I mitt förra blogginlägg gick jag in lite på min Welshhingst som är far till mina första ponnyuppfödningar och jag tänkte snurra vidare på det spåret även i detta inlägg.
Min resa började som för så många andra på ridskolan. Hade min favoritponny Zoya. Hon var en söt liten vit Welshponny som jag fick äran att även tävla på. Jag älskade livet i stallet och jag var en av de tjejerna som kunde mocka ett helt stall bara för att kunna få lov att borsta på en häst.
När jag var 12 år gammal fick jag min första egna ponny, en nykasterad New Forest ponny, vid namn Twin Star RNF 20 S(E) som var halt på alla fyra benen och hade stygnen kvar på halsen sedan han nyligen blivit spolad på grund av gruskolik – kanske inte den bästa första ponnyn om jag ska vara ärlig, men just då ville jag bara ha en ponny.
Vilken som helst dög.
Han var dessutom på tok för stor för mig, men mamma tyckte jag skulle ha något att växa i. Eftersom jag var uppvuxen med en ensamstående mamma som var egen företagare, så gällde det att hjälpa till att finansiera och jag spenderade somrarna med att hjälpa till på hennes firma. Det var då allt började.
2020 fick jag kontakt med Marianne Lundin. Det var nämligen så att jag var ute och letade foderponny åt en elev till mig och vi sprang på en fantastik ponny som Marianne ägde vid namn New Hampshire e. Brännornas Rigoletto x The Hale Helios. Jag hade hört talas om Marianne tidigare, mycket för att det var hon som hade fött upp den magiska ponnyn Vermont RP 133 som jag en gång i tiden tävlade emot. Jag kan än idag minnas första gången jag såg denna ponny och jag minns hur tiden bara stannade när han klev in på dressyrbanan.
Jag trodde inte den typen av ponny existerade i verkliga livet. Marianne är dessutom inte bara en berömd ponnyuppfödare, utan även en berömd genetiker. Hon har spenderat största delen av sitt liv på växtförädling. Det är Marianne som tog fram Matildahavren, som har dubbelt hög fetthalt som vanlig havre. Dessutom en väldigt välsmaklig havre och har dessutom hög andel Tryptofan som ger en lugnande effekt.
Året efter, 2021, frågade Marianne mig om jag ville låna två ponnyston att avla på. Hon hade en vid namn Wilja e. Vermont x Chapman och en vid namn Minneapolis e. FS Numero Uno x Vermont. Jag nöp mig i armen och självklart valde jag att tacka ja! Inte nog med att det är två fantastiska ston utan jag fick även äran att avla vidare på Mariannes gedigna avelsarbete. Jag får en enorm stöttning av Marianne och vi kan spendera timmar att diskutera avel. Ibland tappar hon bort mig när hon diskuterar diverse stamtavlor på ponnyer, men jag gör mitt yttersta för att kunna lära mig och utveckla.
Två saker som förenar Marianne och mig är; vår syn på ridning och vårt syfte med ponnyuppfödningen. För oss är det viktigt att ryttarna rider med en mjuk och stilla hand samt små hjälper. Dessutom avlar vi båda för att kunna ge talangfulla ryttare en chans att få rida på fina ponnyer, där föräldrarna inte har ekonomiska förutsättningar att kunna köpa en ponny och ännu mindre en elitponny.
Jag kan verkligen relatera till Mariannes filosofi. Jag älskade min ponny, men på elitnivå räckte han inte riktigt till. Dessutom så behöver man oftast ha mer än en ponny och de resurserna fanns inte hos oss och nu försöker jag ge tillbaka till nästa generation. Idag har jag lite ponnyer i stallet och varje ponny har sin lilla människa. Tjejer som rider på den ridskola som jag en gång i tiden gick på, Helsingborgs ridskola, får lov att ta hand om sin ”egen ponny”. Förra året fick även tjejerna vara med att namnge fölen och lära sig hur man hanterar de små liven. Det är verkligen kul att se kärleken mellan tjejerna och ponnyerna, för vad är mer fantastiskt att kunna få växa upp tillsammans med än med ponnyer. Ponnyer ger så mycket skratt, kärlek och lärdom.
Något som Marianne tittar mycket på när det gäller val av ponnyhingst är halsen, halsen får inte vara för kort. Benen skall inte heller vara för korta, utan hon ser gärna att hingsten skall ha lång hals och långa ben. Hon tycker att en bra sportponny ska se ut som en liten storhäst och har också varit en del av sitt mål med hennes avelsarbete. När de gäller att använda små varmblodsston eller omvänt, små ponnyston och varmblodshingstar, en korsningseffekt som ger mycket gång på ponnyerna – Att få de ponnyerna sen att fungera med ponnyryttare är svårt.
Marianne Lundin har lyckats med det konceptet ett flertal gånger och hon är unik med den typen av avel. Marianne har gjort flera ”mini SWB:are” som också förärvt sig generation efter generation.
– Jag gillar Welsh, ser gärna att det finns Welsh Mountain längre bak som kan trycka ner stammen. T. ex Welsh med Wärnanäs Ulrik i stammen. Det har blivit riktigt bra med SWB! Men det får inte ligga för nära för då finns det risk att det blir korta ben. Ofta är det som ligger 2-3 generationer bakom som kan slå igenom. Jag gillar även ponnyer med fullblodinslag, det ger lätta och ädla ponnyer, berättar Marianne.
Mariannes senaste avelshingst med kombinationen halvblod/ponny är en 4-årig Svensk ridponny vid namn New Hope e. Total Hope x Vermont. När jag ser dessa ponnyer så blir jag helt förundrad över hur hon lyckas. Marianne använde även Total Hope till stoet Minnesota och resulterade i hingsten Hope and Glory. Enligt Marianne och hennes dotter Maria så var Colorado (helbror med Vermont) den bästa uppfödningen de har haft. Han var till och med bättre än vad Vermont var och han var dessutom nästan svart. Dessvärre blev Colorado enbart 1,5 år på grund av grässjuka och det tog Marianne och Marie väldigt hårt. Ballerinas sista föl, Tennessee e. Verona’s Bo-Gi, var också en favorit. Dessvärre förlorade Marianne henne också. Hon blev BIS som föl. Hon var 3 år och dräktig med Master. De förlorade både sto och föl då hon trasslade in sig i eltråden.
-Stoet är viktigast! De måste vara bra i huvudet och att de måste vara snälla. Barn ska kunna hantera dem. De får gärna kunna gå både i hoppning och dressyr. Jag tittar alltid på hur stoet ser ut och vad som ligger bakom stoet, så att de har presterat. Ta Ballerina (Vermonts mamma) som exempel, pappan till henne var inte godkänd men på mammans sida var det så mycket bra blod och det fanns mycket bra blod bakom Cedar xx. Fick en liten filmsnutt på henne och jag gillade henne. Hon lärde dessutom min dotter Marie att rida och när hon väl hittade knapparna så blev Ballerina som en hund och gjorde allt för sin ryttare, berättar Marianne
Marianne och jag delar verkligen många åsikter kring ponnyavel och ibland när jag tittar på hennes ponnyer idag så får jag samma känsla som när jag såg Vermont för första gången; att tiden bara stannar. De är nämligen helt magiska och jag med stor entusiasm ser framemot att få ta fram fler ponnyföl i framtiden.
Förutom dessa ovannämnda ponnyer, så har Marianne även ett fullblodsbetonat ädelt litet C-ponny sto vid namn Atlanta e. Monty på 135 cm. Hon har fina gångarter och god hoppförmåga som söker en liten ryttare som vill tävla dressyr och hoppa något språng. Så är det någon som söker, skicka gärna ett meddelande till mig på Instagram.
Tack för att ni tog er tiden och önskar ni följa mig på sociala medier, så hittar ni till min Instagram här
/Emelie
Följ Ridsport på