek.

Men det jag också tänkt, sagt och skrivit förr är detta:

Den som väljer ett liv tillsammans med djur tvingas också uppleva betydligt fler sorger än vad människor utan djur tvingas gå igenom.

Med största sannolikhet överlever vi våra djur. Det sägs att när en hund fyllt tio bör den som äger hunden börja se resten som en extra bonus.  Hästar blir som tur är äldre än hundar, i många fall kan det gå två hundlivstider på en hästs livstid.

Men när det gäller hästar finns även en annan tuff och känslosam aspekt. Ibland måste de flytta till ett nytt hem. Ibland måste vi skiljas från dem och trots att de fortfarande lever känns det som att en stor del av dem inte längre finns. Barn som rider växer, barn växer ur sina hästar och vid en viss ålder får de inte rida en viss ponnystorlek längre.

Vi är där nu.

Den här veckan har vi tagit farväl av en av hästarna på gården. En riktig karaktär, en underbar personlighet, en ponny med den ståtligaste galopp jag sett. En extremt känslig ponny som reagerar vid minsta lilla hjälp även hos en sådan som jag, som bara leder honom ut och in i hagar och går med honom före tävlingsstarter.

Efter fem år har Tango flyttat. Bytt hem. Han står nu hos sina nya trevliga ägare i Skåne men det gör så ont att se hans tomma box. Det var med Tango det började, lite mer på riktigt. Det var då Angelo fick sin första B-ponny. De gick igenom massor tillsammans, lärde känna varandra och tog steg för steg i rätt riktning. Sedan övertogs Tango av LillyBelle, som haft minst lika roligt med honom. Av alla hästar på gården – som efter Tangos flytt är åtta till antalet – har det alltid varit Tango som varit hästen barnens tycker är roligast att rida. Det givna förstavalet att slåss om när de ridit här hemma i paddocken eller tagit en tur ut i skogen.

Som vi älskat denne engelsman med den vackra galoppen och söta huvudet. Som jag älskat att höra hans karaktäristiska gnägg när jag kommer med höpåsarna. Som jag skrattat när jag sett hans obegripligt komiska benvevande i samband med prisutdelningar. Som jag gjort mig tio år gammal i sinnet och med engelsk accent försöka prata som jag tror att Tango skulle ha pratat om han var en människa. Oj, var löjlig Tango har gjort mig.

Fem år har gått. Fem knäppa och galna år. De i särklass fem roligaste åren i vårt hästliv. Tango med sin karaktär och personlighet har alltid stått i första ledet när det handlat om att på olika sätt bjuda oss på skratt och episoder att berätta vidare.

Då gör det ont att ta farväl. Då gör det extra ont. Och jag tror dig inte om du säger att man vänjer sig vid att ta farväl av sina älskade hästar – även om de bara flyttar. I fallet Tango är det dessutom lite av slutet på en era. Angelos B-ponnytid som tävlingsryttare är redan över. LillyBelles tar slut vid nyår.

Jag saknar den redan.

Tack, älskade Tango, för allt.

Tack för alla avtryck du satt, alla minnen du skänkt och alla skratt du bjudit oss på.

Vi kommer alltid älska dig och aldrig glömma dig.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag ögnar igenom resultaten i Mantorp Horse Show och noterar att ett namn sticker ut i listorna.

Douglas Lindelöw tävlar igen.

Jag noterar också att det gått bra för honom. Förutom en uteslutning har han slutat på plats 3, 2 och 3 i de tre övriga klasserna han deltagit i.

Jag antar att hans närvaro är en naturlig följd av ett av veckans två mest uppmärksammade beslut i Ridsportsverige. Nämligen det färska åklagarbeslutet att lägga ner förundersökningen mot Lindelöw gällande djurplågeri. Jag är säker på att du som läser det här känner till hela bakgrunden och en resumé känns därför omotiverad. Jag tror däremot att vi alla var lika upprörda när vi tog del av anklagelserna i vintras.

Det andra uppmärksammade beslutet i Ridsportsverige kom strax efter nyheten om den nedlagda förundersökningen. Svenska Ridsportförbundet, som gjorde polisanmälan, meddelade då att Lindelöw, trots att brott inte kunnat styrkas, alltjämt inte är välkommen att representera Sverige i något landslag framöver.

Detta har givetvis lett till reaktioner ute i den sociala mediedomstolen. Efter att ha gjort en sökning på Facebook och Instagram kan jag fastslå att det inte i närheten av samma magnitud som i fallet Helgstrand eller när själva Lindelöw-bomben exploderade efter Aftonbladets intervju med ett antal anonyma personer. Jag noterar att åsikterna till viss del går isär. Vissa ställer sig frågande till hur förbundet kan stänga av en friad ryttare från landslaget medan andra ondgör sig över att utredningen mot Lindelöw lagts ner.

När den här typen av mediabomber exploderar är det viktigt att skilja mellan äpplen och päron. Eftersom den här bomben även – det är ganska ovanligt – också blivit polissak är det ännu viktigare att fokusera på speciellt två ord.

Rättssäkerhet är det ena ordet.

Rättigheter är det andra.

Rättssäkerhet är något av det viktigaste vi har i en fungerande demokrati, ett grundfundament. Utan den kan du, jag eller vem som helst dömas godtyckligt, utan rättegång eller i en skenrättegång. Sverige har en rättssäkerhet som rankas bland topp fyra bland världens alla länder. I en totalitär stat kan vem som helst dömas, även för påhittade brott, utan en rättvis rättegång. I en fungerande rättsstat är däremot godtycke förbjudet och beslut fattas på fakta och inte på känslor. Det är så vårt system fungerar.

För att citera definitionen av ordet rättssäkerhet från Åklagarmyndighetens hemsida: ”Den enskilda medborgaren har ett skydd för godtyckliga ingrepp från samhället självt, t.ex. att inte åtalas eller dömas utan tillräcklig bevisning, att inte dömas utan att det finns stöd i lag för det och att alla medborgare oavsett samhällsställning eller ursprung bedöms på ett likartat sätt.”

Alltså blev det en logisk utgång i förundersökningen mot Douglas Lindelöw. Det fanns inte stöd i lagen för ett åtal.

”Det handlar om misstankar som låg ganska långt bak i tiden. Den bevisningen som fanns var inte tillräckligt stark” motiverar åklagaren Peter Erlandsson för SVT.

Om detta får var och en tycka vad den vill, men fakta i målet är att bevisningen inte räcker till. Då kan inget annat beslut fattas utan att sätta rättssäkerheten ur spel.

Så till det andra ordet: rättigheter.

Gör Svenska Ridsportförbundet fel som inte häver avstängningen av Lindelöw när förundersökningen inte ens lett fram till åtal utan lagts ner? Bryter förbundet rentav mot lagen med detta förbud?

Den första frågan är en åsiktsfråga och det är upp till var och en av tycka vad den vill.

Den andra frågan har däremot ett svar: Nej, förbundet bryter inte mot vare sig lagar eller regler genom att förlänga förbudet.

Det är nämligen ingen rättighet att ingå i ett landslag på samma sätt som det heller inte är en skyldighet att ställa upp i ett landslag när man blir kallad. Det är till exempel inte olagligt att som svensk idrottare spela för ett ryskt klubblag, men ingen som gör det är välkommen att spela i det blågula landslaget. I hockeyn räknas alla svenska spelare som efter krigsutbrottet i februari 2022 spelat i ryska KHL till exempel som icke önskvärda, oavsett om de spelar i ett annat land i dag.

Och bara för att en förundersökning lagts ner innebär det inte – i det här fallet – att du uppträtt som det föredöme en landslagsmedlem förväntas göra. Ungefär på det sättet tror jag att Svenska Ridsportförbundet resonerade när de fattade sitt beslut. Rättssäkerhet är någonting som aldrig får rubbas, något du alltid ska kunna lita på. Rättigheter är någonting helt annat. Du kan förtjäna dem och du kan mista dem, även om du inte begått något brott i lagens mening. Det är vad som hänt Douglas Lindelöw.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag sitter på en röd tygsoffa och väntar på ett intervjuoffer. Platsen är Visma Arena i Växjö. Jag har precis bevakat en match mellan Östers IF, laget jag bevakar, och Landskrona i fotbollens Superetta.

Då kommer Vito fram.

Vito är sportchef i Öster, en man med pondus som inte sällan kritiserar media och knappast är känd för att älska vårt skrå. När Vito får syn på mig spricker han upp i ett leende, stegar fram till mig och sträcker ut en stor högernäve.

Jag skakar den, Vito fortsätter le och säger:

– Tack! Du måste komma hit oftare.

Jag fortsätter att vänta på mitt intervjuoffer, som för övrigt heter Adam Bergmark Wiberg och är anfallare i Öster. Men Adam dröjer. Jag ser honom inte när jag blickar in i den nästan 50 meter långa spelarkorridoren. Istället får jag syn på Jens. Eller rättare sagt: Jens får syn på mig. Jens är klubbdirektör i Öster och även han spricker upp i ett leende. Det är jag inte förvånad över. Till skillnad mot den bistrare Vito är Jens nästan alltid på gott humör. Nu är dock hans leende nästan överdrivet stort och säljigt. Jens tar sikte på mig, ökar takten. Precis som Vito sträcker han fram sin högra hand, skakar min motsvarande och säger, också precis som Vito:

– Tack!

Jag ler tillbaka och säger:

– Varsågod, det var så lite så.

Att en sportchef och en klubbchef i en elitklubb kommer fram och uttryckligen tackar en journalist så varmt och innerligt som i dessa båda fall tillhör sannerligen inte vanligheterna. Ska sanningen fram är det, mig veterligen, de enskilt första gångerna det händer mig.

Men jag är samtidigt inte det minsta förvånad över det ovanliga som nyss inträffat.

Varför jag inte är det?

Jo, jag vet nämligen exakt vad deras tacksamhet beror på. Jag har nämligen upptäckt att jag för en närmast oförklarlig tur med mig när jag besöker den här arenan. De senaste åren kan jag nästan bara minnas att jag sett Öster vinna när jag själv varit på plats. Min första Östermatch för året slutade som den brukar, med Österseger. Och vad händer efter tre raka Östermatcher utan seger där en av de gemensamma nämnarna är att jag inte bevakat någon av dem? Jo, jag råkar ha kvällstjänstgöring, matchen faller på mig och Öster vinner igen.

På skämt har jag gjort en liten grej av det genom att skriva små inlägg på X där jag avslutat med att hashtagga mig som #mr100procent. Jag ska inte säga att inläggen blivit virala, men de har setts och lajkats av en hel del, inklusive Jens.

Eftersom jag vet hur extremt vidskepliga idrottspersoner, tränare och ledare är kan jag faktiskt förstå deras skrockfulla glädje över att jag är på plats. Speciellt som Öster precis vänt ett hotande 0–1-underläge till 2–1-seger mot självaste serieledaren.

Men tro inte att jag dömer Vito och Jens för det. Jag har inte bara full förståelse för deras agerande utan vet att jag reagerat på exakt samma sätt om jag varit i deras situation. Jag är nämligen extremt skrockfull själv. När jag spelade tennis på elitnivå hade jag exakta rutiner och ritualer som aldrig fick rubbas. Jag spelade i en speciell tur-piketröja, sjöng samma sång inom mig under hela matchen för att dels ladda mentalt, dels ha full tillit till att melodin skulle leda mig till seger. Ett tag förbjöd jag till och med min pappa att kolla på matcherna, eftersom jag visste att han förde otur med sig.

Nu befinner jag mig i samma sits som Vito och Jens, fast det handlar om någonting annat än fotboll. Det är barnens ridning det handlar om. Som jag berättat här flertalet gånger hinner jag av praktiska skäl sällan följa med på större tävlingar och meetings numera. Antingen jobbar jag eller måste jag, i händelse av att vi inte lyckats lösa hästvaktsfrågan, vara den som stannar hemma och ser till resterande djur på gården.

Och vet ni. Jag skönjer ett tydligt mönster, som går väldigt långt tillbaka. När Angelo kvalade till Elmia 2021 befann jag mig hemma i Växjö. När han kvalade in till Sverigeponnyn i höstas var jag hemma. Och när LillyBelle kvalade in till Falsterbo Pony Equitation med Rosie tidigare i vår – ja, då hade jag också stalltjänst här i Växjö.

Helgen som gick åkte övriga familjen iväg till Mantorp Pony Show för ett fyradagarsmeeting. Jag stannade hemma av dubbla skäl. Jag jobbade på Smålandsposten samtidigt som jag skötte gård, djur och annat. Och kanske stannade jag hemma av ett tredje skäl också.

För vad händer under lördagen, tror ni? Jo, LillyBelle anmäler sig i sista stund till ett nytt Falsterbokval. Denna gång med B-ponnyn Hasse, som är snabb och hoppglad men knappast en ponny jag förknippar med stil, finess och inverkan. Lätt chockad noterar jag sedan, via livesändningen från Mantorp, hur Hasse lyder minsta hjälp från LillyBelle och konsekvent och med för honom osedvanlig elegans genomför varje moment på ett obegripligt bra sätt. Poängen som dyker upp är 24,7, de går upp i topp och behåller ledningen ända tills det 26:e och sista ekipaget fått sina poäng.

Nu får LillyBelle åka med inte bara en utan två hästar till samma tävling under Falsterboveckan.

Allt ovanstående ger mig givetvis huvudbry, som ni säkert förstår.

Jag ser ju gärna att Öster äntligen, efter elva år av ökenvandring, tar steget upp i Allsvenskan och gör hela Växjö lite gladare. Men då måste jag kanske se till att finnas på plats varje gång laget spelar eftersom jag är #mr100procent.

Jag ser ju också gärna att det går bra för LillyBelle i Falsterbo och skulle vara överlycklig om hon red nöjd från banan. Men där är jag ju #mr100procent när jag är hemma.

Trots att vi redan löst hästvakt till Falsterboveckan: Vågar jag verkligen åka dit?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Bor man på en hästgård, oavsett hur stor eller liten den är, kan man vara säker på en sak. Det händer alltid något. Oväntade saker, bra som dåliga, roliga som tråkiga, triviala som allvarliga. Vi har nio hästar hemma på vår lilla gård just nu, där alla nio lever sitt eget liv, var och en med sin speciella personlighet och sitt speciella behov.

Vissa är hungrigare än andra, vissa är mer sociala än andra. Någon häst är lättskrämd, en annan fullkomligt obrydd oavsett vad som sker runt den. Det gör att grytan alltid hålls kokande. Alltid är det något som händer och det är en stor del av tjusningen med att ha häst. Speciellt för mig, tror jag, som inte rider.

Den här veckan har det som vanligt hänt saker som adderat lite dramatik till vardagen. Det räckte med att vi glömde slå på elaggregatet för att de rymningsbenägna mumintrollen TW och Peggy skulle se chansen, smita under staketet och ta plats i grannhagen, där en del av frukosten lämnats kvar på ett inbjudande sätt. Det blir ett störningsmoment men det är ändå någonting som tillhör vardagen och som åtgärdas på ett par effektiva ögonblick.

Ett rent komiskt inslag bjöd Hilda, Hasse och Rosie på när de plötsligt och helt utan förvarning började skena runt i hagen, som om djävulen själv kommit på besök. I själva verket var det en liten kanin som skuttade runt mellan träd, sten och buskar och av oklar anledning fick dem att tro att undergången var nära. Det är den här typen av händelser som duger bra att prata om och skratta åt vid middagsbordet när dagen summeras. Små vardagshändelser som förgyller och intensifierar livet med hästar.

Sedan finns motsatsen. Saker som gör dig orolig, allvarlig och rädd. En sådan händelse har också inträffat under den gångna veckan. Jag märker det en tidig morgon när jag ska ge hästarna frukost. Erika, den matgladaste av alla och som alltid visar med störst tydlighet att hon är hungrig, syns först inte till. När jag sedan tittar in i hennes box ser jag att hon ligger ner. Erika ligger i princip aldrig ner, något är fel och jag slår larm till Malin direkt. Vi misstänker kolik, lyssnar på magen, hör att det låter någorlunda som det ska. Samtidigt: det ligger bara en enda bajshög i boxen och det är ingenting att fundera över. Vi ringer veterinär som föredömligt snabbt är på plats. Vi är sedan eniga om att det handlar om någon form av kolik.

Kolik. Ordet ger mig kalla kårar. Vid ett enda tillfälle har jag upplevt det. Det var när TW hittades med svåra plågor ute i hagen och vi fruktade det värsta under ett helvetiskt dygn innan systemet äntligen kom igång och hon repade sig.

Den här gången gäller samma sak som då. Ut och gå med Erika med jämna mellanrum, hålla henne under ständig uppsikt, upprepa upprepa upprepa. Erika har ont i magen men jag hinner ändå notera att hon beter sig på ett annat sätt än vad TW gjorde när hon var dålig. Jag tolkar det som att det är en lindrigare kolik än TW:s och jag får rätt. Erika äter glatt och villigt av den mat vi ordinerats att ge henne, vilket jag minns att TW var ointresserad av, och framåt eftermiddagen har hon fått ur sig sin andra bajshög. Ett gott tecken som snart följs av fler – och sedan är allt som vanligt igen.

Små saker, stora saker,  både komiska och allvarliga.

Alltid händer det något och varje dag som, likt denna, slutar lyckligt är en bra dag i hästlivet.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hotbild mot ett dressyr-SM, vars säkerhetsläge mer kom att likna ett hockeyderby med bedömd medelhög risknivå. Trots Helgstrand, trots andra avslöjanden och trots en debatt som mer antar formerna av ett tangentknattrande gerillakrig är det utan tvekan veckans ögonbrynshöjare att ett SM till häst omfattas av en hotbild. Jag vet inte om jag ska skratta (eftersom det känns så oerhört absurt) eller gråta (nej, tårar är det inte värt) men jag vet vad jag ska göra nu.

Jag lämnar det här – utan några ytterligare åsikter än så.

Jag lyfter helt enkelt på hatten, går vidare och hoppas att hotet bara var ett missförstånd eller en busringning.

Vädret är så varmt och vackert och sommaren som plötsligt råder så efterlängtad att jag inte tänker ägna ett enda ord till åt någonting negativt i den här texten. Bara en sån sak som att ha fått vara på hemmatävling igen känns befriande härligt. På programmet stod Växjö Spring Show – i fjol inställd på grund av abortvirusutbrott, i år tillbaka som genrep inför det som väntar i Växjö nästa månad: Baltic Cup med, om jag hörde rätt, en bra bit över 300 uppstallade hästar. Jag lär för övrigt återkomma i ämnet.

Det blev en härlig tävlingshelg där barnen gjorde ett par, tre starter var, där det syns att LillyBelle och Hasse har något fint på gång. De slutade bland annat som fina tvåor i Lätt A, en platå de håller på att etablera sig på. De red också superfint i det VFK-lag som slutade tvåa under söndagens avslutande division 1-hoppning.

Det var mycket som gladde mig. Så värst många starter var det inte, 363, men det var mer kvalitet än kvantitet i den här tävlingen. Flera av landets vassaste ponnyryttare fanns på plats för att kvala in till inverkans-SM och att se juniorer som Disa Hammarstedt och young riders som Lilly Landgren få det svåra att se enkelt ut tror jag är lärorikt för alla.

Det kanske bästa av allt var att tävlingarna även hade en ryttare som i färskvaran ridsport bör vara en av landets mer formstarka just nu. Mellan nationshoppningar i Tyskland (där hon glänste i ett lag som inte gjorde det) och Danmark anlände nämligen Linda Heed till Växjö med familj och fyra unghästar. Hon gav stjärnglans i en två- och trestjärnig majtävling i mörka Kronoberg.

Man tackar. Jag har sagt och skrivit det förr, men det här är något av det absolut bästa med ridsport. De svenska stjärnorna är ute bland oss ”vanligt folk” och tävlar emellanåt i helt ”vanliga” tävlingar.

De är glada, bjuder på sig själva och skulle aldrig få för sig att tacka nej till en intervju med en lokaltidningsjournalist. Detta är viktigare än vi tror. Detta att barn, och i vissa fall även vuxna, får se sina förebilder på riktigt nära håll och inte bara på avstånd i Falsterbo, Stockholm eller Göteborg. Det sker inte i speciellt många sporter att stjärnorna tävlar i samma tävling som snudd på nybörjare. Jag kan knappt komma på en enda sport där en världsrankad stjärna helt plötsligt kan tävla i samma klasser som Lisa Larsson, 14, eller Kalle Karlsson, 15, men i ridsport händer det hela tiden.

För att inte tala om vad som hände på Henriksdal veckan före, där Österlens RK säkrade segern i södra zonen i Elitallsvenskan. Inget konstigt med det, egentligen. Det smått fantastiska och som aldrig skulle kunna hända i någon annan sport är att en som ingick i det segrande skånelaget heter Peder Fredricson. Mitt uppe i OS-förberedelserna åker han till Henriksdal för att förstärka sitt svenska klubblag. Jag tycker det är fint men jag tror faktiskt inte att ryttarna själva reflekterar över det. Trots att de äntrar världsscener året runt blir vissa aldrig för fina eller för kaxiga för att inte återvända till de ställen de kommer från. Sluta aldrig visa upp er, kära stjärnor. Det ni gör, utan att veta om det, betyder mer än ni någonsin kan ana – för fler än ni kan ana.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förmågan att kallprata är, har jag läst, ett livsviktigt socialt verktyg för oss människor. Det är därför så många pratar om vädret i möten med personer de inte känner. Kallpratet gör många gånger att vi fungerar som människor även i miljöer som känns mindre bekväma än den miljö som ryms inom hemmets trygga väggar. Det är därför floskler, klyschor och uttryck används så flitigt. De är lättillgängliga, fyller en tillfällig funktion och räddar dig ofta från att mot din vilja sticka ut från mängden. För mig, som intervjuar andra till vardags, hade det till exempel varit otänkbart att inte kallprata och bryta isen under någon inledande minut innan jag kopplar på det mer förberedda professionella arbetet med att ställa frågor.

Men ingen regel är utan undantag. Kallpratet behövs faktiskt inte i alla miljöer och ni kan kanske gissa vart jag är på väg. För vem behöver egentligen prata när hästar är inblandade? Ingen, skulle jag säga. Visst sjunger vi sanningsenligt ”du säger ingenting, min kära lilla ponny”. Hästarna pratar inte, men vi själva pratar ofta, gärna och mycket om våra ädelstenar till djur. Jag har upptäckt att det inte finns någon övre gräns för hur långt ett samtal om hästar kan vara. Då tänker jag inte ens på allvarliga samtal av typen buköppning, fång eller kolik utan om helt ordinära samtal mellan två eller flera hästmänniskor mitt i vardagen. Trots att ingenting egentligen hänt har ändå allting hänt och plötsligt har en hel timme passerat. Det märkliga är att alla blir involverade. Hästmiljön genererar verbala krafter och konversationsförmågor jag inte trodde fanns och jag önskar att jag kunde tappa krafterna på flaska för att sedan ta en klunk i andra miljöer för att lätta upp stämningen.

För tro inte att jag inte konverserar. Varje häst, varje ekipage, varje träning, bana och tävling är ett inte bara potentiellt utan snarare givet samtalsämne. Med det följer inlevelsefulla samtal om provridningar, sadlar, träns och hästköp. Sedan meetingplaner, foderstater, veterinärvård, hältor och hovslageri. Det är samtal om precis allting, som kan leta sig ner på molekylnivå och ändå fortgå lika självklart som rinnande vatten nedför en fors. Fascinerande.

Från det att jag tog klivet in i hästvärlden på allvar i samband med barnens tävlingsdebuter dröjde det inte många dagar innan jag kom på mig själv med att föra långa samtal med massor av människor jag inte ens kände. I början valde jag att använda mina öron mer än min mun. Det är som bekant ett bra sätt att lära sig saker. Saker jag sedan kunde plocka fram och skapa samtalsämnen med i möten med andra hästmänniskor. All vår kärlek till hästen ger, märker jag, en automatisk önskan att prata om den. Detta – att b-a-r-a prata om det man brinner för – kan vara en otroligt usel idé i många andra sammanhang, där du troligen skulle uppfattas som olidligt jobbig. I hästvärlden kan du fortsätta att bara prata om ämnen som direkt eller indirekt berör dina hästar, eftersom du faktiskt förväntas göra det.

Om man, som jag, har ponnytävlande barn tar det heller inte lång tid innan man lagt i stort sett alla återkommande medtävlares namn på minnet och på köpet, enligt samma verbala trolleri, lärt känna åtminstone föräldrarna till hälften av dem. Detta skapar ett självspelande socialt piano, vars toner och ackord vi både skapar tillsammans och älskar att lyssna på tillsammans.

Kallprat?

Nej, något sådant hinner vi inte med i den stora ridsportfamiljen. Vi har fullt upp med att hinna med allt det varma pratet. På fyra ben går den som jag gillar allra bäst.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vad tycker ni om att få råd, tips och visdomsord av andra?

Under förutsättning att det inte sker i en överlägsen eller mästrande ton tycker jag att det är väldigt trevligt, uppskattat och charmigt. Jag gillar att lyssna och lära och kan jag snappa upp ett tänkvärt citat gör jag gärna det.

Sedan vår familj blev ett stående inslag på ridanläggningar runt om i södra Sverige har jag haft förmånen att lära känna och prata med massor av härliga personer. Vi har utbytt tankar och åsikter, skrattat och hejat tillsammans eller bara hunnit med ett snabbt ”Hur är läget?”. Bland allt jag hört och verkligen lagt på minnet är det en sak som sticker ut. Ett litet visdomsord jag hört fler gånger än andra – och ofta när den jag pratar med är några år äldre än jag, alternativt har barn som är äldre än mina:

”Njut av ponnyåren. De är de bästa”.

Det citatet har jag bevarat längst inne i mitt hjärta och jag tänker på det… inte varje dag, men i vart fall ett par dagar i veckan. Det gör jag för att det är sant. Det måste det vara när jag hört det från så många.

Njut av ponnyåren.

Och som jag njutit. Vad mycket vår familj fått vara med om tillsammans sedan barnens hästintresse började explodera i sex-sjuårsåldern.

Men tiden går.

I år fyller Angelo 14 och LillyBelle 13. Båda har för längesedan fått känna på hur det är att rida stor häst och med tanke på hur fort tiden går är de snart där permanent, som unga vuxna och kanske utflugna.

Därför fortsätter jag att njuta av ponnytiden, så länge den fortfarande tickar på. Ponnytiden har fört oss till platser vi knappt visste fanns. Den har fört oss till mysiga meetings, genom nagelbitande omhoppningar där glädje och besvikelse bott grannar med varandra. Och så har ponnytiden fört oss till arenor jag på allvar inte i min allra bindgalnaste fantasi trodde att jag skulle få se mina barn ponnytävla på.

Bara att se dem rida in på fotbollsarenan Värendsvallen hemma i Växjö 2019 var en overklig syn på sin tid.

Att sedan se först Angelo och sedan LillyBelle x 2 kvala in till och tävla i det ridsportseldorado som heter Elmia kan jag än i dag knappt ta in.

Och apropå att ta in: Jag vet med mitt förnuft att Angelo tävlade i Sverigeponnyn i Scandinavium i februari, men min hjärna processar fortfarande informationen för att liksom få den bekräftad en gång för alla.

Och vad händer i lördags på Sundbyholm samtidigt som jag mockar Tindras lilla box här hemma i Växjö?

Jo, LillyBelle slutar tvåa i kvalet till FHS Pony Equitation med Rosie, som hon fått låna av Angelo.

Ettan och tvåan går vidare.

I fjol slutade hon trea i kvalet, besegrad med 0,1 poäng. Den här gången har hon marginalerna med sig i form av 0,1 poäng ner till trean.

Hon är klar för FHS.

Klar för Falsterbo Horse Show.

Falsterbo – det största av det stora, det vackraste av det vackra, det mäktigaste av det mäktiga. Där ska en lite myra på tolv år rida in och tävla under två underbara julidagar.

Och jag ska få följa med.

Jag ska inte säga att jag inte kan ta in det. Det kan jag, eftersom jag såg exakt samma tävling på plats under förra årets FHS. Det var en fantastisk tävling där vi hejade med allt vad vi hade på LillyBelles bästis Ayleen. Nu är det LillyBelles tur – och den här gången känns det visserligen overkligt men framför allt helt underbart att ha förmånen att få se sitt barn delta i ett nytt ridsportsmecka.

En ny höjdpunkt är inbokad i kalendern. Och om du som läser det här är förälder till en liten knatteryttare som precis ska börja tävla säger jag som andra sagt till mig: Njut av ponnyåren. De är de bästa.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Den senaste tiden finns det två idrottare i världen som fascinerar mig mer andra.

Golfaren Ludvig Åberg.

Hoppryttaren Henrik von Eckermann.

Förrförra söndagen kunde jag inte slita mig från SVT:s sändning från klassiska Augusta, en av världens mest fruktade banor, där lika klassiska US Masters avgjordes. Mitt i fältet av rutinerade proffs med stenansikten och introverta kroppsspråk stack en ung svensk grabb ut ur mängden. Han skrattade, skämtade med publiken och visade på alla upptänkliga sätt att han älskade det som pågick.

Det var Ludvig Åbergs allra första majortävling (golfens mest prestigefyllda tävlingar) i livet och trots att han, till skillnad mot övriga startfältet, aldrig ens sett den fruktade Augustabanan tidigare slutade han på en otrolig andraplats. För det blev han drygt 23 miljoner kronor rikare. Ludvig Åberg är redan ett fenomen, som kommit från ingenstans och plötsligt är en av de bästa i världen. Att se hur han hanterar det extrema mentala spelet som golfen kräver är det som fascinerar mest med honom. 25-åringen från Eslöv har hittat sin mentala styrka i ett utåtriktat sätt att vara, mitt under brinnande tävling.

Henrik von Eckermann har valt en annan väg. Prestationer i olika sporter är omöjliga att jämföra, men det som hände i världscupfinalen i söndags är en prestation jag inte trodde var möjlig. Att Henrik von Eckermann nollar sig igenom fyra rundor har vi sett förr. Det är i sig ingenting konstigt. Det fascinerande är HUR han gör det. Det handlar inte längre om att han är en talangfull ryttare med en mästerlig häst. Det handlar om någonting annat och det är detta andra som fascinerar betydligt mer än den förstklassiga prestationen.

Jag menar: Han är redan uppe på en nivå som inom sportslang förkortas GOAT, greatest of all time.

Han är på en nivå där han inte kan nå längre, bara bibehålla eller tappa sin position. Bara en kan nå toppen och det är världens mest utsatta position att befinna sig på, med en klunga som ständigt jagar dig. Det är därför positionen världsetta i hoppning i regel blir ganska kortvarig. Men där, i blåsten, har han stått sedan augusti 2022 och sett till att ingen tagit sig upp och knuffat ner honom. Ingen har stått där längre.

Jag förstår inte hur Henrik von Eckermann fungerar. Däremot börjar jag förstå VARFÖR han är bäst. HUR han rider är inte det intressanta just nu. Det jag tittar på är hans ansiktsuttryck, vad han säger, hur han kommunicerar, vilka signaler han sänder ut.

Det är där han avslöjar hur tufft det är att vara etta.

Det är där jag inte förstår hur Henrik von Eckermann är funtad, hur han kan orka mentalt, hur han kan hitta mentala krafter för att kunna gå ut sist i fältet och fixa en nolla.

Men aldrig tidigare har Henrik von Eckermann så tydligt avslöjat hur tung den där bindeln runt armen är att bära än efter världscupfinalen. Aldrig tidigare har heller en världsetta visat på en större mental styrka i det skarpaste av lägen. På ett aldrig tidigare skådat sätt fick vi också i intervjuerna direkt efter världscupfinalsegern se hur fullständigt mentalt utmattad Henrik var. Han kunde knappt le, trots att han måste kokat av segerglädje. Han hade svårt att prata, trots att han nog bara ville skrika ut ett segervrål. Han var där, men samtidigt någon annanstans. Han befann sig liksom mitt uppe i en process där han inte lyckades ta sig ut ur den mentala bubbla han byggt upp.

Att bli tvåa är att förlora för en som är etta.

Ettor hatar andraplatser.

Det var det enda som framgick tydligt mellan raderna i Henriks SVT-intervju.

Att fortsätta vara etta kräver ett fruktansvärt högt pris, där Henrik von Eckermann byggt upp ett mentalt kapital som är stort nog att kunna betala med.

Det var det vi såg.

Det är det som fascinerar, långt bortom alla resultat.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.