Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö med hockey och ridsport som specialitet. Som författare har han utkommit med sju böcker, bland annat "En lirares bekännelser" som utsågs till Årets sportbok i Sverige 2012.
Till vardags är han pappa till två och ponnypappa till betydligt fler än så.
Ponnypappan
Idag 15:47
Ponnypappan: Släng visionen i papperskorgen
Foto: iStock
Jag sitter och läser Svenska Ridsporförbundets styrdokument Ridsport 2030, med den visionära undertiteln ”Svensk Ridsport – världens bästa”. Den är daterad till april 2023. Jag blir direkt såld på budskapet och fastnar framför allt för följande statement:
”Många ungdomar drivs av drömmar och väljer att satsa på ridsporten fullt ut. En förutsättning för att nå sina drömmar är en föreningsmiljö av högsta kvalitet för ryttarutveckling. Svensk ridsport behöver ett uttalat och bestämt prestationsperspektiv för att återta vår världsledande position. Att tävla är en del av ridsportens dna. Framgång föder framgång. Alla landslag ska alltid tävla om medaljer i mästerskap.”
Ett tydligt fokus på att utveckla sporten i rätt riktning och att återta förlorad mark när det gäller att åter få se blågula ryttare överst på prispallen.
Det låter bra, eller hur? Jag tycker det. Synd bara att hela citatet är fejk. Jag har i själva verket stulit det citerade stycket från ett annat 2030-strategidokument som kom ut i maj 2023, en månad efter ridsportens.
Ishockeyns.
Jag har helt enkelt bytt ut orden ”hockey” och ”spelarutveckling” mot ”ryttare” och ”ryttarutveckling”.
Jag ska även avslöja en annan lögn.
Jag är inte såld på budskapet i Ridsport 2030.
Sanningen är att jag vid tre tillfällen föresatt mig att plöja igenom alla de 42 340 tecken som det 32 sidor långa dokumentet utgör. Jag har vid samtliga tillfällen tvingats ge upp. Det går helt enkelt inte att plöja igenom alla bokstäver utan att hamna i någon form av akut trötthetstillstånd.
”Svensk Ridsport – världens bästa” låter ju annars mycket lockande och det var därför jag nyfiket började läsa. Men hur mycket jag än försökte lyckades jag inte hitta ordet ”tävla” någonstans och till slut fick jag börja fuska för att spara tid. Jag kopierade rubbet, klistrade in det i ett worddokument och valde funktionen sök och ersätt.
Sedan sökte jag på ”tävla” och tryckte på enterknappen.
Resultatet: ”Tävla” förekommer vid ETT tillfälle, nämligen i följande formulering:
”Målsättningen med Svenska Ridsportförbundets antidopningprogram är att tillförsäkra alla ryttare deras självklara rätt att delta och tävla i en dopingfri svensk ridsport.”
Ärligt talat – existerar det här på riktigt eller är det ett fejkat dokument jag läser?
Retorisk fråga, givetvis.
Dokumentet är på riktigt, innehåller skryt om att svensk ridsport ska bli världens bästa men nämner inte vid ett tillfälle ordet ”tävla” i framgångssyfte.
Jag måste fråga mig själv igen.
Är det här på riktigt?
Dokumentet känns mer som en rapport från IPCC, FN:s klimatpanel, eller från världshälsoorganisationen WHO. Det är absolut inget fel, tvärtom helt givet, att ta med aspekter som klimat, psykisk och fysisk hälsa och trygghetsfrågor, liksom givetvis hästvälfärd.
Rätta mig om jag har fel, men när det gäller trygghetsfrågor och hästvärlfärd är det väl sedan länge ett faktum att inget annat land klår oss och dit vi kommit i dessa frågor?
Att som idrottsförbund nästan helt undvika att upplysa om att ridsport faktiskt är en sport är häpnadsväckande i sig. Att med visionära och högsvansade ambitioner om att kallas världens bästa inte med ett ord nämna en sportslig strategi på vägen dit – det går nästan inte att greppa.
Det stormar sedan länge och som aldrig förr i Svenska Ridsportförbundet. En storm är en av de starkare vindar som kan uppmätas och kanske blåser den i förändringens riktning. Ett led till ytterligare förändning är i så fall att göra en självkritisk granskning av Ridsport 2030 och därefter inse var den egentligen hör hemma.
Lovis Lundblad, årets funktionär 2025. En mycket värdig pristagare.
Att tävla är för många av oss bland det roligaste som finns. Det tävlas i alla åldrar i alla sporter och tävlandet utgör pulsådern i hela den unika fantastiska svenska idrottsrörelsen. Samtidigt är den organiserade formen av tävlingsverksamhet egentligen ingenting någon av oss kan ta för given.
Förutsättningen för att vårt enastående rotsystem av tävlingar i olika former ska ha en chans att existera är att det finns människor som brinner för att arrangera tävlingar och som finns där för dig och dina medtävlare.
Vi pratar om folk som sköter matchklockan, räknar målen, visar dig var du ska parkera, sköter mikrofonen, dömer matcherna, serverar dig mat, dryck och godsaker, delar ut priser, står beredd med sjukvårdsväskan om olyckan är framme.
Det handlar om funktionärerna – de ofta ideellt arbetande kämparna vi lätt tar för givna men utan vars gärning du aldrig skulle kunna njuta av en organiserad tävlingsdag.
Detta gäller särskilt ridsporten. Den som varit på en ridtävling och en fotbollsmatch och jämför dessa inser snabbt att det krävs betydligt fler människor runt omkring ett arrangemang i en ridklubb än i en fotbollsklubb. Ut- och insläpp ska skötas både till framhoppning och till tävlingsbanan, underlaget ska vattnas, harvas och fixas, hinder ställas upp och ändras från klass till klass och rivna bommar återplaceras. De bara finns där, funktionärsfolket, med sina färgade jackor och västar och ser till att det blir möjligt för ditt barn att kanske få till en placering i Lätt D.
Jag tänker på det varje gång jag är på tävling – och särskilt på vår hemmaanläggning i Växjö. Jag är själv funktionär ibland men samtidigt har jag lagt så pass få ideella timmar där att jag skäms. Men det jag med säkerhet vet när det är tävling i Växjö är en sak.
Lovis är alltid där.
Varje tävling, varje tävlingsdag, varje gång.
Lovis Lundblad är nyss fyllda 18 och jag har sett henne vara funktionär i Växjö ända sedan hon var en tvärhand hög och bara tappat ett fåtal mjölktänder.
Varje tävling, varje tävlingsdag, varje gång – inte sällan har hon kombinerat sin idoga ideella arbete med att själv starta i ett par klasser. Jag har själv kallat Lovis för både ”koordinatorn” och ”tävlingsgeneralen” eftersom det är precis det hon är: en tonåring som har full koll och som redan vet exakt hur man arrangerar en riktigt bra tävling och får allt att flyta.
Efter att under så lång tid ha sett drivet hon alltid har och inte kunnat undgå med vilket hjärta hon går in för varje uppgift var det fantastiskt roligt att läsa veckans gladaste nyhet här i Tidningen Ridsport.
En mer välförtjänt pristagare får man sannerligen leta efter. Jag ska också lägga till hur viktigt den här sortens initiativ – initiativet att belöna ideella arbetare – är för hela svensk idrotts framtid. Bland övriga oroväckande rapporter pekar även pilen nedåt när det gäller frivilligt arbete inom idrotten i dag.
Jag hoppas att det Lovis Lundblad och alla andra funktionärer gör kan inspirera fler att göra en insats för att bevara den fina tävlingsverksamhet som fortfarande blomstrar i Idrottssverige.
Grattis, Generalen! Det här var du verkligen värd.
Ponnypappan: Att få tillbaka kärleken till ridningen
2026 kan bli ett roligt och spännande år för det här fina ekipaget.
Foto: Roland Thunholm
Vinterns högtidsmånad närmar sig med stormsteg. Februari är inte bara månaden då slutstriden med vintern inleds. Det är även månaden då de vanliga rutinerna börjar sättas samman som bitar i ett Legobygge.
En julstressig decembermånad följt av en januari där det mesta som stavas tävling ligger i träda ersätts av hoppets februari, där Gothenburg Horse Show givetvis är det som lyser starkast.
Nu är det bara några veckor kvar till vinterns stora hästfest och den underbara Sverigeponnyn som jag för snart två år sedan hade den nervöst skräckfyllda äran att bevaka som ponnyförälder. Att se Angelo inför ett fullsatt Scandinavium kommer nog för alltid att vara ett av mina topp fem-minnen i livet.
Angelo red då på sin Rosie – samma fina C-ponny som LillyBelle nu lyckats kvala in med.
Allt har ett slut och när sommaren ersatte Sverigeponnyvåren hade Angelo skjutit iväg så mycket i längd att han vuxit ur sin älskade Rosie. Det blev en tuff tid för honom.
Efter Rosie har vi ännu inte haft utrymme att köpa en D-ponny till Angelo, som har höga ambitioner och känner sig mer än redo för de högsta klasserna. Han har istället fått ägna sig åt att utbilda hästar; både yngre ponnyer med framtiden för sig och lite äldre ponnyer som på olika sätt behövt styras upp. Han har fått uppdrag som han skött otroligt bra, med hästar som stegrat, visat allmän ovilja och till och med gått till attack mot människor. På sitt sätt och med ett inarbetat system har han tagit sig an hästarna och fått dem välfungerande. Han har kämpat både skickligt och tappert och själv utvecklat sin ridning och vi är både tacksamma och stolta över de många förfrågningar Angelo fått.
När det i somras kändes som att Angelo stod i valet och kvalet när det gäller att fortsätta rida över huvud taget kom en sådan förfrågan. Tolvåringen Tom stod då till hans förfogande. Det som sedan hänt har både tagit tid, kraft och ork och kostat mycket tro och vilja men Angelo har aldrig tvivlat. Han har jobbat efter devisen att hästen måste känna glädje, han har gått sin egen väg och inte lyssnat på så många råd utifrån. Utvecklingen med Tom har på detta sätt gått i en och samma positiva riktning. Ett första besked gavs på Strömsholm när Angelo och Tom deltog i en Lätt B-cup under SM-veckan med tre nollor och en slutlig tredjeplats i cupen som facit.
Därefter har de fortsatt att tycka om varandra och utvecklas tillsammans. I helgen, på hemmaplan i Växjö, var det åter dags att testa vingarna i tävlingssammanhang. Det gick, måste jag säga, över all förväntan. På tre starter blev det en plump, en stabil Lätt B-seger och därefter debut i Lätt A. Där svarade det fina ekipaget för en superfin runda och trots att sista bommen föll var ett enormt leende det första jag såg hos ryttaren efteråt.
Det finns någonting där, någonting som kan bli ett riktigt fint 2026. Angelo har fått tillbaka kärleken till ridningen igen och den kärlek han får av Tom gör inte saken sämre.
En vecka sedan: minus 17. Vackert kanske, men samtidigt en känsla av nära döden-upplevelse.
Jag vaknar upp till den förfärande och hotfulla nyheten att Frakta eventuellt ska avrättas. Representanten för den troliga exekutionspatrullen berättar i media att många av min sort redan hört av sig, utom sig av oro. Efter timmar av fortsatt oro kommer exekutionspatrullen sedan äntligen med lugnande besked. Avrättningen är uppskjuten, Frakta får leva vidare och alla hästmänniskor pustar ut.
Ja, jag skojar såklart men samtidigt är det något speciellt med den blåa Ikeakassen som i decennier varit ett stående inslag i en stor procentuell del av svenska häststall som notorisk höpåse. Den är inte snygg, den är inte så slitstark som den borde men den är funktionell, praktisk och fyller sitt syfte. Som familjens sedan länge höansvarige utgörs dessutom bara en bråkdel av mina påsar – två av i dagsläget 29 – av Frakta, varav den ena av dem verkligen sjunger på sista versen och bokstavligt talat hänger på en skör tråd. Min känsla är att Ikea var före sin tid med den blåa påsen. Dagens ridsportvarumärken har sedan länge upptäckt hur lukrativt det kan vara med höpåsar i sortimentet och deras påsar är i allt väsentligt både bättre, snyggare och tåligare än Ikeas.
Varför ägnar jag över tusen tecken åt nyheten om att en blå påse inte ska avrättas trots antydningar om motsatsen?
Jo, det handlar om ren verklighetsflykt.
Jag har nämligen svårt att fungera just nu och det är precis likadant varje år. Jag kan knappt tänka, jag är som en annan människa.
Man vet att den kommer, man vet hur man strider mot den, man har enorm erfarenhet av att till slut kämpa ner den men lik förbannat tas man alltid på sängen – ynkligt oförberedd och försvarslös som ett spädbarn.
Väderguden.
När han slår till med allt han har är det omöjligt att fungera normalt för en människa som bor på landet tillsammans med hästar. Växjö ligger annars så långt söderut att vi nästan kan ta på Skåne och det är lätt att förledas att tro att vi har skånskt klimat. Det har vi inte. Faktum är (det sägs bero på närheten till Småländska Höglandet) att vi befinner oss i samma klimatzon som Sundsvall. Det är Norrland.
Det märks, och det är inte kul. Att bo 2,5 kilometer in på en grusväg är en enorm utmaning efter att guden kastade en snökanon över oss, följt av temperaturer ner till 17 minus. Det är då man får dela upp dagarna i små små perioder där man går ut och utför hästrelaterade saker så effektivt det går. Till och med de tunna Fraktapåsarna är så frusna att man först får bända upp dem. Omständigheterna gör att man fryser oavsett hur bra man klätt sig och tvingas krossa is i hagarna trots att man isolerat vattenkärlen så gott man kan. Det gör att man tror att man dör för att sedan gå in i värmen och återuppliva sig själv hjälpligt. Sedan, efter en kopp starkt kaffe, är det dags att gå ut igen eftersom inga andra valmöjligheter finns.
”Det är självvalt” är personer jag känner som inte är hästmänniskor noga med att påpeka när jag berättat om min dag.
Visst är det så. Jag älskar att bo på landet, men i tider som dessa skulle jag kunna offra mycket för att bo i en hyreslägenhet inne i stan utan så mycket som en vandrande pinne som husdjur. Och vad värre är: Väderguden har bara börjat. Nu har han fått för sig att vrida upp termometern till noll och lämna oss med moddsträngar som gör att en enkel vardaglig färd till och från Ica är förenat med livsfara. Timmen innan detta skrivs ringer förresten Angelos skoltransport och säger att den helt enkelt inte kan ta sig fram till oss på grund av isgatan som bildats som en konsekvens av tövädret. Med mina 18 års erfarenhet av vägarna härute fick jag då rycka ut och köra Angelo till och från skolan.
Snart kommer Väderguden att vrida ner tempen igen, sedan upp, sedan ner och när man sedan, framåt vårkanten, äntligen ser ljuset i tunneln vet man att det ändå är långt kvar till en sommar som man inte kan veta någonting om.
Jag vet att jag skriver till en läsekrets där ingen blir förvånad av någonting ovanstående, där alla känner igen sig och de flestas dagar nog ungefär ser ut som mina. Därför känns det någonstans skönt att ha en plattform där jag bara får skriva av mig.
Nämnde jag förresten att strömmen i stallet går titt som rätt på grund av snösmältningen?
Då nämner jag det.
Och: Nämnde jag att jag dessutom lyckats pricka in årets stora vinterförkylning?
Ponnypappan: Varför pratas det så lite sport i ridsporten?
Foto: Roland Thunholm
Svenska Fotbollförbundet har svettats länge och kommer att svettas ett bra tag till. Efter ett totalt misslyckat VM-kval i en grupp som från början såg ganska enkel ut har man för första gången någonsin sparkat en förbundskapten, danske Jon Dahl Thomasson, och satsat på svenskbekante engelsmannen Graham Potter som en sista minuten-frälsare.
Nu avgörs Sveriges VM-öde i vår i form av ett snårigt extrakval där blågult först måste slå ut Ukraina och om så sker ta sig förbi vinnaren i mötet mellan Polen och Albanien.
Sverige är långt ifrån världsledande i fotboll men alla – precis alla – inom fotbollen älskar att dissekera den, analysera spelet, blicka ut i världen, sno influenser och jämföra spelsystem för att ligga steget före andra nationer.
Detsamma gäller andra sporter. Det handlar om att lägga ner både pengar och massor av energi för att skaffa sig kunskap för att sedan närma sig eller bestiga världstoppen. Den som lyckas belönas. Framgång ger pengar, pengar som återinvesteras i verksamheten. Anledningen till att fotbollförbundet svettas så ymnigt stavas exempelvis 98 miljoner kronor. Det är vad svensk fotboll skulle få bara för att kvala in till VM. Beroende på hur det sedan i så fall går i USA och Mexiko till hösten regnar det ner ytterligare en massa miljoner över svensk fotboll.
Jag tänker ofta på ridsporten och på hur sällan vi verkligen diskuterar sportdelen i den. Det pratas och skrivs visserligen massor om sportprestationer till häst men det är otroligt sällan det förs en ordentlig diskussion eller görs en djup analys kring själva sporten, om vilket system och vilken röd tråd vi ska följa för att nå internationella toppframgångar över tid.
Finns det en svensk modell?
Det kanske det gör, men jag känner inte till den. Kanske för att den svenska modellen diskuteras alldeles för lite, vad vet jag. Det kanske beror på att jag är van vid att ta del av taktiska och sportsligt strategiska diskussioner i andra sporter, men jag känner mig svältfödd när det kommer till ridsportens idédiskussioner.
Mot den bakgrunden var det en stor nypa härligt frisk luft att läsa Jana Wannius utspel i denna tidning. Efter ett helt liv i ridsporten och i en ålder av 83 pigga år petar Jana där det gör ont. Han konstaterar att svensk ridsport befinner sig i internationellt fritt fall sedan gulderan 2021-2023 och inte alls hängt med i den snabba utvecklingen. Han sågar satsningen på en U25-utbildning i Flyinge och menar att unga svenska ryttare istället måste ut i världen och skolas hos internationella toppryttare – precis som hjältarna från gulderan gjorde på sin tid. Han föreslår att Sverige nu använder spetskunskapen bland våra toppryttare till att skapa ett mentorprogram för de yngre.
Jag är inte rätt person att bedöma om Jana Wannius har rätt, men hans utspel låter klokt och genomtänkt.
Vad jag däremot vet är att jag älskar att läsa utspel och analyser av den här typen, som syftar till att utveckla sportdelen.
En nypa friska luft var även att läsa bloggkollegan Erik Nordströms senaste text. Erik är själv lovande U25-ryttare och hans tillägg till Jana Wannius analys är minst lika viktig att lägga i tankens marinad. Erik kompletterar och problematiserar Wannius tankar genom att ta upp elefanten i ridsportrummet: pengarna, som till skillnad från i nästan alla andra sporter trumfar både vilja, driv och talang. Utan ett riktigt fett kapital är det, enligt Nordström, i princip omöjligt att ta sig ut i Europa i dag på det sätt Wannius förespråkar. Nordström inflikar också att man, i spetsutbildningar av den här typen, aldrig får kompromissa med hästvälfärden.
Jag läser två välunderbyggda analyser av två kloka personer och att det skiljer nästan 60 år mellan dem i ålder tycker jag ger en extra touch av välbehag. Jag hoppas att det här kan bli starten på en större och mer långtgående diskussion med syfte att föra svensk ridsport tillbaka till toppen. För jag antar att de flesta av oss vill se Sverige på pallen i framtidens mästerskap.
Och om jag själv får tillägga någonting till Erik Nordströms påpekande om att pengarna styr: Är det inte exakt till den här typen av satsningar Svenska Ridsportförbundets nyinstiftade kapitalstarka stiftelse syftar till?
Jag citerade från förbundets nyhetstext när nyheten presenterades för drygt en månad sedan, men gör det gärna igen.
”Stiftelsen ska möjliggöra satsningar som träningstillfällen, internationella tävlingsstarter, mentorskap, utbildning samt individuellt stöd till ryttare och team. Målet är att bredda toppen genom att ge fler svenska ryttare chansen att nå internationella mästerskap och göra elitnivån mer tillgänglig oavsett bakgrund.”
Det känns som att pusselbitarna passar. Här borde det väl finnas gott om möjligheter att skicka ut Erik Nordström och andra talangfulla U25-ryttare i den stora ridsportvärlden?
"När ska det tas ordentliga krafttag mot detta livsfarliga missbruk som sker helt i onödan?" Det undrar Ridsports bloggare Ponnypappan.
Foto: IStock/hsiun
Fram till klockan 00.30 den 1 januari 2014 ogillade jag det starkt. Efter det som hände halvtimmen efter tolvslaget hatade jag det. Och ända sedan den stunden har jag fortsatt hata fyrverkerier. Vi hade den gången gjort allt vi kunde för att milda vår jack russelterrier Matildas skräck för de obehagliga ljuden och lyckats ganska bra. Vi hade spelat musik på hög volym, hade köpt ett speciellt sorts hundben som var extra smakligt och på alla sätt och med lugna ord försökt hålla paniken borta från djuret.
Vid halvett-tiden hade det äntligen slutat explodera. Matilda hade då inte varit ute på flera timmar och det som återstod innan vi alla kunde gå till sängs var att låta henne kissa. Jag bar ut Matilda och ställde ner henne på gräsmattan. Då, från ingenstans, detonerade en ny fyrverkeribomb. Hunden flydde i panik rakt in i skogen. Jag försökte springa efter men hade ingen chans och efter ett tag tvingades jag sluta leta. Den natten blev det inte mycket sömn. Jag klev upp vid flera tillfällen, öppnade dörren och ropade Matildas namn fast utan respons. Sedan, när vi satt och åt frukost, fick vi syn på en smutsig skakande liten varelse på fem kilogram. Lyckan var total. Matilda var tillbaka, det slutade gott trots allt.
Nästan alla som har djur bär på liknande berättelser. Efter Matilda, som gick ur tiden 2018, har vi haft andra hundar som hanterat nyårsterrorn på betydligt bättre sätt, men å andra har vi två hästar som drabbas av stort obehag. I år lyckades vi milda det förhållandevis bra, mest tack vare att ingen av våra närmaste grannar sköt fyrverkeripjäser.
Ja, jag hatar det.
Och mitt hat minskade inte när jag i denna tidning läste den förfärande nyheten om den stackars 22-åriga kvinna i Tyskland som trampades ihjäl när hennes häst blev skrämd av pyroteknik veckan före jul.
Att följa kvällstidningarnas rubriker under nyåret var lika deprimerande.
”Barn sköt fyrverkerier på Sergels torg”
”Man sköt raketer i sitt kök”
”Tyska ungdomar dödade av fyrverkeripjäser”
”Ungdomar sköt raketer – hotades till livet”
”Allvarligt skadad av fyrverkeripjäs”
”Stökig nyårsnatt – fyrverkerier mot barn, poliser och bostäder”
När ska galenskaperna ta slut? När ska fyrverkerier förbjudas? När ska det tas ordentliga krafttag mot detta livsfarliga missbruk som sker helt i onödan?
Det borde snart vara på gång.
En sak känner jag.
Opinionen har vänt. Det märks tydligt. För tiotalet år sedan blev du i princip hånad om du skrev av dig på sociala medier i din ilska över att djur far illa av nyårsfirande. ”Vadå, det är ju en tradition!” lät det, typ. I dag tycks polletten ha trillat ner hos alltfler. Jag har flera konkreta exempel på det. Det bästa exemplet är en man, en rätt känd opinionsbildare som flera gånger om dagen vädrar sina åsikter. För några år sedan tillhörde han de som ironiserade över oss som klagar på fyrverkerier. Jag vet inte vad som hänt sedan dess, men i dag driver han en diametralt motsatt linje.
Nu är berättelser som den jag inledde legio – och det handlar tyvärr oftast om betydligt värre händelser än den om Matilda, som lyckligtvis kom tillbaka oskadd. Att tusentals och åter tusentals djur varje nyår upplever skräck som ibland är dödlig är inget pris vi tänker betala länge till. Det måste få ett slut.
Det gläder mig att se att att en stor mängd organisationer och privatpersoner skrivit ett välformulerat och skarpt debattinlägg i frågan om denna meningslösa nöjesterror som ingen går säker från.
Jag både hoppas och tror att ett förbud inte ligger speciellt långt fram i tiden. Tills dess är det nog tyvärr så att det kanske till och med kommer att bli värre innan det blir bättre. Det som gläder mig mest just nu är att vi har 363 dagar på oss att förbereda oss för nästa krishantering.
Rosie ska till Scandinavium för andra gången. Den här gången med LillyBelle på ryggen.
Med start någonstans i mitten av december går hela Idrottssverige in i någon sorts kollektiv dvala. Serierna tar jullov, spelarna får ledigt och förutom möjligen någon tidigare uppskjuten match är tv-tablåerna rensade från svensk liveidrott.
Alla tar ledigt och det gäller även ridsporten.
Om jag ser rätt i Equipe är det bara tre av totalt 45 aktuella tävlingar som sker i Sverige denna årets sista vecka och antalet anmälda starter till dessa är just nu sammanlagt 30 (6+8+16).
Sportutövande under perioden 15-25 december är ett undantag snarare än regel i Sverige och jag tycker det är ganska skönt.
De tio dagarna räcker gott till alla övriga bestyr som december alltid för med sig.
För mig är tio dagar också en perfekt tidsrymd för att sportabstinensen ska kicka in. Någonstans mellan julmåltid två och tre – när man börjar sakna vanlig vardagsmat på menyn – kommer även en längtan efter att titta på sport.
Jag är inte ensam om det.
Just denna dag har blivit sportens högtidsdag. Det började en gång för länge sedan med annandagsbandy. På 2000-talet hakade hockeyn på samma koncept och därefter innebandyn och handbollen. Fulla hus överallt med den klassiska lappen på luckan: Utsålt.
I dag, när detta skrivs, finns det hela 29 olika matcher i svenska lagsporter att se direkt på tv.
Själv är jag denna eftermiddag i tjänst och sitter på pressläktaren i Vida Arena och bevakar Växjö–Malmö i SHL.
Hakar ridsporten på den här trenden genom en oväntad satsning på en stor jultävling?
Jag tror inte det och hoppas inte det. Jag gissar att det finns en mycket god anledning till att vi i Sverige låter våra hästar få en rejäl och välförtjänt vila både före och efter varje årsskifte.
Årsskifte, ja. 52 veckor går så snabbt numera att jag knappt hinner avsluta sommarfunderingarna här i bloggen förrän det är dags att summera ännu ett år. Snart har sju år passerat sedan mina barn började tävla och jag är tacksam över allt vi får vara med om och göra tillsammans under hästarnas flagg.
Trots att även 2025 flugit iväg har det inte flugit under radarn. Angelo har på påbörjat en resa med D-ponnyn Tom som fortsätter över nästa år och jag är väldigt nyfiken på vad de kan åstadkomma tillsammans. LillyBelle har stiftat bekantskap med Sigge och kvalat honom till SvRF Ungponny där det blev en bronsmedalj på Strömsholm – den fantastiska plats jag inte kunde undgå att hylla efter den härliga och fint arrangerade SM-veckan. Ibland uppträder även de mörkaste moln på himlen och 2025 kommer för alltid att vara ihågkommet som året då LillyBelles älskade Woodie hastigt insjuknade och lämnade oss i stor sorg och saknad.
Men det är också året då samma LillyBelle lyckades kvala in till Sverigeponnyn i Scandinavium, dessutom med samma Armathwaite Rosie, med vilken Angelo lyckades kvala in för två år sedan.
Nu ska jag iväg på hockey. Detsamma gäller på årets näst sista dag. Därefter väntar ett skönt nyårsfirande för oss människor på gården där vi i vanlig ordning ska göra vad vi kan för att lugna våra hästar under tolvslagets läskiga fyrverkerier.
Det är främst ponnysporten som berörs av 13-årsgränsen. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.
Foto: IStock/dusanpetkovic
Med reservation för att jag glömt någon händelse i förfluten tid: Det som hänt i ridsporten senaste veckan liknar ingenting annat jag upplevt i någon annan sport. Efter att beskedet om 13-årsgränsen har händelsekedjan bland annat innehållit följande:
• Henrik von Eckermann, Peder Fredricson, Jens Fredricson, Rolf-Göran Bengtsson, Lisen Bratt-Fredricson och Angelica Augustsson Zanotelli har gjort gemensam sak.
• Hela hoppkommittén i gemensamt utspel.
• 16 A-tränare med namn som Pether Markne, Lotta Björe och Maria Gretzer i lineupen i ett öppet brev.
• Sylve Söderstrand med en lika sylvass som intelligent resonerande kommentar.
• Flera unga ryttare som modigt ställt upp i olika lokalradiostationer och uttryckt sin besvikelse.
• En protestlista som när detta skrivs kan ha överstigit 2000 namn.
• Lägg därtill alla personliga åsikter och ställningstaganden från ett enormt stort antal mer eller mindre kända ridsportprofiler i vårt avlånga land.
Förbundet har i princip fått alla tävlingsaktiva mot sig, vilket torde vara en helt unik bedrift.
Alla kräver samma sak:
Gör om, gör rätt.
Mitt i allt detta finns en både viktig och intressant sakfråga som måste tas på allvar. Ridsporten är speciell. Ridsporten är inte som andra sporter. I ridsporten finns ett stort djur inblandat. Ridsportens verksamhet skiljer sig extremt mycket från andra tävlingsverksamheter.
Att vi låter 12-åringar, till och med yngre barn än så, rida SM – hur kontroversiellt är det egentligen? Är ridsporten undantaget som bekräftar RF:s riktlinjer? Har RF rentav valt att kalla det riktlinjer och inte regler för att ge ridsporten möjligheten att tillåta större tävlingar för unga? Far unga ryttare illa av att tävla på hög nivå? Är pressen för hård? Kan man verkligen kalla det selektering när du själv väljer din nivå och vilka tävlingar du vill kvala till? Finns det ens något som kan kallas elit upp till 13?
Om ni läste min förra text vet ni vad jag tycker, men jag har full respekt för frågeställningarna.
Det är inte frågeställningarna i sig som är upphov till det haveri vi nu ser.
Det är hur frågan hanterats.
Jag tror inte att någon startat namninsamlingar eller författat arga upprop om förbundet exempelvis kommunicerat ut att man under 2026 avser att tillsätta en utredning i frågan.
Tvärtom tror jag att många hade velat vara med och bidra med sina erfarenheter, kunskaper och synpunkter i en process som involverat alla segment av Svenska Ridsportförbundet med dess distrikt och föreningar.
Men här kommer det episka haveriet: Ingen utanför styrelserummets väggar fick komma till tals. Det började och slutade där.
Hela Ridsportsverige fick beskedet som ett knytnävsslag i ansiktet – och vad händer den som får ett knytnävsslag i ansiktet utan förvarning?
Den personen blir i bästa fall arg, vansinnig och vrålar någonting i stil med ”Vad i helvete gör du!?”.
Ungefär så reagerade Ridsportsverige, vilket gav en kedjereaktion som nu utmynnat i en konflikt svensk ridsport behöver lika mycket som en räv behöver skabb.
Det finns misstag och så finns det misstag. Det finns små misstag, det finns stora och så finns det misstagen du aldrig någonsin får göra.
Det här är ett sådant.
Det vi sett är ett kommunikationshaveri av episka proportioner – dessutom helt i onödan.
Jag menar: Behöver du, som det här förbundet, i efterhand publicera ett fråga/svar-förtydligande som omfattar NITTON punkter – ja, då är det definitionen av usel kommunikation. När dessutom flera av svaren på dessa nitton punkter är otydliga eller inte ens visar sig stämma utan avslöjas av faktagranskande Facebookanvändare – ja, då ifrågasätts även trovärdigheten.
Hela veckan har jag tänkt: Varför så bråttom? Varför ingen diskussion? Varför ingen bredare utredning?
Jag menar: Beslutet börjar inte gälla förrän 2027, och då gradvis fram till 2029.
Förbundet har inte varit tvingat att fatta beslutet och det finns hur mycket tid som helst att bereda, diskutera och debattera frågan.
Varför då inte ta chansen att göra om och göra rätt?
Göra om: Ge frågan tid, skaffa information, spela in grenkommittéer, andra expertgrupper och inte minst barnen själva för ett bredare beslutsunderlag. Delaktighet!
Göra rätt: Presentera vad utredningen kommit fram till, låt förslaget gå ut på remissrunda och fatta sedan beslut därefter. Att införa en 13-årsgräns kanske visar sig vara den rätta vägen att gå.
Begär vi för mycket om vi önskar oss den tågordningen?
Tydligen. Efter att ha läst Anna Nybergs mycket genomarbetade och avslöjande grävtext här på Ridsport under torsdagskvällen kom svaret. Det episka haveriet har skett med berått mod (distrikten kördes över helt) och med kalkylerad nolltransparens (ingen ska få veta). Arbetet har i hemlighet pågått under fyra år – som om det rörde sig om något slags konspiration (vilka sitter i den okända mystiska 90/10-gruppen?) bakom ryggen på distrikt, kommittéer och medlemmar. Att det episka haveriet är självförvållat är det kanske mest otroliga i hela den här historien.
Vilken är Svenska Ridsportförbundets huvudsakliga uppgift?
Jag har alltid varit av uppfattningen att förbundets högsta prioritet är att vara en leverantör av det svensk ridsport vill ha.
Har vi ett sådant förbund i dag?
Själv känner jag mer vibbar av kanslisvensk prosa från ett elfenbenstorn än av ett förbundskansli som står med fötterna i myllan och verkar för sina medlemmars bästa.
Ponnypappan: Förbundets 13-årsbesked är bara början
Bilden är tagen i ett annat sammanhang.
Foto: Roland Thunholm
Jag är glad över att det var i måndags Svenska Ridsportförbundet som en blixt från klar himmel levererade veckans, månadens och årets – kanske blir det tidernas – största snackis. Om bomben briserat igår hade den text du nu läser skrivits direkt på uppstuds och texter på uppstuds har ibland en tendens att innehålla lite mer känslor än vad som är önskvärt. Det kommer bli rätt mycket känslor ändå, så spänn fast säkerhetsbältet.
Jag ska vara extremt tydlig när det gäller min egen uppfattning i frågan.
Förstår jag förbundets argument?
Ja.
Håller jag med om argumenten?
Absolut inte.
Detta återkommer jag till längre ner i denna väldigt långa text (som jag ändå hoppas att du läser till sista punkt).
Beskedet: Barn under 13 får i framtiden ej tävla SM. De får inte rida i lag på hög nivå eller tävla internationellt. De får inte rida i lag på hög nivå eller tävla internationellt.
Under den tid som passerat sedan beskedet kom noterar jag att min åsikt har stöd av enormt många i den tävlande delen av Ridsportsverige. Jag har inte bara hunnit ringa runt till ett antal tunga kloka pjäser i svensk ridsport för att hämta information och höra mig för. Jag ser Facebookposter överallt och raseriet är på sina håll totalt.
Jag har sett flera tongivande och inflytelserika profiler sälla sig till skaran av kritiker. En i sammanhanget stor elefant som Anna Hammarström kokar av ilska. En annan, Anna Wiger Jensen, har startat en namninsamling för att stoppa beslutet. Pelle Nyström i podcasten Clearoundpodden (stavas fel, med bara ett r) kallar det för ”århundradets sämsta beslut inom ridsport”.
Och inte minst bör en röst från en närtida expert på B-ponny, Ridsports utmärkta bloggare Noomi Skobe Rosén, framhållas i bruset.
”Att vårt egna förbund nu vill stoppa detta känns overkligt. Att tävla under 13-årsåldern är inget tvång, men de unga ryttare som brinner för denna sporten, tränar och jobbar hårt för att nå sina drömmar, blir målmedvetna och älskar att utföra denna sporten med sin älskade ponny borde få lov att göra det” skriver Noomi i veckans blogg.
Vilka är det då, förutom förbundet självt, som gör tummen upp för beslutet?
Det kan man fråga sig.
Jag ser framför allt två kategorier.
1) Tävlingshatarna. De som tycker det är fel att tävla, inte är sportintresserade över huvud taget men ändå har en tendens att dyka upp i kommentarflödet i heta sportämnen. Det finns ingen anledning att någonsin ta vad de säger om sport på allvar.
2) De som på allvar tror att ridsportbarn far illa av att tävla på hög nivå och som inte sällan argumenterar med att ”andra sporter gör si och så, det är klart att även ridsporten ska göra det”.
Att slå in öppna dörrar är att plocka lågt hängande frukter. Det är så enkelt att sälla sig till ett väldigt stort gäng som tycker samma sak som jag. Som skribent brukar jag undvika det, brukar rätt ofta tycka att om alla är överens är det något som är fel. Det tycker jag inte den här gången och tar mig därför friheten att dra en karatespark rakt ut i tomma luften, där dörren annars skulle ha stått.
Jag gör det med att börja prata om hockeyklubben Frölunda HC, Sveriges just nu överlägsna ledare av vår högsta liga SHL. Tidigare hette klubben Frölunda Indians, vilket var en blinkning till 60-talet när hockeyn på den sidan Sverige kallades ”Vilda Västern”. Frölunda hade därför ett huvud föreställande en person ur Amerikas ursprungsbefolkning som logga – något både klubben och supportrarna älskade och var stolta över.
2021, när den politiska korrektheten och wokekulturen nådde sin peak i Sverige, startades ett drev mot Frölunda att den delen av loggan som innehåll denna bild av urpsrungsbefolkningen skulle bort.
Det räckte.
Frölunda föll till föga.
Loggan skulle bytas.
Bytet skedde i januari 2022. Plötsligt presenterades den, utan förvarning, efter att en reklambyrå fakturerat klubben miljonbelopp.
Folk rasade – av två skäl.
1) Loggan var totalt identitetslös och ful som stryk.
2) Klubben hade agerat helt på egen hand, utan att fråga sina medlemmar.
Stormen var total och redan två dagar senare kallade Frölunda till presskonferens, pudlade deluxe, bad om ursäkt på sina bara knän och fimpade loggan.
Istället togs tre nya förslag fram och efter en öppen demokratisk omröstning på hemsida och sociala medier röstades en ny logga fram.
Frölundas stora misstag?
Klubbledningen ägnade inte en minut åt att ta reda på vad folk tyckte och vad de ville ha. Jag tycker att det första och största misstaget var att böja sig för en opinion som inte fanns – den om att den ursprungliga loggan skulle vara kränkande.
Två misstag gav två problem och samma sak gäller för agerandet inom Svenska Ridsportförbundet den här veckan.
Samma två misstag.
1) Man har fallit till föga för RF:s riktlinjer som alltså INTE är regler utan just riktlinjer. Man vill inte höra att man sticker ut utan vill ta ett steg i otakt mot hockeyn och fotbollen. SvRF har, precis som Frölunda gjorde, böjt sig för en opinion som inte existerar och bestämt sig för att laga någonting som inte är trasigt.
2) Man har fattat beslut utan att över huvud taget lyssna på sina medlemmar eller låta förslaget gå ut på remissrunda.
Självklart borde förbundet göra som Frölunda, pudla innan det här når ohanterbara proportioner och säga: ”Det här blev helt fel. Självklart måste vi först lyssna på vad ni därute tycker innan vi fattar beslut”.
Jag hoppas att så sker men jag tror det inte.
Och om det inte sker undrar jag en annan sak:
När förbjuds Sverigeponnyn?
Vadå? tänker du kanske. Sverigeponnyn är väl ingen elittävling?
Angelo i Scandinavium under Sverigeponnyn 2024. Han var den enda killen i startfältet. Så ser det ut i Ridsportsverige i dag.
Nej, det är den inte. Den är mycket mer än så. Om Sverigeponnyn tillåts i ett Ridsportsverige där SM för B-ponny är förbjudet existerar ingen logik när det kommer till argumentet om att stoppa utslagning och press.
Få människor i VÄRLDEN utsätts för den press det innebär att tävla inför ett fullsatt och av 12 000 åskådare kokande Scandinavium. Där rider nu varje år små ryttare in, YNGRE än 13 år, och utsätts för samma publika press och obeskrivliga nervositet som Henrik von Eckermann. Detta föregås dessutom av skoningslösa kvaltävlingar där bara två av kanske 30 går vidare – och detta efter att ha blivit bedömda i hur SNYGGT de rider.
Kan det likställas med ett B-ponny-SM?
Nej! Ett B-ponny-SM är ingenting mot Sverigeponnyn och det vet jag eftersom jag upplevt båda när mina barn tävlat där.
Nu har jag själv inga som helst problem med att se nyttan med tävlingen. Jag älskar Sverigeponnyn. Tävlingen är en dröm för hundratals barn varje år och de som har turen och lyckan att få uppleva det har skaffat sig lärdomar för livet.
Men om vi nu utgår ifrån att även Sverigeponnyn läggs ner – det förutsätter jag i logikens namn att den gör – är nog jag och halva Ridsportsverige väldigt nyfikna på vilken ny tävlingsplan förbundet kommer att lansera.
Sverigeponnyn och B-ponny-SM är ju de två stora första drömmarna för unga ryttare. Vi är många, skulle jag tro, som förväntar oss att någonting konkret presenteras inom kort.
Jag menar: Det är ju inte så att antalet tävlingsstarter ökar eller att det finns några köer till ridskolor och träningsgrupper. Den tiden är förbi. Och i en tid där svensk ridsport blöder pengar och medlemmar, där klubbar går i konkurs och man nu tar bort det som kan kallas för ridsportens svar på TV-pucken: Vad kommer istället?
Jag förutsätter att något presenteras omgående.
För att illustrera hur annorlunda ridsporten är och varför den i övrigt inte bör inkluderas i lagidrotternas problematik citerar jag Jonas Westerling, tidigare elithockeyspelare, som skriver så här på Facebook angående ängsligheten inom hans sport.
”Är det bara jag som känner att det här har gått för långt eller är det bara början?
Det bara skrivs artiklar om hur jobbigt allt är, det leder till prestationsångest osv
Vi ska inte räkna mål, vi ska inte ha föräldrar på luciatåg, vi ska inte spela med en årskull upp och nu ska vi heller inte filma matcher för ungdomar?
För allt är ju jättejobbigt!
Det jämförs i denna artikel med att man minsann inte filmar (övervakar) raster i skolan!!!
Vart är det här landet på väg egentligen?
Har vi lyckats när vi trycker in en idrott i en låst idrottshall, samma ålder, alla får spela lika mycket och lägga ner så lite energi som möjligt.
Det enda som skapar problem är vi själva i samhället med sådant här jävla trams
Hängslen och livrem, tro fan dom är livrädda för att misslyckas för det är snart omöjligt att göra det.
Tänk om man istället fick lära sig i tid att vill man någonstans är det hårt arbete som gäller, man lär sig att vinna och förlora, man lär sig att spela inför publik, man lär sig att förbereda sig, man lär sig att vägen fram är inte en dans på rosor och vet ni vad, det är helt okej att misslyckas, det är det man lär sig av och gör det bättre nästa gång
Men som vi lindar in våra ungdomar idag, det är totalt kravlöst”
Jonas refererar till hockeyn där han upplever den ängslighet som ridsporten fram till nu varit helt förskonad från.
För så här är det:
• I ridsporten existerar varken åldersklasser eller organiserad nivåindelning.
• Här väljer du i lugn och ro det som passar dig bäst och känner du för att testa en högre nivå kan du göra det eller tvärtom gå ner en klass om du känner att du behöver det.
• Killar tävlar mot tjejer, alla kör just SIN individuella satsning och du lär dig att hantera press utan att ens märka pressen, eftersom ridsport i grunden, med djurens närvaro, per definition är att hantera press.
• I ingen annan sport lär du dig snabbare hur det är att förlora – och att det inte är så farligt.
• Kortare sagt: Hockeyns problem är icke-existerande i ridsporten.
Det som gör Jonas Westerling extra upprörd är det senaste mediadrevet mot idrotten: streamade tävlingar, någonting som anses vara direkt hälsovådligt för idrottande barn. Även här har RF kommit med nya RIKTLINJER (alltså inte regler) om att man helst ser samtycke hos föräldrar för att matcher ska filmas.
Fotbollen vacklar, någon sport har redan lagt ner sina sändningar, fler kan vara på gång.
Hört talas om Equisport? Clipmyhorse?
En skatt för oss alla, framför allt för de ridande barnen själva som alltid, hur det än gått, insisterar på att se sin runda.
Snart kan båda vara ett minne blott.
Senast i gårdagens Aftonbladet pressas Ridsportförbundet hårt om vad de tänker göra åt otyget med streamade tävlingar.
Att stänga B-ponny-SM är nog inte slutet.
Det är nog bara början.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Det är jul så långt ögat kan nå i Strawberry Arena.
Foto: Kim C Lundin
Ännu ett SIHS är till ända. Tyvärr för egen del har veckan varit så extremt stressig och tempot så tufft i alla väderstreck att jag bara sett ögonblicksbilder från Strawberry Arena medan teven stått på. Jag har därför mest fått läsa mig till, kompletterat med sociala medieklipp, att årets tävlingar innehöll två otäcka vurpor (Niklas Lindbäck och Erika Lickhammer-van Helmond) men att det slutade lyckligt i båda fallen.
Jag noterar att Kevin Staut blev lite av kungen av Stockholm med segrar både fredag och lördag med SWB-hästen med det underbara namnet Kannonqulan och jag noterar lokal framgång i form av Växjös egen Elvira Aaby-Ericsson.
Det jag framför allt noterar när jag ser Roland Thunholms bildspel från tävlingarna är en känsla jag burit med mig i flera år just när det gäller Sweden International Horse Show utan att kunna sätta fingret på det.
Nu vet jag vad det är, vad känslan säger.
Att SIHS måste vara världens i särklass vackraste ridsporttävling, åtminstone när det gäller inomhustävlingar.
Den tar liksom andan ur en.
Koreografin, kulisserna och ljusspelet liknar ingenting annat jag tidigare sett i den här sporten. Jag har inte suttit i publiken själv och fått uppleva det live, men som tv-tittare är upplevelsen makalös. Det känns som att man sitter och tittar på en av världens största teatrar, där all mäktig rekvisita gör att allt känns som en regisserad pjäs snarare än en tävling. Mixen av allt vackert den här världsarenan bjuder på kittlar sinnena maximalt och känslan är, i alla fall nästan, att man sitter där på riktigt, i 3D. Jag älskar det. Älskar att en arrangör satsar på ett sinnenas skrytbygge och vrider upp allt de har till max.
Det finns också två paralleller mellan SIHS och de nyårsfyrverkerier vi ser vid tolvslaget den 31 december varje år.
Förutom att det är två enastående och färgsprakande skådespel signalerar de även varsin slutpunkt.
Pyrotekniken tar oss in i ett nytt år.
SIHS sätter på samma sätt punkt för den aktiva tävlingssäsongen för året när det gäller toppryttarna i vår del av världen.
LillyBelle och busige supertalangen Sigge nollade i sin LA-debut. Nu blir det välförtjänt vila för Sigge och de andra.
Detsamma gäller på lokal nivå. Där finns denna vecka bara enstaka ponny- och hästtävlingar att välja på. Även i vår familj blev helgen som gick årets sista på tävlingssidan. Det var inte SIHS men väl hemmatävling i Växjö med en bra bit över 300 starter. LillyBelle red tre ponnyer, vann en klass med Poppis (delad etta, faktiskt) och tillsammans med femåringen Sigge nollade de i sin LA-debut.
Det var även tänkt att Angelo skulle komma till start med D-ponnyn Tom men där satte en skada stopp. Det rör sig om en skada på ryttaren, som åkte på en ful smäll under ett träningspass med sitt fotbollslag under lördagen.
Nu tar vi paus från tävlandet, ger hästarna en lång och mycket välförtjänt vila samtidigt som den unge skadade ryttaren följer sin rehabplan i väntan på comeback i båda sporterna.
Denna webbplats använder cookies för att förbättra din upplevelse när du navigerar genom webbplatsen. Av dessa lagras de cookies som kategoriseras som nödvändiga i din webbläsare eftersom de är väsentliga för att de grundläggande funktionerna på webbplatsen ska fungera. Vi använder också cookies från tredje part som hjälper oss att analysera och förstå hur du använder denna webbplats.
Dessa cookies lagras endast i din webbläsare med ditt samtycke. Du har också möjlighet att välja bort dessa cookies.
Cookies kategoriserade som nödvändiga behövs för att webbplatsen ska fungera som tänkt. Dessa cookies ser till att basfunktionalitet fungerar på webbplatsen anonymt.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
_pubcid
5 år
Adform. Samlar in data om användarens beteende och interaktioner för att optimera webbplatsen och göra annonserna mer relevanta.
C
30 dagar
Adform. Används för att att kontrollera om användarens webbläsare stödjer cookies.
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 månader
Används för att spara samtycke under kategorin "Analys".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 månader
Används för att spara samtycke under kategorin "Nödvändiga".
cookieTimer
session
Används för att hålla koll på hur ofta prenumerationserbjudandet ska visas.
flw_conn_rid
30
Används för att identifiera inloggad prenumerant samt för hålla prenumeranten inloggad.
ridsporttakeover
30 minuter
Används för att annons inte skall visas vid varje sidvisning.
uid
2 månader
Adform. Registrerar ett unikt användarid som kommer ihåg användarens webbläsare när användaren besöker samma annonsnätverk. Anledningen är för att optimera annonsvisning baserat på användarens tidigare besök.
viewed_cookie_policy
11 månader
Används för att spara om besökaren gett samtycke eller inte till användandet av cookies.
wordpress_test_cookie
Används för att kontrollera om webbläsaren accepterar cookies.
Analytiska cookies används för att förstå hur besökare interagerar med webbplatsen. Dessa cookies hjälper oss med data kring antal besökare, avvisningsfrekvens, trafikkälla, etc.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
_fbc
90 dagar
Cookien sätts om användaren kommer till webbplatsen via en annons och om destinationsurlen innehåller parametern "fbclid".
_fbp
90 dagar
Cookien ”_fbp” identifierar exempelvis webbläsare i syfte att tillhandahålla annonserings- och webbplatsanalystjänster.
_ga
2 år
Google analytics, _ga används för att förstå hur besökaren navigerar runt på webbplatsen. Läs mer här
_gat_gtag_UA_*
1 minut
Google analytics, Används för att spara ett unikt användar-ID. Läs mer här
_gid
1 dag
Google analytics, _gid används för att förstå hur besökaren navigerar runt på webbplatsen. Läs mer här
Följ Ridsport på