Inför varje nyårsafton debatteras sedan några år ett återkommande problem. Det diskuteras, det stöts och blöts, frågor ställs, indignerade svar följer, fundersamma instämmanden tar vid. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var ett problem som faktiskt togs på allvar, men det är det inte. Det är bara ett spel, en metod för att fylla ut sändningstiden och spaltutrymmena i våra medier under några mellandagar där ingenting händer i övrigt, förutom rapporter om fylla och slagsmål. Ingen orkar nämligen bry sig på riktigt och försöka göra någonting åt det.
Inte heller jag tog särskilt stor notis om det innan jag blev djurägare men nu blir jag mer och mer upprörd för varje nyårsafton som kommer och går.
Ja, jag talar såklart om nyårsfyrverkerierna, fenomenet där vi under en dag tillåter en ljudkuliss av oupphörligt krigstillstånd. Kan vi ens förstå hur många tusentals djur mår under årets sista dag? Eller alla de människor som som flytt från krigshärjade länder och blir brutalt påminda om vilket helvete de en gång kommit ifrån?
I vårt stall är det bara Erika som är någorlunda oberörd. Resten är ett kaos vi måste hantera. Tango hoppar runt, runt och sätter in tunga oroväckande tacklingar mot boxdörren, som är nära att ge vika för hans tyngd och kraft. Tindra har lätt panik, Peggy vill fly, försöker ta sig ut ur sin box och i stallgången står Malin och jag tillsammans med lilla Penny, som också upplever ett starkt obehag. Utanför vill det aldrig sluta smälla. Ända sedan 20-tiden har det hållit på, först som avlägsen åska men ju närmare tolvslaget vi kommit desto mer har ljudet antagit formen av en fullskalig raketattack från luften.
Med gemensamma krafter lyckas vi till slut lugna ner hästarna så pass mycket att vi kan blåsa faran över för den här gången. Men om ett år kommer det att bli samma sak igen; samma spelade intresse från media, samma skendebatt, samma utfall, samma panik för djuren. Men fram till dess lovar jag er att vi ska tillvarata alla dagar som finns för att ge våra hästar högsta tänkbara livskvalitet och mesta möjliga kärlek.
Vi har förresten redan börjat. Och hästarna verkar vara okej med den dealen, de har redan visat att det ställer upp till hundra procent och gör sin del för att göra våra barn nöjda. Med en titt tillbaka på julaftonens klappar kan jag nämligen konstatera att det fanns en gåva till Angelo och LillyBelle som smällde minst lika högt (hmm, kanske lite olämpligt uttryck här, men det får passera…) som ridstövlar, schabrak, täcken och presentkort. Varsitt A4-ark med texten ”Tre dagars Kattaträning” fick båda barnen att hoppa av glädje.
”Kattaträning” är ett lokalt begrepp här i trakterna kring Växjö. Ett begrepp som på kort tid fått stor spridning och enorm popularitet. ”Katta” är Katarina Torstensson, före detta ryttare på elitnivå som tvingats lägga av med tävlandet för egen del men som sedan ett par år är en oerhört skicklig och uppskattad tränare för tävlingsryttare i alla åldrar. Hennes träningsgrupper är så gott som alltid fullbokade och även när enstaka avhopp på grund av sjukdom sker på kort varsel i någon av grupperna fylls luckan oftast på nolltid.
Alla vill träna för Katta. Under hösten har Angelo och LillyBelle fått träna för henne en dag varannan vecka. Nu har vi sett till att de ska få hela tre träningar på kort tid med Katta och hennes allseende ögon. Angelo väljer Tango som sin träningspartner, LillyBelle rider på Erika. Tango gör comeback efter en lättare skada och är taggad till tänderna när han äntligen fått lämna sjukhagen. Erika, som gillar sällskap, promenerar lydigt in i Kattas ridhus, tätt följd av Tango.
Det blir tre minst sagt givande dagar. Det är grymt bra flyt, träningen är så pedagogiskt upplagd att varje liten skritt känns givande. Katta pratar mycket, kommer med snabba enkla instruktioner och korrigeringar men höjer aldrig rösten. Lågintensiv feedback. Jag kan tänka mig att det är både spännande, lärorikt och behagligt på samma gång att ha Katta i ridhusets mitt och hennes tips i öronsnäckan. Det syns också tydligt hur mycket barnen kämpar för att göra sitt bästa. De tar in varje liten stavelse som kommer ur Kattas mun eftersom de vet det som till och med jag upptäckt: det är de små justeringarna som ofta gör den stora skillnaden. En kortad tygel eller att titta upp en tiondels sekund tidigare kan avgöra om en kombination klaras eller det slutar i en plockepinnrivning.
Om 2020 blir ett år där Angelo på Tango och LillyBelle på Erika kommer att tävla med leenden och nöjda gnägg på sina läppar vet jag inte.
Men jag vet att de kommer att försöka.
Och att inleda året med tre dagars Kattaträning känns som en riktigt bra start.
Tack för att ni tog er tid – god fortsättning på 2020 och inled gärna det nya decenniet med att besöka mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!
Följ Ridsport på