Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
4 oktober 14:19

Ett år som ponnypappa

Ett år som ponnypappa
Att käpphästhoppning är på väg att bli en etablerad sportgren insåg jag redan tidigt. Mina barn gör sannerligen vad de kan för att få sporten att växa. Foto: Daniel Enestubbe

Att tiden bara svischar förbi är ett fenomen som blir allt tydligare ju äldre vi blir. När de unga årens ständigt nya impulser, sinnesintryck och stimuli övergår i en vardag som till stora delar består av rutiner är detta en ofrånkomlig utveckling. Tiden g-å-r fortare, vare sig vi vill det eller ej och för mig känns det som att tiden satt ett nytt rekord. Det slog mig i veckan att det är ett helt år sedan jag postade min första blogg på den här plattformen.

Ett helt år som ponnypappa har passerat och jag kan å ena sidan inte förklara hur det kunnat ske. Å andra sidan, när jag tänker tillbaka, har det varit ett år av korvstoppning för min del. Ett hundår som förälder till två entusiastiskt ridande barn, ett år där jag bokstavligt talat lärt mig någonting nytt varje dag. Och ett stort tack vill jag rikta till alla er läsare, som lajkar, uppmuntrar, tipsar och korrigerar. Utan er – ingen blogg.

191004_ponnypappan_sonja
En förrymd gris som till stort ogillande insisterar på att ta plats i hästhagen. Ett naturligt problem att styra upp för en ponnypappa. Foto: Daniel Enestubbe

Att komma in i ridsportens värld är som att plöja igenom ett grekiskt lexikon. Först är allt  obegripligt, sedan läggs glosorna en efter en i minnesbanken, därefter är allt obegripligt igen. Först efter att glosorna marinerats väl börjar själva innebörden av dem sätta sig och bli till en grund för det nya språk du är tvungen att lära dig för att fatta ridsport. Jag var tveksam tidigare, men nu är jag helt säker: ridsport är den i särklass svåraste sporten att förstå.

Först när orden och begreppen får en mening kan du börja din långa resa mot att begripa. Jag har i denna blogg hårt kritiserat de alldeles för konservativa och militäriskt krångliga tävlingstermer ridsporten använder. Avdelning A eller B, kategori A, B, C eller D, Lätt A, B, C eller D, ofta med ett plus efter, bedömning A, två faser, clear round. Det där hajar jag nu men tro inte att någon glad amatör h-e-l-t utan insyn någonsin kommer att begripa. Denna krånglighet exkluderar tyvärr många från den enorma spänning en ridtävling faktiskt erbjuder.

191004_ponnypappan_53race
Hästar, hästar, överallt hästar. I vilket väderstreck jag än hittar, nog finns det en fyrfoting där. Levande eller tillverkad. Foto: Daniel Enestubbe

Att begreppet rida lätt i själva verket betyder att rida svårt är kanske inte heller den bästa begreppsformuleringen ridsporten svarat för, liksom exempelvis stjärn, oxer och flema (som jag känt till men länge trott stavas flämma) – ord som omöjligen går att logiskt förstå eller ännu mindre kan associeras med vad de betyder. Jag har stött på gymkhana, som låter som en ny motionsform och jag har stött på skimmel och Shire, som för tankarna till Sagan om ringen. Men jag har också stött på nästan overkligt vackra poetiska ord som jag bara känner för att njuta av trots att jag knappt vet vad de betyder.

Kadrilj. Manege. Cavaletti.

191004_ponnypappan_53freejumps
Freejumps är ett bland tusentals ord jag lärt mig under mitt första år som ponnypappa. Foto: Daniel Enestubbe

Så här har mitt liv sett ut i ett år nu. Bloggens födelse råkade dessutom sammanfalla med tiden då barnens önskan om att tävla blivit så pass stor att vi beslöt oss för att ta steget fullt ut. Bland alla nya ord och begrepp som ska pluggas in har det också handlat om en omställning från ridskoleverksamhet till stegrad träning och en hel tävlingsapparat. Tidiga uppstigningar, transporter att koppla, hästar att lasta, propositioner att läsa, vaccinationsintyg att visa, ponnyer att hålla, tårar att torka, händer att applådera med, besvikelser att mildra, plaketter att skruva fast.

Jo, jag lär mig. Det går ganska fort att lära sig eftersom det enda övriga alternativet är att allt går snett.

Sedan sker det alltid något här hemma på gården som måste tas tag i. Kaniner smiter, granngrisar är på oväntat besök, boxar ska mockas, hö hämtas, foder doseras och vatten påfyllas. Önskelistor ska bearbetas (just det, freejumps är ett annat obegripligt ord), avramlingstårtor bakas, käpphästar repareras och agilitybanor för gnagare byggas.

191004_ponnypappan_53scandinavium
Att bara få åka iväg och vara, utan krav, slit och rutiner, är det njutbara bonusmaterialet som ponnypappa. Gothenburg Horse Show ingår i den kategorin. Foto: Daniel Enestubbe

Och så, utöver allt som innebär hårt slit och planering: bonusmaterialet då man inte behöver tänka eller göra, bara njuta: Elmia, Scandinavium, Falsterbo – åh, vad jag redan älskar dessa platser.

Att vara ponnypappa är inte ett begrepp utan en hel livsstil.

Och det bästa av allt.

Jag har lärt mig hur man i-n-t-e hänger upp ett träns.

191004_ponnypappan53_trans
Jag väljer att inte kommentera den här bilden. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – nu tar jag sikte på ett nytt händelserikt år med fler tävlingar och dråpliga episoder. Ni får som vanligt gärna följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.


Ponnypappan
11 oktober 11:49

Lisen har (nästan) helt rätt

Lisen har (nästan) helt rätt
Ponnypappan diskuterar kring standarden på svenska ridanläggningar i sitt nya inlägg. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Arkivbild: Roland Thunholm

Jag är en stor supporter av personer som vågar säga sitt hjärtas mening, stå för sin åsikt och röra om i grytan. Jag gillar när det händer saker, gillar att följa debatter och att studera de olika vågorna av opinion som ständigt piskar in mot strandkanten.

För ett par veckor sedan tog Lisen Bratt Fredricson chansen, i en intervju med Kvällsposten, att sätta fingret på en lika känslig som viktig fråga, nämligen denna: kommunernas ansvar för att utveckla ridsporten.

Förutom att Bratt Fredricson spelar ut ”gubbkortet” och skyller på ”gubbstyrda kommuner” tycker jag att hon är helt rätt på det. Glöm könet på politiker, det här är mycket större än så. Och är jag den ende som reagerar över det slentrianmässiga prefixet ”gubb” som förekommer lite varstans som en svepande förklaring till både ett och annat, trots att det nästan aldrig backas upp med fakta?

Lisenbratt20190123_lg-92
Lisen Bratt Fredricson.

Skulle det anses rumsrent om jag exempelvis beskyllde Växjö kommun, där samtliga tre i kommunstyrelsens presidium är kvinnor, för att vara ”kärringstyrd”, tror ni?

Det Lisen Bratt Fredricson i själva verket ger uttryck för i en djupare mening är det utbredda faktum att ridsporten är satt på undantag. Ridsporten kan i dag inte erbjuda sina utövare ens den minimala nivå av faciliteter och standard som är värdigt 2019. Fallfärdiga lokaler, iskalla oisolerade ridhus och en ständig brist på samlingslokaler är vardagen för en stor majoritet av det här landets ridklubbar. Situationen i en av våra största sporter är alarmerande.

Förutom en oftast trång och föga inbjudande kafeteria är det i princip omöjligt att hitta naturliga gemensamma utrymmen på en genomsnittlig svensk ridklubb. Ett toalettbesök förvandlas lätt till obehag både vad gäller långa köer till det fåtal wc som finns och därefter synen när man kommer in; urgamla toastolar, värmeelement som ser ut att ha hämtats på återvinningen och slitna handfat som för tankarna till gamla öststater.

I Växjö börjar situationen bli kritisk. Här finns fem ridklubbar, varav åtminstone fyra av dem har stora eller mycket stora behov av att renovera, bygga nytt och lappa-och-laga för att på sikt över huvud taget upprätthålla nuvarande verksamhet. Kommunen lät för ett par år sedan tillsätta en utredning som, när den var klar, levererade brutala besked. I utredningen konstaterades att ”det finns en gräns där det inte går att bedriva verksamheten i Växjös ridklubbar och att den gränsen sakta men säkert närmar sig”. Jag gissar att utredningen kommit till liknande slutsatser även om den gjorts i en annan jämförbar svensk stad.

Med utredningen som underlag konstaterade en bred politisk majoritet i Växjö att läget inte är bra och lovade att ridsporten är nästa sport i Växjö man verkligen ska satsa på. Löftet gjordes emellertid misstänkt nära valet 2018 och jag kände det jag brukar känna när löften av den typen ges: ”Jag tror det när jag ser det”.

Nu går vi mot 2020 och ännu har kommunen inte bekostat en enda extra staketstolpe hos någon av ridklubbarna. Ännu är loppet inte kört, det kommunala löftet om en ridsportsatsning står kvar, om än i en reviderad form och med mer blygsamma slagord. Men det skulle göra mig positivt överraskad om det läggs några större summor på att förbättra vardagen nämnvärt för personal, elever och tävlingsryttare. Växjöortens Fältrittklubb, som redan projekterat närmare en halv miljon kronor ur klubbkassan, ser ut att få sina drömmar om ett nytt ridsportcentra krossade innan spaden ens hunnit komma ner i jorden. På Växjö Ridklubb står hästarna fortfarande i spiltor, på dispens, och i Lammhult står föreningen till stor del och faller med ideella krafter, många av dem ”gubbar” för övrigt.

Problemet? Tja, det är detsamma som i alla verksamheter: pengar. Det är ebb i kommunkassorna i dag, värre ser det ut att bli och det gör ekvationen än mer svårlöst. Tajmingen för ridsporten är sämsta tänkbara, med en förmodad lågkonjunktur runt hörnet och minskande skatteintäkter. Därmed kommer ord som besparingar och nedskärningar att märkas betydligt oftare än satsningar och projekt. Annat var det för tiotalet år sedan, då investeringslustan bara ökade och vi här i Växjö fick se kommunen låna ut närmare 500 miljoner kronor till byggen av arenor för hockey, fotboll, innebandy och friidrott. Och vet ni vad Växjö Lakers i SHL och Öster, som just nu kämpar i botten av Superettan, får i å-r-l-i-g-a drift- och nyttjanderättsbidrag? Svar: 22 miljoner kronor; 13 till Lakers och nio till Öster.

När det gäller svensk idrotts två största publika giganter – hockeyn och fotbollen – kan dessa se tillbaka på ett helt sekel då de lyckats trycka på precis rätt knappar för att få politikerna att öppna kommunernas plånböcker. Starka ordföranden, samtliga givetvis ”gubbar” om könstillhörigheten ska fram, har vetat exakt hur de ska spela ut sina kort och gjort det – gång efter gång efter gång.

Dessa förmågor har ridsporten tyvärr saknat och därför mer eller mindre förgäves stått med mössan i hand för att ta del av småsmulorna som blir över. Alla dessa eftersatta ridanläggningar vi ser runt om i vårt land står som synliga vittnesmål för det.

Ridsporten har ännu en gång blivit förfördelad. Fler än Lisen Bratt Fredricson borde ta chansen att påtala det. Dessutom har hon nog en ”gubbig” poäng, trots allt.

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig som ponnypappandaniel på Instagram!


Ponnypappan
27 september 12:01

Den första är den största

Den första är den största
Så här ser LillyBelle ut under några sekunder där det står klart för henne att hon vunnit sin allra första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

Som alla kan räkna ut finns det flera avgörande skillnader mellan individuella sporter och lagsporter. I ett lag är du en bland många, en vars enskilda prestationer läggs ihop med hundratals andra prestationer och skapar ett slutresultat. Ett misstag här och där spelar mindre roll och ska heller inte spela någon roll så länge du är barn och idrottar enbart för nöjes skull.

Det spelar heller ingen egentlig roll om du gör misstag som individuell idrottare. Ingen hänger dig om det inte går som du vill, tvärtom finns i stort sett alltid vuxna till hands för att trösta när någonting gått snett.

Det som däremot markant skiljer de olika idrottsformerna åt är själva tävlingsmomentet. Det är nämligen mycket enklare att vinna som lag än som enskild utövare. Två lag möts, en vinner, en förlorar eller så blir det oavgjort. Så lyder idrottens grundlag.

Men så fungerar det inte i ridsporten. Där är du ensam på scenen med din häst. Just du är föremålet för allas blickar och sorry – oavsett om du heter Peder Fredricson eller Angelo Enestubbe gäller ridsportens egen grundlag: det finns inget utrymme för misstag för den som vill känna känslan av att vinna.

Vinna är väl inte så viktigt? Nej, det kan j-a-g säga som 47-åring och med en halv mansålders erfarenheter av idrott. Men säg det till ett barn som älskar tävla, älskar att befinna sig på tävlingar och som i stum beundran bevittnat prisutdelningar och ärevarv. Skulle det inte vara viktigt att vinna? Nonsens. Den som tränar för att tävla tävlar för att vinna, så enkelt – och så svårt – är det.

Mina barn har tävlat sedan i början av året. Allt är fortfarande nytt för dem, de har liknande förutsättningar, är ungefär lika bra på att rida men de har haft olika förhållande till de berömda marginalerna. Angelo har haft en förmåga att ha stolpe-in i flera viktiga lägen. Redan i våras fick han rida ärevarv vid två tillfällen när hans division 3-lag i Växjöortens Fältrittklubb först vann en deltävling, sedan hela serien. På Lilla Gubben Cup i Vimmerby i början av september plockade han fram sin bästa ridning hittills och fick känna på känslan att vara cupvinnare.

LillyBelle har haft stolpe-ut i liknande lägen. Hon är visserligen bara sju år, men minst lika sugen på att vinna och få rida ärevarv som Angelo. I samma laghoppning där Angelo fick vara med och vinna hamnade LillyBelle utanför prispallen trots att hon bidrog med fyra nollor till sitt lag. Hon hade en snöplig rivning i Lilla Gubben Cup och har i andra tävlingar ställts mot äldre och alltför tufft motstånd.

Jag unnar henne en seger. En enda seger räcker för att få smaka på den obeskrivliga känslan av att ha gjort någonting riktigt bra. Jag favoriserar givetvis inget av mina barn, hoppas alltid att det ska gå så bra som möjligt för båda men den här söndagen håller jag en liten extra tumme för LillyBelle. Får jag bestämma vill jag att båda ska rida bra men att LillyBelle ska få till en riktig fullträff.

Vi är i Sölvesborg, fyra A-ponnyekipage är anmälda och ett pris står därmed på spel. LillyBelle rider som vanligt på Peggy och tillsammans med Tove går hon banan. Om Tove, som äger Peggy, ger LillyBelle några tips vet jag inte men Tove ser lurig ut när de båda återvänder.

– Peggy vinner det här, säger Tove med ett snett leende.

52målgång
Lyckan är total redan vid målgången för LillyBelle och Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

Så inleds tävlingen. Första start är igång. Tjejen som rider gör det riktigt bra. Felfritt, snabb omhoppning. Sedan är det LillyBelle. Jag vågar knappt titta men gör det givetvis ändå. Det ser bra ut i grundomgången. Samtidigt vet jag att Peggy inte är någon raket. Omhoppningen börjar, LillyBelle hittar några snabba ridvägar, det flyter på och de spurtar över sista hindret. Jag tittar på klockan. En sekund snabbare än föregående. De leder!

Men nu kommer Angelo och Tindra. Jag vet att rallyräkan Tindra galopperar snabbare än Peggy och att en felfri omhoppning kommer att föra upp Angelo i ledningen. Men redan på andra hindret händer någonting som jag har svårt att hantera. Angelo slarvar, Tindra går åt fel håll. Ett stopp. Ska jag tycka synd om Angelo eller glädjas med LillyBelle? Jag bestämmer mig för att göra både och. När Angelo sedan inte verkar ett dugg besviken utan klappar om sin älskade Tindra känner jag de nervösa bubblorna ta över min kropp.

52angelo
Angelo och Tindra hade ett stopp men var lika glada för det. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelle i ledning. En start kvar. Jag väntar. Tittar. Ser ett nytt stopp. Inser att det är klart. Förflyttar mig så snabbt jag kan ut från ridhuset.

Där sitter LillyBelle på Peggy. Ansiktsuttrycket är obetalbart. Hon har precis insett att hon vunnit sin första seger någonsin. Och den första segern är på sätt och vis alltid den största. Hon har gjort det, hon har fått känna hur det är att vinna och jag är så outsägligt glad för hennes skull.

52segerminen
Så här ser LillyBelle ut under några sekunder där det står klart för henne att hon vunnit sin allra första tävling. Foto: Daniel Enestubbe

LillyBelles första ärevarv kommer också att bli ett framtidshistoria att berätta för barnbarnen. För vad händer när varvet är avklarat och en salig LillyBelle vill rida ett varv till men Peggy bestämt sig för att ta kurs mot utgången? LillyBelle tappar balansen, faller av och landar med ryggen före på marken. Sjukvårdare och funktionärer skyndar fram. LillyBelle ligger kvar.

52obalans
Oooops! LillyBelle vill höger, Peggy vill vänster. Foto: Daniel Enestubbe

Funktionärerna och sjukvårdaren ser oroliga ut. Jag är däremot inte det minsta orolig. Jag ser nämligen det oefterhärmliga flinet i LillyBelles ansikte. Vad är ett fall med ryggen före mot en seger, liksom? Sedan reser hon sig, hoppar upp på Peggy och slår armarna om ponnyn. Då ler även sjukvårdare och funktionärer.

52uppigen
Funktionärer och sjukvårdare är snabbt på plats efter ett fall som ser dramatiskt ut. Men LillyBelle är snabbt uppe och kramar om sin hjälteponny. Foto: Daniel Enestubbe
52peggy
Även Peggy verkar ta LillyBelles plötsliga fall med fattning. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – och fortsätt gärna att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel

52tovelilly
Två framgångsrika tjejer. Tove, som vann i sin andra start med Thor, och LillyBelle som tog sin första seger någonsin. Foto: Daniel Enestubbe
52tw
Tove och TW gjorde ett nytt försök. Två hinder klarades av denna gång, innan TW kom på andra tankar. Foto: Daniel Enestubbe

Ponnypappan
20 september 11:52

Projekt TW rullar vidare

Projekt TW rullar vidare
Foto: Daniel Enestubbe

Det är söndag. Regnet faller ner över ridanläggningen i Lammhult. De lokala tävlingarna har fått flytta in i det nya fina ridhuset. Vi plockar snabbt fram våra regnrockar, sätter på oss dem, drar upp blixtlåsen och styr i rask takt stegen mot framridningen. Här, mitt i Smålands regniga skogar, ska det skrivas historia. Så här ser nämligen startlistan ut i Lätt D, kategori B.

51startlista

Ni noterar vilket som är andra ekipage ut.

Tove Modig på Enelyckans Teeny Weeny, alias TW. Hon jag trodde var obildbar, TW som fick mig att utlova vad som helst i händelse av att hon skulle gå felfritt på Angelo eller LillyBelle. Ett löfte Malin drog till sin spets genom att önska en resa till Maldiverna. Nu är det visserligen Tove som sitter i sadeln och jag riskerar ännu inte att öppna ett resekonto, men ändå. Tove har verkligen ett passande efternamn. Hon är modig. Modig nog att ta sig an Projekt TW.

TW, den lilla skimmeln med det vänliga sinnelaget men åsnelika temperamentet. Hon som gör lite som hon vill, när hon vill och hur hon vill. Hon har nu varit på utbildning hos Tove under snart två månaders tid och en liten rapport från träningslägret är på sin plats.

Jag skulle överdriva om jag påstod att det började speciellt bra för Tove och TW. Tvärtom var detta den första bild vi nåddes av efter utlåningen.

51twspark

En sorts ponnyernas motsvarighet till en perfekt utförd karatespark. Jo, jag tackar, jag.

Eller vad säger ni om den här, när TW mitt under ett hoppförsök kommer på att det finns andra saker i livet som känns roligare just då? Den här bravaden lär hon, enligt obekräftade uppgifter, vara ensam om i hästvärlden.

51twstannar

För det finns ju andra saker som är roligare än att hoppa över hinder, om man heter TW. Exempelvis att gå all-in på att gå från glänsande vit till en radikalt mörkare nyans i pälsen.

51twrullar

Ja, som ni förstår var det ganska betryggande för min egen del att ta del av dessa första visuella tecken från TW:s tuffa träningsläger hos Tove. Ingen svindyr resa i sikte. Hushållsekonomin i balans. TW verkade vara precis den TW jag alltid haft att göra med. Snäll, men lat. Duktig på att hoppa men mer intresserad av att äta och rulla sig i jord, grus och gyttja.

Sedan passerade några veckor. Någonting hände. Den här filmen fick mig att förstå att Tove jobbat väldigt bra med TW.

Några dagar senare kom en bild som fick mig att titta ett par extra gånger. Hade jag verkligen sett rätt?190919 Ponnypappan 51hopp

Jag hade sett rätt. Det är TW på bilden. Den ser inte photoshoppad ut. Verkar helt äkta. Jag inser att Tove håller på att gå från mission impossible till mission possible.

Sedan kommer den här.51högthopp

TW har börjat löshoppa. Och som hon gör det. Att hon k-a-n hoppa har jag som sagt aldrig tvivlat på. Men att hon skulle göra det hyfsat frivilligt? Knappast. Men inte heller den här bilden ljuger. Det är TW som flyger, högt högt över bommarna.

Nya filmer börjar dyka upp på Toves Instagram. Filmer som ser mer och mer oroväckande ut för min del. För Malin och barnen är det däremot en ren njutning att se vad outsidern TW kan prestera under rätt förutsättningar.

Den här filmen är rent skrämmande.

Sedan kommer denna. Ännu värre.

Det är med vetskap om ovanstående vi nu flyr regnet i Lammhult och skyndar in till framhoppningen. Därinne skrittar Tove lugnt på TW, som ser koncentrerad ut och verkar vara välvilligt inställd till att lyda. Sedan trav, sedan galopp, sedan några hopp. Hur ser det ut? Är TW inte lite…trött i dag? Tove får kämpa. Det slår mig också att regnandet och flytten från utomhus till inomhus måste innebära en svår omställning för TW. Vad jag vet har hon bara befunnit sig i ett ridhus en enda gång tidigare i sitt liv, på pay & jumpen i Ingelstad i våras. Då gick det bra, men hindren var bara 20 centimeter höga.

Nu är det riktig tävling. Hur ska det gå? Vi förflyttar oss till ridhuset, slår oss ner på läktaren och inväntar första startande. Därefter är det dags för Tove och TW. Det första ekipaget har ridit klart. Nu ger speakern klartecken och Tove försöker få igång TW. Den lilla hästen som varvat karatesparkar och stopp mitt i oxrar med att lydigt rida på bana och löshoppa fruktansvärt högt – vilket humör är hon på i dag?

Jo, detta.

51twtävling

TW beslutar sig för att gå hem, Tove inser det och sträcker upp armen. Det här var inte TW:s dag, men det känns samtidigt som att regnet räddade mig. Och snart ska modiga Tove som inte är typen som ger upp frivilligt tävla med TW igen.

Fortsättning följer…

Tack för att ni tog er tid – och vill ni följa utvecklingen i Projekt TW är Toves Instagramkonto tove.modig2 det klart bästa sättet. Mig hittar ni som vanligt på ponnypappandaniel


Ponnypappan
13 september 11:43

Ponnypappa på distans

Ponnypappa på distans
Täcket är några nummer för stort men Angelo och Tindra sätter likväl högsta fart under ärevarvet.

Den gråa soffan är modern men obekväm. Jag sitter som fastcementerad i den, känner hur pulsen stiger och koncentrationen tilltar. Vid bordet snett framför mig har just spelkorten delats ut. Mina syskon Jonas och Caroline och Carros man Johan gör upp med pappa i en omgång Chicago. Mamma, som nyss fyllt 70, studerar en karta över Åland. Det är min mors bemärkelsedag som är anledningen till att vi nu befinner oss i en vackert renoverad lägenhet i Mariehamn, med utsikt över färjeterminalen där vi anlänt kvällen före. Här, på den helt svensktalande ön, är vi samlade för att fira henne.

Men firande är det sista jag tänker på nu. Det är lördag, klockan visar 9.55 och en nervositet och en oro jag inte känt på länge drar in i min själ som ett olycksbådande lågtryck. Jag vill vara på plats, vill se saker hända med mina egna ögon. Att följa ett evenemang på teve funkar, medan radio gör mig frustrerad. Nu har jag varken eller. Det enda jag har är mobilen i min hand där jag stirrar med galen blick på Equipeappen. Jag är på Åland medan Malin, Angelo och LillyBelle befinner sig i Vimmerby.

Lilla Gubben Cup står på programmet och för första gången är jag inte på plats när mina barn tävlar. Det går knappt att beskriva i vilket hjälplöst tillstånd jag befinner mig, men jag är ändå djupt tacksam för att Equipe finns. Alternativet, att inte ha någon koll alls, är långt värre.

Klockan 10 ska det dra igång. Första klassen av två i cupen. Angelo, som haft svårt att skapa flyt med Tango, gör tävlingscomeback med sin älskade lilla Tindra. För LillyBelle är det den nya ögonstenen och låneponnyn Peggy som gäller.

Så blir klockan tio. Plötsligt går tidsräkneverket igång och jag börjar skaka.

– Angelo är igång! skriker jag och övriga i lägenheten hoppar till.

Tiden fortsätter att rulla. Sekunder läggs till sekunder och jag väntar på att fas 1 förhoppningsvis ska övergå i fas 2 efter felfri grundomgång. Men sekunderna bara fortsätter att ticka. Oroväckande nu. Sedan kommer det upp. Fel: 1.

Har Tindra gått över maxtiden? Så måste det vara. Sedan: Fel: 2. Fel: 3. Fel: 4. Fel: 5. Och 6, 7, 8, 9, 10. Hela 16 fel hinner registreras.

Vad är det som händer? Det känns inte alls som Tindra. Vi känner henne vid det här laget. Antingen är Tindra på bra humör och flyger över hindren, eller säger hon ”nej tack, jag ska hem” och vägrar. Men det här? Tidsfel? Det kan inte stämma. Eller?

Precis när jag är på väg att ge upp och tappa hoppet försvinner alla siffror och fel. Allting nollställs, tiden startar från noll igen och jag inser att det är någon form av arrangörsmiss eller tidstest jag först sett.

Nu verkar det fungera. Nu verkar Angelo och Tindra vara på gång och snart ser jag, till obeskrivlig lycka, hur fas 1 övergår i fas 2. Sedan kommer de underbara slutsiffrorna: 0–0/28.08. De har klarat det. Yes!

– Angelo är felfri! skriker jag och de andra, som nu insett vad som skett, jublar ikapp med mig.

Sedan kommer LillyBelle med sin fruktade vinnarskalle på Peggy. Ser ut att gå bra, de fixar fas 1 och jag räknar sekunderna. Ska LillyBelle besegra Angelo eller hur går det? Tindra är supersnabb för att vara A-ponny och jag tänker att det blir tufft för LillyBelle. Fyra fel kommer upp. Tiden blir 33.85. Stackars LillyBelle, tänker jag. Så arg och besviken hon måste vara nu.

50angeloglad
Klart smajlet är brett när man vunnit sin allra första cup i karriären.
50ärevarv
Täcket är några nummer för stort men Angelo och Tindra sätter likväl högsta fart under ärevarvet.
50lillypeggy
Det blev stolpe-ut för LillyBelle och Peggy under Lilla Gubben Cup. Men LillyBelle hanterade det bra och hennes kärlek till Peggy är gränslös.

Efter en stund ringer jag Malin som bekräftar att tidtagningen strulade inledningsvis. Hon bekräftar också att Angelo och Tindra flugit över hindren och att LillyBelle setts gladare än nu. Men min dotter repar sig, tar nederlaget avsevärt bättre än efter käpphästomhoppningen jag skrev om förra veckan.

När jag timmen senare får LillyBelle på tråden låter hon lika glad och tokig som vanligt. Det visar sig att hon sneddat alltför snävt under omhoppningen.

– Jag chansade, pappa, säger hon och skrattar när jag frågar vad som hände i fas 2.

50priser
Prisbordet var enormt i Lilla Gubben Cup. Här ses några av de många priser Angelo fick med sig hem efter en fantastisk helg.

Angelo är stolt och nöjd. Har fått plakett, segerschabrak och andra priser. Berättar att han skänkt schabraket till LillyBelle som glatt tagit emot det.

Jag slappnar av, återgår till den åländska verkligheten och vi firar mamma med slottsbesök, äventyrsgolf, dart och en god middag på en av Mariehamns trevligare restauranger.

På söndagen går allting på repeat. Dag två i Lilla Gubben Cup, jag stirrar med laserfokus i Equipeappen och följer dramat i Vimmerby. Kan Angelo följa upp lördagens fina insats med en ny, trots att hindren höjts en aning? Kan LillyBelle och Peggy studsa tillbaka? Jag skakar ännu en gång av nervositet.

Efteråt, när Malin skickar filmen, får jag med egna ögon se att Angelo och Tindra går ut och svarar för följande uppvisning:

Av filmen att döma har jag aldrig sett dem bättre. Inte Malin heller. Två dubbelnollor ger en superetta i resultatlistan.

LillyBelle har dessvärre otur. Hon kämpar och smackar, får igång Peggy och är på väg mot en omhoppning. Men på grundomgångens sista hinder kommer nedslaget och ekipaget får lämna med fyra fel. Även här verkar dock LillyBelle hantera besvikelsen hyfsat bra, enligt Malin.

Angelo är däremot i sjunde himlen. Han tar hem sin första cupseger, dekoreras med segertäcke, ännu en plakett och flera andra priser. Blir till och med intervjuad av lokalpressen. Och jag är inte där och får uppleva det! Det skaver inuti mig men det finns samtidigt ingenting jag kan göra åt det.

Till helgen ska jag i alla fall titta på hästtävlingar.

På söndag tävlar nämligen Tove i en lokal klass i Lammhult.

Med TW…

Tack för att ni tog er tid! På Instagram heter jag som vanligt ponnypappandaniel för er som vill följa mig där.


Ponnypappan
6 september 11:11

Den dåliga förlorarens DNA

Den dåliga förlorarens DNA
Det här ansiktsuttrycket säger det mesta. Foto: Daniel Enestubbe

En stor del av charmen och uppsidan med att leva tillsammans i en relation är att upptäcka likheterna och skillnaderna mellan varandra. Jag och Malin har varit gifta i över elva år nu och vi har en samsyn i de allra flesta viktiga frågor. Men det finns saker där vi står långt från varandra. Malin är konstnärligt lagd medan jag knappt kan rita en streckgubbe. Jag minns siffror och namn och kan se dem framför mig medan Malin sällan eller aldrig glömmer ett ansikte eller något hon sett flimra förbi.

En av de saker som förbryllar mig mest och som jag aldrig till fullo kan förstå och känna igen är Malins närmast totala ointresse av att tävla. Hon är så långt ifrån en tävlingsmänniska det går att komma. Om hon någon gång spelar ett sällskapsspel är hennes primära mål att se till att någon annan, helst ett barn, vinner.

Jag är hennes motsats. Jag vill vinna. Jag vill tävla. Så har det alltid varit. Det bär till och med emot att inte ge allt jag har när jag spelar innebandymatch mot Angelo. ”Hur dålig tror han att hans pappa är om jag l-å-t-s-a-s att han bättre än jag?” tänker jag.

När jag denna soliga söndag står och betraktar min dotters tårar och skrik som ekar över en hel ridanläggning inser jag att mitt sug efter att vinna gått i arv. Av Malins arvsmassa har noll och intet övergått till LillyBelle när det gäller tävling. Hon har fått allt av mig. Den skrämmande dåliga förlorarens DNA.

49lillykäpphäst
Fullt fokus för en vinnarskalle som snart ska bli besviken. Foto: Daniel Enestubbe

Vad som hänt?

LillyBelle har precis, och med knappast möjliga marginal, förlorat en omhoppning om en andraplats i en käpphästtävling. Hon tar otröstligheten till oanade nivåer och inte ens ett extrainsatt tredjepris av en vänlig och påhittig tävlingsledning kan få henne på bättre humör. Jag känner mig med rätta skyldig, vet att jag har en hel del att lära henne genom mina egna misstag och överreaktioner.

49angeloseger
Angelo med segerrosett från käpphästhoppningen. Foto: Daniel Enestubbe

I dag vet jag, med all livserfarenhet, att förlustkänslan blir uthärdligare med åren, att insikten att jag aldrig kan vinna varje gång sätter sig. Men att som barn ha en ursinnig tävlingsinstinkt är både en börda och en tillgång. Att lära LillyBelle detta får bli mitt nästa projekt.

Det är i övrigt en glädjens dag vi alla upplever. Alls inte någon förlorardag utan en enda lång härlig odyssé i triumfens tecken. Angelo, som också ärvt stora delar av min dåliga förlorar-gen, står nämligen som segrare i nyss nämnda käpphästtävling och slutade dessutom trea i det distriktsmästerskap i samma gulliga disciplin som avgjordes i samband med Karl Oskar Cup för en månad sedan. Jag behöver väl knappast tillägga hur glad och stolt han är när han får kuta ärevarv med rosett och goodiebag i handen?

49willekäpphäst
Wille kämpar under käpphästtävlingen. Foto: Daniel Enestubbe

Det är också en underbar glädje att se hur det går för Wille. Före käpphästtävlingen står nämligen en vanlig pay & jump på schemat. Ni minns säkert lille Wille, sex år gammal, från förrförra bloggen. Han som ser upp till Angelo, som besökte oss och red och trivdes tillsammans med Angelo och LillyBelle. Den här dagen ska Wille pay & jump-tävla med sin egen lilla shettis Henry i Mullesprånget.

Det är en stor dag för Wille. Vi finns på plats för att heja fram honom och när Wille får frågan om han vill att någon ska stötta honom under framridning och i paddocken svarar Wille att han vill ha Angelo där. Angelos huvudsakliga uppdrag är att filma Willes ritt, att ge goda råd och rycka in om något går på tok.

49godaråd
Wille får lite goda råd av Angelo under framridningen. Foto: Daniel Enestubbe

Men ingenting går på tok. Angelo kan lugnt koncentrera sig på inspelningen medan Wille sätter fart på Henry. Det börjar på 10 centimeter. Wille hittar snabbt rytmen, Henry lyder och hindren passeras i tur och ordning, följt av rungande applåder och en röd rosett. Sedan höjs bommarna till 20 centimeter. Wille koncentrerar sig på nytt, får iväg Henry som nu inte längre kan gå över hindren utan måste hoppa. Även detta klarar Wille elegant och han reder även ut stoppet på hinder fyra, gör en volt och får över Henry.

49willehinder
Wille och Henry gör succé under pay & jumpen. Foto: Daniel Enestubbe

Nya applåder, en ny rosett och sedan fotografering. Willes mamma, hans farmor, Malin, Angelo och jag själv trängs med våra kameror. Wille har gjort det! Tagit sig över en barriär. Två gånger dessutom.

49foto
Efter två röda rosetter blir man automatiskt fotomodell, som Wille och Henry här. Foto: Daniel Enestubbe

Som tur är går LillyBelle inte lottlös, hon heller. När det är dags för 30-centimetershoppningen har hon tagit plats i Henrys sadel. Hon har fått sitt första uppdrag som beridare, att lite mer bestämt ta sig runt banan och få upp Henry i galopp. Hon gör det otroligt bra. Galoppen sitter perfekt och tempot är imponerande när hon elegant flyger över samtliga hinder. När Henry trilskas och vill gå ner i trav korrigerar LillyBelle omedelbart och galoppen återupptas. Sedan klappar LillyBelle om lille Henry och kvitterar ut en röd rosett även hon.

49lillyhenry
LillyBelle gör en lysande insats som inridare på Henry. Foto: Daniel Enestubbe

 

Trots att mina överförda dåliga förlorar-gener sedan får LillyBelle att gråta och skrika över en omhoppning med käpphäst ser jag tre vinnare vandra hem från anläggningen.

– Det var onödigt gjort av mig, säger LillyBelle efter ett par timmar när hon samlat sig och fått lite distans.

Det ger hopp.

Den insikten hade nämligen inte jag som sjuåring.

Tack för att ni tog er tid – och vill ni följa vår vardag på Instagram heter jag ponnypappandaniel, Angelo och LillyBelle finns på kontot teamenestubbe och vad Wille har för sig berättar hans mamma på kontot amandanybeck


Ponnypappan
30 augusti 10:59

”Med en känsla av SM-guld”

”Med en känsla av SM-guld”
Jag vet inte vad ni tror, men själv har jag en känsla av att LillyBelle ser upp till Tove. Foto: Daniel Enestubbe

Något ni som läser den här bloggen säkert har märkt är att den ganska ofta innehåller referenser till ishockeyn. Det beror inte nödvändigtvis på att ridning och hockey är särskilt närbesläktade utan mer på att hockeyn är den sport jag skriver mest om, som mer insatt journalist. Ridsporten är min nyvunna passion i livet, där jag känner att jag lär mig nya saker för varje vecka som går.

Att dessa mina intressevärldar då och då går in i varandra eller rentav kolliderar är oundvikligt och här kommer ännu en referens till det frusna vattnets folksport.

Den är från en intervju jag gjorde med Växjö Lakers tränare Sam Hallam för ett par veckor sedan. Hallam, som för övrigt också är ponnypappa, har bland annat fört Växjö till två SM-guld; det första 2015 och det andra 2018. När jag frågade honom om skillnaden i upplevelse mellan de båda gulden svarade han:
– När du vinner ditt första guld är du som barnet på julafton. När du vinner det andra är du mer som föräldern som blir glad av att se sina barns glädje och lycka.

När citatet dyker upp i mitt huvud sitter jag vid ratten. Bredvid mig på en barnstol sitter LillyBelle. Transporten är påkopplad och vi tar kurs mot Braås några mil utanför Växjö. LillyBelle är förväntansfull, hon pratar exalterat om vad som väntar. Jag är också fylld av glädje men mer en glädje över att se hur saligt uppspelt LillyBelle är.

Ända sedan hennes förebild och tävlingsmotståndare Tove Modig intervjuades efter sin seger i Karl Oskar Cup för snart tre veckor sedan har LillyBelle längtat efter den här stunden. Eftersom det var Toves avskedsföreställning med Peggy fick hon frågan vad som händer med den lilla A-ponnyn nu.
– Hon ska lånas ut, svarade Tove.

Redan när LillyBelle hörde orden sken hon upp. Hoppades. Önskade. Och det var mycket riktigt LillyBelle som Tove bestämt att låna ut sin fina Peggy till.

Så: nu sitter vi här i bilen. LillyBelle är barnet på julafton och jag föräldern som smälter av lycka över att se en liten människas lycka. Om det är så här det känns att vinna sitt andra SM-guld förstår jag precis hur Sam Hallam kände det när Skellefteå manglats med 4–0 i matcher förra våren.

190830_ponnypappan_48lillypeggy
LillyBelle med sin inlånade kärlek Peggy. Foto: Daniel Enestubbe

När vi kommer fram rullar fortfarande Volvons hjul på uppfarten när LillyBelle öppnar dörren, kastar sig ut och springer bort mot det lilla stallet. Där står hon: Peggy, det lilla vita mumintrollet, och väntar tillsammans med Tove. Peggy får kramar, pussar, klappar och en palett av gosiga ord. Jag pratar en stund med Tove och hennes mamma Veronica. Frågar Tove om hon verkligen är säker, om hon verkligen kan tänka sig att låna ut Peggy, ponnyn hon haft i sex år och som hon skapat ett prisregn av rosetter, plaketter och täcken tillsammans med.

Tove försäkrar att det är okej även när jag frågar en andra gång. Schabrak, täcken, benskydd och annat som tillhör Peggy packas ner och snart står den godmodiga lånehästen och gnager på hönätet inne i transporten. Vi tackar, säger hej då och åker hemåt.

Peggy har inga problem med att acklimatisera sig till sin nya omgivning. Hennes ankomst skapar ingen stress hos övriga hästar förutom Tango som gnäggar lite. Han känner säkert igen Peggy från deras tid tillsammans med Tove.

190830_ponnypappan_48forstapasset
Dags för första träningspasset. Foto: Daniel Enestubbe

När man längtat efter sin drömhäst och sedan plötsligt får den, om än till låns, finns det bara en sak att göra om man heter LillyBelle: upp i sadeln och premiärrida. Peggy görs i ordning, sadlas och tränsas. Sedan skrittar det lilla ekipaget ut i paddocken. Går senare upp i trav, galopperar över några hinder. Sedan blir allt tyst. Peggy står så still att inte ens hovarnas möte med grusunderlaget hörs. Jag ser på LillyBelle. Hon bara njuter av stunden, av nuet, känner julaftonsvibbarna, har öppnat paketet med det finaste av innehåll. Synen när hon lägger armarna om Peggy och sedan vägrar släppa greppet får mig att tänka på SM-guldglädjen ännu en gång.

190830_ponnypappan_48lycka
Lyckan är total. Kanske är det så här det känns att vinna SM-guld. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto heter ponnypappandaniel om ni vill följa mig där!


Ponnypappan
23 augusti 10:01

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”
Wille och Angelo, två killar som delar ett hästintresse och har roligt tillsammans.

Det pågår en konflikt inom svensk ishockey. Förra onsdagen meddelade 43 elitspelande damer att de bojkottar det landslagsläger de kallats till och heller inte tänker spela för Damkronorna i den kommande turneringen i Finland. Anledningen är damernas taskiga ekonomiska villkor. För en damspelare på elitnivå är det ofta en förlustaffär att utöva sin sport och jag förstår till fullo att och varför de nu sätter ner foten.

Att vara tjej och spela hockey kräver tuffhet och mod. Mod att stå emot inpyrd machojargong, tuffhet att trotsa den medeltida föreställningen att ”hockey, det är väl ingenting för tjejer” kombinerat med en inre motor som hela tiden driver dig framåt.

Jag tänker på de tjej- och damhockeyspelare jag intervjuat genom åren. För dem har det funnits någonting som står över allt ovanstående, någonting som kan kokas ner till det viktigaste av allt: att ty sig till varandra, hämta kraft hos någon som befinner sig i samma situation.

För ett extremt fåtal tjejer slutar karriären så högt upp som i ett landslag men den börjar nästan alltid i en tomhet, som ensam tjej i ett pojklag, i en unken städskrubb eller liknande medan grabbarna tjoar och stojar i omklädningsrummet intill. Att då, i det utsatta läget, bara kunna ty sig till EN enda av samma kön och med samma intresse är guld värt för många unga hockeytjejer. Ensam kan vara stark men två är starkare än en.

Inom ridsporten är det likadant, fast tvärtom och ändå inte. Alla, oavsett kön, behandlas lika på landslagsnivå tack vare ridsportens magnifika unisexupplägg där var och en – man som kvinna – tävlar på exakt samma villkor.

Men inte heller här börjar man i landslaget utan oftast i den lilla lokala klubben. Som kille är man oftast helt ensam, som Angelo alltid varit i Theleborgs Ryttarsällskap där han och LillyBelle gått på ridskola under flera år nu.

Han är helt ensam kille men långt ifrån unik. Ni som följt den här bloggen vet att även Angelo fått kämpa mot sådant ingen ska behöva kämpa mot; mot föreställningen att ”ridning är en tjejsport”, att ”det är töntigt att vara kille och rida” och andra korkade kommentarer, uttalade av andra killar som helt saknar kunskap om hur stenhård och tuff ridsporten är.

Som tur är har Angelo ingenting emot att vara ensam kille, men han tar illa vid sig av korkade kommentarer. Jag vet att han ser upp till Albin, en 15-årig kille som rider för Växjöortens Fältrittklubb, den klubb barnen också tävlar för. Jag vet också hur otroligt mycket han uppskattar sina vänner Casper och Theo, killar i hans ålder som också tävlar för Växjöorten. Så fort de träffas i samband med någon tävling knyter de osynliga band mellan sig. De tyr sig till varandra, tankar kraft av varandra, känner samhörigheten killar emellan på exakt samma sätt som tjejhockeyspelaren som äntligen kan dela yta och rum med en annan tjej.

Killar behöver killar att se upp till och ty sig till i snett könsfördelade sporter precis som tjejerna i hockeyn. Så är det bara. Och mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en vecka med en underbar liten solskenshistoria som pricken över i:et.

För en tid sedan upptäckte nämligen Malin att hon fått ett direktmeddelande i sin Instagram-app. Meddelandet var från Amanda, som skrev följande:

”Min son Wille ser mycket upp till din son Angelo inom hoppning/ridning och följer er här på Instagram och har hört ridtränare Emma prata gott om dina barn. Wille vill gärna se när Angelo ska rida på Karl Oskar Cup och eftersom jag inte är helt insatt undrar jag vilken tid han ska tävla. Ha det så gott!”

Wow! Bara vetskapen om att vara någons förebild fick Angelo att skina upp och känna sig stolt.

Meddelandet upptäcktes tyvärr för sent för att Wille skulle kunna komma och titta på när Angelo tävlade, men Malin och Amanda styrde snabbt upp en dag då Wille skulle komma ut till oss och hälsa på.

Så kommer söndagen. En bil svänger in på uppfarten, dörrarna öppnas och Amanda och Wille kommer ut. Till en början är Wille så blyg som varje normal sexåring är när han träffar en normal nioåring för första gången. Men sedan pratar de lite, borstar Tindra tillsammans, gör henne fin och redo för ett ridpass. Med sig har Wille ett antal frågor som jag misstänker att Amanda skrivit ner och som Wille nu vill ställa till Angelo.

Hur många gånger har du ramlat av?

Hur gjorde du för att lära dig galoppera?

Har du slagit dig någon gång?

Angelo svarar. Sakta men säkert slappnar Wille av, blygheten börjar avta och snart sitter han i Tindras sadel och beger sig ut på tur tillsammans med Angelo på Tango och LillyBelle på Erika, i närvaro av Malin och Amanda.

De är borta länge. Kommer sedan tillbaka och avverkar ett pass på ridbanan i lugnt tempo. Wille älskar hästar, har en egen shettis hemma och är riktigt duktig på Tindra. Det syns tydligt att han är nöjd. Angelo har förstått sin roll, pratar och uppmuntrar Wille och jag ser att de två trivs ihop.

47wille2
Klart att man gör V-tecknet när man får rida på varsin ponny.
47wille3
Grabbarna Grus på grus.

När vi sedan går in i huset har Wille helt kastat bort blygheten. Nu släpper han loss för fullt, busar med Angelo och LillyBelle och det blir en lång och härligt intensiv eftermiddag med saft, kakor och tårta.

Amanda och Wille tackar för sig och senare skriver Amanda till Malin vad Wille sagt, på kvällen strax före det att ögonlocken sluts, om sitt besök hos Angelo och LillyBelle.

”Det var den bästa dagen i hela världen”.

190823 Ponnypappan 47wille4
Amanda, Wille, Malin, Angelo och LillyBelle rider ut på tur med Tindra, Tango och Erika.

Tack för att ni tog er tid – var snälla mot varandra och tänk på hur lite som krävs för att göra en annan människa lite gladare. Jag träffas gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel och vill ni veta vad Angelo och LillyBelle har för sig hittar du dem på teamenestubbe.

190823 Ponnypappan 47wille5
Wille är nyfiken, bland annat på hur många gånger Angelo ramlat av sin häst och hur han lärt sig galoppera.

 


Ponnypappan
16 augusti 09:30

Ett fruset ögonblick av sommar

Ett fruset ögonblick av sommar
Barnen gjorde det - de vågade och de klarade det. Framgångarna vid Karl Oskar Cup i Växjö överglänser nu allt annat i hästväg för Angelo och LillyBelle. Foto: Daniel Enestubbe

Den finns kvar. Känslan i bröstet. Den varma, sköna. Känslan av kärlek, känslan av lättnad, känslan av att ha upplevt någonting du länge gått omkring och både fasat över och hoppats på. Någonting som sedan visar sig överträffa allt som funnits på önskelistan. Men framför allt, den kanske skönaste känslan av alla för en förälder: att se sina barn till brädden fyllda av ett lyckorus.

Angelo och LillyBelle hade redan innan föregående helg fått uppleva mycket roligt under sina nio- och sjuåriga hästliv.

De har besökt Gothenburg Horse Show, nyfiket utforskat Elmia och storögt varit på sin första Falsterbovecka.

Men nu finns en ny och överlägsna etta på deras gemensamma topplista: Karl Oskar Cup i Växjö, ponnytävlingen som inramas av den oglamorösa Värendsvallens gamla regngrå betong.

190816_ponnypappan_vallen
En oglamorös före detta guldarena för Östers IF i fotboll. Den är numera barnens favoritplats på jorden. Foto: Daniel Enestubbe

Här, på Östers IF:s forna fyrfaldiga SM-guldarena i fotboll, fick Angelo och LillyBelle uppleva sina tre dittills bästa dagar i livet och som sagt: jag känner ännu värmen av de färska minnena i mitt eget bröst.

Förra veckan skrev jag om tävlingsinstinktens kamp mot nervositeten.

Och oj vad nervösa vi var.

Alldeles fruktansvärt hemskt nervösa.

All träning som lagts ner – skulle den ge resultat? Eller skulle Tindra tvärstanna vid första hindret och gå hem? Skulle LillyBelle och Tango kunna hantera en tävling efter bara två ridveckor tillsammans?

Dagen före cupstarten röjde barnen runt som två sprattelgubbar. Malin hade nära till tårarna och jag erfor en olustkänsla i kroppen som bara äkta nervositet kan orsaka. Mitt i detta kollektiva inre kaos nåddes jag av ett ögonblicks klarsyn och kastade fram en av mina bästa idéer på länge.
– Åk ner till Värendsvallen. Ta en titt på arenan så ser ni att det inte är så farligt. Ni kan till och med kika på hindren. Det är fullt tillåtet, sa jag.

Malin och barnen behövde inte ens någon betänketid. Genast kastade de sig in i bilen, åkte ner, bekantade sig med området och kom tillbaka med ett nyvunnet lugn.
– Det såg inte alls farligt ut, konstaterade Malin.

190816_ponnypappan_priser
Tre rosetter och fyra plaketter. Karl Oskar Cup slår ut allt Angelo och LillyBelle hittills varit med om i sina unga hästliv. Foto: Daniel Enestubbe

De vann så klart inga cuper, Angelo och LillyBelle. De vann mycket mer än så. Symbolvärdet i de tre vackra rosetter och de fyra guldförgyllda plakett-hästskor Angelo och LillyBelle erövrade går nämligen inte att uppskatta.

De v-å-g-a-d-e.

Och när jag säger att de vågade menar jag det verkligen.

För vad händer under framridningen med LillyBelle och Tango? Jo, hästen blir stressad, rycker till, LillyBelle kastas av. Tango skenar iväg, hittar en glugg i staketet, drar iväg ut på asfalten, ut på den tungt trafikerade Hejaregatan.

Se den scenen framför er.

Katastrofen lurar, bara hundratalet meter bort.

Förtvivlad, förkrossad och kanske rentav chockad ser LillyBelle sedan hur någon hjälte till hästmänniska lyckas fånga in Tango.

Ge upp?

Åka hem?

Knappast.

190816_ponnypappan_lillyhopp
LillyBelle och Tango under sin allra första riktiga tävling tillsammans. Foto: Daniel Enestubbe

Inte min LillyBelle. Hon må vara tävlingarnas kanske yngsta ryttare men hon råkar också vara en av dess tuffaste.

Här ger vi inte upp. Upp i sadeln, in på banan och sedan levererar flugviktaren LillyBelle en komisk repris av det ljudliga genrepet i Braås som kunde ses och inte minst höras här förra veckan.

Och så här såg det ut nu:

Efter målgång kommer en glädjetår, sedan spricker hennes ansikte upp i ett enda leende. Lyckan jag känner tangerar den när LillyBelle kom till världen en stormnatt för snart åtta år sedan. Vi var nära att förlora henne, men hon kämpade, tog sig tillbaka, envis redan då. Nu är hon nära att förlora en häst, men han kommer tillbaka oskadd och belönar henne med först en nolla, sedan olydnad på sista hindret och slutligen en tapper insats i halkan under lördagens morgonskyfall där de utesluts (tredje olydnaden snöpligt nog på sista hindret).

190816_ponnypappan_lillyglad
Felfri i debuten! LillyBelle har övervunnit chocken från framridningen och svarar för en perfekt ritt. Foto: Daniel Enestubbe

För Angelo var det minst lika känslosamt. För honom och Tindra innebar Karl Oskar Cup 2019 slutet för deras gemensamma tävlande. Det har varit en tuff tid, där Angelo förbannat det faktum att han växer så det knakar medan Tindra står still på sina 99 centimeter. Han är absolut inte för tung, men han han håller oåterkalleligt på att växa ifrån sin älskade ponny. Därför bestämde vi oss för att Karl Oskar skulle bli avskedsföreställningen.

Även Angelo vågade.

Vågade vara bestämd.

Vågade trotsa nervositeten.

Vågade hålla Tindra lugn.

190816_ponnypappan_angelo
Koncentrerad och lugn. Angelo har rätt fokus strax före sin debut i Karl Oskar Cup, och Tindra tackar och tar emot. Foto: Daniel Enestubbe

Och som de red. Så vackert, så stilfullt, så lagom snabbt, så…felfritt. Två nollor blev det nämligen i fredagens två klasser och att träning ger resultat var detta ett vattentätt bevis för. Hade tävlingarna varit för två veckor sedan hade Tindra vägrat, Angelo gråtit och hans djupa innerliga glädje varit utbytt mot någonting annat.

Nu såg det istället ut så här:

Nu fick de inte ett utan två resultat. Två nollor. De klarade första hindret, som var vårt eget uppsatta mål, och mycket mer än så. Samma sak för LillyBelle. Därför tog båda lördagens regniga nederlag med fattning, ja, LillyBelle till och med kramade om och berömde Tango för att han varit så duktig.

Därefter gick de runt på området likt två inhyrda maskotar i stort sett nonstop fram till sen söndagseftermiddag – gladare och nöjdare än någonsin.

Livet utgörs av fångade ögonblick.

Det frusna ögonblick när Angelo och LillyBelle går hand i hand på den asfalterade backen upp mot framridningsbanan och ivrigt, stolt och glatt pratar om sina fina hästars insatser – det ögonblicket fångar jag och ramar in i min själ.

Det är sommaren 2019 för mig.

Tack för att ni tog er tid! Jag ses gärna på Instagram där ni hittar mig som ponnypappandaniel


Ponnypappan
9 augusti 12:46

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Ponnypappan: ”Sanningens ögonblick är här”

Nervositet.
Alla har vi känt den.
Alla kan vi relatera till ordet.
Alla har vi tvingats öppna det paket av press, stress och obehag i varierande former som ordet nervositet förpackas i. Att vara nervös är ett naturligt mänskligt tillstånd som oftast inte försvinner av sig själv utan måste hanteras.

Det som är påfrestande med att vandra längs nervositetens väg är att där vägen tar slut finns det två dörrar; en glädjens och lättnadens dörr och en besvikelsens och orons dörr. Problemet är att du bara kan passera en av dörrarna. Att inte på förhand veta vilken av dörrarna som står öppen vid vägens slut – det är det som är själva nervositeten.

När den här texten publiceras vet vi hur det gått. Vet hur Angelo och LillyBelle hanterat den enorma press och stress det innebär att rida sin första riktigt stora tävling. När den här texten publiceras pågår nämligen Karl Oskar Cup för fullt här i Växjö. Karl Oskar Cup – barnens enda och största mål under denna sin första säsong som tävlingsryttare.

Nervositeten har varit påtaglig, helt omöjlig att undvika. Allt är fortfarande så nytt, stort och okänt och det som är nytt, stort och okänt gör att nervositetens strängar slås an och spelar sina jobbiga ackord.

Som tur är tror jag att vi vuxna är de i vår familj som känt störst nervositet. Malins nattsömn har varit störd senaste veckan och trots att jag själv gjort mitt bästa för att skapa lugn och försäkra att allt nog kommer att gå bra har jag känt nervositeten stegras inom mig.

Barnen har däremot räknat ner dagarna med glädje. Visst kommer de att ha fjärilar i magen när de rider in på Värendsvallens enorma gräsmatta men de har haft roligt längs vägen. Tillsammans har vi gjort allt vi kunnat för att göra Karl Oskar-debuten så mild och behaglig som möjligt. Vi har fortsatt att följa vårt träningsschema till punkt och pricka. Vi har stött på problem längs vägen och kämpat med näbbar och klor för att försöka lösa dem. Ändå finns den där, nervositeten.

Men nervositeten har en stark motståndare i tävlingsinstinkten.
Tävlingsinstinkten.

Vissa gnäller på den. Kan inte förstå att det finns människor som älskar att tävla och vill vinna till varje pris. Men den som gnäller på tävlingsinstinkten har inte förstått att den är en medfödd mänsklig kraft. Utan människans inneboende tävlingsinstinkt hade vi förmodligen inte ens existerat nu. Det moderna samhälle vi ser i dag är ingenting annat än ett resultat av årtusenden av utveckling, sprungna ur människans förmåga att vilja tävla mot sig själv och gå från någonting bra till att skapa någonting bättre. Uppfinna hjulet, elektriciteten, datortekniken, vacciner och antibiotika – allt har handlat om en lust till att tävla.

Och att tävlingsinstinkten är själva anledningen till att mina barn över huvud taget ställer sig på startlinjen – det gör att delar av nervositeten kan motas bort. Sedan gäller det att lägga ribban på rätt höjd, både i tävlingen och inne i huvudet. En nioåring som Angelo har en tendens att sväva iväg när han får frågan vad han hoppas på. Direkt börjar han snacka om cupfinaler, segertäcken, plaketter och ärevarv när jag frågar vad han vill uppnå i Karl Oskar Cup.
– Men du, om du siktar så högt, hur går det gå om det inte blir som du vill? frågar jag.

Det har Angelo inte tänkt på.
– Vore det inte bättre om du siktade på någonting annat, som att till exempel klara första hindret? Ta ett hinder i taget?
Angelo håller med och vi enas om ett enda mål: klara första hindret. Resten är bonus för Angelo och Tindra. En rimlig målsättning.

LillyBelle ska rida Tango. Hon har haft det tuffare i sin uppladdning än Angelo. Eftersom vi haft Tango under en så pass kort tid har vi i ärlighetens namn varit på väg att stryka ekipaget från tävlingen. När vi för en vecka sedan genrepade med en pay & jump i Braås ställdes allt på sin spets. Vi lindade heller inte in budskapet utan förklarade för LillyBelle att fungerar det inte i dag måste vi lämna återbud till Karl Oskar.

Att viljan och tävlingsinstinkten hos den här lilla sjuåringen nästan saknar gränser har jag vetat ett bra tag nu. Ändå blir jag förvånad över LillyBelles totala fokus när hon och Tango kommer in på banan. Utan att hon är medveten om det får hon folk runt hela anläggningen att skratta när hon låter sina små tävlingstankar bli till ord och högröstat coachar sig själv och sin häst över alla hinder.

Titta här, men framför allt: lyssna!

1angelo
Angelo. Nervös och tävlingssugen.
2lilly
LillyBelle. Nervös och tankfull.
3hopp
LillyBelle och Tango genrepar.
4lättad
Angelo kramar om Tindra efter sista passet.
5glad
Att vara lite tokigt glad kan behövas för att hantera tävlingsnerverna.

Med en sådan tävlingsinstinkt kan vi inte hålla LillyBelle borta från tävlingsarenorna. Vi får leva med vår egen nervositet och hoppas på det bästa. Sanningens ögonblick är här.

Tack för att ni tog er tid – och häng gärna med oss på Instagram om du vill veta hur det gått för Angelo och LillyBelle i sin första stora tävling. Jag heter ponnypappandaniel och barnens konto heter teamenestubbe.

 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 85 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 115 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Nu från endast 39:-