Felicia Grimmenhag vill skicka kärlek till diabetiker inom ridsporten

För några veckor sen, 14 november, var det världsdiabetesdagen. I Sverige har idag cirka en halv miljon svenskar diabetes och i världen cirka 800 000 000 människor. 

Jag blev 2020, som 26-åring, diagnostiserad med diabetes typ I. Samtidigt som världen var i kaos i en pandemi som just brutit ut så blev jag tröttare än någonsin och jag funderade på om det var viruset som gjorde mig så trött.

Jag drack kopiösa mängder vatten och började få en hel del hjärtrusningar. Efter en vända på vårdcentralen med provtagningar visade det sig att jag hade fått diabetes, man visste inte än vilken typ. Först trodde man typ 2 men efter ett tag förstod man att det rörde sig om typ I. Vardagen ändrades på många sätt och helt plötsligt skulle man hålla koll på vad man äter, hur mycket insulin man ska ta, hur man använder glukosmätare, ketonmätare med mera.

Många ryttare lever idag med sjukdomen. Vad som är jobbigt med diabetes är, som en ponnymamma skrev om sin dotter, att sjukdomen alltid kommer först. Träning och rörelse gör ofta att man sjunker så man måste alltid förbereda sig inför stallet.

På tävling slår ofta adrenalin till vilket gör att blodsockret kan höjas rejält och man kan bland annat bli extremt trött, vilket är ett problem som jag har haft. Jag vill skicka lite extra kärlek till er diabetiker inom ridsporten och till alla er supportrar som står vid sidlinjen med en dextrosol! 

Jag kommer att klistra in en text här under som jag publicerat på mina sociala medier (med vissa justeringar för att undvika missförstånd).

Diabetes typ 1 är en sjukdom som tar en person genom en berg- och dalbana i livet, precis som många andra funktionsnedsättningar. Min diabetes debuterade ganska sent när jag var 26 år. Det är en sjukdom som gör att du hamnar på sjukhus eller kan generera ännu värre påföljder om du missköter dig (vilket också kan hända pga andra faktorer även om du sköter dig). Det kräver att du hela tiden tar bra beslut och att du hela tiden tar ansvaret att se till att du inte får för lågt blodsocker, för högt blodsocker och att du inte får ketoner. Att din utrustning alltid finns tillgänglig och att den fungerar som den ska. 

Varje gång jag åker på läkarbesök känns det som ett prov där resultatet visar hur bra jag har presterat, hur jag har skött mig och om jag levererat så bra resultat som jag borde. När jag inte gör det känns det som att jag har misslyckats.

Jag har fått kommentarer när jag hade insulinpennor att det såg ut som att jag tog droger. Jag har fått kommentarer på Instagram att skattepengar inte borde gå till sådana som mig, som alltså har diabetes. Jag blir rädd när människor frågar mig om de ska ge mig insulin om jag svimmar (vilket man ALDRIG ska göra). 

Jag blir trött när mitt blodsocker blir högt trots att jag har tagit den insulinmängd som borde krävas. Jag blir trött när mitt blodsocker blir lågt trots att jag har tagit den insulinmängd som borde krävas. Jag blir trött när mitt blodsocker är högt och jag blir trött när min utrustning inte fungerar som den ska. Jag blir trött när jag har glömt insulinväskan hemma och jag råkar rycka loss slangen till pumpen på jobbet.

Men det finns också saker jag är tacksam för. Jag är otroligt tacksam för de fantastiska hjälpmedel som finns idag som typ 1 diabetiker, glukosmätare som uppdaterar i realtid och larmar när man blir låg eller hög i blodsockret. En pump som hjälper mig att hålla ett så jämt blodsocker som möjligt. Den skjuter in extra insulin om det behövs och bromsar insulinet om det behövs. 

Jag är tacksam över att inte behöva betala all min medicin och utrustning som hade kostat tusentals kronor varje månad. Men som är livsuppehållande och jag inte kan vara utan.

En dag kanske det kommer ett botemedel, det är väldigt välkommet.

EM i paradressyr går just nu av stapeln i Ermelo i Nederländerna. När jag sitter och skriver det här inlägget har tävlingen hunnit passera två dagar och Louise Etzner Jakobsson har tagit en individuell guldmedalj i grad 4 och Lena Malmström har tagit en bronsmedalj i grad 5. Två rutinerade ryttare som jag själv har fått äran att tävla med under flera mästerskap, som jag både har inspirerats av och har bidragit med många kloka insikter genom åren.

Att få representera Sverige på ett EM är alltid stort, och när jag 2017 gjorde min EM debut var det inte bara möjligheten att få genomföra ett EM – utan även att få göra den på hemmaplan. I augusti red jag in på tävlingsbanan med min tävlingshäst Tarot mellan höghusen inne i Göteborg på Heden inför hemmapubliken. En stor och mäktig upplevelse som är svår att beskriva. En upplevelse som skapar känslor av stolthet blandat med nervositet av de förväntningar man har satt på sig själv och som man känner utifrån. 

Tarot kom hem till mig i februari 2017 och från att varken han eller jag hade tävlat internationellt innan tog vi oss ut på de internationella banorna. Vidare till nordiska mästerskapen där vi tog guld och till slut EM ett halvår senare. Under tiden byggde vi en ny och bättre anpassad sadel, jag red Clinic på Falsterbo för Kyra Kyrklund och intervjuer med tidningar och radio rullade in. Det var ett stort mediaintresse inför hemmamästerskapet och när jag fick ett stort uppslag i DN parallellt med Peder Fredricson tänkte jag “det är inte sant? Lilla jag?”. 

Paradressyren hade tidigare inte fått mycket utrymme i media och helt plötsligt var den överallt.

Under EM var media överallt och mellan prestationerna på tävlingsbanan, som för övrigt låg i tät följd med tre ritter på tre dagar, var jag med i radio och gjorde diverse intervjuer. Jag som oerfaren var inte alls beredd och i efterhand hade jag kanske önskat att jag varit lite mer förberedd, men samtidigt är jag inte säker på att någon visste hur mycket det skulle vara. Paradressyren hade tidigare inte fått mycket utrymme i media och helt plötsligt var den överallt.

Förberedelserna inför mästerskapet var lika minnesvärda som själva tävlingen Jag ser framför mig när Marie sprang runt på vår utebana och måttade upp en tävlingsbana med sitt måttband för att vi skulle kunna träna kuren med musik. Med en högtalare i plast och Marie som försökte spela musiken när vi tränade, men som gång på gång bröts när hennes familj ringde. Ibland fick hon sätta sin mobil på flygplansläge. Jag som efter ritterna åkte hem, satte mig framför min dator och justerade musiken som jag satt ihop själv i iMovie.

Tonerna till Coldplay som gång på gång pulserade genom mina hörlurar när jag justerade travdelen med två taktslag eller kortade skrittdelen med en halv sekund. För mig fanns det inte på kartan på den tiden att betala någon tusentals kronor för att göra musiken till kuren, en kur som sen följde med mig under de år jag tävlade Tarot och gav mig 72,5 procent i finalen på EM och en femte plats.

Under den sista tävlingsdagen var jag så trött att det kändes som att jag skulle falla ihop. I en av tackboxarna bäddade vi med schabrak och täcken på asfalten och jag totaldäckade. En riktig urladdning efter ett omtumlande men också otroligt roligt mästerskap. Jag kanske inte ska nämna att Tarot några veckor före EM rymde ur stallet och drog ett varv runt anläggningen där han bland annat hoppade över en båt och jag såg EM drömmen försvinna. Som tur var kunde Tarot lika gärna ha varit en fälttävlanshäst. 

EM i Ermelo fortsätter och vi hejar på svenskarna som har börjat starkt. Utöver Louise och Lena har vi även Pam Svane och Camilla Christensen som har gjort fina resultat under sina första ritter och vi håller tummarna för dem de nästkommande dagarna.

Här kan du läsa allt om framgångarna på EM i paradressyr.

/Felicia

Det var ett tag sen jag skrev här, jag tycker ibland att det är svårt att skriva när jag inte har viktiga och konkreta ämnen som jag vill lyfta. Det, tillsammans med mycket jobb, mycket tid i stallet och en kropp som jag jobbar lite med i motvind just nu, så får andra saker prioriteras bort.

Jag vet inte om ni känner samma sak men jag tycker även det är tufft att se allting som händer i världen. Samtidigt som man ska pussla ihop allt i sitt eget liv, så händer saker i världen som kan påverka oss på många sätt. Både i Sverige men också betydligt längre bort.

Jag upplever att det mer än någonsin är åsikter som delar oss och får oss att ifrågasätta människors beslut, men också ett hårdare klimat än någonsin på sociala medier. Jag tycker det är bra att man ifrågasätter, det är så vi utvecklas som samhälle och människor. Så länge vi är källkritiska.

Jag är kritisk varje dag i mina val och hur jag väljer att agera i situationer. Jag funderar hela tiden i stallet vad jag kan göra för att mina hästar ska må så bra som möjligt. När jag tittar på filmer så analyserar jag min ridning och vad jag behöver göra för att förbättra mig själv och ge min häst bättre förutsättningar. Jag testar olika saker och utvärderar sen om det är ett bra eller dåligt val.

Eftersom jag till exempel inte kan rida lätt så är det många pass som vi joggar fram min häst Fonzie på lina och galopperar för att han ska komma upp med ryggen innan jag sitter upp. Vi har testat lite olika paddar i ridningen för lite stötdämpning, samtidigt som jag inte ska känna att jag hamnar för högt ovanför hästen och det blir mer ostadigt.

Jag funderar mycket när jag interagerar med mina hästar, vad som händer när jag agerar på ett visst sätt i vissa situationer. Jag jobbar mycket för att mina hästar ska känna sig trygga med mig. På min TikTok har det kommit upp en del filmer den senaste veckan där man pratar om att korrigera en häst som “beter sig illa”.

Till exempel dök det upp en video på en häst som lyfte ett bakben när den spolades, och personen på filmen väljer att slå till hästen för att “korrigera” den. Trots att den ser avslappnad ut och tuggar lite fridfullt. Direkt blir den orolig och ser mer stressad ut, och jag kände “vad är poängen?”. Nu känner jag inte den här hästen och den kanske sparkas mycket, vad vet jag? Men från ett perspektiv utifrån såg situationen väldigt oprovocerad och ganska illa ut.

Ibland undrar jag om man gör saker på ett visst sätt för det “har alltid varit så”. När jag började med hästar igen för tio år sen var mentaliteten mycket att hästen var dum när den inte ville göra vissa saker, medan det egentligen nästan alltid handlar om stress och osäkerhet. Jag försöker hela tiden bli en bättre människa och ryttare och jag gör verkligen inte allting perfekt. Det är flera gånger som jag har sett tillbaka på mitt agerande i vissa situationer och tänkt “varför gjorde jag så för?”. Men ibland undrar jag om alla människor tänker så?

Hästvärlden är mer än någonsin under lupp, både sinsemellan men också från människor utanför den här världen. Vi måste försöka göra så bra val som vi kan för våra hästar, främst om vi vill fortsätta ha tävlingar men också ridskolor och andra delar av hästnäringen. Den måste vara transparent men att vi också ser till att vi lyfter fram de goda exemplen.

Vi måste vara öppna för hur andra gör saker och kanske till och med lyfta in det i våra egna system, istället för att tänka att det där låter konstigt eller flummigt. Då har man kanske inte ens försökt förstå poängen.

Vi lämnar nu november och tar oss in i december. Sweden International Horse Show tar slut första advent som varje år och det har varit några härliga dagar för min del, men nu känner jag mig ganska trött och har såklart åkt på en förkylning.

Min första dag på arenan var redan i onsdags. Jag hade i uppdrag att bygga en ramp som en av ryttarna som skulle vara med på torsdagen i mässprogrammet behövde. Jag hade ramper men jag behövde bygga en avsats som man kunde köra upp på med rullstol för att sedan kunna hoppa över till hästen, och när jag åkte in visste jag inte riktigt helt hur det här skulle gå till.

Efter lite krångel med ackrediteringen så blev jag dirigerad ner till stallkontoret där jag träffade en fantastisk kvinna som visade mig vidare till en av killarna som jobbade på plats som kunde hjälpa mig. Efter att ha berättat min vision så sa han inga problem och började direkt hämta material och bygga en del av rampen.

Vi fick ganska fort ihop en ramp som byggdes av lastpallar, spånskivor och sen utdragbara ramper som jag hade med mig. Det här hade varit min största huvudvärk inför SIHS och det var så himla skönt att träffa människor som direkt var lösningsorienterade och kunde hjälpa mig med mitt uppdrag.

Under torsdagen hade jag en clinic i mitt uppdrag genom Svenska Islandshästförbundet. Jag tillsammans med två islandshästryttare, Adam och Sara, visade upp hur fantastisk islandshästen är och varför den är en så bra ras just för personer med funktionsnedsättning som vill rida.

Det var en bra dialog där ryttarna fick berätta om sina svårigheter men också styrkor hos både sig själva och sina hästar. Adam fick visa perspektivet som hobbyryttare med rörelsenedsättning och Sara pratade lite mer om perspektivet som tävlingsryttare med en synnedsättning. Jag fick möjligheten att berätta lite om parasport-projektet som jag är projektledare för på Svenska Islandshästförbundet, vart vi är i vår kartläggning, hur långt vi har kommit och våra visioner för framtiden.

På fredagen var det dags att plocka med mig min egen häst Fonzie in till Strawberry Arena. Han skulle nämligen vara med i en programpunkt som John Ricketts skulle hålla i, där han berättar om sin filosofi och syfte med markträning.

John har jobbat med Fonzie i över två år och trots lite spänning i början slappnade han av ganska fort. Fonzie är fortfarande ganska orutinerad och är verkligen inte van vid den här typen av atmosfär, men det var skönt att se att han kunde landa.

Vi åkte hem och sen tillbaka in med Fonzie på lördagen då han skulle vara med John en gång till. Idag var det som att han inte hade gjort något annat än att hänga på sådana här ställen. Han stod och vilade i boxen och när det var dags att ta sig ut till mässpaddocken så var han stencool.

Trots att det var hög musik och massor av applåder från stora arenan så verkade han inte bry sig någonting alls. Jag kände mig som en stolt mamma när jag såg hur fint han skötte sig, ibland glömmer jag att han bara är sex år gammal. 

Jag var också väldigt glad för Johns skull, att han på ett bra sätt kunde demonstrera vad den här träningen innebär och vad den kan ge. Jag har lärt mig så otroligt mycket under åren som jag har jobbat med honom och en stor del av det är att hela tiden syna mig själv som ledare i relation till hästen. Vad jag förmedlar, hur jag förmedlar och när jag förmedlar det. 

Always ask the questions.

/Felicia

Vi är många som kämpar just nu med ekonomin.

Det är höga priser på mat och material på grund av inflationen, lånen börjar vända men det är fortfarande tufft med räntorna. Det har skrivits debattartiklar om varför människor inte tävlar lika mycket som man har gjort tidigare, och kanske beror en viss del på grund av människors ekonomiska läge.

Vi vet alla att en startavgift för en tävling i Sverige kan ligga på allt mellan 350 kr till 850 kr, beroende på klass och i dressyren också på antalet domare. Utöver det så är det inte så mycket mer kostnader än färdmedel och eventuell lunch på plats. När vi börjar prata med meetings så tillkommer såklart kostnader som boxplats, strö och kanske en elplats eller hotellrum. Redan där kan kostnaderna börja dra iväg, men lägg då till några extra nätter, inkomstbortfall och en mycket längre resa så får vi se var man landar ekonomiskt.

För att vara aktuell att tävla i ett stort mästerskap krävs det ofta att man är med på utvalda tävlingar internationellt. Det har tidigare år när jag har tävlat generellt bestått av en resa till Norge, en resa till Belgien och en till Danmark. Sen NM och ett större mästerskap på det. Att matcha sig inför ett stort mästerskap är krävande mentalt, men också fysiskt och ekonomiskt. I paradressyren finns det inga stora vinstpengar utan alla pengar går i princip ut ur kassan.

En resa till Belgien kräver för mig som bor i norr om Stockholm två övernattningar ner, och två hem. Det ska hittas boende till mig, min hästskötare och min häst. Ibland kan man bo över hos någon man känner men så är det inte alltid. Bara kostnaderna för boendet under resan kan lägga sig på närmare 7 000 kronor. Sen om man kollar på drivmedel så hamnar drivmedlet ofta på närmare 10 000 kronor. Sen är det kostnaderna på plats och om jag kollar senaste gången jag tävlade i Waregem kostade det runt 7 000 kronor för två personer på hotellet. Sen ligger startavgiften/meeting priset på närmare 4 000 kronor.

Man brukar till detta också ofta behöva köpa till lite extra spån. Sen kommer också priset för all mat som inte ofta blir billig på tävlingsplatser eller på hotell som man ofta äter på för man orkar inte leta efter något annat eftersom man är så trött efter dagen. Där skulle jag nog lätt säga att det försvinner några tusenlappar. 

Helt plötsligt så är man uppe i 30 000 kronor och då har vi inte ens börjat prata om inkomstbortfallet som kommer med att vara iväg på tävling. Vissa väljer att ta semester och vissa väljer att ta tjänstledigt. För ryttare som har möjlighet att tävla och vinna pengar så blir det ju mer en business att tävla, ett sätt att betala kommande tävlingar. Men för många, och då tänker jag främst pararyttare, så har man oftast ett vanligt jobb hemma som ska sponsra alla dessa tävlingar.

Att lägga ihop dessa summor (och då har jag varit väldigt snäll med kostnaderna) och tänka att man är med på 4-5 tävlingar. Då kostar det 150 000 kronor om året, och då är det kostnader utöver driftkostnaderna för hästen som vi redan har. Det är MINST 250 000 kronor vilket är ofantligt mycket pengar.

Är det verklighetstroget att tro att “vanliga” människor ska ha råd med det här? Eller kommer klyftan bli så stor att det snart bara är rika personer som kan tävla?

Vi kan inte förvänta oss att se en ryttare på podiet som varken har hästägare, sponsorer, ett bra team eller ett bra system. Det är inte ofta man ser det i hoppningen eller dressyren. Jag hoppas verkligen i framtiden att se ännu fler företag som stöttar lovande pararyttare och kanske några hästägare som vågar tänka att deras häst skulle vara med i de stora mästerskapen i para, och kanske till och med åka med sin ryttare till Paralympics.

Jag tror att vi skulle kunna skapa ett riktigt starkt lag då vi har några lovande ryttare på uppgång, men det gäller att verkligen skapa rätt förutsättningar.

/Felicia

Jag har under några veckor gått SvRF:s basutbildning 2.0 för ridsportens ledare. Det var en väldigt bra kurs som främst fokuserar på några nyckelfaktorer och förhållningssätt som ledare och som också bidrar till en gemensam och stadig grund som ledare i förbundet.

En nyckelfaktor som jag tog till mig lite extra var att som ledare låta personer hitta sin inre motivation. Genom att inkludera till exempel elever i undervisningen och låta dem vara med och planera lektioner eller andra aktiviteter så känner sig eleverna mer delaktiga och mer motiverade till att faktiskt vara med eller hjälpa till på aktiviteterna.

När jag läste idrottspsykologi och när jag gick en kurs i mental rådgivning var den inre motivationen också ett återkommande inslag. Genom att hitta sin inre drivkraft så bidrar inte det bara till att personer blir mer delaktiga, utan de tar även mer ansvar och framförallt lägger in erfarenhet och byggstenar i sin personliga utveckling.

Var vill jag komma med det här? Ibland så hör jag vuxna som pratar om att barn och ungdomar har blivit mycket latare än förut. Att de inte tar ansvar och helst vill rida men inte göra så mycket i stallet. Nu tror jag absolut inte att det här stämmer på alla barn och ungdomar, men om vi nu skulle säga hypotetiskt att det skulle vara på de flesta, vad beror det på?

Såklart kan det bero på yttre faktorer såsom att de hellre vill hänga på SoMe, har andra intressen och kanske känner en stress med utseende och prestation i skolan som nog till viss del är värre idag än för 20 år sedan. I dag finns det betydligt många fler forum att jämföra sig på.

Men kan det också vara till viss del att många barn idag faktiskt inte väljer hästarna eller stallet från början, utan att det är valt genom en förälder eller vuxen?

Vi tar ett exempel.

Penny började rida på ridskola när hon var fem år gammal, för hennes mamma har alltid hållit på med hästar större delen av sitt liv och ville att Penny också skulle hålla på med hästar. När Penny var 10 år fick hon sin första ponny, det blev en hopponny för mamma ville så gärna att Penny skulle tävla och Penny gillade ju faktiskt att hoppa på ridskolan. 

Mamma bestämde vilken ponny som skulle köpas, i vilket stall ponnyn skulle stå i, vilken typ av utrustning den skulle ha (bett, sadel), hur den skulle fodras och vilket täcke den skulle ha. Hon började också boka in träningar till Penny för en tränare som hon hade hört var så bra från stallkamraterna som Penny skulle träna en gång i veckan för. Så småningom började mamma boka in tävlingar och hon var så exalterad. Penny tyckte att tävlandet var ok men tyckte att det var lika härligt att borsta och rida ut på sin ponny, men det skulle hon inte våga säga till mamma. 

Alltid när Penny kom hem från en tävling som det kanske hade gått lite extra bra så frågade ju såklart de andra i stallet hur det hade gått när hon kom hem. Men innan hon ens hann öppna munnen så började mamma prata om hur bra Penny och hennes ponny hade skött sig och hur spännande det hade varit.

Det kanske låter som en dröm? Kanske för Pennys mamma, men inte för Penny. För det spelade ingen roll hur mycket hon hade lärt sig om foder, när hon ville ändra sin ponnys foderstat tyckte mamma att den var bra som den var. När hon ville testa ett nytt bett så sa mamma att “hon alltid hade ridit på ett tredelat bett och det har alltid gått huuur bra som helst”. När Penny ville testa en annan tränare för hon tyckte att den hon red för just nu var lite sträng, så sa mamma bara att det är bra med någon som är lite krävande.

Att ha en ledare eller förälder runt omkring sig som tar alla beslut och tar alldeles för mycket plats gör ofta att man känner sig osedd, man tappar motivation till att lära sig saker, att vara delaktig i saker och att framförallt prestera i saker. 

Varför ska jag engagera mig om ingen ändå lyssnar?

Om Penny från början hade fått vara med i planeringsfasen av inköpet att ponny (hon kanske lika gärna hade velat varit kvar på ridskola eller slutat rida), hur foderstaten ska se ut, vilken typ av utrustning hon skulle ha, hur träningsupplägget skulle se ut med tränare osv så skulle hon med stor sannolikhet haft en mycket större drivkraft inombords. Då skulle hon nog känt att det hade varit kul att lära sig nya saker och kanske så småningom börja planera in några tävlingar själv med hjälp av sin mamma och tränare. 

Jag har hört många historier om personer som för 30 år sen köpte sin första ponny och slet i stallet och på tävling med föräldrar som hade noll koll på hästar. Så undrar de varför de hade så stark drivkraft till skillnad från dagens ungdomar, skillnaden var att då fick de bestämma allt och ta ansvaret själva, det var ingen som sa till dem vad de skulle göra med sina hästar.

Så klart stämmer det här inte in på alla, men jag skulle gärna vilja att alla vuxna tog sig en funderare och faktiskt funderar över hur mycket plats och engagemang de faktiskt tar från sina barn/elever, och framförallt hur mycket ansvar de lägger över på ungdomarna? Med ansvar så kommer förväntningar att någon ska klara av något och det är faktiskt något vi växer av om vi har rätt förutsättningar. 

Om någon annan gör eller bestämmer allt för oss så får vi aldrig lära oss att ta ansvar och känna oss hörda, och med det växa och hitta inre drivkraft.

/Felicia

Hösten är nu kommen och med det kommer de eviga frågorna om vilka täcken som ska på hästarna, vilket väder det ska bli, hur mycket ska det regna och hur mycket ska det blåsa? När ska bakskorna på för att kunna brodda när det börjar bli halt, och när ska snösulorna på?

I början av veckan pratade flera om att det skulle bli storm under onsdagen och jag tänkte, ska vi ens släppa ut hästarna om det ska bli så överjävligt eftersom vi inte har något vindskydd? Det var den känslan jag fick när jag hörde snacket, att det kommer att bli full storm. När jag sen gick in i väderapparna så insåg jag att det inte riktigt skulle vara full storm utan det skulle max blåsa 5m/s och regna max 2 mm i timmen, då kände jag att det hade varit lite väl dramatiskt snack.

Men något som gör mig väldigt ledsen och som har påverkat mig otroligt mycket är stormen Milton som just nu härjar i USA på deras västkust. Att se hur människor är strandade, inte kan ta sig därifrån, det har varit ett fåtal dödsfall nu när jag skriver inlägget och hur hus och saker blir helt förstörda. Stora hus som bara flyter bort i den flod som vattnet verkar skapa långt in på land.

Jag har sett en hel del klipp på hästägare i de drabbade områdena och vad de väljer att göra. Vissa som kanske har färre hästar har lastat in djuren i trailers och kört därifrån. Vissa väljer att sätta in sina hästar i byggnader som ska vara byggda för att klara orkaner. Vissa har flätat in airtags i sina hästar svansar och vissa skriver med stora siffror på hästarna sina telefonnummer för att hästarna när orkanen är över ska kunna länkas och och komma tillbaka till sina ägare. Vissa har valt att släppa sina hästar helt fria medan vissa låter sina hästar gå kvar i sina hagar.

En video som träffade mig lite extra var i början när stormen slog till var en anläggning där ägarna inte var hemma och grannarna upptäckte att hagen var så översvämmad att hästarna var tvungna att simma. De tog ner en del av staketet och försökte sen locka till hästarna som efter ett tag förstod att de kunde ta sig ut därifrån. Tyvärr var det en åsna som hade gått i samma hage som inte klarade sig då den inte orkade simma vilket de verkade ha gjort i minst två timmar.

När sånt här händer sätter det lite perspektiv hur vi har det i Sverige. Trots regn, kyla och ibland mycket snö, så är vi ändå otroligt förskonade från större väderkatastrofer och behöver sällan oroa oss i större utsträckning för våra djur. Sen kan vi oroa oss för skador och annat, men att vara rädd för att ens häst ska drunkna i vatten för att hagen är så översvämmad är förhoppningsvis något vi aldrig kommer behöva uppleva.

Jag skänker några extra tankar till alla som just nu drabbas av de här katastroferna.

/Felicia

Det har nu gått några veckor sedan Paralympics och här är några av mina reflektioner från paradressyren.

Wow, vilken uppslutningen på läktarna det var. Både i Rio och Tokyo ekade läktarna tomma, i Tokyo av uppenbarliga skäl. Men här såg vi allt från skolklasser och lokalbor till supportrar från olika nationer. Det var härligt att se och vilken entusiasm de kom med. Det känns alltid som att det skapar en lite extra härlig atmosfär för ryttarna.

Jag blev smått överraskad av hur otroligt hög kvalitén och standarden var på många ekipage. Det var många fina hästar och duktiga ryttare som levererade väldigt bra program och uppvisningar. De främsta nationerna i lagtävlingen var föga överraskande. USA, Nederländerna och Tyskland la sig i topp tre och USA visade verkligen hur de satsar inför spelen i Los Angeles 2028. Lite förvånande var Storbritannien som legat i topp i paradressyren under alla Paralympics som ridsporten varit med i, de slutade på en sjätteplats.

De svenska ryttarna gjorde ett väldigt bra jobb och även fast det inte blev några medaljer så var det väldigt fina prestationer vi såg. Vi hade Anita Johansson och Louise Etzner-Jakobsson som är veteraner och varit med tidigare i spelen. Men vi hade också två nykomlingar, Renèe Claesson-Ribring och Lotta Wallin. Båda gjorde fina debuter och jag tror att det här är två ekipage som vi kommer att se mycket av i framtiden.

Jag hoppas att det är ryttare som har sett ridsporten under Paralympics och som kommer känna sig peppade att klassificera sig och kanske tävla i paradressyr. Vi behöver fler ryttare i Sverige för att dels ha mer konkurrens och sparring på hemmaplan, men också för att skapa fler tävlingstillfällen och ett större urval i landslagstruppen. Jag har upplevt under tidigare år att flera ryttare aktivt har valt att inte tävla i paradressyr för att de upplever att det inte är lika “svårt” som att tävla i de vanliga dressyrklasserna. Det man ska veta är att konkurrensen är på en helt annan nivå internationellt och att det är väldigt prestigefyllt att ta sig till de stora mästerskapen och Paralympics.

Sverige har sen början på 2023 en ny ledning i paradressyren vilket jag tror är väldigt positivt. I ledarskap behövs ibland förändringar och förbättringar och det har vi även sett i de andra grenarna att det kan leda till mer framgångar. Paradressyrens relativt nya förbundskapten är Mette Ubbesen och det ska bli spännande att se hur hon kommer att bygga upp och leda vårt landslag de kommande åren.

Om du är intresserad av att klassificera dig så kan du klicka in på den här länken för mer information.

Vi hoppar idag in i september och nu i veckan drog Paralympics äntligen i gång!

Bordtennisen, skyttet, simningen, rodden och flera andra sporter är i full gång. I skrivande stund så har vi än så länge inte lyckats ta någon medalj men när det här publiceras så kan något kanske ha hänt.

Men, det som jag ser allra mest fram emot är ju såklart ridsporten som startar på tisdag den 3 september! Klockan 08.55 drar sändningen i gång och klockan 9.00 kommer första ekipaget i grad 3 att rida in på banan i Versailles. Även fast jag inte kommer vara på plats känns det kul att få möjligheten att kommentera och ta tittarna genom paradressyrens värld. Även fast den påminner mycket om dressyren så finns det också en hel del skillnader, och förhoppningsvis kommer jag med min kommentator kollega AnnaMaria bidra till ökad kunskap och en trevlig upplevelse i den här fantastiska världen.

Landslagstruppen som det ser ut nu är Louise Etzner, Renèe Claesson-Ribring, Lotta Wallin och Anita Johansson. De som kommer tävla i lagtävlingen är Louise, Renée och Lotta. Från början skulle Lena Malmström varit med och tävlat, tyvärr var hennes häst inte helt 100 inför tävlingen vilket gjorde att Anita Johansson fick hoppa in från sin reservplats.

Lena och hennes häst Fidelie är ett av de starkaste svenska ekipagen i den svenska truppen vilket såklart gör att det är tråkigt när de inte kommer med till ett stort mästerskap. Men vi håller tummarna för att den svenska truppen formtoppar och levererar fina resultat i Paralympics.

Så en liten snabb guide till “Vad är paradressyr?” Paradressyr innefattar ryttare med rörelse eller synnedsättningar. Ryttarna genomgår en klassificering där det bestäms vilken grad man ska ingå i. Du kan vara “confirmed” vilket betyder att du bara behöver göra din klassificering en gång i ditt liv, eller om du t ex har en progressiv sjukdom så måste du klassificera om dig emellanåt.

Paradressyr består av 5 grader.
Grad 1: Där rider ryttarna som har de mest omfattande funktionsnedsättningarna. De skrittar enbart i sina program och utför moment såsom serpentinbågar, volter, halter, ökat skritt etc.
Grad 2: Skrittar och travar. De gör 20 m volter i trav, längning av traven och serpentinbågar. De gör 8 m volter och skänkelvikningar i skritt, halter, längning i formen i skritt.
Grad 3: Skrittar och travar. Gör serpentinbågar i trav med övergångar, mellantrav, 10 m volter och skänkelvikningar i trav, halter, ryggning, 8 m volter i skritt, bakdelsvändningar och längning av formen.
Grad 4: Här skrittar, travar och galopperar ryttarna. De gör mellantrav, 10 m volter och öppna i trav. I galoppen rider de 20 m volter, övergångar galopp-trav-galopp, förvänd galopp, bakdelsvändning i skritt och ryggning.
Grad 5: Här rider ryttarna med minst funktionsnedsättning. De gör skolorna och 8 m volter i travprogrammet, ökad trav, galoppslutor, enkla byten och ökad galopp. De gör också ryggning och skrittpiruett.

Sen i takt med att man kommer upp i graderna blir ju såklart övergångar och ridvägar svårare. Jag förbehåller mig med att jag kan ha missat någonting.

När vi sen tävlar på Paralympics kommer vi ha fyra ryttare som tävlar i den individuella tävlingen men bara tre i lagtävlingen, något man började med i Tokyo som de ändrade efter Rio där man hade fyra ryttare i lagtävlingen. I “vanliga” tävlingar och mästerskap har man fortfarande 4 ryttare i lagtävlingen.

Hoppas att ni känner att ni har fått lite mer förkunskaper inför det stundande Paralympics och att ni sätter på SVTplay och hejar på våra svenska ryttare!

/Felicia

Det var ett tag sen det kom ett blogginlägg från mig. Dels har jag saknat lite inspiration att skriva, men det var också en hel del att göra innan jag gick på semester och sen har jag unnat mig en riktigt semester genom att koppla bort det mesta och bara ägnat mig att komma i ordning i mitt hus (vilket har varit ett heltidsjobb i sig) och hängt i stallet såklart.

Något roligt som jag har att berätta är att jag ska vara expertkommentator för ridsporten i Paralympics på SVT vilket känns så jäkla roligt! Tillsammans med AnnaMaria Fredholm kommer vi följa paradressyren under fyra dagar där vi hoppas på framgång från våra svenska ryttare. Jag hoppas kunna bidra med kunskap hur paradressyren fungerar och ge bakgrunden till varje ekipage och deras resa.

Paradressyren sätter i gång första veckan i september.

Apropå kommentator måste jag ge ett stort kudos till Mats Eriksson som har kommenterat dressyren under OS tillsammans med Henrik Johnsson. Det känns som att jag har lärt mig massor kring bedömning i dressyren och domarperspektivet. Det är alltid så givande att lyssna på kunniga personer inom saker man själv är lite extra intresserad av, samtidigt som det nog var väldigt lärorikt för personer som inte är insatta i dressyr att förstå vad det handlar om. Det har också gett mig massor av inspiration och tankar i min egen ridning, superroligt!

Vi har också en nykomling i stallet som heter Stand by Me (Steven), en treåring e. Suarez ue. Crelido. Marie som jag har haft hästarna tillsammans med de senaste tio åren valde att köpa honom och vi hoppas att det kommer vara en häst vi kan ha kul med och att det är en framtida stjärna.

Med Fonzie har det stått still lite i ridningen de senaste månaderna och vi har till och med tagit något steg tillbaka. Nu börjar det gå framåt igen vilket känns skönt och är något som man kanske får räkna med när man har yngre hästar. Nu när Steven har kommit hem till oss känns Fonzie plötsligt gammal då han plötsligt blev så himla stor, lite som när ett barn får ett syskon. Men han är ju trots allt bara sex år och behöver lite tid på sig. 

I dag startar arbetsveckan igen och nya tag inför hösten. Jag hoppas ta mig ut på någon tävling i höst mellan andra åtaganden. Jag ska även åka ner och inspirationsföreläsa på en stor konferens i södra Sverige i september vilket ska bli spännande, det hade varit kul att komma i gång med lite fler föreläsningar då det har varit mindre i år generellt.

Men först nu ska jag planera och genomföra min inflyttnings-/30 årsfest här i slutet på augusti. Jag har många talanger men festfixare är inte en av dem, ha, ha.

Hoppas ni alla haft en trevlig sommar!