Vinnarskalle. Jag gillar det. Det är bara ett enda ord men det säger så otroligt mycket. Vissa gillar inte att tävla. De kan gå genom ett helt liv utan att frivilligt jämföra sina prestationer med andras – och trivas med det. Andra har en ljummen syn på att tävla. De tycker visserligen att det är kul att tävla då och då men resonerar i termer av att ”det är väl inte så farligt att förlora”.
För vinnarskallen är det bara en sak som gäller.
Vinna till varje pris.
Förluster finns inte på kartan men när de då och då ofrånkomligen dyker upp – ja, då är besvikelsen bottenlös.
Jag står och funderar över detta på Strömsholms pedantiskt skötta gräsmatta under en mäktig nationaldag. Inte på grund av svenska flaggor och blågult firande utan på grund av blåvita vajande VFK-flaggor och ett enormt tryck från vår mäktiga hejaklack.
De nästan löjligt vackra omgivningarna med den avlånga banan, kantad av prunkande grönska och med slottet som fond skapar nästan känslan av att befinna sig på tornerspel i 1100-talets England. Det är egentligen bara Ivanhoe, en tempelriddare och ett par lansar som saknas för att fullända regin på Strömsholm.
Nu står jag här och bevittnar tolv lag, alla bestående av vinnarskallar. Ett av lagen kommer att bli svenska lagmästare i hoppning. Vi är ett av lagen. Jag skriver ”vi” därför att det känns ofattbart skönt att få göra det. Precis som var och en av oss blir en del av ett ”vi” när Sveriges landslag spelar mästerskapsmatcher blir man ”vi” med sin hemmaklubb när det är lagtävling. Denna vi-känsla är svår att beskriva; den måste upplevas för att kunna förstås. Men i vi-känslan finns bara vi. De andra är ”dom”. Det är vi mot dom. Punkt.
Växjöortens Fältrittklubb i lag-SM-final. För första gången någonsin. Och på Strömsholm. Det är stort.
Reglerna är enkla: Sex av tolv lag går vidare från kvalomgång till finalomgång.
Det är upp till vinnarskallarna att fixa det.
Som fotograf vet jag hur det fungerar i den här typen av sammanhang. Ska du ta foton på laget – se till att göra det innan tävlingen börjat. Det är nämligen ingen tillfällighet att till exempel fotbollslag alltid plåtas f-ö-r-e avspark och inte efter slutsignal. Om matchen inte går som förväntat får du svårt att samla laget och om du mot förmodan lyckas samla lagmedlemmarna lär de garanterat mer se ut som galna massmördare än som målmedvetna vinnarskallar på bild. Därför säkrar jag upp med glada härliga somriga bilder under den förväntansfulla uppladdningen.
Slutet? Värsta tänkbara. För att beskriva det som händer får jag sno uttrycket ”second place is the first loser” och göra om det till ”sjunde plats är den värsta placeringen”.
Det är där vi hamnar.
Precis utanför den andra och avgörande omgången i kampen om medaljerna.
Om en bom till legat kvar hade vi gått vidare.
Om bara, om inte, om ändå – och så vidare. Marginalerna är små och den här gången är de skoningslösa.
Tilda Otterdahl, Alicia Jönberg, Elvira Aaby-Ericsson och Noelle Ekander har alla gjort sitt yttersta och lyfts fram av hejaklacken som sjungit personliga sånger om var och en.
Vi har kämpat tillsammans på olika sätt men hamnat utanför andra omgången med minsta möjliga marginal. När sanningen går upp för oss är det som att luften går ur en ballong. Det mumlas, suckas. Blir sedan knäpptyst. Istället för att ladda för en ny omgång får vi alla packa ihop och förbereda för hemfärden.
Så är det med vinnarskallar. De gillar inte att förlora. De gillar framför allt inte att hamna utanför topp sex med minsta möjliga marginal.
Men stopp ett tag! Här gäller det att zooma ut. Byta grodperspektiv mot helikopterperspektiv och betrakta det som hänt på avstånd. Vinnarskallar hatar att förlora – visst, men vad är det vi just sett?
Vi har sett en SM-debuterande klubb sluta sjua.
Växjöortens Fältrittklubb är Sveriges sjunde bästa klubb.
Sjunde bästa.
Det är fantastiskt.
Om glaset är halvtomt eller halvfullt? Halvfullt, givetvis. Mer än så. Det är mer än halvfullt. Det vi gjort tillsammans är någonting vi alla kommer att minnas för resten av våra liv.
Gemenskapen. Peppningen. Hejaramsorna. Glädjen.
Vi är ett 30-tal VFK-medlemmar som under tre dagar umgåtts, mockat, hejat, grillat, skrattat och hoppats tillsammans.
Allt tack vare ett lag med vinnarskallar som lyckats kvala in till klubbens första lag-SM någonsin.
Det finns någonting väldigt vackert i det.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på