I veckan gick en starkt lysande stjärna vidare och travar nu på de eviga ängarna.
Tarot var en väldigt speciell häst för mig och jag skulle nog också säga att han har lämnat avtryck hos många andra. Han lärde mig otroligt mycket som ryttare, att hitta rätt känsla och känna mig trygg på hästryggen. Han lärde mig väldigt mycket i hur viktigt det är med att vara noggrann i hanteringen, och att med rätt häst så kan man ta sig långt och ha så jäkla roligt på vägen (och bli lite galen, ha, ha).
Tarot kom hem till mig i februari 2017. Han var då 14 år gammal, väldigt rutinerad på tävling och hade tävlat upp till MSV B med sin förra ägare Carina. Han kunde inte göra rena byten vilket inte gjorde mig någonting då jag inte gör byten, och på tävling när jag tävlar paraklasser så galopperar jag inte ens. Så det var en perfekt match efter att jag provridit honom och kände att det här är DEN hästen.
Vi åkte direkt till förbundskaptenen som ville att vi skulle följa med till Belgien. Sex veckor efter Tarot kom hem till oss satt vi i lastbilen på väg ner, helt slutkörda från alla förberedelser, men glada att vara på väg. Vi gjorde en väldigt bra debut, red på ungefär 67 procent alla dagar och åkte hem med en bra känsla i magen. Sen rullade det bara på, vi tävlade i Norge, sedan SM. Vi åkte vidare till NM där vi blev nordiska mästare och där vi också fick besked att vi blivit uttagna att representera Sverige på EM i Göteborg. På sex månader gick vi från internationella rookies till att ta en 5:e placering på EM, vilket i efterhand känns ganska sjukt.
Vi red clinic för Patrik Kittel på hans tour vilket var jättekul. Dels var det inspirerande att några av oss pararyttare fick vara med, men också att vi fick visa de fina hästar vi har. Jag kommer aldrig glömma när jag går in i en ökning (det var Tarots paradnummer), han ligger helt rätt i min hand och vi är helt i takt med varandra. Jag säger “sch-ljudet” som är hans tecken att öka traven och Patrik utbrister:
– Vilken trav! Totilas, släng dig i väggen!
Det var en sån härlig känsla som jag fortfarande bär med mig idag, spännande hur sådana ögonblick etsar sig fast och aldrig riktigt försvinner. Vi gjorde en till clinic på Gotherburg Horse Show tillsammans där Tarot kanske blev lite väl på tårna och jag tror att även publiken satt lite på spänn. Till Tarots försvar så hade han inga dressyrstaket vilket var lite hans trygghet, då visste han vad hans uppgift var.
En annan highlight var clinicen med Kyra Kyrklund på Falsterbo Horse Show. Precis innan så hade man prisutdelning för lagtävlingen i dressyr och framridningen var lite kaosartad. Jag kommer ihåg att Marie fick hålla i mig och Tarot piafferade runt. Men när vi sen kom in på dressyrbanan lugnade han ner sig, då visste han vad som gällde och innanför de vita dressyrstaketen visste han exakt vad hans uppgift var. Vi hade ju också äran att ha några av ägarna till Tarot i publiken. Tarot ägdes nämligen av Jana Wannius, Patrik Kittel, Charlotte och Rasmus Haid Bondergaard, Ulrika Hedin och Jan Fristedt. Att ha Jan Fristedt och Patrik Kittel på kiss and cry corner på EM i Göteborg var helt ärligt också väldigt surrealistiskt.
Men Tarot var inte heller alltid lätt. Mina hästskötare hade alltid blåmärken på armarna efter tävlingarna då han var ganska bufflig. Dock kom vi på att om han fick titta ut samtidigt som man flätade gick det bättre. Han tyckte inte om att komma in och stå själv i stallet, då kunde det bli stora protester. Han gjorde några rymningar under tiden hos mig där han lyckades få upp boxdörren, sprang upp i trädgården till ägarna av gården, hoppade över båten och ner för backen mot hagarna.
En av de rymningarna hände precis innan ett mästerskap, då hade man hjärtat i halsgropen kan jag säga.
Men Tarots tillkortakommanden hade man överseende med, för om det var någonstans det nästan alltid funkade så var det i ridningen och på tävling. Han levererade och gav mig inte bara tävlingsrutin, en bra känsla och självförtroende. Vi red också ut i skogen, i byn och vi galopperade på travbanan.
Han gav mig så mycket frihet, en frihet som jag inte riktigt hittar någon annanstans.
Jag pensionerade Tarot i början av 2021. Vi var kandidater till Paralympics i Tokyo 2020, men när det blev uppskjutet till 2021 så tog jag det beslutet. Tarot hade utvecklat allergi och hade även några andra gränsvärden som gjorde att jag inte ville att han skulle flyga så långt, och dessutom utsättas för det klimatet som är i Tokyo. Det var dags för ett nytt kapitel i hans liv och han levde sina sista år på Sigtuna Ridskola. Där fick han ge samma glädje till andra ryttare som han gett mig, han fick leva omgiven av sin flock och kompisar hela tiden vilket var otroligt viktigt för honom och framförallt bli omhändertagen och älskad precis som han förtjänar.
Du har gett mig många gråa hår, knasiga häst. Men vad otroligt häftiga upplevelser du också gett mig. Tack för allt, finaste Tarot!
/Felicia
Följ Ridsport på