” Döden, döden döden” så började Astrid Lindgren sina samtal med sina systrar när de blivit äldre. Det var för att klara av detta ämne direkt och sedan prata om livet istället.
Nu tror jag dock att vi ibland skulle behöva ta det där samtalet som de undvek för att våga fortsätta leva. Jag är egentligen inte rädd för döden men har en hälsosam respekt för den och undviker den så gott det går.
Rädsla är oftast ohälsosam i alla former då den får oss att agera irrationellt. För att undvika onödig konfrontation med döden så är det alltså rationellt att inte vara rädd. Jag vet att det är knepigt då det är mänskligt att vara rädd för saker vi inte vet särskilt mycket om.
Tryggheten finns i det välkända.
Vi väljer alla olika sätt att närma oss döden, jag har valt att se den. Att som vi ofta gör idag välja att inte se den alls spär alltså på den där rädslan och antagligen är det därför vi plötsligt börjar hamstra toapapper när vi påminns om att den finns.
Att kunna ta in det här med döden är på ett sätt livsviktigt eftersom det enda vi egentligen vet är att den är oundviklig i slutändan. Det finns många sätt att dö på men de flesta av oss kommer faktiskt att bli ganska gamla och därför är det viktigt att leva hela tiden fram till dess att vi inte klarar det längre.
Jag är ju oerhört tacksam över alla livslektioner jag fick av min mormor, men den största lärdomen hon gav mig var den om hur man kan dö.
Det där fridfulla insomnandet när man är klar med livet finns och det kan även vara lite vackert.
Mormor sa till mig i slutet att hon var klar, redo att dö utan rädsla eftersom hon var nöjd med det liv hon levt. Sedan dog hon precis så som hon ville, lugnt i sömnen. På kvällen hade vi sagt god natt och vi visste nog båda vad som väntade.
Lilla Curt-Åke (mops) kröp som vanligt upp hos mormor och på morgonen när jag skulle hämta honom för morgonkissen låg han i hennes famn med huvudet mot hennes bröst. Där hade han legat och hört hennes hjärta sluta slå, lugnt och stilla. Som det naturligaste i världen gäspade han, gav mormor en slick på näsan och gick upp för att gå ut och kissa.
På ett sätt stannade allt den morgonen men på ett annat inte.
För oss som har våra hästar är det ju just de som fortsätter när allt annat stannar. De fortsätter att andas, äta och röra sig framåt, precis som Curt-Åke gjorde den där morgonen.
Att göra som man gör i Spanien och stänga ner möjligheten att rida är just ett sådant där irrationellt beteende grundat på rädsla. Att inte kunna tänka nytt alls kring sportarrangemang är också irrationellt.
Vi är ju idag egentligen väldigt bra rustade för att ta hand om den rådande situationen med ett virus som gör att vi ska värna våra äldre och våra sjuka.
Vi har allt bara ett klick bort därhemma i soffan, att inte träffa folk ett tag är mycket enklare än vad det var för några år sedan. Vi bor i ett land där det finns oerhört mycket utrymme, att vara utomhus och hålla ett avstånd om två meter är inget direkt problem.
Många är oroliga för att det ska hända en olycka när man håller på med sin vanliga ridning och visst kan det hända, men vanligtvis när man ramlar av får man några blåmärken och i värsta fall bryter man något.
Vården är ansträngd och kämpar men tar fortfarande hand om de som kommer in med brutna armar. Det är inte de brutna armarna som kommer att knäcka dem utan de som obetänksamt hälsat på sin vän som ingår i riskgruppen.
Om vi stoppar upp allt i livet kommer vi bara bli ännu mer rädda och då är risken större att vi blir de där som belastar sjukvården ännu mer genom att vi ringer eller åker till akuten om utifallatt vi skulle vara sjuka.
Allt är ju en balansgång och vi behöver alltid vara både försiktiga och modiga. Så fort det blir för mycket av det ena eller andra hamnar vi i det där irrationella läget som både rädsla och rusigt övermod kan ge.
Just nu behöver vi livsglädje, världen är ju inte lamslagen av viruset utan av rädsla. Ska vi bryta den negativa spiral vi matas med behöver vi all den styrka våra djur ger.
Det finns massor av människor i världen som inte har en häst eller hund som ger dem en anledning att fortsätta röra sig framåt. För deras skull behöver vi som har det privilegiet ta hand om oss och hjälpa till att visa att det går att fortsätta leva.
Det kan ju hända att jag får corona och dör, eller så ramlar jag av Lydia därute i skogen för att det hoppar fram ett vildsvin på fel ställe eller så blir jag sådär urgammal som min mormor och somnar in med en mops närmast hjärtat.
Min rationella hjärna säger att det sistnämnda är mest sannolikt och därför vill jag leva nu och röra mig framåt. Alternativet är att sitta still full av irrationella tankar och rädsla och det kan det aldrig komma något gott ur.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på