Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
24 juni 11:57

Ponnypappan om den bästa tiden på året

Ponnypappan om den bästa tiden på året
LillyBelle hade Tango som kavaljer under de tre lägerdagarna. Ingelstadsgymnasiet var platsen för årets efterlängtade ridläger.

Jag har lyckats stjäla till mig en stund framför datorn för att skriva ner dessa rader. För det är, som man brukar säga, mycket nu. Semestern är så pass nära i sikte som på måndag och det finns ett par rejäla reportage- och krönikeinsatser kvar att göra innan jag med gott samvete kan säga glad sommar till mina mer sensemestrande kollegor.

Att det är ”mycket nu” är också nästan alltid detsamma som ”det är mycket roligt som händer just nu”.

Mycket är det.

Och roligt är det.

Har man bara en viss fallenhet för planering och en förmåga att prioritera någorlunda rätt går det att njuta även de dagar då kalendern är fulltecknad.

Att ens barn åker på ridläger har till exempel redan hunnit bli en kär tradition att njuta dubbelt av. Det är alltid det första som händer veckan efter skolavslutning och det är underbart att se hur Angelo och LillyBelle längtar, förbereder sig och – i LillyBelles fall – skriver fyra sidor långa packningslistor flera dagar innan lägerstart. Det går sedan nästan att ta på de närmast spralliga förväntningarna när vi tidigt på morgonen kör ut barnen och deras utvalda ponnyer till lägret. Alla som varit på idrottsläger vet hur speciell den är; känslan av att inte vara hemma, av att sova tillsammans med andra lägerdeltagare och samtidigt ha ett schema som nästan enbart består av roliga och spännande programpunkter.

Detta år sker lägret i Ingelstad, på lantbruksgymnasiet två mil från Växjö där min poddpartner Louise Wemlerth är verksamhetschef under terminerna och lägerchef på sommarlovet. ”Lussis läger” har blivit en klassiker och succén håller i sig även i år.

195 Angelo Glad
Angelo och Rosie.
195 Angelo Rosie 2
Det blir intressant att se vart Angelos och Rosies resa bär.
195 Projekt
Plintar nergrävda, äppelträd planterat, markduk och specialsingel på plats. Att göra något dekorativt av den här grusplatån är ett av våra sommarprojekt på gården.

Min och Malins lägertradition sker som vanligt på hemmaplan. Här får vi några dagar för oss själva för att i lugn och ro planera semestern. För ju längre du bor på en gård, desto större blir den och desto fler djurmedlemmar får den. Åtminstone är det min erfarenhet. Med tiden inser du att gården inte sköter sig själv, att det rentav krävs ett rejält roddande för att ens lämna den under en enda dag. Därav behovet av planering.

Vi använder även det behagliga lägerlugnet till att genomföra olika projekt för att underhålla och utveckla gården. I år står både förvaring och dekoration på schemat. Vi behöver mer plats för foder och vi önskar mer blomsterprakt på gården. Den årliga boxtvätten och ommålningen inne i stallet ska givetvis också genomföras, men den får vänta några veckor.

Ungefär när jag och Malin spikat sommarens projekt och så smått börjat påbörja det första av dem – en dekorativ hörnplatå – är det dags.

Lägeravslutning på schemat.

195 Avslutning
Dags för den avslutande hoppuppvisningen under årets läger.
195 Lilly Tango
LillyBelle hade Tango som kavaljer under de tre lägerdagarna. Ingelstadsgymnasiet var platsen för årets efterlängtade ridläger.
195 Lägerpublik
Föräldrar, syskon, släkt och vänner på plats när barnen har avslutning.

Vi åker tillbaka till Ingelstad där Lussi är i högform och där alla lägerdeltagare med stor koncentration visar upp sina färdigheter. Vi föräldrar och andra intresserade applåderar spontant och generöst och känner oss stolta över det vi ser. För Angelo har lägret blivit ett bra tillfälle att bekanta sig med nya C-ponnyn Rosie och det syns tydligt att de trivs med varandra. Snart sker deras första tävling och jag är spänd på att se vart deras resa tar vägen.

Fast just nu är jag bara tacksam över nuet, tacksam över att bara vara.

Vi får fira midsommarafton i ett land som fortfarande är fritt och fortfarande är ett av världens allra bästa att bo i. I dag skiner över hela Sverige, i dag bjuds vi på den högsommarvärme vi under så många andra mindre varma månader går och längtar efter. I dag firar vi återigen vår inofficiella nationaldag och jag önskar er alla en njutningsfull midsommar i vårt vackra varma land!

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

Ponnypappan
17 juni 08:47

Ponnypappan om supertävling, ny ponny och ridsportens mest felstavade ord

Ponnypappan om supertävling, ny ponny och ridsportens mest felstavade ord
Cupsegern är klar och som körsbäret på toppen blir LillyBelle segerintervjuad av självaste Mr Scandinavium: Stefan Fur.

Jag fotar mycket. Bildspråket intresserar mig. Att utforska ett kamerahus, testa olika objektiv och försöka kombinera fram de bästa bländar- och slutarkombinationerna fascinerar mig oerhört. Jakten på det perfekta ögonblicket är dock en jakt som sällan fäller stora byten. Det är inte nödvändigtvis sant att en bild säger mer än tusen ord, men en bra bild – d-e-n säger betydligt mer än så. En bra bild känns i hela kroppen när du tar den. Du får en omedelbar visshet om att det som fångats i kamerahuset är enastående.

Men trots att det blir många knapptryckningar i veckan, inte minst till den här bloggen, är det sällan jag är nöjd med en bild. Undantagen är få men det bästa med undantag är ju att de ens existerar, eller hur?

Och, kära läsare, bilden som följer tillhör dessa fåtaliga undantag, åtminstone för mig. När jag knäppte den här bilden kändes det i hela kroppen:

194 Lilly Ärevarv

Här har jag äntligen lyckats koncentrera mycket av det som är underbart med ridsport till en enda bild.

Glädjen, den oförställt barnsliga. Min dotters outsägliga lycka. Pokalen som lyfts till skyn. Den graciöse Tango, klädd i ett vindfladdrande segertäcke, som visar hur mycket han älskar ett ärevarv. Tempot. Ljuset. Känslan.

Det är just en sådan bild jag gått och längtat efter att ta. Och nu har jag gjort det. Jag hoppas att ni kan njuta lite tillsammans med mig, även om jag låter egoistisk när jag skriver det.

Bilden är tagen på Gislaved-Anderstorps Ridklubbs charmiga anläggning under förra helgens cup, där LillyBelle och Tango tog storslam: två segrar och två pokaler under lördagen, seger i den tredje cuptävlingen på söndagen och därmed givetvis också totalseger i cupen – vilket betydde två ytterligare pokaler med i bilen hem. Som om inte det var nog blev hon segerintervjuad av självaste Stefan Fur efter cupsegern.

Först Erika. Sedan Peggy. Och nu Tango. Det är faktiskt tredje helgen i rad, med tre olika ponnyer, som LillyBelle vinner en tävling och vi får väl påstå att hon just nu är i sitt unga livs form.

194 Angelo
Även Angelo intervjuas av Stefan Fur. Ett stort ögonblick.
194 Gislaved
Ett besök på Gislaved-Anderstorps Ridklubb rekommenderas varmt.

 

Men lika imponerad som jag är av LillyBelle, lika imponerad är jag över Angelos insats i Gislaved-Anderstorp. Han lånade generöst ut Tango till lillasyster och fick sitta på TW:s rygg och den som gör det vet att man inte direkt kan vänta sig ett prisregn. Åt LillyBelle och Tango fanns ingenting att göra men vilket ekipage var det som smet in på andraplatsen under båda lördagstävlingarna om inte Angelo och TW? Angelo kompenserade för TW:s…hmm, ska vi kalla det beskedliga matchtempo med att vända på en femöring efter ett par av omhoppningshindren och tjäna lite väg och tid. Han gjorde det otroligt bra och var strålande nöjd och glad efteråt.

Nu gick det väldigt bra i tävlingarna på Gislaved-Anderstorp men det är inte därför jag skriver följande. Klubben är, tycker vi i familjen Enestubbe, ett föredöme som arrangör. Bemötandet är alltid glatt och förstklassigt, tävlingarna flyter på bra och i ett kök där det alltid är nära till skratt finns det alltid hemlagade alternativ på menyn. Den här helgen korv stroganoff på lördagen och tacobuffé på söndagen. Till er som inte besökt anläggningen men gillar små mysiga tävlingar i lägre klasser kan jag verkligen rekommendera Gislaved-Anderstorp.

Så till det negativa. Efter drygt tre år av regelbundna besök på tävlingsanläggningar runt om i södra Sverige har jag, som den vidrige språkpolis jag är, noterat vilket som torde vara Ridsportsveriges mest felstavade ord. Jag drar inte alla klubbar över en kam, men om jag säger att jag sett denna typ av skylt på fem klubbar överdriver jag åtminstone inte. Och Gislaved-Anderstorp ingår i gänget av skyldiga.

194 Stavfel

Bildbeviset är svårt att förklara bort. Fallet avslutat. Sekretariat, om jag får be. Med ett a i den tredje stavelsen.

194 Rosie
Nu är hon på plats, Angelos nya C-ponny Rosie.

Den härliga superhelgen kommer vi att leva länge på och själv har jag en hel del arbete med skruvdragare framför mig när plaketter ska fästas i boxdörrar. Men faktum är att tävlingarna i Gislaved-Anderstorp inte är det enda glädjeämnet under veckan som gått. Det kanske inte ens är det största. För vad händer när jag minst anar det? Jo, då får jag beskedet att det är klappat och klart med köpet av en ny ponny. På måndagskvällen anländer den engelska skönheten, Angelos ponny Rosie. Angelo växer så det knakar, vi vet att han i bästa fall kanske har ett år kvar innan han vuxit ur sin Hilda och därför känns en C-ponny både välkommen och som ett måste. Nu börjar ett nytt kapitel, en ny spännande resa som vi alla i familjen kommer att vara en del av.

Men till och med språkpolisen i mig känner fruktan inför att hantera Rosie. Hon heter nämligen inte bara Rosie. Hennes fullständiga namn är Armathwaite Rosie. Det är annat än ett sekretariat det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
10 juni 11:07

Ponnypappan: En tävling med hopp för både mig och jag

Ponnypappan: En tävling med hopp för både mig och jag
Förra helgen var det med Erika. Nu vinner LillyBelle med Peggy. Och solen bara skiner.

Ibland händer det att jag genomför en inre dialog med mig själv. Så sent som i lördags gjorde jag det och så här gick snacket:

Jag: Kommer det någonsin att bli varmt i Sverige igen?

Mig: Tveksamt. När hade vi en riktigt varm dag senast? Augusti?

Jag: Precis. Och nu är vi inne i juni.

Mig: Hopplöst. Snart är det vinter året om.

Jag brukar hålla med mig och tro att vi vet vad vi talar om, men varken jag eller mig fick rätt. Det dröjer mindre än ett dygn, sedan står vi båda – jag och mig – och gapar över den enastående scenförändringen.

Plötsligt har vädret plockat fram 25 grader ur rockärmen som kastas rakt i ansiktet på oss, som ett ”håll käft”-svar på våra dystra spekulationer. Vi står tacksamt och tar emot, njuter av varje sekund, lätt skamsna över vår negativa dialog dagen före.

Och vad bättre är: denna meteorologiska förlösning sammanfaller med en hopptävling. Vad ännu bättre är: hopptävlingen sker på hemmaplan, fem minuters transportväg från vår gård.

Det är en hopptävling i ordets rätta bemärkelse. Den strålande solen och de 25 plötsliga graderna som kommit från ingenstans inger verkligen h-o-p-p. Hopp om en blomstertid som nu kommer. Fram till denna dag har jag – gnälligt, under maj och juni – antingen gått omkring och frusit eller känt resterna av vårvinter i själen. Tävlingarna vi varit på har mer haft känslan av inomhusarrangemang i november än den alltid lika oslagbara känslan av att träffas och trivas i solen och avnjuta en spännande tävling.

Nu får vi allt på en gång.

Och för att ytterligare anspela på hoppet, på någonting riktigt roligt att se fram emot, finns det en speciell syn som skänker ytterligare spänning.

Titta på den här bilden som jag tog under tävlingarna:

Abenaarena

Ser ni vad som tornar upp sig bakom ridbanan. Ser ni konturerna av någonting som ska bli riktigt stort och riktigt fint? Det är Abena Arena, Växjös nya stora hästsportcenter, ni ser som fond i horisonten. Varje dag händer det någonting på det imponerande bygget. Det blivande ridhuset förses just nu med väggar, det blivande ridskolestallet reser sig som en stolt granne bredvid ridhuset och bakom dem är redan boxarna på plats i tävlingsstallet, som har plats för 40 hästar. Till detta kommer två nya ridbanor, som tillsammans får formen av ett L.

Vi är nyfikna och förväntansfulla. Försöker visualisera den färdiga anläggningen, försöker se framför oss hur både inomhus- och utomhustävlingar kommer att se ut här inom en snar framtid.

Kommer vi att få se ett SM här? Kanske.

Kommer det stjärnor på besök? Inte omöjligt.

Jag som följt Växjöortens Fältrittklubbs sex-sjuåriga kamp mot en byråkrati till väderkvarn tror knappt att det är sant. Byråkratin brukar gå segrande ur stora strider med ideella föreningar men inte denna gång. Bakläxor har gjorts, underlag har plockats fram och på punkt efter punkt där kommunen haft synpunkter har klubben återkommit med förbättringar. Och i slutet av den byråkratiska tunneln nådde klubben till slut fram till både bygglov, markköp och lånefinansiering.

En sak vet jag och det är att vi och många andra har en otroligt spännande höst att se fram emot.

Vädret är strålande, jag befinner mig på en hopptävling och konturer av framtiden gör denna dag fulländad. Och när det känns som att det inte kan bli bättre visar det sig att det kan det visst. Typiskt nog är det här även en söndag när Peggy är på sitt bästa och snabbaste humör och LillyBelle på sitt mest luriga.

Redan när jag ser banan tänker jag att den är som ritad och gjord för min dotter. I omhoppningsmomentet finns en väg ingen vågar ta, som inget B-ekipage någonsin skulle fundera på. Men jag vet att LillyBelle och hennes A-moppe Peggy inte bara funderar. De tänker chansa vilt och se om det håller.

Det gör det.

En vanvettigt snäv sväng avgör A+B-kategoriklassen där segermarginalen blir drygt två sekunder. För andra helgen i rad får LillyBelle ta täten i ett ärevarv.

193 Lillyglad
Har man en ponny som går med på makalösa omhoppningssvängar är det klart att man är tacksam.

Nu är verkligen sommaren här på riktigt, oavsett hur skeptiska jag och mig än må vara.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet gästas vi av equiterapeuten Louise von Arronet som har stora saker på gång. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
3 juni 15:51

Ponnypappan: Är du Coubertin eller Häxan Surtant?

Ponnypappan: Är du Coubertin eller Häxan Surtant?
LillyBelle och hennes älskade Erika får till en fullträff. Foto: Privat

”Det viktigaste är inte att vinna, utan att deltaga”
Hört den förut?
Säkert.

Det är de olympiska spelens valspråk, felaktigt tillskrivet OS-grundaren Pierre de Coubertin. Citatet kommer egentligen från en amerikansk biskop som yttrade orden i en gästpredikan inför OS i London 1908 – och som de Coubertin sedan snodde, modifierade och gjorde till sitt.

Hört den här då?
”Det viktigaste är inte att vinna, utan att alla andra förlorar”

Citatet är från Häxan Surtant, som blev en stor och uppskattad tv-profil när hon i Katrin Sundbergs gestalt dök upp i SVT:s barnprogram i mitten av 00-talet. Om jag inte minns fel är även Svullo fader till ett snarlikt citat: ”Det viktigaste är inte att vinna utan att komma först”.

Handen på hjärtat – vem är du på tävling? Är alltid det viktigaste att delta och inte att vinna eller är din högsta häxönskan att alla andra utom du ska stå där som förlorare?

Jag kan ju bara gå till mig själv och alla de tävlingar jag ställde upp i under 15 aktiva tävlingsår som tennisspelare.
Ville jag vinna?
Ja.
Alla matcher?
Utan tvekan.
Ville jag någonsin att någon skulle besegra mig?
Absolut inte.

Kände jag efter någon tävling att ”Jaha, det var ju ändå rätt trevligt att delta även om jag åkte ut i första omgången?”.

Nej, den känslan har jag aldrig någonsin upplevt. När jag själv tävlade var jag definitivt mer lik Häxan Surtant än Pierre de Coubertin.

192 Vinnare
LillyBelle och Erika tar sin första seger någonting. Glädjen är total. Foto: Privat

I dag ser jag annorlunda på att tävla, för egen del. De gånger jag tävlar är det bara för skojs skull, oftast handlar det om sällskapsspel eller quiz och jag vill givetvis fortfarande vinna. Att förlora, trots att det bara är på skoj, svider fortfarande men sällan längre än en halv minut.
Men ändå: jag tycker att tävling är bland det bästa och mest lärorika som finns.

Det som på dåtidens tennisbanor, för min egen del, innebar svårsmälta och svidande förluster är i dag minnen av en tid då jag faktiskt lärde mig två av livets viktigaste saker: att tackla motgångar genom att lära mig av dem och – framför allt – att uppleva känslan av hur underbart en framgång smakar.

Men om jag var Häxan Surtant när jag själv för många år sedan tävlade är jag helt klart mer åt Pierre de Coubertin-hållet i dag när jag är åskådande förälder. Jag har två barn som tycker att tävling är det roligaste som finns, men jag har inte alls samma ”hoppas de vinner och alla andra förlorar”-känsla när jag tittar.

Eftersom jag vet att både LillyBelle och Angelo ser på tävlandet på samma sätt som jag gjorde i min ungdom hoppas jag givetvis att de ska vinna. Men jag har varit med på hopptävlingarna så länge nu att jag har koll på de allra flesta unga ryttarna. Lika väl som jag kan jubla över att Angelo går upp i ledningen, nästan lika mycket värme får jag i bröstet när någon jag vet kämpat länge för en framgång plötsligt får det att stämma. Man ser den oförställda glädjen, stoltheten som inte går att dölja, lyckoruset att dra iväg på ett ärevarv i full frihet.

Men det finns också dagar då jag v-e-r-k-l-i-g-e-n vill att just mitt barn ska vinna. Dagar då någonting speciellt står på spel, när drömmar kan gå i uppfyllelse. Den här söndagen är en sådan dag. En dag då LillyBelle och Angelo befinner sig i Lammhult och tävlar mot varandra. LillyBelle rider sin Erika, som inte varit på något tävlingshumör alls senaste månaderna. Men drömmen lever vidare. Drömmen om att en gång vinna på Erikas rygg.

192 Angelo
Angelo och TW slog till mer en meriterande andraplats. Foto: Privat

Bland motståndarna finns Angelo och TW, den knasiga ponnyn som egentligen inte ska kunna tävla men gör det ändå. Både Angelo och LillyBelle har vunnit tidigare men de har aldrig vunnit med vare sig Erika eller TW.

Jag vet att speciellt LillyBelle har som högsta önskan att en gång hamna överst i resultatlistan med Erika. Angelo vill vinna men ser mer TW som en kul ponny att leka med när han inte tävlar Hilda eller Tango.

En seger med Erika kommer LillyBelle att leva på i flera år. Jag vet det. Vet hur gärna hon vill skruva fast den första och kanske sista segerplaketten på Erikas boxdörr. Det är nio startande i klassen, LillyBelle går ut som fyra och Angelo sist av alla.

Jag hinner själv inte vara på plats utan får följa tävlingen i Equipe-appen. När LillyBelle och Erika går i mål ser jag att de fått till en riktig fullträff. De är felfria, ligger etta och tiden är ruskigt snabb.

Ska de lyckas?
Jag börjar tro det.
Speciellt när jag ser att tiden inte bara står sig utan ser ut att vara väldigt svårhotad.
Och plötsligt, när ekipage nummer åtta gått i mål, står det klart att LillyBelle antingen vinner eller kommer tvåa.
Bara Angelo kvar, bara storebror som kan hota.
Erika eller TW – vem blir först att ta sig första seger?

Svaret: Erika. Men Angelo och TW tar sig in på en andraplats och det blir två syskon i topp.
Och en surtantshäxa framför Equipe som är nöjd. Mycket nöjd.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet berättar Marie-Louise Rungegård bland annat om när hon orsakade ett krismöte på TV4 under sitt deltagande i Bonde söker fru.

Hon berättar dessutom om sin legendariske farfar Börje och hans livsverk i Tingsryd. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
27 maj 15:10

Ponnypappan: Ryttarstjärnor dör bara en gång

Ponnypappan: Ryttarstjärnor dör bara en gång
Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Global Champions Tour

I söndags blev vår störste fotbollsspelare genom tiderna italiensk mästare med sitt AC Milan. Den store vinnaren Zlatan Ibrahimovic fick ännu en gång göra det han är bäst på: vinna. Men mitt i det vilda firandet i Milano riktades fokuset på en helt annan sak, nämligen denna:

Hur mår Zlatan? Är det slut nu? Var firandet det sista vi såg av honom i det rampljus han gjort till sitt?

Dagen efter firandet meddelade Milan att Ibrahimovic opererats och att det krävs mellan sju och åtta månaders rehab innan han – högst eventuellt – kan spela fotboll igen.

På sitt Instagramkonto skrev Zlatan:

”Det senaste halvåret har jag spelat utan ett korsband i mitt vänstra knä. Svullen i sex månader. Jag har bara kunnat träna med laget 10 gånger de senaste sex månaderna. Tog mer än 20 injektioner på sex månader. Tömt knät en gång i veckan i sex månader. Smärtstillande varje dag i sex månader. Knappt sovit på sex månader på grund av smärtan”.

Detta får många att undra. Hur orkar han? Det är långt ifrån den första allvarliga skadan och lär heller inte bli den sista, om Zlatan väljer att än en gång kämpa sig tillbaka till de stora scenerna.

Han är ekonomiskt oberoende, han är världens mest kände svensk, han behöver inte oroa sig för någonting. Han fyller dessutom 41 år i höst. En genomsnittlig fotbollsstjärna anses ha haft en riktigt lång karriär om han eller hon lägger av vid 35. Vad får då Zlatan Ibrahimovic att plåga sig gång efter gång när han passerat 40?

Svaret: Han är rädd. Rädd för vad som ska hända när strålkastarljuset slocknar. Han är livrädd för hur livet ska te sig när han inte längre har sin naturliga stjärnstatus att luta sig mot. Rädd för vad som ska hända när han inte längre är föremål för ständiga rubriker.

Detta är ett sorgligt fenomen. Det finns nämligen många före detta stjärnor som vittnat om att de upplever det som att något i dem dör när det som gjort dem kända plötsligt är över. Vissa går in i svåra depressioner, känner sig meningslösa och det finns tyvärr många exempel på de som börjat missbruka alkohol och droger och dött, utblottade och bortglömda. För några år sedan, under researchen till en av mina böcker, intervjuade jag en av våra största idrottare genom tiderna. Trots att han en gång i tiden var en av våra mest firade var det många år sedan han kvalificerade sig för en kvällstidningsrubrik. När jag ställde standardfrågan vad han sysslar med i dag dröjde svaret. Sedan sa den före detta stjärnan lågt och skamset:

– Jag är faktiskt arbetslös.

Det sved i mig att höra de plågade orden. Det var tydligt att han nästan bara hade sina minnen kvar att leva på. Hur han sörjde sin karriär. Han hade upplevt hur det känns när en del av honom dör.

Nästan parallellt med Zlatans seger med AC Milan läser jag vad som händer nere i Saint-Troupez. Malin Baryard-Johnsson är i sitt livs form med Indiana, slår till med sitt livs drömrunda i omhoppningen och vinner GCT-tävlingen i knivskarp konkurrens. Malin är 47 år, har varit en stjärna i över 30 och jag undrar om hon inte är den största konstanten vi har i svensk idrott. Hon håller alltid stilen, har alltid en jämn nivå, är alltid att räkna med som lagspelare i de stora mästerskapen – år efter år, decennium efter decennium. Jag kan inte hitta någon svensk idrottare som varit så bra under så otroligt lång tid som Malin Baryard-Johnsson. Hon är sex år äldre än Zlatan Ibrahimovic, är i sitt livs form och om hon vill kan hon förlänga karriären under många år till, utan att tvingas genomgå korsbandsoperationer och åttamånadersrehab.

Insikten slår mig. En insikt som säger att ridsportens stjärnor befinner sig i en helt annan tillvaro än till exempel stjärnorna i fotboll och hockey. En ganska trygg tillvaro. Där hockey- och fotbollsspelare lever med en åldersångest så fort de närmar sig 30-strecket kan en ridsportkarriär pågå i princip hur länge som helst. Där en fotbollsspelare tvingas tillbringa stora delar av karriärens sista timmar i operationssalar och med smärtsam rehab är det nästan bara när oturen är framme som en ryttare drabbas av en svår skada, oavsett ålder.

Nilshagenclinic_05
Therese Nilshagen instruerar Charlotta Lundblad under en clinic och är en av alla toppryttare som gör mer än att träna och tävla- Foto: Sandra Nordin Johansson

I princip alla kända ryttare har dessutom tidigt skaffat sig fler ben att stå på i form av sidoprojekt. De är tränare, de håller clinics, de håller föredrag. Sådant de kan fortsätta med om de beslutar sig för att lägga ner den aktiva karriären. Det finns alltid ett sätt att stanna kvar i ridsporten eftersom ridsporten ser ut som den gör. Samma skyddsnät och möjligheter finns inte i andra pengastinna sporter. Det finns givetvis en möjlighet för en fotbolls- eller hockeyspelare att bli tränare, men det är bara en bråkdel som är ämnade för det och hård konkurrens om jobben. För de allra flesta innebär karriärslutet ett ofrivilligt steg in i någonting nytt, okänt och skrämmande. Få har valt att studera under tiden de levt sin dröm. Men där en hockeyspelare faller hårt och skoningslöst behöver en stjärnryttare inte ens känna oron över att någonting närmar sig sitt slut. Ryttarstjärnor dör bara en gång – och det måste vara en skön känsla.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet berättar Marie-Louise Rungegård bland annat om när hon orsakade ett krismöte på TV4 under sitt deltagande i Bonde söker fru. Hon berättar dessutom om sin legendariske farfar Börje och hans livsverk i Tingsryd. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
20 maj 11:00

Ponnypappan: En för alla, alla för en

Ponnypappan: En för alla, alla för en
Zlatan och Angelo busar med Angelos egenhändigt tillverkade kärra. Vi hoppas snart få se vår lille kämpe i fin form igen. Foto: Privat

Den här texten skulle kunna handla om lagtävlingen Angelo var med i och där Tango blev rädd i blåsten och vägrade ut sig. Den skulle kunna handla om mål, drömmar och ambitioner. Om någon av de dråpligheter vi som bor på landet har förmånen att uppleva varje dag. Om den underbara utomhussäsongen med äkta inslag av sommar som äntligen är här.

Men det gör den inte.

Texten handlar istället om mediciner som Axilur, Bactrim och Kloramfenikol. Om ett grönt pulver som heter Critical Care. Om ett invecklat timme-för-timme-schema som ställer krav på oss alla i familjen.

Den här texten handlar om två mjuka lurviga kilon som från en minut till en annan fått oss att ställa om från det normala till det onormala.

Jag säger inte att alla som bor på landet är djurvänner men jag kan utan att tveka säga att vår familj är det. Vi älskar våra djur, ger dem de största omsorger vi förmår och vi hoppas och tror att djuren älskar oss tillbaka. På vår gård är det en för alla, alla för en som gäller.

Den som mår dåligt, människa eller djur, får all den upptänkliga hjälp och vård som är möjlig. Myntets båda sidor för den som väljer att älska och ha djur omkring sig är dessa: Väljer du att skaffa många djur får du uppleva mycket glädje men du tvingas också uppleva fler sorger än den som väljer ett liv helt utan djur.

190 Zlatan äter
Zlatan kämpar med att äta själv. För det mesta blir han matad med sked eller äter ur handen på någon av oss. Foto: Privat

En vecka har snart passerat nu. En vecka där vi varje stund oroar oss speciellt för en medlem i vårt team. En av de allra minsta. Angelos härliga kanin Zlatan. Det är barnen som upptäcker honom, liggande på sned i den bur som varit hans hem i flera år. Det är tydligt att någonting inte stämmer eftersom Zlatan ligger på sidan och inte kan resa sig.

Håller han på att dö? Vi har, givet myntets baksida, sett kaniner dö på olika sätt tidigare under vår tid på gården. Är det dags för en ny begravning nu? Barnen är tröstlösa. Vi andra också. Vi gör som vi alltid gör och som de flesta gör i ett sådant läge. Vi kör full utryckning.

Malin och Angelo åker faktiskt iväg till den där lagtävlingen, i Älmhult, där Tango blir utesluten. Jag och LillyBelle styr kosan mot djursjukhuset. Det öppnar egentligen inte förrän en timme senare men vi har lyckats få tag i personal som släpper in oss. De tar emot Zlatan och undersöker honom. Är han på väg att dö? Vi vill veta. Svaret kommer snabbt. Det är inget fel på varje sig hjärtslag eller andning. Värdena är normala. Sett till hur kroppen fungerar är han lika kärnfrisk som han brukar vara. Dessutom äter han med god aptit.

Problemet, tror veterinären, är att han drabbats av en parasit som är vanligt förekommande hos kaniner. Zlatan skrivs in och stannar kvar på djursjukhuset. Jag och LillyBelle åker hem med en klump av oro i magen och så fortsätter det fram till kvällen.

Nya rapporter bekräftar den initiala prognosen. Det är den där parasiten som drabbat Zlatan. Följande morgon besöker vi djursjukhuset och frågar om det finns någon behandling. Det finns det, ”men det kommer att kräva en stor insats av er” understryker veterinären. Eftersom Zlatan mår bra trots att han ligger på sidan och inte kan resa sig är valet enkelt. Vi är beredda att kavla upp ärmarna, ge honom all den kärlek, hjälp och vård han behöver.

Där är vi nu. Zlatan har flyttat in i en vadderad bur i LillyBelles rum där vi alla turas om att mata, sköta om och kärleksbomba honom. Mat var tredje eller fjärde timme, ögondroppar sex gånger per dygn, olika mediciner vid olika tidpunkter. Varje kväll badar vi honom ömt och försiktigt och hela tiden läggs täcken och handdukar som blivit smutsiga in i tvättmaskiner samtidigt som de ersätts av nya fräscha inne i buren.

190 Zlatan I Buren
Zlatan i april, i sin vanliga bostad. Sedan en vecka tillbaka bor han inne i huset. Foto: Privat

Både jag och Malin är så flexibla vi kan. Vissa timmar arbetar vi hemifrån för att få ihop hela paketet av tillsyn och omvårdnad. Vi delar upp matningsschemat där jag ser till att Zlatan får äta och dricka sig mätt klockan 22.00 och 02.00. Sedan tar Malin över under det första morgonpasset.

Jag har läst på om parasiten. Om behandlingen, som ställer stora krav. Om prognosen, som trots allt är hyfsat god. Oavsett hur det går ska vi kunna säga att vi i alla fall gjorde allt vi kunde. Och så länge Zlatan är lika pigg, nöjd och glad där han ligger hoppas vi att snart få se honom på benen igen, granne med Våfflan och Tulpanöra.

Just nu får hästarna finna sig i att vara prio två på listan. Ett två kilo lätt och lurvigt charmpaket har ändrat både regler och spelplan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet har vi ett intressant samtal med hästuppfödaren Anders Kjellson om hans livsverk Hästak.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
13 maj 17:11

Ponnypappan om konsten att förstöra något vackert

Ponnypappan om konsten att förstöra något vackert
Tävlingar för yrkesverksamma börjar igen som planerat den 12 april. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Istock/Daniele Russo

Under 1970-talet fanns det ett problem bland pamparna i den alpina sportvärlden. Problemet hette Ingemar Stenmark från Tärnaby, Sverige. Problemet Stenmark var ett problem eftersom han var svensk och inte betedde sig som pamparna tänkt. På den tiden fanns det nämligen bara tre grenar att välja på för utförsåkarna: slalom, som byggde på teknik och smidighet, storslalom som gick lite fortare och så fartgrenen störtlopp, pamparnas absoluta favorit och motsvarigheten till motorsportens Formel 1.

Ingemar Stenmark dissade störtlopp. Valde att bara köra slalom och storslalom. Att välja bort störtlopp var inte det som störde pamparna allra mest. Det som störde ärkepampen Serge Lang allra mest var att Ingemar Stenmark var så överlägsen i sina två grenar att han vann hela den alpina världscupen ändå, trots att han inte kunde tillgodoräkna sig en enda poäng i störtlopp. Serge Lang tyckte inte att en man som vägrade åka störtlopp var en riktig man. En riktig man, tänkte Serge, åker inte bara störtlopp. En riktig man är antingen österrikare eller schweizare (de två stora alpina länderna) och han åker självklart störtlopp.

Ingemar Stenmarks karriär i den alpina världscupen pågick mellan 1973 och 1987 men de tio sista åren handlade, förutom om att Ingemar som vanligt vann flest tävlingar av alla, bara om en kamp mellan honom och Serge Lang. Efter att Ingemar vunnit världscupen 1976, 1977 och 1978 stannade det där, trots att Ingemar fortsatte att vinna och vinna i sina grenar. Med ständigt nya regler  som gynnade störtloppsåkarna och begränsningar som drabbade åkare som Ingemar såg Lang till att göra det omöjligt för Ingemar att vinna fler titlar i den totala världscupen. Ni känner säkert till grenar som super-G och kombinationstävlingar. Dessa existerar än i dag, men de uppfanns bara för att sabotera för Ingemar Stenmark. Serge Lang behärskade som ingen annan konsten att förstöra någonting vackert, för sitt eget höga nöjes skull. Behöver jag ens tillägga att hela Sverige avskydde honom?

Den alpina sporten är inte ensam om att gå från bra till sämre och från rättvis till mindre rättvis. Inom längdskidåkningen har vi sett exakt samma fenomen, med ständigt nya discipliner, klasser och ändringar. Den tidigare så självklara intervallstarten, där åkarna startar med en halv minuts mellanrum, är sedan länge nästan helt ersatt av en vasaloppsstart. Alla åkare ger sig iväg samtidigt och därefter bildas en klunga på 30 åkare som utgör en sällskapsresa i spåret fram tills det återstår två kilometer att köra. Sedan vinner den som är bäst på att spurta. Skidsportens ändringar har fått mig att gå från maniskt intresserad till att inte bry mig alls.

Friidrotten är en annan sport med klåfingriga pampar som genomför ändringar som går stick i stäv med vad både atleterna själva och publiken vill ha och, skulle jag säga, är på väg in i en förtroendekris.

Fotbollen å sin sida envisas med att tillåta pinsamma filmningar och maskningar till den grad att sporten, den största av alla, snart tenderar att bli olidlig att titta på. Fotbollen har ett omvänt problem. Här ser man mellan fingrarna på när spelarna utnyttjat kryphål i reglerna för att skaffa sig fördelat och vägrar konsekvent att ändra reglerna för att få bort fusket.

Varje sport är ett levande dokument som måste vårdas och ses över kontinuerligt. Ibland behöver reglerna ändras men oftast inte. Min filosofi är att vi som tittar på sport är ganska konservativa av oss. Vi vill följa den sport vi en gång förälskade oss i, precis som den är. Att laga det som inte är trasigt är att ge sig ut på minerad mark.

Givet denna sajts specialområde anar ni nog vart jag är på väg. Hur ser ridsportens framtid ut? Eller kanske betydligt viktigare: Hur ser pamparna i FEI på ridsporten? Jag vet inte hur de tänker men jag noterar vilka beslut de fattar. Jag ser, inte utan visst välbehag, vilken skitstorm den senaste regeländringen, om tidsfel, utlöst på sociala medier. Ridsportfolket är rasande och det har jag full förståelse för. Ingen behöver vara i närheten av Albert Einsteins logiska tänkande för att konstatera att regeländringen öppnar för ett extra tryck på gasen.

För att citera Frida Berggren här i Tidningen Ridsport. Berggren, som bedriver verksamhet i Belgien, säger:

”Jag tycker det är helt vansinnigt. Vi kämpar för djurens bästa och vi ska vara så måna om våra djur. Detta blir knappast snällt för hästarna och inte heller bra reklam om man kommer ut från banan med 40 fel”.

Det är just de två orden ”djurens bästa” som är viktiga här. För tro inte att en sport där ett stort djur är i centrum går fri från kritisk granskning 2022. Det finns redan aktivister och organisationer som tycker att ridsport är djurplågeri och driver opinion för att förbjuda sporten. Att ge dem en enda droppe vatten på sin kvarn är illa nog.

Nu vann visserligen Sverige OS-guld i somras men många toppryttare, bland andra Henrik von Eckermann, var starkt kritiska mot regeländringen att minska ett lag från fyra till tre ryttare, där inget resultat längre får räknas bort. Det handlade inte om sportens välbefinnande eller om att det skulle vara ett bättre tävlingsformat utan enbart om makt och pengar från pamparna i Internationella Olympiska Kommitténs sida. IOK:s syfte var att till varje pris släppa in perifera ridsportnationer med klart sämre ryttare i OS-gemenskapen. Jag tycker inte att det är okej att skapa gräddfiler in i någon sport. Särskilt inte in i en sport där hästvälfärd borde vara den första, största och viktigaste parametern.

Är det något jag alltid gillat är det ridsport som tv-sport, exakt som den alltid varit. Jag tror heller inte att jag är ensam om det. Det jag däremot alltid, i alla sporter, vurmat för är regelverket för breddverksamheten. För de yngsta. De vi hoppas ska tycka sporten är hysteriskt rolig och välja att fortsätta utöva den. Regeländringar på den nivån – som enbart syftar till att göra sporten roligare – är närmast ett måste för att säkra framtida rekrytering mitt i den enorma konkurrens om vår tid som råder i dag. Ska du som liten knatte åka på tävling ska du också ges de bästa förutsättningarna att få en givande dag.

Därför kan jag bara hålla med kloka tränaren och banbyggaren Lotta Wahlborg när hon, också det här i Tidningen Ridsport, räcker upp handen och pekar på ändringar som enkelt skulle kunna införas i tävlingsreglementet. Lotta Wahlborg anser att bredden glöms bort och exempelvis att det i lägre klasser borde vara tillåtet med två stopp.

”Min absoluta uppfattning är att det borde vara tre stopp i alla avdelning B och i alla fall upp till LC på ponny. Då kan du gå in med en tittig häst och få en extra chans” säger Lotta Wahlborg.

Om det säger jag amen.

Var inte som Serge Lang och förstör det som är vackert. Var som Lotta Wahlborg och var öppen för förändring när den är motiverad.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. I det senaste avsnittet har vi ett intressant samtal med hästuppfödaren Anders Kjellson om hans livsverk Hästak. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
6 maj 09:36

Vägen genom den flexibla slalombanan

Vägen genom den flexibla slalombanan
Angelo, Tango och en väska full av priser.

Samarbete. Är det inte ett underbart ord? Ett ord som nästan alltid är positivt laddat. Visst läser vi ibland om samarbeten som spruckit, exempelvis inom politiken, men även det har föregåtts av positiva intentioner.

Samarbete lär oss att förstå varandra, respektera varandra och lära oss av varandra. Livet på en hästgård är ett annat bra exempel på vad samarbete innebär. En hästgård utan ett väloljat samarbete skulle, vågar jag påstå, skapa en ohållbar situation. Att ingen bör göra allt men alla bör göra något är en förutsättning för livet i ett hushåll med sex hästar som, precis som människor, ska ha tre mål mat om dagen, ständig tillgång till vätska och vård när så krävs.

Hästarnas välbefinnande kräver att vi andra kör ett flexibelt slalom mellan våra egna centrala punkter i vardagen – jobb och skola – och hästarnas behov. Det är inte alltid enkelt, speciellt inte som både jag och Malin numera jobbar på arbeten som fysiskt inte utförs i hemmet, där jag dessutom gått från att arbeta enbart kvällar till att bara göra det till hälften. Men det går. Med lite vilja och kreativitet går det att ta sig genom den flexibla slalombanan och passera mållinjen som vinnare.

Under den helg som passerat har samarbete varit ledordet. Det har handlat om ett samarbete deluxe. För första gången hamnar vi nämligen i en situation där både Angelo och LillyBelle ska tävla, fast på två olika ställen. Angelo med Tango i Lenhovda och LillyBelle med Erika i Karlskrona. Planering: A och O.

Vår plan går ut på att jag åker iväg med Angelo till Lenhovda. Det är en hyfsat tidig tävling i Lenhovda medan den lagtävling LillyBelle ska delta i tillsammans med övriga i Växjöortens Fältrittklubb sker något senare. Övriga parametrar som spelar in är en sedan tidigare inbokad hovslagartid för Tindra, som tyvärr drabbats av hovbensrotation, och det faktum att jag också har en normal arbetsdag på jobbet och senare ske bege mig mot Jönköping för hockeymatch.

Vi klarar inte av det ensamma utan behöver hjälp och samarbete på annat håll. Då finns det inget bättre än goda och hjälpsamma vänner. En av dessa ovärderliga vänner är Anna-Carin som gentilt erbjuder sig att köra tillbaka Tango i sin transport. Vi tackar, bockar och tar emot. Det gör att planen kan gå i lås. Av två andra vänner hyr vi en hästlastbil, eftersom Erika också måste kunna åka till sin tävling i Karlskrona.

När jag sätter mig i bilen mot Lenhovda inser jag att det är första gången jag är ensam vuxen i bilen och som ponnypappa därmed huvudansvarig för en tävling. Det gör mig lite stolt. Det känns stort. På något fånigt sätt känns det som att jag tagit ett stort kliv i min utveckling.

När vi kommer fram är det verkligen samarbete som gäller mellan mig och Angelo. Vi tränsar, lastar ut och ger Tango vatten. Vi pratar om vad som kan vara viktigt att tänka på – i Angelos fall alltid en och samma sak: fokus och koncentration. Sedan utför jag den mest klassiska ponnypappaplikten av alla. Jag går runt runt med Tango medan Angelo går banan. Malin ringer och frågar hur det går. Jag ger en lägesrapport och får veta att tjejerna i familjen är halvvägs till Karlskrona.

Sedan hjälper jag till med framhoppningen, som sker inomhus. Jag får leda in Tango som verkar aningen skeptisk, men det går bra. Jag sänker bommarna, låter Angelo hoppa in sig. Sedan höjer jag till önskad nivå och framhoppningen ser bra ut. Sedan börjar tävlingen. Angelo och Tango är ett av de senare ekipagen som ska in. Angelo ser koncentrerad ut. Det är alltid ett bra tecken när det gäller honom.  Så ropas hans namn upp, minuten senare ljuder startsignalen och det går som jag hoppats. En fin grund och en minst lika fin omhoppning.

Upplösningen blir dramatisk. När det hela är över står det klart att Angelo och Tango vunnit – med två futtiga hundradelars marginal. Belöningen blir rosett, plakett, ärevarv och en väska med massor av fina grejer i pris.

188 Pridutdelning
Angelo och Tango har precis fått sin segerrosett.
188 Priser
Det fanns en hel del godsaker i den svarta väskan.

Samarbetet går in i en ny fas. Jag inser att klockan börjar ticka oroväckande fort. För Angelo väntar ännu en start men jag måste åka tillbaka. Hovslagaren kommer om en timme och därefter ska jag börja jobba. Anna-Carin tar över, jag kan resa vidare med vetskapen om att Angelo är i goda händer och drygt en halvtimme senare är jag hemma, i god tid före hovslagarens ankomst.

För Angelo blir det i nästa klass en rivning på sista hindret i grunden, men när jag når honom på telefon är han är lika nöjd som tidigare. Nere i Blekinge har LillyBelle stora problem i lagtävlingen. Det här är en dag då Erika inte alls känner för att tävla och redan på andra hindret tar det slut.

188 Lilly Får Pris
LillyBelle får sitt pris.
188 Andraplats
Växjöortens Fältrittklubbs lag slutade tvåa i division 1-hoppningen i Karlskrona.
188 Lillyerika
LillyBelle var inte nöjd med insatsen men fick hjälp av sina lagkamrater i laghoppningen.

Men lagtävling är som bekant också ett praktexempel på samarbete, där man ibland hjälper till och ibland behöver hjälp av andra. LillyBelle behöver hjälp och lagkamraterna ställer upp genom att notera varsin nolla, vilket för laget till omhoppning om placeringarna. Det är tyvärr rätt låga odds på att Erika ska tacka för sig även under omhoppningen och så blir det. Till LillyBelles försvar ska sägas att hon tidigare faktiskt aldrig noterat några fel när hon hoppat lag.

Den här gången bidrar hon inte men även i omhoppningen är lagkamraterna i en strålande form och noterar tre nya nollor. Växjöortens Fältrittklubb slutar på en andra plats, LillyBelle får ta emot ett pris hon egentligen inte bidragit till men ändå med känslan av att ingå i ett framgångsrikt lag, där samarbete är A och O.

Till slut når vi alla målet genom den flexibla slalombanan – och det känns riktigt bra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify eller Podcaster. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
29 april 10:57

Ponnypappan: ”Livet – precis som det ska vara”

Ponnypappan: ”Livet – precis som det ska vara”
”Gör inte konstiga miner nu, LillyBelle”.

De två äldre gentlemännen i omklädningsrummet förbereder sig för någon sorts träningspass. Jag tippar på att de ska in och köra ett program på gymmet, att de tillhör samma träningsgrupp för seniorer. Deras ålder uppskattar jag till någonstans mellan 75 och 80. Männen kallpratar som människor i omklädningsrum gör, åtminstone människor i omklädningsrum som känner varandra flyktigt. Det gör de här männen. Och eftersom det ännu inte finns en uppfinning som med ett enkelt knapptryck kan stänga öron känner jag mig ungefär som en passiv rökare; trots att jag inte vill tjuvlyssna är det precis det jag gör.

Det ofrivilliga tjuvlyssnandet gör att jag inte kan undgå att få en fördom bekräftad. Gentlemännen håller sig nämligen, med kirurgisk precision, till bara ett enda samtalsämne. Krämpor, garnerat med sjukdomar.

– Har du opererat dina höfter? undrar den ene.

– Nähädu. Dom håller än, svarar den andre och demonsterar med en nöjd klapp på båda sidor om kroppen.

Sedan går samtalet in på frusna skuldror, magproblem och på diverse operationer som gjorts både i närtid och längre tillbaka. Det slås fast att en behandling som gör riktigt ont är en bra behandling. När jag hör det nickar jag instämmande inom mig. Den enda kortisoninjektion jag hittills fått, i axeln för några år sedan, fungerade på det sätt männen beskriver. Sprutan gav en helt obeskrivlig smärta som höll i sig resten av dagen. När jag vaknade nästa morgon var trolleriet ett faktum och jag kunde för första gången på åratal dra iväg en tennisserve med full kraft utan att få det minsta ont.

187 Spa
Besök på spa, i stillhet och lugn. Oslagbart.

Jag lyssnar vidare med blandade känslor. Det är ömsom olidligt och ömsom intressant att lyssna till folk som pratar om sin hälsa. Jag gissar att just det ämnet av fullt naturliga skäl blir mer och mer självklart med åren. Är det jag om 25 år? Jag hinner tänka tanken innan en kvinnoröst avbryter både min tankeverksamhet och männens sjukdomsranter med orden:

– Lennart – är du därinne?

Med en flin ett par timmar senare säger LillyBelle pikande till mig:

– För att vara en gammal gubbe kastar du mig väldigt bra.

Jag och min dotter har då precis haft en stund för oss själva i den stora utomhuspoolen på den luxuösa spaanläggning vi besöker. Hon är fortfarande så fjäderlätt att jag kan kasta henne ganska högt och ganska långt i vattnet och jag inser till min glädje att hon fortfarande är lika förtjust i att jag gör det. Och för att vara en gammal gubbe kastar jag tydligen väldigt bra. En sån kommentar kan boosta vilket självförtroende som helst, eller hur?

187 Kast
För att vara en gammal gubbe kastar jag barn i vatten bra. Tydligen.
187 Fiskpedikyr
Fiskpedikyr. Rekommenderas.
187 Lunch
Avslutar min 50-årslunch med en av mina specialiteter: pannkaka med rikliga inslag av Nutella.
187 Bloggtext
Jag avslutar min högtidsdag med en högtidsstund: att skriva denna blogg.

Att jag kastar bra för att vara så otroligt gammal är inte den enda gubb-piken jag fått höra från LillyBelle den här dagen. Heller inte den sista. Långt ifrån. Redan i vardagen har vi den typen av jargong och barnen, särskilt LillyBelle, har en känsla och en fallenhet för ironi och dräpande kommentarer som slår ut min egen.

Det här är nämligen ingen vanlig vardag, varken för Malin eller barnen. Och det är absolut inte en vanlig dag för mig. Denna torsdag den 28 april 2022 fyller jag 50 år. Ett halvt sekel. Det är verkligen en å-l-d-e-r, till skillnad från 40, 30 och 20. Det är å ena sidan svårt att ta sin, och å andra sidan känner jag att jag faktiskt redan levt ett långt liv. 50 år. Jag är helt okej med det. Ingen ångest över huvud taget över att fyran ersätts av en femma.

Firandet ligger också i linje med vad jag önskat. Det är lugnt, stilla och fyllt av livskvalitet. En lyxfrukost, några timmars kroppslig och själslig spa-njutning (rekommenderar starkt fiskpedikyr) och så en lunch på samma sköna tema.

Det är vad jag vill ha.

Det är vad jag får.

Summan av det gör mig glad.

Visserligen har jag och Malin, som är ett par månader yngre än jag, planerat för gemensamma 50-årsprojekt längre fram, men mer än så här hinner vi ärligt talat inte med på en torsdag. Jag har fyllt år, jag har blivit firad och sedan gör vi det vi måste göra: åker hem. Sju ponnyer sköter sig nämligen inte på egen hand och lär inte ha något som helst överseende med att en människa firar att han blivit född.

Väl hemma byter jag en något finare vardagsklädsel och svarta putsade läderskor mot t-shirt, stallbrallor och sneakers. Jag mockar fyra boxar och två hagar, fyller på vatten på åtta ställen, bankar ner pålar i marken, drar tråd och säsongsinviger sedan en hage vars grönytor Tango glatt testar.

Mot slutet av eftermiddagen slår jag mig ner vid min arbetsplats ute i Malins fotostudio och viker upp datorn. Det är där jag sitter nu, på dagen 50 år gammal, och skriver dessa rader. En lagom del firande, lite kämpatag och lite skrivande som körsbäret på toppen. För mig är det livet – precis som det ska vara.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
22 april 10:51

Ponnypappan om saker att göra i ett vakuum

Ponnypappan om saker att göra i ett vakuum
Minstingen Tulpanöra är trygg.

Ibland går det väldigt snabbt. Ibland är man inte riktigt beredd på att det man tror ska ske inte sker. Låt er inte luras. Det jag skriver om i dag är bara banalt, knappt ens värt att nämna men jag gör det ändå.

Jag vet inte hur ni är eller hur ni fungerar, men jag är den planerande typen. Jag drar inte upp riktlinjer på papper men jag gör hela tiden mentala anteckningar som noteras i en levande kalender inne i skallen. Det är mitt sätt att ta få saker gjorda, att skapa flow och mening i det jag gör. Det handlar om två världar som lyses upp av samma sol. I den ena världen ryms det jag måste göra: arbeta, tjäna pengar, betala räkningar och göra rätt för mig i största allmänhet.

I den andra världen ryms allt det som kallas ”fritid” och ”övrigt”. I denna fritids- och övrigtvärld finns egentligen bara en sak: hästar. Det blir så. Har du varit ponnypappa tillräckligt länge inser du att din övrigt-tid inte räcker till mycket annat än till dina barns intressen. Träning, förberedelse, tävling. Upprepa. Cirkulera.

Jag älskar denna kombo av två världar.

Älskar mitt jobb, älskar min fritid.

Men vad händer när båda världarna plötsligt tar paus samtidigt? Jag menar, här har jag sedan i augusti gått och räknat med en evighetslång journalistisk sportvår, proppad med säsongens höjdpunkt: slutspelen för våra stora elitlag i hockey, innebandy och handboll. Samtidigt har utomhussäsongen smugit igång i ridsportens tävlingskalender där jag känner ett enormt sug över att få komma ut på utomhusanläggningarna igen. Allt är planerat i min mentala kalender, allt är förberett men ingenting händer. Lagen jag skriver om har antingen stolpe-ut eller tappat formen helt och faller som bowlingkäglor. Alla är borta. Det finns helt enkelt inga matcher kvar att skriva om. Ett sportvakuum uppstår.

Samma sak sker i den andra världen. LillyBelle blir sjuk, vi får ställa in en tävling vi alla sett fram emot och och inte heller kommande vecka finns någon tävling i sikte. Det blir dubbelt vakuum. Jag är så van vid att mina två världar snurrar runt samma sol att jag inte har någon omedelbar Plan B.

Vakuumet ger mig idétorka. Snudd på skrivkramp. Dessutom lyser nyheterna med sin frånvaro och jag upplever känslan av att inte ha något att göra på ett jobb där jag normalt ligger långt framme i min planering. Detta ofrivilliga lugn skapar stress. Samma sak här hemma på gården. Det är alldeles för lugnt.

Det som till slut bryter lugnet är ett djur. Ett litet djur som plötsligt dyker upp i periferin. En mus? Det rör sig snabbt som en mus, men det är större. Ett smidigt djur. Det gömmer sig i ett hålrum under stallväggen innan det springer vidare. Jag är inte säker på exakt vad det är för djur. Hinner aldrig ta en tillräckligt närgående titt. Tio minuter senare hör jag ett skrik. Det är Malin som skriker i panik. Hon mockar burarna och huset där våra kaniner bor. Jag springer snabbt fram till den stora buren. Nu ser jag djuret igen. Jag ser också vad det är. En liten mård. En kaninmördare. Mården håller på att försöka ta sig in till kaninerna och först när jag svingar vilt med det första jag får tag i – en kvast – flyr den blixtsnabbt iväg in i skogen.

LillyBelle är livrädd, gråter okontrollerat. Vi har haft besök av en mård tidigare. Den gången kostade det Angelos kanin Stampe livet och det får aldrig ske igen. Plötsligt vaknar jag upp ur vakuumets dvala. Här finns det saker att göra. Redan vid en snabbinspektion av kaninbur och hus noterar jag att kaninernas hem inte längre är säkert. Vi flyttar dem in i barnens lekstuga, jag spikar fast ett extra foder runt dörren för att mårdsäkra alltsammans. Inga fler kaniner ska dö här, allra minst på grund av att jag inte underhållit burarna där Zlatan bor i den ena och Våfflan och Tulpanöra, den kaninunge LilleBelle valt att behålla efter den sexfaldiga tillökningen, i den andra. Jag sätter genast igång, plockar fram häftpistol, virke, skruvar och kraftiga stålnät. Energin flödar, tankeverksamheten är igång på hundra och jag sliter i ren glädje. Jag nöjer mig inte förrän varenda kvardatmillimeter är säkrad med brutal kraft. Jag låter övriga tre i familjen kritiskt slutbesiktiga och ingen har några invändningar.

Kaninerna kan flytta tillbaka. Hade jag inte varit en så pass laglydig medborgare hade jag inhandlat ett par mårdfällor, men det får bli till hösten eftersom de inte får jagas nu.

186 Häftpistol
Säkring av kaninhus pågår.
186 Lillykanin
LillyBelle har lugnat sig efter skräckupplevelsen. Nu är hennes kaniner utom fara.
186 Zlatan
Zlatan slappnar av i sin säkrade bostad.
186 Pool
Poolen är up and running. Trallen är rengjord. Rekordtidigt, tack vare en lösspringande mördare.
186 Gräsklippare
Sally inleder säsongen tidigare än någonsin.

Mårdens skrämmande intåg på gården krossar mitt vakuum fullständigt. Bryter handlingsförlamningen. Det blir början på ett race där jag, fulltankad med energi, skrubbar altanen med algtvätt som löser upp smutsen som fastnat under några hårda vintrar. Träningsvärken är enormt men njutbar. Jag fortsätter med att rensa poolen på alla löv och allt annat elände som samlats på botten. Jag rengör varje vägg från algangrepp. Skruvar ihop kopplingarna, startar pumpen och får igång maskineriet. Något jag normalt brukar göra någon vecka in i maj. Kopplar in pooldammsugaren och ägnar ett par timmar åt att suga bort missfärgande partiklar på botten.

Jag kontrollerar sedan att gräsklipparen barnen döpt till Sally fungerar. Jodå, lampan lyser grönt och när jag trycker på startknappen går hon iväg precis som hon ska.

Kedjereaktionen övergår till min andra värld: jobbet. Av bara farten sprudlar ideér och tankar på vad som jag ska göra på jobbet och tillsammans med en kollega har jag nu en artikelserie i sex delar färdigskriven som har premiär på lördag.

Och som av en händelse ska barnen tävla på söndag.

Vakuumet är borta.

Mina två världar är tillbaka.

Att hindra en mård från att bli mördare blev den tändande gnistan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på mig och Louise Wemlerth får ni gärna testa ridsportpodden Fria Tyglar som ni hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
15 april 11:28

Ponnypappan: ”Förvalta och utveckla är nyckeln till framtiden”

Ponnypappan: ”Förvalta och utveckla är nyckeln till framtiden”
Vikten av att höja sin nivå oavsett var en befinner sig är något som Ponnypappan lyfter. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: IStock/Elena Gromova

Syns du inte, finns du inte.

Gör du ingenting, kommer du ingenstans.

Dessa är två påståenden som inte kan tas för sanningar i varje given situation men i en sportvärld där konkurrensen om folks tid och intresse är stenhård skulle jag vilja utropa dem till antingen sanningar, riktlinjer eller visdomsord – välj själva vilket som smakar bäst i munnen.

Är du en idrott under Riksidrottsförbundets paraply har du förhoppningsvis ambitioner att både tas på allvar och en inneboende drivkraft att visa att just din idrott har såväl en bredd som en förmåga att producera en topp.

Den stora del av svenska folket som konsumerar sport genom att antingen se den på plats, följa den på teve eller läsa om den i media är en kravställande publik. Den vill se framgång. Medaljer. Gärna höra Du gamla du fria under en prisutdelning med jämna mellanrum.

Att som enskild idrott i det läget leva i det förflutna och hoppas kunna leva på gamla meriter innebär ofta början till slutet. För ett idrottsförbund fungerar det inte ens att leva i nuet, inte ens för de sporter som just nu är mitt uppe i en storhetstid.

Det varje förbund med självaktning är skyldigt att göra är att hela tiden lyfta blicken, identifiera möjliga problem och snabbt sjösätta framåtsyftande projekt. Man brukar säga att det finns två olika sorters ledare/tränare: den förvaltande ledaren och den utvecklande ledaren. Men inom ett förbund som vill må bra över tid måste båda delarna vara närvarande hela tiden. Dagens framgångar ska förvaltas samtidigt som pengar, tid och plats avsätts till de generationer som ska ta över, som ska fajtas om medaljer om tio år och ge oss nya nationalsångsrysningar under de olympiska spelen.

Apederfredricson1 180922 Rt.t5bd2f511.m800.xgvb3jy0m
Svenske världsettan Peder Fredricson framgångar kan vara något som föder nya framgångar för svenska ryttare, skriver Ponnypappan. Foto: Roland Thunholm

Nu är jag ganska ny i ridsporten och känner inte till Svenska Ridsportförbundets historik som vare sig förvaltare eller utvecklare. Det jag däremot kan slå fast, med de senaste åren som självupplevt facit, är att jag gillar det jag ser. Till att börja med är det helt oomtvistligt att Sverige gått från en i gänget till att bli världens just nu sannolikt bästa nation på hoppsidan. Jag behöver inte ens rekapitulera vilket fantastiskt 2021 vi har eller med vilken kraft våra toppryttare fortsatt in i 2022. Det är bara att följa medieflödet; det är framgång på framgång hela tiden. Är det inte Henrik von Eckermann eller Peder Fredricson är den storebror Jens Fredricson som slår till i världscupen. Och bakom finns flera spännande namn som knackar på dörren. Det får mig nästan att tänka på det som under 1980-talet fick namnet Det svenska tennisundret, där framgång bokstavligt talat födde framgång och vi som följde tennisen visste att varje vecka är synonymt med nya framgångar.

Jag ser inga problem när det gäller förvaltandet. Hur är det då med tillväxten, med den utvecklande delen av ridsporten, den del som ska stimulera de ryttare som i dag befinner sig i tonåren eller till och med är yngre än så? Även här känns det spännande. Jag får känslan av ett förbund som lever i tiden och blickar mot framtiden. Även här räcker det för min del gott med att följa nyhetsflödet för att kunna konstatera att svensk ridsport både vill ligga och ligger i framkant.

Bara den här veckan har två nya fräscha nyheter offentliggjorts som enbart syftar till att främja utveckling för unga ryttare. ”Höj din nivå”. Redan här vill jag berömma vem det nu är som döpt projektet. Det är direkt, inget lullull utan alla förstår direkt vad det handlar om; att kort och gott höja sin nivå. Att bli bättre är basen och grundtänket i all elitidrott. Med förberedande SM-klasser och teoretiska kunskapsträffar ges ambitiösa ponny- och childrenryttare kostnadsfritt möjligheten att på ett enklare sätt ta nästa steg. Det är bra, lovvärt och ligger precis rätt i tiden.

På samma tidstypiska sätt håller legendaren Jana Wannius stadigt sitt finger i luften nere i Falsterbo för att se vart vindarna blåser. En analys från Falsterbos SM pandemiåret 2020 landade i en skarp slutsats: det finns stora brister i utbildning och horsemanship bland våra unga ryttare.

Equestrian Sport
Falsterbogeneralen Jana Wannius fortsätter att bidra till ridsportens utveckling på olika sätt. Foto: Roland Thunholm

Åtgärden: en ny klass, ”Falsterbo Pony Equitation” läggs in i det digra programmet under sommarens Horseshow, som troligen blir den första på tre år att hållas utan pandemiska publikrestriktioner.

Equitation är ett nytt begrepp för mig, men även jag kan se strategin och tänket bakom när jag läser innehållsförteckningen: mer fokus på god kontroll, mindre fokus på att jaga snabba tider, inslag av volter, bommar och avbrott.

Precis så här ska det se ut. Ett förbund som styr, spanar framåt och sjösätter projekt i ett Ridsportsverige där andra aktörer, som Falsterbo, hjälper till att identifiera brister och adderar någonting nytt för att avhjälpa dem. Med ett sådant samspel mellan förvaltarskap och utveckling har svensk ridsport all anledning att tro att solen inte bara skiner i dag utan även långt in i framtiden.

Tack för att ni tog er tid – och apropå utveckling hade vi på skärtorsdagen Björn Mortensen på besök i Fria Tyglars poddstudio i Växjö, där Björn berättar om en app för mental träning som snart släpps. Avsnittet hittar du antingen här eller som prenumeration på Spotify. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Glad påsk!

Ponnypappan
8 april 11:39

Ponnypappan: Två lejonhjärtan som inspirerar

Ponnypappan: Två lejonhjärtan som inspirerar
Yasin Haj Abdo och LillyBelle Enestubbe. Två lejonhjärtan med hästar som en annan gemensam nämnare. Foto: Privat

Det finns någonting mäktigt i att komma i kontakt med mod. Att träffa människor som bestämt sig för att trotsa spelregler som säger ”det är omöjligt” fascinerar och inspirerar mig. Envisa killar och tjejer som tror på sin egen inneboende kraft och förmåga får mig att tro på det positiva, på framåtandan och framtiden.

Själv är jag en försiktig general. Jag kan vara modig när det verkligen behövs och krävs men i det dagliga drar jag mig för att ta stora risker, speciellt risker som kan medföra att jag slår mig och tvingas uppsöka vård.

Jag är en sådan som försöker hedra lojalitet genom att ställa upp när någon kallar, men jag undviker samtidigt situationer som innebär en fysisk risk. Det är till exempel ingen tillfällighet att jag – under de åtta säsonger vi deltog – är den som spelat i särklass flest korpmatcher för Smålandspostens fotbollslag men också är den ende i laget som aldrig ens varit i närheten av att drabbas av en skada. Jag ställde alltid upp, men jag valde att aldrig gå in i de hårdaste närkamperna.

Lojalitet – ja.
Stor risk – helst inte.
Där har ni min innehållsdeklaration.

Men den här veckan har jag haft äran att komma i närkontakt med två modiga lejonhjärtan, som inspirerat mig. Det första modiga hjärtat tillhör min egen dotter.

LillyBelle är utrustad med en envishet och ett tankesätt som i vissa vardagssituationer kan göra mig otroligt irriterad men i andra situationer ännu mer imponerad. Hon ser möjligheterna där andra ser omöjliga svårigheter. Har hon bestämt sig för något, hur tufft uppdraget än ser ut, går hon all-in för det. Hon har dessutom en förmåga att kapsla in sitt eget fokus och koncentration och skapa ett tillstånd där ingenting kan störa henne.

Hennes största och mest envisa hjärteprojekt är en ständig följetong i den här bloggen: Erika. LillyBelles största, högsta och mest envisa önskan är att inte bara tävla med Erika utan även göra det på en ganska hög nivå.

Erika är snäll, hon hoppar lydigt men hon är inte snabb och sannerligen inte finlemmad. Hon är en grov ardennerlik ponny som till sättet mer är som jag själv: obrottsligt lojal men föredrar trygghet och undviker risker. Men hoppa kan hon.

Kombinationen av allt detta kryddat med tonvis med kärlek gör att LillyBelle tror stenhårt på sin Erika. Hon vill bevisa att de tillsammans kan göra det som andra skulle säga är svårt eller till och med omöjligt.

Ni som läst bloggen under flera år kanske minns att vi fick kalla in Erikas bästa kompis Tindra som moraliskt stöd för att få Erika att över huvud taget gå med på att rida en pay and jump 2019?

Det har hänt saker sedan dess. I helgen stod tävlingar i Ljungby på programmet fredag-lördag med dubbla starter båda dagarna för detta lilla kategori B-ekipage. LillyBelle och Erika gör otroligt bra ifrån sig redan under fredagen, slutar sexa i LC och sjua i LB i starka startfält. De rider superfint och LillyBelle är stolt över Erika men ändå inte nöjd. I hennes plan ingår en rosett. Ingen dröm går upp mot att få rida ärevarv med just Erika.

På lördagen laddar hon om. Hur det går till vet jag inte – jag har bara sett ritten på film – men på något sätt hittar LillyBelle en plan som tar dem högt upp i LC och när det är över är målet uppfyllt: andra plats!

Av bara farten svarar de för en fantastisk insats även i LB. I tuff konkurrens av 21 andra ekipage når de mållinjen på en tid som räcker till femte plats. Två placeringar och två rosetter för det modiga och envisa lilla hjärtat och hennes trogna följeslagare Erika.

Och då blir man så här glad när det är prisutdelning:

Det andra modiga lejonhjärtat jag träffat i veckan är Yasin Haj Abdo. Han drömmer också om att tävla med sina hästar. Han har redan prövat på och klarat pay and jump men siktar envist på att i framtiden även komma till start i en riktig tävling.

Tycker du att det låter som en blygsam målsättning?

Då bör du veta en sak till om 21-årige Yasin: Han är blind från födseln. Helt blind. Ser ingenting. Och han har hästar och hoppning som sin absolut största passion i livet. Kan ni tänka er att sitta till häst utan att titta? Sedan galoppera, ta er över ett hinder? Sedan två, tre, fyra och åtta? Jag kan inte tänka tanken. Vågar inte ens tänka på hur Yasin tänker, hur han gör eller hur han vågar. Men med hjälp av den fantastiska Sara Karlsson i Tingsryds Rid- och Körklubb har han hittat ett sätt som fungerar.

Om han ramlat av, slagit sig, skadat sig?

You bet! Nyckelben, revben, lungor har skadats. Operationer har krävts. Läkarna har å det bestämdaste avrått Yasin från att rida och skarpt uppmanat honom att skaffa sig en lugnare hobby men ingenting kan stoppa honom. Hästarna och träningen är hans livsstil, det bästa han vet, det viktigaste i livet.

Yasin Haj Abdo är en av de mest positiva och fascinerande personer jag någonsin träffat i mitt liv. Han har ett lejons mod och samtidigt en slagfärdig humor som får mig att skratta hejdlöst. Han säger att han lånar ut sitt hjärta till hästarna mot att hästarna lånar ut sina ögon till honom.

Samspelet. Respekten. Kärleken.
Jag tycker att det är så oändligt vackert.

Tack för att ni tog er tid – och vill ni lyssna på den enastående modige Yasin Haj Abdo rekommenderar jag varmt det senaste och känslofyllda avsnittet av ridsportpodden Fria Tyglar med mig och Louise Wemlerth som du hittar via länk här eller via prenumeration på Spotify.

Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
1 april 10:26

Ponnypappan om en sorg, en bomb och en bubbla

Ponnypappan om en sorg, en bomb och en bubbla
Terminsavslutning på Theleborgs Ryttarsällskap 2019.

Som man brukar säga: Jag minns det som i går. En liten LillyBelle som förälskade sig i varenda häst på ridskolan. En större men ändå liten Angelo som nyfiken lärde sig hur en ponny bäst hanteras. Snart räknade de dagarna till nästa lektion. Ibland insisterade de på att få åka dit någon halvtimme före utsatt lektionstid för att hinna smyga in i stallet och gosa med hästarna.

Jag minns att barnen sög i sig som svampar även under teorilektionerna, men framför allt minns jag deras ofattbara glädje över att bara vara där. Träffa sina kompisar, skratta och busa. Och sedan bruka allvar, försiktigt och ömt sadla den häst de tilldelats och som körsbäret på toppen äntligen få rida in i det fräscha ridhuset. Där minns jag de pedagogiska upplagda ridlektionerna som gick i lugnt, lugnt tempo för att de viktiga grunderna skulle nötas in.

Det var där LillyBelle för första gången och till sin enorma glädje fick rida i galopp. Ridskolehästen hette Erika, kärleken vid första ögonkastet blev bestående och ni som följt den här bloggen ett tag vet att Erika numera är LillyBelles egen tävlingshäst – först lånad, sedan köpt.

183 Lilly Flätar
LillyBelle i en av otaliga tävlingar under åren på TRS.

Jag minns gemenskapen som föddes, mycket tack vare den fantastiskt kreativa ungdomssektionen. Det varma rummet med köksdel, det var det allra heligast för de unga ryttarna före och efter lektion. De ordnade fram läsk, godis och snabbmat för den som ville köpa, anordnade pizzakvällar med spökhistorier följt av övernattning (där somliga, jag säger inte vilka, tyckte att det var läskigt att sova efter att ha lyssnat till spökisarna).

Varje skollov visste mina barn att det alltid bjöds på ett späckat program i det som ibland mer liknade en fritidsgård än en ridklubb. Det var tävlingar i allt från knoppning till käpphästhoppning. Det var läger, stafetter och maskerader. För att inte tala om kronan på verket: den ambitiösa julshowen där vi föräldrar satt och klappade i stelfrusna händer och drack glögg om vartannat medan rideleverna utmanade tränare och annan personal – och där eleverna alltid drog det klart längsta strået.

183 Lillytato
Tato, en av hästarna som hjälpt mina barn att rida.
183 Rotella
Angelo rider på Rotella under lektion.

Stora och små hästar och stora och små människor såg till att det pulserade av liv och glädje på anläggningen. Det var där, på Theleborgs Ryttarsällskap, allt började för mina barn. Där de fick ett grundmurat och högst troligt livslångt intresse för allt vad hästar och ridning innebär.

Theleborgs Ryttarsällskap finns inte längre.

Så sent som i förrgår släpptes nyheten att klubben begär sig själv i konkurs. Det finns inte längre några möjligheter att fortsätta verksamheten. Ekonomin är körd i botten. Ridskolehästarna, som vid en besiktning visat sig vara i mycket dåligt skick, har antingen avlivats eller fått nya ägare.

Konkurs.

Ett förfärligt ord.

Så definitivt, slutgiltigt.

Rideleverna försöker nu desperat att få plats i någon av Växjös övriga klubbar.

Beslutet om konkurs är oåterkalleligt. Theleborgs Ryttarsällskap finns inte längre. Trots att det är flera år sedan mina barn var där är det bara sorg jag känner, en klump i magen. En sådan underbar tid. Så många fina minnen. Nu är minnena allt som finns kvar.

Det händer mycket i nyhetsväg inom ridsporten här just nu. Konkursen är dock den tråkigaste nyheten jag tagit del av hittills. En betydligt gladare nyhet, faktiskt att betrakta som en lokal nyhetsbomb, var det som Växjöortens Fältrittklubb, barnens nuvarande klubb, presenterade i onsdags. Klubben är mitt uppe i en storsatsning med bygget av det som fått namnet Abena Arena och som ska stå klart till hösten. För att växa ytterligare som klubb och skaffa sig större ekonomiska muskler inför framtiden utlyste VFK i vintras den helt nya tjänsten klubbchef.

I onsdags avslöjades vem det blir: Peter Wibrån, lokal fotbollsikon och som arbetat ett halvt liv i Östers IF. Wibrån har ingen som helst ridsportbakgrund men har däremot oändligt mycket erfarenhet av hur det är att jobba i en stor förening, hur man arbetar effektivt för att få in nya samarbetspartners och hur man sköter kontakter med kommun, myndigheter och förbund. Det ska bli väldigt intressant att se om en fotbollshjälte kan bli att räkna med även i den dagliga verksamheten i en ridklubb.

Efter sorgliga och glada nyheter står jag själv i begrepp att kliva in i en bubbla. Nu är det äntligen dags för SM-slutspelet, höjdpunkten på hockeyåret. Jag bevakar regerande mästaren Växjö Lakers som i sin kvartsfinal ställs mot Frölunda. Det betyder att jag, kanske när du läser detta, är på väg till Göteborg för att bevaka den första matchen. Innan dess har jag blivit upphämtad av min kollega Alexander i Ljungby, där jag tillbringat fredagens morgon och förmiddag med ponnypappasysslor och sedan tittat på när Angelo och LillyBelle jagat nya nollor och rosetter.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
25 mars 12:41

Miraklet i Sveriges golvbrunn

Miraklet i Sveriges golvbrunn
Solen är så stark att det knappt går att använda kameran. Ett problem vi nu måste hantera i Växjö. Foto: Daniel Enestubbe

Jag och min journalistkollega Alexander brukar skämtsamt kalla Växjö för Sveriges Pori.

Vid Bottenhavets östra kust i Finland finns en stad vid namn Pori, på svenska mer känd som Björneborg. Finländska hockeyspelare jag talat med under åren i Växjö beskriver Pori som staden som är känd för två saker: lite sol och mycket regn. Grundläget i Pori är grått, trist och molnigt och trösten för många finländare i Poris höstrusk, vintergegga och vårdimma är att staden huserar Ässät, ett av Finlands bästa hockeylag.

Jag har själv varit i Pori och även om mitt besök där inskränkte sig till blott två dagar kan jag, baserat på det, intyga att hockeyspelarna från Finland är helt rätt ute i sin analys.

Att jag och Alexander som växjöbor synnerligen olokalpatriotiskt kallar vår stad för Sveriges Pori kan kanske tolkas som kurage men tro inte att vi är några orädda antihjältar. Hittills har vi inte, trots att vi skämtar friskt om vädret i Växjö i vår hockeypodd, betraktats som några förrädare.

Tvärtom, skulle jag säga.

181 Ridtur
Inte heller Angelo och LillyBelle förstår vad det är som händer. Men rider gör de ändå.

Till skillnad från invånarna i vissa andra städer, som tänder till och blir aggressiva vid minsta kritik om deras hemvist, har Robert Gustafssons beskrivning av Växjö som ”Sveriges golvbrunn” blivit ett både uppskattat och stående skämt med enorm igenkänning i Växjö med omnejd.

Likaså är ett av årets absolut största nöjen för oss växjöbor att vänta in siffrorna för solligan. Då är det inte för att ännu en gång nås av uppgiften att Ölands norra udde ligger i topp. Frågan vi i Växjö ställer oss med nervös spänning är alltid: Finns det någon stad som haft färre soltimmar än vi eller har tar vi hem segern även i år? SM-guld i hockey och seger i färst antal soltimmar.

Det är det som driver oss framåt här i Kronoberg.

Ja, det regnar mycket i Växjö.
Nej, solen visar sig inte frivilligt i Växjö.

Detta är fakta och därom tvista vi ej. Vi har lärt oss leva med dessa två givna förutsättningar, likt finländarna vid Bottenhavets östra kust.

Men nu har någonting hänt. Världen har förändrats mitt framför våra ögon. Det går inte att förklara, det är att betrakta som ett rent mirakel. Plötsligt lyser solen över Växjö som om den inte gjort annat. Plötsligt är allt blått och ljust. Plötsligt har även vi i Växjö lärt oss att det finns någonting som kan kallas sol på riktigt och att den är ljuvligt behaglig att ta del av.

181 Lunch
Under chockad tystnad intages lunchen i strålande oförklarligt solsken. Är Växjö på väg att förlora den givna titeln ”Sveriges minst soliga stad”? Daniel Enestubbe

Plötsligt nås jag via lokalradion av fullkomligt häpnadsväckande nyheter: Växjö sätter nytt solrekord och det handlar inte om något pytterekord. Det tidigare rekordet är SLAKTAT redan när det återstår nio dagar av en marsmånad som går utanpå allt jag tidigare upplevt. Inte ens i mina mest fåfänga förhoppningar har jag trott att jag under min livstid skulle få uppleva ett positivt väderrekord i Växjö, men nu händer det.

Denna nya situation är svår att hantera för oss alla. Rida i fullt solsken och dussintalet plusgrader när det egentligen ska vara snett göteborgsregn – och på en snustorr och rykande paddock som egentligen mer ska påminna om en misslyckad maträtt? Sådant gör saker med oss. Hästarna tar chansen direkt, lägger sig i sina hagar och lapar sol istället för att stå blickstilla och vara måltavlor för regnattacker.

Och när de får chansen att lattja runt i paddocken blir de så ivriga att få visa vad de kan att det ser ut så här (försök att inte skratta åt Tangos otålighet om du kan):

Hunden Doris är ett irrationellt energiknippe redan i sin grundinställning till livet. Men inte heller hon klarar av att stå opåverkad av solens krafter. Helt plötsligt förklarar Doris krig mot en sten. Ett solklart fall av solsting.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som händer, mer än att det är någonting så ovanligt att det gör oss chanslösa när det gäller att hantera den uppkomna situationen. Jag är hemma fast ändå på en annan plats. Lapar sol men känner mig naken utan regnjacka. Mot den bakgrunden känns det oerhört skönt att SHMI äntligen levererar och att moln, snö och rusk är på väg in redan i början av nästa vecka. Det blir grinigt, geggigt, deppigt och fullkomligt underbart.

Då kan vi äntligen återgå till att leva i Sveriges Pori igen – det enda vi känner, kan och behärskar fullt ut.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar där vi i senaste avsnittet träffar charmtrollet Liam Nilsson, 14, som är mitt uppe i en storsatsning. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
18 mars 12:12

Ponnypappan: Jens Fredricson och det heliga tretalet

Ponnypappan: Jens Fredricson och det heliga tretalet
Jens Fredricson vet vad han talar om. Foto: Privat

För några år sedan besökte vår familj en clinic i Växjö som hölls av Jens Fredricson. Jag minns att den var intressant från start till mål, även för en sådan som jag. Jag kan däremot inte i dag minnas speciellt många detaljer av det Jens sa, men en sak har fastnat: principen om tretalet.

Hur det lät ordagrant kan jag inte återge men andemeningen är denna:
”När du hopptränar och står inför en tuff utmaning, tänk så här: första gången lär du dig vad du gör för fel, andra gången försöker du rätta till det och tredje gången sätter du det perfekt”.

Trean är ett tal som i alla tider och i alla kulturer betraktats som heligt, magiskt och mytiskt, inte minst i vår egen kultur. Kristendomen lär oss om treenigheten, tre vise män (eller i alla fall tre gåvor) och Jesus, som dör vid 33 års ålder och uppstår på den tredje dagen. Det ser likadant ut i den grekisk-romerska antiken och fornnordisk mytologi.

Trean återkommer hela tiden. Det är samma sak inom kulturen och litteraturen. Guldlock och de tre björnarna, De tre bockarna Bruse, Tre små grisar och så vidare.

För att inte tala om ordspråk vi alla drar till med ibland och som kanske bäst ligger i linje med Jens Fredricsons evangelium:
Alla goda ting är tre.
Tredje gången gillt.

Jag ska inte säga att jag har en tanke på den heliga trean när jag strax efter lunch på fredagen styr vår transport söderut med destination Karlshamn. Men där, i det vackra landskap som fullt rättvisande kallas Sveriges trädgård, ska Angelo ges inte en, inte två utan tre nya chanser att uppnå sitt nästa mål: en nollad Lätt A.

Han har tränat hårt, hoppats länge och försökt vid en handfull tillfällen utan att lyckas. Han har varit besviken men snabbt hittat ny motivation för nya försök och nu är det dags igen. En Lätt A om dagen i tre dagar.

Men vibbarna är inte bra denna fredag. Angelos B-ponny Hilda verkar otålig och på sitt sämsta humör. Hon bockar redan utanför framhoppningen och känns övertänd. Jag kan tänka mig att det gör Angelo nervös och kanske får honom att tappa fokus eller i alla fall tvingar honom att fokusera på fler saker än vad som är optimalt.

Efter framhoppningen har jag inte riktigt känslan av att Angelo kommer att uppfylla sitt mål. När han får startsignal följer han heller inte den på förhand uppgjorda planen. Han genar till första hindret och det tar stopp direkt.

Ny besvikelse, nya lärdomar, ny hemfärd. Efter en ny natts sömn laddar vi för försök nummer två och ny transport till Karlshamn. Vi har vänt blad, Malin och Angelo pratar ihop sig om en ny plan och sedvanliga förberedelser och rutiner följs. Vi noterar snabbt att Hilda åter känns övertaggad och den där känslan från gårdagen börjar åter få fäste i min mage.

Det går bättre den här gången men utmaningen är samtidigt lika enkel som svår: alla hinder ska klaras av. Det gör de inte. Det blir två olydnader igen och ekipaget är uteslutet. Två försök, två misslyckanden. En tung hemfärd väntar, med många funderingar och frågor. Ska vi ligga lågt? Strunta i söndagens Lätt A? Gå ner ett par klasser, låta Angelo rida Tango istället? Eller bara ta en day off, stanna hemma och göra och tänka på någonting helt annat än att hoppa över hinder?

Malin skriver med sin vän, ponnyföräldern Pernilla Lundblad som varit i den här situationen flera gånger tidigare. Pernilla peppar och hennes uppfattning är glasklar: ”Kör!”.

181 Angelo
Angelo har kämpat och slitit hårt för att uppnå nästa mål tillsammans med Hilda. Foto: Privat

Det viktigaste av allt: Angelo vill verkligen det här. Drömmer om en felfri Lätt A, hans just nu högsta önskan. Dessutom har ett par förbättringsdetaljer noterats under lördagen och tidigt på söndagsmorgonen beslutar sig Malin för att byta taktik.

Vi har kommit fram till dag tre. Då behövs jag hemma på gården och LillyBelle väljer att stanna hemma med mig. Bara Malin och Angelo åker ner till Karlshamn.

Jag vet vad som väntar och när vi sitter vid middagsbordet är tiden inne. Equipeappen är vår enda rapportör om vad som händer, vilket gör det hela ännu mer nervöst än att se hoppningen med egna ögon. Det har dock gått bra förr, intalar jag mig i min skrockfullhet.

Som av en händelse stod jag (ja, jag stod) upp här hemma i Växjö och skrek när Angelo kvalade in till Elmia i somras. Jag var heller inte på plats när han vann två klasser med Tango och en med Hilda i Torsås. Kan min frånvaro skapa ny Equipemagi? Kanske. Jag letar efter irrationella halmstrån nu.

Malins nya upplägg bygger på flera förändringar. Den första: Angelo anmäls även till en Lätt B+, som en sorts förklass till Lätt A:n. Den andra: han ska inte bromsa Hilda som han annars till viss del gör för att hon inte ska bli f-ö-r explosiv. Detta för att få ett högre och jämnare tempo, dock utan att Hilda lägger i den högsta Ferrariväxeln.

Under resans gång tillkommer en tredje punkt då Hilda visar sig vara på ett lugnare humör: för att bibehålla hennes lugn skippas framhoppningen helt i Lätt A. Så avgörs Lätt B+. Ekipaget går i mål med fyra fel. På filmen Malin skickar till mig syns en tidig olydnad som dock repareras på ett mycket bra sätt. Tempot är ett annat. Det går fortare men inte för fort. Bådar gott.

Sedan är det dags. Ekipagets namn syns i displayen: Angelo Enestubbe och Munsboro Hyland. Hemma i Växjö andas jag djupt när klockan börjar räkna ner. Sedan startar urverket. De är igång och jag håller andan. När det gått tio sekunder vet jag att de i alla fall inte rivit något hinder och efter ytterligare några sekunder kan en tidig olydnad uteslutas.

Starten har uppenbarligen gått bra men då återstår det värsta: vetskapen om att tiden ska ticka nästan fram till en evighetslång minut innan vi får veta.

37, 38, 39 sekunder. Forfarande står det Fel: 0.
41,42, 43. Fortfarande noll.
Jag känner att pulsen är hög. Skyhög. Jag gillar inte det här. Inte alls.
47, 48, 49. Han måste vara på upploppet. Ingen. Olydnad. Nu. Tack!

51. 52. 53…
…53,48. Målgång! Noll fel!

Jag önskar att jag kunde beskriva känslan men jag tror samtidigt att du som läser vet exakt vad den innebär. I det ögonblicket vet jag hur ofattbart glad Angelo är, hur mycket detta betyder för honom och att det är ett evigt kvitto på all tid och all träning han lagt ner på att uppfylla sitt mål.

De taktiska förändringarna blev till fullträffar och, får jag veta, kompletterades med att Amie Löfberg, en annan god vän, gick banan med Angelo. Amie, oändligt erfaren, pekar med hela handen och är en person Angelo lyssnar på. Det visar att det ibland också kan vara bra med en ny röst.

”Första gången lär du dig vad du gör fel, andra gången försöker du rätta till det och tredje gången sätter du det perfekt”.

Jens Fredricsons princip fungerar.
Det heliga tretalet förblir heligt.
Och efter tre förändringar satt nollan.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar där vi i senaste avsnittet träffar charmtrollet Liam Nilsson, 14, som är mitt uppe i en storsatsning. Vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ponnypappan
11 mars 15:28

Ponnypappan om terapiformen som alltid fungerar

Ponnypappan om terapiformen som alltid fungerar
Visst är hästar terapi i tider som dessa.

Elände, elände, elände. Krig och kris, skenande elpriser och bränslepriser som dubblats på två år. Den som vågar sig på att följa nyhetsflöden just nu gör det sannerligen på egen risk.

Det behövs ett motgift mot elände, en strimma ljus mitt i mörkret och ett hopp i en värld och en vardag vars cirklar är rubbade.

Det gäller att komma på andra tankar, att koppla ur sladden till eländet då och då, att filtrera sinnet och finkalibrera det för att ta sikte på de goda nyheterna. De goda nyheterna är att det finns en terapiform som alltid funkar och ett gäng terapeuter som alltid hållet öppet, alltid har tid och som aldrig sviker. Har du hästar omkring dig har du glädje omkring dig. Så enkelt kan det vara och så enkelt är det.

Vi har sju terapeuter som står redo att göra oss alla på bättre humör och för en stund få oss att glömma krig och kris. Vi har Hilda som kombinerar en allvarstyngd framtoning med härlig överskottsenergi, vi har vårt allmänna gosedjur Tindra, vi har TW som i sin sköna oförutsägbarhet bjuder oss på skratt varje dag och hennes bundis Peggy som hakar på TW:s upptåg. Vi har Erika som ger vänligheten ett ansikte, Tango som bjuder på ofrivillig humor genom sitt sätt att vara och nykomlingen Pärla, den charmiga shettisen som ofta och gärna trotsar elstängslets krafter och rymmer in till favoritgrannen Erika.

Bara att studera livet i hage och box ger en skön flykt från den allvarsamma vardag som drabbar oss alla. Det håller mig på gott humör och det jag skrev ovan är faktiskt ingen överdrift: det fungerar som en form av terapi på riktigt.

Och ibland ställer dessa terapeuter upp på att tjäna människan på ett sätt som jag utan tvekan måste beskriva som en bonus. De går med på att gå in i lastbilars och transporters trånga utrymmen, utan knot och klagan åka miltals med ett hönät som enda sysselsättning och, väl framme vid destinationen, lydigt kliva ur och åter tjäna människan. Hur otroligt är inte det egentligen, om man tänker efter?

Den här formen av extra bonusterapi kallar jag för tävling. Att fritt kunna åka iväg på en tävling när läget ser ut som det gör är i dag ett privilegium snarare än en självklarhet. Under helgen fick LillyBelle åtnjuta detta privilegium och att se hennes glädje i kombo med hennes djupa koncentration inför uppgiften gör att det är värt allt besvär.

180 Vinst
Lullybelle – lycklig vinnare.
180 Peggy Och Tango
Vinnarhästarna Peggy och Tango.

Det är i Hässleholm det sker och LillyBelle har med sig två terapeuter som glatt ställer upp på startlinjen. Först Peggy, LillyBelles mest trogna följeslagare under de senaste åren. Att få tävla i en klass för A-ponnyer är förresten också ett privlegium som bara kan ske under en begränsad tid och som förutsätter att det finns minst ett ytterligare A-ekipage anmält. Det gör det den här gången. I första klassen finns fyra anmälda, i den andra två. LillyBelle och Peggy är rutinerade nu, tar sig runt på ett bra och säkert sätt och lägger beslag på två segertäcken och lika många pokaler.

Terapeut nummer två är Tango, Angelos häst. LillyBelle har under lång tid gått runt och tittat längtansfullt på Tango och haft en önskan om att få tävla honom. En enda gång tidigare har de ställt upp som ekipage men det är 2,5 år sedan. Nu, i Hässleholm, ska det äntligen ske igen. Angelo har generöst erbjudit lillasyster att rida Tango och LillyBelle har under flera veckor ambitiöst förberett sig genom träning på vår lilla ridbana.

Spänningen är stor inför den första klassen. Det är tolv startande och LillyBelle och Tango går ut sist. Det är full satsning direkt, Tango känns taggad och när de når målet står det klart att de slutat tvåa. LillyBelle kan räkna in en tredje pokal efter att ha ridit ett tredje ärevarv.

Sedan byggs banan om och hindren höjs. Ny klass, 14 startande och mitt favoritekipage är sist ut även denna gång. LillyBelle gillar läget. Njuter av det. Hon tävlar, hon får göra det roligaste hon vet och vi andra kan fly iväg från elände och passa på att tanka terapibränsle.

Träningen på omhoppningssvängar visar sig ge resultat. Tango är med på noterna när LillyBelle hittar smarta genvägar och det går så snabbt att de vinner hela klassen.

Fyra pokaler, fyra ärevarv, tre segertäcken.

Att få vara tillsammans med hästar är terapi. Att få komma iväg på en tävling är en bonus. Att det dessutom går så otroligt bra och att ett halvt prisbord medföljer hem till Småland får betraktas som något slags all inclusive.

Tack för att ni tog er tid – och rekommenderar alla som kan att snarast boka in en terapisession hos närmaste mule. Vill ni lyssna på när jag och Lussi Wemlerth poddar gör ni det här, vill ni gå med i föräldragruppen på Facebook gör ni det här och vill ni hänga med mig på Instagram har ni länken här.

Ponnypappan
4 mars 11:32

Ponnypappan: ”Nu är det läge att stötta och hjälpa”

Ponnypappan: ”Nu är det läge att stötta och hjälpa”
Solrosen är inte bara Ukrainas nationalblomma utan har även blivit en symbol för motståndet mot den ryska invasionen. Foto: Privat

Anita har elva hästar, varav tre ponnyer. Hon bor i närheten av Kiev. Tillsammans med sin familj och en annan familj ska Anita inom kort ta hästarna med sig och bege sig mot den polska gränsen.

Anita skriver att hon behöver hjälp, både med att få hästarna i säkerhet och med att förse dem med foder. I sin förtvivlan vädjar hon också om hjälp med mat och husrum till sig själv och medföljande resenärer på den osäkra resan.

Om Anitas vädjan ger något konkret resultat vet jag inte. När detta skrivs är det bara tre timmar sedan hon postade sitt desperata inlägg. Men jag ser till min glädje att viljan att hjälpa är stor. Människor runt om i Europa vill öppna sina hem och bereda plats för hästar i sina stall. Jag vet inte hur det går för Anita, vet bara att mitt hjärta slår för henne, alla andra ukrainare och dess oskyldiga djur.

Det är svårt att skriva det här inlägget. Det är över huvud taget ganska svårt att skriva någonting alls just nu. Europa är plötsligt i krig. Vi är alla i krig, vare sig vi vill det eller ej. Putins attack mot Ukraina är inte en isolerad händelse, den kommer troligen inte att sluta med Ukraina. Den är en attack mot hela Väst.

Ett Väst som blivit alltmer splittrat medan Putin suttit på sin kammare, bidat sin tid och smidit djävulska planer. Men också ett Väst, som snabbt vaknat upp och blixtsnabbt gått tillbaka till sina rötter; till gemenskapen mellan nationer med ett enda långtgående syfte: att bevara freden i Europa.

Aldrig i modern tid har avståndstagande, fördömanden och sanktioner mot ett krigförande land varit så unisont som nu. Alla västländer är emot Rysslands invasion och till och med de länder som naivt gjort sig beroende av Putins gas (läs Tyskland) gör politiska 180-graderssvängar och skickar allt stöd de kan till Ukraina.

Vi ska inte göra oss några illusioner. Vi lever i en skräckens tid, den mest spända världspolitiska situationen sedan Kubakrisen elva år före min födelse. Kan ett plötsligt enat Europa gå segrande ur det här? Det är det jag hoppas. Det du hoppas. Det vi hoppas. Det Anita hoppas.

Hennes desperata rop på hjälp är ett av tusentals på Facebookgrupper som inte ens existerade för en vecka sedan. Det är ett rop på hjälp som ger fler än en dimension av krigets fasor. Förutom den rent humanitära katastrofen, som vi alla rent mänskligt kan föreställa oss, är den också en röst för någonting vi som förälskat oss i fyrfotingar omedelbart kan relatera till. Nämligen det faktum att ett krig även drabbar oskyldiga djur på samma sätt som det drabbar oskyldiga människor.

Även här står Europa enat, redo att ta emot de enorma strömmen av flyktingar som nu väller ut ut skräckens Ukraina. Bilderna av män som i all hast tar farväl av fruar och gråtande barn vid olika tågstationer gör hål i mitt hjärta. Jag är nära att gråta när jag skriver föregående mening och det tvingar mig att ställa mig den frågan varje normalt funtad människa bör ställa sig just nu:

Vad kan jag göra?

Det finns massor som jag kan göra. Massor vi kan göra. Det allra enklaste och som alltid fungerar med ett knapptryck på telefonen: skänk pengar till Ukraina. Det är bara att googla ”Skänka pengar till Ukraina” och studera sökresultatet. Algoritmerna ser till att seriösa organisationer som garanterar att våra gåvor verkligen gör skillnad hamnar överst i listan. Sedan är det bara att välja valfri organisation och swisha.

Anitas och alla andras vädjan öppnar också en möjlighet för oss hästälskare att göra en konkret skillnad. Vi älskar hästar, vet vad de betyder, vet vad de behöver och vi har hjärtan stora nog för att kunna ta emot både hästar och människor.

Samtidigt är det viktigt att skaffa sig kunskap om vad som gäller med hästar, avseende smittsamma sjukdomar, vaccinationer och annat. Jag håller just nu på att skaffa mig kunskap så gott jag kan. Som boende i Sverige – relativt nära men ändå långt från Ukraina – är det nog inte praktiskt möjligt att ta emot hästar än.

Jag ser glädjande nog att samtliga ridsportsajter, denna sajt inkluderad, engagerar sig och berättar för oss vad som gäller och hur vi kan hjälpa. Ser att FEI startat en sajt för insamling till hästarna i Ukraina.

Oavsett om det här får ett snabbt eller utdraget slut står Europa enat. Det är det viktiga. Nu hjälper vi till, nu gör vi allt vi kan för att stå upp för Ukraina, för dess befolkning och för dess djur som tvingats på flykt.

Hjälp gör skillnad, hjälp är avgörande, hjälp är alltid rätt.

Tack för att ni tog er tid – här är länken till FEI:s sajt Help Ukrainan Horses för er som känner att ni vill göra en insats.

Ponnypappan
25 februari 11:33

Den bestraffande ridsportens hårda skola

Den bestraffande ridsportens hårda skola
Angelo har kommit till en punkt där leken övergår i mer och mer allvar. Att bryta barriärer är lärorikt och karaktärsdanande. Foto: Daniel Enestubbe

När jag började spela golf för tjugotalet år sedan reagerade jag ungefär som alla andra som drabbas av det nästan obegripligt roliga spelet: jag blev besatt. Kunde med lätthet spela ett par rundor om dagen, tänkte på svingar, puttar och inspel 24/7, lusläste golftidningar, pluggade tips från coacher – allt jag kom över plöjde jag.

Eftersom jag började från noll förbättrade jag mig väldigt snabbt. Snart hade handicapet nått ner till en nivå som gjorde mig mer stolt än gav mig en känsla av pinsamhet. Det var dags att ta nästa steg. Det var dags att bli en riktig golfspelare. Trodde jag.

Det var då problemen började. De började med insikten om hur obegripligt svårt golf är när man inte längre ser det som en lek och en fritidssyssla utan ser det för vad det innerst inne är: en sport. Ett anständigt handicap förpliktigar nämligen. Du har inte längre några extraslag på varje hål utan förväntas gå på par, på banans idealresultat, på åtminstone hälften av dem. Här körde jag fast, här blev insikten om golfens svårighet så överväldigande att jag tappade sugen. Det spelade inte längre någon roll om jag spelade fantastisk golf under ett par hål. Efter den tillfälliga egoboosten väntade alltid ett slag i vatten, ett utslag i skogen eller en duff – en träff rakt ner i gräset som skickade bollen förnedrande tio tolv meter framåt mot önskade 230.

När jag nu någon enstaka gång, kanske en gång vartannat år, besöker en golfbana ser jag det bara som en lek, något roligt man gör för att slå ihjäl några timmar tillsammans med goda vänner. Själva sportdelen av golf har jag för längesedan placerat i papperskorgen. Jag kan leka golf och tycka det är roligt men jag kan inte försöka s-p-e-l-a golf och skämmas.

När jag nu under några år intensivt betraktat mina barns sätt att ta sig an ridningen ser jag den glasklara kopplingen mellan golfen och ridsporten. Det börjar som en lek, där du mer eller mindre å-k-e-r häst och lär dig grunderna. Det fortsätter som en lek även när tävlingarna börjar på ponnynivå. Nivån på hindren och svårighetsgraderna på banorna är så pass låga att i princip alla klarar av det efter några envisa försök. Sedan finns ju alltid den förlåtande hybriden av lek och allvar som kallas pay and jump, där rosetter kan köpas som en fin uppmuntran för en fin placering på väggen i pojk- eller flickrummet.

Precis som att leka golf kan man med hjälp av lekfullhet och snälla låga klasser också känna den sprudlande glädjen ridsporten ger. Precis detta har mina barn ägnat sig åt under drygt tre år. Visst har de råkat ut för problem längs vägen men de har ändå ganska snabbt, med hjälp av lite tips och träning, lyckats reda ut problemen. Glädjen har varit det centrala, den har genomsyrat allt.

Men det heter ridSPORT, inte ridLEK. Det hörs redan på namnet att det är en sport, och sport är både svårare och allvarligare än lek. Det jag nu märker är att Angelo närmar sig den nivå där allt inte bara går att fixa, där det inte går att åka häst, där det krävs rätt mycket av ryttaren för att ta sig vidare. Efter att ha gått igenom Lätt E, D och C lyckades Angelo ganska snabbt stabilisera sig även på Lätt B-nivå förra året.

Nu är det Lätt A som gäller och här känns det som att leken alltmer övergår i sport. Det är här det blir svårt, här det tar tid, här smyger sig besvikelsen och känslan av litenhet på. Jag ser hur Angelo verkligen fokuserar och gör allt han kan. Ser att han verkligen gör det bra, att det ser bra ut, att han r-i-d-e-r bättre än någonsin tidigare.

Ska jag fortsätta att göra jämförelse med den grymt bestraffande golfen är ridsporten ännu grymmare. Den kan nästan bara mäta sig med de alpina grenarna i sin grymhet. I alla bollsporter kan du nämligen tillåtas att göra misstag utan att loppet är kört. Även i golfen kan du göra bort dig på ett hål men samtidigt veta att du har en liten chans att spela dig tillbaka i matchen.

Ridsport är allt eller inget. Du kan, som jag tycker att Angelo gör just nu, rida fantastiskt bra, du kan klara hinder 1-6 på ett enastående sätt. Men gör du ett litet misstag, bara ett enda, är det över. Du har inga möjligheter att kämpa dig tillbaka där och då. Ditt lag kan ligga under med 0–3 i fotboll men ändå vända och vinna. Du kan tappa första set i tennis men ändå kriga dig tillbaka till seger. Men fyra fel i ridsport kan aldrig reduceras till noll, precis som en grensling i slalom innebär game over.

Jag har alltid vetat att ridsport är infernaliskt definitivt och att betrakta det från nära håll under lång tid förstärker bara känslan och ökar min respekt inför den som utövar den. Du kan aldrig defilera in i mål eftersom det alltid finns ett sista hinder som du måste klara. Detta är kärnan i den bestraffande ridsportens hårda skola som alla måste genomgå.

Tro inte att detta är en sågning av ridsporten. Tvärtom; ridsporten är som livet självt; det börjar bekymmersfritt och lekfullt för att sedan övergå i mer och mer allvar. Jag tror att ridsporten är lärorik och karaktärsdanande eftersom den innehåller så tydliga barriärer som du i din utsatta ensamhet måste bryta. När du väl gör det, då kommer den stora belöningen och jag känner att Angelo snart är där. Han kommer snart att kunna skriva upp sin första Lätt A-nolla. Det är en förmån att få se sina barn utvecklas i realtid.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna rekommenderar jag podden Fria Tyglar, vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

 

Ponnypappan
18 februari 11:44

Ponnypappans tips till blivande ponnyföräldrar

Ponnypappans tips till blivande ponnyföräldrar
LillyBelle hade tidigt klart för sig vad som är det bästa i livet.

För en tid sedan, efter att jag postat ett av mina blogginlägg på Instagram, fick jag en intressant reaktion från en läsare. Att få omedelbar respons på något man tyckt – oavsett om det är ett glatt tillrop eller en magsur anmärkning – är bland det bästa med att arbeta med bokstäver, tycker jag. Den här reaktionen dök upp i meddelandekorgen och gjorde mig inte bara glad utan fick mig också att tänka till.

”Hej, kan du inte skriva ett inlägg för oss föräldrar som vill bli ponnyföräldrar om hur ni har fått tag på era fantastiska ponnyer och vad man ska tänka på när/innan man blir ponnyförälder?” skrev avsändaren.

Jag blev glad över tipset på ämne men jag hajade även till när jag tänkte på vad det stod i meddelandet. Det slog mig plötsligt att jag, som känner mig som en evig nybörjare, faktiskt börjat skaffa mig rutin som ponnypappa. Tiden har liksom bara kutat iväg, månad har lagts till månad och år till år. Jag inser att det är över tre år sedan Angelo och LillyBelle började tävla och att den paniska nervositet jag kände inför deras debuter nu övergått i något som mer liknar en behaglig rutin.

Ja, vad ska man tänka på när och innan man blir ponnyförälder? Jag önskar verkligen att jag haft en liten folder eller lathund i fickan när allting tog sin början. Ett minilexikon som på ett lätt sätt förklarade vad det är jag gett mig in på, om all dramatik som väntar och om jag verkligen är beredd att lägga ner vad som krävs för att allting ska fungera.

Det skulle utan problem gå att skriva en bok om att vara ponnyförälder och det finns nog lika många tips som det finns ridmänniskor. Men om jag ska koka ner allt jag hittills upplevt på den resa jag och familjen gjort tillsammans landar det i följande fem punkter:

1: Ridskolan del 1.

Alla som rider har inte gått i ridskola. Vissa barn ”föds på hästryggen”. Men trots att vi hade hästar på gården redan när barnen kom till världen var det i ridskolan det började på allvar. Ridskolan var något av det bästa som kunde hända barnen och i mitt tycke också det bästa som kan hända en blivande ponnyförälder.

177 Lilla Lilly
LillyBelle hade tidigt klart för sig vad som är det bästa i livet.
177 Lille Angelo
Redan som ettåring kröp Angelo in i hästhagen. Hans intresse för hästar har bara vuxit med åren.
177 Angelo På Ridskolan
Ridskolan – den perfekta starten för ditt hästintresserade barn
177 Borstar
Som ponnyförälder kommer du också att indirekt gå i ridskola. Att ha barn med häst kräver ett stort föräldraengagemang.

På ridskolan ser du snabbt om ditt barn älskar ridning och vill fortsätta rida. Du betalar en terminsavgift och sedan ingår både lån av ponny och utrustning. Där varvas teori med praktik, stor vikt läggs vid säkerhet och ansvar och att visa hästen kärlek och respekt. Redan här upptäcker du dessutom snabbt, som nybliven ponnyförälder, att ridsport skiljer sig från andra idrotter. Här är det inte köra-lämna-hämta, som när du kör ditt barn till fotbollsträningen. Här är det köra, lämna och h-j-ä-l-p-a som gäller. Ridsport kräver ett enormt föräldraengagemang och det är ridskolan är steg 1-kurs i. Sadla, tränsa, borsta, kratsa, hämta, bära, lyfta, assistera. Ibland finns skötare som hjälper till men det förväntas av dig att du finns där och är beredd att hjälpa ditt barn hela vägen in på ridbanan, där du också får vara beredd att leda hästen under träningspasset vid behov. Ridskolan är vad den heter: en skola för ridning, för barn såväl som vuxna.

2: Ridskolan del 2.

Har ditt barn fastnat för ridningen redan efter en termin? Har du insett att du själv måste utstå både kyla och egen fysträning de dagar ditt barn ska träna? Grattis, då är ni på rätt spår och redo för nästa termin. En sak som brukar utmärka ridklubbar är gemenskapen. Har ni tur finns det en drivande ungdomssektion som anordnar en massa kul; halloweenpartyn, pizzakvällar, julfester, sommarläger, påskfester, avslutningsfester och annat. Mitt råd: låt ditt barn vara med på allt detta och känn hur en härlig känsla av hur träning i kombination med fritidsgård växer fram hos barnet. Det är lätt att skaffa goda vänner på en ridklubb.

3: Dags att skaffa egen ponny?

Svår fråga där boende och ekonomi är avgörande parametrar. Bor du redan på en gård på landet med stall och boxar eller bor du mitt i stadens asfaltdjungel? Ska du skaffa häst är det första alternativet givetvis en stor fördel men det fungerar också bra att hyra en box – kanske rentav på klubben eller hos en privat uthyrare. Krångligt? Dyrt? Inte helt säker på hur ni vill göra? Då kan fodervärdskap vara en ide. Att vara fodervärd innebär att ni lånar hästen av ägaren och har den som er egen och står för alla kostnader.

4: Att välja rätt ponny

Jag rider inte själv men jag kan tänka själv, precis som jag inte spelar hockey men kan ha rätt starka åsikter om hockey. När det gäller valet av förstaponnyn har jag egentligen bara ett råd: köp inte en häst som är svårare än vad ditt barn klarar av. Hellre snäll än snabb.

177 Snäll Häst
En snäll ponny är bättre än en snabb ponny som ditt barns första häst.
177 Lilly På Tindra
Tindra är snäll men racersnabb, egentligen ingen perfekt förstaponny men med envishet, långsiktighet och massor av nedlagda timmar fungerade det till slut.
177 Påskfest
Angelo och LillyBelle under en påskfest på ridskolan 2019. Se till att ditt barn är med på alla roliga aktiviteter som erbjuds i ridklubbarna.
Processed With Moldiv
Här har inte bara Tindra utan även TW gjort entré i barnens liv på allvar.

Att köpa en snabb läromästare kan du kanske göra längre fram men låt den första ponnyn vara en snäll och enkel ponny som barnet kan ha roligt tillsammans med. Själva hade vi både tur och otur med Tindra, vår första ponny som fortfarande är det käraste vi har på gården. Tur, eftersom hon är bland det snällaste som finns. Otur, eftersom hon definierar det härliga epitetet rallyräka. Utöver Tindra var TW – på den tiden helt oriden – och ett litet föl det enda vi hade och därför fick vi ta det därifrån. Det fick bli en stekhet och snäll Tindra och två nyfikna entusiastiska barn. Det var sannerligen inte lätt och jag vågar inte ens tänka på hur många timmar Malin la ner på att hitta en långsiktigt utstakad metodik för att få det att fungera. Men både Malin, barnen och Tindra lyckades till slut över förväntan. Men med facit i hand står jag fast vid mitt råd: välj hellre en snäll och långsam ponny än en snäll kategori A-turbo.

5: Byt tid och pengar mot livskvalitet

Nej, vi ska inte ha några elefanter i rummet utan gå rakt på sak. Att rida är dyrt. Det kostar att ha häst. Mer än du tror. Du kommer nog att höja på ögonbrynen när du ser vad ett besök av veterinär eller hovslagare går på.

177 Florida
Vi har försökt ”baka in” hästar även i andra saker vi gjort, exempelvis under våra semesterresor. Här får barnen varsin lektion i Florida 2017.

Men det finns en anledning till att ponnyföräldrar med glädje lägger ofantliga summor på sina barns ridning. Det stora föräldraengagemanget som medföljer skapar, enligt min egen uppfattning, känslan av att driva ett familjeföretag. Ni blir en egen duo, trio eller grupp som tillbringar oerhört mycket tid tillsammans kring gemensamma intressen och mål. Dina barn kommer att vara så upptagna med hästar och lägga ner så mycket tid på dem att de knappt kommer att hinna med något annat. Väljer ni hästar kommer ni att komma närmare varandra och få enormt mycket extra tid tillsammans. Det är vad jag kallar livskvalitet och har du chansen att köpa livskvalitet för pengar bör du slå till.

Tack för att ni tog er tid – för att få fler föräldratips är mitt nästa tips att ni går med i föräldragruppen Ponnypappor i Sverige. Vill ni lyssna på podd finns ett färskt avsnitt av Fria Tyglar på Spotify eller via den här länken. Vill ni följa mig på Instagram hittar ni mig här!

 

 

Ponnypappan
11 februari 15:27

Därför älskar jag Ridsports nördiga journalistik

Därför älskar jag Ridsports nördiga journalistik
Bruce Springsteen i nördiga tidningen Ridsport? Ja, fast bara 19 gånger på tio år.

Vet ni vad jag älskar mest med att läsa om ridsport? Vet ni vad som är det bästa med att surfa runt på olika ridsportsajter? Det är att allt är nördigt. Seriöst. Rakt på. Det är nischat till 100 procent, det är ridsport från första till sista klicket. Bara ridsport. Surfar du runt på svenska ridsportsajter vet du exakt vad du får.

Du får ridsport, ridsport och ridsport.

Du lär dig om ridsport, du får den senaste infon, inte det senaste skvallret.

Här vill jag direkt dela ut veckans första, enda och vackraste ros till denna härliga sajt. Tidningen Ridsport är en av de sajter och tidningar som skickligt står i frontlinjen och motar bort onödiga influenser från nöjesindustrin och från övriga idrottsvärlden.

Hur denna tidning skrivit om Jessica Springsteen genom åren är ett slående exempel på hur ridsportens nördmedia håller fanan högt och har is i magen trots att man ständigt befinner sig framför ett helt buffébord av frestelser.

Det finns inte sällan kändiskopplingar inom ridsporten. Kopplingar till annat än ridsport som föder frestelsen att spetsa till rubriken och få till ett klickbete. Fördelarna med klickbete är kortsiktiga – fler klick – medan nackdelarna är långsiktiga: klickbeten på nischade sajter ökar risken att få besvikna läsare och att förtroendet för sajten minskar.

I fallet Jessica Springsteen lär klickbetesfrestelsen ständigt befinna sig nära kokpunkten. Trots det ger en sökning på Jessica Springsteen i Ridsports arkiv visserligen många träffar, men det är föredömligt få – för att inte säga otroligt få – gånger pappa Bruce ges någon framträdande roll i texterna.

De enda gångerna Bruce Springsteen över huvud taget nämns är när det handlat om porträtterande texter av Jessica och i de fall det handlat om rena nyheter, exempelvis när tävlingsgeneralen Ulf Rosengen 2012 uttryckligen sa att han ville se Bruce under SIHS.

I övrigt: nästan ingenting om pappa Bruce, som bara nämnts i 19 artiklar under tio års tid. Föredömligt, säger jag. Att den här texten blir nummer 20 och att jag med mina två blogginlägg där Bruces namn nämnts därmed står för tio procent av sökresultatet understryker detta faktum.

Mönstret är detsamma när det kommer till Janelle Larsson. Frestelsen att blanda in pappa Henrik Larsson i leken finns där hela tiden och visst nämns han. Han har ju – givet sitt ekonomiska oberoende från en enormt framgångsrik fotbollskarriär – varit en förutsättning för att dottern Janelle ska få chansen att satsa fullt ut som elitryttare. Fast när Henke nämns (alla kallar alltid honom för Henke, inte Henrik) är det nästan alltid i sista stycket av texten. Undantaget, precis som med Springsteens, är när texten handlar om person- och/eller familjeporträtt. Då är det oundvikligt och tvärtom själva GREJEN att nämna familjen, speciellt i Janelle Larssons fall där även brodern Jordan är fotbollsspelare på nästan samma höga nivå som Henke.

Och precis som i fallet Bruce Springsten nämns Henke i princip aldrig i en rubrik, aldrig som klickbete.

176 Skärmdump Larsson
Janelle, Janelle, Janelle. Inte mycket om pappa Henke här inte.

Ridsportens journalistik, den nischade och nördiga, går stick i stäv med den som praktiseras i kvällspress och även i regionala och lokala medier där jag själv jobbar. Det beror på att vi har en annan publik och därmed delvis skilda arbetssätt. Vi som skriver i ”bredare” medier ska ha koll på alla de 72 sporter som ryms under Riksidrottsförbundets paraply. Kan vi göra kopplingar eller referenser till andra idrotter (exempelvis Henke Larsson) eller nöjesindustrin (exempelvis Bruce Springsteen) kastar vi oss över dem redan i rubriken, eftersom konkurrensen om läsarna är större och läsarnas preferenser spretar åt alla håll. Vi skjuter hellre från höften än riktar oss till en specifik målgrupp.

Läsare av mer allmänna sportsajter vet därför inte vad de får medan de nördiga nischläsarna alltid vet exakt vad de får, eftersom det är högst troligt att det är just nördigheten som gjort att de valt att teckna ett abonnemang.

Jag gillar detta; symbiosen mellan brett och smalt och mellan allmänt och nördigt. Jag är för övrigt, enligt min egen bedömning, den ende skribent på den här sajten som sänker nördighetssnittet och drar det närmare en mer allmän, tramsig och okunnig nivå. För detta hoppas jag på ert överseende, kära hästnördar.

Även den här veckan har jag, på denna sajt, slagits av vilken underordnad roll superstjärnor från andra sporter spelar i rapporteringen. Så sent som i onsdags, när jag skummade igenom nyhetsflödet på Tidningen Ridsport, ser jag en bild på en man och en kvinna, stående vid en häst.

Jag identifierar omedelbart den barnsligt flinande mannen på bilden: en av världens bästa fotbollsspelare, med både VM-guld och Champions League-seger på sitt cv.

Om jag arbetat på en kvällstidning och skrivit grejen hade jag nog valt en rubrik i stil med: ”Tyske fotbollsstjärnans häst halkade på bocken – kan inte leverera sperma” eller åtminstone ”Fotbollsstjärnans hingst skadad – avelssäsongen i fara”.

Rubriken i Tidningen Ridsport?

”Tvåfaldig UVM-segrare skadad”.

Fotbollsstjärnan nämns vid namn endast i bildtexten, som lyder: ”D’Avie ägdes tidigare av bland annat Andreas Helgstrand, och ägs nu av Thomas och Lisa Müller”.

Jag älskar det.

Älskar den journalistiska bedömningen gentemot sin nördiga läsekrets; att hästen är tvåfaldig UVM-segrare är det viktiga, inte att den ägs av en av Tysklands mest kända personer.

176 Skärmdump Müller
”Tvåfaldig UVM-segrare skadad”. Här faller vi inte för några sensationella klickbetesrubriker.

Nördarna vet vad de får i ridsportens spalter.

Icke ridsport-stjärnor som Bruce Springsteen, Henke Larsson och Thomas Müller ska hållas kort.

Tack för att ni tog er tid – vill ni lyssna på ridsportpodden Fria Tyglar gör ni det enklast genom att prenumerera via Spotify eller klicka på denna länk. Den mindre nördiga men otroligt trevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (mammor lika välkomna) hittar ni här och mitt Instakonto står alltid öppet här för den som vill följa mig!

Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

79:- i månaden