Banbyggaren: ”Banan och spänningen ska leva hela vägen”

Från läktaren och tv-soffan var det lätt att få känslan att världscupklassen i Göteborg i februari avgjordes på det sista hindret. Faktum är att bara fyra av de 32 ryttarna rev där. Ändå blev det en snackis.

Tre av de fyra som rev sista var nämligen felfria fram dit. Att två av dem var de svenska favoriterna Peder Fredricson och Henrik von Eckermann spädde på känslan av ödeshinder. Den tredje var Marlon Madolo Zanotelli.

Peter Lundström, som byggde banan, kan vara nöjd med dramaturgin.
– I en världscup, när så mycket står på spel, behövs det något som håller spänningen uppe hela vägen. Det är kul om tävlingen avgörs i slutskedet. Det är ju ett sådant drama jag strävar efter, säger han.

Gäller att hitta på något finurligt

Det sista hindret ska vara svårt på rätt sätt. Att till exempel lägga banans största oxer där skulle bli helt galet. Hästarna ska inte behöva sluta på kraft, menar Peter Lundström. Det gäller att hitta på något finurligt.

Som i Göteborg. Ett smalt koppelräck med enfärgade bommar i guld på 1,60 och distansen 20,5 meter, vilket tvingade ryttarna att välja mellan fyra långa galoppsprång eller fem kortare. Detta efter en trippelbarr ur sväng.

Peder Fredricson och Henrik von Eckermann gick på fem språng fram till sista hindret. Marlon Madolo Zanotelli valde fyra språng.
– Det är fantastiskt att så många klarade den linjen. Det är ändå en mental sport. Är man nolla dit fram, och börjar få lite mjölksyra, behöver man inte ändra på mycket förrän hästen känner det, säger Peter Lundström, som efteråt fick mycket beröm av ryttarna.

Hur är det då med psykologin kring sista hindret? Vilar en särskilt förbannelse där?

Ryttarna på toppnivå kan bli överambitiösa

Peter Lundström menar att det är stor skillnad på vilken nivå det gäller.
– På en lägre nivå behöver jag som banbyggare inte tänka på hur många nollor det blir. Då ska det bara vara trevligt för alla och jag gör inget särskilt med det sista hindret. Där är det nog en del som slappnar av, inte rider hela vägen in i mål och river det sista.
– På toppnivå är det det omvända, ryttarna kan bli överambitiösa. Om allt hänger på det sista hindret är det lätt att bli för försiktig, säger Peter Lundström.

I en omhoppning är det annorlunda. Där gäller ”vinn eller försvinn” på det sista hindret, som i en världscuphoppning ofta är en rejäl oxer för att få upp farten.

Sitter det en betalande publik på läktarna och prispengarna är stora måste alla hinder på en banan ska vara i spel för att hålla det sportsliga på topp. Undantaget är möjligen det första hindret.
– På världscupnivå ska det vara stort och rejält, men jag vill ändå att alla ska få ett bra första språng. Det ska vara inbjudande och ge en trevlig start. Få river där. Gör man det är det något som inte stämmer. Det skulle vara galet att utnyttja det som banbyggare, säger Peter Lundström som tävlat en hel del själv.

Vad är värst, att som ryttare riva första eller sista hindret?
  – Hm. Det är nog på något vis det första. Då har man en lång väg kvar att kämpa sig igenom.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2020.