Felicia Grimmenhag
Blogg
Felicia Grimmenhag tävlar i paradressyr och ingår i det svenska landslaget. Hon är också inspirationsföreläsare, projektledare och rullstolsburen sedan 2011. Häng med i hennes resa med hästarna och livet med en funktionsnedsättning.
Felicia Grimmenhag
13 maj 11:45

Felicias blogg: Flytt och SM-start

Felicias blogg: Flytt och SM-start
Jag ock Fonzie på SM. Foto: Privat

Det har varit lite radiotystnad från mitt håll som inte kan förklaras på något annat sätt än att jag har haft jättemycket att göra, men det har varit roliga saker!

Till en början så har jag ÄNTLIGEN flyttat in i mitt hus. Det har varit en lång väntan och från att jag skrev på papprena och la kontantinsatsen så har det tagit 1,5 år med bygglov, semestrar och en lång och kall vinter som jobbade emot oss.

Jag kan inte säga mer än att jag har lärt mig mycket på den här resan och jag är glad att jag har så bra människor runt omkring mig. Nu har jag 500 meter till stallet och mitt alldeles egna hus, det känns surrealistiskt på något sätt men samtidigt väldigt bra. Nu håller jag på och boar in mig, går igenom alla mina saker och organiserar för att det verkligen ska kännas som hemma.

Felicias_hus
Äntligen har jag flyttat in i mitt nya hus! Foto: Privat

Utöver flytten har jag också hunnit tävla flera gånger och även varit nere på SM. Jag lyckades kvala in redan på mina första två tävlingar, och då började jag fundera på om jag skulle åka till SM. Jag snackade ihop mig med mitt team (Marie, haha) och vi bestämde oss för att åka ner.

Inte för att jag hade någon förhoppning om att jag skulle kunna slåss med de andra i min grad om pallplatser, utan mer för att det skulle vara jättebra träning för Fonzie som faktiskt bara är sex år och väldigt orutinerad. Tillfällen för meeting och större tävlingssammanhang ges inte så ofta för pararyttare, så man får ta varje tillfälle som ges.

Fonzie var spänd när vi kom fram. Han hade stått mycket längre tid i lastbilen än vad han brukar, vilket inte är hans favoritsyssla. Vi promenerade lite och det var mycket för honom att ta in, jag satt upp och red lite och han stod emot en del och ville inte riktigt gå fram vilket är hans sätt att hantera när han blir spänd.

Dagen efter (tävlingsdag 1) promenerade och longerade Marie honom. När det väl var dags att rida fram kände jag även där att han stod emot en del, men det lossnade efter ett tag inne i ridhuset. Sen gick vi ut till framridningen utomhus som låg i anslutning till tävlingsbanan och där fick jag lite problem med spänningen igen, när jag sen skulle in på banan så tog det emot från början och jag red det sämsta programmet jag ridit någonsin.

Fonzie ville inte trava alls och många av travdelarna gjorde han i skritt, han lyssnade inte och jag kände mig ganska maktlös. Men jag bestämde mig för att jag skulle rida hela programmet och det gjorde jag, där resultatet slutade på 50 %. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag nästan att de som tittade på tyckte det var jobbigare än mig när jag tog mig igenom programmet, för mig var det här träning och jag ställdes inför en ny situation med min häst där han visade vad som händer när han blir ordentligt spänd, vilket var jättenyttigt för mig.

Dag 2 hade jag ett annat upplägg på framridningen och satsade på att verkligen rida framåt. Det man ska komma ihåg med mig är att jag har lidit av ganska rejäl ridrädsla och min största rädsla är att min häst ska börja slänga sig eller sticka på tävlingsbanan. Det kände jag inte med Fonzie dag 1 och därför vågade jag verkligen rida på dag 2. Jag fick honom att trava i travprogrammet och förbättrade procenten, tyvärr stod han emot i skritten fortfarande vilket gjorde att procenten inte blev jättebra. Men betydligt bättre än första dagen.

För mig var resultatet från den här tävlingen inte det viktigaste, inte poängen i alla fall. Men resultatet av hur Fonzie skulle tackla en sådan här tävlingsbana och miljö, att åka längre bort och sova borta. Han kunde landa i miljön, avslappnat promenera på tävlingsområdet, stå bra i boxen, bli bättre för varje dag och jag kände aldrig när jag red honom att jag var rädd, även fast han var spänd.

För mig var det så många vinster i sig självt. Att kunna göra en jättedålig runda och mentalt kunna släppa den och se framåt mot nästa, jag var nästan lite imponerad av mig själv att jag gjorde det och att det kändes så lätt.

Nu ser vi fram emot flera äventyr och och utmaningar!

/Felicia


Felicia Grimmenhag
26 maj 17:32

Felicias blogg: Det är först när du drabbas du börjar bry dig

Felicias blogg: Det är först när du drabbas du börjar bry dig
Felicia Grimmenhag skriver denna vecka en text om att olika förutsättningar och olika möjligheter. Foto: Roland Thunholm

Att ha samma förutsättningar och möjligheter är inte en självklarhet, det vet vi som rör oss inom hästsporten. Men inte ens om alla skulle ha exakt samma funktionsnedsättning och ekonomiska möjligheter, så finns samma förutsättningar i Sverige.

Jag tror att rätt hjälpmedel och förutsättningar så skulle många personer idag kunna leva ett mycket mer aktivt och berikande liv än vad de gör idag. Men hur aktiv och vilka typer av hjälpmedel man har rätt till kan helt bero på var man bor i landet.

Jag har till exempel rätt till två rullstolar, vilket har gjort att jag har en manuell och en elrullstol som jag har i stallet. När jag fick elrullstolen var det en riktig game changer, jag kunde helt plötsligt gå ner och hämta hästarna i hagen och jobba dem på ridbanan från marken. Problemen som jag haft med axlarna var borta. Jag måste betala hyra på min ena rullstol varje månad vilket är lite drygt, 120 kr. Men den är värd det så jag klagar inte.

För jag vet nämligen att i vissa delar av Sverige får du bara en rullstol. Det finns inget utrymme för fler. I vissa delar av landet kan du ha två rullstolar, men om du har en manuell kan du bara få en till manuell, du kan inte ha en manuell och en elrulle. I vissa delar kan du få en rullstol och kanske en rullator, men du kan inte få två av samma.

Om du aldrig har rört till bland personer som behöver hjälpmedel kan det vara så att du tror att det finns alla möjligheter att få vad som helst, kanske både en permomobil, rullstol och rullator. När man sen börjar prata om hur det faktiskt fungerar blir människor ibland chockade, som att det helt plötsligt har gått upp ett ljus för dem hur verkligheten faktiskt ser ut.

De flesta behöver inte fundera över sånt här, tills den dagen något händer eller att man blir så gammal och faktiskt behöver hjälpmedel. Då upptäcker man hur svårt det är med saker.

Om det blir punka på rullstolen kan det ta en vecka innan någon kan komma och laga den, vad gör du då?

Du upptäcker hur dyrt det är med hemtjänst för att få hjälp med saker som du inte klarar att göra själv. Du upptäcker hur dyrt det är med färdtjänst (vilket också varierar enormt mellan kommunerna), och att bara åka och hälsa på dina barn som bor en mil bort kostar 312 kr tur och retur. Inte en så rolig summa för en sjukpensionär som redan kämpar för att få ändarna att mötas. Hade varit lättare att ta bussen för 50 kr men på många bussar är det väldigt krångligt med rullstol och många chaufförer är inte måna om att hjälpa till.

Det värsta är när hissen i huset där man bor i går sönder en fredag och ingen kan komma och fixa den förrän en måndag, och man sitter instängd i lägenheten hela helgen för att man inte har något annat val. Nu finns det jourer i mycket större utsträckning tack och lov som kan fixa det än för 10 år sen, men det händer fortfarande ibland.

Vi har mycket bra i Sverige också. Att vi för det första inte behöver betala för våra hjälpmedel som vi är berättigade till är en grej. Att vi kan få åka färdtjänst överhuvudtaget är en annan. Att vi kan få ekonomiskt stöd att anpassa våra bilar så vi kan köra själva, och med vi menar jag oss med rörelsenedsättning.

Det finns bra och mindre bra saker i Sverige när det kommer till möjligheter. Men en sak som jag faktiskt är lite rädd för är att vi rör oss mot ett samhälle där rättigheter och möjligheter för personer med funktionsnedsättning försvinner mer och mer.

Idag ligger fokus på så mycket annat.

Det är invandrarpolitik, miljö, att sänka skatt och så vidare. Man hör om personer som får färre och färre assistanstimmar, vissa förlorar dem helt, vissa får inte ekonomiskt bidrag för att de inte orkar jobba och vissa får inte de hjälpmedel de skulle behöva. Det som är mest frustrerande är att de flesta inte verkar bry sig förrän det drabbar dem själva eller någon i deras närhet.

Jag tror att när fokuset hamnar för mycket på individen istället för oss som ett samhälle i stort så kommer det gå utför. När det blir viktigare att tjäna pengar än att ta hand om varandra, då skulle man lika gärna kunna bo i USA.

/Felicia


Felicia Grimmenhag
20 maj 13:07

Felicias blogg: ”Jag börjar bli så trött på all utseendefixering”

Felicias blogg: ”Jag börjar bli så trött på all utseendefixering”
Felicia Grimmenhag skriver i denna veckas blogg om utseendefixeringen som råder. Foto: Privat

I veckan dök det upp en video i mitt flöde som gjorde mig så otroligt irriterad. Det är en äldre kvinna som inleder videon med att påpeka att hon är äldre och att hon aldrig tog hand om sin hud när hon var yngre och därför har hon idag pigmentfläckar och rynkor. Sen fortsätter videon med att hon pratar hur man kan förebygga det, ta bort rynkor och så vidare.

Jag börjar bli så trött på all utseendefixering och hur man hela tiden ska förebygga åldrande och att lägga på sig fett på kroppen. Dagligen kommer det upp videos på hur man ska förebygga rynkor, gå ner i vikt, sminka sig på bästa sätt, klä sig så smickrande som möjligt, styla håret och träna för att se riktigt muskulös ut.

Det är ett oändligt flöde av videos som aldrig verkar ta slut.

I dagens samhälle får man inte åldras eller se ut som man gör, utan man ska se ut på ett sätt som nästan endast kan uppnås på konstgjord väg.

Du ska vara smal med en liten midja och du ska ha en stor byst. Du ska ha en platt mage, och lår som inte går ihop, men du ska också ha en fyllig rumpa. Du ska ha höga kindben och ett smalt ansikte, stora ögon och liten näsa. Du ska ha stora fylliga läppar, men helst ingen dubbelhaka. Du ska ha tjockt och fylligt hår på huvudet, men du får inte ha hår någon annanstans. Du får inte ha några rynkor, för det kan ju avslöja dina faktiska ålder. Du får inte heller ha pigmentfläckar eller kärlekshandtag, det går ju inte.

Att vara nöjd med sig själv tror jag däremot kan vara en nyckel till lite mer lycka i sitt liv.

Felicia Grimmenhag

När jag ser på kvinnorna i generationen ovanför mig, så förstår jag inte den utseendehets som råder i vårt samhälle. De här kvinnorna är bland det vackraste som finns. Man ser solfjädern av rynkor vid utkanten på ögonen som tyder på många leenden och skratt, detsamma gäller rynkorna vid munnen. Fräknarna i ansiktet som tyder på många timmar ute i solen, kvinnor med kroppar som har burit barn och jobbat hårt.

Med den bild som matas på SoMe funderar jag på hur människor ska kunna känna att de är nöjda med sina kroppar. Hur skapar vi hälsosamma ideal i ett samhälle där du som influenser ska se ut som en modell för att få företag att vilja jobba med dig?

Influensers är för många förebilder, men skapar de här personerna verkligen en rättvis och hälsosam bild av ett skönhetsideal? Detsamma gäller skådespelare och sångare som har oändliga resurser för att för evigt hålla fast vid ungdomen. Idag matas du av ideal som inte kan uppnås på något annat sätt än genom botox och operationer för de flesta.

Jag kan inte vänta på att bli gammal och åldras. Jag tror inte att nyckeln till lycka är den ständiga jakten på skönhet och eviga ungdom. Att vara nöjd med sig själv tror jag däremot kan vara en nyckel till lite mer lycka i sitt liv. Jag säger inte att det är realistiskt att tänka så och jag säger inte heller att jag är helt nöjd med mig själv, men jag skulle vilja vara det.

En sak som jag kan säga är att jag under de veckor jag har bott i mitt hus och inte har fått upp några kropp- eller ansiktsspeglar än, så har jag funderat betydligt mindre på mitt utseende och hur andra ser mig än på många, många år. Det har faktiskt varit väldigt skönt.

/Felicia


Felicia Grimmenhag
21 april 19:10

Felicias blogg: ”En riktig lyckokänsla”

Felicias blogg: ”En riktig lyckokänsla”
Ridsports bloggare Felicia Grimmenhag. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.

Då var min och Fonzies officiella tävlingsdebut äntligen gjord!

Tanken var att vi egentligen skulle ha tävlat i Enköping för några veckor sedan. Tyvärr så var Fonzie halt och kunde inte starta. Vi kollade honom veckan efter och då var han frisk som en nötkärna, så det kanske var en vrickning eller något. Väldigt tråkigt då jag verkligen hade sett fram emot den tävlingen men samtidigt var jag glad att det inte var något allvarligt med honom.

Men vi fick möjlighet att lägga in en paraklass på en tävling på Segersta i samband med lite andra klasser. För er som har varit och ridit där vet att utebanan kan vara ganska svår för många hästar, det är mycket att titta på. Så det var en utmaning för mig mentalt att veta att jag skulle tävla där. Vi åkte dit och tränade kvällen innan och Fonzie kändes väldigt avslappnad och obrydd vilket gav mig lite självförtroende.

Det är alltid lite annorlunda på själva tävlingsdagen. Hästen ska göras ren, knoppas och rutinen ändras helt. Som ryttare har man kanske en lite anspänning själv, lite nervositet och förväntan som man inte vill ska smitta av sig på hästen. Sen när man kommer till tävlingen är det hästar och ryttare överallt, på framridningen inne i ridhuset är det folk som går ut och in genom en av dörrarna. Portarna på långsidan står öppna vilket de aldrig har gjort när ni har varit där på träning där förut, vilket kan bli lite konstigt för hästen.

Fonzie skötte sig över alla förväntningar. Han var väldigt obrydd kring hästar som gick ut och in i ridhuset. Att han blev lämnad själv bekom honom inte heller vilket var så himla skönt. Han köpte läget och förflyttade sig från framridningen till tävlingsbanan utan att ändra anspänning. Inte ens när alla sprang runt och flyttade dressyrstaketen och märkte ut mina bokstäver (jag var den enda som red på 40×20 bana) så tyckte han att det var något konstigt. Det är i de här situationerna som jag känner hur mycket vårt markarbete/ledarskapsträning vi har jobbat med verkligen har gett resultat. Det som var så skönt är att jag då kunde hitta en trygghet i honom och fokusera på ridningen istället, vilket har varit lättare sagt än gjort för mig i det förflutna.

Vårt resultat landade på strax över 64% vilket jag var väldigt nöjd med. Kommentaren från domaren var en jättefin och taktmässig häst som skulle behöva bjuda mer framåt vilket jag helt höll med om. Det som ändå känns lite bra är att jag vet att vi kan så mycket mer än det vi gav på tävlingen och att det finns mycket utvecklingspotential. Det bådar gott inför framtiden.

Jag åkte hem med en riktig lyckokänsla i kroppen, och ett av två kval till SM är nu genomfört.

/Felicia


Felicia Grimmenhag
8 april 11:10

Felicias blogg: Premiärtur på ny…

Felicias blogg: Premiärtur på ny…
Felicia Grimmenhag har testat tölt för första gången. I veckans blogg berättar hon mer om när, var, hur och varför! Foto: Privat

Jag nämnde för ett antal veckor sedan att jag börjat som projektledare på Svenska Islandshästförbundet (SIF), där jag jobbar med ett projekt där vi ska implementera parasport i förbundet.

Nu har jag jobbat i två månader och har börjat bli lite varm i kläderna. När man flyttar över till en ny verksamhet så är det nya riktlinjer, system och kollegor som man ska lära känna och förhålla sig till. Vissa saker tar man för givet att det ska vara på ett visst sätt, för det var så på det förra idrottsförbundet jag jobbade på, och vissa saker hoppas jag ska vara annorlunda.

Jag har fått ett fint mottagande på Islandshästförbundet och känner att det finns en positiv inställning till att jobba med verksamheten för personer med funktionsnedsättning. Den här satsningen är möjliggjord genom Riksidrottsförbundet och skapar förutsättningar att jobba med alla olika delar som parasport innebär, alltifrån tävling- och klassificeringssystem till hur vi ska kunna jobba med insatser på lokal nivå.

Definitionen från Riksidrottsförbundet är att idrott för personer med funktionsnedsättning inkluderar målgrupperna rörelse-, syn- och intellektuell funktionsnedsättning samt personer med hörselnedsättning. Alltså ingår inte personer med till exempel enbart NPF diagnos i den här satsningen, vilket verkar vara något många tror. 

Jag är ganska nyligen hemkommen från en anläggning som bedriver bland annat den här typen av verksamhet med sina islandshästar. Det som jag blir nästan mest imponerad på är drivkraften och engagemanget hos de som driver verksamheten, hur man verkligen brinner för det man gör och det avspeglar sig på ryttarna som kommer dit. Det är mycket leenden, skratt och positiv energi. Vi fick lära oss mycket där och vi filmade också material för att kunna inspirera andra aktörer och ryttare att söka sig till den här typen av verksamhet.

Och nu har jag också ridit islandshäst för första gången! Det var jättekul och jag lyckades även testa på lite tölt, superroligt!

/Felicia


Felicia Grimmenhag
24 mars 18:58

Felicias blogg: Uppladdning inför kommande vecka

Felicias blogg: Uppladdning inför kommande vecka
Vår bloggare Felicia Grimmenhag skriver den här veckan om det pirriga i att ge sig ut på tävling med ny häst för första gången. Foto: Roland Thunholm

Förra helgen var vi på tävling för första gången med Fonzie.

Man vet ofta hur hästar är på träning, för träning åker man på emellanåt. Man har sina rutiner och ofta vill man göra det så tidseffektivt som möjligt.

Feliciagrimmenhag

Tävling är något annat. Hästen ska kanske stå inne på morgonen istället för att gå ut i hagen, vara inne själv och knoppas. När den kommer till tävlingsplatsen måste den ibland stå och vänta ett tag och det är ofta många hästar i rörelse, fler än vad det brukar vara på träning.

In på framridning i ett okänt ridhus för att sedan rida in mellan dressyrstaket och göra alla rörelser, allt med en ofta lite nervös ryttare som rider lite annorlunda än på hemmaplan på grund av nerverna.

Fonzie skötte sig jättefint och stod som ett ljus medan han knoppades i gången på morgonen, samma sak i lastbilen och när han skrittade runt på tävlingsplatsen. Det är alltid skönt när hästar kan landa fort och lugnt i nya miljöer. Alicia som red honom tävlade honom i en Lätt C bara för rutinens skull och de gjorde jättefint ifrån sig båda två, man blir så glad. Planen är att jag ska tävla i Enköping nästa helg och det känns alltid skönt att ha bra erfarenheter i ryggen.

Vi var också på en föreläsning i tisdags på Mälaren hästklinik i Sigtuna som handlade om den unga och gamla hästen, sjukdomar och munhålan vilket var väldigt intressant. Hur fodret kan påverka munnen, olika typer av betselskador och orsaken till varför de uppstår. Alltid kul att lära sig nya saker och få lite upprepning på det man redan lärt sig.

Till sist så vill jag bara skriva att jag faktiskt fyller 30 år idag, så ett riktigt stort grattis till mig själv!

/Felicia


Felicia Grimmenhag
17 mars 14:43

Felicias blogg: Föreläst på Wången – kul men utmattande

Felicias blogg: Föreläst på Wången – kul men utmattande
Att vara ifrån hästarna en dag räcker för att sakna dem. Foto: Roland Thunholm

I onsdags åkte jag upp till Wången och var på ett litet besök på deras riksanläggning. Wången har utbildning för alltifrån hovslagare till hipplogprogram med inriktning trav eller islandshäst. Väldigt passande, då jag ju jobbar på islandshästföbundet, så det kändes nästan som att det föll sig naturligt.

Anledningen till mitt besök var att jag hade två föreläsningar inbokade. Dels skulle jag föreläsa för eleverna, och sedan bjöds allmänheten in till en föreläsning på kvällen där alla var välkomna. Eleverna var supernöjda och efteråt stod jag nästan kvar en timme och svarade på frågor och bara småpratade med de som stannade kvar.

Att sedan ladda om och föreläsa igen på kvällen var lite tufft. Jag har aldrig föreläst två gånger på en dag, och eftersom jag ofta ger så mycket av mig själv när jag föreläser blir jag ofta ganska mentalt trött efter. Att säga att jag var helt förstörd när jag la mig i sängen på kvällen med en resa från Stockholm till Östersund och två föreläsningar i ryggen är en underdrift. Men det vägs upp med god marginal för all positiv energi och feedback, och alla hörliga människor jag får träffa när jag är ute och föreläser. Det är en sån himla rolig grej att få göra.

Jag blev helt förtrollad av Wångens anläggning, hur man såg vattnet nere i dalen och fjälltopparna i fjärran. Hur de hade förvarat delar av de gamla stallarna från början av 1900-talet, de stora foderkrubborna som man kunde fylla på med hö utifrån, de stora boxarna med tvådelade dörrar. Helt magiskt.

Dagen efter var det dags att åka hem, lite tråkigt att åka från soliga Wången till mulna Bålsta. Men det räcker med att vara borta från hästarna en dag för att man ska börja sakna dem, så det känns alltid lika bra att komma hem igen.

Roliga saker som (förhoppningsvis) händer inom den närmaste framtiden.

  1. Jag får flytta in i mitt hus (HOPPAS).
  2. Tävling med Fonzie.
  3. Jag fyller 30 år.

Ta hand om er!


Felicia Grimmenhag
10 mars 20:37

Felicia Grimmenhag: ”Den här sjukdomen gör mig emellanåt galen”

Felicia Grimmenhag: ”Den här sjukdomen gör mig emellanåt galen”
Felicia Grimmenhag. Foto: Kristin Haarms

Varför har du ingen dextrosol?! Varför har du inga reservgrejer med dig?! Du måste vara noga med din diabetes!”

Ända sen jag blev diagnostiserad med typ 1 diabetes 2020 så har livet drastiskt ändrats. Från att sova igenom hela nätterna för det mesta så kan jag vissa nätter vakna var och varannan timme på grund av pipandet från pumpen. Blodsockret är för högt, jag klickar in en korrigeringsdos. Vaknar några timmar senare av att jag är låg, jag tar en dextrosol som jag alltid har på sängbordet och försöker sen somna om. Ofta när jag är låg blir jag skakig och lite dimmig i huvudet, och det brukar ta kanske 10 minuter innan den känslan försvinner och blocksockret höjer sig.

Den här sjukdomen gör mig emellanåt galen. Det krävs så mycket planering av vardagen precis hela tiden. Man ska kunna räkna kolhydrater för att kunna ge sig själv rätt insulindos, man ska alltid se till att man har med sig reservgrejer som insulin, infusionset, reservoar och glukosmätare i väskan tillsammans med kanske en festis, dextrosol och gärna en glukagonspruta (som höjer blodsockret). Utifrån hur träningen kommer se ut på eftermiddagen så måste jag kanske ta lite mindre insulin för annars är risken att jag blir låg under träningen, men om jag inte skulle träna blir jag kanske istället för hög för att jag inte har tagit tillräckligt mycket insulin.

Ibland glömmer man dextrosolen eller på den tiden när jag har insulinpennor så hände det att jag glömde en penna. På samma sätt som att en annan kan glömma nycklar, mobiltelefon eller kanske plånboken. Skillnaden är att om jag inte har insulin till maten så kommer jag bli hög och må jättedåligt. Om jag dessutom är utan insulin en längre tid så kommer jag börja få ketoner och det kan gå riktigt illa om man har otur. Därför får jag skäll ibland av dem runt omkring mig när jag glömmer, för de vill ju bara att jag ska må bra. 

När jag är hos diabetessköterskan känns det varje gång som att jag inte har gjort min hemläxa ordentligt. Min kurva är aldrig tillräckligt bra, min blodsocker kan alltid bli lite bättre, vi går igenom hur vi kan få kurvan bättre till nästa gång, min sköterska undrar om jag vill gå till dietist osv. När jag åker därifrån så känns det ungefär som att man har gjort en dålig tävling, trots att man har försökt förbereda sig så gott man kan.

Att leva med typ 1 diabetes är inte lätt och ibland önskar jag att jag verkligen kunde få ha diabetesfria dagar. Att hela tiden behöva tänka på vad man äter, hur mycket man äter och när man äter är ibland helt utmattande. När infusionssetet som man också precis har bytt till på kvällen visar sig inte fungera genom att man vaknar mitt i natten med skyhögt blodsocker, och man måste upp och byta utrustning, ont i huvudet och tung i kroppen av blodsockret.

Även fast man med åren börjar hitta någon slags balans och lär sig väldigt mycket om sin sjukdom, så kan det vara en riktig pain in the ass ibland. Jag är glad för min insulinpump som har underlättat min vardag något helt enormt, och mina nära och kära ställer alltid upp om något har glömts och måste hämtas.

Men ibland önskar jag att någon annan kunde sköta alla diabetesgrejer åt mig och att jag inte behövde ägna det en tanke. Det finns så mycket roligare saker att tänka och lägga tid på.

Bild 2024-03-10 Kl. 20.22
Felicia Grimmenhag.

/Felicia


Felicia Grimmenhag
3 mars 17:46

Felicias blogg om positiv och negativ förstärkning

Felicias blogg om positiv och negativ förstärkning
Godis och/eller en klapp är positiv förstärkning vid träning av hästar. Men har du koll på vad som är negativ förstärkning? Foto: iStockphoto

Vet du vad skillnaden är på positiv förstärkning och negativ förstärkning?

Jag var på en kurs förra helgen där dessa begrepp dök upp och frågan slängdes ut till ett gäng personer om de visste vad skillnaden var. Hos flera var det osäkert och några hade även misstolkat vad negativ förstärkning faktiskt är, vilket säkert kan ha och göra med själva ordet.

Jag är inte på något sätt en expert på de här träningssätten, utan det finns nog personer som har mycket större koll än mig kring de här träningsmetoderna. Vissa personer förespråkar positiv förstärkning vid träning, andra använder negativ förstärkning, och vissa använder båda två. Jag skulle säga att jag använder båda, men kanske negativ förstärkning i lite större utsträckning.

Jag tror att det nog är lätt att misstolka negativ förstärkning då man ofta tolkar ordet negativ som något dåligt. Negativ förstärkning är något som vi ofta använder i ridningen till exempel. När vi lägger på skänkeln så vill vi att hästen ska gå fram, när hästen går fram släpper vi skänkeln och det är belöningen. Vi använder en form av tryck som sedan försvinner när vi får önskad reaktion. Det kan vara att vi lägger handen på sidan av hästen och trycker för att vi vill att den ska flytta på sig, och när den gör det försvinner trycket då vi tar bort handen.

Detsamma gäller om vi leder hästen och hästen stannar. Vi drar i grimman, ett tryck läggs på nacken och när hästen går framåt så släpper trycket på nacken. Så konceptet är egentligen att man lägger till någonting och när önskad effekt uppkommer så tar man bort “trycket”.

Positiv förstärkning är när vi lägger till någonting efter att vi fått önskad effekt. Det kan vara till exempel lite kli på manken, beröm med rösten och godis/mat. De som jobbar med klickerträning använder sig av det här träningssättet bland annat. Klickern är ett redskap för att säga till hästen att beteendet är rätt och att belöningen är på väg (godis t ex).

Jag har till exempel genom åren gett godis vid av- och påstigning och även när jag har tränsat vilket jag tycker ha gett en positiv effekt på några hästar. Dock har det faktiskt inte funkar på alla mina hästar vid t ex påstigning, så då har man fått hitta någon annan lösning. Jag tycker också om att berömma mycket med rösten och klia/klappa när hästen gjort rätt.

Jag har egentligen ingen åsikt om att något är bättre eller sämre. Jag tror att så länge man gör träningen på rätt sätt kan båda ge superbra resultat. Jag tror också att hästar, precis som oss människor, är olika sinsemellan. Så träningen kanske måste se lite olika ut från häst till häst, det finns nog ingen exakt manual för hur man ska lägga upp den perfekta träningen.

Hur tränar ni era hästar?

/Felicia


Felicia Grimmenhag
25 februari 10:53

Felicias blogg: ”Hur vet jag att en häst passar mig?”

Felicias blogg: ”Hur vet jag att en häst passar mig?”
Vår bloggare Felicia Grimmenhag skriver den här veckan om det pirriga i att ge sig ut på tävling med ny häst för första gången. Foto: Roland Thunholm

Efter att ha försökt sälja Trams (Ramsay) nu i över ett halvår har vi äntligen hittat ett nytt hem till honom, eller snarare att de hittat honom. Han åkte i måndags till Norge där jag verkligen hoppas att han kommer att trivas. Det känns skönt när man äntligen får en häst såld när man har bestämt att den ska säljas, samtidigt som det är med blandade känslor.

Jag känner att han inte är rätt häst för mig, men det betyder inte att jag inte tycker om honom såklart. Han har bidragit till mycket frustration och mycket skratt genom åren, lilla tramsilams.

Jag har kvar Fonzie här hemma som blir 6 år i år. Han gör framsteg men är fortfarande ganska ung och behöver mer rutin. Nu står man inför utmaningen att hitta en häst till att ha där hemma. Dels behöver vi en till häst för att hålla Fonzie sällskap i vår del av stallet, men gärna också en till häst att tävla för mig de närmsta åren.

Om det är något som jag tycker är jobbigt så är det att leta häst. Man ska rida hästar man inte känner. Man rider kanske en eller två gånger och sen ska man magiskt bara veta att man vill ha just den hästen. Men hur ska man veta efter så lite tid hur det verkligen kommer funka? Kommer det funka med min funktionsnedsättning? Kommer vi ha bra kemi? Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vilka krav som ställs på en häst som ska funka för mig, och att de hästarna inte är lätta att hitta.

Jag förstår såklart att man inte kan begära att låna hem hästar på prov, det skulle nog kunna uppstå rätt mycket problem om det är fel människor som lånar/lånar ut. Men det hade ändå faktiskt varit ganska skönt att få en “prövoperiod”.

Vad jag vill ha är en rutinerad, lite äldre häst som är mjuk att sitta på. Bra takt i traven och som har en cool inställning till saker. Nu gäller det att hitta den individen som kan vara en bra danspartner till mig och som jag kan ha kul med. 

Det är beslut som ska tas och utmaningar som mötas. Samtidigt som man kämpar med andra delar av sitt liv för att få allting att rulla på.

/Felicia

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 102 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden