Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
19 oktober 2018 09:31

”Några hinder längs vägen till och från Elmia”

”Några hinder längs vägen till och från Elmia”
Käpphästarna gjorde succé under invigningen av den nya hinderparken.

Efter helgen som varit har jag egentligen bara en sak att säga: Älskade Elmia!
Men ni som önskar en längre version får gärna fortsätta läsa.

 Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.

Jag har nu som ponnypappa avverkat min första riktiga Elmia Horse Show. Och vilken fullträff det blev. Förra året var vi uppe några timmar och bekantade oss med det mäktiga mässområdet i Jönköping. Nu hade vi bokat in hela helgen med övernattning och allt. Därför satt det två barn, spända av förväntan, i baksätet med varsin optimistisk inköpslista i fickan.

Väl framme sker rena rivstarten. Det kan inte börja bättre. Angelo och LillyBelle springer bokstavligt talat rakt in i Tobbe Larsson. Tobbe Larsson, denne hästsportens Joe Labero. Trollkarlen som kan tala med hästar och få dem att göra nästan vad som helst. Tobbe är lika glad och positiv som när han elegant hanterar utmaningarna i Ponnyakuten och jag ser den lika generade som oförställda glädjen i barnens ögon när Tobbe kramar om dem.

Image-1
Mötet med Tobbe Larsson var uppskattat.

När Tobbe sedan, förberedd som alltid, plockar upp eleganta autografkort och skriver hälsningar med guldpenna funderar jag på hur stort detta måste vara för barnen. Översatt till min egen värld är det förmodligen en starstruckfaktor motsvarande ett spontanmöte med Robert DeNiro, Al Pacino eller rentav båda tillsammans. Sedan fortsätter det.

Själv är jag för första gången ackrediterad till en hästtävling. Smålandsposten skriver regelbundet om ett antal duktiga tävlingsryttare varav ett par av dem tävlar på Elmia. Att kvittera ut ackrediteringsbrickan höjer omedelbart min självkänsla. Brickan är biljetten till ett större självförtroende. Jag ser plötsligt lite viktigare ut, trots att jag är en halv parentes i sammanhanget. Det syns ju inte på mig att jag saknar expertkunskaper om hästar, och en tävling kan vem som helst bevaka. Blotta åsynen av min bricka får normalt sett sura biljettkontrollanter att nicka gillande och fyra av ett Colgateleende när jag passerar.

Alicia
Alicia Jönberg, en av barnens idoler och föredömen. Notera den snygga röda reklamen i bakgrunden.
Ebba
Ebba Nilsson, en annan av barnens idoler och föredömen. 

Vi intar tävlingsarenan. Barnen är förväntansfulla. Efter Tobbe Larsson är deras största idoler Alicia Jönberg och Ebba Nilsson. Alicia är hoppryttare och Ebba rider dressyr. Båda med stor framgång och båda ska rida varsin Elmiafinal. Barnen har ännu inte sett dem misslyckas en enda gång och det där har skavt lite i mig. Mina barn verkar nämligen oroväckande tävlingsinriktade.

Så sker någonting jag tror är bra. Först får inte Alicia till det i Grand Prix-finalen. Nervositeten kryper på, det flyter inte riktigt och ekipaget slutar långt ner i listan. Mina barn är förstummade. Hur kunde det hända? tänker de säkert. Men när vi sedan träffar Alicia är hon lika glad och obrydd som tidigare. Hon var såklart besviken direkt efter tävlingen, berättar hon, men lika snabbt lägger sig besvikelsen.

Inte heller Ebba lyckas få till det riktigt i dressyren utan hamnar en bit ner i resultatlistan. Men det är samma sak där. Trots att det inte går som hon hoppats är Ebba på gott humör strax efter tävlingen. Jag ser hur barnen tankar in vad de just sett och hört. Att det inte spelar någon roll hur det går, bara man har roligt. Det hoppas jag att de börjar förstå nu. Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.

Helgens höjdpunkt blir någonting annat. Inhandlade sleichhästar, broderade schabrak och massor av popcorn visar sig inte kunna konkurrera med lördagens största begivenhet: käpphästtävlingen. Även här sitter barnen som ljus, med ögon stora som espressokoppar, och ser när Emma Palm på Amazing Danny och de andra glatt kutar runt och fixar 90-centimetershinder utan problem. Barnen har själva ett antal käpphästar hemma och använder dem någon gång ibland. Det kommer snart att bli ändring på det, tänker jag.

Lilly
Närheten till hästarna är en av de stora fördelarna med en tävling som Elmia.
Mässa
Barnen hade ett par tidiga julaftnar under Elmiahelgen.

Söndagen blir de sura minernas återkomst. Stallboxarna plockas ner, allt är över och även jag slås av samma vemod som när man ser spåren efter ett kringresande tivoli och nästan kan känna pulsen och glädjen som funnits på samma plats bara några timmar tidigare. Men hemfärd blir det.

Och när vi sedan stannar till på vägen hem kommer glädjen tillbaka. Vi ska nämligen hämta en mindre hinderpark som Malin hittat på Blocket. Jag funderar lite över priset. Tycker spontant att det är ganska mycket pengar. Ett vrakpris, försäkrar Malin med emfas, och tillägger att begagnade hinder till försäljning är e-x-t-r-e-m-t sällsynt. Jag gillar läget, vi packar in grejerna i transporten och kör hemåt.

Väl hemma ställer vi ut hindren. Ett av dem är ett dubbelhinder, eller oxer som Malin vänligt förklarar att det egentligen heter. Hon förklarar också att de där höga vita stolparna heter hinderstöd och inte ”hinderhållare” som jag kallar dem. Besvikelsen hos barnen är sedan gigantisk när de inser att inga hästar är hemma för tillfället utan betar ett par kilometer bort. Samma besvikelse som jag känt om jag stått på första tee på Barsebäck med ett nytt golfset men inte haft en enda boll kvar i bagen.

Käpphäst
Käpphästarna gjorde succé under invigningen av den nya hinderparken.

Då händer det. En idé föds, med inspiration från Elmia. Snart invigs de nya hindren och tävlingarna är i full gång. Tack vare käpphästarna.


Ponnypappan
11 januari 13:09

”Sorgen över att inte gråta”

”Sorgen över att inte gråta”
Bästa rosettplockaren Tindra och nöjda pay and jump-ryttaren LillyBelle.

Det är förmiddag hemma på gården när LillyBelle får mig helt ur fattningen. Hulkande och snörvlande, mitt i rännilar av tårar, säger hon:
”Pappa, kan du inte vara lika ledsen som jag, och gråta?”
Gråta?
Frågan gör mig hjälplös.
Ärligt kan jag säga att jag, utan en sekunds tvekan, är beredd att göra vad som helst för mina barn. Hjälpa, stötta, trösta, uppmuntra. Allt. Men inte det hon ber mig om nu. En av få saker jag inte k-a-n göra för LillyBelle är att fälla tårar, trots att jag är lika ledsen som hon. Tårar går inte att framkalla på samma sätt som man kan plocka fram ett leende i en given situation. Tårar är en bristvara hos mig.
Mina barn har ännu inte sett mig gråta.

Trots att jag, precis som de flesta normalt funtade människor, kan känna bottenlös sorg och vara så upprörd och ledsen att jag nästan går itu är det svårare med tårarna.
Inte ens på de begravningar jag varit på har jag fällt särskilt många tårar, trots att hela mitt inre kräver och inget hellre vill än att rensa ut hela tårkanalen.

Jag tillhör den närmast pinsamma människotypen som i stort sett bara stortjuter när slutet av en feelgoodfilm visas. Jag fontängråter under slutscenen i The Holiday, släpper loss känslorna fullt ut när Tom Hanks och Meg Ryan får varandra i You´ve got mail och frågan är om någon gråtit mer till slutscenen i En officer och gentleman än jag, eftersom jag sett den uppskattningsvis tretton gånger.
LillyBelle skulle bara veta hur mycket pappa kan gråta, tänker jag i min hjälplöshet.

Vi står hand i hand och ser en av hennes och Angelos ponnyer lämna gården för alltid. Det är så oerhört sorgligt och jag önskar verkligen att jag kunde gå LillyBelle till mötes och gråta tillsammans med henne.

Samtidigt är det vardag för väldigt många andra unga ryttare och det slår mig än en gång hur annorlunda ridsporten är jämfört med alla övriga idrotter.
Ett golfset byts ut utan minsta sentimentalitet, den som bowlar byter enkelt upp sig till ett tyngre klot och en tennisspelare blir överlycklig när han eller hon äntligen får den där nya racketen i julklapp.

Lika enkelt som det är att skiljas från döda ting för 99 procent av landets idrottsutövare, lika svårt är det för en ryttare att skiljas från en häst man vuxit ifrån eller som fungerar bättre med någon annan på ryggen. Den som väljer ett liv tillsammans med djur får belöning i form av ett överflöd av glädje och kärlek men får betala med fler sorger och skilsmässor än vad andra tvingas uppleva.
Där är vi nu.

Mitt i sorgen och saknaden har vi begett oss ut på ponnyjakt.
Vi letar efter en läromästare till våra barn. En som varit med förr, som tävlat i lite högre klasser och är lugn och trygg. Det är inte det lättaste att hitta, har jag snabbt insett, och vi kommer inte att genomföra något köp innan vi känner att det känns helt rätt. Stort tack till dig Therese Brandt som bjuder oss på goda råd i vårt letande.

Även LillyBelle letar. Hon går i ettan och kämpar på med att läsa och skriva. Hon har kommit tillräckligt långt för att veta hur hon surfar in på Google, skriver in sökfrasen ”B ponny till salu” och trycker på enter. Sedan studerar hon spänt resultatet.
Vi får se hur det slutar.

Tindra1
Tindra och LillyBelle – två som verkligen älskar att tävla.

Fram tills dess att vi hittar läromästaren är det Tindra som gäller. Vår lilla superturbo som aldrig gör någon besviken och vars enda brist är att hon inte är en B-ponny utan cirka 95 centimeter i mankhöjd. Oj, vad pålitlig hon är. Dagarna efter det trista avskedet är det dags för en ny pay and jump och jag märker på Tindra att hon gillar det här med tävling. Från att ha gnäggat och uppträtt allmänt skeptiskt de första gångerna känns det numera nästan som att hon vill kasta sig in i transporten när vi kör fram den.

Tindra är alltid överlägset minst i startfältet, hon är överlägset sötast (enligt min mening) och har hela tiden en skock beundrare som kommer fram och vill gosa. Förmodligen är Tindra medveten om allt detta och förmodligen är det anledningen till att hon trippar fram alltmer världsvant och nästan divigt på diverse tävlingsbanor. Under den här pay and jumpen ställer både LillyBelle och Angelo upp med Tindra. Två klasser var, 30 respektive 40 centimeter, och det går så klockrent att jag knappt tror att det är sant. Tindra susar fram, fjäderlätt och piggt, och flyger med lätthet över samtliga hinder. Fyra härligt röda rosetter kvitteras ut och vi beger oss nöjda hemåt.
Tindra är bäst.
Ingen protest.

Tack för att ni tog er tid – och som vanligt får ni gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
4 januari 12:05

Ponnypappan: 2019 – året då jag blivit Pelle

Ponnypappan: 2019 – året då jag blivit Pelle
Idolen Alicia gosar med Erika. LillyBelle och Angelo tittar imponerat på. Foto: Privat

Jag har precis satt punkt för ett år som formligen marinerats, kantats och in i minsta detalj formats efter en djurart med fyra ben, mule och intressant personlighet. Jag inser lika snabbt att 2018 bara var en stilla andning, en vilopuls och en svag bris i solnedgången jämfört med vad som nu väntar.

Det är 2019 livet som ponnypappa börjar på allvar.

Jag minns en kommentar jag fick när jag för cirka 15 år sedan hetsade Pelle, en numera pensionerad fotograf på Smålandsposten. Pelle har två döttrar som vid tillfället var fullkomligt galna i allt vad ridsport heter.
– Det är väl härligt med två döttrar som rider. Billigt och bra, misstänker jag, sa jag med betoning på ordet ”billigt”.
Pelle, spjuveraktig och lite butter på samma gång, svarade.
– Du skulle bara veta.
– Det är väl kul att komma ut och se dina barn rida, sa jag.
Pelle svarade:
– Vänta tills du stigit upp klockan fyra på morgonen, lastat hästarna, kört på dåliga vägar till Tranås, sett dina barn rida, tröstat dem i flera timmar när det inte gått som de hoppats på och därefter lastat hästarna igen och kommit hem strax före midnatt.

Nu är Pelle en glad pensionär som nog med stor glädje ser tillbaka på sitt liv som ponnypappa.
Själv har jag b-l-i-v-i-t Pelle och det är nu det börjar på riktigt.

Som ni säkert förstått om ni följt den här bloggen är mina barns intresse för ridsport allt annat är måttligt. De är ett med sina hästar, skulle lätt kunna rida fyra fem träningspass om dagen om de bara kunde.

Som förälder gäller det att både gasa och ibland bromsa för att skapa något slags balans i hästlivet.

Angelo är åtta och LillyBelle sju. De har kommit så pass långt att de klarat av en handfull pay and jumps på höjder som inleddes med bom på mark och nu ligger någonstans kring halvmetern. Båda har sagt att det här med tävling är det bästa i hela världen och därför har vi satt upp ett mål för 2019 – Karl Oskar Cup.

Sveriges kanske största ponnytävling utomhus, dessutom på hemmaplan här i Växjö.
I den cupen, i dess minsta klass – Lilla Anna Cup – ska mina barn finnas med i startfältet i augusti. Där har vi lagt ribban.

Malin är ett under av försiktighet jämfört med mig. Hon har skyndat imponerande långsamt med barnen, låtit dem nöta grunder, grunder och åter grunder innan galopptankar ens funnits på radarn. Under hösten har fantastiska Emma Örtendahl varje vecka kommit ut till vår lilla ridbana och tipsat, tränat och peppat barnen med spännande banor, highfives och nyttiga tips.
Veckan som passerat har, förutom en uppskattad Emmaträning, innehållit såväl ridläger på hemmaklubben som ett heldagsläger i Lammhult tre mil utanför Växjö.

I Lammhult bedriver Åsa Svensson en mycket uppskattad träningsverksamhet hemma på sin fina hästgård. Där fick jag i onsdags uppleva någonting som gav mig en bild av det Pelle talade om en gång för längesedan.

Uppstigning klockan sex (efter tre timmars sömn i kroppen), lastning, packning, uppstallning och omfattande förberedelser.

14träning
Träningen är i full gång hemma hos Åsa Svensson i Lammhult. Foto: Privat

Jag klarar kyla ganska bra. Klär mig därefter, med dunjacka, underställ och termobrallor. Minus tio tolv grader är inga problem. Det är vinden jag aldrig klarat av, som alltid fått mig att känna mig som en urvriden disktrasa inslängd i en frysbox. Därför träffar resterna av den skoningslösa stormen Alfrida mig som en mental lavin.

Jag kan knappt tänka, står som en ordlös istapp och bara skakar. Men när jag ser mig omkring upptäcker jag att vi är cirka 20 personer som befinner oss hemma på Åsas gård. Vissa av dem utan mössa. Andra utan vantar. Ingen av dem visar några tecken på att frysa. Bara jag. Jag biter ihop, uthärdar, intalar mig att långt ifrån alla dagar erbjuder detta fasansfulla väder.

Jag finner frid i ett pannrum, där värme regerar. Jag söker skydd, hämtar kraft och tinar långsamt upp. Sedan går jag in i ridhuset där träningen snart ska börja. Jag är tillbaka, kan åtminstone tänka igen.

Till barnens gapande glädje är deras idol Alicia Jönberg en av deltagarna på lägret. Alicia är alltid cool och obrydd och det perfekta föredömet för Angelo och LillyBelle. När det också står klart att Alicia under ett av passen ska rida LillyBelles egen Erika vet stoltheten och beundran inga gränser.

När Åsa frågar Alicia hur det är att rida på Erika blir svaret:
– Hon drar lite åt alla håll.
LillyBelle lyssnar, tar in viktig information.

Barnen rider på. Åsa visar sig vara en drömtränare; har lika lätt för att ge beröm som att upptäcka och korrigera fel. Hon bygger banor som ser lätta ut men som ställer krav på fullständigt fokus och en blick som hela tiden finns på nästa, nästa och nästa uppgift.
– Blicken, blicken, blicken, upprepar Åsa och till slut trillar polletten ner hos mina barn och jag ser att de lärt sig någonting viktigt.

14läger
Ett läger ger både barnen lärdomar och en möjlighet att busa och lära känna varandra. Foto: Privat

Träningsläger är också en sammankomst där kontakter knyts och vänskap föds. De åtta deltagarna lär snabbt känna varandra, de pratar och busar sinsemellan och kommer med all sannolikhet att träffas och trivas tillsammans under diverse tävlingar under detta utmaningarnas 2019.

Och när jag själv, med hjälp av bilens värmereglage som vridits upp på max, börjar tina upp inser jag att jag, trots att Alfrida hotade mitt mentala jag till livet, för alltid kommer att minnas den här dagen som någonting vackert.

Nu kör vi vidare.
Redan i morgon väntar nästa pay and jump.
Dock inte i Tranås, tack och lov.

Tack för att ni tog er tid, jag önskar er en fin inledning på 2019 och vill ni följa mig på Instagram finns jag som vanligt där som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
28 december 2018 12:24

Ponnypappan: Ett år i tacksamhetens tecken

Ponnypappan: Ett år i tacksamhetens tecken
LillyBelle har gått från att använda sina ponnyer som enhörningar till att rida på dem.

Ju äldre du blir, desto fortare går dagarna.

Ju fler rutiner du skaffar dig och ju färre nya sinnesintryck du tar in varje dag, desto snabbare blir den upplevda tiden och desto snabbare läggs ett år till ett annat. Däri ligger åldrandets förbannelse.

Trots att jag nog aldrig haft det bättre och trots att jag skaffat mig rutiner som jag trivs med tvingas jag konstatera att det snart är nyårsafton igen. Alla sinnen reagerar mot detta faktum och invänder: Det var ju bara ett par tre månader sedan 2017 blev 2018.

Det är den upplevda känslan. Sanningen, den smärtsamma, är att ett dussin månader passerat.

I ett sådant läge är det intressant att byta perspektiv och ta en titt på små människor som har en helt motsatt uppfattning om hur fort tiden går. Jag tänkte på det i går när Malin visade mig ett filmklipp på Facebook som var exakt två år gammalt. Där, på ridskolan, sitter en sexårig Angelo och en nybliven femårig LillyBelle för första gången på varsin häst utan ledsagare. I försiktig skritt håller de hårt i tyglarna och kämpar under stor koncentration med balansen. Att just d-e-t minnet känns som en evighet sedan gör mig på bättre humör och blir ett lyckopiller i kampen mot min egen tidsångest. Det är faktiskt bara två år sedan – och oj, så mycket som hänt sedan dess.

13stallhäng
Intresset för hästar har det aldrig varit något fel på.

Nu bor barnen praktiskt taget i stallet. Så fort tillfälle ges vårdar de sina ponnyer och tar varje chans att charma till sig ett extra ridpass med Malin ute på vår lilla ridbana. De lever, pratar, äter och sover häst. Till och med när de vaknar mitt i natten och förlänger en dröm är det förvirrade hästkommentarer av typen ”hopp, smack, Erika” som flyger ur deras små munnar.

De har för länge sedan kommit fram till slutsatsen att tävling är någonting kul. Alla gillar inte att tävla men mina barn älskar det och därmed vet jag att 2019 kommer att bli ett år då mycket nytt kommer att hända. Och när mycket nytt händer, även i en vuxens liv, innebär det att tiden upplevs som långsammare. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

13angelo
Mycket händer på ett par år. Angelo har exempelvis kommit på att han älskar att tävla.
13teenyweeny
Lycka är att ha en snäll häst.

Apropå rutiner är jag är stor vän av dem.

Jag kan av somliga upplevas som slarvig och ostrukturerad men nästan allt jag gör handlar om rutiner. Jag vill ha ett flyt i vardagen, veta vad som sker och när det ska ske. Därför har jag ibland svårt för julen, speciellt när julafton är på en måndag, som i år, eller ännu värre på en tisdag som fallet är nästa år. Tre på varandra följande storhelger som trasar samman allt vad rutiner heter – jag må vara i minoritet men jag gillar det inte. För mig vore det bästa om julafton alltid inföll på en fredag.

En stor fördel med barnens gränslösa hästintresse är att julklappsköpen mer liknar investeringar än bortkastade pengar på meningslösa leksaker som är roliga under de fem första minuterna. När önskelistorna nästan är kliniskt rena från icke-hästgrejer är det extra kul att ge. Sedan Tomten, för övrigt väldigt misstänkt lik min förträfflige kollega Kricken, var förbi på julafton och delade ut sina paket till Angelo och LillyBelle har de i stort sett utan uppehåll använt klapparna; schabrak, stigbyglar, täcken, grimmor och förstås de notoriska Schleichprodukterna. Ingen hejd finns på hästnörderiet i detta hus, den saken är klar.

Jag ser själv tillbaka på 2018 med stor tacksamhet.

Jag vill tacka Tidningen Ridsport för att ni gav mig chansen att blogga som ponnypappa.

Jag vill tacka er läsare för helt enastående respons på mina inlägg.

Jag vill framför allt tacka hela ridsportsverige för ert enorma stöd till Angelo i samband med texten jag skrev om att han retats i skolan för sin Killar som rider-jacka.

Tack Malin Baryard Johnsson för den tid och uppmärksamhet du gav Angelo; han pratar fortfarande om besöket hos dig.

Mycket annat positivt har hänt sedan dess. Hööks tryckte omgående upp en uppsättning jackor, jag har läst flera reportage som satt fingret på frågan och i skolan har många killar kommit fram till Angelo och sagt att de också tycker att ridning verkar coolt.

Allt detta gläder mig ända in i själen och jag hoppas att 2019 får bli året då alla förstår att ridning är en sport för alla.

Tack för att ni tog er tid, ha ett härlig gott nytt år och som vanligt kan ni följa mig på Instagram som ponnypappandaniel!


Ponnypappan
21 december 2018 12:36

Ponnypappan: ”Därför hoppas jag på ett nyval”

Ponnypappan: ”Därför hoppas jag på ett nyval”
När det kommer till ett lära ur ansvar och till ”de mjuka värdena” är ridsporten bäst i klassen. Nu vill Ridsports bloggare "ponnypappan" lyfta idrotten som samhällsfråga och efterlyser ett idrottsuppror. Foto: Daniel Enestubbe

Ett politiskt inlägg på en ponnypappablogg?

Nja, oroa er inte.

Det här handlar visserligen om politik men bara om en enda fråga. Frågan som är lika osynlig som viktig. Frågan som alltid glöms bort, i alla debatter och i alla valrörelser. Jag talar förstås om idrotten som den fantastiska samhällskraft den är.

Säg mig: när hörde du senast en politiker av rang göra ett rejält utspel om idrotten? Utlova en extra miljard till våra tusentals föreningar under Riksidrottsförbundets stora paraply?

Nej, just det.

Idrotten står utanför i kylan medan makthavarna, från vänster till höger, avverkar och debatterar alla upptänkliga ämnen – utan att vid ett enda tillfälle föra idrotten på tal.

För mig är det obegripligt.

Det talas om sviktande folkhälsa.
Min fråga: vilken aktör i samhället bidrar mest till folkhälsan om inte idrotten?

Det talas om dålig integration.
Min fråga: har politiker ens någon aning om att idrottsrörelsen i vårt land är det i särklass största, bästa och viktigaste integrationsprojektet vi har?

Om jag får ta min stad Växjö som ett lysande exempel har vi här en fotbollsklubb som heter Östers IF. För Öster handlar det inte bara om att vinna matcher och att avancera uppåt i seriehierarkin. Det handlar även om att vara en aktör i samhället. Varje fredag arrangerar Öster nattfotboll, dit ett snitt på 150 flickor och pojkar från ett 30-tal nationaliteter söker sig. Nattfotbollen är en framgångssaga. Polisen hyllar den reservationslöst och ser en koppling mellan nattfotbollen och att stökigheter på stan minskat till ett minimun under just fredagsnätter.

Ponnypappannyval1
Idrott i alla dess former är hälsofrämjande och en vinstaffär för staten. Det är hög tid att staten bjuder till. Det skriver Daniel Enestubbe. Foto: Daniel Enestubbe

Även ridsporten är ett föredöme. Massor av ideella eldsjälar lär våra barn att ta ansvar, inse betydelsen av ordet respekt och hur man arbetar tillsammans. I det vi kallar ”de mjuka värdena” vågar jag påstå att ridsporten är bäst i klassen. Och jag kan tänka mig hur viktig den sociala verksamhet som bedrivs på ridklubbarna, med spontant ”fritidsgårdshäng”, är för många unga ridsportare. På vår klubb erbjuds till och med läxhjälp helt utan kostnad. Det alarmerande är att denna viktiga och fysiskt och psykiskt hälsofrämjande verksamhet sker samtidigt som många klubbar går på knäna ekonomiskt. Det är inte säkert att den finns kvar i framtiden. Flera idrottsförbund går enligt initierade bedömare en säker död till mötes.

För mig är det obegripligt att ingen enda politiker spelar ut idrottskortet.

Jag menar: vi som tillhör idrottsrörelsen utgör drygt tre miljoner av det här landets invånare. Det är en helt ofattbart stor väljarbas. Till skillnad mot kultursektorn, där det regnar subventioner och bidrag med astronomiska belopp, vilar vår unika svenska idrott fortfarande på en grund, bestående av ideellt arbetande kämpar som både skapar en meningsfull fritid för oss och avsevärt stärker vår hälsa. Kan någon politiker ens föreställa sig vilka positiva skatteeffekter ett sådant projekt har för folkhälsan? Hur många miljarder kronor varje år som sparas in genom att idrottande människor är friskare människor än de som inte idrottar?

Uppenbart inte.

Om så varit fallet hade satsningarna på idrotten antagit helt andra konturer än vad vi ser i dag.

Det lilla stöd som betalas ut till idrotten, LOK-stödet, är ett litet plåster på såren i verksamheter som i bästa fall balanserar på gränsen mellan plus och minus i boksluten.

Men var är ni? Var är vi? Var är alla som vill värna om idrotten och vill att staten ser idrotten som den garanterade vinstaffär den är?

Jag vill inte att svensk idrott fortsätter att stå med mössan i hand.

Jag önskar att svensk idrott skapar opinion, väcker debatt och kräver bättre ekonomiska villkor gentemot en stat som tjänar på idrotten.

På måndag är det julafton.

På min önskelista finns, med anledning av ovanstående, två saker:

1) Ett idrottsuppror. Vi borde samla oss, göra vår röst hörd, förklara att ju mer pengar som satsas på idrotten desto mer pengar kickbackas tillbaka i form av bättre integration och folkhälsa. Och vilket förbund passar bättre att ta täten i opinionen än ridsporten, som är en föregångare när det gäller att stå enade i viktiga frågor?

2) Gärna ett nyval, där idrotten får en lika given plats i debatten som alla de andra samhällsfrågorna.

Det är dags nu.

Sverige har inte råd att inte satsa på idrotten.

Tack för att ni tog er tid! Jag önskar er alla en riktigt härlig jul – och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel.


Ponnypappan
14 december 2018 11:58

”Det blir sällan som man tänkt sig”

”Det blir sällan som man tänkt sig”
Peach. Lika nyfiken på kameran som på allt annat i livet.

Det finns inget bättre sätt att beskriva min sinnesstämning just nu än att dra till med en klyscha. Jag sitter med hjärtat i den klassiska halsgropen.
Jag vill inte tänka på hur många gånger hjärtat pumpar per minut när jag knattrar ner dessa bokstäver. Det är ett smärre mirakel att jag ens kan skriva.
Det här skulle bli en ganska odramatisk bloggpost.
Tänkte jag.
Men det blir sällan som man tänkt sig.

Om jag förstått det hela rätt är vi just nu inne i den tid på året då mycket inom svensk ridsport tar en välbehövlig paus.
Världsryttarna sätter sig i sina mentala batteriladdare. Deras hästar får vila ut efter en höst med stentuffa tävlingar och transporter både i luft och längs asfalt och grus. Även de nationella tävlingsryttarna tar paus för att andas och på ett enklare sätt vinna brottningsmatchen mot vardagen. På klubbarna kan styrelserna börja sammanfatta året och göra ekonomiska prognoser inför det nya som lurpassar runt knuten.

Även en ponnypappa som jag kan pusta ut. Just nu handlar det om dagliga ting och göromål som går på repeat: mocka, tvätta vattenkärl, fylla på, hämta hö, utfodra, köpa stallpellets. En ganska behaglig dygnsrytm.
För barnen står också annorlunda aktiviteter på schemat. Både Angelo och LillyBelle anmälde sig direkt till Luciashowen på Theleborgs Ryttarsällskap. LillyBelle var den i särklass minsta tärnan medan Angelo i sina tomtekläder var sällskapets enda kille. Det var för övrigt ingenting som besvärade honom det minsta.
– Får jag vara med i Luciatåget nästa år? var hans första och enda fråga efter att den välbesökta succéföreställningen var över.
– Yes! sa han när vi talade om för honom att det får han gärna.

När inga pay and jumps eller andra småtävlingar syns på radarn märker jag att barnen använder sin kreativitet till att få utlopp för sin gränslösa kärlek till ridsporten. Trots att de bara är sju och åtta år gamla är de redan fullblodiga ridnördar.
När jag går uppför trappan hör jag Angelo kommentera intensivt:
– Här kommer Daniel Zetterman. Han river! Oj! Han river igen! Nu är han uppe i åtta fel! Oj, oj, oj!

Barnen kör sin dagliga ”tävling” med schleichhästar som de flyttar för hand på banor, gjorda av klossar och leksakshinder. Sedan kommenterar de dramatiskt varje ryttare och summerar ställningen. De är inte alltid överens om utgången.

11 Schleich
Sleichhoppningen pågår även under lågsäsong.

LillyBelle följer familjen Hammarström slaviskt på SVT Play och har i ett svagt ögonblick erkänt att hon tycker att Ingemar är snygg. Det var inte precis höga odds på att hennes första förälskelse skulle vara direkt kopplad till ridsport.

Lugnt och skönt, alltså.
En skön och rofylld mellanperiod i väntan på tomte, gröt och klappar.
Det var så jag tänkte mig den här bloggposten från början.
Men fortfarande sitter jag här med en puls som i alla fall inte understiger hundra.

I dag hände nämligen någonting förfärligt. Något som kunde ha stjälpt hela julstämningen och kastat all glädje överbord.
Det började med att jag upptäckte att Peach betedde sig märkligt där hon stod i sin hage. Peach är snäll som Moder Teresa men nyfiken som en skjutjärnsreporter. Nu ser jag att hon lutar sig mot samtliga eltrådar och är på väg att forcera hela stängslet. Jag har glömt att slå på elen. Därför kutar jag ohyggligt snabbt in i stallet, trycker in sladden i uttaget och tittar ut.
Ingen reaktion.
Peach står där hon står.

Jag inser att något är fel. Snabbt genomsöker jag hagen, ser att en tråd gått av och skyndar mig att åtgärda felet. Sedan slår jag på elen igen. Peach hoppar till, drar sig snabbt tillbaka och faran är över.
Tror jag.
Det är när jag går in i stallet på nytt jag inser den verkliga faran.
Gräddbollen är borta!

Gräddbollen är LillyBelles älskade kanin. Varje dag ger hon Gräddbollen massor av kärlek och omsorg. Hon mockar hans bur, fyller på vatten och tar honom med sig ut på promenader. För att vara kanin är Gräddbollen otroligt social. Därtill charmig och nästan löjligt söt.
Några timmar varje dag låter vi också Gräddbollen och Zlatan, Angelos kanin, vandra fritt i vårt lilla stall. Något de uppskattar mycket.
I stressen över Peach har jag totalt glömt bort att kaninerna är lösa inne i stallet – och nu syns inte ett spår av Gräddbollen.

Jag rusar in och skriker:
– Gräddbollen har rymt!
Ut rusar en orolig Malin och bakom henne en förkrossad LillyBelle som gråter Lille Skutt-tårar.
Skuldkänslorna som kommer över mig är så intensiva att jag knappt kan tänka, inte har en aning om vad jag ska göra.
Jag står som paralyserad medan Malin och LillyBelle springer iväg för att leta.
Jag tänker på Stampe, som på grymmaste sätt dödades av en mård tidigare i höst.
På hur tungt det var för barnen.
Tänker på när Angelos förra kanin Vitnos försvann och aldrig återvände.
Då hade Angelo glömt låsa buren.
Nu är allt mitt fel.
Bara mitt.
Jag kan inte ens ta in det.

Plötsligt hör jag skrik.
Det är Malin.
– Stäng av elen! skriker hon.
Jag förstår först inte varför jag ska stänga av men sedan, på långt håll, ser jag något vitgrått som hoppar runt i en annan hage.
Gräddbollen!
De har lokaliserat honom.
Jag stänger av elen.
Ser Malin gå in i hagen och närma sig Gräddbollen med försiktiga steg med LillyBelle tätt efter. LillyBelle håller i Zlatan, som försetts med en sele. Åsynen av Zlatan får Gräddbollen på andra tankar. Han närmar sig sin kamrat, sakta men säkert.
Jag ser allt på avstånd, som i slowmotion.
Malin som sakta sakta sträcker ut sina armar och sedan, snabbt och distinkt, får grepp om Gräddbollen och lyfter upp honom i famnen.

LillyBelles tårar byts mot glädje.
Malin pustar ut.
Jag är räddad.
Istället för att uppsöka psykakuten ska jag nu, som terapi, lära mig att alltid hålla stalldörren stängd.

11gräddbollen (1)
LillyBelle och Gräddbollen, lyckligt återförenade.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
7 december 2018 14:23

Med ett begränsat lexikon

Med ett begränsat lexikon
Klippkort – det senaste inom ridsporten? Foto: Daniel Enestubbe

Du kan aldrig begära av en ponnypappa att han ska vara ett levande lexikon.
Många termer, uttryck och fraser som är typiska inom ridsporten och anses självklara kan du varken förvänta dig att en ponnypappa ska begripa eller använda med självklarhet i rösten.
Men man lär sig.

Det är inte jättebilligt att vara ponnypappa.
Utrustning, foder, veterinärbesök och hovslagarhantverk är som bekant inte gratis.
Men det fina är att det i ovanstående kostnader ingår en grundkurs i det svenska ridspråket.
Dag för dag och vecka för vecka utökas mitt ordförråd och den utbildning jag köpt står mina familjemedlemmar för.

För någon månad sedan hjälpte jag LillyBelle att sadla Tindra. Jag blev nyfiken på den där remmen som spänns baktill på hästen och undrade vad det var för något.
LillyBelle utbildade mig och förklarade att det kallas för svanskappa.
Svanskappa.
Ett ovanligt logiskt ord för att ingå i det svenska ridlexikonet, tänkte jag som kämpat med att lagra träns, oxer och schabrak i min hjärnas hårddisk.

Men du får aldrig bli kaxig som ponnypappa, aldrig tro att du ens är i närheten av att behärska samma terminologi som det initierade hästfolket.
För när jag sedan, efter det fantastiska gensvaret på bloggen om Angelo, blev inbjuden till P4 Kronoberg för att bland mycket annat prata om livet som ponnypappa ute på gården föll jag såklart för frestelsen att använda mina egna lexikala nyord.

Stolt och i direktsändning försökte jag briljera i etern i hopp om att helt oinitierade lyssnare skulle bli imponerade av min låtsaskunskap.
– Man lär ju sig rätt svåra ord och begrepp, sa jag och droppade de ord jag skrev ovan: träns, oxer, schabrak.
För säkerhets skull la jag till det senaste ordet, det LillyBelle just lärt mig: svanskappa. Jag trodde i varje fall att jag sa det.

Jag lämnade radiohuset och tyckte att jag gjort ganska bra ifrån mig.
Tyvärr dröjde det inte mycket mer än en halvtimme innan jag träffade en hästintresserad person som lyssnat på programmet.
Hon tittade på mig, sa att hon precis hört mig prata i radio och började sedan skratta lätt.
Därefter sa hon:
– Ursäkta mig, men kan du berätta för mig vad en sadelkappa är?

Sadelkappa? tänkte jag.
Sadelkappa?!
Jag har sagt SADELkappa i direktsänd radio inför tiotusentals lyssnare. Hur man än använder sitt bildspråk finns det inte plats i hjärnan för att ens framkalla någonting som kan kallas för en sadelkappa.

Sadlar har inte kappor. Så är det bara. Till och med folk som inte vet vad som är fram och bak på en häst vet att det inte finns något som heter sadelkappa.
Bara att bryta ihop och komma igen. Det gör en ponnypappa alltid.

10sadelkappa
Här är sadeln. Men var är kappan? Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle är förresten utbildaren även bakom mitt allra senaste nyord. Hon är en klurig tjej som vet exakt vad hon vill och hur hon ska få det.
Förra veckan, när hennes födelsedag började närma sig, hörde jag henne gå runt och mumla någonting mycket konstigt. Det lät som att hon sa någonting i stil med foiiidjaambs.

Konstigt, tänkte jag. Foiiidjaambs. Aldrig hört.
Jag frågade Malin: Vad är det hon går runt och snackar om? Foiiidjaambs, eller nåt. Det låter konstigt.
– Freejumps, svarade Malin med en det-vet-väl-alla-ton.
Jag visste inte.

Innan jag sänkte mig till nivån där man frågar om något man inte vet började jag killgissa för mig själv. Freejumps, alltså.
Vad är det?
Jag kom fram till två tänkbara svar. Jag är bättre på engelska än ridsvenska och vet att free betyder både fri och gratis. Jumps är mer entydigt. Alltså betyder det att LillyBelle antingen vill ha gratis hoppning eller fri hoppning. Jag vet att klubben där mina barn rider har flaggat för så kallade klippkort, där barnen på bestämda tider kan träna extra.
– Hon vill ha klippkort, alltså? sa jag.
Det ville hon inte.

Nu vet jag vad freejumps är och det är knappast någonting jag behöver förklara för er som läser det här. Ni vet redan. Risken är stor att jag far ut i en harang om vilken sadelkappa på marknaden som sitter bäst. Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig jättegärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

10freejumps
LillyBelle fick sina hett emotsedda freejumps till slut. Till stor glädje som ni kan se. Foto: Daniel Enestubbe

 


Ponnypappan
30 november 2018 11:33

De små benens folkrörelse

De små benens folkrörelse
Käpphästlavinen sveper in över Sverige. Snart går ingen säker.

Jag kan inte släppa det. Den senaste månaden har gjort mig än mer övertygad om vad som är nästa stora grej. Käpphästarna kommer snart att tokdominera.

Redan tidigt i höstas gjorde jag en mental anteckning i ämnet. När ordet var fritt under ett föräldramöte ställdes frågan:
– Får barnen ta med sina käpphästar till skolan?

Av diskussionen som följde förstod jag att aktiviteten blivit enormt populär under rasterna. Att det rentav går att tala om en boom, speciellt bland tjejer. Efterspelet blev att skolan dessvärre sa tvärnej till såväl medhavda käpphästar som innebandyklubbor. Allt med en luddig formulering. Ungefär som skolor kan formulera det ibland.

Det spelar ingen roll. Innebandyn är redan en ostoppbar gigant. Och jag lovar: ingen skola i världen kommer att kunna stå i vägen för den käpphästlavin jag tror är på väg att dra in över Sverige.

Köpphäst2
LillyBelle finslipar tekniken.

Jag inser att min fru Malin var nästan 40 år före sin tid när hon som liten flicka inte bara nöjde sig med en egen käpphästtillverkning. Bevisen för det står för övrigt uppradade i mängder i vårt uthus. Malin har även avslöjat att hon låg bakom en utbredd tävlingsverksamhet och kryddade den med att anordna ridläger för käpphästar. Jag tror att pionjären Malin snart kommer att få uppleva en nostalgisk renässans.

En googling i ämnet ger nämligen stöd för min känsla. Lavinen har redan börjat. Den väller in från Finland, där käpphästridning har exploderat och lockar över 10 000 unga utövare. Även på spridda ställen i Sverige har det börjat anordnas tävlingar i den nya sporten.

Vi såg det på Elmia förra månaden där åskådarna på en nästan fullsatt läktare i stora hallen tjusades av de duktiga tjejerna som med stor snabbhet och skicklighet tog sig över imponerande höga hinder. Vilken PR, tänkte jag. Jag är övertygad om att tävlingen ledde till att ett stort antal nyfrälsta käpphästryttare.

Mina barn är två av dem. Angelo och LillyBelle är käpphästnördar och det är de långt ifrån ensamma om. De har ett par ”finare” käpphästar, sådana som köps för någon hundring i leksaksaffären, men vårt hus har även blivit rena tillverkningsindustrin för käppisar. När mormor kommer på besök får hon mer ofta än sällan hjälpa till med att tejpa fast strumpor på trästänger, sy fast ögon och man.

Käpphäst
Hemgjort eller inköpt? Vilket är bäst. Om detta tvista de lärde.

Mina barn har redan debuterat som käpphästryttare. Det skedde i Mullesprånget hemma i Växjö för några veckor sedan.
Först en 0,20-hoppning med riktig ponny.
Sedan en 0,30-hoppning.
Och slutligen, som sista klass, en käpphästtävling med exakt samma hinder på exakt samma bana som med de levande djuren.

Jag log för övrigt brett när jag i propositionen läste att käpphästtävlingen tillämpar bedömning A:0. En liten seriös markering om att även käpphästtävlingar ska tas på allvar.

Mina barn är ännu orutinerade. LillyBelle rev, ramlade och kämpade sig i mål. Angelo missuppfattade hela grejen, trodde att han var tvungen att kuta samma långa omväg som när han satt på den riktiga hästryggen och tappade massor av sekunder. Men båda var glada efteråt. Ingen brydde sig om resultatet. De hade släppt loss och fått en rejäl skopa motion på köpet. Gott så.

Käpphästridning är en perfekt sport.
Genialt enkel, otroligt billig och erbjuder dessutom hoppningens och hindrens spännande dramaturgi.
Töntigt, invänder kanske någon.
Töntigt? Inte det minsta. Hur töntigt är då inte skidskytte som jämförelse? Åka runt på skidor med ett gevär på ryggen, sedan ta en paus, gå ner på knä och fyra av några salvor? Ändå prisas den som tv-sport och har till och med tilldelats bragdguld.

Eller schackboxning? Visste du ens att den sporten finns?
Det gör den. Först spelar man schack i tre minuter. Sedan går man upp i en ring och pucklar på varandra. Sedan schack igen. Vinner gör man antingen på knockout eller schackmatt. Men så tillhör heller inte schackboxningen de större alternativa idrottsgrenarna.

Käpphästar är någonting helt annat. Milt och ofarligt. Logiskt och utmanande. Här pratar vi om de små benens egen folkrörelse som snart sveper in på en plats nära dig.


Ponnypappan
23 november 2018 19:09

Ponnypappan: ”Störst av allt är kärleken”

Ponnypappan: ”Störst av allt är kärleken”
Barnradion på besök för att göra ett inslag. Foto: Daniel Enestubbe

Det som hänt sedan jag senast skrev på den här bloggen har fått mig att förstå mycket. Till exempel varför jag under alla år aldrig hört eller läst ett ont ord om Malin Baryard Johnsson.

Strax före lunch förra fredagen noterade jag att Tidningen Ridsport lagt ut mitt inlägg om Angelo i sitt Facebookflöde. Jag hajade till, inte på grund av att inlägget lagts ut. Jag hajade till eftersom det lagts ut bara tio minuter tidigare och redan var uppe i 200 gillamarkeringar och 20-talet kommentarer.
”Vilken respons!” tänkte jag.
Men det var bara början.
Sedan fortsatte allt att accelerera och till sist, när 1000-gillavallen sprängdes, kändes allt bara snurrigt.

En flodvåg av kärlek vällde in över min älskade Angelo som stolt och trots glåpord fortsätter att bära sin Killar som rider-jacka. Som jag misstänkte var han långt ifrån ensam som ridande kille att uppleva problem i vardagen på grund av sitt största intresse. Igenkänningsfaktorn var hög ute i Ridsportsverige och fyllde mig med tröst men gjorde mig även ledsen. Av kommentarerna framkom dessutom att problemet verkar vara tämligen unikt för just Sverige. Jag förstod att det längre ner i Europa finns en helt annan syn på killar som rider.

När detta skrivs har inlägget delats 583 gånger, bara på Tidningen Ridsports Facebooksida. Smålandsposten och Barnradion har besökt oss och gjort reportage om Angelo. I tisdags satt jag en halvtimme i P4 Kronoberg fick berätta om Killar som rider på bästa sändningstid.

8smålandsposten
Angelo uppmärksammades av bland andra Smålandsposten. Foto: Daniel Enestubbe

Flodvågen av kärlek på nätet stannade inte vid gillamarkeringar och fina ord. Många gick även från ord till handling och personliga meddelanden började trilla in i mina inkorgar på Instagram och Facebook. En snäll hovslagare från Uppsala hörde av sig och erbjöd sig att låta Angelo följa med honom under en spännande arbetsdag. Många andra hörde av sig och ville personligen framföra sina ord till Angelo. Nätverket Killar som rider, som tagit fram kläderna, lät meddela på sin Facebook att de fått in närmare 70 förfrågningar bara under det första dygnet från killar som mer än gärna ville ha en jacka.

Även telefonen började ge ifrån sig ljud. En av dem som ringde var Jenny Simic. Hon berättade att hennes son och ett antal andra unga killar som rider gått samman i en egen grupp, Ponnykillarna, som några gånger om året träffas, trivs och rider under ledning av någon mer eller mindre känd tränare.
Döm om vår förvåning och oförställda glädje när Jenny berättar att gruppen under onsdagen ska ha en sammankomst och tränas av Malin Baryard Johnsson hemma på hennes anläggning utanför Norrköping.
– Angelo är hjärtligt välkommen, säger Jenny och vi tror knappt att det är sant.

När vi berättar nyheten för Angelo skriker han rakt ut av glädje:
– Vaaa!! Malin Baryaaaaard!
Efter att vi bokat hotellrum och ordnat med övrig hästtillsyn och logistik lastar vi sedan vår lilla A-ponny Tindra i en läcker hästlastbil som vi hyrt. Ska vi åka till Norrköping får den vanliga transporten stanna hemma, resonerar vi.
Angelo har svårt att sova nätterna före avresan. Han pratar oavbrutet om det kommande besöket hos Baryard Johnsson och träffen med killarna som rider.

8läxor
Har man fått ledigt från skolan är det viktigt att göra läxorna, även om man ska träffa sin idol. Foto: Daniel Enestubbe
8lastning
Tindra lastas inför långfärden. Foto: Daniel Enestubbe
8baryard
Angelo med idolen Malin Baryard Johnsson. Foto: Daniel Enestubbe

Det är sedan en milt uttryckt förväntansfull och lite nervös kille som kliver ut framför ridhuset utanför Norrköping. Vi ser att Malin är i full gång med ett träningspass på en av sina hästar. Hon avslutar passet, kommer ut och hälsar oss välkomna. När hon får syn på Angelos jacka säger hon:
– Vilken fin jacka du har! En sån vill min man också ha.
Genast tar Malin hand om Angelo och får honom att slappna av. De småpratar en stund innan Malin visar oss runt i stallet och berättar för Angelo och oss andra om hästarna som står där. Bland annat får vi gosa en stund med VM-hästen H&M Indiana. Det slår mig hur otroligt vänlig och snäll Malin är mot Angelo. Hon besvarar tålmodigt hans tusen frågor och ställer själv en massa frågor tillbaka.

Transport efter transport anländer till anläggningen och strax före klockan 16 står nio ridsugna killar redo. De delas in i två grupper; en som rider första timmen och en som tar vid efter 17. Angelo, som är klart yngst av alla och vars Tindra ser ur som ett gosedjur i jämförelse med de övriga hästarna, placeras i grupp två, gruppen med de mindre erfarna ryttarna. De andra killarna hälsar på Angelo och får honom direkt att känna sig som en i gänget. Det är rörande att se.

När det är dags för Angelo är koncentrationen hög. Han säger att han inte är nervös men jag ser på honom att han är det. Även här är Malin Baryard Johnsson helt fantastisk. Hon pratar med Angelo, säger hela tiden uppmuntrande ord och får honom att slappna av. Hon ger enkla instruktioner och berömmer honom gång på gång. Även detta är rörande att se.

När allt är över samlas hela gänget för ett gruppfoto. En fin blomma överlämnas till Malin som ett litet tack för en stor uppoffring. När hon får frågan om hur mycket hon vill ha betalt för att ha avsatt en halv dag för att träna nio ridnördiga killar skakar hon bara på huvudet.
– Ingenting. ABSOLUT ingenting, betonar Malin Baryard Johnsson med emfas.

Och vad beträffar hennes man, Henrik Johnsson, får vi sedan veta att han varit i kontakt med nätverket Killar som rider och frågat efter en tröja. En tröja som han kommer att ha på sig som speaker under nästa helgs tävlingar på Friends Arena. Fantastiskt.

Jag tycker ibland att för mycket fokus läggs på det negativa som sker på sociala medier. När sociala medier fungerar på det sätt som skett i fallet Angelo – ja, då är sociala medier helt oslagbara. Visst, det förekommer både hat, hot och elakheter på nätet. Men vi får aldrig glömma orden som högläses under nästan varje kyrkobröllop: Störst av allt är kärleken.

Och kärlek, det har min älskade pojke fått i stora doser den senaste veckan.
Angelos första ord när han, efter träningen med Malin, satte sig i lastbilen var så talande att jag direkt antecknade dem i min telefon:
– Jag ska satsa hårt på ridningen efter det här!
Tio minuter senare sov han.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

 


Ponnypappan
16 november 2018 09:05

Ponnypappan: ”Min älskade pojke”

Ponnypappan: ”Min älskade pojke”
Hästmys.

I dag kommer jag att skriva mycket om kärlek men även om svårigheter, problem och svårhanterliga situationer. Som när ens älskade son kommer hem från skolan och berättar att han fått höra hånfulla kommentarer om sin jacka.

Kommentarerna handlade inte om att jackan var ful eller såg spektakulär ut på något sätt. Kommentarerna handlade om de orangefärgade bokstäver som broderats på tröjan: Killar som rider.
– Haha, kolla vad det står på jackan, hade Angelo fått höra, följt av hånflin och tillmälen.

För det första har jag aldrig förstått varför det ens anses vara en grej att killar rider till häst. Historien är full av dem; fältherrar, soldater till häst, ridande poliser. Genom historien är det faktiskt främst män som suttit till häst.

Även filmhistorien vimlar av manliga idoler på hästryggar.
Vi som är födda under 70-talet minns alla westernfilmer och serier, kanske framför allt Familjen Macahan. Vad vore Zeb och Luke Macahan utan sina vapendragare till hästar? Eller för att ta ett något mer närliggande exempel: Hur dyrkad var inte Orlando Bloom som den magnifike Legolas i Sagan om ringen-trilogin, sittande på en häst och skjutande från en båge vars pilar alltid träffade sina mål?

2angelo
Den här jackan blir man retad för i Sverige 2018. Foto: Daniel Enestubbe

Man skulle till och med våga påstå att kombinationen man och häst är norm, sett ur ett historiskt perspektiv. Det är tydligen annorlunda i Sverige 2018.

Här riskerar du att bli retad, mobbad och utstött om du är kille och tycker att det där med ponnyridning verkar fantastiskt kul. Här hånas Peder Fredricson när han vinner ett Jerringpris.

För min älskade Angelo är djuren hans allt. Han älskar hundar, katter, fåglar, kaniner, älgar och rådjur. Men mest av allt älskar han hästar.

Malin säger än i dag att hon, redan när Angelo var i magen, visste att han skulle bli ett livligt barn. Han sparkade otåligt därinne och tycktes bara vilja komma ut och ta del av världen därute. Malin fick såklart rätt. Angelo blev en vilding. Inte en enda lugn sekund. Full fart framåt, uppåt, inåt och utåt – samtidigt.

Vi insåg snabbt att Angelo var överaktiv. En Nicke Nyfiken på riktigt. Vi lät göra en utredning, som gav svart på vitt att Angelo har diagnosen medelsvår ADHD. Vi märkte också att Angelo, efter perioderna av extrem intensitet, blev slö och orkeslös. Eftersom vi har diabetes i familjen gjorde vi några blindtester. Sedan ännu en utredning. Det stod klart att Angelo inte bara är diabetiker. Han lider av en besvärlig form av diabetes, MODY kallad, som inte kan behandlas med insulin utan bara med motion och rätt kost.

1angelo
Här, i sadeln på sin älskade Tindra, är Angelo i harmoni med sig själv och går in i ett tillstånd av full avslappning. Foto: Daniel Enestubbe
4angelo
Angelo och Peach.

Att ADHD och diabetes gifter sig med varandra innebär inget lyckat äktenskap. Den ena triggar igång den andra och tvärtom. Ett överaktivt barn med ett blodsocker som pendlar mellan väldigt lågt och väldigt högt – ja, ni kan säkert räkna ut att det inte är direkt lätthanterligt.

Angelo har provat olika aktiviteter. Han har ett stort bollsportintresse och har både spelat fotboll och innebandy. Trots att han är duktig på det, en riktig kämpe om du frågar mig, lyckades det dock bara få honom ännu mer okoncentrerad och frustrerad. Han var ofta ledsen när han kom hem från träningen. Jag har också förstått att den grabbiga jargongen inte passade honom.
Angelos räddning är hästarna.

Det är när han kommer in i ett stall undret sker. I ett stall finns levande djur och levande djur kräver ansvar och full uppmärksamhet. Här går Angelo inte alltid men förbluffande ofta från duracellkanin till en pojke som präglas av lugn och fullt fokus. Han borstar, kratsar och tränsar.

Sedan, när han slutligen tar plats i sadeln, sker nästa under. Angelo hamnar i ett komplett avslappnat tillstånd. Tungan sticker till och med ut ur den halvöppna munnen på honom. Här kan varken ADHD:n eller diabetesen rå på honom. Här är han i fullständig harmoni med sig själv. Med hästarna stänger han allt annat ute. Han har hittat sin fristad.

6angelo
Träning med Tindra.
5angelo
På ridskolan med Rotella.

Jag är så ofattbart glad för hans skull och så outsägligt stolt över honom. Han är en liten kämpe som redan i ung ålder tvingats att hitta ett sätt att slåss mot inre demoner. Ofta hittar vi honom i hagen, tätt intill sin favoritponny Tindra. Eftersom så få killar rider och eftersom ridkatalogerna ofta inte ens har bilder på killar finns det nätverk som syftar till att uppmuntra killar att fortsätta med ridsport. Ett av dessa nätverk är Killar som rider, som generöst sett till att Angelo fått sin broderade jacka (tack Maria Åkerhielm!).
En jacka som nu gett upphov till dryga kommentarer i skolan.

Vad som hände nästa dag efter att Angelo blivit retad?
Han insisterade på att ha den på sig igen.
– Äh, dom är bara löjliga, sa han.

Så drog han på sig jackan och vandrade bort mot skolbussen med högburet huvud. På den vägen har det fortsatt.
Angelo bär sin Killar som rider-jacka med stolthet.
Jag älskar honom så det gör ont.

Tack för att ni tog er tid – och diskutera gärna hur vi kan se till att fler killar kan komma in i den värme som ridsporten erbjuder. Följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel och på teamenestubbe kan du följa hur det går för Angelo i sadeln.

Läs mer om reaktionerna efter detta blogginlägg.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 132 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-