Läsarfrågor om hästhälsa – från ECVM till foder och säkerhet

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Idag svarar Veterinärbloggen på frågor som har kommit in från er läsare. Har du en fråga, fundering eller ett tips på ämne du skulle vilja att vi skrev om – mejla gärna till Veterinärbloggen på vetbloggen@tidningenridsport.se.

Fråga 1: ECVM

Hej, jag skulle önska att ni skrev om ECVM, en medfödd missbildning i halskotpelaren. Det är ett stort mörkertal på hästar och många har inte en aning om vad det är. Det som berör mig illa – oförståelse för att man tycker hästen är istadig, bråkig och sekundära, t ex hältproblem, som kommer ifrån missbildning. Var hästägare mer upplysta om detta hade man kunnat ställa diagnosen betydligt fortare. I det långa loppet borde det gynna på flera plan, men framförallt de drabbade hästarna.

Är själv drabbad och fick ta bort min SWB vid två års ålder. Han hade symtom redan som föl, men ingen i min omgivning hade vetskap om detta, varken veterinärer eller ”hästfolk.” Och allra minst jag. Han led i två år i onödan.

Ett annat ämne – ta upp smärtuttryck hos hästar. Det verkar gå många hästägare förbi, att kunna se på tecken och kroppspråk. T ex när det är dags att låta hästen få somna in.

Mvh/Katinka

Hej Katinka,
Väldigt tråkigt att höra om din tvååring. ECVM, Equine Complex Vertebral Malformation, är som du beskriver en missbildning av hästars halskotpelare, ofta vid sjätte eller sjunde halskotan men även de första bröstkotorna inklusive revben kan vara involverade.

Mjukdelsstrukturer såsom muskelinfästen, nerver mm i området ingår också i begreppet ECVM.  På undersidan av sjätte halskotan finns parvisa benutskott som ibland är förändrade, delvis saknas eller saknas helt. Benutskotten kan även flytta bak en kota. Man tror det är genetiskt och medfött.

Vid forskning på urminneshästar, via material från t ex museer, ser forskarna inte de här missbildningarna mer än som enstaka och ovanliga fynd. Men idag kan vi vid röntgen se missbildningar vid dessa kotor hos upp till 40 procent av hästarna över hela världen, så människan har i någon mån förökat upp det här problemet. På senare år har man sett att ECVM blivit vanligare, främst på fullblod och halvblod.

ECVM kan ge symtom som ataxi, vinglighet, smärta från nedre delen av halsen, frambenshältor som inte går att släcka i benen eller oförklarliga beteendeförändringar. Röntgen och scintigrafi används för att ställa diagnos. CT och kontraströntgen krävs för att se om missbildningen trycker mot ryggmärgen.

ECVM är svårdiagnosticerat och många hästar har förändringar i nedre delen av halsen som normalvariation. Utmaningen är att ta reda på om hästen har ont från det område där de har förändringarna. Det krävs alltså både fynd på röntgen och en koppling till kliniska symtom för att ställa diagnos. Men forskning pågår och det kommer att komma mer kunskap inom detta område framöver.

Du tipsar om att skriva om hästens smärtuttryck – tack för tipset! Det tar vi med oss och kommer göra ett eget blogginlägg om framöver.

/Hanna Borg, Leg vet, Specialist i hästens sjukdomar, Distriktsveterinärerna Stenungsund

Fråga 2: Kolik och linfrökaka

Hej!
Jag undrar om en hästs tarmar kan bli beroende av att få linfrökaka för att fungera bra? Min häst blev opererad för mjält-njurbandsupphängning för tre år sedan efter flera år av diffusa problem, med bl a koliksymtom som kom och gick. Efter operationen började jag ge 3 dl linfrökaka tre gånger/dag. För ett tag sedan tog linfrökakan slut och av olika anledningar tog det en vecka innan jag kunde köpa ny – och hästen fick kolik som veterinär fick behandla på ”vanligt” sätt. Så, kan utebliven linfrökaka ha samband med koliken?

Mvh/Carina

Hej Carina,
Hoppas att din häst mår bra idag. Jag tror inte att linfrökaka i sig kan skapa ett beroende hos hästen men… Hästens tarmfunktion är beroende av mikrofloran i tarmen. Vid en plötslig förändring av foderstaten blir det också en plötslig förändring av mikrofloran. Det kan orsaka kolik hos hästen. Det är därför viktigt att om man behöver förändra foderstaten hos hästen göra det successivt, helst under ett par veckors tid.

 /Monika Wartel, Överveterinär häst, Distriktsveterinärerna Fjärdhundra

Fråga 3: Måste veterinärer ha hjälm?

Hej,
måste veterinärer ha hjälm på sig när de behandlar hästar?

/Carolina

Hej Carolina,
Det finns inget nationellt hjälmtvång för veterinärer i Sverige, men för några år sedan beslutade vi inom Distriktsveterinärerna att alla som hanterar hästar ska använda hjälm. Det är ju såklart för att minska risken för allvarliga skallskador.

Vi vet ju att det finns risker med att arbeta med stora flyktdjur och det har också senaste åren gjorts flera studier som visar på en mycket hög skaderisk hos hästveterinärer. Inom andra yrken och sporter där det förekommer riskmoment är det ju sedan länge en självklarhet med hjälm.

/Monika Wartel, Överveterinär häst, Distriktsveterinärerna Fjärdhundra

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Jag heter Miriam Tzor och arbetar som fältveterinär på Gotland vilket betyder att jag arbetar med ungefär lika delar häst och lantbruksdjur. Mitt specialintresse är hästtänder och obduktion av produktionsdjur. Ibland blir jag även tillfrågad av ridklubbarna att vara tävlingsveterinär på tävlingar här på ön. Oftast rör det sig om hoppning från klasser 120 cm ridhäst/LA ponny, men även sportkörning där maraton ingår. Alla veterinärer med svensk veterinärlegitimation kan vara tävlingsveterinär och det är Jordbruksverket som ansvarar för tävlingsveterinärerna.

Jag har vid flera tillfällen varit med om ryttare som snubblar och ramlar på grund av sporrar när de ska springa med sina hästar.

Just idag ska jag till Majhoppet som arrangeras av Gotlands Lantliga ryttarförening vid fina Mulde ridanläggning i Fröjel. Solen skiner och som det brukar på Gotland men det blåser ganska kallt. Det är en 120 cm klass för ridhästar idag och mitt uppdrag är att besikta de hästar som startar i klassen. Jag är själv en ryttare, som älskar att tävla, så att komma ut som tävlingsveterinär är mitt sätt att ge tillbaka till ridsporten och uppleva tävlandet ur en annan synvinkel. All förväntan och allas vilja att visa fram just sina hästar på bästa sätt, ligger i luften på tävlingen idag.

Det är en hel del saker vi tittar på de få minuter vi har med varje häst. Det absolut viktigaste är att hästen är frisk och inte visar några tecken på sjukdom, framför allt smittsamma sjukdomar, som kvarka och hästinfluensa. Hästen ska också vara i tävlingsmässigt skick. Det innebär att den har bra hull, är välmusklad och är väl förberedd för sin uppgift. Jag tittar igenom hästen för att se om den har sår, skav, svullnader och andra tecken på eventuella skador, klämmer den försiktigt över ryggen för att upptäcka smärta eller ömhet. Sedan undersöker jag hästens mungipor för att utesluta sår och andra skador.  

De flesta hästar klarar bettkontrollen alldeles utmärkt, andra tycker det är obehagligt när jag eller ryttaren petar den i munnen. Ett tips är att träna hemma med handskar. Hästarna blir då mer vana och slappnar av mer vid den här typen av undersökning som faktiskt blir mer och mer vanlig på tävlingar. Bettkontroll kan göras av funktionärer, domare, överdomare eller veterinärer.

Besiktningen avslutas med att hästen ska trava upp. Här tittar vi efter hältor och ojämnheter i rörelsemönstret. Ett tips till dig som ryttare är att ta av sporrarna inför veterinärbesiktningen. Jag har vid flera tillfällen varit med om ryttare som snubblar och ramlar på grund av sporrar när de ska springa med sina hästar. I dagens besiktning håller sig dock alla ryttarna på benen.

Alla hästar i dagens klass klarar besiktningen utan anmärkningar och kan starta som planerat. Vid klasser från 130 cm och högre, samt maraton i sportkörning, behöver veterinären vara på plats under hela klassen, ifall något händer.

Men idag avslutar jag min dag som tävlingsveterinär nu med att skriva en tävlingsrapport om dagens besiktning och tävling. Jag hoppas det fina vädret håller i sig hela dagen för alla tävlande!

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Jag heter Andrea Borgström och i sommar arbetar jag som Tf veterinär (veterinär med särskilt tillstånd) på Distriktsveterinärerna i Ö-vik. Det är skräckblandad förtjusning att efter 5 års studier få kasta sig ut som veterinär. Jag har jobbat här på mottagningen i Ö-vik de senaste 4 somrarna som djurvårdare nivå 2 och 3. Så jag känner kollegorna och en hel del kunder och det är en trygghet. Arbetet är väldigt varierat.

Jag har alltid drömt om att bli läkare. Detta ändrades när jag var i sena tonåren och min bästa kompis häst hade en jättesvår fölning.

Vissa dagar kan det vara hur mycket som helst att göra och andra dagar är vi färdiga vid klockan 15. Måndagar och fredagar och före storhelger är alltid värst. Det är inte ett jobb man börjar klockan 8 och åker hem klockan 17. Man vet aldrig vilken typ av dag det blir. Jag har varit i gång i tre veckor nu den här sommaren och jag kommer jobba en bit in i september innan jag åker tillbaka till SLU och gör min sista termin för att bli färdig veterinär.

Det första egna fallet jag åkte på som veterinär var en häst med akut fång. Det var en timmes resa dit och jag satt hela vägen i bilen med kollegan i telefonen. Jag kommer fram och ser att det är en tydlig fång. Djurägaren är jättegullig och jag får ta min tid att undersöka hästen ordentligt. Vi satte in behandling och nu har hästen svarat på behandlingen och blir bättre – så skönt!

Min förhoppning är att djurägare ska acceptera att det finns nya veterinärer. Alla är nya på jobbet någon gång. Bara för att man är ung så har ens utbildning inte varit sämre. Någon på mottagningen sa ”Man kommer ju aldrig bli så bra veterinär som man var första sommaren”.  Och det stämmer kanske på sätt och vis. Men har all kunskap färsk och man ger verkligen allt man har på varje fall man träffar. Jag vill att djurägare ska veta att bara för att jag inte har år av erfarenhet så kommer inte din häst få en sämre behandling. Vi är alltid två på beredskapen så jag är aldrig ensam. Kollegorna betyder enormt mycket, det är svårt att beskriva. Vi jobbar så sammansvetsat och mina kollegor vill verkligen lära ut. Det finns inga dumma frågor och även om kollegorna haft hur mycket som helst att göra eller haft en skitdag så är det ok att fråga.

Jag kommer inte från en familj som håller på med djur över huvud taget, men jag har alltid gillat djur. Jag har fått tjata mig till att hålla på med djur, men jag tror att min familj rätt snabbt förstod att det inte är ett intresse som går att stoppa. Däremot slog det mig aldrig att jag skulle bli veterinär, jag har alltid drömt om att bli läkare. Detta ändrades när jag var i sena tonåren och min bästa kompis häst hade en jättesvår fölning. Veterinären, min kompis, hennes mamma och jag kämpade hela kvällen och natten, men det gick tyvärr inte. Innan veterinären åkte hem tittade han på mig och sa: ”Ska du inte bli distriktsveterinär istället?”

Och här är jag nu! I sommar vill jag träffa massor av roliga djur och få växa i min roll som veterinär.  Jag jobbar med både smådjur och stordjur. Vi kör djurslagsbingo på kliniken den här sommaren. Försten till bingo får köpa sushi till alla. Jag har redan behandlat 7 olika djurslag på 3 veckor som veterinär.

Jag går runt och ler stort varenda dag! Jag är veterinär! I personalrummet häromdagen var det en djurvårdare som stack in huvudet och frågade: Är det någon veterinär som kan lyssna på hjärtat på den här katten som ska sederas och lejonrakas? Hon tittar på mig. Jag fattar ingenting… ”Ja just det, jag är ju veterinär! Jag kommer!!”

Jag är en av 45 Tf veterinärer som jobbar på Distriktsveterinärerna runt om i landet i sommar. I slutet på sommaren kommer jag berätta mer om hur min sommar har varit – till dess – ha en jättefin sommar!

Har du en fråga, fundering eller ett tips på ämne du skulle vilja att vi skrev om – mejla gärna till Veterinärbloggen på vetbloggen@tidningenridsport.se 

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Innan jag började på veterinärutbildningen var det självklart vad en veterinär gör – en veterinär botar sjuka djur! Under utbildningen insåg jag dock att detta bara är en del av yrket – i utbildningen ingick inte bara fysiologi, anatomi, sjukdomslära, avel och genetik, utan också timmar av smittskydd, livsmedelssäkerhet, lagar och djurskydd, försökdjursmedicin, forskningsmetodik och folkhälsa. Vi hade till och med en föreläsning om brödtillverkning! Det är mycket som ska hinnas med att läras ut under 5,5 korta högskoleår.

Fakta

Lär känna Linnéa Birgitsdotter

Namn: Linnéa Birgitsdotter

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna i Stenungssund, Specialistaspirant inom Hästens sjukdomar.

Utbildning: Veterinärexamen år 2017 på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Uppsala. Internship ett år på Mälaren Hästklinik, Sigtuna.

Övrigt: Arbetat hos Distriktsveterinärerna i snart fyra år, dessförinnan på större hästklinik. Har ett specialintresse för tänder och är med i DV:s tandgrupp för hästtänder. Har varit ”hästtjej” sedan barnsben men just nu finns bara två katter i hemmet för att kunna ha tid för småbarn, studier och jobb.

Expandera

Härlig och skrämmande

Med examensbeviset i hand och yrkeslivet hägrande steg jag ut från SLU:s skyddande famn 2017. Känslan som nyutexaminerad är härlig och skrämmande, fullproppad med kunskap från år av studier, men samtidigt med en känsla av att man kan lite om väldigt mycket. Vart skulle min resa inom veterinäryrket ta mig?

När man är klar med veterinärutbildningen finns ingen utstakad väg att gå, som för läkarna. Här finns ingen AT- eller ST-tjänst som man ”förväntas” göra. Vart man tar sig i yrket beror på ens egna intressen, arbetsmöjligheter och livets omständigheter. Man utvecklas och lär sig av erfarenhet, äldre kollegor, kurser och utbildningar, så som det säkert är i de flesta yrken. Om det är något man inser med åren, så är det att ju mer man lär sig, desto mer förstår man att man inte vet. Inom vårt yrke presenteras ny forskning hela tiden, man kommer aldrig bli fullärd!

Om det är något man inser med åren, så är det att ju mer man lär sig, desto mer förstår man att man inte vet.

Specialistutbildning en väg att gå 

Sveriges Veterinärförbund erbjuder specialiseringsutbildningar inom flera områden av det kliniska veterinäryrket. Det finns steg 1-utbildning för allmän specialistkompetens inom exempelvis hästens sjukdomar, och steg 2-specialiseringar inom specifika områden som hjärtsjukdomar eller kirurgi, men enbart för smådjur.

För dem som vill specialisera sig ytterligare inom hästområdet kan en europeisk specialistutbildning leda till titeln ”diplomate”. Tidigare kunde den svenska specialistutbildningen inom häst endast genomföras på stora hästsjukhus med nödvändig utrustning och dygnet runt-vård. Men sedan 2022 kan denna utbildning även genomföras på mindre kliniker som uppfyller utbildningens krav.

Ny möjlighet

Hos oss på Distriktsveterinärerna i Stenungsund har vi lyxen att ha en välutrustad dagklinik för häst, där vi gör allt från avancerade hältutredningar till medicinska undersökningar och tandvård. På jouren erbjuder ett hästtätt område alla typer av fall man kan tänka sig. Vi har förmånen att ha vår erfarna kollega och hästspecialist Hanna som arbetar hos oss, så när reglerna ändrades fick jag möjligheten att bli hennes specialistaspirant. Jag är Distriktsveterinärernas första!

Specialistutbildningen löper under minst 3 års tid och till vardags går jag till jobbet som vanligt. Jag ska logga 300 fall inom olika kategorier innan utbildningens slut. Många av fallen diskuterar jag och Hanna sinsemellan och vissa svårare fall gör vi tillsammans, vilket är otroligt lärorikt! I utbildningen ingår också en viss mängd externa kurser, en viktig och rolig del för att få nya kunskaper.

Samarbete med universitetssjukhuset i Uppsala

Eftersom vi inte utför sövda operationer eller har inneliggande patienter hos oss har Distriktsveterinärerna ett samarbete med SLU så att en del av utbildningen är förlagd på universitetsdjursjukhuset i Uppsala. Där kommer jag tillbringa ett par veckor för att vara med på operationer och mer avancerade fall.

Nu i vår var jag där en vecka under fölsäsongen – det var verkligen imponerande att se duktiga kollegor snabbt ta hand om allvarligt sjuka föl med van hand. Vi kan göra mycket i fält, men kritiskt sjuka föl kräver ofta intensivvård på större kliniker. Det är fint när vi kan samarbeta och göra första livräddande insatserna i fält för att patienten ska kunna ta sig tryggt till djursjukhus för fortsatt vård när tillståndet kräver.

I specialistutbildningen ingår även att skriva en vetenskaplig artikel, så nu väntar mycket skrivande i sommar och förhoppningar om att den ska bli godkänd. Därefter blir det många timmars plugg inför den stundande tvådagars tentamen som blir det avgörande eldprovet för att se om jag kommer att få kalla mig Specialist i hästens sjukdomar i framtiden!

/Linnéa Birgitsdotter, Distriktsveterinärerna Stenungssund

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Fakta

Lär känna Linn Thrana

Gör: Legitimerad djursjukskötare på Distriktsveterinärerna Örnsköldsvik

Specialintressen: Narkos, reproduktion på häst och nedsatt prestation samt akutsjuksjukvård

Expandera

Den ångermanländska sommaren är i antågande och det märks – inte bara på ljuset och värmen, utan också på tempot hos oss på kliniken hos Distriktsveterinärerna i Örnsköldsvik. För oss som jobbar på hästmottagningen innebär sommaren en intensiv period med mycket att göra. Många hästar i rörelse och en hel del variation i arbetsuppgifterna. Precis som vi vill ha det.

Jag arbetar som legitimerad djursjukskötare och har varit inom yrket i över tio år. För mig är det här mer än bara ett jobb – det är även ett stort intresse. Jag visste tidigt att det var detta jag ville göra och jag tillhör de som gick den treåriga djursjukskötarutbildningen när den var belägen i Skara.

Sedan dess har jag haft förmånen att jobba både med smådjur och häst och idag kombinerar jag faktiskt båda världar i min tjänst – något jag uppskattar enormt. Det ger en fin bredd och variation i arbetsveckan och det är fantastiskt att få göra allt från att arbeta på operation med sövning av smådjur till hältutredningar och årliga munhåleundersökningar. Jag tror att det är just variationen – mellan små tassar och stora hovar – som gör att jag fortfarande efter tio år i yrket känner mig inspirerad, utmanad och nyfiken.

För mig är det här mer än bara ett jobb – det är även ett stort intresse.

Förra året startade vi upp en ny seminverksamhet på vår hästmottagning – en av få i vårt geografiska område och något som länge varit efterfrågat av hästägare i trakten. Responsen har varit väldigt positiv vilket gör det extra roligt. I dagsläget är det jag och en av mina veterinärkollegor som ansvarar för verksamheten. Inför föregående säsong gick jag en utbildning för att kunna bli seminassistent och kunna bidra mer i arbetet.

Att arbeta med semin är en process som kräver noggrannhet, timing – och ganska mycket tålamod. Dagen på kliniken börjar ofta med att vi undersöker de ston som ska undersökas. Vissa får åka hem och komma tillbaka för ny koll medan andra är redo för själva insemineringen. Och när allt stämmer – då gäller det att agera snabbt och metodiskt.

I min roll som seminassistent fungerar jag som något av en spindel i nätet. Jag har kontakt med hingsthållare, bokar transporter av semindoser, informerar stoägarna och ser till att allt runt omkring fungerar. Det gäller att ha koll på detaljer, ha struktur och framför allt vara lyhörd – både för hästägare och för hästen.

Det finns få saker som slår känslan när man på ultraljudsskärmen får se den lilla fosterblåsan. Några av förra årets ston har börjat komma tillbaka och att få följa upp och till och med träffa några av fölen vi varit med och ”skapat”, är otroligt givande. Det är då man påminns om varför det är värt all planering och arbete på helger och ibland sena kvällar.

Att få träffa några av fölen vi varit med och ”skapat” är otroligt givande.

När semin-momenten är avklarade fortsätter dagen med andra typer av patienter på kliniken. Det kan vara allt från planerade munhåleundersökningar, vaccinationer och hältutredningar till mer akuta fall. Någon gång emellanåt följer jag även med på besök ute i fält hos hästägare som behöver hjälp hemma på plats. Inget dygn är det andra likt och det är precis det som gör jobbet så roligt.

Att arbeta som djursjukskötare innebär också att vara beredd på det oväntade. En häst med koliksymtom kan komma in när som helst och då gäller det att vara snabb, trygg och veta vad man gör – men också kunna bemöta en orolig ägare på rätt sätt. Den medicinska delen av arbetet är bara en del av yrket – kommunikationen med människor är minst lika viktig.

Att jobba som djursjukskötare är att hela tiden stå i mitten av något viktigt. Det är ett yrke som efterfrågar teknisk kompetens, medmänsklighet, tålamod och driv. Det är ett arbete där vi får vara med i allt från det första livet i fosterblåsan till sista vilan – och där vi varje dag får bidra till något större.

Och även om dagarna ibland kan vara långa och tempot högt, är det just den variationen – mellan akuta fall, glada föl, nyfikna valpar och rutinkontroller – som gör att jag fortfarande älskar mitt jobb.

/Linn Thrana, Distriktsveterinärerna Örnsköldsvik

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

I veckans veterinärblogg berättar Emma Åkesson ifrån Distriktsveterinärerna i Nordvästra Skåne om sitt arbete under seminsäsongen. 

Säsongen går snabbt

Seminsäsongen är i full gång mellan skurarna den här veckan i Skåne. Över hälften av säsongen är redan avklarad, för man vill inte fortsätta för länge och få föl alltför sent nästa år.

Själv har jag jobbat med semin några år nu och har flertalet kollegor inom Distriktsveterinärerna som gör detsamma. Det roligaste med semin enligt mig är fölen som man är med och tillverkar samt sen får följa. Föl vänder snabbt, de kan bli dåliga snabbt, men de kan också bli bra snabbt.

Det finns ofta mycket livskraft i dom och från att ha legat platt på sidan som en trasdocka kan de efter inte alltför avancerad behandling vara uppe och hoppa runt igen. 

Naturen styr mycket

I det dagliga kliniska arbetet som veterinär är det ofta mycket som man inte kan förklara eller påverka, utan naturen har sin gång. När det gäller seminarbete och avel är naturen och inte minst slumpen verkligen påtaglig. Det gäller både veterinärens arbete för att inte tala om uppfödarens.

Att som uppfödare försöka pricka rätt i genlotteriet är verkligen något av en konst. Jag har själv fött upp några föl tidigare och det är svårt med avel. Så min insats som veterinär är nog ändå ofta den enklare delen, känner jag. 

Olika sätt att nå samma mål

I Sverige föds årligen ca 10 000 föl och flertalet av dessa blir till på seminstationer. Det finns olika sätt att få sitt sto dräktigt, man kan välja naturlig betäckning, insemination med färsk, transporterad eller fryst sperma och så finns det olika mer avancerade tekniker som embryotransfer eller provrörsbefruktning. Det vanligaste är insemination med transporterad kyld sperma.

Hingsten tappas då på en station och seminen delas upp i flera doser som packas och skickas både inom landet och utomlands till andra stationer. 

Vad gör jag?

Oftast är jag på seminstationen tre gånger i veckan under säsongen, som regel måndag, onsdag och fredag morgon men det kan variera. Det mesta av arbetet är att ultraljudsundersöka stona och baserat på det planera insemination. Jag inseminerar inte stona utan det gör stationsägaren, så är det på de flesta stationer. 

Om allt går som önskat ultraljudsundersöks stoet ett par ggr innan inseminering. En gång direkt efter semin och sen görs 2-3 dräktighetskollar, ofta på 14, 30 och 45 dygn efter inseminering. Vissa ston kollas däremot betydligt fler gånger än så. Det kan vara att de inte kommer i brunst, att ägglossningen tar tid eller att de inte blir dräktiga och man måste försöka i flera brunster. 

Vad tittar jag efter?

Vid själva ultraljudet tittar jag på äggstockarna och livmodern. Jag letar efter bland annat folliklar (äggblåsor), gulkroppar, vätska, ödem, cystor och så klart dräktigheter. Man mäter ofta olika strukturer som syns på ultraljudet och följer hur de utvecklas över tid. Olika saker kan se liknande ut men ha olika förväntad storlek och utveckling. Har man många ston att kolla kan man bli rätt trött i armen, jag har lärt mig använda både höger och vänster arm vilket underlättar! Att rektalisera som man gör vid ultraljudet kan se obehagligt ut men de flesta stona är obrydda.

Fakta

Lär känna Emma Åkesson 

Gör: Veterinär hos Distriktsveterinärerna i Nordvästra Skåne

Utbildning: Examen ifrån Köpenhamns Universitet 2015.

Om mig: Främst arbetat med häst, både i fält och på djursjukhus. Främsta intresseområden är internmedicin, akutvård och föl samt reproduktion. 

Har haft mycket egna hästar tidigare men driver numera gårdsbutik och hjorthägn i Bonnarp i Skåne och är intresserad av gamla hus och byggnadsvård.

Expandera

Det bästa är när jag hittar den första tidiga dräktigheten på ett sto. Det finns ofta mycket förhoppningar och drömmar hos stoägaren och alla inblandade blir så glada när man hittar den där lilla fosterblåsan! Och att se fölen som kommer tillbaka vid sidan av stoet som man sett med ultraljudet året innan. Det är väldigt roligt. 

Utöver ultraljud tar man ofta baktprov och spolar livmodern. Sen händer så klart lite allt möjligt, jag kanske kollar antikroppar på ett föl, syr slidan lite tätare på ett sto som suger luft, vaccinerar och det blir en del akutfall. 

Imorgon är det dags igen

Imorgon är det fredag och nytt besök på seminstationen för att leta dräktigheter och folliklar både för mig och många kollegor runt om i landet. Önska oss lycka till med att försöka pricka rätt tid för ägglossning! 

Tips inför semin 

• Avla på friska individer 
• Välj en hingst med bra semin/dräktighet
• Ha mer än en hingst som alternativ för man kan behöva byta
• Börja i tid med val av hingst, att kontakta seminstationen och inte minst med själva inseminationen
• Ha tålamod

/Emma Åkesson, Distriktsveterinärerna

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Såhär års är det full rulle på Distriktsveterinärerna i Fjärdhundra där jag jobbar och de senaste blogginläggens ämnen – fång och föl – är högaktuella just nu. Idag ska vi däremot prata om en typ av fall som vi stöter på ofta oavsett årstid, nämligen sårskador.

Kanske ökar skadorna litegrann under betessäsongen och under den period när det är isigt, halt och hästarna har brodd på sig, men eftersom hästar är hästar så tenderar de att kunna göra sig illa oavsett väder och underlag, med eller utan kompisar och även oavsett benskydd (eller bubbelplast?).

Fakta

Lär känna Agnes Hammarlund

Gör: Veterinär hos Distriktsveterinärerna i Fjärdhundra, aktiv inom Distriktsveterinärernas hästarbetsgrupp.

Utbildning: Veterinärexamen vid SLU 2020

Om mig: Inbiten hästtjej som gått många år på ridskola men även haft egna hästar. Idag är husdjuren en hund och en katt, men när tid finns rider jag vänners hästar. Utöver intresset för akutsjukvård så är jag även intresserad av bilddiagnostik, ögonsjukdomar och fölsjukvård.

Expandera

Vilka strukturer är skadade?

En stor del av vårt uppdrag när det gäller sårskador är att försöka bedöma vilka eventuella strukturer som är involverade i skadan. Är det bara huden och lagret under huden, den så kallade underhuden, som är drabbad kan vi vanligen behandla sårskadan hemma, och detsamma gäller ofta om skadan går ner en liten bit i muskellagret.

Däremot om såret penetrerar en led eller en senskida behöver hästen åka till klinik för att leden eller senskidan ska kunna spolas under narkos och hästen ska kunna få antibiotikabehandling direkt i blodet under dagarna närmast operationen.

Vi behöver även ta reda på om såret involverar senor, ligament eller om det rent av har blivit en skada på skelettet, då det kan påverka både prognosen och hur vi väljer att behandla skadan. Tyvärr är det ganska tätt med både leder, senskidor, senor och ligament på hästens ben, så man ska ha lite tur om det bara är hud som är skadad när det gäller sår på hästben. Hos oss i Fjärdhundra har vi både röntgen och ultraljud som är en stor hjälp när öga och händer inte räcker till för att avgöra.

Fallet Kenya

Såret jag ska berätta om idag är faktiskt lokaliserat på en ganska “bra” plats för att vara på ett hästben. Hästen Kenya tog en skogspromenad med sin matte en kväll i vintras och plötsligt lyckades hon trampa ner med ett bakben mellan flera vassa stenar och till mattes fasa hade hon lyckats åstadkomma ett rejält sår på skenbenet.

Min kollega Amanda som hade beredskapen denna kväll kom ut för att undersöka såret. Som sagt sitter såret på ett relativt bra ställe, då det fanns marginal till både hasleden och kotleden. Ett djupt sår på framsidan av benet är generellt betydligt bättre än baksidan, eftersom de viktiga böjsenorna löper på baksidan av benet.

På framsidan av benet löper däremot sträcksenorna, två stycken på frambenet och en på bakbenet. En skada på en sträcksena är inte lika kritisk som en skada på en böjsena, då en sträcksena inte utsätts för belastning i lika stor utsträckning. Skulle en sträcksena gå helt av kommer hästen dock att få problem med framförandet av benet och en häst med en sådan skada kommer att kunna “kota över”, dvs landa på framsidan av kotan när han eller hon sätter ner benet.

Sår in till skelettet

Kenya hade haft tur, hennes sträcksena var bara lite naggad i kanten och hon hade inga tendenser till ett sådant rörelsemönster. Såret var dock djupt, gick in till skelettet och det var en hel del pyssel innan såret var ordentligt rengjort och redo för att sys ihop.

Som tur var stod Kenya fint på sederingen, vilket såklart är avgörande för att vi ska kunna göra denna typ av arbete hemma i stallet på stående häst. På bilderna kan ni se Amandas work in progress; rakning, tvätt med tvål och sprita av huden runt såret och därefter spolas såret med rikligt med koksaltlösning, helst med ett ganska bestämt tryck. Såret förslöts med cirka 14 stygn.

Benet bandagerades med antibakteriell kompress direkt mot såret och därefter två stadiga lager med bomull. Efter att jag har bandagerat är det ofta någon i stallet som kommenterar, “oj oj, nu ser det ut som att hon har brutit benet”.

Vi hästveterinärer älskar bandage och det snålas inte med material, men vi har våra skäl. En stor anledning till att sår på hästben läker långsamt och att det ofta bildas svallkött är att huden rör sig när hästen rör sig och det hämmar läkningen.  Ett stadigt bandage kommer att minska rörelsen i såret. Sitter såret direkt över ett område med väldigt mycket rörlighet kan det till och med behövas en skena eller gips för att hålla området tillräckligt immobiliserat.

Myten om att sår ska luftas

Det finns studier som säger att bandagering är positivt för sårläkningen på flera sätt:

• Hästar lever i en smutsig miljö och bandage skyddar såret ifrån smuts.
• Genom att öka temperaturen, vilket påskyndar biologiska processer generellt och specifikt nybildningen av kärl. Den ökade cirkulationen gör att området kan förses med syre, näring och att immunförsvarsceller kan ta sig dit.
• Genom att miljön innanför bandaget får ett lägre pH ökar tillgängligheten av syre för de vita blodkropparna som behöver syret för att kunna avdöda bakterier.
• Genom att främja en fuktig sårläkning, vilket bevisat leder till en snabbare läkning. På människor har man även sett att en fuktig sårläkning leder till mindre ärrvävnad och därmed ett bättre kosmetiskt resultat.

Bandagebyte = skräckblandad presentöppning

Efter det första besöket fick vi fortsätta följa Kenya eftersom hon och matte behövde en del hjälp med eftervården. Kenya som i normala fall går på lösdrift skötte sig fint trots att hon initialt fick stå ut med boxvila och därefter vila i en avdelad sektion av ligghallen.

Vi träffade henne var 4:e-6:e dag i nästan en månad för bandagebyten. Ni har säkert redan märkt det men veterinärer är ju lite knäppa. Själv tycker jag till exempel att bandagebyten är att likställa med att öppna födelsedagspresenter, fast med en lite skräckblandad komponent, eftersom man aldrig vet vad som väntar när bandaget tas av.

I Kenyas fall blev det inga otäcka överraskningar vid bandagebytena, det vätskade en del i början, vilket är att förvänta. Vid ett tillfälle tyckte jag att det såg lite mer kladdigt ut än önskvärt och då togs ett bakterieprov, men det visade inte på infektion.

Det bildades lite svallkött på de ställen där det glipat en liten aning mellan hudkanterna, men det behövde aldrig skäras bort utan kunde hanteras med rätt val av kompresser (vilket är en hel vetenskap i sig och skulle kunna få ett eget blogginlägg).

Amanda, jag och vår kollega Hillevi turades om att åka dit för bandagebyten och det är så roligt att tillsammans kunna glädjas åt att Kenya nu är helt återställd. Bästa sortens samarbete mellan både duktiga kollegor och djurägare!

/Agnes Hammarlund, veterinär

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Fakta

Lär känna Hanna Björk

Namn: Hanna Björk, veterinär på Distriktsveterinärerna Gävle

Utbildning: Veterinärexamen vid SLU Uppsala 2008

Om mig: Jag var inbiten hästtjej som yngre. Nuvarande djurägande innefattar tre jakthundar och en liten kattflicka som börjar bli till åren. Inom veterinäryrket är mitt intresseområde främst medicinska utredningar, oavsett djurslag. Jag trivs med variationen i distriktsveterinärjobbet och gillar att gå beredskap och de akutfallen som då oundvikligen kommer. Just nu upptar utredning och behandling av hästar med EMS stor del av arbetstiden. 

Expandera

Välkommen att mejla dina frågor om din häst och dess hälsa till Distriktsveterinärerna här på Ridsport! Skicka din fråga här – vi ser fram emot att höra från dig.

Nu är det som, historiskt på veterinärspråk, kallas ”vårkvacken” i full gång, med ett markant ökat patientflöde. Det rör sig om behandling av sjukdomstillstånd kopplat till högdräktighet och förlossning och problem med de nyfödda små underverken. Vi behandlar liggande högdräktiga tackor, hanterar förlossningar på olika djurslag, stoppar in en och annan livmoder som har följt med ut, behandlar och sköljer livmödrar efter kvarblivna efterbördar och inte minst undersöker och behandlar svaga eller sjuka nyfödda. Det är en arbetsintensiv men också rolig period i det veterinära arbetslivet. Många solskenshistorier samlas på hög men tyvärr också de fall som inte går lika bra.

Fångest

Ett annat område, som ligger mig personligen varmt om hjärtat, där vi också ser en ökning av patienter från nu och över sommaren är våra stackars hästar och ponnyer som drabbas av fång. Detta kopplat till den ökade tillgången på gräs i mer oreglerad mängd än den vanliga grovfoderutfodringen resten av året. 

Det innebär inte sällan en ordentlig oro hos de hästägare som har varit med om fånganfall på sin häst och de som vet att de har en individ eller ras där fångrisken kan vara förhöjd. En oro som har fått namnet fångest bland hästägare som vet vad det innebär om hästen drabbas. Stark smärta, boxvila, mjukt underlag, medicinering, foderanpassningar, hovslagaråtgärder anpassat för fång och många veckor, eller till och med månader, av tråkigt stillastående med en uttråkad häst som följd. Och därefter, om allt ändå har gått bra, den successiva igångsättningen och ständiga vaksamheten efter tecken på försämring eller återfall. Och den ständigt närvarande oron för att det ska hända igen. 

Insulindysreglering

Under mina snart 18 år som veterinär har det dock hänt mycket på det här området och framför allt de senaste åren. Vi kan hjälpa de här patienterna bättre idag än förr. Framför allt hästarna som drabbas av flera fånganfall eller svårbehandlade fall som inte går över, trots konventionell behandling. Vi vet nu att dessa hästar ofta har en hormonell sjukdom förkortad EMS (Ekvint Metabolt Syndrom) som bakomliggande orsak till sina fångsymtom. 

EMS innebär en insulindysreglering där bukspottskörteln är för aktiv och utsöndrar alldeles för mycket insulin i förhållande till intaget av foder. Resten av hästens celler är dessutom i olika grad insulinresistenta och reagerar sämre på insulinet. Det resulterar i mer eller mindre konstant höga insulinnivåer, vilket av en ännu okänd anledning, skapar en inflammation i hovens lamellager = fång. 

Aktuellt forskningsprojekt

SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) bedriver framgångsrik forskning på det här området. Vi vet att den allra viktigaste åtgärden för att hjälpa dessa hästar är foderstaten, under hela året. Foderstaten är nr 1. När det inte räcker med justeringar i foderstaten och skötselåtgärder för att hålla hästen symtomfri kan vi idag göra ytterligare insatser och medicinskt behandla höga insulinnivåer. 

Just nu pågår ett forskningssamarbete med SLU och oss på Distriktsveterinärerna där syftet är att skapa evidens för ett säkert och effektivt behandlingsprotokoll för insulindysreglering som är genomförbart för behandling i fält för såväl djurägare och hästar. Det innebär att vi nu har mycket bättre möjligheter att hjälpa hästar med denna sjukdom genom en medicinsk behandling som hittills verkar ha en väldigt god effekt på de sjukaste hästarna. 

Positiva behandlingsresultat

Det är otroligt tillfredsställande, roligt och hjärtevärmande att se behandlingsresultat på patienter som haft fångsymtom av och till under flera månader, ibland till och med år och fått stå ensam i liten sjukruta med mjukt underlag. När de efter utredning och medicinering förblir symtomfria och kan få komma ut i större hage med sina kompisar igen. Snacka om höjning av livskvalitet för dessa hästar och ponnyer! Det handlar ju också om att rädda liv eftersom svårbehandlad och återkommande fång kan resultera i avlivning.

Året runt

Jag inledde med påståendet att antalet fångpatienter ökar under vår och sommar, men det speglar såklart inte hela bilden. Faktum är att vi arbetar med dessa patienter året runt. Fånganfallen är vanligast kopplat till bete men inträffar över hela året och det gör även utredningarna av orsakerna till den bakomliggande till insulindysregleringen. 

Just nu, de senaste vårveckorna, har jag haft flera återbesök med uppföljande provtagning vid olika strategiska tidpunkter efter behandlingstart, på mina olika patienter som står på denna nya medicinska behandling för sin insulindysreglering. Det är ett långsiktigt arbete som trots ny medicin fortfarande kräver en stor insats av djurägaren att i samarbete med veterinär och hovslagare rehabilitera en häst med EMS som dessutom drabbats av fång. Det är väldigt roligt att se hur mycket bättre många av patienterna mår och varje lyckad behandling i sig innebär en ny solskenshistoria att lägga på hög. Det är sådant som verkligen förgyller vardagen som veterinär! 

Fångförebyggande tips:

• Kontrollerad foderstat som håller hästen i lagom hull. Fodrets WSC (sockerhalt) bör vara låg, <10% för de allra känsligaste hästarna. Fodra hellre flera mindre portioner än färre större. 
• Regelbunden motion, gärna pulshöjande, såvida inte hästen vilar pga tex fång.
• Ge akt på fettdepåer i till exempel mankam, skuldror, juver/skap, runt svansrot. Fettdepåerna kan vara ett tecken på EMS vilket kan kontrolleras med ett blodprov efter glukosbelastning. Då får man också en uppfattning om hur allvarlig hästens insulindysreglering är och hur man ska förhålla sig.

/Hanna Björk, veterinär

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Välkommen att mejla dina frågor om din häst och dess hälsa till Distriktsveterinärerna här på Ridsport! Skicka din fråga här – vi ser fram emot att höra från dig.

Veterinärbloggen på besök i Bryssel

En fredag i slutet av april var jag och min kollega på plats i Bryssel för att delta på Bit-fitting Discussion Day. Över 30 veterinärer från sex olika länder samlades för att diskutera användningen av bett och huvudlag hos våra hästar.

Mötet arrangerades av NCED (Nordic College of Equine Dentistry) och alla veterinärer som deltog arbetar med hästtandvård. 

Blåtungor och hästvälfärd

Som många redan vet, pågår det en stor diskussion inom hästvärlden när det kommer till hästvälfärd i samband med utövandet av sporten. Ett område som har fått extra stor uppmärksamhet den senaste tiden är de blå tungor som har setts hos flera dressyrhästar som tävlas på hög nivå.

Det har även publicerats flera artiklar de senaste åren där munnarna har undersökts på bland annat travhästar, islandshästar och fälttävlanshästar efter tävlingar. Tyvärr visar resultaten att många av hästarna har utrustningsorsakade skador.

Flera nya studier

Dagen inleddes med flera intressanta presentationer från både svenska, danska och finska kollegor där vi fick lära oss mer om bettutprovning, se exempel på betselorsakade skador samt genomgång av resultaten från flera nya studier på området.

Viktigt med utprovad utrustning

Vid en noggrann munhåleundersökning på sederad häst kan vi tydligt se om den har några betselrelaterade skador på tänder, mungipor, laner, tunga eller kindslemhinna. Hästarna tränsas när de är sederade och vi kan då bedöma hur bettet passar i hästens mun och att det inte ger ett för stort tryck mot tunga eller gom.

Hästar är olika anatomiskt utformade. Även om två hästar är lika stora innebär det inte att de kan använda samma bettyp eller bettstorlek. Därför är det viktigt med en noggrant utprovad utrustning till varje enskild häst. Alla bett kan orsaka skador om ryttaren eller kusken är för hård i handen, men risken ökar med felaktigt anpassad utrustning. 

Fakta

Lär känna Julia Lundberg

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna Karlskrona, Hästodontolog och Senior distriktsveterinär.

Utbildning: Veterinärexamen 2009 i Köpenhamn, Danmark.

Om mig: Jag har jobbat på Distriktsveterinärerna i Karlskrona i drygt 15 år. Har ridit och haft egen häst sedan jag var liten. Just nu äger jag en shetlandsponny och är medryttare åt min grannes irländska sporthäst. Jag rider även på ridskola igen sedan 1,5 år tillbaka, det är jätteroligt! Det är fantastiskt att få arbeta med olika djurslag, och även om hästtandvård är mitt favoritområde, trivs jag väldigt bra med variationen i mitt yrke som distriktsveterinär.

Expandera

Viktigt att variera betsel

Ett vanligt förekommande problem är betselöverslitningar på de första kindtänderna. Dessa uppstår när hästen tuggar på eller biter sig fast i bettet. För att förhindra detta är det viktigt att bettet är lagom långt och inte sitter för högt uppdraget i mungiporna. Även bettypen har stor betydelse. Ett stångbett utövar tryck mot lanerna och nacken, och hävstångseffekten gör att varje tygeltag upplevs betydligt starkare i hästens mun.

Det är bra att variera betslingen ofta, att rida eller köra på olika bettyper och gärna även helt bettlöst. På så vis minskar vi risken för att skador uppstår i hästens mun.

Nosgrimmans betydelse

Även nosgrimman ska sitta korrekt placerad och inte spännas åt för hårt. En lågt sittande hårt spänd nosgrimma kan täppa till näsborrarna och ju hårdare nosgrimman spänns, desto större blir även trycket uppe på hästens nacke. Om hästen gapar eller tuggar mycket på bettet kan det vara tecken på konfliktbeteenden. Prova att rida eller köra med ett annat huvudlag och se om beteendet försvinner.

Önskar att kandar blir valfritt

Något som återkommer i diskussionerna under dagen är hur alla vi som gillar hästar tillsammans kan samverka för att premiera en ridning med lätta hjälper och hästvänlig utrustning? I Sverige är det inte längre obligatoriskt att rida på kandar i högre dressyrklasser, något som hade varit önskvärt även på internationell nivå. 

Så kan vi förbättra hästvälfärden

Under eftermiddagen diskuterade vi även hur vi som veterinärer verksamma inom hästtandvården kan hjälpa till för att öka hästarnas välfärd. Jag tror att vi genom att vidareutbilda oss själva och nå ut till så många hästägare och tränare som möjligt kan bidra till att öka kunskapen, minska risken för skador och därmed öka hästvälfärden.

/Julia Lundberg

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Nu är vi mitt i fölningstider här på hästtäta Gotland!

Det betyder många samtal från stoägare runt om på ön. Eftersom vi på Distriktsveterinärerna på Gotland jobbar på en ö och har svårare att remittera hanterar vi extra mycket i fält, även sjuka fölungar. Det vanligaste vi åker ut på i samband med fölningar, är ston och föl som behöver undersökas eller blir sjuka efter fölningen men det blir även några fölningar per säsong.

Den viktiga råmjölken

Något vi ofta får frågor om från djurägare är råmjölk. Jag har varit ute och gjort en hel del ”foal-checks” och kollat antikroppsupptaget på föl, som vi gör varje år. Då kan vi med säkerhet se om fölet fått i sig tillräckligt med råmjölk av tillräcklig kvalitet så det har ett antikroppsskydd de första veckorna. Det är bra att göra om man är osäker på om fölet fått i sig tillräckligt med råmjölk eller om kvaliteten på råmjölken varit tillräckligt bra. Om det behövs kan vi ge fölet de antikroppar det behöver via plasma. 

Fakta

Lär känna Timjan Åkerholm

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna på Gotland. Med i Fölgruppen på Distriktsveterinärerna som arbetar med att stärka kompetensen på föl och ta fram behandlingsriktlinjer. 

Utbildning: Veterinärexamen januari 2023 på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Uppsala

Om mig: Jag har jobbat på Distriktsveterinärerna på Gotland sen examen. Hästar har funnits hemma i hela mitt liv och jag haft egen häst sen jag var 9 år. Fick min första travhäst under tonåren som vi också tog föl på, jag delar intresset med mamma och morfar. Det bästa med att jobba som veterinär är det fina i att möta djuren i jobbet varje dag. Men jag njuter även av att ha väldigt fina djurägare och den kontakten. 

Expandera

Hästen är speciell, det passerar inga antikroppar mellan sto och föl i livmodern. Det beror på att stoet har fler lager av celler mellan sig och fölet jämfört med till exempel en människa eller en hund eller katt. Fölen föds därför nästan helt utan immunförsvar. Alla antikroppar som fölet behöver fram tills fölets eget immunförsvar börjar producera tillräcklig mängd ska den därför få i sig via råmjölken. 

Brist på antikroppar ger inga symtom i sig, men fölet blir väldigt mottagligt för alla typer av infektioner och kan snabbt bli dåligt om det inte får i sig tillräckligt med råmjölk av bra kvalitet. Var uppmärksam på om fölet upplevs ”lugn” eller ”snäll” då det kan vara ett varningstecken. 

Det första dygnet är avgörande för immunförsvaret

Jag vill att fölet ska stå upp och dia inom 2 timmar. Antikroppar tas normalt upp bra i fölets tarm de första 6-12 timmarna efter fölningen. Sen tas det upp lite till fram till 24 timmar och därefter avtar upptaget vanligen ganska snabbt.

Det är de första 12 timmarna som är centrala för fölets immunförsvar. Om stoet inte släpper ner mjölken, har läckt mjölk före fölningen, har dålig kvalitet på råmjölken eller om fölet har dålig sugreflex får fölet lätt i sig för lite antikroppar. 

Små marginaler för fölen

Det är skräckblandad förtjusning att vara veterinär under fölningsperioden. Det är mindre marginaler på fölen än på de vuxna hästarna. Ibland är man i djupsömn när det ringer och då tar det några sekunder att klarna till. Men under fölsäsongen har jag en lathund med värden och tider bredvid mig när jag sover så jag fort ska komma in i matchen.

Man vaknar till ganska snabbt när det gäller en fölning, vi har kort tid på oss och vägleda djurägarna medan vi sätter på oss kläderna och sätter i gång bilen. Det kommer också en del samtal om normala fölningar där allt är som det ska men där djurägaren vill ha lite stöttning. Man har hög puls tills man hör att fölet kommer ut och allt går bra i andra änden, det är en fantastisk känsla. En fölning är ett mirakel varje gång!

Ta vara på en fantastisk tid som fölägare! 

/Timjan Åkerholm, Distriktsveterinärerna