Det har varit lite radiotystnad från mitt håll som inte kan förklaras på något annat sätt än att jag har haft jättemycket att göra, men det har varit roliga saker!
Till en början så har jag ÄNTLIGEN flyttat in i mitt hus. Det har varit en lång väntan och från att jag skrev på papprena och la kontantinsatsen så har det tagit 1,5 år med bygglov, semestrar och en lång och kall vinter som jobbade emot oss.
Jag kan inte säga mer än att jag har lärt mig mycket på den här resan och jag är glad att jag har så bra människor runt omkring mig. Nu har jag 500 meter till stallet och mitt alldeles egna hus, det känns surrealistiskt på något sätt men samtidigt väldigt bra. Nu håller jag på och boar in mig, går igenom alla mina saker och organiserar för att det verkligen ska kännas som hemma.

Utöver flytten har jag också hunnit tävla flera gånger och även varit nere på SM. Jag lyckades kvala in redan på mina första två tävlingar, och då började jag fundera på om jag skulle åka till SM. Jag snackade ihop mig med mitt team (Marie, haha) och vi bestämde oss för att åka ner.
Inte för att jag hade någon förhoppning om att jag skulle kunna slåss med de andra i min grad om pallplatser, utan mer för att det skulle vara jättebra träning för Fonzie som faktiskt bara är sex år och väldigt orutinerad. Tillfällen för meeting och större tävlingssammanhang ges inte så ofta för pararyttare, så man får ta varje tillfälle som ges.
Fonzie var spänd när vi kom fram. Han hade stått mycket längre tid i lastbilen än vad han brukar, vilket inte är hans favoritsyssla. Vi promenerade lite och det var mycket för honom att ta in, jag satt upp och red lite och han stod emot en del och ville inte riktigt gå fram vilket är hans sätt att hantera när han blir spänd.
Dagen efter (tävlingsdag 1) promenerade och longerade Marie honom. När det väl var dags att rida fram kände jag även där att han stod emot en del, men det lossnade efter ett tag inne i ridhuset. Sen gick vi ut till framridningen utomhus som låg i anslutning till tävlingsbanan och där fick jag lite problem med spänningen igen, när jag sen skulle in på banan så tog det emot från början och jag red det sämsta programmet jag ridit någonsin.
Fonzie ville inte trava alls och många av travdelarna gjorde han i skritt, han lyssnade inte och jag kände mig ganska maktlös. Men jag bestämde mig för att jag skulle rida hela programmet och det gjorde jag, där resultatet slutade på 50 %. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag nästan att de som tittade på tyckte det var jobbigare än mig när jag tog mig igenom programmet, för mig var det här träning och jag ställdes inför en ny situation med min häst där han visade vad som händer när han blir ordentligt spänd, vilket var jättenyttigt för mig.
Dag 2 hade jag ett annat upplägg på framridningen och satsade på att verkligen rida framåt. Det man ska komma ihåg med mig är att jag har lidit av ganska rejäl ridrädsla och min största rädsla är att min häst ska börja slänga sig eller sticka på tävlingsbanan. Det kände jag inte med Fonzie dag 1 och därför vågade jag verkligen rida på dag 2. Jag fick honom att trava i travprogrammet och förbättrade procenten, tyvärr stod han emot i skritten fortfarande vilket gjorde att procenten inte blev jättebra. Men betydligt bättre än första dagen.
För mig var resultatet från den här tävlingen inte det viktigaste, inte poängen i alla fall. Men resultatet av hur Fonzie skulle tackla en sådan här tävlingsbana och miljö, att åka längre bort och sova borta. Han kunde landa i miljön, avslappnat promenera på tävlingsområdet, stå bra i boxen, bli bättre för varje dag och jag kände aldrig när jag red honom att jag var rädd, även fast han var spänd.
För mig var det så många vinster i sig självt. Att kunna göra en jättedålig runda och mentalt kunna släppa den och se framåt mot nästa, jag var nästan lite imponerad av mig själv att jag gjorde det och att det kändes så lätt.
Nu ser vi fram emot flera äventyr och och utmaningar!
/Felicia
Följ Ridsport på