Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
21 maj 12:18

Ponnypappan om arenanamn, vaccin och ideellt arbete

Ponnypappan om arenanamn, vaccin och ideellt arbete
Det hårda arbetet med vattenmattan går in i ett avgörande skede.

Efter att ha burit omkring på känslan av att under en längre tid färdas i 140 kilometer i timmen på motorvägen är det nu outsägligt skönt att känna känslan av att puttra fram i 70 på 70-väg. Det är ungefär så det känns just nu.

Hockeysäsongen är över, tempot har gått ner, tunnelseendet är borta och tiden räcker till för att notera de små vackra viktiga detaljerna. De utslagna blommorna, grönskan som naturen bär upp, det flerstämmiga fågelkvittret. Hästar som passar på att ta en tupplur i solen. Barnen som spelar spontanfotboll på gräsmattan.

Maj – det kan vara den bästa tiden på året. Allt ligger framför, höst och vinter är ännu lika främmande som en värmebölja på Nordpolen och det behövs oftast bara ett lager kläder på kroppen.

Och trots att det inte hänt speciellt mycket under den här veckan har dagarnas detaljerna ändå känts som någon sorts ”många bäckar små” för själen. För vi har väl aldrig tidigare längtat så mycket efter värme och sommar som under detta vaccineringens och hoppets 2021? Vi är snart där nu, tillbaka där vi vill vara, tillbaka i ett samhälle som inte bara ser ut som utan även fungerar precis som tidigare. Med samma fri- och rättigheter som under lång tid berövats oss.

138 Vaccin
Första dosen har skjutits in i min vänstra axel.
138 Tw Fyller År
En ponny som fyller 13. Klart man ska firas med sång, ballonger och sex presenter då.

Därför känns varje liten aktivitet och varje liten vardagshändelse som en seger. En storseger kändes inte minst måndagens upplevelse när den första omgången Pfizervaccin sköts in i min vänstra axel. Det hela sköttes enormt smidigt, snabbt och skickligt.

Jag vet inte om det beror på det, men bara en sådan sak som att LillyBelle ställde till med ett storkalas på TW:s 13-årsdag var en smått komisk aktivitet som andades livskvalitet. Där stod plötsligt vår älskade B-ponny i stallgången bland ballonger, sång och paket i massor och lär ha undrat vad de knasiga människorna hittat på.

Livet efter slutspelet för mig som sportjournalist betyder också mer tid över för att göra nytta och stötta det finaste vi har: det ideella arbete som dagligen utförs av miljontals svenskar inom idrottsrörelsen. Veckan som gick erbjöd möjligheten att uppleva denna inre tillfredsställelse genom att använda kroppen och när ett sådant läge uppstår är jag inte sen att slå till. Banbyggande stod på menyn på Växjöortens Fältrittklubb. Jag kunde snabbt notera att ett antal nya objekt adderats till hinderparken och efter tydliga instruktioner från ansvarig personal satte vi alla igång med att placera ut dem enligt banskissen. Kronan på verket och det vackra exemplet på när människor samarbetar och slår sina kloka huvuden ihop var anläggandet av den purfärska och nyinköpta vattengrav. Bara en sådan sak som att ha vattengrav är relativt sällsynt, förstod jag.

138 Ideellt Arbete
Ideellt arbete inom idrottsrörelsen. Det finaste vi har.
138 Besiktning
Besiktningen godkänns av den samlade expertisen. Vattengraven förklaras redo att tas i bruk.
138 Invigning
LillyBelle och Peggy ser till att inviga den nya hindret

Den kollektiva taktiken var enkel: Fram med spadar, gräva ut, använda ögonmått och på med mattan. Efter det: vattentest. Därefter: okulärbesiktning, där vi fann att mattan lutade en aning åt helt fel håll, vilket fick vattnet att rinna ner i fibersanden. Vår ideella arbetsgrupp nådde sedan den punkt där Snillen Spekulerar möter Fråga Lund. Med gemensamma expertkunskaper landade vi i slutsatsen att ena sidan måste höjas upp och några minuter senare hade vi fått till ett slutresultat som tilltalade alla. Den nya banan, med vattengraven som juvelen i kronan, var klar för omgående invigning, vilket bland andra Angelo och LillyBelle bidrog till.

Att det händer en massa spännande på vår hemmaklubb berättade jag för någon månad sedan, då Växjö kommun beslutat sig för att bevilja klubbens låneansökan på 15 miljoner kronor för etapp 1 i uppförandet av ett hästsportcenter i Växjö. I tisdags var det dags för nästa goda nyhet, då jag som Smålandspostens utsände kunde rapportera om att klubben, precis som de stora elefanterna inom hockey och fotboll, lyckats sälja ut arenanamnet till en sponsor.

138 Arenanamn
Abenas marknadschef Sanna Davidsson och vice vd Camilla Hiljanen tillsammans med Växjöortens Fältrittklubbs ordförande Tobias Jönberg.

Det skulle jag våga kalla för en bedrift, med tanke på att ridsporten, till skillnad från övriga två nämnda sporter, knappast kan locka sponsorer med tv-exponering eller en riklig tillströmning av publik. Det har dock inte hindrat företaget Abena från att gå in med en okänd men, enligt klubbens utsago, ”betydande summa” och köpa arenanamnet under minst tre år framöver. Efter Vida Arena (Växjö Lakers), Visma Arena (Östers IF) och Fortnox Arena (innebandyklubben Växjö Vipers) kommer nu Abena Arena att vara ett stående inslag i Växjöidrotten. Det känns som att inte bara sommaren utan även ridsporten i Växjö är på gång på allvar.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

 


Ponnypappan
11 juni 11:27

Dags att män tar avstånd från andra män

Dags att män tar avstånd från andra män
Ponnypappan Daniel Enestubbe. Foto: Malin Enestubbe

Ett modeord jag börjar bli rätt trött på är värdegrund. Alla tycks vilja tävla om att prata om den, slänga sig med den, nästan marknadsföra sig själv med den.
Värdegrund.
Ett ord, förmodligen återupplivat alternativt uppfunnet av någon PR-byrå för 15-20 år sedan.

Värdegrund är ingenting nytt, det är bara en säljande formulering av någonting som i högre eller lägre grad präglar och formar oss som människor, hela tiden, varje dag, livet ut.
Värdegrund är nämligen detsamma som det klassiska men mindre säljande ”sunt förnuft”.
Värdegrund är någonting som är otroligt enkelt, som inte behöver präntas ner i 20 olika punkter på flashiga webbsajter utan ersättas av en enda punkt, bestående av åtta ord.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

En större kompass i livet behöver du inte för att klassas som en god människa, en bra medborgare, en kompis som finns där för andra.
Problemet med det som tvunget måste kallas värdegrund är att den oftast stannar på ett papper. Värdegrunden är nämligen ingenting värd om den inte följs upp av aktioner och reaktioner i praktiken eller åtgärder när läget blir skarpt.
Om de som stolt proklamerar sin värdegrund på välbalanserade hemsidor tror att fina ord på papper räcker, och sedan väljer att titta bort när värdegrunden sätts på prov. Det finns ett nyord även för det, som jag tycker är mer talande: syltryggar.

Jag talar om den stora elefanten i ridsportrummet här. Om fasansfulla saker. Jag talar om sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Trots att jag själv bara varit involverad i ridsporten under ett par års tid har jag hört rykten om personer med högst tvivelaktig sexualmoral. Jag har tack och lov inte upplevt det i min närhet men även långt före det att mina barn började intressera sig för ridning hörde jag saker som fick ögonbrynen att höjas.

Redan under 90-talet fick jag intrycket att ridsporten sticker ut, att män med inflytande får ta för sig lite som de vill och skamlöst utnyttja unga tjejer. Efter det senast omskrivna misstänkta brottsfallet – ridsportprofilen som nu sitter häktad – vågade den orädda Ulrika Fåhraeus, känd som Ponnymamman, ännu en gång ta bladet från munnen och tala om denna ridsportens elefant i rummet.

I ett omtalat inlägg på sin fantastiska blogg (även publicerat här på Tidningen Ridsport) skriver Fåhraeus:

 

Ulrika Fåhraeus: ”Vi måste göra upp med den här kulturen”

 

”Det är och har varit extremt gränslöst inom ridsporten. Framför allt är det unga och minderåriga som råkar illa ut, och det kan vi aldrig acceptera. Jag kan räkna upp kända namn som år ut och år in satt på tjejer i varenda vrå på Flyinge och Strömsholm. Som utnyttjat sina positioner och som legat med elever och anställda som om det vore det naturligaste i världen. Det är som om man levt en parallellvärld med helt egna spelregler.”

Parallellvärld med helt egna spelregler? Om det ens finns ett uns av sanning i det, vilket jag håller för mer än troligt, undrar jag stillsamt: Varför talas det så sällan om det här?

Ett förbund är inte ensamt ansvarigt. Absolut inte. Sexualbrott är ett enormt samhällsproblem men det man kan undra är varför Svenska Ridsportförbundet inte tillsatt några utredningar för att gå till botten med det här? Tittas det åt annat håll eller handlar det om ren förnekelse? En rädsla att stöta sig med ridsportens mäktiga män? Annan anledning? Extremt känsliga frågor, jag vet, men det är ingen anledning att inte söka svaren på dem.

Att hantera varje form av misstänkt sexuell brottslighet verkar för ett förbund, oavsett vilket, vara likställt med att sticka handen in i ett ormbo: ingen vill göra det. Jag har ett hyfsat aktuellt fall från Svenska Ishockeyförbundet, där den fackligt ansvarige – en högt uppskattad och extremt lojal manlig medarbetare – anmälde ett fall av sexuellt ofredande som ägt rum mot en kvinna på förbundet. Den misstänkte befann sig högt upp i förbundshierarkin och vad tror ni hände?

Ingenting, förutom att den fackligt ansvarige kort därefter fick sparken, officiellt på grund av arbetsbrist under pandemin, och därefter beskylldes av förbundet för att ha agerat illojalt mot sin arbetsgivare.
Hockeyförbundet har sedan dess, trots skoningslös kritik, visslat vidare som om ingenting hänt. Hur var det med värdegrunden? Hur fungerade den när det blev skarpt läge? Jo, värdegrunden visade sig vara rena skämtet.

Det handlar om män. Män med makt och män med osunt förnuft. Men också om män som inte vågar, inte vill, inte törs. Om män som begår sexualbrott. Ja, det handlar faktiskt till 99,99 procent om det manliga släktet här. Ett kön, ett problem och ett problem som är extremt allvarligt, som orsakar livslånga trauman och som måste få en lösning eller i sämsta fall leda till en avsevärd förbättring.

Jag är också man. Jag hoppas att folk i allmänhet tycker att jag drivs av ett någorlunda sunt förnuft men det går inte att bortse från att jag är man. Jag är 186 centimeter lång, väger nästan 90 kilo och kan säkert se farlig ut på avstånd om jag vandrar genom en park en sen höstkväll. Jag tillhör det brottsliga könet när det kommer till sexualbrott och om jag gör det är det min skyldighet att ta starkast möjliga avstånd från personer från samma kön som beter sig som svin och ännu värre. Det här är ett mansproblem, ingenting annat. Det handlar inte om att vara feminist utan om ansvar och avståndstagande. Om sunt förnuft, som jag föredrar att kalla det.

Det är precis som Ulrika Fåhraeus skriver:

”Det beteende som gruppen tillåter och kanske även uppmuntrar, det får fortgå. Det är framför allt MÄNNEN inom ridsporten som måste sätta ner foten – mot andra män.”

Det är män som orsakat problemen och därför är män de enda som kan lösa dem. Och nej, kom inte dragande med snacket om kollektiv skuldbeläggning och skifta fokus från sakfrågan. När i princip 100 procent av brottsutövarna av den här typen är män – ja, då ligger både problemet, åtgärderna och lösningen hos alla män. Hos mig. Hos dig om du heter Kalle, Pelle, Ali eller Jorge eller annat mansnamn. Om alla män indirekt skuldbeläggs men även aktivt tar avstånd från svineri och sexbrott – ja, då är det väl ett billigt pris att betala om det kan lösa ett allvarligt och uppenbart alldeles för utbrett problem?

Jag håller helt med Ponnymamman.

Det är framför allt männen inom ridsporten som måste sätta ner foten – mot andra män.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där. Om du vill diskutera den här extremt viktiga frågan kan jag tipsa om Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där både män och kvinnor är lika välkomna!

Länkar, Insta och FB

 


Ponnypappan
4 juni 11:54

Ponnypappan om när fången håller en fången

Ponnypappan om när fången håller en fången
Kompisarna har kul ute i det fria. Tindra står i box. Så har vintern och våren sett ut för vår minsting.

Som glad hästsportamatör och ponnypappa lär jag mig nya ord och begrepp hela tiden.

Ridsportens ordlista är, som många säkert håller med mig om, inte helt enkel att begripa. Det finns oftast ingen logik kring varför ord heter som de gör. Jämfört med skott, passning och tackling är ord som träns, gjord och martingal svåra att applicera på och associera med någon tankefigur.

Men det finns ett ord som sedan länge fastnat hos mig, trots att det heller inte ger tankarna fritt spelrum för associationer.

Fång.

Fyra bokstäver.

Djävulens hästsjukdom.

Jag har lärt mig att frukta fång, förstått hur plågsam den är och tagit tusen gånger i trä för att inte tvingas bli ögonvittne till den. Det höll fram till i julas.

Först är det bara tendenser, misstankar om hälta, minskad aktivitet i hagen. Vid nyår är det ingen tvekan. Tindra, barnens allra bästa vän och bådas största läromästare, har tveklöst drabbats av fång. Att se detta, se en liten fyrfoting som jag utan vidare skulle nominera till titeln sötaste ponnyn i världen ha så ont, är obeskrivligt jobbigt.

140 Stöd
Angelos kanin Zlatan kallas in som psykologiskt stöd. Här delar han en lunch med Tindra.

Dessutom är Tindra den av våra hästar, trots att hon är minst, som vi minst av allt trodde skulle vara den som drabbas. Hon äter oerhört långsamt, hon äter väldigt lite och har fritt fått gå på bete varje sommar. Vi har i alla år gett henne tillskott och specialfoder för att hon inte ska tappa i vikt och hon har aldrig någonsin visat minsta tecken på att bli sjuk. Eftersom hon ibland är så smal att vi blir oroliga har vi låtit utreda henne för saker jag just nu måste fråga Malin om vad de heter (PPIP). Tindra har alltid varit den piggaste och alertaste i flocken. Snäll som få och mitt i sin litenhet atletisk och overkligt bra på att hoppa. Hon är en ponny, så snäll och så söt att det är omöjligt att inte älska henne. Hon är ponnyn folk pekar på och med ett varmt leende säger ”Titta” åt när vi är på tävling.

Bara ett par månader före jul inledde hon och LillyBelle SM-veckan på Grevagården men när 2020 går in i 2021 får hon stå i box med ett 20 centimeter tjockt täcke av spån. Det är nästan olidligt att se. Barnen gråter. Malin gråter. Jag gråter som vanligt inte men mår precis lika dåligt som de andra. Ingen av oss kan ens snudda vid tanken att Tindra ska tas bort, om fången blir för svår eller inte försvinner.

Inte gnäller hon heller, trots att nästan all frihet tas ifrån henne. Hon står snällt, tyst och lydigt i boxen eller ligger ner, lika tyst. Aldrig en spark på dörren i besvikelse, aldrig något dåligt uppförande. Tindra är som hon alltid är: en oändligt snäll liten älskad ponny. Min upprepade kvällsritual denna vinter och vår har varit att öppna dörren, gå in och lägga mig bredvid Tindra, klappa och massera henne och tala till henne med lugna fina ord. Det har känts skönt och jag har hoppats att Tindra också uppskattat det.

Fången är ett mörkt orosmoln över oss, den ligger som en våt filt över hela vår tillvaro. Det är oroligt, dagarna går så otroligt långsamt när man vet att många dagar måste tillryggaläggas innan hovbenet rättar till sig och läker. OM det läker. Veckorna går, Tindra börjar se deprimerad ut och vem skulle inte göra det i en påtvingad fängelsetillvaro. Det värsta är att vi inte kan säga till henne att vi gör det här enbart för att hon ska bli frisk, att vi gör det för att det är det enda vi kan göra, att det inte finns några quickfixar i fångens regelbok.

Det går heller inte framåt. Vi kan inte se några som helst framsteg. Veckorna bara går, Tindra står lydigt kvar i sin box och sträcker fram sin mule när vi kommer på besök, vilket vi gör så ofta vi bara kan. Vintern tar slut.

140 Sm
Så här såg det ut bara två månader innan fången slog till. LillyBelle och Tindra är första ekipage ut under SM-veckan på Grevagården.
140 Tindramassage
Klart att man ska fira att fången försvunnit med en äkta lyxmassage.

Ingen förändring.

Våren kommer.

Tindra är mer liggande än stående i boxen. Hon äter sitt hö, men inte mycket mer. Skymtar sina kompisar som betar. Får sällskap av Tango, som vi placerar som sällskap i boxen intill under kvälls- och nattetid.

Angelo är ledsen, Tindra är den häst han alltid kommer att ha närmast hjärtat. Deras relation går så djupt och så långt tillbaka att den bara inte får upphöra. Vetskapen att Angelo vuxit ifrån henne är redan en sorg i hans inre.

Så kommer till slut värmen. Livet känns lättare när det är varmt, hoppet tilltar. Men hur är det med Tindra? Ser det inte lite bättre ut? Står hon inte mer än hon ligger? Jo. Ligger hon ner över huvud taget längre? Njaaa, fast inte alls lika ofta.

Någon vecka till passerar.

Tindra allt piggare, vi tycker hon ser gladare ut. Som om livslusten hittat tillbaka in i den lilla hästkroppen.

Nu har det gått drygt två veckor sedan Tindra – till en glädje och lättnad som faktiskt inte går att beskriva i ord – friskförklarats. Just nu går hon i en specialhage utan gräs. Det är drygt 20 grader i luften. Bara ett gäng stackmoln på himlen. Så gnäggar hon när hon får se mig komma bärande på lunchpåsarna.

140 Tindraenhörning
Tindra har redan kunnat återgå till sitt extraknäck som enhörningsmodell.

Allt är som vanligt igen.

Jag är så oändligt tacksam för det.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
28 maj 16:55

Ponnypappan: ”Jag har varit på fomofestival”

Ponnypappan: ”Jag har varit på fomofestival”
LillyBelle efter sina dubbla segrar i Ringsjön. Foto: Privat

Akronymer är någonting som fascinerar mig oerhört. Det finns något spännande över dem. Vissa känner de flesta av oss till, exempelvis Ikea, Saab, laser, Gais och ufo. När det gäller andra ord är det svårare att veta om de är akronymer eller egna självständiga ord.

Visste du förresten att skojätten Adidas är en akronym för ”Adi” (grundaren Adolf Dasslers smeknamn) och ”das”, de tre första bokstäverna i hans efternamn? Eller att Haribo, det tyska godiset vi smaskar på ibland, bildats av de två första bokstäverna grundaren Hans Riegels för- och efternamn samt de två första i hans hemstad Bonn?

Akronymernas värld innehåller även rena aha-upplevelser, som Pakistan (en förkortning för de fem regionerna Punjab, Afhgania, Kashmir, Sindh och Baluchistan – i:et har smugglats in i akronymen med tiden) och fyndigt lyckade försök att få bort den negativa klangen i ett ord: bitch (babe in total control of herself).

Sedan finns det min egen favorit-akronym.
Fomo.
Fear of missing out.
Eller på ungefärlig svenska: skräcken över att missa någonting viktigt.

Det är fomo den här texten ska handla om, eftersom det är fomo jag känner denna lördag där jag befinner mig hemma i Växjö. Fomo har sedan länge sin naturliga plats i min journalistsjäl – tänk om jag missar en viktig nyhet! – men ingen nyhet i världen kan få fomofaktorn att nå högre upp än det jag nu står inför.

Jobb på hemmaplan.
Hopptävling på bortaplan.
En otroligt jobbig kombo.

139 Angelovinst
Angelo och Hilda vann i sin tävlingsdebut. Foto: Privat

Här sitter jag, med ena ögat på det som senare ska bli känt som Tre Kronors fiaskomatch mot Danmark i hockey-VM och med det andra ögat på den enda medicin som hjälpligt kan lindra den här formen av akut fomo: Equipe-appen.

Barnen och Malin befinner sig i Ringsjön där Angelo och LillyBelle ska starta två klasser var. Eftersom jag nästan alltid är på plats när de tävlar är det nu smärtsamt att vara offside och online på samma gång. Jag har varit i Ringsjön flera gånger, ser allt framför mig: den vajande skånska flaggan, framridningen, framhoppningen, paddocken där ett litet rött domartorn försvårar för ryttarnas genvägar.

Visualiseringen tillsammans med Equipeappen gör att det nästan känns som en virtuell verklighet mitt i fomoångesten. Problemet är att jag inte kan tokstirra i appen hela tiden utan måste ha koll på vad som händer i hockeyn också. Angelo är dessutom sist ut av alla i dagens första klass: lätt D, hans allra första tävling med Hilda.

Det får tiden att gå fruktansvärt långsamt och jag är nära att missa det digitala dramat, men hinner precis i tid upptäcka när nedräkningen inleds för startnummer 16. De flesta har nollat, det är tajt i toppen och sekunderna börjar räkna uppåt. Angelo är igång.

Jag vet inte vad ni säger men själv upplever jag att nervositeten är ännu värre när en tävling följs genom en app. För plötsligt står det klart att Angelo och Hilda nollat i grunden. Omhoppningen är igång, han är sist ut och jag noterar att den ledande tiden är 25,35. Klockan tickar. 20 sekunder…21…22…23…och så stannar den! 23,84. Det måste ju betyda att…Angelo har vunnit. Eller?

Fomofaktorn ökar, eftersom man aldrig kan veta, tekniska fel har ju som bekant inträffat förut. Till slut fastställs placeringen. Angelo har vunnit – och jag är så glad för hans skull. Minuterna senare skickar Malin en bekräftande bild på en strålande lycklig Angelo som stolt håller upp en segerrosett. Vilken härlig start på dagen.

Sedan: tillbaka till hockeyn, som jag nu bevakar i lugn och ro. Det är långt till nästa klass och inte svårt att koncentrera sig. Timmen senare kommer fomon dock tillbaka med full styrka. Lätt C, LillyBelle på sin A-ponny Peggy är först ut i ett fält där de som vanligt numera är ensamt A-ekipage och får tävla mot de större.

Hon är van, hon har ingenting emot det och brukar hävda sig väl. LillyBelle får ett resultat: nollar både i grunden och omhoppningen. Tio B-ekipage följer, där Angelo och Hilda är sist ut. Jag noterar snart att LillyBelles runda varit snabb. När vi närmar oss slutet av klassen är hon fortfarande i ledningen. Jag kollar vidare. Fomon tilltar. Jag vill ju bara vara där och se det hända!

Får istället nöja mig med digital fakta och plötsligt är det bara Angelo och Hilda kvar. LillyBelle leder. Det kommer att bli en ny seger för någon av dem. Tidräkningen börjar för Angelo, det ser först ut som att han nollar i grunden, men det ändras snabbt till en fyra. Antingen ett nedslag eller en olydnad. LillyBelle vinner. Via Malin får jag veta att Angelo, två hinder in i omhoppningen, får veta av domaren att Hilda stått stilla mellan det näst sista och det sista hindret. Det hade jag velat se med egna ögon.

När dagens sista klass ska avgöras, LillyBelle och Peggy i Lätt B, har jag förflyttat mig ner till redaktionen. Följer matchen mellan Örebro och Växjö DFF i Damallsvenskan i fotboll som hinner pågå en bra stund innan det drar ihop sig nere i Ringsjön.

Som A-ekipage är LillyBelle och Peggy förstås först ut även här. Bedömningen är A:0. Ingen omhoppning, snabbast tid i grunden vinner vid noll fel. Jag vet att LillyBelle är listig men vet samtidigt att LB innebär höga höjder för lilla Peggy. Stolt noterar jag att ekipaget går i mål utan fel. Tiden säger mig först ingenting, men snart förstår jag att den är bra. Ingen av de fyra efterföljande är i närheten av den och LillyBelle vinner för första gången en Lätt B.

Tre segrar på fyra starter – och jag fick inte se en enda av dem.

Det här var en fomofestival som heter duga.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
14 maj 13:18

Tillbaka till verkligheten, tävlingarna och firandet

Tillbaka till verkligheten, tävlingarna och firandet
Äntligen tävling. Som Angelo längtat.

Det blev en fartfylld avslutning inuti den hockeybubbla jag levt i och hyfsat ingående beskrivit här på bloggen under de senaste veckorna. Ett SM-slutspel tar som bekant mer på krafterna ju längre laget du skriver om går i slutspelet. Och i den här stan, i Växjö, fick de tacksamma och förvånade invånarna plötsligt jubla över sitt tredje SM-guld på sex år. Med Växjö Lakers övertygande 6–2-seger mot Rögle i match fem sprack också äntligen (det har tagit extra på krafterna i år med alla restriktioner) min slutspelsbubbla.

I normala fall betyder ett SM-guld att ett vilt firande bryter ut och pågår under hela natten. Folk går man ur huse, kastar sig i fontäner, bjuder upp till kramkalas och vrålar i munnen på varandra när de framgångsfestar tillsammans med spelarna.

Det var fascinerande att se hur annorlunda firandet blev detta år. Faktum är att jag är grymt imponerad över hur alla skötte sig. Efter att det publicerats filmer på när ett par hundra supportrar jublar utanför arenan dök det visserligen upp en gnällig kör i kommentarsfälten på Facebook som ”rasade” över att man kan bete sig så korkat.

En närmare titt på filmerna och en faktakoll visar däremot att firandet visserligen inbegriper ett ganska stort antal människor, men att det hela sker utomhus och under kontrollerade former. Många av de firande har munskydd. Andra delar ut munskydd – ett lager på 300 stycken som köpts in för ändamålet. Avstånd hålls, inga kramar delas ut – det är bara glada människor som sjunger på distans och skriker ut sin glädje. Polis på plats har inga allvarliga invändningar och när våra reportrar på Smålandsposten dagen efter ber om en kommentar från smittskyddsläkaren betonar även han att det är ”klart att man måste få fira”.

137 Angelotango
Övning ger färdighet. Plötsligt lossnar allt för Angelo och Tango.

Även i vår familj har vi haft anledning att fira. Lördagen innebar nämligen en efterlängtad tävlingscomeback. Tävling, på riktigt. En riktig tävling. Jag säger bara en sak: Un-der-bart! Landskapet var Skåne, platsen Perstorp och inte ens det faktum att ett hällregn gjort utebanan otjänlig och tvingat tävlingarna att flytta inomhus kunde mildra känslan av att det äntligen var tävling på gång.

Barnen närmast studsade av förväntan och glädje och att se glöden i deras ögon förstärkte bara min egen inre upprymdhet. Dessutom vill jag ge en stor fet eloge till Perstorps Kör- och Ryttarförening för ett mycket fint arrangemang och till den Rögletokiga funktionären Anette vill jag säga: Var lugn! – ditt lag vinner SM-guldet 2022.

137 Angelostolt
Första pokalen tillsammans med Tango. Angelo ler fortfarande.

Så går Angelo och Tango in, allt sitter, bam-bam-bam, felfri grund, bam-bam-bam, snabb och felfri omhoppning och minuterna senare står det klart att de för första gången vunnit en tävling tillsammans. Snart kommer Angelo med en pokal i handen och med världens bredaste leende på läpparna. Han är så glad att han knappt kan få fram ett ord och jag är så lycklig när jag ser honom.

Jag vet hur mycket han längtat efter detta, hur länge han önskat att få till en fullträff. Han är så salig att han sedan tappar all form av koncentration till nästa klass. Angelo och Tango utesluts men leendet finns kvar på Angelos läppar hela vägen hem till Växjö och pokalen står prydligt och fint i fönstret i hans rum.

137 Lillypeggy
LillyBelle och Peggy har kul i Perstorp.
137 Lillynöjd
Dubbelnolla i lätt B med Peggy. LillyBelle var väldigt nöjd med sin tävlingspremiär.

LillyBelle och Peggy har först ett nedslag i lätt C men de låter sig inte nedslås det minsta. När hinderhöjden är uppe på 70 centimeter, Lätt B för A-ponny, gör de allting rätt. Målet är att kunna tävla på den här nivån och redan i denna första tävling får LillyBelle ett fint kvitto på det. Även vi firar, och precis som Växjö Lakers supportrar gör vi det med lika stor glädje som försiktighet. Verkligheten som vi kände den fram till våren 2020 närmar sig en återkomst med stormsteg. Även det är värt att fira.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar på Facebook som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
7 maj 11:08

Rosetten i Braås lyser upp

Rosetten i Braås lyser upp
LillyBelle med rosetten som symboliserar att vi snart är tillbaka till den verklighet vi alla vill leva i.

LillyBelle är inte typen som håller låda vid frukostbordet. Till skillnad mot den ständigt kvittrande, skämtande och ibland närmast enerverande Angelo har hon utrustats med ett synnerligen uselt morgonhumör.

Vi andra vet om det, låtsas för det mesta inte om det utan låter henne buttert peta med skeden i sin yoghurt och slött tugga på sitt knäckebröd. Det är som det är, troligen ärftligt och ingenting att göra någonting åt. Fråga mina föräldrar hur jag själv var som barn timmen före första lektionen i skolan…

Mot bakgrund av ovan nämnda fakta i målet är det därför med stor, nästan ogreppbar, förvåning jag denna torsdagsmorgon ser en LillyBelle som skiner upp så mycket att hon nästan bländar oss andra med sin entusiasm. Ingen trumpenhet, inget dåligt morgonhumör, bara glädje.

Och plötsligt kommer det:

– Tänk att jag fick en rosett i Braås! Jag kan nästan inte fatta att det har öppnat upp!

Det ska mycket till för att LillyBelle ska yttra sådana ord ens före lunch. Att hon nu gör det betyder precis det hon ger uttryck för: att det hon känner nästan är för bra för att vara sant.
För det har ju öppnat upp nu. Barn och ungdomar tillåts åter tävla i idrott. Då är det klart att de som älskar att tävla känner en bubblande glädje bryta fram i kroppen. En glädjeflod, så stark att till och med ett trumpet morgonhumör tvingas ge vika och ta till reträtt.

136 Lilly Peggy
LillyBelle och Peggy hoppar för första gången en kombination, och klarar det galant.

Senaste gången barnen tävlade var i Nybro, tidig höst, utan publik och med tuffa restriktioner. Nu är vi snart framme vid sommaren 2021 och jag känner mig stolt över hur de hanterat denna enormt långa tidsperiod av bara nötande och tränande, vecka ut och vecka in. Inte vid ett enda tillfälle har de gett uttryck för besvikelse över att inte få tävla, trots att vi alla vet hur mycket de älskar detta fascinerande element av idrotten.

De har gnuggat på med sina ponnyer dag efter dag. Pysslat, mockat, tränsat och ridit ut på skogsturer. Fått instruktioner i paddocken, nött vidare, försökt förbättra sig och nöjt sig med det. Min blinda förhoppning är att precis alla andra idrottande barn i Sverige gjort och känt på samma sätt som mina och nu med kraft och glädje återgår till sina tävlingsaktiviteter.

Nu finns en rosett från Braås som symboliserar ljusare tider. Den rosett som får LillyBelle att känna tävlingsglädjen återvända. Faktum är att det inte ens var någon tävling i egentlig mening utan en pay and jump som Braås Ponny- och Ridklubb arrangerade i söndags.

Region Kronoberg har nämligen gått emot Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer och förlängt tävlingsförbudet i det här länet ytterligare en tid. Men trots att det var en pay and jump kändes det och såg ut precis som vilken tävling som helst.

136 Angelo Tango
Angelo och Tango ser fina ut under sin 70-runda.

Dessutom fick både LillyBelle och Angelo varsitt fint kvitto på att uthållighet och träning betalar sig. LillyBelle har siktet inställt på att tävla Lätt B med Peggy och testade med lyckat resultat en 70-centimetersrunda, för första gången med kombinationshinder. Angelo och Tango agerade lika följsamt på samma höjd.

Här är LillyBelles runda:

Och så här såg det ut för Angelo och Tango:

Att tävla på hemmaplan ”på riktigt” dröjer därför ytterligare en stund, men det är nära nu. Väldigt nära. Dessutom är det tillåtet att tävla i närliggande län om avståndet inte är alltför långt. Det har vi planer på att göra redan under lördagen om allt klaffar. Jag befinner mig fortfarande mitt inne i min slutspelsbubbla eftersom Växjö Lakers just nu är mitt uppe i en SM-final mot Rögle.

Lördagen blir därför ett geografiskt slalomåk för mig genom Skåne. På morgonen väntar barnens första riktiga tävling sedan i höst och på eftermiddagen tar jag mig sedan vidare till Ängelholm för att bevaka den fjärde SM-finalen på plats i Catena Arena.

Det är mycket nu – men det är mycket goda nyheter.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

Länk till Insta

Länk till Facebook


Ponnypappan
30 april 14:06

Ponnypappa i bubbla på distans

Ponnypappa i bubbla på distans
Kvalitetstid de luxe.

Så hände det till slut. Det var en av alla presskonferenser i mängden men med ett efterlängtat besked: barn och ungdomar får äntligen börja tävla igen. Jag tror att det var påtryckningarna från en alltmer uppretad och snudd på rasande idrottsrörelse som till sist fick gehör. Beskedet ger idrotten en chans att ta igen det alarmerande stora tapp som finns svart på vitt i antalet aktivitetstimmar. Det ger svensk idrott och hela det tillhörande svenska samhället en hygglig start att betala tillbaka den stora hälsoskuld coronan lämnat efter sig. Tajmingen är perfekt. Vi går in i maj, månaden då alla utomhussporter med fördel kan anordna tävlingar och där inomhussporterna – där smittorisken är större – tar en lång semester.

Själv tävlar jag inte i någonting längre men jag har som yrke att med mina ögon bevaka tävlingar och med mina fingrar skriva ner mina analyser från tävlingarna. Och i min jobbvardag saknas det sannerligen inte tävlingar. Proffsligor i lagsporter och yrkesverksamma individuella idrottare rår restriktionerna inte på, som ni vet. Jag är just nu mitt uppe i hockeyslutspelet, den i särklass mest hektiska tiden på året för mig eftersom det handlar om mitt specialämne. Laget jag bevakar, Växjö Lakers, har dessutom varit landets bästa lag den här säsongen och när det är slutspel följer jag i princip varje steg och skär Lakers tar. Det blir ett liv i en bubbla och ett liv på distans. Både bubblan och distansen är inte helt lätt att kombinera med ett liv som ponnypappa.

Har man en gård med sex hästar handlar allt om ett ständigt lagarbete. Att vara hemma tillsammans ofta, hjälpas åt med alla arbetsuppgifter och se till att all logistik fungerar som den ska är ett måste. Under hockeyslutspelet tvingas jag därför ofta lämnat mitt eget lag för att ägna mig åt ett annat. Malin och barnen drar ett tungt lass hemma medan jag drar runt ett annat. Problemet är att vi inte kan dra samma lass tillsammans.

Under veckan som gått har det spelats SM-semifinaler mellan Växjö Lakers och Örebro. Det har inneburit fem matcher där jag bevakat samtliga på plats, tre i Växjö och två i Örebro inklusive tre hotellnätter. Tempot under ett slutspel liknar ingenting annat. Sedan förra torsdagen, då den första semifinalen spelades, har jag skrivit 30 texter och sju krönikor i Smålandsposten.

Att sitta i en bubbla och jobba på distans är helt enkelt knepigt, som att leva i en låtsasvärld. Det är som om ingenting annat existerar än livet i din bubbla, samtidigt som du vet att det gör det. Förutom sms och telefon är det bilderna och filmerna som räddat mig under veckan som gått. Som skänkt mig bilder av vad som händer i den riktiga världen, den värld som är min, världen hemma på gården i Växjö.

Det är mycket jag missat men ändå fått uppleva på distans.

 

135 Lillyocherika
LillyBelles kämpande med Erika.
135 Angelohilda
Angelo som mer och mer lär känna Hilda hemma på ridbanan.
135 Promenad
En av alla dessa härliga promenader.

Bilder och filmer av den här typen för mig bort från slutspelets och rubrikernas låtsasverklighet. De ger en känsla av både saknad och värme i mitt hjärta, och den känslan är viktig eftersom den är på riktigt.
Men innan avfärden till Örebro i söndags tackade jag med glädje ja när LillyBelle bjöd mig att ta en plats bredvid henne i vagnen. Sedan blev vi körda av Peggy och i sällskap av Angelo och Hilda. Det var kvalitetstid de luxe, det var lugnet före slutspelsstormen.

135 Körning
Kvalitetstid de luxe.

Nu är den näst sista stormen över. Jag befinner mig nu i lugnet före den sista, det värsta stormen av dem alla. Det är fredag förmiddag, jag försöker ta igen mig efter gårdagens semifinal 5 där jag, efter hemkomsten från arenan klockan 01.15 noterade att Peggy och TW fått den briljanta idén att rymma från sin hage i nattmörkret. Därför: direkt på med pannlampa, snabbt lokalisera lymlarna och raskt förpassa dem in i varsin box. Nu har jag spänt trådarna och vridit upp elen och det är en skön känsla att åtminstone ha utfört n-å-g-o-n vettig ponnypappauppgift mitt i hockeyhetsen.

Men snart väntar den största stormen: SM-final, Växjö Lakers–Rögle, första matchen i bäst av sju med start i morgon klockan 15.15.

Då kliver jag in i bubblan igen.

Vi ses igen när den spricker!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

135 Hockeybubbla
Vy från pressläktaren i Behrn Arena i Örebro. En talande bild från veckan som gått. Snart ska jag in i hockeybubblan igen, när SM-final står på menyn.

Ponnypappan
23 april 11:27

Tävling, eldsjälar och vardagsänglar

Tävling, eldsjälar och vardagsänglar
En av årets allra första journalistiska ridsportbilder från min kamera. Från Aprilhoppet på Växjöortens Fältrittklubb i söndags. Foto: Ponnypappan

Så var dagen kommen. Dagen vi väntat på. Den dag jag knappt trodde skulle komma. Dagen då ridsportsverige lät ridån gå upp för tävlingar igen. Plötsligt står jag där, med kameran förväntansfullt i hand, följer ekipagen i sökaren och trycker av ett skönt smatterband av blivande journalistiska bilder.

Det tävlas i Växjö igen och precis som debatterats på sistone, inte minst här på Tidningen Ridsport, verkar antalet ”yrkesverksamma ryttare” ha ökat markant på sistone. Vissa är kritiska mot att utnyttja dessa kryphål i restriktionerna, vissa anser att det slår orättvist mot de som inte tävlar men det fina med vår demokrati är att alla får ha sin åsikt.

Jag kan själv saluföra min egen: Om jag förbjudits att tävla under lång tid och minsta lilla möjlighet uppenbarat sig skulle jag göra allt jag kunde för att utnyttja den. Om jag varit kampsportare hade jag nog resonerat annorlunda, men i en sport som ridning – där avståndstagande är en självklar del i tävlingsmomentet – hade jag inte tvekat en sekund. Jag gläds med de lyckliga som får tävla och jag lider samtidigt med dem som fallit mellan stolarna.

Tävlingar är synonymt med det vi kallar eldsjälar. Personerna som riskerar att tas för givna eftersom de alltid finns där, ideellt kämpande och ser till att tävlingen ens kan bli verklighet. Funktionärer av alla de slag, allt från den oftast väldigt vänliga själ som anvisar dig till rätt parkeringsplats vid ankomsten till tävlingen till tävlingsledaren som håller i alla trådar, fattar avgörande beslut och övervakar allt med frivilliga hökögon. Utan de ideella ledarna, inga tävlingar. Så enkelt och så svårt är det.

Sedan finns det en annan typ av eldsjälar. Sådana som har förmågan att sprida glädje i exakt rätt läge, komma med en uppmuntrande kommentar som höjer värdet av en hel dag eller som gör det oväntade. Mina barn är fast i träningscirkeln precis som alla andra underåriga ryttare. De nöter på, tar emot instruktioner och försöker förbättra sig. Jag vet att de längtar efter att åka ut på tävlingar igen och att de halv- och heldeppar över det ibland, att de ibland saknar att vakna upp med fjärilar i magen och vetskapen att ”i dag händer det, nu ska vi åka iväg och tävla!”.

Just därför är det en skänk från ovan att vi har vardagsänglar och barmhärtiga samariter i vår närhet när humör och formkurvor pekar nedåt. LillyBelle genomgår just nu en väldigt tuff tid. Ingenting som har med tävling att göra, betydligt värre än så, och några fler detaljer vill jag inte gå in på.

I veckan får vi en avisering om att vi har ett paket att hämta ut. När vi öppnar emballaget finner vi ytterligare ett paket, med texten ”Till LillyBelle”.

Att sedan se min dotter öppna, läsa en krya på dig-hälsning och sedan ta del av paketet innehållet skapar den där svårförklarliga glädjen som bara en gåva i precis rätt läge kan uppbringa. Jeansjackan i paketet måste vara en av världens coolaste, designad av vår egen vardagsängel Maria Stigsson och hennes företag Kladd By M.

Sedan våra vägar korsades lite av en slump för snart två år sedan har mjuka men starka band knutits mellan Malin, mig och barnen och Maria. Hon har frivilligt antagit rollen som barnens sponsor, gjort dem till teamryttare och med jämna mellanrum skickat dem sina makalöst vackert utformade produkter. Det är sådana osjälviska handlingar som betyder något, som gör skillnad när skillnad behövs som mest.

134 Jeansjacka
LillyBelle – överlycklig över den coola jeansjackan hon fått av Maria Stigsson, vår fantastiska vardagsängel. Foto: Ponnypappan

LillyBelle älskar jackan från första sekund. Stoltheten är så påtaglig, glädjen spontan, tacksamheten oändlig.

– Jag ska nog inte ha jackan i skolan, det finns ingen där som fattar något om ridning. Jag ska ha den på ryttargalor och sånt, säger LillyBelle på sitt omedvetet roliga sätt.

Tajmingen kan inte vara bättre. Tuffa tider blir genast lite mindre tuffa för den som har vardagsänglar som Maria i sin närhet. Från det djupaste djupet av våra hjärtan säger jag: Tack för att du är den du är, Maria!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

Länk till Ponnypappan på Facebook

Ponnypappan på Instagram

 


Ponnypappan
16 april 14:52

Plötsligt händer det – nu lyfter ridsporten

Plötsligt händer det – nu lyfter ridsporten
Foto: Ponnypappan

Jag vet inte hur det är med er, men livet har lärt mig att det många gånger är roligare att säga ja än att säga nej. Att, som ett tänkvärt ordspråk lyder, hellre hissa seglen än att bygga vindskydd när förändringens vindar blåser. Att nyhetspulsen visserligen ligger naturligt i mig genom mitt yrkesval, men ändå: generellt tror jag att människan mår bra av att se saker utvecklas, gå framåt och följa med på den resa tiden bjuder oss på.

Detta gäller inte minst inom idrotten. Idrotten har, parallellt med vårt digitaliserade samhälle, genomgått en enorm omvälvning under de senaste decennierna, åtminstone på toppnivå. Här har amatörer snabbt blivit proffs, en tidigare ensam fotbollstränare har i dag sällskap av en hel stab och dåtidens lador till ishallar har ersatts av moderna nattklubbsliknande nätverkstempel där besökarna inte bara bjuds på en match utan samtidigt i lugn och ro kan avnjuta en trerätters i en sponsorloge.

Här i Växjö har det hänt massor sedan jag för 20 år sedan flyttade hit. Gamla grå DDR-liknande fotbollsarenor eller plåtskjul till hockeyhallar är i dag utbytta mot moderna klenoder som lockar publikmassorna. Den ännu relativt färska sporten innebandy kan i denna stad stolt luta sig mot en av världens finaste arenor och friidrottarna har redan, efter tillkomsten av ultramoderna Telekonsult Arena, hunnit arrangera flera svenska mästerskap. Senast i raden av kommunala satsningar är bandyhallen i Åby, två mil utanför Växjö, som blev möjlig när kommunen lånade ut närmare 40 miljoner kronor till klubben.

Kort sagt: de stora arenasporterna i Växjö har genomgått lika stora som positiva förändringar.

Undantaget har varit ett: ridsporten.

Låt mig ta med en på en rundtur genom arenorna i Växjö:

133 Vida
Vida Arena. Byggkostnad: 266 miljoner kronor. Foto: Ponnypappan
133 Visma
Visma Arena. Byggkostnad: 204 miljoner kronor. Foto: Ponnypappan
133 Fortnox
Fortnox Arena. Byggkostnad: 67 miljoner kronor.
133 Telekonsult
Telekonsult Arena. Byggkostnad: 55 miljoner kronor.
133 Vfk1
Ridarenan, Växjöortens Fältrittklubb. Byggkostnad: okänd.
133 Vfk2
Ett kontrolltorn från en flygplats i forna Sovjet? Nej, domartornet på VFK.
133 Vfk3
Ett pittoreskt och inbjudande ridcafé?
133 Vfk4
Var gärna nödig. Men helst inte på en ridanläggning i Växjö.

Själv var jag fram till för bara några år sedan lyckligt ovetande om statusen på ridanläggningarna här i Kronoberg, men i takt med mina barns närmast galna intresse för träning och tävling har jag automatiskt fått se plågsamma närbilder på hur illa det är ställt ute i klubbarna.

Nedgångna stall, gistna ridhus och stampade jordgolv är vardagen, liksom usla toaletter, obefintliga kontorsutrymmen och klubbrum som sett likadana ut sedan de kom till. En ridsportutredning som Växjö kommun tillsatte för några år sedan landade i en skarpt formulerad slutsats:

Det finns en gräns för att kunna bedriva verksamheten i Växjös ridklubbar och den gränsen närmar sig.

Utredningen är fyra år gammal. Sedan dess har flera klubbar, med Växjöortens Fältrittklubb i spetsen, befunnit sig i dialog med Växjö kommun. Det jag alltid tyckt varit bra i den lokala partipolitiken i Växjö under de senaste tio, femton åren är att politikerna kunnat lämna det klassiska tjafset åt sidan när det kommit till idrotten och sökt breda lösningar långt över blockgränserna. På det sättet kom Arenastaden till, halvmiljardprojektet jag nämnde ovan. Upplägget: kommunen lånar ut pengar till uppförandet av moderna arenor, klubbarna amorterar på lånen och driver anläggningarna helt i egen regi, delvis med hjälp av årliga kommunala driftbidrag.

Kommunens kvarnar mal som bekant långsamt, något ridsporten också fått erfara. Enorma visioner om ett gigantiskt hästcenter för 55 miljoner kronor synades i sömmarna och förkastades av kommunen när Växjöortens Fältrittklubb försökte driva igenom sitt projekt 2018. Klubben fick hemläxa, ombads tänka om och det har man gjort sedan dess. Tänkt mindre, tänkt smartare, haft ett tålamod som skulle göra änglar avundsjuka. Nya planer har presenterats, förkastats, omarbetats, förkastats igen och omarbetats igen.

Men efter åratal av möten, kompletteringar, hemläxor och långsamt malande byråkratiska kvarnar måste känslan i går ha varit densamma som sloganen i en välkänd reklam.

Plötsligt händer det.

Torsdagen den 15 april 2021 blev dagen då Växjö kommun beviljade ett lån på 15 miljoner kronor till Växjöortens Fältrittklubb, den enskilt överlägset största satsningen på ridsport i vår kommuns historia. Mindre än fem minuters bilkörning från vår gård kommer vi under återstoden av 2021 få se ett nytt 90 meter långt ridhus skjuta upp ur jorden, liksom ett nytt ridskolestall, en värmedel med kontorsytor, efterlängtade omklädningsrum, duschar och fräscha toaletter. Här kommer utrymme att göras för att ta emot den första kullen elever på Realgymnasiet som startar i Växjö till hösten. Barnens hemmaklubb kommer med start 2022 äntligen att kunna arrangera tävlingar inomhus, något som varit omöjligt fram till nu. Jag vill tro att detta bara är början, att fler anläggningar kommer att rustas upp istället för att bara lappas och lagas och att det i förlängningen leder till att lovande ryttare som kommer från vår del av Sverige kan bo kvar här och satsa på sin idrott även när de blir äldre.

Förändringens vindar blåser på ridsporten i Växjö och jag tycker att det känns otroligt spännande.

Tack för att ni tog er tid – mig hittar ni även på Instagram och i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla som vill, mammor som pappor, är välkomna!

Ponnypappan på Facebook

Ponnypappan på Instagram


Ponnypappan
9 april 10:19

Ponnypappan: ”Vi har alla blivit väntarproffs”

Ponnypappan: ”Vi har alla blivit väntarproffs”
Tävlingskänslan är tydlig trots att det bara handlar om en spontan pay and jump. Angelo och Tango har anledning att vara nöjda med sin insats.

Med lite distans till årets påskhelg funderar jag på varför påsken är den högtid på året jag älskar allra mest. Svaret dröjer inte. Påsken är den bästa högtiden för att allt ligger och väntar, allt det bästa ligger framför. Värmen, grönskan, barnens sommarlov, semestern, bad, sol och grillkvällar.

Det går nästan att ta på det, men ändå inte. Bara en kort väntan återstår. Höstens berg av mörker är bestiget, toppen nådd, vägen tillbaka påbörjad och bara en sista liten avsats återstår innan vi åter kan slappna av och njuta på ett säkert sätt. Men även påskens egentliga betydelse, med kärlek och hopp som grundfundament, känns mer talande än någonsin år 2021.

Det passar bra efter ett år av skräck och väntan, av ovisshet och mental kamp, ett år av rädsla och fruktan men ändå ett år som inte lyckats ta ifrån oss hoppet vi alla bär på. Jag märker det så tydligt. Minsta lilla ljusglimt i tillvaron går som genom ett förstoringsglas, upplevs större än vad det är och framkallar en djupare glädje än tidigare. Fem minuters sol blir till en mikrosommar, en sällsynt vindfläkt av värme en minnenas semestervecka och ett ensamt fågelkvitter blir en ljuv symfoni i världsklass.

132 Träning 1
LillyBelle och Erika i träning på den stora tävlingsbanan på Växjöortens Fältrittklubb.
132 Träning 2
Angelo och Tango i träning.

Är det över snart? Vi tror väl det, va? Åldern för de som får sin vaccinationsspruta sjunker för varje dag, det verkar ske positiva trendbrott i antalet levererade vaccindoser och den som, i likhet med mig själv, har föräldrar i riskgruppsålder kan snart andas ut och hoppas på ett snart, nära och innerligt återseende. Närkontakt och kramar. Ingen rädsla. Precis som förut. Tänka sig att sådant, som alltid tagits för givet, skulle klättra så högt upp på våra önskelistor.

Jag skrev för ett par veckor sedan om det oroliga läget för barnen, om minskande fysisk träning och tävling och farhågorna om en förlorad generation. Vi har mycket jobb att göra där, den saken är klar, och jag hoppas att även det slutar lyckligt, att tappet inte blir så stort som vissa fruktar.

Mina egna barn, inser jag, har haft en stor portion tur som haft sina hästar under detta märkliga år som passerat. Ridbanan är det flitigast använda området ute på gården och att se den dagliga glädjen och ivern i barnens kärlek till ridsporten har, även den, fått mitt eget hopp att öka.

Även hos Angelo och LillyBelle märker jag, i denna en tid utan tävling, hur uppskattade de små sakerna i vardagen upplevs. I söndags bjöd vännen Tove in till en egen pay and jump. Det gjorde hon även i november, vilket jag sanningsenligt beskrev som ett ljus i mörkret. Nu är det nästan ett halvår sedan, barnen har inte varit med om en enda tävlingsstart sedan dess och att nu se dem rida in, hoppa banan och kvittera ut rosetter är obetalbart. Toves spontana pay and jump känns genast som en stortävling. Det finns ett spänningsmoment som är så viktigt. Ett kvitto att ta med sig på att man gjort någonting bra. Angelo och Tango har utvecklats jättemycket tillsammans och jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att se ut när tävlingskalendern öppnar. LillyBelle och Peggy har blivit ett strävsamt par och jag ser en framtid med massor av glädje även där.

Dagarna senare är vädret vackert, solen tittar fram och den där känslan av att allting är inom räckhåll är närvarande. Träning står på schemat, på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Det är den första träningen utomhus som inte är på vår egen bana. När LillyBelle rider in gör hon det med ett leende på läpparna och säger spontant.

– Det känns ju precis som på tävling. Det är så härligt. Och solen skiner!

Jodå, barnen har saknat sin tävling.

De har väntat, vi har alla väntat. Vi har alla blivit väntarproffs som hoppas på en rejäl belöning. Det både hoppas och tror jag.

Det är nära nu.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom Facebookgruppen för både pappor och mammor med namnet Ponnypappor i Sverige!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden