Efter helgen som varit har jag egentligen bara en sak att säga: Älskade Elmia!
Men ni som önskar en längre version får gärna fortsätta läsa.
Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.
Jag har nu som ponnypappa avverkat min första riktiga Elmia Horse Show. Och vilken fullträff det blev. Förra året var vi uppe några timmar och bekantade oss med det mäktiga mässområdet i Jönköping. Nu hade vi bokat in hela helgen med övernattning och allt. Därför satt det två barn, spända av förväntan, i baksätet med varsin optimistisk inköpslista i fickan.
Väl framme sker rena rivstarten. Det kan inte börja bättre. Angelo och LillyBelle springer bokstavligt talat rakt in i Tobbe Larsson. Tobbe Larsson, denne hästsportens Joe Labero. Trollkarlen som kan tala med hästar och få dem att göra nästan vad som helst. Tobbe är lika glad och positiv som när han elegant hanterar utmaningarna i Ponnyakuten och jag ser den lika generade som oförställda glädjen i barnens ögon när Tobbe kramar om dem.
När Tobbe sedan, förberedd som alltid, plockar upp eleganta autografkort och skriver hälsningar med guldpenna funderar jag på hur stort detta måste vara för barnen. Översatt till min egen värld är det förmodligen en starstruckfaktor motsvarande ett spontanmöte med Robert DeNiro, Al Pacino eller rentav båda tillsammans. Sedan fortsätter det.
Själv är jag för första gången ackrediterad till en hästtävling. Smålandsposten skriver regelbundet om ett antal duktiga tävlingsryttare varav ett par av dem tävlar på Elmia. Att kvittera ut ackrediteringsbrickan höjer omedelbart min självkänsla. Brickan är biljetten till ett större självförtroende. Jag ser plötsligt lite viktigare ut, trots att jag är en halv parentes i sammanhanget. Det syns ju inte på mig att jag saknar expertkunskaper om hästar, och en tävling kan vem som helst bevaka. Blotta åsynen av min bricka får normalt sett sura biljettkontrollanter att nicka gillande och fyra av ett Colgateleende när jag passerar.
Vi intar tävlingsarenan. Barnen är förväntansfulla. Efter Tobbe Larsson är deras största idoler Alicia Jönberg och Ebba Nilsson. Alicia är hoppryttare och Ebba rider dressyr. Båda med stor framgång och båda ska rida varsin Elmiafinal. Barnen har ännu inte sett dem misslyckas en enda gång och det där har skavt lite i mig. Mina barn verkar nämligen oroväckande tävlingsinriktade.
Så sker någonting jag tror är bra. Först får inte Alicia till det i Grand Prix-finalen. Nervositeten kryper på, det flyter inte riktigt och ekipaget slutar långt ner i listan. Mina barn är förstummade. Hur kunde det hända? tänker de säkert. Men när vi sedan träffar Alicia är hon lika glad och obrydd som tidigare. Hon var såklart besviken direkt efter tävlingen, berättar hon, men lika snabbt lägger sig besvikelsen.
Inte heller Ebba lyckas få till det riktigt i dressyren utan hamnar en bit ner i resultatlistan. Men det är samma sak där. Trots att det inte går som hon hoppats är Ebba på gott humör strax efter tävlingen. Jag ser hur barnen tankar in vad de just sett och hört. Att det inte spelar någon roll hur det går, bara man har roligt. Det hoppas jag att de börjar förstå nu. Att bara se framgång kan aldrig leda till ett sund inställning till sitt eget tävlande.
Helgens höjdpunkt blir någonting annat. Inhandlade sleichhästar, broderade schabrak och massor av popcorn visar sig inte kunna konkurrera med lördagens största begivenhet: käpphästtävlingen. Även här sitter barnen som ljus, med ögon stora som espressokoppar, och ser när Emma Palm på Amazing Danny och de andra glatt kutar runt och fixar 90-centimetershinder utan problem. Barnen har själva ett antal käpphästar hemma och använder dem någon gång ibland. Det kommer snart att bli ändring på det, tänker jag.
Söndagen blir de sura minernas återkomst. Stallboxarna plockas ner, allt är över och även jag slås av samma vemod som när man ser spåren efter ett kringresande tivoli och nästan kan känna pulsen och glädjen som funnits på samma plats bara några timmar tidigare. Men hemfärd blir det.
Och när vi sedan stannar till på vägen hem kommer glädjen tillbaka. Vi ska nämligen hämta en mindre hinderpark som Malin hittat på Blocket. Jag funderar lite över priset. Tycker spontant att det är ganska mycket pengar. Ett vrakpris, försäkrar Malin med emfas, och tillägger att begagnade hinder till försäljning är e-x-t-r-e-m-t sällsynt. Jag gillar läget, vi packar in grejerna i transporten och kör hemåt.
Väl hemma ställer vi ut hindren. Ett av dem är ett dubbelhinder, eller oxer som Malin vänligt förklarar att det egentligen heter. Hon förklarar också att de där höga vita stolparna heter hinderstöd och inte ”hinderhållare” som jag kallar dem. Besvikelsen hos barnen är sedan gigantisk när de inser att inga hästar är hemma för tillfället utan betar ett par kilometer bort. Samma besvikelse som jag känt om jag stått på första tee på Barsebäck med ett nytt golfset men inte haft en enda boll kvar i bagen.
Då händer det. En idé föds, med inspiration från Elmia. Snart invigs de nya hindren och tävlingarna är i full gång. Tack vare käpphästarna.
Följ Ridsport på